Troligt händelseförlopp vid Big Bang enligt nya rön.

Under den första tiden efter BigBang växte universum från en nästan oändligt liten punkt till nästan en octillion (det är en etta följt av 27 nollor) gånger i storlek under mindre än en trilliondel av en sekund. 


Denna inflationsperiod följdes av en mer gradvis, men våldsam, period av expansion vi känner som Big Bang. Big Bang blev ett otroligt varmt eldklot av fundamentala partiklar såsom protoner, neutroner och elektroner vilka efterhand svalnade och bildade de atomer, stjärnor och galaxer vi ser idag. Expansionen fortsatte dock och gör så än i dag.  

För min del (min anm) undrar jag om en teori finns om hur allt kunde skapas i full expansion likt det gör än i dag som utvidgning i ett intet fungerande atomer som tillsammans bildar och bildat allt inklusive människan? Vi ser att det gör så men hur kan det fungera, vad är det som fungerar, vad sker egentligen?


Big Bang-teorin, som beskriver den kosmiska inflationen är fortfarande den mest utbredda förklaringen av hur vårt universum började. Men forskarna är fortfarande förbryllade över hur denna expansion hänger ihop. 

För att lösa denna kosmiska gåta har ett team av forskare vid Kenyon College, Massachusetts Institute of Technology (MIT) och i Nederländerna  vid Leiden University simulerat den kritiska övergången mellan kosmisk inflation och Big Bang. En period de kallar" återuppvärmningen. "När universum expanderade i en blixt av en sekund under kosmisk inflation var alla befintliga händelser utspridda i en kall och tom plats men något saknas, den varma soppa av partiklar som behövs för att tända Big Bang. Under återuppvärmningsperioden tros energin som driver inflationen förfalla till partiklar, säger Rachel Nguyen, doktorand i fysik vid University of Illinois och huvudförfattare till studien.


Men frågan kvarstår något (min anm) stämmer inte vad skedde egentligen? Varför? Hur? Allt är en gåta utan säkra svar men full av teorier.
Bild från hur det kan hasett ut vid Big Bang från

Nya data visar att det kan finnas liv i Venus atmosfär.

Dr Rhawn Joseph är en forskare som i dagarna publicerat en rapport i Nature/springer journal. I Rapporten har han besvarat frågan om det finns liv på andra planeter. Svaret är "Ja, det finns liv på andra världar. Men våra grannplaneter är inte mänskligt välkomnande förutom att svampar kan finnas på ytan av Mars och i atmosfären på Venus".


Livet på Venus är möjligt. Dussintals forskare tror det, inklusive den berömde astronomen Carl Sagan (1934-1996) och astrobiolog  David Grinspoon, som föreslog för nästan tjugo år sedan att liv kan finnas i molnen och på ytan av Venus. En annan vetenskapsman Dr Dirk Schulze-Makuch instämmer och har hävdat att livet kan ha överförts från jorden till Venus och även till Mars inkapslat i meteorer som kastas ut från vår planet. Svampar är överlevare vid en sådan färd.


Forskare ger exempel på hur svampar har koloniserat de mest ogästvänliga miljöer på jorden inklusive de mycket radioaktiva väggarna i det skadade kärnkraftverket i Tjernobyl. Svampar förökar sig även inom den internationella rymdstationen ISS trots upprepade ansträngningar att utrota dem.


För mer uppgifter om vilka forskare som uttalat sig i dagarna och tidigare och mer information om varför man anser liv på Venus möjligt följ denna länk. 



Själv kan jag tänka mig att svampporer kan ha åkt i väg till Venus från Jorden som det nämns ovan. Men om de överlevt i Venus atmosfär och inte förintats vill jag låta vara osagt. Jag tvekar. Då det gäller sökandet efter liv har vi betydligt intressantare månar i vårt solsystem är vad planeterna Mars och Venus är. 


Bild Venus som denna planet ser ut. Gårdagens bild var på hur man kan se den värmemässigt vid ytan. Ovan är från rymden. Bild från vikipedia.

Indiens rymdforskningsorganisations mål är att besöka Venus.

Forskare och ingenjörer vid den indiska Rymdforskningsorganisationen (ISRO) har planer på att sända en farkost till Venus. En kostnad som de hoppas få hjälp med och godkännande av  från den indiska regeringen.


Rymdfarkosten för uppdraget kan enligt ISRO konstrueras på bara några år och ska ha med sig 16 instrument. Dessa inkluderar instrument inriktade på övervakning av moln, identifiera blixtnedslag, studera airglow  över planeten och mäta de högt laddade plasmapartiklar som passerar Venus  från solen. Men att även för studier av planetens atmosfär och jonosfär liksom av hur Venus interagerar med den omgivande miljön.


”Det viktigaste målet är dock att kartlägga Venus yta," säger Nigar Shaji, en av ISRO:s vetenskapsmän.


Enligt Shaji kan som nämnts ovan farkosten byggas på kort tid.


Förutom ovanstående mätningar ska även undersökningar göras vid vulkaner som är aktiva.
  

Planerna är enligt mig (min anm) realiserbara och all kunskap denna resa kan ge är intressant. Så jag önskar dem lycka till i sina planer på ISRO.


Bilden kommer från denna länk där mycket intressant finns att läsa om Venus. Så kan Venus yta se ut. 

Rymdteleskopet Tess har hittat många exoplaneter. Men målet är tusentals fler.

