En krasch i Vintergatan som resulterade i många nya stjärnor

Ett team av forskare har analyserat data från rymdteleskopet Gaia som upptäckt att en extrem stjärnbildningsexplosion inträffade i Vintergatan för mellan två och tre miljarder år sedan. Processen antas ha resulterat i mer än 50 % av de stjärnor som vi idag ser som disketten av Vintergatan.


Laget där upptäckten gjordes hade som projektledare forskare på Institutet för kosmos och vetenskaper på Barcelonas universitet (ICCUB, UB-IEEC) och Besançon astronomiska observatorie. Studien har publicerats i tidskriften Astronomy & Astrophysics.


I studien beskrivs en kollision mellan vår galax Vintergatan och en annan  ej idag existerande för 2 -3 miljarder år sedan vilkens effekt kan ha orsakat en snabb period av stjärnbildning och skapat över hälften stjärnorna i den Vintergatans diskettform.

Rytmen av stjärnbildning i Vintergatan har som drivkraft gas. Gas som bör minska långsamt och kontinuerligt tills alla befintliga gaser är slut.


 Mer än 400 forskare och ingenjörer från runt om i Europa ingår i konsortiet som ansvarade för förberedelse och godkännande av dessa nu publicerade data. Luri (en av dem)  berättar: ”Deras kollektiva arbete förde det internationella vetenskapliga samfundet till en release som fick oss att tänka på många existerande scenarier till ursprunget och utvecklingen av vår galax”.


Gaias (farkosten har varit i drift däruppe sedan 2013) data har använts till nästan alla områden inom astrofysik – alltifrån senaste upptäckterna av stjärnhopar, nya asteroider, till bekräftandet av stjärnors extragalaktiska ursprung i vår galax och till beräkningen av Vintergatans massa.


Gaia har gett mycket ny kunskap om vår verklighet (min anm).

Bilden är från Vikipedia och visar rymdteleskopet som omtalas ovan Gaia.

Ett tidigare okänt vattenkretslopp upptäckt på Mars

Ungefär vartannat jordår är det sommar på södra halvklotet på Mars under denna tid kan det ske att ett område i ovan får vattenånga effektivt att stiga från den nedre till den övre atmosfären.


Därifrån fortsätter vattenångan till Nordpolen. På vägen sönderfaller vattenångan till viss del och försvinner i sina beståndsdelar väte och syre medan en del faller tillbaks som vattenånga nära nord- och sydpolen.


Forskare från Moskva Institutet för fysik och teknik och Max Planck-institutet i Tyskland där man forskar om solsystemet beskriver detta vattenkretslopp på Mars i en nyligen publicerad artikel i Geophysical Research Letters.


Genom datorsimuleringar har de visat hur vattenånga övervinner hinder av kall luft i den mellersta atmosfären i Mars och når högre luftlager. Detta kan bidra till att förstå varför Mars till skillnad från jorden har förlorat det mesta av sitt vatten. 


För miljarder år sedan var Mars en planet rik på vatten med floder och även en ocean. Sedan dess har vår närliggande planet förändrats dramatiskt idag finns bara små mängder fruset vatten kvar i marken. I atmosfären förekommer vattenånga endast som spår av detta.


”När det är sommar på södra halvklotet, vid vissa tider på dagen kan vattenånga stiga lokalt med varmare luftmassor och nå den övre atmosfären”, säger Paul Hartogh från MPS.


 I den övre atmosfärens skikt bär luftströmmar gasen längs longituderna till Nordpolen, där det kyls ner och sjunker igen. Dock kan en del av vattenångan försvinna under påverkan av solstrålning, vattenmolekylerna upplöses och väte flyr ut i rymden.


Nog hade det varit spännande att ha sett Mars under den tid den hade haft mycket vatten och floder. Undrar om liv hade uppstått i någon form då och vad som förundrar mest är varför Mars blev en planet med mycket floder och sjöar för att sedan missta allt igen?


Bild, nordpolen på Mars.

I Stora Karlavagnen finns en främmande stjärna från? (ingen vet)

En stjärna i Stora  Karlavagnen (stora björn) har upptäckts vara en intergalaktiskt främmande stjärna enligt en nyligen genomförd analys av dess spektrum. Främmande,  innebärande att den inte från början hört hemma i Vintergatan.



Stjärnans ovanliga kemi är till skillnad från alla kända stjärnor i Vintergatan olik dessa istället är dess sammansättning mer gemensam med stjärnorna i närliggande dvärggalaxer.


