Röda dvärgstjärnors stenplaneters atmosfär högintressant men svårfångad.

När NASA: s James webbteleskop lanseras 2021 kommer en av dess uppdrag vara att bli studiet av exoplaneter.


Bland de mest intressanta undersökningarna blir om en mindre stenig exoplanet som kretsar kring en röd dvärgstjärna kan hålla kvar en atmosfär. I  en serie av fyra uppsatser i Astrophysical journal ger en grupp astronomer idén till en ny metod att använda teleskopet till för detta slag av undersökning. Idén att mäta planetens temperatur då den passerar bakom sin stjärna och sedan temperaturen då den kommer tillbaka framför stjärnan.


Astronomer är särskilt intresserade av exoplaneter som kretsar kring röda dvärgstjärnor. . Dessa stjärnor är mindre och svalare än vår sol och är de vanligaste typerna av stjärnor i vår galax. Dessutom är en röda dvärgstjärnor små och en planet som passerar framför den blockerar en större del av stjärnans ljus än om stjärnan var större som ex vår sol. Detta gör att planeter som kretsar kring en röd dvärg är lättare att upptäcka.


 Röda dvärgar producerar också mycket mindre värme än vår sol så för att ha beboeliga temperaturer måste en planet  behöva omloppsbanan ganska nära en röd dvärgstjärna. I själva verket måste den för att kunna ha flytande vatten befinna sig närmre sin sol än vår Merkurius gör vår sol för att finnas i den  beboeliga zonen av en röd dvärgstjärna.


Detta gör att planeten oftare rundar sin sol och även att alltid samma sida vänds mot denna. De förväntas vara tidsmässigt låsta vilket innebär att de har en permanent dagsida och likaså permanent nattsida. Det gör att vi alltid ser nattsidan förutom när den rundar sim sol då får vi under en stund se dagsidan.


"När det finns en atmosfär kommer det att sänka temperaturen på dagsidan mot om atmosfär saknas på den steniga och klippiga ytan. Genom mätningar kan vi då göra slutledningar av om atmosfär finns eller inte. Vi kan räkna ut vad en klippig yta ska ha för temperatur matematiskt.


Det är bara att hoppas att denna idé för undersökning kan fungera så det inte blir fel slutledningar efter mätningarna (min anm). Det finns alltid osäkerhet med alla slag av forskningsuppgifter något man kanske förbigår ibland.



Bild från vikipedia på Proxima Centauri solsystemets närmaste grannstjärna i rymden (4,2 ljusår bort) är en röd dvärg.

En stor planet har hittas i bana runt en vit dvärgstjärna

En vit dvärg kallas en stjärna som varit normalstor men kollapsat till en dvärgstjärna efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens men grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter.


 Om cirka fem miljarder år kommer solen ha förbrukat det mesta av sitt väte. I nästa stadium har förbränningen sker en  heliumfusion då solen blir en  röd jätte genom att svälla upp i storlek och sluka Merkurius, Venus och Jorden. När kärnbränslet är förbrukat kollapsar solen slutligen till en vit dvärg, med en radie som är 1 procent av solens ursprungliga storlek enligt ovan beskrivning.


Nu har för första gången astronomer upptäckt bevis på existensen av en planet som kretsar kring en vit dvärgstjärna. En planet av Neptunus storlek. Dvärgstjärnan är WDJ0914 + 1914 och befinner sig ca 1 500 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden kräftan.


"Denna stjärna har en planet som vi inte kan se direkt”, sägs i en rapport av Boris Gänsicke från University of Warwick i ett pressmeddelande. "Men eftersom stjärnan är het ser vi hur det avdunstar atmosfär från planeten." 


Den vita dvärgens hetta sänder en ström av förångat material bort från planeten med en hastighet av cirka 260000000 ton per dag. Även om den vita dvärgen inte längre genomgår nukleär fusion som ex. solen  betyder dess kvardröjande värme att det fortfarande blåser ut en hetta från denna av 25000 Celsius. Det är ungefär fem gånger varmare än vad vår sol sänder ut från sin yta.


Dvärgstjärnan svalnar dock efterhand till en nivå som stoppar att planetens atmosfär mm avdunstar. Tiden till dess beräknas till 350000000 år och då har planetens massa mot nu minskat med endast 0,04 Neptunus massa. Vi beräknar enligt Neptunus massa då planeten är av ungefär samma storlek som denna. 


Eftersom jätten planet ligger så nära den vita dvärgen säger forskarna att den borde ha förstörts under stjärnens röda jättefas. "Denna upptäckt är bevis på något vi de senaste två decennierna hade växande bevis för att planetsystem överlever in i sin sols vita dvärgskede", säger Gänsicke.


Jag  ( min anm.) misstänker att det är en gasplanet som överlevt inte en stenplanet men som sagt det är en misstanke. Jag kan även tänka mig att någon eller några stenplaneter har slukats vid processen av röd jättestadiet likt Venus, Merkurius Jorden och Mars en gång kommer att göra när vår sol försvinner i en röd jättefas. Kanske om det nu finns liv däruppe en civilisation eller amöbavärld försvann däruppe en gång vid ovanstående katastrof.


Men även våra gasplaneter och planerna bortaför dessa kommer att finnas kvar när solen blivit en vit dvärg.

Bild från vikipedia på stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet.

Kan även svarta hål ha planetsystem? En del tyder på detta.

Forskarna har länge trott att planeter endast bildas från bitar av damm som från skivor runt en ung stjärna och att dessa så kallade protoplanetära skivor sedan blir till planeter som exempelvis jorden eller Jupiter mm. Resterna efter detta skeende förblir damm, asteroider eller kometer.


