Google

Translate blog

fredag 10 maj 2019

En meteorits nedslagseffekt på månen den 21 jan. 2019.


21 januari 2019, fullmånen hade gått helt in i jordens skugga enbart sekunder senare efter den totala skuggfasen av månförmörkelsen slog en meteorit ner på månens yta.


Den orsakade en kort men ljus blixt och de som såg detta var amatörastronomer över norra halvklotet. Professionella astronomer uppmärksammade det inte förrän de månader senare började studera bilder tagna av en hop av åtta teleskop i södra Spanien.

Det team av forskare vilka sedan studerat bilderna tror sig nu veta hur hårt månen fick ta emot smällen. Meteoriten bör enligt beräkningar ha haft storleken av  30 till 60 centimeter och kraschat ner på månen i en hastighet 61 000 km/h.


Effekten resulterade i en krater på ca 15 meter i diameter. Genom att studera blixten av denna krasch i flera olika våglängder av ljus beräknas dess temperatur vid nedslaget ha varit ca 5 400C och dess vikt ca 45 kg. Energin som frisläpptes beräknas till ca 1500 kg.


Att upptäcka en så ovanlig händelse som ett nedslag på månen under en total månförmörkelse är unikt. Kanske vi aldrig upptäckt denna om inte amatörforskare slagit larm om vad de sett och därmed uppmärksammat astronomer om händelsen och fått dessa att agera.


 Men samtidigt är det en varningssignal för de bemannade månbesättningar som ska landa på månen i framtiden. Skydd måste finnas och spårning efter kommande objekt uppifrån annars kan fruktansvärda olyckor ske.


Det finns ingen skyddande atmosfär över månen som Jorden har. På Jorden brinner mindre objekt upp på sin nedfärd i atmosfären och träffar inte ytan.


På månen är det fritt fall i hög hastighet även av små objekt uppifrån.

torsdag 9 maj 2019

I sista delen 2020-talet kommer sex asteroider att svepa förbi nära Jorden.


Under det sena 2020-talet med början sommaren 2017 och två år framåt besöks vårt närområde av sex asteroider. Ingen dock så närgången att krasch riskeras med Jorden om nu inga drastiska kursändringar sker.


Tre av dem kommer att vara synliga med kikare. En av dem Apophis (se bild ovan) kommer att vara synlig för blotta ögat.


 Den största asteroiden kommer som den första av dessa sommaren 2027. Asteroiden 1990 MU vilken har en storlek av 2,8 kilometers diameter. Två asteroider i serien kommer närmare jorden än månens avstånd till oss.



Uppgifterna om dessa förbiflygningar vilka kommer att ge bra tillfällen för både forskare och allmänhet att se dem presenterades den 30 april 2019 vid International Academy of Aeronautics' Planetary Defense Conference i College Park, Maryland av Lance Benner, radarspecialist vid NASA's Jet Propulsion Laboratory i California.

Det blir nog uppmärksammade händelser av många.


Bilden är på omnämnda asteroiden Adophis.

onsdag 8 maj 2019

Asteroid 2019HS2 tog en ny kurs och kom närmre Jorden den 28 april 2019 än väntat.


En asteroid med namnet 2019 HS2 med en diameter av ca 13-30 meter, tillräckligt stor för att ge omfattande skador om den kraschat på Jorden kom in i närområdet till Jorden.


Det var den 28 april 2019 den svepte förbi oss i närområdet och under denna färd plötsligt ändrade riktning och kom närmre Jorden än väntat. Detta fick NASA att hålla ögonen på den så den inte ändrade kurs igen till direktträff med oss. Något som inte skedde som vi vet.


Den kom som närmst tidigt på morgonen amerikansk tid på ett avstånd från oss av 43450 km vilket i rymdsammanhang är nära.


Det motsvarar avståndet mellan Jorden och månen 5,5 gånger.

Allt gick väl denna gång.


Bilden visar Jorden och månen och kan ge en inblick i avståndet det handlar om alltså 5,5 gånger längre ut från oss än avståndet månen och Jorden på bilden. Om skalan stämmer vet jag inte men vi kan nog anta den är ungefärligt rätt.

tisdag 7 maj 2019

Stephen Hawkings teori om svarta hål har fått en spricka.


En av Stephen Hawkings mest kända teorier den om mörk materia verkar inte stämma. Teorin säger att mörk materia är en för oss osynlig massa av mycket små svarta hål uppkomna genom BigBang.


Svarta hål av en storlek på ca en proton.  Dessa små svarta hål skulle vara svåra att se men ska ännu utöva en stor dragningskraft på andra objekt. (själv har svårt för att då se anledningen till universums accelererande expansion, min anm.)


Med den avancerade Den Hyper Suprime-Cam (HSC) en digital kamera på Subaru, teleskopet på Hawaii borde med kamerans bildteknik som kan ta en bild av hela Andromedagalaxen (den närmaste galaxen till vår egen) ge tecken från dessa små svarta hål som borde finnas i oändligt antal.


