Kanske möjligheten finns att använda sig av maskhål och förflytta sig omedelbart mellan olika platser i universum

Maskhål är i teorin ett fenomen genom vilka rymdfarkoster kan uppnå hastigheter snabbare än ljusets och omedelbart flytta sig från en punkt i rumtiden till en annan.

Den allmänna relativitetsteorin förbjuder existensen av "traversable wormholes".

Men ny forskning visar att det faktiskt är möjligt inom kvantfysiken. Vi ska komma ihåg att inom kvantvärlden kan en kvark finnas på två platser samtidigt och det som påverkar den ena påverkar automatiskt den andra även om avståndet mellan de två är stort.

Nackdelen är att det handlar om mikroskopiskt små maskhål om vi ser detta som påverkan och möjlighet för oss. I en ny studie utförd av ett par forskare kan däremot fysik bortom standardmodellen tillåta att det finns maskhål där ute som är tillräckligt stora för att vara resmöjliga genom för mänskliga resenärer som vill komma från punkt A till punkt B. Studien, med titeln "Mänskligt traverserbara maskhål”, genomfördes av Juan Maldacena (Carl P. Feinberg Professor i teoretisk fysik från Institute of Advanced Study) och Alexey Milekhin, en astrofysikstudent vid Princeton University.

För mer om detta intressanta ämne se denna länk där även en kort film bra förklarar hur det fungerar. Om det nu finns maskhål därute. Jag ser det inte som omöjligt. 

Bild från pixabay.com

Stort halosken undersöks runt Andromedagalaxen

Andromedagalaxen (M31 är en annan beteckning är vår granngalax) en spiralgalax lik Vintergatan med kanske så många som 1 biljon stjärnor och jämförbar i storlek med Vintergatan. Avståndet från oss är 2,5 miljoner ljusår.

 I en ny studie har forskare som använt NASA: s Hubble Space Telescope kartlagt den enorma gasgloria som omger Andromedagalaxen. Vintergatan har även en gasgloria men då vi lever i Vintergatan kan vi inte utifrån studera denna. Forskarna blev förvånade över att finna att denna svaga, nästan osynliga gloria runt Andromedagalaxen av diffus plasma sträcker sig 1,3 miljoner ljusår runt galaxen vilket blir ungefär halvvägs till Vintergatan eller så långt som 2 miljoner ljusår i vissa riktningar. Det innebär att Andromedas gasgloria stöter på Vintergatans gasgloria på några platser.

"Att förstå de enorma gasformationerna kring galaxer är oerhört viktigt", säger Samantha Berek forskare vid Yale University i New Haven, Connecticut. "Denna reservoar av gas innehåller bränsle för framtida stjärnbildning liksom utflöden från händelser som supernovor. Den är full av ledtrådar angående galaxers förflutna och framtida utveckling och vi kan nu studera detta i detalj."

"Vi tycker att det inre skalet i gashöljet som sträcker sig ungefär en halv miljon ljusår är mycket komplext och dynamiskt", säger studieledaren i projektet  Nicolas Lehner vid University of Notre Dame i Indiana. Man har funnit att gasen bland annat innehåller joniserad gas av kol, kisel och syre.

Genom ett program som heter Project AMIGA arbetar forskarna vidare med att kartlägga gasen.

De två galaxerna Vintergatan och Andromedagalaxen är på kollisionskurs, och kommer att gå samman för att bilda en gigantisk elliptisk galax om cirka 4 miljarder år.

Bild från vikipedia på vår granngalax Andromedagalaxen vilken i form och storlek är lik Vintergatan.

Troligen kommer vi att ofrivilligt plantera ut bakterier i Mars atmosfär.

Om bakterier bildar tillräckligt tjocka aggregat (mängd på en plats) innebärande stora populationer av bakterier med flercelliga strukturer skulle ett antal öklara den långa resan till Mars. Detta enligt en ny studie publicerad i tidskriften Frontiers in Microbiology. 

Enligt experiment för att bättre förstå motståndskraften hos bakterier i större aggregat (samlingar) ville forskare undersöka hur torkade eller uttorkade bakterier i olika storleks-aggregat (samlingar i utbredning eller tjocklek) var strålningsresistenta (skadades av strålning i rymden). Bakteriestammen som användes var av släktet Deinococcus. Experimentet gjordes utanför den internationella rymdstationen ISS. Där fick bakterierna vara kvar i rymdens tomhet och utsättas för den för oss livsfarliga strålningen under ett till tre år innan forskarna testade dessa bakteriekoloniers överlevnad. Forskarna bekräftade då en partiell överlevnad i alla aggregat med en tjocklek av minst 0,5 millimeter.

"Resultaten tyder på att dessa bakterier klarar strålningen i rymden. Deinococcus skulle enligt resultatet överleva resan från jorden till Mars och vice versa vilket är flera månader eller år," säger forskare Akihiko Yamagishi, professor i biovetenskap vid Tokyo University i ett pressmeddelande. Vi vet dock inte vilka andra bakteriestammar som även de skulle klara av detta (min anm.).

"Livets ursprung på jorden är människans största mysterium. Forskare kan ha helt olika synpunkter på frågan," sa Yamagishi en av forskarna och tillade. "Vissa tror att livet är mycket sällsynt och endast kom till en gång i universum medan andra tror att livet kan uppstå på varje lämplig planet med de rätta förutsättningarna. Om panspermia (att livet sprids genom asteroider genom rymden) är sant måste livet existera på många platser." 

