Två stora stjärnor ligger betydligt närmre varandra därute än det går att förklara

Ett internationellt team lett från universitetet i Leeds har bestämt avståndet mellan de massiva unga stjärnorna PDS 27 och PDS 37. 

Dessa finns 4,5 miljarder km från varandra eller på ungefär samma avstånd från varandra som Jorden och Neptunus.


Studien av dessa stjärnor har beskrivits av Dr Evgenia Koumpia, från institutionen för fysik och astronomi vid Leeds universitet hon säger att: ”detta är en mycket spännande upptäckt,  hur dessa binära system har bildats  är en  ganska kontroversiell fråga där flera teorier har lagts fram".


 PDS 27 är minst 10 gånger mer massiv än vår sol och systemet finns ca 8000 ljusår bort. För att se stjärngrannen PDS 37 använde teamet den högsta upplösningen som tillhandahålls av PIONIER instrumentet på Europeiska Sydobservatoriets mycket stora Telescope Interferometer (VLTI). Instrumentet kombinerar ljusstrålar från fyra teleskop, som alla är 8,2 meter i diameter och detta ger en effekt i styrka som ett enda teleskop med en diameter på 130 m.


Massiva stjärnor utöva betydande inflytande på sin kosmiska omgivning. Deras stjärnvindar, energi och de supernovaexplosioner som de genererar i sin tur en gång kan påverka bildandet av andra stjärnor och galaxer.


Hur dessa system bildas finns det flera teorier om. För att läsa lite om detta se denna sida.


Jag funderar på hur vi haft det här på Jorden om vi överhuvudtaget skulle kunnat finnas till om en betydligt större sol än vår varit där vår sol är och en ytterligare sol legat vid banan för Neptunus.


Bild våra solsystems planeter för att visa var en ytterligare sol skulle finnas om vi levt under två solar likt ovan solsystem. Vi är tredje planeten från solen. Neptunus den lilla planet längst bort åt höger.

Nya förvånande upptäckter har upptäckts i banor runt Merkurius och Venus.

Två upptäckter har ökat vår förståelse av det inre av solsystemet.


Merkurius har visat sig ha ett dammoln i bana runt sig något man tidigare inte trott skulle kunna vara möjligt då planeten ligger så nära solen. Solen borde genom sin elektromagnetiska strålning ha blåst bort damm. Men se det stämmer inte. Dammolnet finns.


Det har även upptäckts en mindre samling av asteroider i bana runt Venus.

”Det inte är varje dag det upptäckts något nytt i det inre av solsystemet”, säger Marc Kuchner, medförfattare till rapporten om upptäckten.


Även en amerikansk astrofysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland uttalar sig men då om Merkuriusupptäckten då han säger att vi trodde att Merkurius till skillnad från Jorden eller Venus är för liten och ligger för nära  solen för att fånga in och behålla  damm i en bana runt sig, säger Guillermo Stenborg, vilken är solforskarande vetenskapsman vid Naval Research Laboratory i Washington, D.C.


– Det förväntades att solens vind och magnetiska krafter skulle blåsa bort överflödigt damm i området runt Merkurius”. Det är däremot inte så konstigt att denna lilla asteroidkoloni runt Venus varit oupptäckt tills nu då dess omloppsbana vid Venus ligger i riktning mot solen som bländar teleskopen och man har inte aktivt sökt efter asteroider i denna riktning.


Jag själv undrar om det finns mer i riktning mot solen vilket vi inte upptäckt på grund av att vi inte sökt efter detta och solens bländande sken döljer mindre objekt.


Bild från vänster och närmst solen Merkurius sedan Venus, Jorden och Mars storleksmässigt.

Orange stjärnor klassificerade som K-typ är intressanta i sökandet efter planetsystem där liv kan existera.

Aldebaran är den ljusstarkaste stjärnan i riktning mot stjärnbilden Oxen 65 ljusår bort. Den är ett exempel på en K-stjärna.  Forskare säger nu i en ny studie att K stjärnor är mer lämpliga för  exoplaneter där liv kan ha uppstått än andra typer av stjärnor.


Vår sol är en G-stjärna med relativt mycket utsläpp elektromagnetisk stålnings. Men likväl har tillräcklig livszon om sig för att vi har kan leva på Jordens smala band av livsbälteszon. Men det var mycket som skulle stämma utöver rätt plats från solen även skyddsbälten (atmosfärskikt) som skyddade mot strålning. På något vis stämde allt för att vi skulle kunna bli till och Jorden bli en överfull planet av livsformer.


 Vår sol är hetare än en K-sol. Beteckningar på solar finns av beteckningarna O,A,B,F,G,K,M,L,T för mer information om dessa spektralgrupper  se länk här. 


Om liv finns utanför Jorden tyder mycket på att  vi har störst chans att finna detta på planeter runt en orange stjärna. En  K-stjärna. K stjärnor är betydligt större men svalare än solen (se bild ovan på storleksförhållandet solen och Aldebaran).


Som forskare nyligen beskrivits det i Astrophysical Journal har K stjärnor flera fördelar. De existerar länge vilket ger omgivande planeter gott om tid för utveckling av liv. K stjärnor har mindre elektromagnetisk turbulens och ger mindre strålning av farligt slag till planeter runt dessa. Här passar det med andra ord bättre att bygga upp ett digitalt uppkopplat samhälle än på Jorden där solstormar kan slå ut all elektronik.