Masahiro Takada och hans team vid Kavli-Institutet för fysik och matematik i Japan använde denna kamera för att söka efter dessa  svarta hål. Resultatet blev nedslående och publicerades i tidskriften Nature astronomy. Dessa små svarta hål borde genom deras kraftfulla gravitationella fält ge tecken av  böjning av ljus – ett fenomen som kallat mikrolinsing. Men inget sådant upptäcktes. 


Takada och hans team tog ca 200 bilder av Andromedagalaxen över en tid av 7 timmar en klar natt. De hittade bara en potentiell mikrolinsinghändelse. Takada säger att de borde ha sett cirka 1000 mikrolinsingsignaler om Hawkings teori skulle bisa sig stämma.


– Mikrolinsning är den gyllene standarden för att påvisa svarta hål säger fysiker Simeon Bird vilken forskar om svarta hål vid University of California, Riverside. Bird var inte involverad i ovanstående forskning. Men uttalar sig om resultatet med följande ordgenom att påstå  ”Detta arbete utesluter inte att dessa svarta hål existerar och är mörk materia.


Jag misstänker dock att denna forskare inte vill förfalska något av Hawkings teorier förrän det finns absoluta bevis på att de inte stämmer. Det skulle göra att mycket v den utbildning som nu görs på universiteten då måste förändras i grunden.

måndag 6 maj 2019

2017 övade NASA på hur armageddon skulle förhindras. Övningsobjekt, asteroid 2012 TC4.


En Katastrofövning realiserades för ett tag sedan där även Vita huset var involverad skedde under hösten 2017. I övningen beskrevs en snar katastrof som skulle drabba hela planeten.  En asteroid på kollisionskurs med Jorden.


Övningsobjektet man använde var den då besökande i närområdet asteroiden 2012TC4.



– Vi visste att denna inte var ett hot. Vi ville att det skulle vara en övning, men TC4 var en bra kandidat ”, säger Michael Kelley, en NASA-forskare inom området och medförfattare till rapporten som beskrev övning.


Läs mer om övningen här. Övningar av detta slag behövs då en katastrof från ovan kan dyka upp vilken dag som helst.


Bild från vikipedia på en radarbild på 2012 TC4.

söndag 5 maj 2019

Fotonbombning sker ner i Vintergatans svarta hål Sagittarius A*




En neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält upp till cirka 1000 gånger starkare än hos en ordinär neutronstjärna kallas magnetar.


Teorin om magnetarers existens har funnits sedan början av 1990-talet. Men dess existens bevisades först  1998 då en magnetar fick ett utbrott som kunde ses från vårt solsystem. Man kan se det som att teorin om svarta hål först nu bevisats genom att det nu lyckats att fotografera ett svart hål. Tidigare var även svartahål enbart en teori.


Men nu var det utbrott från magnetarer vi skulle se på.  När dessas utbrott sker utsöndras enorma mängder röntgen och gammastrålning.


Magnetarer uppkommer liksom neutronstjärnor utifrån stjärnor med en massa 8–20 gånger så stora som solen när dessa kollapsar i slutet av sin existens i en typ 2-supernova. Om den neutronstjärna som de då blir roterar tillräckligt fort så uppkommer ett starkt magnetfält där fältlinjerna i stjärnan förvrängs medan de på utsidan av denna är ordnade. Under det att denna neutronstjärna nu blir en magnetar kommer denna under sina första levnadssekunder som sådan att avge en kägla med radiostrålning liksom en pulsar gör (pulsar är något annat se här).


Men till skillnad mot en pulsar övergår magnetaren till att bara avge svag röntgenstrålning varvad med större utbrott emellanåt.


 Efter en tid av cirka 10 000 år har därefter en magnetar gjort av med så mycket av sin energi att den inte längre får några utbrott. Baserat på antalet kända magnetarer och deras ungefärliga aktiva livslängd beräknas det finnas cirka 30 miljoner magnetarer i Vintergatan varav nästan alla är inaktiva.


Den  29 April 2013 upptäckte  Chandra X-Ray Observatory en då detta tog en bild i riktning mot det man ansåg  vara ett svart hål i Vintergatans centrum, Sagitarrius A* Det svarta hål man ansåg och anser finns där och förhoppningsvis kan fotografera i framtiden.


Det visade sig att det fanns två magnetarer i närområdet. Fotonerna av denna strålning kunde även efter beabetning av bilderna ses försvinna in i det man antar är ett svart hål. Läs mer och se bilder  detta fenomen  här


Observera att det svarta hål som nyligen fotograferats inte var det som finns i vår Vintergatas centrum utan ett som befinner sig i mitten av galaxen Messier 87 M87. 