Både transitmetoden (att observera skuggan av en planet då den passerar sin sol) och wobble method (att leta efter störningar i form av vinglande av solen i ett system på grund av en närliggande planets störning)  har använts för att identifiera tusentals exoplaneter i letandet efter en jordliknande planet. 


"I denna exoplanet-jakt har teleskopet TESSi dentifierat mer än 1200 planeter som stenplaneter med möjligt liv varav 29 av dessa av astronomer har bekräftats som mycket intressanta. TESS förväntas att identifiera mellan 10000 och 15000 exoplanetkandidater före 2025. 


Andra teleskop och byråer bidrar också till sökandet efter jordliknande planeter. TRAPPIST systemet vilket Hubble har funnit är ett av de mest intressanta. Flera intressanta planeter finns här runt en röd dvärgstjärna.


 "Fram till 2030 förväntas Europeiska rymdorganisationens Gaia och PLATO hitta ytterligare 20000-35000 planeter. Gaia kommer att leta med wobble method medan PLATO kommer att söka med transitmetoden likt Tess gör. " säger Benjamin Rackham (MIT, Massachusetts Institute of Technology).


Benjamin Rackham och Daniel apai (University of Arizona) är medlemmar i planetjaktprojektet Eden, som också stöder Tess arbete. ”Vi använder teleskop på marken och i rymden för att hitta exoplaneter för att förstå deras egenskaper och potential för att hysa liv. " säger Rackham.


Två projekt finns  i sökandet efter jordliknande planeter runt närliggande röda dvärgar. SPECULOOS-teamet installerade fyra robotteleskop i Atacamaöknen – och ett på norra halvklotet. Project Eden  använder nio teleskop i Arizona, Italien, Spanien och Taiwan för att följa röda dvärgstjärnor kontinuerligt.


SPECULOOS och EDEN teleskopen har mycket större än linser än TESS och kan därför hitta planeter runt stjärnor för svaga för TESS att studera.


Jakten pågår (min anm) vad som kommer att finnas att hitta därute får framtiden utvisa. Vi får bara hoppas att det vi hittar inte feltolkas.

Bild från vikipedia på TESS.

HR 5183, ett högintressant solsystem därute i sökande efter liv.

HR 5183 är en sol, 103 ljusår bort i riktning mot jungfruns stjärnbild. Denna sol  är ljusstarkare på natthimlen än planeten Venus men mindre från vår synvinkel sett. Vid denna sol upptäcktes under året en intressant exoplanet, HR 5183b.


HR 5183b har minst tre gånger massan av Jupiter. Gasplaneten Jupiter är vårt solsystems mest massiva och största värld. HR 5183b har en mycket excentrisk omloppsbana. Om den funnits i vårt solsystem skulle dess bana varit närmare solen än Jupiters för att sedan i sin bana svänga utåt igen bortom Neptunus omloppsbana. 


En ny studie ledd av astronomen Stephen Kane vid University of California Riverside visar till skillnad mot tidigare antaganden att det likväl kan finnas någon jordliknande planet som inte störs i detta solsystem. Det bör finnas en smal remsa i den beboeliga zonen där en sådan kan finnas utan att störas av HR 5183b ovanligt vida bana.


Det är en intressant teori. Det är också spännande att inse vad levande varelser på en sådan planet skulle se på sin natthimmel. HR 5813b, den excentriska jätten tar nästan 75 år på sig i sin bana runt sin sol. Men det ögonblick då denna jätte äntligen svänger förbi sin mindre granne skulle vara en hisnande upplevelse för livet på denna eventuellt bebodda jordliknande planet där. 


När HR 5183b kommer som närmast den eventuella jordliknande planeten skulle den vara ca 15 gånger ljusare än Venus ses när den är som närmast Jorden.

 HR 5183b skulle dominera natthimlen i solsystemet.


En spännande tanke (min anm) om nu någon skulle kunna uppleva detta. Ingen vet om denna jordliknande planet finns därute eller om den skulle finnas har en livsform som skulle ha glädje av en syn av detta slag.


Bild: från vikipedia på var man kan söka solsystemet HR5813.

Jättestjärnors temperaturförändringar under korta cyklers betydelse för liv

Ett internationellt team av professionella och amatörastronomer som inkluderar bland annat Alex Lobel, astronom vid Royal Observatory i Belgien, har fastställt i detalj hur temperaturen hos fyra gula jättestjärnor (de kallas gula hyperjättar)  ökar från 4 000 grader till 8 000 grader och tillbaka igen inom några decennier. De har publicerat sina fynd i den professionella tidskriften journal Astronomy and Astrophysics.


Forskarna analyserade ljuset från fyra gula hyperjättar som har observerats under de senaste 100 åren. En gul jätte är en stjärna av spektraltyp A-K. Gula jättar är sällsynta stjärnor flertalet är blå. Gula jättar har många gånger större massa än solen, ofta 20 - 60 solmassor och är 500000 gånger ljusare.


Atmosfären på solen på dessa stjärnor kan vara så stor att om de ersatte vår sol skulle de sträcka bortom omloppsbanan för Jupiter.


Vid ett visst ögonblick sker rörelser i hela atmosfären på dessa solar. Det resulterar i snabb nedkylning en självaccelererande process uppstår då där elektroner fäster sig vidvätejoner och  joniseringsenergi frigörs. Detta kyler då atmosfären ännu mer. Resultatet blir kylning från 8 000C grader till 4 000C  grader och tar två år.


