Under tidigare arbetslöshetsperioder i Sveriges historia förödmjukades inte de långtidsarbetslösa med högre skattesats eller sysselsättningar av det slag som nu tredje steget genomför inom Jobb och utvecklingsgarantin i syfte att segregera och skapa ytterligare utanförskap som absolut gör den arbetslöse omöjlig på arbetsmarknaden.
Förr skapades i stället ex nödhjälpsarbeten. Arbetslösa fick göra något som var nyttigt för samhället. Det byggdes vägar och parker mm. Genom detta förlorades inte kontakten med den riktiga arbetsmarknaden och personen lärde sig något som gjorde att denne kunde komma ut på arbetsmarknaden igen när konjunkturen vände.
I dag är det helt annorlunda, en gång utanför alltid utanför. Konstlade sysselsättningar och ingen möjlighet att få riktiga jobb efter dessa trams sysselsättningar.
Många knäcks självklart av dessa dumheter.
Mitt förslag för att ge dessa en trygghet är arbetsläger där statliga arbeten kan utföras. Alla här ska ha en lägenhet för sig eller sin familj. Lönen ska vara gratis hyra och fickpengar att leva på. Ungefär som anstaltsliv men frivilligt inträde för den som inte klarar att leva i pressen av arbetslöshet och klara sin ekonomi med 65 % av sin föregående a-kassa. Skulder mm ska vara vilande tills personen eventuellt kommer ut i det riktiga arbetslivet igen.
Vi måste ge alla en dräglig tillvaro, inte pressa människor som redan är mer eller mindre knäckta för att de ska känna skuld och skam över att ingen önskar anställa dem.
Nej staten bör genomföra ovanstående frivilliga arbetsläger i varje län och då även rikta en hård propaganda ut i samhället för att inte den arbetssökande ytterligare ska ses som en parasit. Dagens segregering och skamkonstruktioner riktade mot de som är utanför måste stoppas om vi inte ska konstruera ett samhälle där människor ska värderas och behandlas utefter om de har haft kontakter som de använt för att få ett arbete eller inte och lyckats.
