Hubbleteleskopet blev först med en nästan exakt avståndsmätning till en av de klotformiga stjärnhoparna i universum med en antik metod. EXTRA: Tess är ute och söker planeter i närområdet med början från natten mellan 16 - 17 april.

EXTRA nyhet. Natten mellan 16-17 april dundrar en Falcon9 raket upp i skyn
med rymdteleskopet TESS ombord. 

När TESS har nått en höjd på 250 000 kilometer fäller den ut sina solcellsbesatt vingar och påbörjar sitt uppdrag: att hitta exoplaneter nära jorden med möjligheter för liv.

TESS ska övervaka mer än 200 000 stjärnor med  fyra kameror, som kan upptäcka minsta variation i stjärnornas ljusstyrka. I första hand ska sökandet koncentreras till att söka exoplaneter, som kretsar runt röda dvärgstjärnor.  Dessa utgör 3/4 av alla stjärnor i universum och är  stjärntypen vilken existerar längst. 

Röda dvärgar kan leva i biljontals år och det ökar sannolikheten för att liv kan ha uppstått.  Föregångaren Kepler kunde se upp till 3 000 ljusår bort, men TESS har ett bredare synfält. Tron är att Tess ska hitta ca 2000 spännande planeter i vårt närområde i Vintergatan att sedan fortsätta undersöka på skilda vis.

Men nu till det som först avhandlades idag.
Långt därute kan vi se de första stjärnhoparna som bildades en relativt kort tid efter Big Bang.

Astronomer har med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubble för första gången mätt avståndet till ett av de äldsta föremålen i universum, en samling av stjärnor födda strax efter Big Bang.

Fram tills nu har Astronomer uppskattat avståndet till galaxens klotformiga stjärnhopar genom att jämföra luminositet och färger av stjärnor utifrån teoretiska modeller av liknande stjärnor genom rödförskjutningen. Men noggrannheten för dessa uppskattningar varierar med en osäkerhet mellan 10 och 20 procent i avståndsmätningsresultat.

Vi har ofta sett detta i beskrivningar av avstånd till en viss galax där avståndet kanske beskrivs som ex 30-50 ljusår.

I den nya mätningen används dock enkel trigonometri, samma metod som användes av lantmäteripersonal mm innan gps. Trigonometri en metod utarbetad av de antika grekiska matematikerna för över 2000 år sedan. Nu har en metod utarbetats vilken gör det möjligt att använda trigonometri även i rymden på objekt på stora avstånd.

Genom denna metod vilken kan läsas mer om här fås osäkerhetsavståndet på 10-20 % att minskas till 3 % och målet 1 % ligger inom möjligheterna i framtiden.

Forskargruppens experiment koncentrerades till NGC6397 vars ålder är13,4 miljarder år och vilken ligger 7 800 ljusår bort i Vintergatan. Stjärnhopen kan sökas i stjärnbilden Altaret på södra stjärnhimlen.

Bilden visar riktningen till den omnämnda galaxen ovan in i Altaret

Storleken på Vintergatan ökar, ökar och ökar.

Vintergatan ökar i storlek hela tiden likt andra galaxer. Hur mycket är förvånande men för att se skillnaden skulle tidsresor behöva göras.

Visst kommer Vintergatan att öka med dvärggalaxerna Magellanska molnens sammanslagning med Vintergatan en gång i framtiden. Visst kommer i en avlägsen framtid sammanstötningen med Andromediagalaxen att öka Vintergatan mycket stort.

Men bortsett från detta ökar Vintergatans storlek även genom att nya stjärnor bildas i spiralarmarna.

Vi kan tyvärr inte se vår egen Vintergata då vi lever i den. Därför studeras för ändamålet en galax som liknar vår Vintergata.

En spiralgalax med namnet NGC4565 vilken är lika stor som Vintergatan 100000 ljusår i diameter och ligger 30-50 miljoner ljusår från oss.

Beräkning här över tid visar matematiskt att denna galax ökar med något mer än ljudhastigheten sin storlek. Vi antar därför att Vintergatan gör och alltid bör ha gjort detsamma.