Bild från vikipedia som visar magnetfältet från en magnetar.

lördag 4 maj 2019

En teori utgående från Murchisonmeteoriten påstår att liv kan ha kommit till vårt solsystem innan Jorden existerade.


Bitar av planetbildningsmaterial fanns i stort antal innan Jorden och övriga planeter blev till i vårt solsystems barndom.


 Lindy Elkins-Tanton, vetenskapsman vid Arizona State University (ASU) har forskat om livets ursprung och har  en teori om att liv kan ha uppstått i solsystemet innan jorden kom till.


Livet som vi känner det behöver tre huvudingredienser för att uppkomma: flytande vatten, organiska molekyler och en energikälla.


Tecken på att det kan ha bildats liv för ca 3,8 miljarder år sedan på den då unga Jorden har hittats. Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal.


Detta då forskare har presenterat bevis på att mikrober redan hade ett fotfäste här redan för 4,1 miljarder år sedan. Biokemist Steven Benner ingående i  stiftelsen för Applied Molecular Evolution i Florida hävdar dock  att livet faktiskt existerade på Jorden för redan 4.36 miljarder år sedan. Redan då skulle jordens atmosfär redan varit rätt för att de första organismerna, RNA-baserade mikrober, att utvecklas, Benner säger som exempel att mer än 35 olika aminosyror identifierats i Murchisonmeteoriten. En uråldrig meteorit som föll till jorden i södra Australien 1969.


Men jag undrar likväl vad som säger att denna meteorit haft aminosyror under en längre tid inom sig. Dessa har väl knappast bildats i denna samtidigt som den bildades vilket skulle vara förutsättningen om vi ska se den som tecken på att den svävat runt i vårt närområde (tillsammans med sina likar) med livets byggstenar hundratals miljoner år innan Jorden kom till.


Bild: Fragment av Murchisonmeteoriten vilken enligt beräkningar är ca 4,95 miljarder år.

fredag 3 maj 2019

Något stämmer inte i vårt nuvarande fysikparadigm om universum


Det är något som inte stämmer i vår nuvarande kunskap om universum. Allt kan inte förklaras utifrån den kunskap eller paradigm vi forskar utefter.


Hubblestelekopet  har nyligen visat mätresultat som inte kan förklaras med den nuvarande fysiken, se medföljande länk, där olika förslag på vad som kan finnas bakom mätningarna diskuteras och hur vi eventuellt ska förstå det.


Teorier om varför universum fortfarande expanderar efter BigBang och att denna expansion ökar hela tiden och troligen gjort detta sedan BigBang. Varför avstannar den inte? Vad driver den? Varför ökar den? Vad startade den från och varför? Vad expanderar den i? Det finns inga svar!


Något är fel i astronomers ansträngningar att mäta tidigare expansionstakt och förutsäga nuets


 Mörk energi kan vara en förklaring men det är inte säkert. Den verkliga förklaringen är ett mysterium.


Själv funderar jag över om inte hela teorin som börjar med BigBang kan vara helt feltänkt.

Frågan är om sanningen om hur universum kom till finns därute eller om den någonsin funnits.

torsdag 2 maj 2019

Japanska Hayabusa 2 har lyckats bomba en krater på asteroiden Ryugu


Ryugu  är en asteroid som finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Nu har japanska Hayabusa 2 lyckats med den första delen av sitt uppdrag vid besöket vid denna asteroid.


Uppdragets första steg att släppa en bomb på dess yta för att sönderdela material för att kunna landa och ta prov på asteroiden.


Bilder tagna av Japans farkost Hayabusa 2  bekräftar att denna  framgångsrikt blåste ett hål i Asteroiden Ryugu med sprängämnen den 5 April 2019. En tidigare provtagning gjordes även  februari i år. Men då inte så långt ner i ytan som nu skedde.


Bomben syftade till att komma under ytan på asteroiden och kasta upp partiklar från materia under ytan orörd av kosmisk strålning och göra det möjligt att landa på den stenbumling fyllda ytan.


Hayabusa 2 kommer i nästa steg  att landa för att skopa upp prover på material  innan dess färd tillbaks till Jorden. Foton släpptes omedelbart efter bombens  effekt och visade hur det gick till.
  

Ryugu är en kvarleva från bildandet av solsystemet så dess sammansättning kan ge oss en inblick i vad som ingick i planetbildningens tidigare skede.


Hayabusa 2 kommer att påbörja sin återresa till jorden i november 2019.

Bilden är på asteroiden Ryugi.

onsdag 1 maj 2019

Kina planerar att bygga en rymdstation på månen


Kina planerar att sända ett bemannat rymdskepp till månen med uppdraget  att bygga en forskningsstation där. Detta planeras ske inom  tio år. 


 Kina vill därmed visa sig som en supermakt med kunskap och möjlighet till det man inte trodde var möjligt. De önskar bli först med detta projekt.