Sedan börjar cykeln igen (temperaturen stiger) från början och resultatet har blivit en något mindre massiv jättestjärna då solmassa försvunnit ut. Stjärnor av detta ovanliga slag slutar som supernovor anser många forskare i dag.


Under forskningen upptäckte astronomer också att en av de fyra studerade jättarna inte var lika stor som man tidigare mätt. Denna finns i HR 5171-systemet som består av tre stjärnor och har beteckningen HR 5171A. Denna är enligt ny mätning närmre oss än de två andra i detta system. HR 5171-systemet finns i riktning mot stjärnbilden Kentauren.


Kanske de här regelbundna temperaturskillnaderna (min anm.) även kan ha betydelse för om planeter här kan hysa liv? Kanske, vi ska låta bli att koncentrera oss på sökning av exoplaneter med liv i (i första hand) vid dessa solar likt vi bör göra med de röda stjärnsystem vi beskrev i går.



Bild; Vinkeldiametern på HR 5171A har publicerats tre gånger med mätningar från mycket stora teleskop Konstnärens intryck av HR 5171 och dess följeslagare stjärna visas på bilden.

Asteroidnedslag på dvärgstjärnors planeter utplånar livsmöjligheter

Livet behöver förmodligen (enligt vår erfarenhet) vatten, kol, och tillräckligt med ljus och värme för att uppkomma och överleva. På en planet där det ska utvecklas behöver gravitationen inte vara för stor (innebärande att planeten inte är för stor) och en atmosfär är även behövlig.


Men i en ny studie föreslås även att komet och asteroidnedslag inte får vara i hur stor mångfald som helst.


När ett stort objekt slår ner på en planet kan två saker hända: materialet från objektet som slår ner trycker iväg en del av atmosfären ut i rymden enligt astronom Mark Wyatt vid University of Cambridge.


I verkligt jättelika effekter likt den som bildade jordens måne ger det än värre effekter på atmosfären. Men en viss mängd nedslag (dock ej av mycket stora format) klarar liv och atmosfär av att utvecklas under.


Om en planet är för liten klarar den mindre och är den stor har liv svårt att uppstå under en för stor gravitation. Storleksmässigt är jorden bäst och avståndet till en sol viktigt. Vår sol är en bra stjärnklass för planeter där liv kan uppstå.


Vid röda dvärgstjärnor är liv bara möjligt om planeten ligger lika nära sin sol som Merkurius gör vår sol. Vid en sådan stjärna finns mycket asteroider och kometer som kretsar runt i hög hastighet och risken för nedslag på planeten är stor. Asteroider och kometer kretsar runt omkring i mycket höga hastigheter och kraschar mer ofta då ner på en eventuell planet.


"Högre hastighet och nedslag ger stora negativa effekter på en planets atmosfär," säger Wyatt.


Det är dåliga nyheter för livet i planetsystem vid röda stjärnor. 


Vid dessa solar dras kometer och asteroider inte lika lätt in i solen eller skickas i omloppsbana därifrån utan här kan de stanna eller öka hastigheten. Området i närområdet blir då riskabelt för planeter här och för att liv ska finnas i dessa solsystem måste det utvecklas på planeter som ligger mycket nära sin sol. Av den anledningen kanske vi inte ska koncentrera oss på livssökning i dessa solsystem i första hand.


Bild från  vikipedia med illustration av vad en dvärgstjärna är.

Universum kan vara en gigantisk slinga

Allt vi tror oss veta om universums form kan vara fel. Kanske är universum platt som ett lakan eller böjt som en massiv uppblåst ballong. Enligt en ny studie ser det ut som om ballongteorin är falsk.


Om universum är krökt eller i form av ett platt lakan har betydelse. I ett slutet universum med dess krökning får det som konsekvens att om man reser rakt fram kommer man till slut tillbaks till samma plats igen ungefär som om du reser rakt fram på jorden. Med skillnaden att i ett krökt universum måste du resa snabbare än expansionen (vilkens enligt mätningar hastighet ökar hela tiden)  annars kommer du inte tillbaks.


Kosmologer kallar denna idé "det slutna universum." Den har funnits ett tag (uppblåsbara ballongteorin kan man kalla den, viken jag min anm egentligen tror på) men passar inte med befintliga teorier i dag om hur universum fungerar. Så den har i stort sett avvisats till förmån för en "platt universum" som sträcker sig utan gräns i alla riktningar och inte slingrar runt sig själv.


Nu har en anomali i data från den noggrannaste mätning någonsin av CMB (Kosmisk bakgrundsstrålning på svenska) visat solida (men inte helt övertygande) bevis på att universum är stängt trots allt, enligt författarna till en rapport på University of Manchester kosmolog Eleonora di Valentino, Sapienza Universitetet i Rom kosmolog Alessandro Melchiorri och Johns Hopkins University kosmolog Joseph Silk.


 Skillnaden mellan ett slutet och öppet universum är lite som skillnaden mellan en sträckt plåtplatta och en uppblåst ballong, berättade Melchiorri. I båda fallen expanderar universum. När ballongen blåses upp (universum expanderar i ett slutet universum) kommer varje punkt på dess yta längre bort från alla andra punkter medan ballongens krökning får geometrin i denna rörelse komplicerad.