Men det finns riktigt ruskiga stjärnor också. De stora mer frekventa solstormar som produceras av M stjärnor exempelvis kan skala bort atmosfären från de inre planeterna.


Syre och metan kan vara svårt att upptäcka  tusentals ljusår bort. Men de modeller som skapats av Arney och hennes kollegor och beskrivs i den publicerade rapporten visade att syre-metan biosignatures skulle vara mer lätta att finna i atmosfären från  exoplaneter i K stjärnsystem.


”På en planet runt en K stjärna kommer inte syret att förstöra metanet så snabbt som ex på planeter med mer farlig instrålning från sin sol. Istället byggs  en  atmosfär enklare upp på en planet med en K-stjärna som sin sol”, sade Arney. ”Detta eftersom K stjärnans ultravioletta ljus inte genereras så starkt att reaktiva syreföreningar förstör metan lika lätt som i all den strålning som går ner i atmosfären från solar som vår sol och Jorden skulle fått dessa problem utan sina skyddsbälten (atmosfärskikt) runt denna. 


För min del tycker jag att det borde koncentreras på att söka liv eller syre utifrån denna undersökning först och främst  runt solar klassificerade som K-stjärnor.


Bild:  Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

Spökliknande toner hörs från en galaxklunga därute. Hör ljudet genom medföljande länk nedan.

Galaxhopar finns i skilda formationer i ett stort antal i universum

NASA: s Hubbleteleskop har fotograferat många hopar av dessa galaxer.


 En galaxhop RXC J0142.9 + 4438 på ett avstånd av 4 miljarder ljusår bort är en vilken innehåller tusentals galaxer som hålls samman genom gravitation. Varje galax är dessutom en plats för otaliga stjärnor. 


Se bild på denna genom länken här där även en film med ljud finns från hur galaxhopen spelar.


  Bilden togs 13 aug. 2018 av med Hubblesteleskopet och visar området som beskrivs höras ovan. 

Troligen flyter miljarder ensamma planeter (kanske vissa med månar) runt dolda mellan solsystemen eller långt ute i solsystem

Det beräknas att det finns miljarder exoplaneter i vår galax. Planeter runt andra solsystem.


Men utöver det finns det lösdrivande planeter mellan solsystemen därute. Svåra att upptäcka men ett beräknat antal av dessa är även det miljarder. Planeter vilka inte infångats av någon stjärna och därmed inte ingår i något solsystem. Kalla mörka världar där kanske vi kan räkna in planet 9 långt därutanför Pluto (fast den ska räknas in även som ingående i vårt solsystems ytterkant)  om nu denna finns.


Några har redan hittats och tidigare i år har astronomer vid universitetet i Leiden i Nederländerna där resultaten publicerats i en ny studie där man antyder att det kan finnas 50 miljarder fritt flytande planeter i vår galax Vintergatan.  Rapporten publicerades den 14 februari i journal Astronomy and Astrophysics.


Hur man kan få detta antal av planeter är utifrån datorsimuleringar av 1500 stjärnor i Trapezium en stjärnhop i Orionnebulosan. I den simuleringen de gjorde ingick 2522 planeter som kretsar kring 500 stjärnor inom Trapezium klustret i Orionnebulosan 1300 ljusår bort. Resultatet de fick fram var att 357 av dem skulle blivit fritt flytande planeter inom de första 11 miljoner åren av deras utveckling.


Troligen finns många planeter i tomrummen mellan stjärnorna därute. Svåra att upptäcka. Men hur många bör vi vara försiktiga med att ge antalet av utifrån simuleringar per dator. Kanske de är miljarder. Kanske enbart något tusental. Ingen vet.


Bild från NASA som visar hur en fritt flytande planet kan se ut.

Den beboeliga livszonen ökar där det existerar två eller tre solar.

Planetsystem där det kan finnas liv är en smal zon runt en sol. I en sådan zon finns Jorden runt solen. 


När solsystem blev till var det en turbulent tid och det innebar inte alltid att ett solsystem med en sol och medföljande planeter bildades. Ibland uppstod två eller tre solsystem. Solsystem där två eller tre stjärnor la sig i relativt närhet till varandra. Så kallade tre eller dubbelstjärnsystem.


Nu har astronomer vid University of Sheffield hittat en positivitet där så har skett. En modell som utvecklats under grundutbildningsprogrammet av studenten Bethany Wootton och Royal Astronomical Societys Dorothy Hodgkin med kollegan Dr. Richard Parker har räknat ut att den beboeliga zonen  runt en stjärna eller regionen runt en stjärna där temperaturen tillåter flytande vatten att existera ökar markant i dubbel eller trippelstjärnsystem.



Forskarna upptäckte att ett möte med en förbigående tredje stjärna kan pressa paret i ett dubbelstjärnsystem samman och expandera den beboeliga zonen. Resultaten visas i en ny rapport i tidskriften Royal Astronomical Society.


Den beboeliga zonen, som ibland kallas 'Guldlock zonen' där temperaturen inte är för varm eller kall tros vara avgörande för utvecklingen av livet på en planet. Om en planet ligger utanför denna zon är bildandet av de komplexa molekyler som behövs för liv mindre sannolika.