Kina  blev även den första nationen att landa en månbil på baksidan av månen vilket skedde i januari 2019.


Den nya planen är att bygga en vetenskaplig forskningsstation på månens sydpol inom de närmaste 10 åren enligt China National Space Administration chef Zhang Kejian.


Det blir spännande att följa projektet vilket jag personligen anser borde vara ett internationellt projekt. Vi vill inte ha privata eller stationer eller landområden på månen som är inmutade av stater på månen då detta kan skapa stridigheter i framtiden. 


Bilden nedan är på den den rymdbil som Kina landade på månens baksida i januari 2019.

tisdag 30 april 2019

Månens ytstruktur är sprickrik


En ny analys av månens yta med hjälp av datastimuleringar avslöjar att månens yta är betydligt mer splittrad och sprickrik än vad man tidigare ansett.


Månen i sig bildades för ca 4,3 miljarder år sedan och sedan dess har mängder av asteroider kraschat ner på månens yta och resulterat i gropar, sprickor och kratrar. Skador vilka gett sprickbildning djupare mer i månens yta än man tidigare ansett.

  Sprickor ner till djup av 20 kilometer. Forskare rapporterade nyligen att påverkan från enstaka objekt kan och har fragmenterat månskorpan i block cirka 1 meter breda och sprickbildning som sträcker sig hundratals kilometer över ytan.


Detta tyder på att mycket av den sprickbildning som finns har uppkommit tidigt i månens historia.  Forskningen om detta fenomen har gjorts vid Brown University på Rhode Island.

Frågan man kan ställa sig är om även Jorden har denna sprickbildning i urberget.
Bilden är en vy över månen.

måndag 29 april 2019

Christina Koch. Astronauten vilken ska tillbringa ca ett år i rymden.


Astronauten Christina Koch åkte upp till rymdstationen ISS den 14 mars 2019  tillsammans med astronaut Nick Hague och den ryske kosmonauten Alexey Ovchinin.


Men i stället för att bo  sex månader på ISS som de flesta av NASAS astronauter gör ska Koch stanna här till februari 2020. Det innebär hon kommer att finnas här 328 dagar, eller nästan ett helt år. Detta är en av den längsta  sammanhängande vistelserna i rymden av någon NASA-astronaut och den längsta för en kvinna. 

Hon missar bara Scott Kellys vistelse på 340 dagar  från mars 2015 till mars 2016 för att bli en som längst varit uppe i en följd av dagar. Den långa vistelsen kan vara till hjälp för NASA att bättre förstå hur långvariga rymdfärder påverkar människokroppen. I vilket fall som helst har ingen kvinna varit uppe en så lång sammanhängande tid som hon nu kommer att tillbringa däruppe.


Det är viktigt att veta hur människokroppar reagerar på långa vistelser innan vi sänder människor till Mars en gång.


söndag 28 april 2019

Nu har de första molekylerna i universum hittats av SOFIA.


Forskare på det luftburna observatoriet SOFIA ( se länk

har upptäckt den första typen av molekyl som  bildades i universum efter BigBang , efter att länge ha misstänkt att den finns därute fortfarande.


De hittade kombinationen av helium och väte och molekylen kallas därför en helium hybrid. 

Vi ska komma ihåg att teorin om universums uppkomst  är att efter BigBang fanns enbart två grundämnen Helium och väte och ur dessa uppstod efter något hundratusental år då ovanstående molekyl (troligen spontant?) Det var början på fortsättningen vilket är en annan historia.


 Det var i en planetarisk nebulosa NGC 7027 nära stjärnbilden svanen upptäckten gjordes. Upptäckten bekräftar en viktig del av vår grundläggande förståelse av det tidiga universum och hur det utvecklats under miljarder år till den komplexa kemin av idag. 


Bilden är på en del av SOFIA.

lördag 27 april 2019

Förvånande stort utbrott på en stjärna som knappt kan kallas stjärna


Ett solutbrott  tio gånger mer kraftfullt än någon sett från vår sol har upptäckts  från en ultrasval stjärna av nästan samma storlek som Jupiter. En stjärna som är på gränsen till en brun dvärg.


En brun dvärg är en stjärna som aldrig blev en stjärna men var på gränsen att bli en sådan. Dess kärnklyvning startade aldrig.


Stjärnan ovan tillhör klass L av stjärnor och är egentligen även denna för liten för att kallas stjärna.


 Upptäckten publicerades i månatliga meddelanden av Royal Astronomical Society den 7 April. Författare var James Jackman, doktorand på University of Warwicks Institution för fysik. Han sade fritt tolkat att det faktum att vi har observerat denna otroligt lågmassastjärna där kromosfären likväl sänt upp en superflamma från en så liten dvärg knappt klassificerad som stjärna visar att stark magnetiska aktivitet fortfarande kvarstår ner till gränsen till brun dvärg.