 Men ny forskning visar att även tusentals planeter kan ha bildats och ha sina banor runt svarta hål. Inte i närområdet då skulle de hamna i hålet och förintas. Säkert har så skett många gånger för planeter, stjärnor och övrigt.


Nej för att ha en bana runt ett svart hål bör avståndet till detta vara ca 10 ljusår, enligt matematiska beräkningar, i annat fall dras planeten obönhörligt över tid in i det svarta hålet.



Beräkningar visar att tiotusentals planeter med 10 gånger Jordens massa skulle kunna finnas runt 10 ljusår från ett svart hål, säger Eiichiro Kokubo, professor vid National Astronomical Observatory of Japan som studerar hur planeter bildas.


Jag (min anm) anser att detta säkert kan vara möjligt och troligen är det. Men att det kan vara svårt att bevisa med nuvarande teleskop.



Bild: av det svarta hålet i galaxen M87, från Event Horizon Telescope.

Solvindens kamp mot kosmisk strålning eller tvärtom.

I utkanten av vårt solsystem rasar en våldsam strid mellan solvinden och kosmisk strålning från yttre rymden. NASA: s Voyager 2 har nu passerat genom denna frontlinje och befinner sig tillsammans med Voyager 1 (vilken befinner sig än längre ut i en annan riktning) i den interstellära rymden mellan solsystemen i vår Vintergata.

 Solvinden sprider sig från vår sol i alla riktningar genom vårt solsystem och det skapar en bubbla av energi som omger hela vårt solsystem. Vid kanten av denna bubbla kolliderar solvinden slutligen med kraftfulla kosmiska strålar från den interstellära rymden. Där finns i kollisionszonen en tjock vägg av plasma kallad heliopause. Denna kosmiska gräns av vårt solsystem finns ca 120 gånger längre bort från solen än jorden gör.



Den strålning solen här möter och späder ut med sin strålning kommer  från avlägsna stjärnor och himmelska explosioner (supernovor). Voyager 2 kunde oberört ta sig igenom heliopausen vilket tog ungefär en dag. Men forskarna upptäckte  att plasmabarriären var betydligt varmare och tjockare än tidigare studier uppskattat. Men barriären upptäcktes även vara en effektiv fysisk sköld mellan vårt solsystem och den interstellära rymden.


Tänk (min anm.) vad allt verkar tillrättalagt för att vi och vår planet ska vara beboelig. Vi har ju balans för liv på planeten. Skyddande höljen i form av bälten runt den och nu ser det ut som om även ett första skydd mot den farliga strålningen från rymden redan finns där vårt solsystem börjar. 


 Enligt studiens medförfattare Edward Stone, en astronom vid California Institute of Technology som har arbetat med Voyager programmet sedan det lanserades i 1977 stoppar  denna sköld cirka 70% av kosmisk strålning från att bryta sig in i vårt solsystem.


"Heliopausen är kontaktytan där två vindar kolliderar, vinden från solen och vinden från rymden, som kommer från Supernovor som exploderade för länge sedan." "Bara ca 30 % av vad som finns utanför bubblan kan komma in." Den varma, laddade vinden som skyddar vårt solsystem kanske inte är ett perfekt skydd men som Voyager 2 bekräftade, är det en del av vad som skiljer vårt kosmiska hem från vildsint vildmark i rymden. För detta (kanske) borde vi vara tacksamma.

Bild på den guldskiva som fanns i två ex och vilka ett sändes med Voyager 1 och en med Voyager 2 och vars farkoster sedan mitten av 1970 talet nu båda är utanför vårt solsystem med sin hälsningsskiva till ev upphittare därute.


Bild från vikimedia ovan.

Här är en förteckning över händelser i universum under resten av 2019 och under 2020

Se denna medföljande länk där en förteckning finns på intressanta händelser i universum det närmsta året.


Det finns något varje månad. Men säkert kommer det även att ske eller ses mer. Skeenden eller besök vi  dag inget vet något om.


Bild från vikipedia på riktningen var meteoritsvärmen Kvadrantiderna kan ses som första spännande objekt på natthimlen under 2020. Det sker den 3-4 januari.

Fossil eller inte fossil är frågan vetenskapen tolkar om gamla fynd

Allt är inte guld som glimmar. Allt som ser ut som ett fossil är inte rester av forntida liv.


Sökandet efter bevis på livet på Mars kan hjälpas av nya insikter i gamla stenar på jorden. Ny forskning visar att strukturer som tidigare ansågs vara fossiler i själva verket (i många fall) är mineralfyndigheter. Kunskap om vilket som är vilket är viktigt att veta när vi nu snart kan leta efter tecken på liv på Mars. Vi vill inte misstolka vad vi finner där. 


Mikroskopiska rörliknande  och glödtrådliknande rester i sten har tidigare tolkats som förstenade djur men kan lika väl vara bildningar av kemiska reaktioner med järnrika mineral visar en ny studie. Tidigare forskning har tidigare föreslagit att sådana strukturer var bland de äldsta fossilen och tecknen på tidigt liv på jorden.


De nya resultaten kan underlätta sökandet efter utomjordiska liv under framtida uppdrag till Mars genom att göra det lättare att skilja mellan fossil och icke-biologiska strukturer.


Upptäckten gjordes av en vetenskapsman från universitetet i Edinburgh som utvecklat teknik för att söka bevis på att livet en gång existerade på Mars.


Studien, publicerades  i Journal Proceedings of The Royal Society B och finansierades av Europeiska unionens Horizon 2020-program.