Själv ser jag detta som möjligt om solarna i dessa system inte har för udda banor så att det istället omöjliggör en livszon överhuvudtaget om de kretsar om varandra i udda banor där en presumtiv livszon ibland blir för kall och ibland för varm och gör en  livszon omöjlig.

Se Hayabusa2 ta ett prov på asteroiden Ryugu

Den 21 februari 2019 avslutades den japanska farkosten Hayabusa2 uppdrag då den tog ett prov på asteroiden Ryugu. 


Händelsen kan ses på en video här.

Nasa söker allmänhetens hjälp för att kartlägga asteroiden Bennu.

Ditt uppdrag är att klicka på de stenblock som du ser i en detaljerad bild på Bennus yta.

Uppdragets mål är att finna plats att styra NASAS OSIRIS-REx ner till ytan för att där ta prov på asteroiden. Farkosten finns just nu i omloppsbana över denna sedan december 2018.


Teamet vilket ansvarar för rymdfarkosten har bara sex veckor på sig att med allmänhetens hjälp att med hjälp av en högupplöst karta av Bennus yta  att välja var man ska landa och ta  ett prov. 

Exakt lanseringsdatum för projektet beror på hur lång tid det tar OSIRIS-REx team att sammanställa detaljerade högupplösta bilder på stenblock och analys av dessa för att finna en bra plats att ta prov på utan att riskera en katastrof vid landningen. Katastrof i form av att farkosten välter eller fastnar i något av alla de stenblock som ytan är full av.


Allmänhetens hjälp är viktigt eftersom Bennu har visat sig vara ett mer komplicerat mål än forskarna trodde innan man kom hit i december.


Det finns gott om farliga platser. En lös sten enbart 21 centimeter i diameter kan effektivt täppa till provtagningsinstrumentets mekanism. Apparaten fungerar genom att blåsa tryckluft på ytan och tryckluft kan om det riktas fel få effekten av att sten kan studsa in i mekanismen och täppa till denna.


Det är därför OSIRIS-REx team behöver hjälp för att finna en säker plats för landning och provtagning. Skulle de själva göra detta skulle det bli dyrt och ta lång tid. Allmänheten är gratisarbetande. Jag vet inte varför tiden är knapp för detta men kan tänka mig det har med energitillgång för farkosten.


Arbetetsom kallas  CosmoQuest (instrumenet för analys av bilder)  volontärer hjälper OSIRIS-REx laget studera storleksfördelningen av stenblock genom exempelvis och hur ljusa eller mörka de är enligt skuggor, dess form och om de ser ostabila ut.


Läs mer om projektet här. 

Osynliga svarta hål finns i stor mängd därute

Astronomer har upptäckt ett dolt svart hål genom dess effekter i ett interstellärt gasmoln. Detta svarta hål är ett av  troligen över 100 miljoner svarta hål som enligt forskare finns någonstans i vår galax. Upptäckten ovan som bevisade existensen av ett dolt svart hål resulterade i en ny metod för att söka efter andra dolda svarta hål och ska hjälpa oss att förstå tillväxten och utvecklingen av svarta hål överhuvudtaget.


Svarta hål är objekt med sådan stark gravitation, att allt, inklusive ljuset, sugs in i detta och ej  har möjlighet att reflekteras ut. Inget ljus kan ses komma ut från svarta hål. Det finns en väg in för ljus men ingen ut. Då svarta hål inte avger ljus måste astronomer sluta sig till dess existens från dess effekter på andra objekt. Sedan tidigare vet vi att ett svart hål finns i Vintergatans centrum med namnet Sagittarius A.


Svarta hål är supermassiva svarta hål innehållande  miljoner gånger mer massa än solen. Astronomerna anser i dag att små svarta hål kan sammanfogas och gradvis växa till stora svarta hål. Men ingen har någonsin hittat ett mellanstort stort svart hål. Ett svart hål med en massa hundratals eller tusentals gånger solens massa.


Men kanske detta är ett. En forskargrupp ledd av Shunya Takekawa vid nationella astronomiska observatoriet i Japan märkte något i gasmolnet  HCN – 0,009 – 0,044 centrala delar. Molnet finns  25000 ljusår från jorden i stjärnbilden Skytten. 


De använde ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) för att utföra högupplösta observationer av molnet och fann effekter av att det virvlade runt ett osynligt massivt objekt.


Takekawa säger utifrån denna upptäckt att detaljerad kinematisk analys visade att en enorm massa 30000 gånger kompaktare än solen var koncentrerat i en region mycket mindre i storlek än vårt solsystem. Detta och avsaknaden av observerade objekt på  platsen antyder starkt att det finns ett mindre men massivt svart hål här.


Man kan undra anser jag om det däremot genom denna upptäckt kan dras slutsatsen att det kan finnas 100 miljoner mindre svarta hål i galaxen vilka ej hittats ännu. Jag tror antalet är överdrivet stort.


Bild från Wikipedia på Sagittarius A vår galax centrala stora svarta hål (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion.

Lutande exoplanetsbanor kan vara en effekt av ett okänt slag

I snart ett decennium har  astronomer försökt att förstå varför så många planeter som hittats runt andra solsystem har en udda konfiguration i betydelsen av att deras banor verkar har skjutits åt sidan av en robust men okänd mekanism.


