De senaste årtiondena har ämnet gymnastik i skolans värld ändrat namn till idrott.
När jag gick i skolan på 60-talet hade folkskolläraren även detta ämne som då kallades gymnastik. Vi fick ofta stå på led och göra armar uppåt sträck med flera gymnastiska övningar. Och lägg väl märke till att detta skedde taktfast på lärarens order och utan all form av musik. I dag är musik något som genomsyrar många idrottshallar när barn och ungdomar utövar någon sportgren i hallen. Sportgrenar som volleyboll, landhockey mm.
Inte står barn på led i dag enligt Lingpedagogikens ramar och sträcker upp armarna och gör taktfasta rygg och magmuskelövningar.
Har det blivit bättre? På det viset att idrottslärare i dag är specialutbildade inom sitt område till skillnad mot folkskoleläraren som var lite av varje kan det ha blivit bättre.
Men nog var det tryggt att som jag upplevde det ha samma lärare i alla ämnen hela folkskoletiden ut. Ja jag hade visserligen ny lärare varje år men det berodde på personalomsättning. Så varje läsår ny lärare men sedan hade denne alla ämnen under detta år. En annan sak är att i dag kallas läraren ofta mentor eller ibland pedagog. I norra Sverige och Mellansverige kallades läraren inte heller som i syd lärare utan ibland magister.