Jag (min anm.) har däremot en undran. Om något sprids från jorden till Mars måste väl ändå dessa bakterier liftat i kapseln inte utanför. Och har vi inte innan resan försökt desinficera innehållet i kapseln innan resan så gott det går. Inte lätt med människan dock. Risken att vi sprider bakterier till Mars från människan är stor men ändå högre risk för problem är att vi vid återfärden fått någon okänd bakterie med oss eller virus som kan ge förödande konsekvenser på jorden.

Bild från vikipedia på den omtalade bakterien Deinococcus vilken de testade i rymden.

Nya diskussioner och metoder om hur man snabbast kan scanna av rymden efter planeter efter liv.

Att upptäcka exoplaneter är inte så enkelt som att rikta ett teleskop mot skyn. Detta då planeter som kretsar kring avlägsna stjärnor är små dunkla ljusmässigt. Men vi kan upptäcka dem med hjälp av satelliter som TESS. TESS producerar en hel del data som sedan utvärderas. Forskare från University of Warwick tror nu att de kan påskynda dessa utvärderingar med AI (artificiell intelligense). För ändamålet har teamet utvecklat en maskininlärningsalgoritm som just bekräftat 50 exoplaneter från tidigare observationsdata.

Astronomer har två metoder till sitt förfogande för att upptäcka exoplaneter. Det finns radialhastighet-strategin innebärande övervakning av stjärnors små motrörelser som orsakas av planeters störning i sin bana runt sin sol. En känsligare teknik och den som används av TESS och användes av nu avstängda Kepler förlitar sig på luminansvariation i värdstjärnan (ljusminskning då planeten passerar denna). Om ett solsystems plan är korrekt i linje sett från oss passerar dess planeter framför stjärnan från vårt perspektiv och då kan vi upptäcka dessa lokala ljusminskningar i tid. Genom att övervaka dessa dips i ljusstyrka kan vi dra slutsatsen att förekomsten av en exoplanet som dämpar ljuset med en hög grad av säkerhet är anledningen. Dock (min anm.) kan ljusminskning även bero på gasmoln som passerar mellan oss och stjärnan.

Problemet med transitmetoden är att den producerar ett berg av luminansdata för stjärnor av vilka många inte kommer att ha några synliga exoplaneter (fast de kanske har detta då vinkeln mellan stjärnan och oss inte är optimal och vi då inte upptäcker detta). Det krävs en kombination av datoranalys och mänsklig tillsyn för att identifiera kandidater och bekräfta deras troliga existens.

Det system som utvecklats vid University of Warwick är det första som kan utföra alla nödvändiga analyser för att antingen bekräfta misstänkt planetstatus eller utesluta detta. De 50 exoplaneter som bekräftats av University of Warwick är allt från Neptunusstora gasjättar till steniga världar mindre än jorden. Det är särskilt svårt att bekräfta mindre planeter med transitmetoden, så det talar för noggrannheten i AI.

Jag tror (min anm.) att det finns många planeter som likväl inte upptäcks och att de flesta stjärnor har planetsystem. Kanske alla.

Bild på galaxen M82 taget av Hubbleteleskopet men färgen är ej den naturliga utan lagd på för att M82 ska ses bättre. 

En regnbågsfärgad meteorit hittad i Costa Rica

En liten rymdsten smällde ner i Costa Rica den 23 april 2019. Denna sten kan vara en av de stenar som en gång var med i den hop sten som konstruerade solsystemet och var rester från en supernova vilket innebar en mycket äldre stjärna än vår sol som exploderat.

Det är kanske en sten av alla dessa som innehöll byggstenar till livet. Denna var dock en av de som aldrig var med i processen utan aldrig kom fram i tid eller missade händelsernas centrum.

Den  tvättmaskinstora meteoriten bröts i delar när den föll ner genom jordens atmosfär 2019 och denna bit och ytterligare ett antal flera bitar hittades i regnskogen av lokalbefolkningen på Costa Rica mellan byarna La Palmera och Aguas Zarcas. Troligen finns fler i den täta undervegetationen i skogen.

 Meteoriterna som regnade ner tillhör en sällsynt klass som kallas carbonaceous chondrites   och som är äldre än vårt solsystem med stort innehåll av kol. Denna speciella rymdsten innehåller komplexa kolföreningar och sannolikt även aminosyror (aminosyror är viktiga för att bilda proteiner och DNA) och kanske andra än mer komplexa byggstenar för liv. Medan andra stenbitar från det mycket tidiga solsystemet blev delar av planeter förblev den här intakt och förändrades med tiden endast genom solljusdrivna kemiska reaktioner som sporrade skapandet av mer och mer komplexa kemiska föreningar.

Studierna av denna meteorit är ofullständiga, skrev Joshua Sokol frilansande vetenskapsjournalist. Men forskare ska undersöka den med hjälp av moderna tekniker och leta efter komplexa organiska föreningar. Aguas Zarcas (namnet på meteoriten) erbjuder det mest orörda mineral från det tidiga solsystemet. Men landningen som stenarna gjorde i Costa Ricas regnskog säger Sokol gör att biten och övriga bitar redan blivit förorenade av jordiskt material så kallad kontaminering. Detta gör provtagning osäker.

Jag (min anm.) anser att den risken är stor och gör att vi inte kan garantera att det vi eventuellt finner i denna bit inte är jordiskt material från dess färd genom atmosfären eller dess nedslagsplats i regnskogen.

Bild på den skimrande meteoriten från space.com

Asteroiden 2018 VP₁ kan ha kurs mot oss men troligen är det ingen fara.