Forskare från Yale university säger att de nu har ett möjligt svar. Svaret innebär att planeternas poler lutar men frågan är varför?  NASA: s Kepler teleskop visade att ca 30 % av stjärnor lika vår sol har ”Superjordar”. Så kallade superjordars storlekar är någonstans mellan jorden och Neptunus och nästan runda med banor runt sin sol som tar färre än 100 dagar. Det innebär korta årscykler.


Det finns självfallet planeter av andra storlekar också och med andra banor och även planeter runt andra slag av stjärnor än gula.


Men superjordar är en beteckning på likartade exoplaneter. Dock ligger de så nära sin sol att det knappast kan finnas liv här utan de bör i flera fall ses som gasplaneter.


Då det handlar om lutning av banorna kan det kanske vara polernas lutning av en anledning vi inte förstår. En kraft vi ännu inte förstår som påverkar. Inget säger dock om denna banlutning enbart handlar om de så kallade superjordarnas. Iså fall kan närheten till solen och dess storlek och densitet har betydelse för varför denna banlutning finns (min anm). Mindre exoplaneter är även svåra att upptäcka.


Men jag undrar ändå om det inte från vår position enbart är ett optiskt fenomen vi ser på grund av avstånd och spegling.

Bilden har inget direkt samband med texten ovan. Men jag tycker den vacker. Det är mörka moln i Carinanebulosan.

Att förgöra hotande asteroider kan vara svårare än vi antaget tidigare

Förslag har ofta varit att om det kommer en asteroid på livsfarlig kurs mot  Jorden kan vi som sista åtgärd spränga den innan den når Jorden.


 Men inkommande asteroider kan vara svårare att bryta itu än forskare tidigare trott konstateras i en Johns Hopkins-studie utifrån en studie med datorsimulering bestående av fakta om stenars strukturer simulerade kollisioner med asteroider kontra sprängmedel.


Vi brukar tro att ju större ett föremål är desto lättare kan det brytas då dessa bör ha större brister (sprickbildning) än mindre föremål. Men fann att asteroider är starkare än vi tänkte oss och kräver mer energi för att fullständigt krossas än vi ansåg tidigare ”, säger Charles El Mir, en Ph.D  på Johns Hopkins universitetets Institution för maskinteknik och studiens huvudförfattare.


Vår fråga var hur mycket energi det går åt för att förstöra en asteroid och bryta den i bitar? säger El Mir.


Resultatet av datorsimuleringen blev att i den första fasen då asteroiden träffas bildas miljontals sprickor och denna då krusas över hela asteroiden, delar av asteroiden flödar lik sand och en krater skapas.


I denna fas undersöktes enskilda sprickor och visade då på övergripande mönster för hur dessa sprickor sprids. Det visade sig att hela asteroiden inte bryts ner av effekterna vilket man tidigare trott. Istället hade påverkandet resulterat i att asteroiden fick en stor skadad kärna som sedan utövade en stark dragningskraft på fragmenten som i övrigt fanns kvar. Dessa drogs in mot kärnan.


Forskarna fann att slutresultatet av denna inverkan inte var att fragment låg löst kringspridda i omgivningen och asteroiden krossats utan istället drogs in mot kärnan och istället fick  asteroiden att få en betydande styrka eftersom den inte hade knäckts. Detta indikerar att mer energi behövs för att förstöra asteroider än man tidigare ansett. Samtidigt var skadade fragment nu omfördelade över den stora kärnan.


Själv tror jag det behövs minst en kärnsprängning för att klara av en asteroid något som kanske inte är helt bra då avfallet från strålningsskadat material sedan kan sväva därute eller falla in mot eller ner på Jorden i mindre fragment. Men miljövänligare laddningar av den styrka som behövs den gången det kommer att behövas finns inte med dagens teknik.

Solskydd finns på vissa platser på månen

Vissa platser på månens yta uppvisar ett svagt mönster av mörkare och ljusare virvlar. I dag vet man vad detta beror på. Det är solens effekter av strålar av laddade partiklar den så kallade solvinden som träffar månens yta.


På Jorden avleder jordens naturliga magnetfält stor mängd av solvindens  partiklar och den farliga ultravioletta strålningen. Men månen har ett svagare magnetfält och månens yta tar emot betydligt mer farlig strålning på ytan vilket innebär en stor fara även för människan som vistas på månens yta.


Månen har inte ett heltäckande magnetfält som skyddar ytan vilket Jorden har. Men nu har NASA gått ut med en kommuniké där man däremot förklarar att vissa avsnitt av månen likväl har ett ytskydd mot strålning. Små lokala magnetiserade stenar vid månens yta vilka skapat lokala magnetfält där solens strålning studsar bort från dessa ytor.
  

”Magnetfälten i vissa regioner [av månen] agerar lokalt som en magnetisk solkräm”, säger Andrew Poppe, en forskare vid University of California, Berkeley. En annan forskare där säger  i ett uttalande att dessa små ”bubblor” av skydd avleder viss del av den skadliga solvindens partiklar vilka når månens yta.


De platser där solvinden studsar är de platser där man ser ljusa virvlar på ytan  avskärmade områden mot de märkbart mörkare omgivningarna där skyddet av ytan är noll.