Dr Sean McMahon rapportens författare  säger: "Kemiska reaktioner som dessa har studerats i hundratals år. Men de hade inte tidigare visats efterlikna dessa små järn-rika strukturer inuti stenar. Dessa resultat kräver en omprövning av många forntida exempel för att se om de är fossil eller icke-biologiska mineralfyndigheter.


Hur många feltolkningar finns inte i forskarvärldens slutledningar (min anm)? Jag misstänker att det finns otaliga.


Bild från  här en sten med fossil av skilda slag  motivet från Afrika.

Det finns ett stort svart hål i Vintergatan som inte borde finnas där.

Astronomer i Peking har upptäckt ett svart hål i Vintergatan så enormt stort att det utmanar befintliga modeller av hur stjärnorna utvecklas  sa forskare i ett uttalande torsdagen  28 nov 2019 i tidskriften Nature.


LB-1 är namnet på fenomenet vilket är 15 000 ljusår från jorden och har en massa 70 gånger större än solen, enligt tidskriften Nature.



Vintergatan i sig  beräknas innehålla 100000000 svarta hål inklusive centrumhålet Sagittarius* .  LB-1 är dubbelt så massivt som något forskarna trodde var möjligt, säger LiU Jifeng en professor vid astronomiska observatoriet i Kina som ledde forskningen.


"Svarta hål av sådan massa bör inte ens existera i vår galax, enligt de flesta av de nuvarande modellerna ", tillade han.


Supermassiva svarta hål är minst en miljon gånger större än solen och deras ursprung är osäkra. Sagittarius* det svart hålet i vintergatans centrum är ex 3,7 miljoner solmassor men ses som centrumhå något som finns i alla galaxers centrum.


Men forskarna trodde tills nu att stjärnor i Vintergatan kastar ut merparten av sin gas genom de vindar som uppstår vid solflammor vilket förhindrar uppkomsten av ett svart hål av en storlek som LB-1, sade Liu.


"Det betyder att detta är ett tidigare okänt slag av svart hål, som bildas av en okänd fysisk mekanism!"


LB-1 upptäcktes av ett internationellt team av forskare som använde Kinas sofistikerade LAMOST teleskop.


Ytterligare bilder från två av världens största optiska teleskop-Spaniens Gran Telescopio Canarias och Keck I-teleskopet i USA-bekräftade att storleken på LB-1, som National Astronomical Observatory of China upptäckt är "inget annat än Fantastiskt ".


Vad eller hur detta svarta hål uppstått, eller (min anm) kanske har det funnits sedan BigBang, är en obesvarad fråga.



Bild ovan från vikipedia. En konstnärs vy av Vintergatan med inlagd svensk text som beskriver galaxens armar, solens position, en skala med ungefärliga avstånd samt galaktiska longituder. Förstora den för att se bättre.

I Vintergatans närområde dvärggalaxerna Draco och Bildhuggargalaxen

I två separata studier med NASA: s kommande James webb rymdteleskop planerar ett team av astronomer att iaktta dvärggalaxerna Draco och Sculpturgalaxen (Bildhuggargalaxen). 


James webb rymdteleskop är ännu inte i gång men blir världens främsta rymdteleskop när det lanseras 2021.


Dvärggalaxer finns i ett antal vid de flesta galaxer, i mer eller mindre stort antal. Vi har ett flertal gånger i denna blogg diskuterat de kända Stora och Lilla Magellanska molnen som finns i Vintergatans närområde. Men det finns fler än dessa därute i Vintergatans närområde. Bland annat de nämnda här ovan.


 Studierna som planeras framåt innefattar Inte bara Bildhuggargalaxen och Draco utan även vår granngalax Andromedagalaxen och dvärggalaxer där.


Studiernas syfte är att  lära mer om galaxbildning och egenskaperna hos mörk materia den mystisk substans som tros vara cirka 85% av materien i universum.


I den första studien ska forskarlaget söka kunskap om mörk materia genom att mäta rörelserna av stjärnorna i de två dvärggalaxerna till Vintergatan (de nämnda två ovan).

I den andra studien kommer de att undersöka rörelserna av fyra dvärggalaxer runt vår närmsta galaktiska granne Andromedagalaxen. Detta kommer att bidra till att avgöra om någon av Andromedagalaxens satellitgalaxers omloppsbanor går runt galaxen som planeterna gör i vårt solsystem eller inte.  Om de gör det skulle det få viktiga konsekvenser för förståelsen av galaxbildning.


Den ansvarige forskaren för båda programmen är Roeland van der Marel som har sin arbetsplats vid rymdteleskopet vid Science Institute (STScI) i Baltimore, Maryland.

Van der Marel och hans team planerar att studera fyra dvärgalaxer vilka rör sig runt Andromeda för att avgöra om de är grupperade inom ett plant plan i rymden (som beskrevs ovan) eller om de rör sig runt Andromeda i alla riktningar.


Till skillnad från det första observationsprogrammet ska i andra programmet laget inte mäta hur stjärnorna inne i dvärggalaxerna rör sig utan enbart avgöra hur dvärggalaxer som helhet rör sig runt Andromeda. Detta kommer att ge insikter i den process där stora galaxer bildas genom anhopning och ackumulering av mindre galaxer och hur det fungerar.


Studien förväntas lösa mysterier i vårt solsystem liksom i andra solsystem och ursprunget till vårt universum och vår plats i den. Programmet som med hjälp av James Webb observatorium är ett internationellt program som leds av NASA med dess partner ESA (European Space Agency) och Canadian Space Agency.

För mer information om programmet läs här.

Bild på Bildhuggargalaxen från vikipedia.

Comet 2i/Borisov kommer som närmst oss den 8 december.

