Gasjättar likt andra planeter bildas från de skivor
av material som omger unga stjärnor. Enligt kärnaccelerationsteorin bildas
först en kärna av sten, is och andra tunga fasta ämnen som sedan genom
gravitation drar till sig gas och damm. Processen börjar då kärnan är
tillräckligt massiv (cirka 15 till 20 gånger jordens).
Stjärnor med låg massa (ex röda dvärgstjärnor de vanligaste stjärnorna därute) har enligt teorin skivor (ackretionsskivor) med mindre massa enligt fysiska utsagor och det bör
inte vara möjligt att här bilda stora gasjättar av ett slag som är större än
stjärnan.
Men i en nyligen gjord studie, publicerad i Monthly
Notices of the Royal Astronomical Society (MNRAS) finansierad av UK Science and
Technology Facilities Council (STFC), såg forskare på 91306 stjärnor med låg massa,
med hjälp av observationsdata från NASA: s Transiting Exoplanet Survey
Satellite (TESS) och i 15 fall hittades tecken på ett stort ljusfenomen som
passerar framför en mindre stjärna (misstänkt som gasjätteplanet större än dess
sol).
Fem av dessa 15 potentiella jätteplaneter har sedan
dess bekräftats som planeter. En av dessa bekräftade planeter kretsar kring en
stjärna som är en femtedel av solens massa – vilket inte skulle vara möjligt
enligt dagens planetbildningsmodeller. Ska
förstås som omöjligt att en sådan stor planet bildats vid en så liten stjärna.
Huvudförfattaren till studien Dr Ed Bryant vid Mullard
Space Science initierade Laboratory vid UCL, tidigare University of Warwick, var
den som tog initiativ till studien som en del av sin doktorsexamen. Han
beskriver det som att ”Stjärnor med låg massa är bättre på att bilda
jätteplaneter än vi hittills trodde. Resultatet väcker nya frågor om
planetbildningsmodeller. I synnerhet utgör vår upptäckt av gasjättar som
kretsar kring stjärnor av 20 % av solens massa en konflikt med nuvarande teori
om planetbildning”.
Medförfattare till studien Dr Vincent Van Eylen
(Mullard Space Science Laboratory vid UCL) beskriver det med följande ord
"Det faktum att, även om det är sällsynt, finns gasjättar runt stjärnor
med låg massa vilket är ett oväntat fynd och innebär att modeller om planetbildning kommer att behöva revideras."
En möjlig tolkning är att gasjättar inte bildas
genom kärnacceleration utan genom gravitationell instabilitet, där skivan som
omger en stjärna fragmenteras till planetstora klumpar av stoft och gas. Om så
är fallet kan stjärnor med låg massa vara värd för mycket stora gasjättar två
eller tre gånger större än Jupiter.
Detta anses dock osannolikt, eftersom skivorna runt stjärnor med låg massa inte
verkar vara tillräckligt massiva för att fragmenteras på detta sätt. För min del låter det dock troligt att så
kan ske. Vi ska inte låsa oss vid hur mycket massa som finns i en
ackretionskiva utifrån ett samband med hur stor stjärnan är.
En annan förklaring, säger forskarna, är att
astronomer har underskattat hur massiv en stjärnas skiva kan vara, vilket
innebär att små stjärnor trots allt kan bilda jätteplaneter via kärnbildning.
Detta kan antingen bero på att vi felaktigt har
beräknat massan av skivor vi kan observera genom teleskop eller att skivor har
en större massa i början av en stjärnas liv, stadiet då de är mycket utmanande
att analysera (med dagens instrument), jämfört med senare i en stjärnas existens
när vi kan observera dem lättare (då dammet
inte är så kompakt i skivan).
Medförfattare i studien var även Dr Dan Bayliss
(University of Warwick) skrev "Det är möjligt att vi inte förstår massorna
av dessa protoplanetära skivor så bra som vi trodde att vi gjorde. Kraftfulla
nya instrument som James Webb Space Telescope kommer att kunna studera
egenskaperna hos dessa skivor mer detaljerat.
I artikeln beskrivs hur forskarna försökte identifiera hur ofta jätteplaneter bildas
runt stjärnor med låg massa och testade om denna förekomstfrekvens passade med
vad kärnaccelerationsmodeller skulle förutsäga.
De använde en algoritm för att identifiera
signalerna från transiterande gasjättar i ljus från stjärnor med låg massa. De
kontrollerade sedan dessa signaler och diskonterade ett antal falska positiva
resultat.
För att avgöra hur sannolik deras metod var att
upptäcka gasjättar som kretsar kring dessa stjärnor är satte de in simuleringar
av tusentals signaler från transiterande planeter i TESS insamlad stjärnljusdata
och körde sedan algoritmen för att se hur många av planeter som skulle
detekteras.
Nu arbetar forskarna vidare med att försöka bekräfta
om ljusen är stora gasplaneter (eller utesluta) nio av de 15 kandidatplaneter
de identifierat (fem har hittills bekräftats som planeter). Dessa kandidater
kan potentiellt vara följeslagare till stjärnor eller det kan finnas en annan
anledning till nedgångarna i ljusstyrka. Teamet kommer att dra slutsatsen om
dessa objekts massor genom att leta efter en anomali i deras sols position,
vilket indikerar den möjliga planetens gravitation.
Bild https://phys.org Illustratörs intryck av soluppgången på planeten NGTS-1b, en gasjätte som tidigare upptäckts kretsa kring en stjärna med låg massa. Upphovsman: University of Warwick / Mark Garlick.