Forskarna hoppas att resultaten kan användas för att skydda astronauter från de skadliga effekterna av strålning under framtida uppdrag till månen. Här kan man ta material för att bygga strålsäkrare skydd för människan.


Även om månens jordskorpas magnetiska fält inte är helt tillräcklig även på dessa fält kan det vara lättare på dessa fält att skapa konstgjorda extra skydd och då bör byggnader eller kolonier byggas under denna yta. Alternativt av dessa magnetiskt skyddande stenar.


Se bild där man skymtar små ljusa partier där solvinden inte når ner under ytan utan studsar bort till stor del.

Skillnaden mellan asteroidbältet och Kuiperbältet

Asteroidbältet finns i form av en ring runt solen mellan planeterna Mars och Jupiter. Bältet innehåller ca 60000 asteroider med relativt väl kända banor. Största asteroiderna är Ceres, Pallas, Juno och Vesta upptäckta mellan 1801 och 1807 och vilka räknas som småplaneter. 


Asteroider från bältet kommer ibland in  i jordens bana. En större asteroid kan ställa till med katastrof för mänskligheten om den kolliderar med oss. Sannolikheten för detta är dock väldigt liten men den existerar.


Kuiperbältet finns bortom Neptunus bana och här ingår bland annat Pluto bland ca 70000 transneptunska objekt av i första hand asteroider men även dvärgplaneter.


Kuiperbältet är helt annorlunda än asteroidbältet säger Kelsi Singer vilken arbetar på Southwest Research Institute (SwRI) in Boulder, Colorado där man studerar foton tagna av NASA's New Horizons rymdskepp då detta flög förbi Pluto i juli 2015.


Det är inte lika oroligt med störningar resulterande i banbyten etc eller har varit lika oroligt i detta bälte som i asteroidbältet. Detta utifrån analys av Pluto och dess största måne Charons yta vilka inte har så många kratrar som månens yta eller Jorden under sitt lager av växter o mull ex.


Men vi behöver komma till Kuiperbältet med fler farkoster för att förstå det mer och dess rörelser säger Singer.


New Horizon vilken nyligen flög förbi asteroiden  Ultima Thule efter sitt Plutobesök  kan nog besöka fler asteroider därute och ge än mer kunskap om fler objekt därute då farkosten är i fullt trim ännu säger Singer.


Hittills har hon och hennes kollegor hittat förvånansvärt få kratrar mindre än 13 kilometer i diameter på Pluto vilket tyder på en uttalad brist kratrar av mindre format på Pluto och dess månar. 


Av någon anledning har det varit lugnare i detta bälte än i asteroidbältet vid solsystemets bildande.


Själv misstänker jag det beror på avståndet till solen vilken kan ha haft betydelse för oroligheterna i asteroidbältet (min anm).


Bilden är från Wikipedia och visar den som jag tycker spännande månen Charon.

NASA anser att det kommer att hittas liv på Mars

Något få att NASA går ut med att påstå att det kommer att hittas liv på Mars. Ett påstående de knappast skulle gå ut med utan anledning eller som en förhoppning (anser jag).


Forskarvärlden skannar rymden med syfte att hitta platser med förhållanden där organismer kan existera. En del intressanta exoplaneter har hittats men avståndet gör det svårt att veta om det finns liv här.


Nasa har en rad pågående projekt och tror att vårt eget solsystem med all sannolikhet kommer visa sig ha utomjordiskt liv.


Opportunity rover (rymdbilen)  på Mars är utom drift numera men under sin livstid avslöjade denna att Mars är en betydligt mer aktiv och en intressant plats än vad forskarna tidigare trott.


Nu påstår Nasa att de är på god väg att hitta utomjordiskt liv på Mars. Det hävdar bland annat Jim Bridenstine utsedd till Nasa Administrator av president Trump.


En hel rad av observationer från Mars har påvisat en stor sannolikhet för att liv en gång har funnits på planeten eller rent av fortfarande finns där påstår Bridenstine.  De byggstenar som behövs för att skapa komplexa organiska molekyler finns på Mars och under ytan finns det för liv livsviktiga vattnet.


Själv anser jag att allt detta sammantaget inget bevisar mer än att allt för livsmöjligheter finns på Mars men inget visar att liv existerar.

Detta är Oorts moln

Oorts moln är ett vidsträckt moln av kometer som omger hela solsystemet. Det är rester från solsystemets bildande i form kometer. Oorts kometmoln är ungefär mellan några tusen och minst 50 000 astronomiska enheter (AE) från solen (ca 0,8 ljusår i omfång). 

Flertalet av de kometer vi ser eller har sett från Jorden kommer från  Oorts kometmoln som av någon anledning störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet.


Detta är förklaringen till att det fortfarande dyker upp okända som kända kometer trots att de förångas snabbt när de kommer för nära solen vilket de gör efterhand som de som kommit nära denna i sina banor. Men alla har inte en bana så de kommer i riskzonen för solen utan kommer tillbaks som exempelvis Halleys komet som besöker vårt närområde vart 76:e år. Senast det skedde var 1986.


 Oorts moln antas vara en tjock bubbla av isigt skräp från solsystemets bildande som omger vårt solsystem.


Vi vet inte exakt var det börjar och slutar. Det kan finnas hundratals miljarder kanske biljoner isiga kroppar i Oorts moln. När något stör en av dessa i sin bana runt solsystemet får denna ibland en banändring som får den att ta en ny kurs och ibland till närheten av oss och solen.