"Detta innebär till exempel att om du har två fotoner och de färdas parallellt i ett slutet universum, kommer de [så småningom] träffas," säger Melchiorri.


I ett öppet, platt universum kommer fotoner i samma bana som ovan att ostört resa längs sina parallella kurser utan att någonsin interagera."Jag vill inte säga att jag tror på ett slutet universum," säger Melchiorri. "Jag är neutral. Jag skulle säga, låt oss vänta på data på vad de nya uppgifterna kommer att säga. Vad jag tror är att det finns en diskrepans nu, att vi måste vara försiktiga och försöka hitta vad som producerar denna avvikelse."


 En avvikelse som visar att något inte stämmer med båda teorierna (min anm). Själv tror jag på ett slutet universum.


Bild från  vikimedia som ska illustrera hur det tidiga universum kan ha sett ut.

Nu har (eventuellt) bevis kommit. Små svarta hål (existerar) kanske därute.

En helt ny klass av svarta hål kan finnas i universum och dessa kan vara mycket mindre än vad forskare tidigare hittat.


Svarta hål i sig är massiva himlakroppar som slukar allt som kommer för nära inte ens ljuset kan undkomma ett svart håls gravitation. Sökandet efter svarta hål stora som små pågår med syftet att förstå mer om hur universum fungerar. 


Svarta hål är kvarlevan av vad som en gång var massiva stjärnor som genomgick en explosiv död och slutligen kollapsade in i sig själva. Den explosiva döden och efterföljande kollapsen av stjärnor kan bilda två olika objekt. Om den ursprungliga stjärnan är massiv nog kommer denna explosion att bilda ett svart hål om det är en mycket stor stjärna blir den en supernova.


Astronomer söker efter svarta hål i vår egen galax genom att söka den röntgenstrålning som de avger. En grupp forskare undrade om det kan finnas svarta hål av mindre storlek som inte avger röntgenstrålning i större mängd och därmed är svårare att finna. Sådana hypotetiska svarta hål skulle sannolikt då finnas i ett binärt system tillsammans med en annan stjärna.


 "Vi är ganska säkra på att det måste finnas svarta hål i binära system med stjärnor där ute i galaxerna men de är svåra att hitta,"  säger Thompson en av de som söker och tillägger  "Det är alltid intressant att försöka hitta saker som inte kan ses så lätt."

Forskarna kammade igenom data från Apache Point Observatory Galactic evolution experiment (APOGEE) som hade information om ljusspektrumet på de olika våglängderna av energi som produceras från 100000 stjärnor i vår galax.


Forskarna upptäckte ett massivt mörkt objekt som avgav gravitation runt en snabbt roterande jättestjärna ca 10000 ljusår bort på långt bort i vår galax nära stjärnbilden Kusken. Forskarna uppskattade massan av detta objekt att vara ca. 3,3 gånger av vår sol vilket är för massivt för att vara en neutronstjärna men inte massivt nog jämfört med kända svarta hål. 


Den mest massiva neutronstjärnan som forskarna känner till är 2,1 gånger massan av vår sol medan det minst massiva svarta hålet är ungefär fem till sex gånger massan av vår sol, sade Thompson. Men det nyfunna objektets lägre massa kan vara 2,6 gånger massan av vår sol vilket är vad astronomer anser som den övre gränsen för hur massiva neutronstjärnor teoretiskt kan bli. Något mer massiv än så och neutronstjärnan skulle kollapsa som ett svart hål.


Så detta mörka, mystiska objekt "kan vara den mest massiva neutronstjärnan som någonsin setts," precis vid gränsen av dess möjlighet att kunna existera, sade Thompson. "Jag skulle faktiskt bli ännu mer upphetsad om det var sant." Men mer sannolikt är den det första av de hypotetiska men aldrig tidigare upptäckta svarta hål av vi sedan länge letar efter, tillägger han.


För min del tror jag dock (min anm) att det är en neutronstjärna och då den största sorten av vad dessa kan vara. Förstår inte varför det ska tolkas som ett mindre svart hål? Kan det vara för att man så gärna önskar bevisa existensen av sådana?

Bild från NASA som visar händelser som kan ske vid ett svart hål.

Ett studium på mängden av utströmmande gas från galaxen Makani

Dr. Rupke med kollegor från Rhodes College i USA upptäckte ett joniserat utflöde som sträckte sig 261000 till 326000 kvadratiska ljusår från en galax som heter SDSS J211824.06 + 001729.4 (Makani är även dess namn).


De analyserade data som samlats in av instrumentet Keck Cosmic Web Imager, NASA / ESA Hubble Space Telescope och Atacama Large Millimeter Array (ALMA). 


Datan från Keck gjorde det möjligt för forskarna att särskilja ett snabbt gasformigt utflöde från galaxen som skett för några miljoner år sedan  från ett annat gasutflöde som hade sitt ursprung hundratals miljoner år tidigare vilkets flöde sedan uttunnats betydligt. 


"Det tidigare utflödet har strömmat långt bort från galaxen, medan det senaste utflödet inte har gjort detta på grund av mindre tidsåtgång," sade Dr. Rupke.


Från Hubble fick forskarna bilder av Makanis stjärnor vilket visade att galaxen är en massiv kompakt galax som uppkommit genom en sammanslagning av två en gång separata galaxer som dragits samman.


Från ALMA-teleskopet kunde ses att utflödet av gas innehåller såväl molekyler som enskilda atomer.