Vi kan enbart beräkna detta, inte se det, då hastigheten är för låg för att ses. Men genom beräkningar kan vi förstå att detta sker. Läs mer om detta arbete här.

Bilden är på NGC4565 vilken forskningen riktats på

Ingen enskild stjärna längre bort i universum har setts än denna. Den har fått namnet Ikaros efter gudasagan.

Hubbleteleskopet  har tagit bilden och det är ett ödets nyck som gjort detta möjligt. Ljus på detta avstånd är annars galaxer med miljarder stjärnors sken vi ser inte ensamma stjärnor.

Icarus har den blå jättestjärnan fått som namn. Dess officiella namn i vetenskapliga sammanhang är MACS J1149 + 2223 Lensed Star 1.

Normalt skulle den vara alldeles för svag i sitt ljussken för att visa sig för oss även med världens största teleskop enbart galaxen den ingår i skulle ses.

 Men genom en ödets nyck förstärks oerhört stjärnans svaga glöd.

 Stjärnan, finns i en mycket avlägsen galax så långt borta att dess ljus har tagit 9 miljarder år att nå jorden. Det förefaller oss som det utsändes när universum var cirka 30 procent av dess nuvarande ålder.

En kosmiska händelse  synliggör denna stjärna.  Ett fenomen som kallas ”gravitations lensing”. Gravitationen från ett i förgrunden massivt kluster av galaxer mellan oss och stjärnljuset fungerar som en naturlig lins.

Detta böjer och förstärker ljuset från stjärnan. Härmed visas  ljus från ett enda bakgrundsobjekt som flera bilder. Ljuset kan av detta fenomen bli mycket förstorat. Likt i detta fall har därmed ett extremt svagt och avlägset objekt blivit tillräckligt ljust för att ses som i detta fall av Hubbleteleskopet. Därmed ser vi genom teleskopet den mest avlägsna stjärna någon människa någonsin sett.

När det gäller Icarus skapas detta naturliga ”förstoringsglas” genom en galaxhop som kallas Mac-J1149 + 2223. Hopen ligger ca 5 miljarder ljusår från jorden. Detta massiva kluster av galaxer sitter mellan jorden och galaxen som innehåller den avlägsna stjärnan. Genom att kombinera styrkan hos denna gravitationslins med Hubbles utsökta upplösning och känslighet kan astronomer se och studera Icarus.

Bild efter namnet Icaros av hjälten med samma namn. Citat: Ikaros fängslas tillsammans med sin far som fallit i onåd hos kung Minos på Kreta. Av vax och fjädrar tillverkar då Daidalos vingar åt dem båda och rymmer flygande över havet. Daidalos varnar sin son från att flyga för nära solen eftersom det skulle smälta vaxet i vingarna. Ikaros lyssnar inte på sin far, mister sina vingar och störtar ner i Egeiska havet där han drunknar. 

Liv påstås kunna finnas över planeten Venus.

Möjligheten finns att det kan finnas mikroorganismer i atmosfären på Venus.

Cirka fem mil över Venus yta är temperaturen i atmosfären ca 60C. En temperatur vilken på lägre nivåer kraftigt ökar till mycket livsomöjliga temperaturer och på högre snabbt blir för låg.

Om nu något liv finns här på mellannivån är omöjligt att veta men enligt forskare möjligt.

Spektralanalyser visar att materia vilka kan innehålla eller skapa liv finns här.

Men inget bevisar att så har skett. Material kommer nerifrån och just på denna nivå är gastäten sådan att materia av livsuppehållande slag finns.

Säkert kommer undersökningar i detta skikt av atmosfären att göras på plats en gång. Men ingen resa dit är bestämd i nuläget.

För min del tvekar jag på att liv finns här. Att det som kan utvecklas till liv finns innebär inte att det verkligen gör det. Underverket Jorden där så mycket skilda slag av liv evolutionärt lyckats tränga in överallt är enligt mig unikt. Om vi är ensamma innan vi lyckats sprida liv härifrån medvetet eller av misstag tror jag är sant tills motsatsen bevisats att vi inte är ensamma.