Två exempel är kometen C/2012 S1 (ISON) vilken i sin bana utplånades när den kom närma solen i nov 2013 och C/2013 A1 Siding Spring. ISON som rönte nästan samma öde i oktober 2014. Den förstördes inte helt utan var nära att krocka med Mars men slutade med en banändring som får den att först efter  cirka 740.000 år åter komma in i vårt närområde igen.


Oorts moln fick sitt namn efter en nederländsk astronom Jan Oort som förutspådde dess existens i 1950.


Bilden är från Wikipedia  och är på Halleys komet då den syntes senast 1986.

Mörk energis expandering gör att kosmos fördubblas i storelek vart 10:e miljard år. Men det kan hända något mer och skrämmande också.

Vid Big Bang inträffade efter en trilliondels  av en sekund en expansion av en punkt där all materia som finns fanns vilket skapade det universum där vi och allt annat finns. En expansion som ännu ökar i hastighet, så kan man sammanfatta vad kosmolog Alan Guth på M.I.T  beskriver det. 


Expansionstakten visar matematiskt att universums storlek ökar hela tiden och matematiskt kan beräknas ha ökat (ökar) till det dubbla vart tio:e miljards år.


Ännu ses ingen minskning av denna ökning av expansionstakten som man antar beror på den energi som är 75 % av all energi och som kallas den mystiska mörka energin på grund av att vi ännu inte kunnat bevisa dess existens mer än i beräkningar. 


 Frågan är om det finns ett slut eller en motsatt kraft som får allt att implodera till en punkt igen en gång i framtiden. Ingen vet och inget i dagens paradigm visar på att detta ska ske.


Men likt energi och materia skapas ingen ny sådan därför bör den mörka energin tunnas ut efter hand som universum utvidgas precis som materian gör så vi får allt längre avstånd mellan galaxerna.


Men det är en rimlighetsförklaring eller teori som inte kan bevisas då det gäller expansionstaktens framtida minskningsmöjlighet. Kanske mörk energi och mörk materia (kanske det är samma sak min fundering) inte följer vår materia eller vår energis fysiska lagar.


Ingen vet vad mörk energi är.


Men om mörk energi är tillfällig och en dag stängs av kan en implosion av universum ske. Det skulle innebära att allt plötsligt försvinner och kanske åter dras samman till en punkt igen. Men inget visar att så kan eller ska ske med den kunskap vi i dag har.


Men en tolkning gjord av forskare av resultat som samlats in är att mörk energi inte är konstant trots allt utan förändras över tiden och blir tätare och därmed starkare.  Om denna modell är riktig kommer den mörka energin att vara i en särskilt virulent och osannolik form kallad fantomenergi. Dess existens skulle innebära att saker kan förlora energi, fysikern. Robert Caldwell, Dartmouth har kallat detta ”dåliga nyheter”.


Han menar att eftersom universum expanderar, skulle tryck från fantomenergin växa gränslöst och så småningom övervinna gravitation och slita sönder atomerna och hela universum.


Men det finns inget som visar att detta ska ske. Men det är en teori som skulle kunna vara möjlig som händelsekedja. Så vi ska inte bortse den.

Upptäckt! ”Far Far Out” det mest avlägsna objektet vi hittat i vårt solsystem.

Ett tidigare okänd dvärgplanet långt bortanför Pluto har hittats . Himlakroppen är döpt till Far Far Out en fortsättning i namngivning efter det objekt som  i december förra året presenterades en då dittills okänd dvärgplanet på "bara" 120 gångers avstånd som det mellan solen och jorden som  fått namnet Far Out. Den nya upptäckten ligger än längre bort än denna.


Det är i jakten på planet 9 dessa upptäckter gjorts.


Det var när ett snöoväder slog till mot Washington DC i USA och astronomen Scott Shepard inte kunde hålla ett planerat föredrag som han riktade sitt teleskop mot solsystemets ytterkant i stället.


Det var samma astronom som arbetar vid Carnegie Institution for Science Washington DC och hans kollegor vid andra lärosäten vilka upptäckte dvärgplaneten Far Out i december i fjol.


Om det finns en planet 9 ligger kanske dessa astronomer finns i framkanten för att hitta denna. Troligheten att de finner än fler dvärgplaneter därute är dock större än att de finner en planet 9 tror jag.


 Bild på Pluto lång därute bortanför Pluto finns ovanstående objekt.

Jetström av gravitation upptäckt från neutronstjärnekrock

I augusti 2017 observerades när två neutronstjärnor kolliderade och  denna krasch resulterade i gravitationsvågor upptäckta av amerikanska astronomer vid LIGO och Europeiska Virgo detektorerna.


Neutronstjärnor i sig är extremt täta stjärnor med ungefär samma vikt som solen men med en storlek av ex staden Köln i Tyskland.


Händelsen ovan är den första och enda av denna typ av händelse som har observerats hittills  och händelsen skedde i en galax 130 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden Hydra.


Ett internationellt  team av bland annat astronomer från Max Planck Institute for Radio Astronomy in Bonn i Tyskland och en massuppkoppling av radioteleskop på fem kontinenter  observerade händelsen och den efterföljande utvecklingen över hela det elektromagnetiska spektrumet, från gammastrålning, röntgen till synligt ljus och radiovågor. 