Data indikerade att galaxen innehåller både mycket gamla stjärnor och yngre stjärnor. I dess centrum finns ett svart hål. Något som vi hittills upptäckt verkar finnas i alla galaxers centrum. 


Forskarna anser att Makanis egenskaper och tidsskalor (då det gäller gasområdena) överensstämmer med teoretiska modeller av galaktiska vindar (rörelser).

”När det gäller både deras storlek och hastighet är de två utflödena i överensstämmelse med tidigare händelser i galaxen i tid och rum. De är också förenliga med teoretiska modeller för hur stora och snabba gasmoln är om de skapas av stjärndamm (stjärnstoff), ”säger Dr. Alison Coil, en astronom vid University of California, San Diego. 


"Så observationer och teori stämmer bra överens här."

Timglasformen på Makanis gasmoln påminner starkt om liknande galaktiska moln i andra galaxer. Men Makanis gasmoln är mycket större än i andra observerade galaxer.

"Detta innebär att vi kan bekräfta att det faktiskt rör sig gas från galaxen till regionerna utanför galaxen och denna sprider sig. " sade Dr. Rupke.


"Och det rör sig om mycket gas åtminstone upp till 10% av den synliga massan i hela Makani och i hastighet av tusentals mil per sekund."


Det ser ut som (min anm) om kollisionen en gång av galaxerna som sedan blev Makani skapade en stor gasmassa eller hade båda galaxerna mycket stjärnmaterial i sig och det efter kollisionen blev starka rörelser i denna som resulterat i all denna mängd gas som idag finns utanför Makani.


Bild från pixabay på Keck-observatoriet på Hawaii.

Små robotar som liknar mätarlarver ska bygga framtidens rymdstationer.

Alla verkar numera vara överens om att framtidens industriproduktion kommer att kräva allt färre mänskliga händer för tillverkning och montering.


MIT Massachusetts Institute of Technology har utvecklat en liten robot som rör sig som en mätarlarv. Förhoppningen är att svärmar av Bill-e som denna robot kallas snabbt ska kunna bygga stora konstruktioner – från broar till rymdstationer.


Detta istället för att man som i dag gör bygger enskilda delar på olika ställen för att sedan transportera dem till en plats för slutmontering. Bill-e ska i stora grupper bygga samman ett gallerverk där varje enhet i detta kallas för en voxel. 

Ordet används exempelvis inom datorgrafik och beskriver då ett volymelement som utgör en tredimensionell motsvarighet till en pixel. Bill-e består av två delar med en led emellan och den tar sig fram på två fötter med ett liknande rörelsemönster som en mätarlarv rör sig.


Genom att roboten hela tiden står på en specifik del av gallerverket blir det mycket enkelt för Bill-e att veta exakt var den befinner sig enheten behöver därför inte ha ett komplicerat system för positionering.


En framtid av minibyggmästare i form av minirobotar är den framtid vi kan ana.

Bild från vikipedia på en äkta mätarlarv.

5000 miniteleskop scannar galaxerna efter mörk energi

Tusentals små teleskop kommer snart att skanna 35000000 galaxer i sökande efter bevis på mörk energis existens. 


Dessa 5 000 mini-teleskop ingår i det spektroskopiska instrumentet (DESI), som installerats på Mayall-teleskopet vid Kitt Peak National Observatory i Arizona. Astronomer har nyligen avslutat den första testkörningen av DESI och efter nyår ska det vara i gång för avsökning. 


Mörk energi är en osynlig kraft som tros påskynda expansionen av universum och tros utgöra 68 % av universum. DESI är utformad för att ge exakta mätningar av graden av expansion av universum.


För att räkna ut hur mycket Universum expanderar mäts rödförskjutning från galaxerna men även ljus av andra slag vilka delas upp i spektrum.


Instrumentet är utrustat med spektrografer, som delar upp ljuset och även mäter rödförskjutning, eller förskjutningen i andra röda våglängder av ljus från föremål som rör sig bort från oss. DESI kommer att ha skannat 35000000 galaxer och 2400000 kvasarer om fem år om allt fungerar.


Under de bästa förutsättningarna kan DESI analysera 5000 galaxer var 20:de minut enligt uttalandet. Teleskopen kan även skifta riktning snabbt. Det tar ungefär 10 sekunder för dessa teleskop som var och en har en enda fiberoptisk kabel motsvarande bredden på ett mänskligt hårstrå att söka från en galax till en annan.


Min uppfattning (min anm) är att de inget finner då jag inte anser att mörk energi finns. Det vi ser som mörk energi är en effekt av vanlig energi som vi ännu inte förstår troligast en gravitationseffekt som vi anar (men ännu inte förstår) och är en förklaring till expansionen i universum.


Fri bild ovan  från på vintergatan.

Har plötsligt en ny partikel sett dagens ljus vilken kan förändra universums öde?

Astronomer runt om i världen är  oense eftersom de inte verkar kunna enas om hur snabbt universum expanderar. 


Ända sedan vårt universum uppstod (BigBang) utifrån en liten fläck av oändlig densitet har enligt beräkningar expansionen av universum fortsatt i en ökande takt enligt mätningar med de medel vi förfogar över.


Men mätningar av universums expansionshastighet från närliggande källor verkar vara i konflikt med samma mätningar tagna från avlägsna källor. En möjlig förklaring är att, något nu pågår i universum som ändrar expansionstakten (enligt vissa forskare).