Ett nytt foto (följ länken) visar solsystemets andra bekräftade interstellära besökare. Den första var asteroiden oumuamua.


Ett team av astronomer från Yale University i Connecticut studerade Comet 2i/Borisov söndagen den 24 nov. med  Keck Observatory på Hawaii och då sågs objektets svans vara nästan 160 000 kilometer lång. Det är ungefär 14 gånger jordens diameter och mer än 40% av avståndet till månen.


Kometens kärna anses dock enbart vara1,6 km i diameter.

Kometen upptäcktes i slutet av augusti av amatörastronomen Gennadiy Borisov. Analys av objektets hastighet och bana visade att den kom in i vårt solsystem utifrån vilket gör den till den andra kända interstellära objektet  efter asteroiden oumuamua som först sågs i oktober 2017.


Astronomer såg dock inte Oumuamua förrän den redan hade farit förbi jorden på väg från oss vilket begränsade möjligheten för detaljerad studie av denna asteroid. Men Comet Borisov upptäcktes tidigare och kan kunde ses redan på väg mot oss och kan följas på dess bana då den kommer som närmst oss den 8 december. Oumuamua och Borisov är sannolikt bara början av interstellära objekt som finns och vi nu börjat uppmärksamma.


Det finns förmodligen (enligt astronomerna) massor av dessa objekt inom vårt solsystem som tillfälligt besöker det. Det handlar bara om att finna dem.

Något som kan förenklas när det  nya stora observatoriet synoptic Survey teleskopet kommer i drift då detta kommer att ge möjlighet till amatörastronomer att hjälpa till i sökandet on-line.


Säkert (min anm) kommer många nya objekt att hittas som i flera fall kan lära mer  om vad som finns utanför vårt solsystem och vad som skett där.

Bild på hur kometens bana bör bli. Grön bågformad markering. 

Är verkligheten enbart subjektiv. Ny forskning tyder på det.

Är verkligheten något som inte finns lika för alla utan något varje människa skapar utifrån miljö och arv? En subjektiv verklighet i motsatts till en objektiv sådan som är lika för alla.


Fysiker har länge misstänkt att kvantmekaniken tillåter två observatörer att uppleva olika motstridiga realiteter. Nu har fysiker utfört det första experimentet som bevisar det.


Om det finns en objektiv verklighet som alla kan enas om är därför inte möjlig. 1961 var nobelprisvinnaren fysikern Eugene Wigner den som skisserade ett tankeexperiment som visade en av de mindre kända paradoxerna av kvantmekanik. Experimentet visar hur den märkliga karaktären av universum tillåter två observatörer ex Wigner och Wigner att uppleva olika realiteter på samma plats.


Proietti och Co: s resultat (två andra fysiker i nutid vid universitetet i Wien) tyder på att den objektiva verkligheten inte existerar. Med andra ord, experimentet de gjorde antyder att en eller flera av de antaganden som de fick fram eller arbetade med visade att det finns en verklighet vi kan enas om. Men bara genom att människan har en valmöjlighet och kommer överens om denna. Valmöjligheten till vilken verklighet vi upplever eller övertygas om är sann för den som gör valet. Men även tanken att något i vår verklighetsuppfattning inte stämmer har många upplevt.


För mer och utförligare utläggning om detta tankeväckande men svårförstådda ämne se medföljande artikel här.



Fri Bild ovan  från pixabay.com

Galaxen NGC 6240 är unik i dess centrum finns 3 svarta hål!

En internationell forskargrupp under ledning av forskare från Göttingen och Potsdam visade för första gången att galaxen NGC6240 innehåller tre supermassiva svarta hål. Denna unika observation publicerades i tidskriften astronomi &Amp; astrofysik. Observationen visar att de svarta hålen finns nära varandra i galaxens kärna. Studien pekar på att troligen tre galaxer en gång sammanslogs och fick till resultat en av de största galaxerna vi känner till.


NGC 6240, vilken finns 300000000 ljusår bort känd som en oregelbunden galax på grund av sin form. Tills nu har astronomer antagit att den bildats genom kollision mellan två mindre galaxer och innehöll två svarta hål i sin kärna.


Men ny forskning visar att det finns tre svarta hål i dess centrum," rapporterar professor Wolfram vid  universitetet i Göttingen, den ledande författaren av studien. Var och ett av de tre hålen har en massa av mer än 90000000 gånger vår sols storlek. De svarta hålen är belägna i en region i rymden ca 3000 ljusår tvärs över. Detta Innebär att de tre svarta hålen är mittpunkterna av tre sammanslagna galaxer.


Det låter som stort avstånd men i universum är avstånd av detta slag inte stora (min anm).


Bild på galaxen NGC 6240 som finns i riktning mot stjärnbilden.

Regelbundna hårliknande sken kommer och går vid svarta hål.

Svarta hål beskrivas med tre observerbara parametrar. Det svarta hålets massa,  rörelse och dess elektriska laddning. Inget mer kan iakttas då övrigt som ljus mm fastnar i det svarta hålets gravitationskraft och är därmed är omöjligt att iaktta.


Om två svarta hål som matchade på alla tre värden likväl har skilda ursprung är  det omöjligt att skilja ett från den andra.  Men det är något som man önskar kunna. Ett svart hål kan ha sitt ursprung av en stjärna som kollapsat till en neutronstjärna men även vara en rest eller skapelse efter eller i samband med BigBang.


