De spännande ismånarna vid Saturnus med nya fakta. I dag är sista dagen i närområdet här på kanske många år.

Bland Saturnus kända 62 månar finns några ismånar vilka är mycket intressanta då det gäller att söka liv. De har hav av vatten. Cassinis resa vid Saturnus har gett lite nya fakta och idag 15 sept  kanske mer kommer då farkosten just nu dyker ner mot Saturnus ringar för sista gången på sin resa.

De intressantaste månarna där just nu är följande månar

Enceladus: Här sprutat ca 100 gejsrar vatten upp ur sprickor i isen. Väte finns här och ett underjordiskt hav.

Titan: Här finns sjöar av flytande etan o metan och troligen ett underjordiskt hav under ytan.

Rhea: Med en yta som reflekterar och därför troligen är av vattenis.

Tethys: En ismåne med röda bågar i isen av okänt slag.

Mimas: Med en stor krater på sin ena sida och vilken jämförts som en måne lik  planeten Death Star i Star Warsfilmerna. Månen i sig är ett mysterium vilkens svårförklarliga rörelser gör att något inre i månen påverkar den. Eventuellt ett hav.

Det var något om högintressanta månar vid Saturnus. Men säkert finns mycket intressant även bland de övriga månarna  här liksom vid andra planeters månar i vårt solsystem.

Efter Big Bang var universum mörkt under en lång tid. Ljus varde det inte den första miljarden år. Läs varför nedan.

Big Bang är den teori vilken fått genomslagskraft då det gäller hur allt tog sin början. Vad som fanns innan har förklarats med att inget fanns då varken tid eller rum. En paradox vilket människan har svårt att acceptera då vi ser tiden som något konstant vilken alltid funnits.

Efter BigBang blev inte ljus en synlig källa. Otroliga mängder het gas bildades av en tjocklek och på en så till en början förhållande liten yta att ljus inte kunde tränga igenom detta hölje. Inte förrän expansionen pågått i kanske en miljard år och galaxer bildats med solar och planeter på vissa platser kunde ljus tränga igenom ett något då tunnare gasskikt. Ett gasskikt vilket efterhand i expansionens alla riktningar skapade ytterligare galaxer.

Hur allt detta ljussläppande till slut kunde ske och ses är fortfarande ett mysterium.

Möjligt är att galaxers svarta hål (enligt tron idag har alla galaxer ett svart hål i dess centrum, varför vet ingen) en förklaring till att ljus släpptes ut från galaxerna. Från det svarta hålet släpps ut vindar vilka tunnar ut gas o damm vilket resulterar i att ljus släpps ut från skuggorna och blir synligt.

Kanske det är förklaringen till det universum vi kan se och finns i.

Forskare funderade på detta efter att ha studerat bland annat galaxen Tol 1247-232 vilken finns ca 600 miljoner ljusår från oss. Här har upptäckts att uv-strålning släpps ut. Det var när en röntgenkälla här avtog och ökade pulsvis i denna galax vilken är en av de där mycket stjärnor bildas just nu.

Det bör ha en annan källa än en stjärna ansåg man och uppfattningen att det var ett svart hål som låg bakom fenomenet uppstod.

Kanske genom att snurra snabbt och sända ut strålning (av röntgen) vilken tunnat ut damm och gas vilket får till effekt att ex uv-strålning kan upptäckas från en annan plats. Som härifrån, 600 ljusår efter händelsen vilken vi inte vet hur länge sedan den skedde.

Läs mer om forskningen och dess tankar om fenomenet ljus kontra mörker i BigBangs barndom och vad man kan se idag av resterna av detta på vissa platser.

Magnetism av galaxer är svårt att finna anledningen till

Fem miljarder ljusår från oss har upptäckts en galax med ett magnetfält.

Detta visar att magnetism är eller var lika stark i universums barndom som numera. Vi ser och mäter ju ovanstående galax som den var för 5 miljarder år sedan.

Galaxer i sig har ett svagt magnetfält även vår Vintergata. Men samtidigt har alla kroppar i universum, stjärnor, planeter, månar mm egna magnetfält.

Frågan och gåtan  är var kom eller kommer magnetfälten från? Kosmiskt magnetfält är en gåta.

Kanske kan det (min fundering) vara eller ha ett samband med multiuniversumteorin? 

Kan det vara effekter från en närliggande universum som skapat eller upprätthåller kosmisk magnetism? Magnetfält är i vilket fall som helst något normalt i universum. 

Frågan är vara varför?

Viktigt för att liv som vårt ska få fäste på en planet är att Rubisco finns

Vi vet alla att när väl liv av växtbaserat slag fått fotfäste av någon anledning vi ännu inte helt förstår är fotosyntesen mycket viktig om det ska fungera enligt den modell vi har på Jorden.

