Vingarna som människan aldrig fick

Dinosaurier är enligt vetenskapen ursprunget till vår tids fåglar.

Det får vi lita på, säkert finns det likheter vi lekmän inte kan se med ögonen.

Men varför blev inte människan en flygande varelse? Nog hade det varit lika möjligt som att dinosaurier utvecklades till flygande varelser i ofantlig storlek för att sedan, enligt evolutionens teorier, minska i storlek och få fjädrar.

Vi kunde haft en utfällbar vinge mellan varje arm och ben.

Spår av andra slag finns på våra kroppar, svanskotan är ett, vi hade som människa svans en gång, påstås det. Varför vi människor blev av med den kan man diskutera.

Vi hade simhud mellan fingrarna och tårna påstås det även av vissa forskare. Varför denna försvann kan man även diskutera.

Tänk om vi haft vingar, då kunde vi transporterat oss betydligt snabbare än i dag mellan två punkter är fågelvägen alltid närmast. Vi kunde gått, sprungit eller tagit en flygtur.

Tänk om vi även kunnat andas med gälar och haft simhud kvar, då kunde vi utöver detta även tagit en tur under havets yta. Nog hade det varit den ultimata evolutionsutvecklingen, inte att vissa ev utväxter försvann.

Det hade funnits fler möjligheter för alla att uppleva allt mellan atmosfär och havsdjup. Är det bara fantasi eller hade den möjligheten kunnat realiserats i evolutionshänseende?

Om så, varför gjorde den inte det? Finns någon levande varelse, eller har det funnits någon levande varelse, som kunnat leva i vatten likväl som på land som även kunde flyga? 

Vilka personer och gudar som fanns i grekisk mytologi och samhälle.

Vi är alla ännu i dag påverkade av de gamla grekernas filosofi politiskt, etiskt och på många andra områden. Idéer som i dag används tänktes ut för länge sedan och har sedan dess påverkat oss och våra förfäder i några tusen år.

Mytologin från den tiden har fascinerat oss och gör så ännu. Teveserier med inslag av grekisk mytologi har blivit populära.

Men vilka var de personer som påverkat oss och vilka var de mytologiska varelserna?

Nedan är två länkar som jag rekommenderar alla intresserade att se på. Här är personer och mytologiska väsen alfabetiskt uppradade och lätt förklarade av vilka de var och vad de stod för.

Den mytologiska länken: Här

Den historiska länken: Här

Sierskan i Delfi var vansinnig när hon förmedlade goda råd.

Detta påstår Platon i sin bok Faidros vers 244 b. Men att vara vansinnig sågs inte som negativt på denna tid.

Idag hade detta inneburit att den som ansågs vansinnig inte var vid sina sinnens fulla bruk och borde spärras in på en psykklinik. Ingen skulle lyssna på dennes, som det skulle ses som, sjuka fantasier och verklighetsuppfattning.

Då för länge sedan sågs vansinnig som att personen fått kontakt med gudarna och den vägen fick inblick i deras värld. Den fick under det annorlunda upplevelseskedet inblick i vad som skulle ske och kunde därför förmedla spådomar. Detta gjorde oraklet i Delfi, visserligen var dessa utsagor mycket svårtolkade då oraklet var påverkat av ångor från underjorden som sipprade upp där hon satt.

Men tolkningen av vad som sades gjordes efterhand alltid till oraklets fördel och därför var oraklet spåkvinnan, prästinnans ord, mycket viktiga under lång tid, ca 1200 år fanns det ett orakel i Delfi.

Vem konsumerar kultur och varför?

Kultur, begreppet som hör hemma bland de bildbara är vad det alltid setts som. Människor från arbetarklassen och de som inte har högre utbildning ser ner på kultur i form av gallerier, museer, teater mm.

Detta ses som lyxkonsumtion och helt meningslösa sysselsättningar. Något för de rika och förnäma, anses det.

Men även kulturslukarna, de så kallade bildade, förnäma och rika ser även de kulturen som något som skiljer dem från de obildade och oförstående.

Därför är människor i många fall överens om detta. Detta är något för oss, inte er. Detta är inget för oss, utan för dem.

Konsumtionen är att gå på vernissage, gallerier, teater och museer. Självklart kan mer ställas in i detta begrepp. Men ovanstående är det som klassiskt ses som kultur.

Klasskillnaderna inom kulturbesök finns fortfarande medan många andra ting förändrats och jämställts. Bokläsande görs i alla klasser. Resor likaså.