Låt oss gå tillbaks till den 3 november 2018. Den natten upptäckte Zwicky Transient Facility vid Palomar Observatory i södra Kalifornien en svagt lysande tidigare okänd "jordnära asteroid" - ett objekt vars omloppsbana kan komma nära oss eller till och med att krascha med oss. Något som kan ske den 2 november i år. Omloppsbanan har två år och den har troligen i många år haft den banan. Men dess svaga sken och storlek har gjort att vi först nu vet att den finns. Den har fått beteckningen 2018 VP₁.

Vid förra gången 2018 var den 450000 kilometer från jorden – lite längre än det genomsnittliga avståndet mellan jorden och månen som är cirka 384000 km.

Asteroiden var då (och kommer säkert även denna gång) vara mycket svagt lysande och svår att upptäcka mot bakgrunden av stjärnorna. Astronomer kunde förra gången enbart observera den under 13 dagar, innan den var för långt från jorden för att ses. Asteroiden utgör inget hot mot livet på jorden.

Troligtvis kommer den att segla ofarligt förbi vår planet. I värsta fall kommer den vid en krasch med vår atmosfär att brinna upp och skapa ett fyrverkeri som kanske uppmärksammas någonstans på jorden. För att räkna ut ett objekts exakta väg genom solsystemet och  att förutsäga var det kommer att vara i framtiden (eller var det var i det förflutna) måste astronomer samla observationer. Något som just nu finns för lite av då det gäller denna asteroid.

Det behövs minst tre datapunkter för att uppskatta ett objekts omloppsbana vilket ger en mycket grov beräkning av banan. Ju fler observationer vi kan få och ju längre tidsperiod de spänner över desto bättre kan vi förutse banans förändringar över tid.

2018 observerades astroiden 21 gånger under 13 dagar vilket gör att dess omloppsbana beräknades ganska exakt den gången. Vi vet att det tar 2 år (plus eller minus 0,001314 år) att kretsa runt solen i sin bana. Med andra ord är vår osäkerhet av asteroidens omloppsperiod cirka 12 timmar åt båda hållen. Detta gör att vi inte vet om den passerar oss eller störtar ner på oss. Detta innebär att det inte går att säga exakt var den finns den 2 november i år när den kommer som närmst.

Bild från vikipedia på en animation av 2018 VP1 när den kommer som närmst oss (troligen) i november 2020.

Följ Marsfärden i realtid

Mars 2020 är namnet på ett rymduppdrag som består av en rover (rymdbil Perseverance och en drönare Ingenuity) som ska landsättas på Mars. Uppdraget ingår i NASA:s Mars Exploration Program och uppskjutningen ägde rum klockan 11.50 UTC 30 juli 2020. Landning på Mars ska om allt går bra ske den 18 februari 2021 i Jezero Crater.

Roboten är avsedd  att undersöka astrobiologiskt relevant  miljö på Mars, undersöka dess geologiska processer och historia inklusive att bedöma möjligheten till om tidigare liv funnits på Mars och att söka biosignaturer om de finns bevarade i tillgängliga geologiska material.

Men med Eyes-NASA kan man följa farkostens färd däruppe i realtid under de närmsta 6 månaderna. Följ länken här och se.

"Eyes-NASA visualiserar samma ban-data som navigeringsteamet använder då de konstruerade kursen till Mars," säger Fernando Abilleira chef på NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien och tillägger "Om du vill följa med oss på vår resa är Eyes-NASA platsen du ska vara på."

Bild från vikipedia på rymdbilen Perseverance vilken kan följas i realtid.

En gång (kan) exploderande stjärnor gett en effekt av massutrotning av liv på Jorden.

Kosmiska strålar från närliggande supernovor kan vara skyldiga till minst en massutrotning på jorden säger forskare, då vissa radioaktiva isotoper i jordens berg är tecken på att detta kan ha skett (dock saknas några se nedan).

I en ny studie från University of Illinois at Urbana–Champaign beskriver professor Brian Fields möjligheten att astronomiska händelser kan ligga bakom den massutrotning av liv på jorden som inträffade för 359 miljoner år sedan. Som var gränsen mellan Devon och Karbonperioderna. Stenar från denna tid innehåller hundratusentals generationer av växtsporer som verkar vara brända av ultraviolett ljus  från rymden vilket är ett bevis på att en långvarig ozonnedbrytande händelse.

"Jordbaserade katastrofer som storskalig vulkanism och global uppvärmning kan även det förstöra ozonskiktet, men bevis för händelse av detta slag  är inte hittade i tidsintervallet i fråga," enligt Fields som tillägger."För att sätta detta i perspektiv är däremot en av de närmaste supernovamöjligheterna idag stjärnan Betelgeuse som finns över 600 ljusår bort och därmed är långt utanför 25 ljusår," säger doktorand och studiemedförfattare Adrienne Ertel. 25 ljusår (min anm.)  är högsta avståndet för att en supernova ska påverka oss över detta avstånd påverkar inte Jorden. Därför behöver vi inte förskräckas om vi plötsligt ser Betelgeuse explodera.

Teamet tänkte först andra astrofysiska orsaker till den ozonuttunning som då skedde, såsom meteoritnedslag, solutbrott och gammablixtar.

"Men dessa händelser slutar så snabbt så de är osannolikt att de skulle orsaka långvarig ozonuttunning likt den som bevisligen skedde i slutet av Devon," säger Jesse Miller  doktorand och medförfattare till studien. 