Enligt nya beräkningar tyder det på att vissa svarta hål kan växa till sig och få fenomen som liknar hår runt sig vilka dock efter hand försvinner igen. Men återkommer. Andra har inte detta. Teoretiskt kan man tänka sig att detta kan vara det vi söker till en katalogisering av svarta hål. De ena slaget är neutronstjärnor och det andra de som skapades i samband med BigBang. Enligt teorin (ännu är det teori) kan rotationshastigheten vara det skiljer ut dem och förhoppningsvis kan katalogisera dem enligt ovan. Men ingen vet om det kan göras enligt denna teori.


"Detta är ett intressant fynd, eftersom det är ett övergående beteende", säger författaren till rapporten om ämnet Lior Burko fysiker vid Theiss Research i Kalifornien.  Teoretiker är på jakt efter något som kan skilja svarta hål från varandra och hoppas detta är lösningen. Även om alla dessa beräkningar är för teoretiska, finns det hopp om verkliga observationer som skulle matcha eller motsäga resultaten.


Låt se vad det kan ge (min anm) men för min del anser jag att de svarta hål som finns i centrum av som det verkar alla galaxer är av vikt och har funnits sedan BigBang övriga på andra platser anser jag är neutronstjärnor (kollapsade stjärnor). Vad sedan de så kallade hårliknande strukturerna innebär som kommer och går vid vissa svarta hål kan mycket möjligt enligt mig helt enkelt vara starka elektriska urladdningar vilket kan uppstå av någon anledning vid vissa svarta hål kanske just på grund av snabbare rotation vid dessa hål än vid de som detta fenomen inte sker vid.


Bild  kanske det ser ut så här vid händelsen som omtalas ovan. Alternativt som bilden som medföljer artikeln inlägget grundas på se länk ovan i text.

En virtuell simulering av kosmos start och fortsättning har utarbetats

Ett internationellt team av forskare har skapat den mest detaljerade och storskaliga modellen av universum hittills genom en datasimulering de kallar TNG50.

 Detta virtuella universum är på hela 230000000 ljusårs bredd och innehåller tiotusentals föränderliga galaxer på detaljnivå som tidigare endast setts i  Single-Galaxy modeller. Simuleringen spårade här mer än 20000000000 partiklar som representerar mörk materia, gaser, stjärnor och supermassiva svarta hål, under en 13 800 000 000-års period.



Upplösningen och skalan tillät forskarna att samla in viktiga insikter i universums förflutna och avslöja hur galaxer förändrats och hur stjärnors explosioner och svarta hål utlöste den galaktiska evolutionen. Deras resultat publiceras i två artiklar som ska finnas med i december 2019 i tidskriften The journal Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 


Simuleringarna består av enorma mängder data där vi kan lära oss mer genom att dissekera och förstå bildandet och utvecklingen av galaxer, säger Paul Torrey, docent i fysik vid University of Florida och medförfattare till studien. "Helt nytt i TNG50, är att du får en stor mängd information och virtuell upplösning av galaxer som ger en tydlig bild av hur den interna strukturen av systemen ser ut då de bildas och utvecklas."


Till simuleringen krävdes 16 000 processorkärnor av Hazel hen, superdatorn i Stuttgart, Tyskland vilken kördes kontinuerligt i mer än ett år. Samma beräkning skulle från ett enda processorsystem behöva  15 000 år för att göra samma beräkningar.


Resultatet kan vara avgörande för att förstå varför vårt universum ses som det är idag 13,8 miljarder  år efter Big Bang. TNG50 tillät forskarna att se på första parkett  hur galaxer kan ha uppstått ur de turbulenta moln av gas strax efter universums födelse. De upptäckte att de diskformade galaxer som är gemensamma för vårt kosmiska grannskap uppstod i denna simulering och producerade interna strukturer, inklusive spiralarmar, utbuktningar och stänger som sträckte sig ut från det centrala supermassiva svarta hål i en galax. 


Det finns en enorm väg framför oss nu när vi har genomfört dessa simuleringar", säger Torrey. "En hel grupp forskare arbetar för att bättre förstå de detaljerade egenskaperna hos de galaxer som bildas och vilka framväxande trender som dyker upp i dessa data."

Vi får (min anm) bara hoppas att de data som matats in för denna simulering är data som har med den verklighet som fanns och finns däruppe och inte bara är önsketänkande på vad vi anser med nuvarande kunskap bör eller borde finnas för simuleringen. Utöver det tolkar jag det som att det svarta hålet i en galax centrum är en utgångspunkt för många händelser i universums uppbyggnad och existens.



Bilden ovan är  från vikimedia

Nasa har upptäckt att Meteoriter innehåller socker

Meteoriter som kraschade ned på jorden för miljoner år sedan innehåller socker säger forskare vilket enligt dessa ökar sanningshalten i teorin om att asteroider kan ha tagit med sig livet till jorden.


Ett internationellt team av forskare hittade dessa  "bio-essentiella" sockerarter i meteoriter, biologiskt viktiga föreningar enligt pressmeddelandet från NASA.


 Asteroider kretsar runt solen i stora mängder och när de slår ner på jorden i form av mindre format kallas de meteoriter. Teoretiskt anses att kemiska reaktioner inom asteroider kan skapa några av de livsviktiga elementen för liv.


 Forskarna fann sockerarter som arabinos och xylos i meteoriterna - men det viktigaste fyndet var dock ribos.  Ribos spelar en  viktig roll i vår mänskliga biologi. Det finns i våra RNA-molekyler (ribonukleinsyra) och levererar meddelanden från vårt DNA för att hjälpa till att bygga proteiner i våra kroppar.


"Det är anmärkningsvärt att en så bräcklig molekyl som ribos kunde detekteras i sådant gammalt material," sade Jason Dworkin från NASA, en medförfattare till studien, i pressmeddelandet.