Jag (min anm) föreslår istället mätfel i form av att vi inte förstår vad vi mäter och hur vi ska mäta.


Någon teoretiker har föreslagit att en helt ny partikel har uppkommit och förändrar det framtida ödet för kosmos.


Det som dominerar universums expansion idag är ett mystiskt fenomen som vi kallar mörk energi. Det är ett namn för något som vi i princip inte förstår. Allt vi vet är att expansionstakten i universum idag accelererar och vi kallar den kraft som driver denna acceleration "mörk energi."


I våra jämförelser från det unga universum till dagens universum antar fysiker att mörk energi (vad det än är) är konstant. Men nu tänker en del att mörk energi kanske förändras över tid.


I en nyligen publicerad på nätet i preprint tidskriften arXiv, har teoretisk fysiker Massimo Cerdonio vid universitetet i Padua beräknat mängden förändring i de kvantfält som behövs för att redogöra för förändringen i mörk energi.


Om det finns ett nytt kvantfält som är ansvarig för förändringen av mörk energi, betyder det att det finns en ny eller okänd partikel där ute i universum som börjat agera.


Och mängden förändring av mörk energi kräver en viss typ av partikelmassa som visar sig vara ungefär samma massa av en ny typ av partikel som kallas Axion. Fysiker uppfann denna teoretiska partikel (axion)  för att lösa vissa problem med vår kvantmekaniska förståelse av den starka kärnkraften.


Denna partikel dök förmodligen upp i det mycket tidiga universum men har "lurat" i bakgrunden medan andra styrkor och partiklar kontrollerade riktningen av universum. Och nu har kanske Axion börjat agera...


Trots detta har vi aldrig upptäckt Axion, men om beräkningar är korrekta innebär det att Axion finns därute och har börjat fylla upp universum och dess kvantfält. Denna hypotetiska Axion är märkbar genom att ändra mängden mörk energi i kosmos. Så kan det vara att även om vi aldrig har sett denna partikel i laboratoriet. Men jag (min anm) tror på mätfel vi vet inte vad vi mäter men tror oss veta. Jag anser inte att en ny partikel börjat agera.


Bild från. 

De mystiska kosmiska strängarna däruppe.

Kosmiska strängar som loopar, vickar, oscillerar kanske  producerar gravitationsvågor för att sedan sakta krympa ihop och förlora sin energi tills de försvinner. Vårt universum kan vara fullt av sådana kosmiska strängar som påverkar rymd och tid.


Men bevis på dess existens finns ännu inte. För länge sedan var universum mycket litet mycket varmt och mycket tätt. Vid något skede för ca 13,8 miljarder år sedan då universum var så litet att vi inte kan föreställa oss det var gränsen nådd av något.


De fyra naturkrafter (Gravitationen, Den starka kärnkraften, Den svaga kärnkraften och Elektromagnetism) som vi känner var vid ett tillfälle sammansvetsade till en enda enhetlig kraft. Sedan hände plötsligt något som vi kallar BigBang. Då universum svalnat och expanderat i sin första miljarddel av en miljarddel av en miljonte (och förmodligen fler miljarddelar kanske utan gräns) av en sekund delas krafterna från varandra. OBS BigBang behöver inte innebära en explosion utan istället en snabb expansion och fördelning (min anm). 


Föreställ dig en biljon eller KVADRILJON grader och du har en bild av det tidiga universum.


De defekter och sprickor som finns kvar i rymd-tiden i universum från när naturkrafterna delades upp från varandra är lite mer konstiga och exotiska än bristning i en isbit. Några av de vanligaste bristerna kvar från denna process är de så kallade kosmiska strängarna vilka anses finnas.


Dessa är inte samma sak som strängarna i strängteorin. Det kan däremot teoretiskt finnas ett sätt att generera kosmiska strängar från SUPERSTRINGS (strängteorin).

De kosmiska strängarna vickar ibland vickar så våldsamt att de kretsar in i sig själva, klämmande sig och skickar en sluten slinga ut bortom strängen (obs handlar fortande inte om strängteorin). 


Ibland kan två eller flera strängar mötas, vicka lite och gå ihop. De kan röra sig hur som helst upp till ljusets hastighet. Vi har inte upptäckt några gravitationsvågor från kosmiska strängar säger forskarna. Teoretiskt bör de finnas och sökning pågår. Men inga bevis finns på att de existerar.


Om några kosmiska strängar finns kvar i vårt universum efter BigBang kommer de en dag att hittas säger forskarna. Det kommer att hjälpa oss att låsa upp några av de djupaste mysterier från det tidiga universum (BigBang tiden). Låt oss bara hoppas att de håller på och vickar och den vägen kan spåras.

Bild från  som visar exempel på strängar som kan finnas däruppe.

Hygiea klassas nu som solsystemets minsta dvärgplanet

Genom SPHERE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile har astronomer avslöjat att asteroiden Hygiea skulle kunna klassas som en dvärgplanet.

Hygiea är det fjärde största objektet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter efter Ceres (dvärgplanet) är följande klassade som asteroider Vesta, Pallas, Juno och Hygiea.


För första gången har bilder av Hygiea tagits med så hög upplösning att dess yta, form och storlek har kunnat studeras i detalj. Forskarna fann då att Hygiea är sfärisk vilket gör att den kan ersätta Ceres på tronen som solsystemets minsta dvärgplanet.