En supernova  däremot  gör att jorden skulle bombarderas med skadliga UV.strålning, röntgen och gammastrålar (om den skedde högst 25 ljusår bort). En strålning som skulle hålla på under en lång tid och förtunna vårt ozonskikt i kanske upp till 100000 år.

Det finns till och med en teori som säger att ett flertal supernovor kan ha inträffat under slutet av devon.

"Detta är fullt möjligt. Massiva stjärnor förekommer vanligtvis i kluster med andra massiva stjärnor och fler supernovor kommer sannolikt att inträffa strax efter den första explosionen," sade Miller. Han borde tillagt att det skulle i så fall varit  under förutsättning att det i detta kluster fanns ungefär lika stora stjärnor och i samma ålder (min anm.) annars är det lite väl slumpmässigt att så skulle skett.

 Men ännu saknas ett viktigt bevis på att någon eller några supernovor ligger bakom ozonförtunningen och massutrotningen av liv den gången. Man måste hitta de radioaktiva isotoperna plutonium-244 och samarium-146 i sten och fossil deponerad vid tidpunkten för utrotning.

Ingen av dessa isotoper bildas naturligt på jorden idag och det enda sättet de kan komma hit är via kosmiska explosioner, säger studenten och medförfattaren Zhenghai Liu.

Vi (min anm.) måste även få ytterligare ett bevis på teorins sanning. Var skedde denna (dessa) supernovor? Inga tecken har hittats på att en supernova skett i området högst 25 ljusår från oss i historisk tid. Kanske vi ska söka andra förklaringar till ozonskiktets uttunning som klimatförändringar av liknande slag vi upplever nu. Kanske ozonskiktet naturligt uttunnas tidsmässigt och uppstår tidsmässigt.

Bild från vikimedia på Jorden tagen av Apollo 17 den 7 december 1972.

En mindre asteroid har oskadd svept rekordnära oss.

Söndagen den 16 augusti  2020 hände det igen. En asteroid dör upp och  kom oväntat nära jorden. Objektet fick beteckningen 2020 QG och svepte förbi jorden på bara 2950 kilometers avstånd i en fart av 44400 km / h . Det gör att 2020 QG är den asteroid (som vad vi vet) svept på närmast avstånd historiskt mot oss utan att gå ner i atmosfären och förintats eller krascha med oss detta sagt från talesmän från NASA.

Förbiflygningen var inte väntad och överraskade många. I själva verket upptäckte Palomar observatorium i USA (det observatorium som först såg den)  inte asteroiden förrän ungefär sex timmar efter objektets närmaste avstånd. "Asteroiden närmade sig oupptäckt från solens riktning, säger" Paul Chodas, chef vid NASA: s Center for Near Earth Object Studies och tillägger "Vi såg den inte komma." Objektet är ungefär lika stort som en kompakt bil, ca 3 till 6 meter i diameter.

Jag (min anm.) anser att asteroidsökningen ännu inte fungerar och faran för en större katastrof då ett större objekt kraschar med oss innan vi hinner reagera fortfarande är lika stor som den alltid varit.

Bild från vikipedia på asteroiden 2020 QG som den 16 augusti svepte förbi oss närmre än någon annan asteroid gjort vad vi vet och oskadd sedan fortsatte ut i rymden för att troligen en gång återvända i sin bana.

Mystisk kall gas i form av kulor har upptäckts strömma ut från okänd källa i centrum av Vintergatan

Ett internationellt forskarlag har upptäckt attkoncentrerad kall gas har skjutits ut från vintergatans centrum i kulform.

För tio år sedan upptäcktes varm gas kallat "Vinden i centrum” då de så kallade Fermi Bubbles upptäcktes - två stora klot fyllda med varm gas komma från vintergatans centrum," säger Professor McClure-Griffiths från The Australian National University .

Från vad  gasen nu skjutits ut är ett mysterium som man försöker lösa men forskargruppen, inklusive professor Naomi McClure-Griffiths från The Australian National University (ANU) säger att deras resultat (om de finner en lösning) kan ge en ny teori om vår galax framtid. McClure-Griffiths säger även "När galaxer slungar ifrån sig mycket massa förloras en del av det material som kan användas för att bilda nya stjärnor och förloras för mycket kan galaxen inte bilda stjärnor längre.

Studien av fenomenet väcker frågor om vad som händer i vår galax centrum just nu.

”Vi har nu förstått att det inte bara är varm gas som kommer från mitten av vår galax, utan även kall och mycket tät sådan. Den kalla gasen är mycket tätare (tyngre) än den varma gasen (fermi bubbles från 2010) så den sprider sig mindre lätt."

Vintergatans centrum innehåller ett massivt svart hål men det är oklart om detta svarta hål har kastat ut gasen eller om den kom från  de tusentals massiva stjärnorna i mitten av galaxen.

– Vi vet inte hur vare sig det svarta hålet eller stjärnbildning kan producera detta fenomen. Vi letar fortfarande efter en lösning men det blir mer komplicerat ju mer vi försöker förstå det (enligt fysikens lagar) säger huvudförfattaren Dr Enrico Di Teodoro från Johns Hopkins University.

"Det här är första gången kall gas har upptäckts slungas ut från centrum i kulformation i vår galax. Jag (min anm.) anser att kulformen är viktig för att hitta en lösning, då även den varma gas som för tio år sedan i form av två bubblor även den var kulformad. Själv anser jag det intressantast att få veta vad som sker för att något sådant här ska kunna ske. Men jag anser även att det är en helt naturlig händelse som troligen sker i alla galaxers centrum.