Upptäckten av ribos antyder även att RNA utvecklades före DNA vilket ger forskarna en tydligare bild av hur livet kan ha bildats. DNA har länge betraktats som "mallen för livet" - men RNA-molekyler har fler förmågor, som att replikera utan hjälp av andra molekyler. Denna  förmåga i kombination med det faktum att forskare ännu inte hittat socker i DNA i meteoriter stöder teorin att "RNA samordnade livets maskineri före DNA."Forskningen ger det första direkta beviset på ribos i rymden och leveransen av socker till jorden”, sade Yoshihiro Furukawa från Japans Tohoku universitet, huvudförfattare till rapporten. "Det utomjordiska sockret kan ha bidragit till bildandet av RNA på jorden som sedan ledde till livets ursprung."


Naturligtvis finns  möjligheten att meteoriterna hade förorenats av livet på jorden - men tester visade bevis på att detta är osannolikt och att sockret förmodligen kom från rymden sägs i rapporten.


För min del (min anm) anser jag att sockret förorenat meteoriten under tidens gång och ursprungligen kommer från jorden där detta då redan fanns eller kom att finnas. Den dag man undersöker en meteorit i dess rätta miljö i rymden och finner socker då blir det en annan sak och en betydligt intressantare upptäckt.


I detta fall ovan ser jag forskningen som en vilja att bekräfta den teori som säger att livet kom från asteroider.

Den första geologiska kartan av månen Titan.

Den första kartan som visar geologin på Saturnus största måne Titan är nu klar. Här avslöjas en dynamisk värld av sanddyner, sjöar, slätter, kratrar och övrig terräng. 


Titan är det enda objektet i vårt solsystem förutom jorden som man vet har en vätska på ytan. Men till skillnad mot jorden där sjöar och hav i form av vatten regnar ner från moln och fyller sjöar och hav består regnen på Titan inte av vatten utan av etan och metan. Något som enbart kan regna ner som vätskor eller vara flytande där kyla råder av större slag än på jorden. I Titans fall ca -180C.


"Titan har en aktiv metan-baserad hydrologisk cykel (ett kretslopp likt vi har på jorden med vattnets kretslopp min anm) som har format ett komplext geologiskt landskap vilket gör ytan till en av de mest geologiskt skiftande i solsystemet”, säger Rosaly Lopes, geolog vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien och ledande till den forskning som användes för att utveckla kartan.


Lopes team använde data från NASA: s uppdrag med Cassini, som fungerade mellan 2004 och 2017 och gjorde mer än 120 överflygningar över Titan. "Cassini-uppdraget avslöjade att Titan är en geologiskt aktiv värld där kolvätena metan och etan har den roll som vatten har på jorden", säger Williams, en av de andra forskarna. "Dessa kolväten regnar ner på ytan, rinner i vattendrag och floder, ansamlas i sjöar och hav och avdunstar till atmosfären. Det är en ganska häpnadsväckande värld! "


Ja det är en spännande värld (min anm) dit vi en gång bör sände en farkost för att på plats lära mer om dess yta och hav.


Bild från vikipedia på Titan.

Nu är det ingen tvekan längre vatten sprutar upp från isen på Jupiters måne Europa.

Jupiters måne Europa verkar likt konstaterade Saturnus måne Enceladus ha gejsrar där vattenånga sprutar upp.
  

Men det är först nu bevis kommit på detta. Till skillnad mot Enceladus regelbundet aktiva gejsrar som kan jämföras med Islands är Europas spontant aktiva på platser som ej kan förutses.


NASA: s rymdteleskop Hubble har upptäckt indirekta bevis på sådana plymer som utgår från Europa vilken under sin yta tros hysa en stor saltvattenocean. Forskarna upptäckte nyligen en plym vattenånga direkt för första gången genom Hubbleteleskopet vilket de beskriver i en ny rapport.


 "Väsentliga kemiska element (kol, väte, syre, kväve, fosfor och svavel) och energikällor är två av tre krav för livet och finns över hela solsystemet. Men den tredje, flytande vatten är något svårare att hitta bortom jorden, "säger  rapportförfattare Lucas Paganini, vetenskapsman vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, och American University i Washington, D.C., i ett uttalande."Vi har ännu inte upptäckt flytande vatten direkt men vi har hittat det näst bästa vatten i gejserform," säger Paganinil.


Paganini och hans kollegor använde W.M. Keck Observatory på Hawaii. Forskarna observerade månen Europa under17 nätter, från februari 2016 till maj 2017. Under en av dessa nätter den 26 april fick de en stark signal som visade på vattenånga i form av en karakteristisk våglängd som detta ger. Forskarna tror att källan till detta vatten var ett gejserutbrott som har sin källa i havet under månens yta (som antas finnas) eller från en reservoar av smält is inom Europas isiga yta. 

 Det blir allt tydligare att Europas vattenkaskader är sporadiska och ej förutsägbara. I detta avseende är de mycket olika de ständiga gejserutbrotten  från sydpolen på Saturnus isiga måne Enceladus där alltid någon av dess mer än 100 kraftfulla gejsrar sprutar upp vatten liksom ex gejsrarna på Island här på jorden.


Nog(min anm) är det spännande om vi kan komma ner i vattnet på dessa månar och söka efter liv om nu detta finns där eller det är enbart vatten  framtidens forskning få visa sanningen om haven.


Bild från vikimedia  där en illustratör visar hur det kan se ut på Europas ytan med Jupiter ovan och vattenkaskad.

Neptunus dansande månar, Naiad and Thalassa.

