För att detta ska ske måste den arbetslöse kategoriseras som ett problem och arbetsgivaren ersättas för att ta emot detta problem.
Förutsättningen är att den arbetslöse ses som arbetsovillig och därför måste tvingas till ett arbete med olika hjälpmedel och arbetsgivaren mutas för att ta emot detta problem.
Få arbetsgivare ser detta som lockande. Oftast blir det kommunen som tvingas ta emot problemet och försöka göra det bästa möjliga av det. Problemet kan ha allehanda fysiska som psykiska problem inklusive ett av de värsta det att under en längre tid varit arbetslös. Långtidsarbetslösa är mångdubbelt mer svårplacerade än fysiskt handikappade och kan ses som samma kategori av svårplacerade som psykiskt handikappade eller sjuka.
Privata arbetsgivare skyr dem som pesten. De få som ändå kommer ut på privata platser kan räkna med att bli än mer utfrysta och sedda ner på än de som hamnar på kommunala inrättningar.
Att anpassa ett arbete för sjuka kan dock i en del fall vara av godo för alla. De som redan under många år haft ett arbete och blivit skadade eller sjuka av detta kan genom anpassning av sin arbetsplats behålla sitt arbete eller omplaceras.
Dessa kan då i de flesta fall räkna med stöd av sina arbetskamrater och arbetsgivaren. De hör inte till kategorin utstötta eller arbetsovilliga utan till de som accepteras. Dock kräver arbetsgivaren stöd i form av bidrag för att anpassa en arbetsplats för dessa. Men väl så är allt oftast frid och fröjd.