Bild från https://www.nps.gov/

Ett verktyg för att söka efter liv därute.

Frågan om det finns liv på planeter därute är högintressant inom astronomin.  Ett sätt astronomer nu börjat försöka ta reda på detta är genom att analysera ljuset som kan ses från en planets atmosfär. En del av det ljus från den stjärna där planeten ingår interagerar med planetens atmosfär och ger viktiga ledtrådar till de gaser atmosfären innehåller.

Om gaser som syre, metan eller ozon upptäcks kan det tyda på förekomsten av levande organismer i atmosfär eller på planetens yta. Sådana gaser kallas biosignaturer.  Vad slags liv säger det dock inget om. Det kan vara avancerat som på jorden eller enbart bakterier, mikroorganismer eller inget liv alls.

Ett forskarlag från EPFL och Tor Vergata University of Rome har tagit fram en statistisk modell som kan hjälpa astronomer att tolka resultaten i sökandet efter dessa "livstecken". Deras forskning har just publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS).

I dag har 200 av de exoplaneter som hittills hittats av sammanlagt över 4000 st. (merparten gasplaneter) visat sig vara telluslika vilket innebär att de huvudsakligen består av sten som jorden.  Under de kommande åren kommer användningen av gasspektroskopi för att upptäcka biosignaturer i planeternas atmosfärer bli en allt viktigare del av sökandet. Många forskningsprogram pågår redan inom området, till exempel CHEOPS exoplanet-hunting satellit en satellit som gick in i omloppsbana runt jorden i december 2019 och det optiska James-Webb-teleskopet vilket om allt går i lås ska lanseras i oktober 2021.

Vi kan bara hoppas att det i framtiden (min anm.) kommer än känsligare utrustning. Att hitta biosignaturer innebär att vi kan misstänka möjligt liv på en planet inte att där finns liv.

Bild från pixabuy.com

Ännu är mysteriet vad Oumuamua är olöst

Oumuamua är den första interstellära asteroid som observerats av astronomer. Den upptäcktes när den passerade genom solsystemet i oktober 2017 och antogs först vara en komet (några år senare upptäcktes den första interstellära kometen) men omklassificerades senare till asteroid eftersom den inte visa några tecken på komet (svans, gas is). Ett år senare släpptes en forskningsrapport från Harvarduniversitetet. 

Enligt den kunde det röra sig om ett tillverkat föremål från en utomjordisk civilisation. Detta efter att det har konstaterats att föremålet ökade hastigheten i solsystemet vilket den logiskt inte borde gjort då solen borde bromsat upp den.

En förklaring? Objektet drevs fram av en utomjordisk maskin, till exempel en ljusslit - en bred, millimetertunn maskin som accelererar när den skjuts av solstrålning. Den främsta förespråkaren för detta argument var Avi Loeb astrofysiker vid Harvard University. Men en del anser att väte släpptes ut då objektet kom närmre solen och att detta gav en ökning av hastigheten. Sanningen får vi nog aldrig veta.

Nyligen föreslogvid  Yale University professor Gregory Laughlin och Dr Darryl Seligman från University of Chicago att Oumuamua bestod av molekylär väteis.

Dr Thiem Hoang av KASI och professor Avi Loeb från Harvard & Smithsonian Center for Astrophysics var nyfiken på om ett väte is-baserat objekt kunde ha gjort resan från interstellära rymden in vårt solsystem. Avstånd och tid måste inräknas.

Deras modellering innebar att det interstellära objektet är cirka 100 miljoner år gammalt och  att det producerades i ett gigantiskt molekylärt moln på ett avstånd av högst 516308 ljusår från oss och sedan slungade sig hitåt i en hastighet av 30km/h.

Deras studie hade som teori att förstörelsen av väteis i det interstellära mediet enbart skulle ske genom avdunstning från solljus därav kunde objektet fortleva om det kommit från högst detta avstånd.

Loeb säger dock angående detta "Vi var misstänksamma att väteisberg inte kunde överleva resan – som sannolikt skulle ta hundratals miljoner år – eftersom is avdunstar för snabbt och om huruvida dess bildande kunde skett i något molekylärt moln. Men termisk sublimering genom kollisionsuppvärmning i gigantiska molekylära moln kan förstöra molekylära väteisberg av Oumuamua-storlek innan de flyr ut i interstellära rummet," sa Professor Loeb.

"Denna slutsats utesluter teorin att 'Oumuamua reste till vårt solsystem från ett gigantisk molekylärt moln." 'Oumuamua ses därmed inte längre som ett objekt gjort av molekylär väteis enligt studien av astrofysiker från Harvard & Smithsonian Center for Astrophysics och Korea Astronomy and Space Science Institute (KASI).

I dag ses åter möjligheten att Oumuamua i själva verket kan vara utomjordisk teknologi. Vi har ingen förklaring till objektet och komet och asteroidteorin är båda lika svåra att få att passa in på objektet.

Men de flesta forskare tror dock fortfarande att tanken att vi såg främmande teknik i vårt solsystem som en teori och inget mer just nu.