– Det är precis på gränsen mellan att vara en stjärna och en brun dvärg, en mycket låg densitet finns här. Något lägre och det skulle definitivt vara en brun dvärg. Exakt var gränsen mellan detta går vet vi inte.


Den L dvärgstjärna det handlar om här ligger 250 ljusår bort och har namnet ULAS J224940.13-011236.9. Den är endast en tiondel av radien av vår egen sol och är nästan av samma storlek som Jupiter i vårt solsystem. L dvärgarna har de lägsta massorna av objekt som fortfarande kan anses vara en stjärna. De klassificeras som mellanting av stjärna och brun dvärg.


 Bruna dvärgar är inte massiva nog att sammansmälta väte till helium som stjärnor gör. L dvärgarna är också väldigt svala jämfört med de vanligare huvudseriestjärnorna såsom röda dvärgar och dess strålning sker mestadels i det infraröda fältet vilket kan påverka deras förmåga att stödja skapandet av liv i sitt närområdes eventuella planeter.


Bilden visar en äkta brun dvärgstjärna i detta fall HD 29587 B ca 90 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Perseus.

fredag 26 april 2019

Merkurius kärna är lika fast och stor som Jordens vilket få trodde.


Forskare har genom ett gediget arbete visat att Merkurius kärna är fast. Något man inte trodde tidigare då denna planet ligger nära solen. Merkurius vänder alltid samma sida mot solen. Temperaturen är upp till ca 420C på solsidan.


Resultaten från Messengers data vid besöket över Merkurius 2008 har visat på en fast inre kärna. Resultatet nar publicerad i Agus tidskrift Geophysical Research Letters. 

Genom dessa resultat förstår forskarna bättre Merkurius och ger också ledtrådar om hur solsystemet bildades och hur steniga planeter förändras över tid. Forskare använde radioobservationer från Messengers besök.


Forskare har länge vetat att jorden och Merkurius har metallisk kärna men inte att dessa är ungefär lika stora. Det har i detta nya arbete däremot nu bevisats och även att Merkurius inre kärna är fast. Liksom jorden är den yttre av kärnan (manteln) flytande.  Men man har varit osäker på om en fast kärna fanns längre in i Merkurius.

Resultatet och arbetet för att få fram detta kan man läsa mer om i den medföljande länken. 


Själv undrar jag om alla planeter i vårt solsystem har en solid kärna av ungefär samma storlek. Detta skulle då kunna visa att början på planetbildningen var flytande metallklot av ungefär samma storlek vilka sedan beroende på var de hamnade från solen byggdes på med andra fragment av stelnad materia, damm, grus och gas. Ibland mest gas likt gasplaneterna vilka sedan fick sin beskärda del av damm och sten i form av ringar och flertal månar.


Bild storleksförhållandet mellan Merkurius till vänster och närmst den ej synliga solen. Därefter Venus, Jorden och Mars.

torsdag 25 april 2019

Titans försvunna sjöar


Planetforskare Shannon MacKenzie och hennes  kollegor har upptäckt att sjöar försvinner under Saturnus största måne Titans vår. Titans årscykel är 29,5 jordår.
  

 Mitt i Titans vinter 2006 visades genom rymdfarkosten  Cassinis Radarobservationer att tre sjöar var fyllda med vätska. Men när Cassinis värmekameror försökte hitta sjöarna  2013 under månens vår hade alla tre förvunnit.


Forskare hade tidigare upptäckt att Titans sjöar vilka är  fyllda med kolväten av slaget metan och etan krymper under månens somrar. Men en ny analys av data från Cassini visar att vissa sjöar helt försvinner från månen redan under våren. De torkar upp.

 Troligen beror det på att dessa sjöar enbart blir några cm djupa under vinter och höst och därför till motsatts till andra sjöar på Titan vilka kan vara på upp till  hundra meters djup enbart minskar i storlek.


Men det visar att även på Titan finns en årscykel inte av slaget vattnets kretslopp som på Jorden utan en etan-metankretsloppets cykel. 


Bilden är på Titan.

onsdag 24 april 2019

Det blir inte snabbare resväg genom maskhål.


Maskhålteorin innebär att man kan resa snabbt från en plats till en annan i universum på mycket kort tid. Ja även att det skulle vara möjligt att genom dessa, som man antar finns, maskhål eller skapade sådana,  även ska kunna resa i tiden.


Daniel Jafferis, från Harvard University i samarbete med Ping Gao båda från Harvard och Aron Wall  från Stanford Universitet har teoretiskt visat att maskhål kan existera. Dessa kan ses som tunnlar i den krökta rumtiden och kan eller är anslutna till två från varandra avlägsna platser genom vilken en resa är möjlig.