Astrofysiker har nu upptäckt en annan aspekt av rörelsemönster i vårt solsystem. Det handlar om två av Neptunus inre månar. Naiad och Thalassa vilka rusar runt Neptunus i vad NASA-forskare kallar en "undvikande dans".



Jämfört med Thalassa lutas Naiads bana cirka fem grader och den tillbringar hälften av sin tid ovanför Thalassa och hälften nedan Naids bana (se hur här). 



"Vi ser detta upprepande mönster som en resonans", säger fysiker Marina Brozovic , NASA Jet Propulsion Laboratory. De två små månarnas banor ligger bara cirka 1 850 kilometer från varandra men de är perfekt tidsinställda och koreograferade för att undvika kollision. 


Naiad tar sju timmar på sig att kretsa runt Neptunus medan Thalassa tar sju och en halv.



Om du var stationerad på Thalassa, skulle du se Naiad passera över och under i ett mönster som skulle upprepas sig var fjärde slinga då Naiad under denna sveper över sin granne. Forskarna säger att dessa manövrar håller banorna stabila. 


Teamet använde för denna slutsats data som samlats in mellan 1981 och 2016 från teleskop på jorden och från Voyager 2 som  under sept 1989  passerade Neptunus och även Hubbleteleskopet har varit inblandat i undersökningen av att avgöra hur Naiad och Thalassa tar sig runt Neptunus.


Dessa månar är två av Neptunus 14 månar och ingår i de sju så kallade inre månarna.

Alla banor oberoende av hur underliga de kan synas däruppe runt en planet eller sol (min anm) är stabila och balanserade enligt min uppfattning. De balanseras automatiskt utefter gravitationen där de finns om detta inte är möjligt sker genom samma gravitation kollisioner mellan kropparna eller nedstörtning mot en annan kropp.


Bilden är från vikipedia på en av de nämnda månarna här Thalassa bilden tagen av Voyager vid dess besök vid Neptunus 1989.

Plötsligt kom en stark röntgenskur från en plats lång därute i universum.

NASA: s neutron Star Interior Composition Explorer (NICER) teleskop på den internationella rymdstationen ISS upptäckte en plötslig spikrak röntgenstråle ca 10:04  den 20 aug.   Störningen orsakades av en massiv termonukleär blixt från ytan av en pulsar. En pulsar är resterna av en stjärna som för länge sedan exploderade som en supernova. Röntgenskuren är den starkaste Nicer hittills upptäckt från någon pulsar.


Den kom från ett objekt som heter SAX J 1808.4-3658, (eller J1808). Observationerna avslöjade många fenomen som aldrig har setts från en enda explosion. Explosionen har astronomer klassificerat som en typ I X-ray burst. Den energi som sprutades ut under 20 sekunder var i samma storlek som solen utstrålar under ca 10 dagar. 

Upptäckten av detta utbrott kommer att hjälpa astronomer finjustera sin förståelse av de fysiska processer som driver de termonukleära skov av detta slag från pulsarer.

Pulsars kan snurra snabbt och vara värdar för röntgen hotspots vid sina magnetiska poler. När objektet snurrar sveper det över de heta fläckarna över vår siktlinje och producerar regelbundet pulser av hög energi strålning.


J1808 ligger ca 11 000 ljusår bort mot stjärnbilden skytten. Det snurrar i en hastighet av 401 varv varje sekund och är en del av ett binärt system. Dess följeslagare är en brun dvärg. Ett objekt som är större än en gigantisk planet men för liten för att vara en stjärna. En stadig ström av vätgas strömmar från följeslagaren i riktning mot neutronstjärnan, och den ackumuleras där i en stor lagringsstruktur som kallas en diskanhopning.


Nog händer det ting därute som vi inte förstår ännu (min anm). Universum är inte stilla allt kan ske. Ingen vet på förhand vad.


Bilden från vikipedia vilken visar en Principiell funktionsskiss av en pulsar där strålning lämnar denna i två smala knippen och sveper ut i universum.

Vad konsumerar syre på Mars? Forskarna undrande.

För första gången har forskare mätt säsongsvariationerna i de gaser som fyller luften direkt ovanför ytan av en krater på Mars. Resultatet blev intressant då det gällde syre. Denna gas beter sig på ett sätt som forskarna hittills inte kan förklara utifrån hittills kända kemiska processer.


Under loppet av tre marsår (ca 6 jordår) visade ett instrument i provets analysresultat på mars (SAM) Portable Chemistry Lab vilket finns i rymdbilen Curiosity att sammansättning av kväve och argon följer ett förutsägbart säsongsmönster under året, växande och avtagande i koncentration från en krater under hela året i förhållande till hur mycket CO2 som finns i luften. Forskarna förväntade att även syre skulle göra det samma. Men det gjorde det inte.


Istället visade det sig att syrehalten i luften steg under våren och sommaren med så mycket som 30 %, och sedan sjönk tillbaka till nivåer som förutsågs.


Detta mönster upprepades varje vår även om mängden syre till atmosfären varierade vilket innebär att något producerar syre och sedan förbrukar det.


Den enda tidigare rymdfarkost med instrument som kunnat mäta sammansättningen av marsluften nära marken var NASA: s Viking som anlände till Mars 1976.

 Experimenten med Viking täckte dock bara några Marsdagar så det kunde inte avslöja de olika gasernas säsongsbetingade mönster. De nya SAM-mätningarna är de första som gör det. SAM-teamet kommer att fortsätta att mäta atmosfäriska gaser så att forskarna kan samla in mer detaljerade uppgifter under varje säsong framåt. Under tiden  ska Melissa Trainer en av forskarna och hennes team hoppas att andra marsexperter kommer att arbeta för att lösa syre mysterium.