Tvåhundra dagar efter sammanslagningen visade sig att det uppstått en jetström framväxt från den våldsamma kollisionen. En jetström av gravitation.


Resultaten publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science av ett internationellt team av astronomer ledda av Giancarlo Ghirlanda från det italienska nationella institutet för astrofysik (INAF). 


Under de kommande åren anses att många fler av neutronstjärnskollisioner kommer att upptäckas. ”De erhållna resultaten  tyder på att mer än 10% av alla dessa sammanslagningar bör uppvisa en  jetström av gravitation”. förklarar Benito Marcote från JIVE.


”Dessa typer av observationer kommer att tillåta oss att avslöja de processer som äger rum under och efter några av de mest kraftfulla händelserna i universum”., säger Sándor Frey från Konkoly observatoriet i Ungern.



Ovan neutronstjärnsammanslagning blev det första fallet där det var möjligt att associera en identifiering av gravitationsvågor till ett objekt som avger ljus. Händelsen bekräftade vetenskapliga teorier som har varit under diskussion i tiotals år om neutronstjärnor och fusioner som resulterar i en av de mest kraftfulla explosionerna i universum, gammablixtar. 


Efter fusionen utslungades en enorm mängd material i rymden vilket bildade ett skal runt objektet. Astronomer har spårat denna utveckling på olika våglängder. Det fanns dock fortfarande några återstående frågor beträffande denna händelse som inte kunde klargöras av någon tidigare iakttagelse.


Men vad som jag tycker är en gåta är varför kraschade dessa neutronstjärnor (vita dvärgstjärnor) med varandra? Varför kraschade de inte under alla de miljarder år de var vanliga gula, röda eller blå stjärnor med varandra istället? Vad var anledningen till kraschen och närgåendet till varandra nu som resulterade i en krasch?


Bild: Konkoly observatoriet i Ungern ett av de som deltog nämnt ovan.

Den israeliska månlandaren landar på månen i april. Den 4 mars var Jorden i närkontakt med en asteroid igen.

Den obemannade israeliska rymdfarkosten Beresheet (namnet betyder på hebreiska ”i början” )sköts på torsdagskvällen den 21 februari ut i rymden via en raket Space X Falcon 9 från Cape Canaveral i amerikanska Florida.


Det är historia som skrivs – och det sker live!", skriver företaget SpaceIL som designat Beresheet och följdes av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och ingenjörer från Israel Aerospace Industries.


Det hela gick som planerat. Beresheets färd kommer att ta  sju veckor innan den når månen där den beräknas landa 11 april.


Beresheets mål är att skrivas in i historieböckerna två gånger om genom att bli både den första månlandningen med en israelisk farkost. Men även att visa att privat rymdfart fungerar och inte behöver vara så kostsam. 100 miljoner dollar kostar projektet.  På månen kommer en del vetenskapliga undersökningar att göras med månlandaren. Två dagar beräknas den finnas där.


Beresheets huvudmål är även att inspirera unga människor i Israel att intressera  sig för  teknik, ingenjörsvetenskap och matematik. Beresheet syftar även till att visa att ambitiösa prospekteringsbedrifter kan uppnås på en kostnad som är överkomlig.


En asteroid med namnet asteroid 2015 efter sin upptäckt det året är en av de asteroider som vi har kontroll på. Den  kom som närmst Jorden i år 2019 av de som vi väntar ska komma inom Jordens närområde. På ett avstånd av 441,600 kilometer eller 1,1 gånger den genomsnittliga avståndet mellan jorden och månen var  som närmast Jorden   4:03 p.m. EST (2103 GMT)  den 4 mars. Storleken på asteroiden är av ungefär samma slag som en jumbojet.



Det blir fler och fler privata rymdprojekt över världen verkar det som. Men det är troligen bara början av detta. Asteroider är i vissa fall kända som den nämnda ovan men ibland kommer okända asteroider överraskande in i vårt närområde och då kan det bli farligt.

Bilden är på månen. För att se den israeliska farkosten och dess bana följ medföljande länk ovan. För att se asteroid 2015:s bana följ länken vid omnämnandet ovan.

Ny forskning visar att Jordens atmosfär sträcker sig bortom månen.

Få vet att den yttersta delen av vår planets atmosfär sträcker sig långt bortom månens bana. Ja nästan dubbla avståndet till månen.
Detta utifrån en upptäckt nyligen, baserad på observationer från NASA/ESA Solar och Heliospheric Observatory, SOHO. 

Det visade sig att det gasformiga lagret (Jordens atmosfär) förtunnas beroende på höjden över Jorden  men fortfarande kan spåras från Jorden och upp till 630 000 km eller 50 gånger diametern av vår Måne från Jorden.  beskriver Igor Baliukin vid Rysslands Space Research Institute vilken är  huvudförfattare till studien där detta presenteras.

”Vi var inte medvetna om det förrän vi analyserade iakttagelser från över två decennier bakåt samalde från SOHO rymdfarkosten”. Säger Baliukin.

Där vår atmosfär övergår i yttre rymden existerar fortfarande ett moln av väteatomer vilket kallas geocorona. Ett av de instrument som använts för resultatet ovan är SWAN.