Men tyvärr! Det visar sig även att det tar längre tid att resa genom dessa maskhål än att resa med färdmedel vi alla kan förstå i form av rymdfarkoster. Dessa maskhål är därför enligt dessa forskare inga genvägar utan istället senvägar. 


”Det tar längre tid att resa genom dessa maskhål än att resa direkt med kända färdmedel så de är inte användbara resor”, säger Jafferis. Han kommer att presentera sina rön vid 2019 American Physical Society i Denver i april.


Det är en missräkning om dessa forskare har rätt då det innebär att vi än mer med den kunskap vi har är låsta i vårt solsystem och aldrig kan besöka något annat solsystem. Men det kan även förklara varför vi inte har upptäckt besökare i vårt solsystem.


Bilden är ett exempel på många hur man kan illustrera idén av maskhål.

tisdag 23 april 2019

Superjordar innehåller kristaller vi vet mycket lite om


Djupt ner i de heta superjordar vi hittat i stort antal i främmande solsystem har bildats kristaller under tryck upp till 40 miljoner gånger intensivare än det atmosfäriska trycket på jorden och så mycket som 10 gånger mer intensivt än trycket i Jordens kärna. 



Forskarna vet nästan ingenting om dessa mystiska kristaller. De vet inte hur och när de bildas (bildats) och ej hur de ser ut eller beter sig. Men svaren på dessa frågor, om de kan lösas, skulle ge bättre förståelse av superjordars beskaffenhet.


Om dess yta under det troliga gaslager och dess yta bestående av flytande magma eller is och om ytan bombarderas med strålning från sin sol. Superjordar ligger nära sin sol då skulle vi förstå mer om dessa exoplaneter.


 Svaret, i sin tur kan påverka möjligheten till om dessa planeter kan hysa liv. Dessa planeter kan ses endast som svagt flimrande ljus från våra teleskop och därmed förblir mystiken kvar. Är de supertäta eller tvärtom? Vad består deras ytor av? Har de magnetiska fält? Svaren på dessa frågor finns inte i dag.


Kan de kemiska egenskaperna påverka beteendet hos hela planeter. Forskarna vet exempelvis att Superjordar kan alstra  en hel del värme. Men de vet inte hur mycket.

 Svaret på denna fråga har stora konsekvenser om dessa planeters eventuella vulkaner och plattektonik. Vid jordens inre tryck kan lättare element blandas med järnkärnan vilket påverkar Jordens magnetfält. Något som kanske inte kan ske vid det höga tryck som finns på superjordar. Den fysiska storleken på superjordar beror på kristallstrukturen av föreningar i deras kärnor.


Vi är utan planeter av detta slag att studera på nära håll i vårt eget solsystem, Just nu utgår vår förståelse av exoplaneter mestadels på erfarenheter och kunskap utifrån de planeter som finns i vårt eget solsystem och det kan resultera i helt fel slutsatser av de vi ser därute.


Dessa ord kommer från Diana Valencia, en planetforskare vid University of Toronto i Kanada en av forskarna om ovanstående.


Jag är helt överens om att vi inte kan vara säkra på någonting om exoplaneter då vi förutsätter att dessa kan ses som likartade i byggnad etc. som planeter i vårt eget solsystem. Planeter vi har begränsad kunskap om.


Bild från vikipedia där två tänkbara exoplanter illustreras tillsammans med Jorden.

måndag 22 april 2019

En andra planet finns troligen vid Proxima Centauri


Astronomer har upptäckt att det troligen existerar en andra planet i bana runt vår närmsta grannstjärna. Den 4,2 ljusår bort röda dvärgstjärnan Proxima Centauri.


Proxima Centauri har redan bekräftats ha en planet Proxima b. Den nu troliga upptäckten av att det bör existera ytterligare en planet här har fått arbetsnamnet Proxima c. Båda  finns i den zon runt sin sol vilken kan kallas livsmöjlig miljözon. Här kan finnas vatten och detta gör planeterna mycket intressanta att försöka ta bilder på direkt. Något som snart kan göras med de avancerade teleskop som är på väg att byggas och den kartläggning av universum Hubbleteleskopet håller på med.  



 Damasso Fabio och Del Sordo från Kretas universitet och deras kollegor har analyserat observationer av Proxima Centauri producerade med  hög noggrannhet från  instrumentet HARPS som finns på observatoriet i i Chile  och funnit att rörelser vid solen av gravitionellt slag visar att det bör finns en planet till utöver Proxima b.


Det verkar möjligt att det i en inte alltför avlägsen framtid kan tas bilder på dessa planeter i en skala så vi kan se dem som de är och inte bara som i dag skuggor eller ljusreflexer.


Bild: Proxima Centauri fotograferad 2013 av Rymdteleskopet Hubble. (vikipedia)

söndag 21 april 2019

Namngivningen av en nyligen upptäckt dvärgplanet ej klar.