"Det här är första gången vi ser detta intressanta beteende upprepas år för år som vi inte förstår helt och fullt”, säger hon. "För mig är detta en öppen uppmaning till alla smarta människor där ute som är intresserade av detta: se vad du kan komma med som förklaring,” tillägger hon.


Jag (min anm) ser det som spännande vad som producerar och förbrukar syret på Mars. Något är det men vad en biologisk eller en kemisk process? Ingen vet i dag. Men vi ska även förstå det med att upptäckten kommer från en krater varför just detta och är det en unik krater?

Bild från NASA på Mars yta.

Utkastad till ensamhet i otrolig hastighet kastades denna stjärna ut från Vintergatan

När de första människorna anses ha börjat gå på två ben (för ca 6 miljoner år sedan)  hände något i centrum av Vintergatan. I området där det svarta hålet finns kom en stjärna för nära detta men slukades inte. Istället fick den en stöt så den med en hastighet av 6000000 km/t flög iväg bort från hålet. 


Ännu i dag fortsätter den sin färd vilken innebär att den nu färdats igenom galaxen och är på väg att slungas ut ur galaxen och bli en ensamvandrande stjärna mellan galaxerna i tomheten därute. Den blir ett intergalaktiskt solsystem om nu planeter finns med denna sol känd som S5-HVS.


Upptäckten är gjord av en grupp forskare ledda av Sergey Koposov från  Carnegie Mellon University's  McWilliams Center for Cosmology. Stjärnan  kan ses i riktning mot stjärnbilden Tranan. Stjärnan sågs av forskare färdas relativt nära jorden (29 000 ljusår bort) i en hastighet av ca 10 gånger snabbare än de flesta stjärnors rörelser i vår galax färd inom galaxen. Hastigheten på den upptäckta stjärnan är så hög att den oundvikligen kommer att lämna galaxen och aldrig återvända," säger Douglas Boubert forskare vid universitetet i Oxford och en medförfattare till studien om stjärnan. 


Stjärnan upptäcktes med observationer från anglo-australiska teleskopet (AAT), ett teleskop med 3,9 meters vidd och Europeiska rymdorganisationens Gaia Satellite. Upptäckten gjordes som en del av Southern Stellar Stream spektroskopiska Survey (S5), ett samarbete mellan astronomer från Chile, USA, Storbritannien och Australien.

Bild  av människans resning till tvåbensgående som nämns ovan.

Bakterier kan livnära sig på elektricitet. Kan dessa finnas däruppe också?

Forskare har upptäckt att det finns vissa mikrober som finner elektricitet mycket näringsriktig. Dessa elektronätande mikrober är överraskande nog mycket vanliga. Forskarna har hittar dem på många olika platser.


Dessa mikrober (mikroskopiska organismer som bakterier, protozoer och svampar) har ingen mun, så de behöver ett annat för sätt att få sitt bränsle i sina kroppar. I en ny studie, publicerad den 5:e november 2019, i tidskriften MBIO, visas hur sådana mikrober drar in elektroner direkt från en elektronkälla.


Arpita Bose  är en biolog på Washington University och en av författarna till studien. Hon säger att den naturligt förekommande stammen av en bakterie som kallas Rhodopseudomonas palustris tie-1 bygger en kanal för att acceptera elektroner över dess yttre membran.

 Enligt forskning förlitar sig bakterierna på en järninnehållande hjälparmolekyl som kallas en Deca-heme cytokrom c. Genom att bearbeta detta protein bildar TIE-1 en viktig bro till en elektronkälla och äter (tankar skulle jag vilja kalla det) elektricitet.


Förmågan hos dessa mikrober att ta upp elektroner från ämnen som metalloxider kallas extracellulära elektronupptag kan hjälpa mikrober att överleva under näringsknappa förhållanden. Vissa slag av bakterier kan därmed leva på elektricitet. 

Studien syfte var att undersöka hur de drar elektroner genom sina yttre membran för att få energi.


Det är en intressant studie som kan ge idéen att (min anm) det kan finnas planeter däruppe där mikrober lever av strålning, elektriska kraftfält etc.



Bild på en elektrisk urladdning 

Galaxbågar fotograferade av Hubbletelskopet. Men vad är de bevis på?

Rymdteleskopet Hubble har nyligen fångat en bild av ett ovanligt (?) rymdfenomen från Galaxen Sunburst arc (se bild här) ca elva miljarder ljusår bort från jorden. Denna galax reflekteras 12 gånger i Hubbles lins på sin väg mot oss. 


Anledningen till detta fenomen kallas gravitationslins. På sin väg mot oss har galaxens sken passerat en galaxhop 4,6 miljarder ljusår från jorden. Galaxhopen innebär en stark gravitationseffekt på ljuset vilket får ljus som kommer  bakifrån att böjas.

Detta leder både till att ljuset från Sunburst arc går i en båge och även förstärks i form av reflektion därav den udda bild Hubbleteleskopet tog. 


Det mycket känsliga Hubbleteleskopet fångade fyra galaxbågar, som innehåller sammanlagt minst tolv reflektioner som man kan se på bilden.


Jag (min anm) undrar hur många falska foton av hur verkligheten ser ut, egentligen, därute i Kosmos, har från skilda teleskop tagits som äkta? Säkert många. Risken i detta vilket blir ej upptäckta felkällor gör att avstånd till en galax, dess läge och spektralklass och kanske även felkällor som ej existerande exoplaneter katalogiseras som äkta.


Bild från vikimedia på Hubbletelekopet vilket gett oss så mycket kunskap om universum.