 Hygiea uppfyller direkt tre krav som ställs på en dvärgplanet. Den går i en omloppsbana kring solen. Den är inte en måne. Den har till skillnad från planeterna inte rensat bort objekt från banor i sin omgivning. Det sista kravet är att massan är tillräckligt stor för att gravitationen ska dra kroppen samman till ett klot.


Nu har observationer med VLT visat att Hygiea uppfyller även detta krav. Med datormodeller har forskarna konstaterat att Hygieas nästan sfäriska form sannolikt uppstod vid en frontalkollision med en asteroid vars diameter var mellan 75 och 150 kilometer.


Simuleringar visar att den våldsamma kollisionen, som inträffade för omkring 2 miljarder år sedan, fullständigt splittrade moderkroppen vilket fick resultatet att  kollisionsresterna samlades till ett nytt objekt. I detta fall Hygiea med en rundad form.


"En kollision av liknande slag mellan två stora kroppar i asteroidbältet har inte inträffat under de senaste 3-4 miljarder åren" säger Pavel Ševeček, forskarstudent vid Karlsuniversitet i Prag en av de medverkande i studien.


Bild från vikimedia på Hygiea.

Nu ska livsformer sökas under Jupiters måne Europas is

Om det finns liv  i mörkret i det iskalla havets djup på Jupiters måne Europa ska  kommande NASA uppdragkunna svara på.


Europa Clipper rymdfarkost är planerad för detta uppdrag och ska lanseras i mitten av 2020 talet. Clipper kommer att samla prover under dussintals överflygningar av Europa under loppet av dess 3,5-åriga operativa liv. 


Proverna ska tas från Europas atmosfär och förhoppningsvis från de gejsrar (vilkas vatten kommer från havet under Europas istäcke) som man sett uppstår på Europa.

Forskarna har upptäckt bevis för sådana vid flera tillfällen men deras exakta utloppsplats är inte exakt kartlagd.


Bild från vikipedia av en illustratör på hur en termisk borr borrar sig igenom isen och dess utplacerande av hur en "hydrobot" kommer ner till oceanen därunder på månen Europa.

Två exoplaneter har krockat därute i kosmos.

En dramatisk glimt av efterdyningarna av en kollision mellan två exoplaneter långt därute ger forskarna en uppfattning om vad som kan hända när planeter kraschar in i varandra. En liknande händelse i vårt eget solsystem kan bland annat ha bildat vår måne. En annan asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.


Det är i dubbelstjärnesystemet BD+20°307 mer än 300 ljusår från jorden vars stjärnor är av en ålder av ca 1 miljard år vi ser effekterna av en krasch.


För tio år sedan gav observationer av detta system genom ASA: s Spitzer rymdteleskop den första antydan till kollisionen. Men vi kunde inte se att det säkert hade skett. 


Nu finns däremot det stratosfäriska observatoriet för infraröd astronomi att tillgå. Sofia- teleskopet, vilkens infrarödsökande kamera FORCAST ökat insynen bland strålningen däruppe och hett damm med 10%.


Sofia finns i  stratosfären och är ett observatorium i  ett Boeing 747sp jetplan modifierat för att bära ett 106-tums diameter teleskop. Det är ett gemensamt projekt av NASA och den tyska Aerospace Center, DLR.


 NASA: s Ames Research Center i Kaliforniens Silicon Valley förvaltar SOFIA programmet för vetenskap och undersökningsverksamhet i samarbete med universiteten Space Research Association med huvudkontor i Columbia, Maryland och det tyska SOFIA Institutet (DSI) vid universitetet i Stuttgart. Flygplanet underhålls och drivs från NASA: s Armstrong Flight Research Center Building 703, i Palmdale, Kalifornien.



"Det varma dammet runt BD+20°307 ger oss en inblick i vilka katastrofala konsekvenserna en krock av detta slag ger", säger Maggie Thompson, en doktorand vid University of California, Santa Cruz och den ledande författaren av en rapport om händelsen. "Vi vill veta hur detta spösystem därefter utvecklas efter denna extrema påverkan.


Jag hoppas att detta kan ge ny kunskap om ett område vi kan för lite om men som skett mellan små och större objekt många gånger även i vårt solsystems förflutna. (min anm).



Bild från vikipedia där en konstnär ritat upp hur kollisionen kan ha sett ut i BD+20°307.

Den svårfångade jorden på Mars

Den grävande sonden ombord på NASA: s Insight mars Lander var utformad för att gå 10 till 16 meter ut från grävarmen och 3 till 5 meter ner i marsjorden för provtagning.


Men den lyckades enbart gräva ner till 0,3 m. Anledningen till misslyckandet kan vara av två slag. En stor klippa blockerar spadverktyget eller att grävredskapet förlorat friktionskänseln med den röda planetens jord. Utan ett bra grepp om jorden kan grävaren inte göra mycket eller få tag i materian. Den glider av skopan.


Hoffman på NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien säger Men även om det misslyckats har några intressanta saker om mars jord upptäckts. Till exempel har till skillnad från hål grävda här på jorden det som grävts av InSight ' ingen hålformation bildats säger Hoffman. Det rasas igen omedelbart som glidande damm (min anm). 


 "I grund och botten, blev det kvar i marken gled av grävverktyget så det verkar som det är mycket sammanhängande och mycket dammigt."