Forskarna misstänker att stjärnan som har beteckningen J1124 + 4535 (se film av den här) har sitt ursprung i en dvärggalax som kolliderade med Vintergatan för mycket länge sedan.


 Stjärnan har låg halt av metaller som magnesium men har oväntat höga nivåer av de tunga elementen som ex europium. Ett förhållande som är unikt i jämförelse med andra stjärnor i Vintergatan.


Det finns flera dvärggalaxer i närområdet av Vintergatan och en av dem Stora Magellanska molnet är på en framtida kollisionskurs med Vintergatan.


Men vad som förundrar mig i ovanstående förklaring är varför det endast hittats en stjärna i området som är udda om en dvärggalax med likartade stjärnor kraschat med Vintergatan. Fler borde funnits i närområdet om en galax kraschat in. För inte kan väl denna stjärna varit en udda stjärna även i den eventuella dvärggalax som kraschat in i Vintergatan en gång (om nu detta enligt teorin hänt).


Jag tror istället att denna stjärna är eller var en ensamvandrande stjärna fån en plats långt därute som ensam drogs in i Vintergatans famn.


Forskningen ovan är från 2015 då Fiber spektroskopiska teleskop (LAMOST) i Kina först gjorde upptäckten. För högre upplösning togs sedan bilder 2017 av Subaru Telescope i Japan rapporterade nu  forskare den 29 April 2019 i tidskriften The journal Nature Astronomy.


Bilden är på gamla Uppsalas kyrka med Stora Karlavagnen över kyrkan. Jag föredrar att kalla Lilla Björn för Lilla Karlavagnen därav kallar jag det många kallar Karlavagnen för Stora Karlavagnen. Båda är lika en vagn men mest lik är den lilla karlavagnen.

Det finns vattenvärldar däruppe i rymden

De flesta exoplaneter med en storlek  mellan jordens och Neptunus anses i dag vara planeter med mycket vatten på sina ytor. Vattenvärldar som dessa ses som vanliga runt många solar (men saknas i vårt eget solsystem) och dessa innehåller tusentals gånger mer vatten än vad jorden gör.


Forskare har genom datorsimuleringar upptäckt detta förhållande (från början ansåg man dessa vara gasplaneter men det var fel) vilket innebär att dessa exoplaneter är minst till  25% och eventuellt mer än 50%, flytande eller fryst vattenmassa. (Jorden har däremot endast 0.02% vattenvikt.)


Under de senaste 20 åren har astronomer bekräftat förekomsten av tusentals exoplaneter (planeter runt andra stjärnor). NASA: s nyligen avslocknade Kepler rymdfarkost upptäckte 2 702 bekräftade exoplaneter och flera tusen fler troliga exoplaneter därute.


Många exoplaneter är ganska olika planeterna i vårt solsystem. Till exempel så kallade Superjordar vilka har diametrar upp till dubbelt så stora som jorden eller som de kallas ”sub-Neptune” världar upp till två till fyra gånger större än jorden. (Neptunus diameter är ungefär fyra gånger Jordens).


Tidigare forskning föreslog att så kallade sub Neptunes  eller superjordar var antingen gasdvärgplaneter med stenkärnor omgivna av gas rikt på väte och helium eller vattenvärldar med stora mängder flytande och fryst vatten förutom sten och gas.


För att undersöka vilket använde forskare datorsimuleringar av planetarisk tillväxt för att se vilka scenarier som bäst kan förklara massa och diametrar av dessa hittills upptäckta exoplaneter. Att veta massan och diametern på en planet kan hjälpa astronomer till att uppskatta dess genomsnittliga täthet (densitet) och datorsimuleringar av planetarisk tillväxt kan sedan hjälpa till att avslöja huruvida kompositioner av gas, sten, is eller vatten bäst kan förklara dessa tätheter. Svaret blev att det finns många vattenvärldar däruppe bland stjärnorna.


Bilden visar ingen vattenvärld utan Neptunus i vårt eget solsystem. Blå som vatten men en gasplanet.

Flera analyser visar att mörk materia måste finnas.

Mörk materia anses vara det 90 procent av materien i universum består av.


Men dess existens har visats endast indirekt och är ifrågasatt som existerande. (själv tillhör jag de som misstänker att den inte finns utan är feltänkt utifrån det paradigm inom fysiken vi ser som sann i dag, min anm.)