Jag (min anm) undrar om vi någon gång kommer att få svaret. Det skulle vara om liknande objekt dyker upp där utifrån eller kusliga tanke Oumuamua återvänder. Vi ska även se det som möjligt att om det är ett skepp med främmande teknik är det troligen ett skepp med enbart teknik för att spionera i andra solsystem (eller enbart i vårt) inte ett skepp med varelser. Varelser hade knappast åkt rätt igenom vårt solsystem utan att på något vis ge sig tillkänna (tror jag men kan ha fel). Men om Oumuamua återvänder kan det tydas som att det ligger dolt något mer någonstans därute och då blir det oroande. Hemsk tanke det ligger kanske något därute dolt och väntar kanske en armada av skepp för att invadera jorden. Inget är omöjligt.

Bild från flickr.com på Oumuamua.

Två skolflickor i Indien hittade nyligen en asteroid

Två indiska skolflickor Radhika Lakhani och Vaidehi Vekariya  i Surat en stad i Gujarat i västra Indien lokaliserade i somras  en asteroid som forskarna ännu inte hade uppmärksammat.

De deltog i ett medborgarvetenskapligt projekt med astronomiska data i sökande efter asteroider när de insåg att de såg något nytt (något ingen tidigare uppmärksammat). Det visade sig vara en asteroid som nu getts namnet 2020 OE6.

2020 OE6 är en standardiserad nomenklatur som återspeglar objektets upptäcktsdatum Lakhani och Vekariya gjorde sina fynd genom en kampanj  i ett  medborgare-vetenskap projekt som kallas International Astronomical Search Collaboration. 

Denna Gruppsamverkan förenar människor runt om i världen med data från två viktiga asteroidjaktobservatorier, Panoramic Survey Telescope och Rapid Response System (Pan-STARRS) på Hawaii och Catalina Sky Survey i Arizona.

 Projektet är specialiserat på att skanna stora strängar av himlen regelbundet vilket gör att rörliga objekt ses sticka ut mot den stadiga bakgrunden av stjärnor. 2020 OE6 finns cirka 70 miljoner kilometer bort från jorden just nu och kommer att stanna på mer eller mindre det avståndet i flera århundraden om inte årtusenden.  Som jämförelse är månen ca 390000 km bort vilket gör att denna asteroid är cirka 200 gånger längre bort.

Alla observationer tillsammans har gjort det möjligt för forskare att identifiera objektets omloppsbanor ganska exakt, sade Robert Weryk, en astronom vid University of Hawaii. Den nu upptäckta asteroiden tar lite mer än tre jordår på sig för att kretsa runt solen och har en storlek av ca 2 till 5 kilometer i diameter.

Bild från vikipedia på Pan-STARRS teleskop som tagit bilderna på vilka skolflickorna hittade asteroiden. Detta 

En mycket snabb sol åker runt däruppe i en hastighet av 8 % av ljusets.

2019 hittade ett team lett av astrofysiker Florian Peissker vid universitetet i Köln i Tyskland en mycket svagt lysande stjärna S62 närma det svarta hålet i Vintergatans mitt.

Men Peissker och hans team har nu upptäckt fem nya ännu närmare liggande stjärnor till det svarta hålet än S62 dessa är S4711, S4712, S4713, S4714 och S4715.

Bland dessa finns den snabbaste hittills kända stjärnan i Vintergatan. En stjärna som kallas S4714  vilken snurrar runt det svarta hålet Sagittarius A* i Vintergatans centrum vilket finns i riktning mot stjärnbilden Skytten.  På sin omloppsresa når S4714 en hastighet av cirka 8 procent av ljusets hastighet innebärande 24000 kilometer per sekund.

S4714 är bara en i en grupp stjärnor som nu har upptäckts följa nära banor runt Sagittarius A*.

Denna upptäckt tyder på att det finns ännu fler stjärnor på banor runt vår galax supermassiva svarta hål. En tidigare upptäckt är bland annat S4711 på en något längre ifrån bana runt det svarta hålet. Stjärnor av detta närgångna slag  följs av planeter utan kan ses som döda stjärnor kallas "squeezars".

Upptäckten av S4714 som nu gjorts är den som ligger närmast det svarta hålet och i teorin har sedan 20 år tillbaks antagits att dessa stjärnor finns (och nu visat sig stämma). Så troligen finns det fler stjärnor som S4714 vilka ligger nära det svarta hålet.

De är pressade genom sin närhet till det svarta hålet av tidvattenkrafter. Någon planet kan knappast följa med dessa ensamma solar. De skulle troligen dragits in i det svarta hålet för länge sedan. Astrofysiker Tal Alexander och Mark Morris säger att dessa  stjärnor har mycket excentriska banor runt sina massiva svarta hål (man antar att det finns stjärnor av detta slag även runt andra galaxers svarta hål min anm.). Vid varje runda de gör runt sitt svarta hål omvandlar tidvattenkrafterna en del av stjärnans omloppsenergi till värme. Detta får stjärnan att lysa ljusare än den annars skulle gjort.

Dessa stjärnor som ligger så närma det svarta hålet kommer hela tiden att närma sig detta och så småningom slukas av detta.

Gratis Bild från pxfuel.com

Det finns lavavärldar där ute

Lavavärldar är som andra planeter därute kretsande runt sina solar men är heta nog på ytan att få berg att mjukna.

 Mihkel Pajusalu vid universitetet i Tartu i Estland säger att de kan jämföras med "exempelvis tagit från  från science fiction och Star Wars: Episode III, Mustafar planeten. 

Forskare hade upptäckt att några av dessa lavavärldar är extremt lysande och reflekterande. Frågan är då varför?  Pajusalu och hans kollegor gjorde ett experiment för att kontrollera en idé de hade för att lösa denna fråga.  M.I.T:s  Zahra Essack, som ledde gruppen säger följande.