Bortom Neptunus finns en liten röd dvärgplanet som kretsar runt solen vilken ännu ej har något namn.


Sedan upptäckten 2007 har forskare kallat den ”OR10 2007”. Men nu önskas ett namn och allmänheten får därför möjlighet att rösta på ett av flera namnförslag. 

De namn som man kan välja på är  Gonggong(en kinesisk vattengud), Holle en fertilitetsgudinna vilken kunde skapa snö enligt fornnodisk mytologi och Vili guden som besegrade Ymer i nordisk mytologi



007 OR10 finns i Kuiperbältet området bortom Neptunus där även  Pluto ingår. Forskare vet inte den exakta storleken på 007 OR10 men  tror den är  ca 1250 km i diameter. Den är därmed mindre än dvärgplaneterna Pluto och Eris  men likväl en av de 10 största objekten i Kuiperbältet.


Den är troligast materalmässigt en blandning av is och sten och har en av de rödaste ytor av de objekt som  upptäckts i Kuiperbältet. 


Forskarna tror att den röda färgen kan vara resultatet av solljusreflex på metanis  på ytan. Själv tror jag det är sand mättad av rostat järn. Men det är min teori.
  

Bilden visar några dvärgplaneter i Kuiperbältet. Dock ej ovanstående då jag ej fann någon fri bild på denna att publicera. Men följ länken ovan där finns en illustration för att se denna enligt hur man antar den ser ut.

lördag 20 april 2019

Metallrika Asteroider är intressanta och den intressantaste är 16 Psyche


Metallasteroider antas ha en bakgrund som flytande järnkroppar vid solsystemets skapelse.  Smält järn flytande i rymden i olika former.


I dag antar även  forskarna att när metallen svalnat och stelnat kan det fortfarande ske vulkanutbrott av flytande järn från kroppar som dessa.


Den vad vi vet järnrikaste metallasteroiden i vårt solsystem är 16 Psyche vilken finns i  asteroidbältet mellan Jupiter och Mars. Dess yta består av  solitt järn.


Analys av denna har från Jorden gjorts av vetenskapsmän på UC Santa Cruz vars utredning föranleddes delvis genom NASA:s planer på att lansera en rymdsond för färd till 16 Psyche.  Denna är  den största metalliska asteroiden i solsystemet och därför intressant för forskare från NASA  vilka planerar  att under 2022 sända upp en rymdsond för att och nå asteroiden under 2026.


Tecken på tidigare vulkanism söks här i form av färgvariationer eller sammansättning av material på ytan och möjligen det som ser ut som vulkaniska hål. Stora vulkaniska kratrar eller öppningar kan knappast finnas anser man enbart mindre hål.


Vi får hoppas resan blir av och vi kan lära och förstå mer om metallrika asteroiders. 

Bilden från Vikipedia visar 16 Psyches banrörelse i asteroidbältet.

fredag 19 april 2019

Nu har det hänt igen asteroid över Ryssland se hur den svepte över Krasnoyarsk den 6 april.


Den 6 april sågs åter en sönderfallande asteroid över Ryssland. Händelsen skedde över  industristaden Krasnoyarsk i de centrala södra delarna av Ryssland.


Asteroiden uppskattas inte ha varit mer än 1 till 2 meter bred. enligt beräkningar från filmupptagningen (se här) och rapporter från International Meteor Organization (IMO). Den var mycket ljus och på filmen ses den på sin färd.


Ljus och bullrig med en lång, gnistrande grön och gul svans svepte den över staden. Den filmades av flera observatörer i Krasnoyarsk region. Vissa invånare sade meteoren var bländande ljus, liknande ljus och gnistor som skapas under intensiva svetsarbeten.


Den försvann uppdelad i flera delar i riktning över Irkutsk-regionen, öster om Krasnoyarsk.


Detta var den tredje ljusstarka meteor som upptäcks i eller nära Ryssland under de senaste månaderna. En asteroid träffade jorden över Berings hav (18 December 2018) och en annan var synlig över regionen Krasnojarsk den 15 mars 2019.


Varför så många meteorer ses över Ryssland är kanske inte så otroligt. Då detta är ett land med den största landytan i världen. Men merparten asteroider och meteorer ses säkert aldrig av människor då havsytan innefattar cirka 70 procent av vår planet och säkert många faller ner här oupptäckta.


Bild på staden Krasnojarsk i länken ovan kan man se film på asteroidbesöket.

torsdag 18 april 2019

Regnet öser ner på solen


Mason är en doktorand vid The Catholic University of America i Washington, D.C.,  forskar om solens plasma (elektrifierade gas). 


Detta fenomen kan ses droppa från solens yttre atmosfär ner på solen.


Nu verkar ett  70-årigt mysterium vara löst som förklrar fenomenet. Mysteriet varför solens yttre atmosfär (koronan) är betydligt varmare än dess yta vilket har betydelse för att ovanstående ska kunna ske.