Bild på Venus. Andra klotet från solen räknat.

Ett, flera eller obegränsat många universum eller verkligheter finns säkert?

Många anser  att det inte bara finns en verklighet eller ett universum. Det universum vi finns i. Istället anses av en del och jag är en av dem att det finns eller kan finnas ett obegränsat antal universum eller verkligheter skapade kanske av Big Bang (eller flera Big Bang)  i tid och rum.

Låt säga att det finns lika många universum som det finns tidpunkter. Tid kan uppdelas i det oändliga både framåt och bakåt så det blir obegränsat antal universum skilda åt i tid och rum. Men kanske möjliga att störa varandra ibland då det gäller de allra närmsta. Revor i tiden har man ju läst om.

Mystiska upplevelser där personer upplevt att de förflyttats till en annan tid under en kort tid under exempelvis oväder vilket kanske inte är fantasier utan tillfälliga revor i tid och rum. Tid och rum kanske där vi alla finns men något i våra liv skiljs åt alternativt helt andra slag av tid och rumplatser.

Stephen Hawking den berömda men nu avlidna forskaren arbetade sin sista tid på en rapport där man genom kvantteorin ville visa att multiuniversumteorin kunde bevisas. Men inte som ett oändligt antal universums existens vilket han ansåg kunde motbevisas utan istället skulle det finnas ett begränsat antal universum.

Hur det skulle visas vet jag inte men en kort artikel finns här bland otaliga andra av det som ses som Hawkings sista arbete. Säkert tar andra över detta arbete.

Själv är jag tveksam till begränsat antal universum (just nu förstår jag det inte tankemässigt) . Men jag har inte läst hans sista arbete mer än sett att det finns och säkert kommer att diskuteras länge.

Bilden är en fantasibild som jag tycker är tankeväckande i sammanhanget.

Japanska Hayabusa 2 framme till sommaren för provtagning på 162173 Ryugu för att utarbeta ett försvar till skydd mot denna för våra efterkommandes väl och ve.

Till sommaren är den japanska farkosten Hayabusa 2 efter en fyra årig resa framme vid asteroid 162173 Ryugi.

Intresset för denna asteroid beror på att den bedöms som en i framtiden eventuellt farlig asteroid då den riskerar att krocka med oss.

Det är en så kallad jordnära asteroid tillhörande apollogruppen i framtiden riskfyllda asteroider.

Den japanska farkost vilken u ska landa på den ca 1 km stora stenbumlingen ska ta prover av den för att bedöma dess fasthet och farlighet vid en eventuell framtida kollissionsrisk.

Syftet är att då veta hur vi ska bemöta denna.

Bilden visar en illustration av hur mötet mellan asteroiden och farkosten tänkts se ut i sommar.

Planet upptäckt med en täthet som kvicksilver och 2000C het på ytan

K2-229b är namnet på en planet som nyligen upptäckts därute. Namngiven efter den sol den kretsar runt K2-229 en dvärgstjärna i Jungfruns stjärnbild 320 ljusår från oss.

Planeten ligger i en bana runt sin sol vilket jämfört med Jorden runt vår sol är hundra gånger närmre sin sol.

Enbart 14 timmar tar ett varv för denna stjärna att svepa runt sin sol.

Detta ger antydan om att planeten, vilken har ca 2,5 gånger större densitet än Jorden, är en het planet i storlek som Merkurius. Dagssidan beräknas ha en temperatur av 2000C.

Det är en planet där metall flyter. Hur den hamnat där den är kan kanske vara på samma vis som vår måne hamnat vid Jorden. En kollision en gång för länge sedan. I vilket fall som helst finns den väldigt nära sin sol.

Kanske just för att denna sol är en dvärgsol är det som får planeten att hålla sig kvar och inte falla in i solen på grund av närheten till denna.  En blå jättestjärna hade knappast tillåtet en så närgången planet utan dragit in den i sitt inre.

Bilden är på stjärnbilden Jungfrun den riktning mot var ovanstående stjärnsystem finns.