" När vi tog bort lava från en ugn kunde vi omedelbart känna värmen stråla över oss. Redan från sex meters avstånd kändes det som om vi stod precis vid kanten av en dånande brasa. Degeln, som var behållaren som höll lavan lyste så starkt, att ögonen tårades. Det var en otrolig upplevelse."

”Tanken vi hade att det kanske kommer från det faktum lava i sig  i grunden är en vätska och en slät yta kan reflektera ljus. Liksom vattenytan, till exempel." "Vi tror att lavaplaneter kan ha exotisk reflekterande atmosfärer som består av kiseldioxid, som är den viktigaste komponenten i stenar, och metaller som innehåller natrium och kalium och detta kan återspegla stjärnljus och göra att dessa planeter verkar mycket ljusa."

Själv (min anm.) ser jag inget motsägelsefullt i detta antagande. Lavaplaneter finns det är jag övertygad om.

Bild från pixabay.com på en fantasivärld en lavaplanet.

Hubbles nya data har gett svar på Betelgeuses mystiska ljusminskning.

Betelgeuse är en stor röd stjärna i stjärnbilden Orion. Redan den antika astronomen Ptolemaios var en av de första att notera den stora röda stjärnan. Den är en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen och finns 725 ljusår från oss.  Stjärnan ändrar periodvis i ljusstyrka vilket noterades redan på 1830-talet av den brittiske astronomen John Herschel.  Numera vet astronomer att stjärnan expanderar och skiftar i ljusstyrka i 420-dagars intervall.

I oktober 2019 dämpades stjärnan dock dramatiskt mer än de fluktrationer man tidigare observerat och försvagades ytterligare i ljusstyrka. I mitten av februari 2020 hade stjärnan förlorat mer än två tredjedelar av sitt sken. Ultravioletta observationer från rymdteleskopet Hubble tyder nu på att den oväntat starka nedtoningen troligen orsakats av en enorm mängd mycket hett material som kastades ut i rymden från stjärnan. När sedan materialet kyldes ner bildades ett dammoln som blockerade stjärnljuset till ungefär en fjärdedel av Betelgeuse yta.

Hubble fångade även tecken på tätt uppvärmt material som rörde sig genom stjärnans atmosfär mellan september-november 2019. I december 2019 observerade flera markbaserade teleskop att stjärnan minskade i ljusstyrka på sitt södra halvklot.

Jättestjärnan kommer en gång att avsluta sitt liv i en supernovaexplosion. Vissa astronomer tror att den plötsliga nedtoningen kan vara en pre-supernova händelse (något som visar att explosionen just nu byggs upp).

Min uppfattning (min anm.) är att det är en förhändelse sedan länge som visar att den snart kommer att explodera i en supernova ( i tid kan det dock vara tusentals år eller dagar tills vi kan se det från jorden. Fet kan ju redan ha skett vi ser ju stjärnan som den såg ut för 725 år sedan). Supernovahändelsen är med andra ord redan under uppbyggnad från vår plats sett.

Den som önskar mer teori om alternativ till nedtoningen av skenet kan följa denna länksida för min del är jag övertygad om händelsens snara skeende dock kan ingen veta tidpunkten. Ingen har sett föregångshändelserna tidigare till en supernova eller dess början (enbart att det skett överraskande) så även min och många astronomers tro på pre-supernovan kan inte bevisas. Inte mer än att den enligt mig är logisk.

Bild från vikipedia på Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Jakten på tiden då den sista supernovan sker.

En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna som efterhand kommer att slockna helt. Slutet av universum som vi känner det kommer inte att komma med en smäll. De flesta stjärnor kommer istället långsamt att slockna  och deras temperatur närma sig nollpunkten. Novor däremot är då en stjärna av medelstorlek eller mindre i slutet av sitt liv då kärnbränslet börjar ta slut flammar upp och sedan sjunker ihop till en röd dvärg som efterhand svalnar till svart dvärg. Men nya resultat visar att en del av dessa svarta dvärgar som är i viss storlek även de till slut exploderar.

Universum blir till slut en mörk kall plats, säger teoretiska fysiker Matt Caplan, och tillägger att ingen kommer att vara vid liv och uppleva denna nedsläckning i en avlägsen framtid. Det kommer att bli mörkt när universum går mot sitt slut. "Tillståndet är känt som "värme död", då universums innehåll mestadels blir svarta hål och svarta dvärgar, säger Caplan biträdande professor i fysik vid Illinois State University vilken tidigare föreställde sig en något annorlunda bild när han beräknade hur några av dessa döda stjärnor  skulle förändras över eoner.

Stjärnor mindre än ca 10 gånger massan av solen har inte en densitet nog för att producera järn i sina kärnor vilket massivare stjärnor har så de kan inte explodera i en supernova när dess bränsle avtar till en kritisk nivå  säger Caplan. "När vita dvärgar (slutprodukten för solen då denna expanderat som en nova) svalnar under de därefter biljoner åren kommer de att växa och bli en "svart dvärg" stjärnor som inte längre är ljusa."

Liksom vita dvärgar kommer de att innehålla mestadels lätta element som kol och syre och kommer att vara i storlek som jorden men innehålla ungefär lika mycket massa som solen då dess insida pressas till täthet miljontals gånger högre än något idag existerande på jorden.