Vätet finns  med 70 atomer per kubikcentimeter på 60 000 kilometer ovanför jordens yta, och med 0.2 atomer på månens avstånd (vi kallar oftast en så liten koncetration för vacum) .

Där vår atmosfär övergår i yttre rymden, finns det ett moln av väteatomer som kallas geocorona. Det är instrumentet SWAN som använder sina känsliga sensorer för att spåra vätesignaturen och upptäcka exakt hur långt ut geocoronan finns.

Hippocamp den senast upptäckta månen vid Neptunus vilken kan ha kommit till enligt nedan resonemang

En liten måne vilken upptäcktes av rymdteleskopet Hubbles på fotografier tagna under 2013 vid Neptunus har sedan dess förbryllat forskare. Månen finns mycket nära en mycket större måne med namnet  Proteus i bana runt Neptunus.
  

Proteus  är ca 260 mil i diameter medan Hippcamp som namnet blev på den upptäckta månen är enbart 34 km i diameter.


Hippocamps ursprung kan spåras redan på två foton från NASA Voyager 2 från 1989 som visar en stor nedslagskrater på Proteus  nästan stor nog för att ha kunnat krossa Proteus. En bit av Proteus flög iväg vid kollisionen och så fick den en egen satellit vilket astronomer i dag tror kan ha blivit Hippocamp.


Bakgrunden kan vara att Neptunus för flera miljarder år sedan drog in den stora dvärgplaneten som sedan blev månen Triton runt Neptunus från Kuiperbältet. Tritons gravitation ska då ha rivit upp Neptunus ursprungliga satellitsystem.


Triton blev kvar i en cirkulär omloppsbana runt planeten medan skräp från krossade månar runt Neptunus (det blev kaos när Triton fångades in) bildade en andra generation av månar runt Neptunus.


 Komet och skräp fortsatte att riva itu månar mm och i ett fall blev det en krasch mellan Proteus och en annan måne eller stor asteroid vilket blev födelsen av Hippocamp. En bit av Proteus som flög ut från denna och resulterade i att Proteus fick en egen måne.


Ungefär samma slag av händelse bildade Jordens måne. En krasch mellan Jorden och en planet av Mars storlek anses ha bildat vår måne.

Bild en illustration av Neptunus med den minsta månen Hippocamp

Mystiska ringar funna runt en mycket gammal vit dvärgstjärna

När slutet för en stjärnas liv närmar sig sväller den oftast först upp till en röd jätte (vi bortser här från supernovor) innan den slutar som en vit dvärg. Ett  uppsvällande då den slukar alla planeter och all materia i dess väg.


Allt i dess väg dras in mot stjärnans svalnande yta när den sedan krymper till en kompakt vit dvärg.


Men nu har det hittats en vit dvärg med synliga ringar omkring sig. Ringar av stoff och damm.


Frågan är vad som matat in detta i stjärnans närområde och behåller det i en bana här? Varför det inte är rent runt denna stjärna enligt ovanstående resonemang.


Stjärnan är gammal och frågan är vad för slags process som matat in material till den uppkomna ringformationen. En process som bör sträcka sig miljarder år bakåt i tiden, säger astronomen John Debes vid rymdinstitutet STSCI enligt  Nasa.


– De flesta modeller som forskare har tagit fram för att förklara ringar runt vita dvärgar fungerar bara upp till ungefär 100 miljoner år (efter det att de blivit en vit dvärg min anm.) så denna stjärna utmanar verkligen våra antaganden utifrån vår kunskap.


En vit dvärg är som vi vet resterna av en slocknad stjärna och kan därför ge ledtrådar till vårt eget solsystems avlägsna framtid.


LSPM J0207+3331 är beteckningen på den nu funna vita dvärgen. Den upptäcktes av Melina Thévenot i Tyskland. Hon är en av ca 150 000 frivilliga och rymdintresserade världen över som hjälper NASA att gå igenom rymddata från W M Keck-observatoriet på Hawaii. När de hittar något intressant hör de av sig till Nasas projekt ”Backyard Worlds: Planet 9” som likt i det här fallet gjorde uppföljande observationer.


Marc Kuchner på Nasa säger på rymdmyndighetens webbplats att medborgarforskarna har en tendens att ställa till det på ett positivt vis med sina oväntade upptäckter.

– Vi skapade ”Backyard Worlds: Planet 9” i första hand för att leta efter bruna dvärgar och nya planeter säger Kuchner.


Men nu fann de detta spännande objekt. Så nog gör amatörer nytta för rymdforskningen utan dem skulle inte forskare lika snabbt hitta det oväntade därute (min anm).


Vad man behöver för att delta i detta projekt kan du läsa om här och från denna sida kan du även bli en deltagare. 



Mysteriet ovan kanske likväl enligt mig kan förklaras enligt följande. Den tid som gått sedan den vita dvärgen kom till är lång nog för att det ska ha samlats sten, grus och damm runt denna och då på ett avstånd att detta inte dras ner till stjärnan som i sig som vit dvärg har en otrolig gravitationskraft. Istället finns det på sådant stort avstånd från denna att det inte påverkas mer än som ringarna runt Saturnus av Saturnus dragningskraft. Ringarna har en stabil bana runt sin stjärna likt ringarna runt Saturnus runt denna. 

Bilden är på Saturnus med sina ringar och kommer från Wikipedia.