Semesterturer var förr även det något inte arbetarklasen gjorde, även om det bara handlade om besök på några mils radie. I dag gör alla detta, undantag sjuka och arbetslösa. Men målen är olika för arbetarklass och akademiker. Den förra reser oftast till badstränder. Den senare till kulturbesök och äventyr.

Skillnaderna består ännu idag, man önskar visa vart man hör, i dag som då.

Föraning, är det en siarförmåga och har alla denna?

Att känna på sig något gör de flesta och ibland blir föraningen sann. När så blir fallet tas det som att man kan se framåt även om de flesta gånger man haft en sådan känsla efteråt visat sig falsk.

Samma sak är det med siare och spågummor. Ibland får de rätt genom sin insikt om hur människor känner och hur det då kan gå för dem. Dessa siare är i många fall duktiga på att psykologiskt ta till sig signaler och att analysera dessa, läsa mellan raderna och instinktivt förstå vad den som besöker dem önskar höra.

Ibland har den besökande bara kommit för att få en bekräftelse på något denne redan vet eller önskar att någon bekräftar.

När så siaren tar tag i tråden och får rätt sprider sig ryktet om dennes förmåga.

Alla kan inte bli siare men alla kan ha föraningar. En siare spår andras framtid eller nuvarande liv utefter föraningar om detta som denne tycker sig ana och så chansar denne på vad den undrande önskar höra.

Den som är tvivlande på siarens kameleontförmåga och egen föraning vill få bekräftad osanningen i denna för sig själv. Liksom personer som öppet berättat vad de redan vet för siaren och får bekräftat detta motarbetar andra allt för att bevisa att siare är bluff. Medvetet eller omedvetet det blir en självuppfyllande profetia.

Hur kan någon dömas för mened?

Sanningen är relativ i förhållande till vem man är.

Vittnen till något tänker och reflekterar utefter den förförståelse de har. De tolkar en gärningsmans kläder och färg enligt vad de tidigare har för uppfattning av och tolkar efter någon elak person de mött i sitt förflutna. De vill omedvetet bekräfta att så ser en ond person ut.

De ser vad de sett tidigare i ett chockat tillstånd. De återupplever och detta är anledningen till att olika personer som upplever samma sak ger skilda vittnesmål. Man tolkar utan att se verkligheten konkret.

En kan ha sett skäggväxt på en gärningsman där någon annan inte sett någon. Kläderna och dess färger kan även ha setts olika. Hade personen däremot varit en helt vanlig person och mötet ett vanligt möte skulle vittnena istället med största trolighet varit mer överens om klädedräkt och färger inklusive utseende på personen de träffat. Men just för att det varit ett krisartat möte blir olikartad syn på denne så tydlig.

Vi kan se detta även då vittnen sett en bil som uppträtt konstigt och otrevligt. Bilmärken kan dock inte många i dag, då bilar har ett utseende som liknar varandra oberoende av märke. Men lackens färg upplevs olika av olika vittnen utan att man tar färgblindhet i beaktande.

Likt ovanstående är det situationen som beror på vittnesutsagan. Därför är mened ett svårt dilemma i domstolar. Människor ses som att de ljuger i vissa fall men tror att de talar sanning. Så hur kan man då döma annat än att vittnet ej är tillförlitligt och inte 100 % säker på sin sak, vilket ofta advokater kommer fram till och även rätten. Så har åter en skyldig frisläppts eller en oskyldig dömts.

Vilddjuren finns även bland människosläktet

Hur upptäcker man dem? Svar; Det gör man inte. Däremot ser, upplever eller läser man om dem i media.

De lämnar spår. De misshandlar, våldtar, mördar och lämnar sina spår på alla slags vis. Exempelvis nedsmutsning, ilskna utrop utan substans, hänsynslöshet och otrevlighet i alla sammanhang.

De skrämmer och genom detta respekteras de då människor inte vågar opponera sig mot dem. Risken för hämnd finns alltid om de inte upplever att de får rätt.

Det handlar inte om psykopater eller egoister, det är en annan slags personer. Vilddjuren har känslor, men kan inte styra dem på grund av sin ilska som förr kallades temperament och häftigt humör. Häftigt ska inte ses begreppsmässigt då det i dagens tolkning ses som spännande, utan som tidigare, som kall och hård hänsynslöshet.

Vi har alla sett dess spår. Plötsligt är de där. Utseendemässigt kan de inte urskiljas, varken kön eller plats i samhället kan ses som urskiljande. De finns överraskande bland de vi många gånger minst anar. 

De har alltid funnits och är en procentuell del av mänskligheten, vilken vi inte önskar ha med att göra om vi kan slippa. De agerar ibland i flock men oftast ensamma.