Att ta stenprov härifrån är lätt men ren jord ett stort problem med dagens teknik då denna jord av glidande damm som man kan se det som inte blir kvar i grävverktyget som det utformats(min anm). 


Och detta är en konstig kombination av egenskaper vilket starkt tyder på att mars jord är främmande på flera sätt.


Kanske just vid jordprov ett bättre sätt vore att dammsuga in jord istället för att försöka gräva upp prover?

Bild från NASA på Mars jord.

Isen på månens sydpol kan ha två källor

Upptäckten av is i kratrar spridda över månens sydpol har bidragit till att förnya intresset för att utforska månytan. Men ingen är säker på exakt när eller hur isen kom dit. I en ny studie publicerad i tidskriften Icarus antyds att medan en majoritet av isen sannolikt är över 3 miljarder år gammal bör även yngre is finnas.


Ariel Deutsch, a graduate student in Brown University's Department of Earth, Environmental and Planetary Sciences  säger att åldrarna av isen kan potentiellt berätta något om ursprunget till isen och hjälpa till att förstå källorna och distributionen av vatten i det inre av solsystemet. Arbetet har gjorts tillsammans med  Jim Head, professor vid Brown, och Gregory Neumann från NASA Goddard Space Flight Center.  Med hjälp av data från NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter kameran ombord på Chandrayaan-1.


Chandrayaan-1 kretsade kring månen 2008- 2009 och genom dennas kamera undersökte forskarna att isen åldersmässigt i de stora kratrarna på månens sydpol inte är identiskt med i de mindre kratrar som finns i de större.


Forskare räknade även  antalet mindre kratrar som har tillkommit inom de större. Forskarna har en ungefärlig uppfattning om takten över tid. Majoriteten av rapporterade isfyndigheter finns inom de stora kratrarna bildade för cirka 3 miljarder år sedan. Fyndigheterna har en ojämn fördelning i kratrarna vilket tyder på att isen i de mindre kratrarna uppstått senare.


Om rapporterade isfyndigheter är forntida kan det  ha betydande konsekvenser i form av prospektering och potentiellt resursutnyttjande säger forskarna. Majoriteten av isen fanns i de gamla kratrarna. Forskarna fann även bevis för is i mindre kratrar och  att döma av deras skarpa form, tyder det på att en del av fyndigheterna på Sydpolen kom dit relativt nyligen.


"Det var en överraskning," säger Deutsch. "Det har inte varit några observationer av is i yngre kratrar förut."Om det verkligen finns insättningar av is i olika åldrar tyder det att isen har skilda källor säger forskarna.


 Äldre is kan som källa ha haft kometer och asteroider som haft vatten med sig eller kan ytan genom vulkanisk aktivitet dragit upp vatten från djupet av månen upp i kratrarna. Men det finns inte många stora vattenbärande meteoritnedslag i nyare tid och större vulkanism antas ha upphört på månen för över en miljard år sedan. Så nyare isfyndigheter skulle kräva andra källor. Kanske bombardemang från ärtstora mikrometeoriter eller implantation av solvinden.


Det bästa sättet att ta reda på detta säger forskarna, är att skicka rymdskepp till månen och där ta prover vilket troligen snart kan ske. NASA: s Artemis program syftar till att sätta människor på månen 2024, och planerar att flyga obemannade Robotic rymdskepp dit innan dess.



Jag kan även (min anm) tänka mig nedslag i isen i de större kratrarna som stänkt upp is i de mindre kratrarna.


Bild från vikipedia på månens sydpol.

Sveriges exoplanet behöver ett namn. Rösta på namnförslagen.

HD 102956 b är en exoplanet som kretsar kring stjärnan HD 102956. Detta solsystem är beläget cirka 400 ljusår från jorden i stjärnbilden Stora björnen inuti Karlavagnen.

Planeten upptäcktes 2010 med hjälp av Keck-observatoriet på Hawaii av ett amerikanskt forskarlag som leddes av astronomen John Johnson.  Det är den första och enda planeten som upptäckts vid denna stjärna.


I juni 2019 blev planeten och dess sol tilldelade Sverige som en av de planeter och stjärnor som ska få namn inom ramarna för kampanjen NameExoWorlds som koordineras av den Internationella astronomiska unionen.


 En tävling hålls just nu där allmänheten får föreslå namnet som utvärderats av en kommitté, och en allmän omröstning avgör vilket av de fem  namnpar som ska väljas. Solen och exoplanten. Ge din röst här.  

Vinnarnamnen offentliggörs i december 2019. 


De namn som nu bestämts gå till finalröstningen är följande.

 Dunfin och Akka de två av gässen i Selma Lagerlöfs bok "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.


 Isagel och Aniara, piloten respektive rymdskeppet i Harry Martinssons rymdepos Aniara.


Ratatosk och Yggdrasil i den fornnordiska mytologin där ekorren Ratatosk är budbäraren i livets träd Yggdrasil.


Skoll och Alfrödull, Skoll är i den fornnordiska mytologin en varg som jagade efter solens vagn Alfrödull.


Tjovke och Naestie. Detta är de sydsamiska orden för björnunge respektive stjärna.

Ta nu möjligheten att vara med i omröstningen i omröstningen på Sveriges första exoplanet. Jag har gjort det.


Bild på exoplaneten. HD 1020956 b och dess värdstjärna enligt en rymdkonstnär från vikipedia.