 Nu har dock ny forskning som bedrivs av SISSA tagit bort de senaste tvivlen  av förekomsten av mörk materia (enligt dessa forskare)  inom galaxer. Denna nya forskning ska motbevisa de empiriska relationerna vilka  stöder  alternativa teorier.

Studien har publicerats i Astrophysical Journal och visar nya insikter om förståelsen av mörk materia och dess förhållande med vanlig materia.


-Vi har studerat förhållandet mellan den  totala acceleration och dess vanliga komponent i 106 galaxer och fått olika resultat från de som hade observerats tidigare ”, förklarar Paolo Salucci, professor i astrofysik vid SISSA och en av forskningens författare. ”Det här inte bara visar det empiriska sambandet vilket tidigare beskrivits som att det inte existerar mörk materia utan tar bort detta tvivel på existensen av mörk materia i galaxer. Läs mer om rapporten här.


Tyvärr måste jag likväl säga att jag tvivlar på mörk materias existens i den form man tror den finns dock är det någon form av energi kanske mörk energi som får universums expansionstakt att accelerera (min anm).


Bilden från vikipedia visar även en annan procentsats än texten i artikeln vilket jag har svårt att ta till mig. Bildens text: Universums sammansättning enligt en analys av data från WMAP. 

Den första upptäckten av klotformiga stjärnhopar i en galaxskiva

En internationell studie utförd med OSIRIS instrumentet från Gran Telescopio Canarias (GTC) har upptäckt att det i  spiralgalaxen Messier 106 finns ett system av klotformiga stjärnhopar. Stjärnhoparna ligger  i ett mönster av en  linje utmed skivan i galaxen och roterar med samma hastighet som denna.


Formationen har funnits sedan 11,5 miljarder år tillbaks och är från tiden efter Big Bang.


Resultaten av undersökningen om detta fenomen publicerades i The Astrophysical Journal. Gunnel Mayya en av forskarna vid  Instituto Nacional , Óptica y Electrónica (INAOE är en av rapportförfattarna till upptäckten.


Observationerna med GTC och OSIRIS var avgörande för framgången till studien då objekten är  långt borta så behövdes exponeringar av mer än en timme med det största optiska infraröda teleskopen i världen för att kunna extrahera relevant information från spektret av fenomenet. De klotformiga stjärnhoparna är kluster av mellan hundratusen och en miljon stjärnor, vars komponenter  alla har ungefär samma ålder och har liknande kemisk sammansättning. De är som  sagt ovan mycket gamla objekt bildades för cirka 11 500 miljoner år sedan, 2.300 miljoner år efter Big Bang. 


Bilden från vikipedia på observationsteleskopet OSIRIS.


Ännu en spännande upptäckt har kunnat fotograferas med nya avancerade instrument kan man se det som.

Blå jättestjärnor är vackra objekt med ett kort liv.

Blå superjättar är stjärnor med ett kort intensivt liv. Detta gör att de är sällsynta och svåra att studera.


 Ett internationellt team lett av KU Leuven använder det senaste av NASA:s  rymdteleskopsdata för att studera dessa stjärnors ljud med ursprung från dessa stjärnors  innanmäte och upptäckte att nästan alla blå superjättar skimmrar i ljusstyrka på grund av att vågorna på deras yta  ger ljudvågor. 

Dagens Teleskop kan nämligen numera se långt ut i universum och astronomer har numera möjlighet  att höra ljud inuti stjärnorna. Nya rymdteleskop göra det möjligt för astronomer att se vågor som har sitt ursprung i det  inre av stjärnorna. Detta gör det möjligt att studera dessa stjärnor med en liknande teknik till den seismologer använder.


De blå jättestjärnorna har ett kort liv och exploderar till slut som en supernova. Innan de exploderar kan ses som metallfabriker då det här i dess inre  produceras de flesta kemiska ämnen förutom helium. Innan NASA Kepler/K2 och TESS rymdteleskop fanns hade enbart några blå superjättar som varierar i ljusstyrka varit kända”,.


”Fram till nutid hade vi inte sett de vågor som finns  på ytan av blå jättestjärnor som orsakar skimrande och tindrande yta  säger Bowman (KU Leuven).


En händelse som kan ses som lämplig till utgångspunkt till visan ”blinka lilla stjärna där”. 



Bild från Vikipedia på den blå jättestjärnan Alcyone är den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Plejaderna.