Genom denna då ökande halt av syre i Jordens atmosfär kan då syreandande organismer frodas sådana som vi själva.

Ett stort steg mot en ökning av syre i atmosfären togs för 2,5 miljarder år sedan genom att cyanobakterierna vilket troligast var den första livsformen på Jorden där biprodukten från dessa var syre. Första steget för fotosyntesen togs genom ett enzym ett protein kallat Rubisco 

vilket tog in koldioxid från miljön och omvandlade detta till biologiskt material. Hur denna protein uppstod är en annan gåta som inte är helt utredd.

Det finns fyra former av detta protein och att finna någon av dessa eller kanske alla fyra behövs på en främmande planet eller måne  indikerar att liv kan börja eller har börjat byggas upp här eller redan finns här.

För lite mer om just dessa tankar och forskning inom området se här.

Marslandaren Curiositys ensamma födelsedag. Här sjunger den för sig själv.

Den 5 augusti 2012 landade Curiosity på Mars och har sedan dess kravlat på dess yta sökande efter liv eller annat intressant på dess yta.

Ensam och utlämnad på en egen planet rör den sig sakta framåt på sin ensamma färd i tystnad och plikttrogenhet.

Men varje år den 5 augusti senast i år 2017 sjunger den  Happy birthday to you för sig själv långt därute. Den dagen landningen en gång gjordes är dess födelsedag. Detta har spridits som ett rykte över världen.

Men sanningen är att det enbart gjordes på årsdagen av dess landning. Den 5 augusti 2013. 

Lyssna här på hur det lät och fundera på den ensamhet farkosten finns under.

När mörkret och kylan rått i två år på Jorden började människan och andra däggdjur efterhand att ta över Jorden

Det är 66 miljoner år sedan det hände. En asteroid slog ner och dödade den djurvärld av dinosaurier vilka funnits i miljoner år.

En svår tid uppstod efter detta då de kommande två årens atmosfär var full av aska efter händelsen då stora bränder rasat efter nedslaget. Elden dödade stora mängder av djur och växtlivet. Bränder  spreds över hela kontinenter. Mat blev en bristvara då inget kunde gro och djur dog ut av svält. Solen sågs inte då allt var skymt av askan och säkert var atmosfären så bemängd av denna att många kvävdes. Världens klimat blev kyligare.

Tre av fyra djurarter överlevde inte. Men vissa insekter och ex däggdjur överlevde och den djurvärld vi senare ser som vår värld började efterhand som luftens askmängd minskade att uppkomma då dess forna fiender dött ut.

 Det var mörkt i två år efter brändernas utslocknande. Aska i marken och atmosfären blev följden och växter kunde inte leva utan fick ligga som frö i jorden tills solens strålar kunde få fotosyntesen att ta fart igen.

En mardrömstid för livet blev det. Mardrömsåren kan i vår tid komma igen om en stor meteor slår ner igen. Kanske vi bättre kan släcka bränderna som då uppstår men askan kan säkert göra livet problemfyllt. Andra scenarier med mindre men ändå problemfylld aska i atmosfären har vi upplevt för bara några år sedan då en vulkan på Island förlamade flygtrafiken i Norden.

Detta kan hända igen. Vulkanutbrott av stora format vilket ger atmosfär i aska och kyla och får odlingar att kollapsa och luften svår och hälsofarlig att andas. 

Phoencid meteorregn sågs och namngavs 1956 men har inte setts sedan dess. Vart tog det vägen?

Meteorsvärmen sågs av den första japanska antarktisexpeditionen den 5 december 1956 i Indiska oceanen. Men svärmen har aldrig setts sedan dess till forskares överraskning.

Japanska forskare tror idag att gåtan är löst och har samband med kometen Blanpain upptäckt 1819. Den sågs sedan aldrig förrän ovanstående forskare upptäckte en liten kropp 2003 på samma bana som denna komet hade 1819.

Gas och stoff bestod den lilla kometen av egentligen borde den ses som en   asteroid och nu antas det att det är sönderdelning av denna som 1819 sågs som ovanstående komet innan dess större nedbrytning i småsten skedde.

Meteorsvärmen vilken sågs 1956 bör därför vara rester av den sönderfallande kometen Blanpain. För varje passage blir den därför allt mindre och svårare att upptäcka då dess sönderfall fortsatt och 1956 var det mest rester som sågs i det meteorregn vilket då sågs. 

Idag och sedan 1956 är resterna av småsten så litet att skuren inte längre existerar enbart en liten och krympande (kropp kanske) består. Något kallat meteorregn av 1956 års syn existerar inte. Ev kan enstaka småsten fortfarande komma från detta men knappast mer.

Detta bör vara förklaringen till det förlorade meteorregnet från ovan som aldrig mer sågs 1956 därute i Indiska oceanen.