 I tidskriften   Astrophysical Journal Letters, beskriver Mason och hennes medförfattare de första observationerna av koronaregn i en mindre tidigare förbisedd magnetisk slinga på solen. Efter en lång tid av sökning i fel riktning resulterade en ny  sökningsidé upptäckten mellan avvikande uppvärmning av koronan och källan till den långsamma solvinden — två av de största mysterierna i solvetenskap idag.


Ser vi ur Jordens synvinkel har vi vattencykeln. Utifrån flytande vatten när Jordens havsyta, sjöar eller vattendrag, värms upp av solen och avdunstar. Avdunstat vatten   stiger upp i atmosfären där det kyls ner och kondenseras till moln. Moln vilka snart blir överfulla av tyngden av vatten  så småningom blir dessa moln så tunga att tyngdkraftens effekt resulterar i att regn uppstår (molnet töms på vikt).  Därefter sker  samma sak igen. Vattnets kretslopp.


På solen fungerar det på samma vis säger Mason. Koronaregn fungerar på samma sätt. Men istället för vatten är det en miljongraders plasma. Plasma är en elektriskt laddad gas vilken rör sig slingvis. Vid dennas fot vid  solens yta blir plasma överhettad från några tusen till över 1 milj grader C.


expanderar plasman upp i slingan och samlas på toppen långt från värmekällan. Som plasma kondenseras (förtätas) den däruppe och gravitationen får den till slut att falla som regn ner på ytan (samma skeende som när molnets tyngd lättas vid reg på Jorden) och förloppet återupprepas (plasmans kretslopp).


Det är detta man kan se som regn på solen. Plasmacykel kan man kalla det likt vi på Jorden kan se regn som regncykel. 

onsdag 17 april 2019

Kan Japanska forskare löst uppgiften att bygga en månbas?


Professor Matthias Sperl från universitetet i Köln arbetar tillsammans med den tyska rymdorganisationen DLR för att i en framtid arbeta fram en metod att använda vulkaniskt pulver för att göra tegelstenar. Detta för att använda detta material till att bygga en månbas. Materialet finns redan på vår måne. Att transportera upp material skulle vara tidsödande.


På månen skulle en process kallad   sintring användas där koncentrerat solljus eller lasrar binder materialet tillsammans. 


Sperl experimentar med att använda 3D-skrivare för att konstruera olikt formade tegelstenar för att se vilken form som fungerar bäst. "Vad vi kan bygga med nuvarande tekniker och former är sammankopplade byggnadselement, säger Sperl. "Vi bygger inte Lego vi ska ha sammankopplade tegelstenar."



Dessa tegelstenar skulle "bygga något formmässigt som en igloo då denna form klarar ett starkt tryck ovanifrån. Trycket från ett meter tjockt lager av löst regolit 

som ett naturligt skydd mot strålning eftersom det inte finns någon vind på månen är detta lösa lager användningsbart. 


Men att bygga bara en struktur skulle vara en långsam process. "Det tar ungefär fem timmar att göra en tegelsten", säger Sperl, "och du behöver 10 000 tegelstenar för en igloo.(men det ska vi se utifrån dagens teknik min anm) 


Men ska då människor göra detta på plats? Kanske inte.


Japans rymdorganisation vill ha sitt ord med i laget och arbetar  nu med metoder för att skapa en månbas med hjälp av robotar som kan arbeta självständigt, med enbart liten mänsklig övervakning.


Projektet, som har pågått genom tre års forskning hittills är ett samarbete mellan Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA), byggföretaget Kajima Corp. och tre japanska universitet: Shibaura Institute of Technology, The University of Elektronisk kommunikation och Kyoto University. Läs mer och se mer om detta genom denna länk. 


Bild månens yta

tisdag 16 april 2019

Hayabusa2 släppte bomb över asteroiden Ryugu.


Hayabusa2 är en rymdfarkost som sänts upp av Japan Aerospace Exploration Agency. Den lanserades 2014 och dess uppdrag är att ta prov på asteroiden Ryugu. En jordnära asteroid.
  

Hayabusa2 har sedan 2018 kretsat runt asteroiden.


I dagarna har den släppt en bomb över asteroiden för att sönderdela materia. Målet är sedan att hämta upp ett prov på detta material från ytan för att ta hem till Jorden för analys.


Asteroiden har redan nu visat sig vara vattenfattig. Något som förvånat då många ännu anser att det var asteroider som en gång tog vattnet till Jorden genom att krascha ner på denna.


Men vi tror oss veta mycket men oftast är det enbart teorier.

För att veta måste vi besöka objekt och ta prover för att analysera.


Detta sagt utan att missakta de som tror på vatten från asteroidteorin. Kanske just denna asteroid är ett undantag, en torr asteroid.


 Bild på Hayabusa2 från Vikipedia.