Att punktera mörkret kan ske likt tysta fyrverkerier då explosioner av rester av stjärnor som aldrig skulle explodera en sista gång lyser upp. Nytt teoretiskt arbete av Caplan, en biträdande professor i fysik vid Illinois State University visar att en del vita dvärgar när de blivit svarta dvärgar kan explodera som supernova i en mycket avlägsen framtid långt efter att allt annat i universum har dött och är tyst och mörkt.

I universum sker redan i dag dramatiska avslocknande i form av  massiva stjärnor i supernovaexplosioner när interna kärnreaktioner producerar järn i kärnan. Järn kan inte förbrännas av stjärnor det ackumuleras likt ett gift som slutar med att det utlöser stjärnans kollaps i form av en supernova. Men mindre stjärnor tenderar att dö med lite mer värdighet, utvidgas, krympa och bli vita dvärgar i slutet av sina liv för att sedan långt fram i tiden bli en svart dvärg som i vissa fal kan explodera i en ännu mer avlägsen framtid som en uppflammande supernova (beroende på massa och storlek av denna).

Stjärnor mindre än ca 10 gånger massan av solen har inte den densitet som måste till för att producera järn i sina kärnor så de kan inte explodera i en supernova just nu, säger Caplan. "När vita dvärgar svalnar under de närmaste biljonerna åren kommer de  så småningom frysa fast, och bli "svart dvärg" stjärnor som inte längre skiner." Liksom vita dvärgar  kommer de att mestadels bestå av lätta element som kol och syre och kommer att vara av storleken som jorden men innehålla ungefär lika mycket massa som solen, deras insida pressas till tätheter miljontals gånger större än något på jorden.

Men bara för att de är kalla betyder inte att kärnreaktionerna upphör. "Stjärnor lyser på grund av termonukleär fusion de är tillräckligt varma för att krossa små kärnor  och producera större kärnor som frigör energi. Vita dvärgar är aska. De är utbrända, men fusionsreaktioner kan fortfarande hända på grund av thermonuclear fusion, men mycket långsamt, säger Caplan. "Fusion händer, även vid den absoluta nollpunkten men mycket långsamt."

Caplan noterade att detta är förklaringen till hur svarta dvärgar producerar järn och utlöser en supernova. Han beräknar hur lång tid dessa kärnreaktioner tar för att producera järn och hur mycket järn svarta dvärgar  behöver för att explodera. Han kallar sina teoretiska explosioner för "supernova med svart dvärg". "

Tiden då alla svarta dvärgar exploderat som kan detta är  "biljoner" nästan hundra gånger. Om du skrev ut det skulle det ta upp det mesta av en sida. Det är häpnadsväckande långt i framtiden." 

Alla svarta dvärgar kommer inte att explodera. "Endast de massivaste svarta dvärgarna med mått omkring 1,2 till 1,4 gånger solens massa, kommer att explodera." säger Caplan. Ändå innebär det så många som 1 procent av alla stjärnor som finns idag ungefär en miljard biljoner stjärnor kan förväntas explodera som en svart dvärg resten förblir svarta dvärgar. "Även med mycket långsamma nukleära reaktioner har vår sol fortfarande inte tillräckligt med massa för att någonsin explodera i en supernova utan förblir en svart dvärg.

Caplan beräknar att de mest massiva svarta dvärgarna kommer att explodera först följt av successivt mindre massiva stjärnor tills det inte finns mer kvar som kan explodera.  Därefter är universum verkligen död och tyst. "Det är svårt att föreställa sig något som kommer efter de svarta dvärgar som blir supernovor. Troligen blir det de sista skeendena som sker i universum. Det kan bli den sista supernovan någonsin när sista svarta dvärgen med denna möjlighet gör detta."

 När de första svarta dvärgarna exploderar kommer universum redan att vara oigenkännligt. "Galaxer kommer att ha skingrats svarta hål kommer att ha avdunstat och expansionen av universum kommer att ha dragit alla återstående objekt så långt ifrån varandra att ingen någonsin kommer att se någon av de andra explodera. Det kommer inte ens att vara fysiskt möjligt för ljus att resa så långt."

Min uppfattning (min anm.) är att det knappast blir tyst vi ser ju nya stjärnor bildas hela tiden från gasmoln och materia av metaller och annan materia som har sitt ursprung ur supernovor. Det enda som kan bekymra är universums expansion avstånden kan till slut bli så stora mellan stjärnor att inget nytt kan ta form det blir för glest mellan gas och supernovarester. Men det finns något som kallas slumpen så kanske ett enda solsystem i hela universum en gång åter kan bildas.

Bild från vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604 (Keplers stjärna). 

Vintergatan av mindre format har upptäckts därute

Astronomer har upptäckt en extremt avlägsen och därför mycket ung galax som är förvånansvärt lik vår egen Vintergata förutom i storlek. För ändamålet användes Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) där Europeiska Sydobservatoriet (ESO) är en av partnerna. Galaxen ligger så långt bort att ljuset har tagit 12 miljarder år för att nå oss. Vi ser den  som den såg ut när universum bara var 1,4 miljarder år gammalt.

Den är oväntat välstrukturerad vilket strider mot teorier om att alla tidiga galaxer i det unga universum var turbulenta och instabila. Denna oväntade upptäckt utmanar förståelsen av hur snabbt galaxer bildades. “Den stora överraskningen är att denna galax är så snarlik betydligt äldre galaxer i dagens universum. Det motsäger våra galaxmodeller och tidigare mindre detaljerade, observationer” säger medförfattaren till en ny rapport om upptäckten Filippo Fraternali vid Kapteyns astronomiska institut vid Groningens universitet i Nederländerna.

I det unga universum bildades galaxer vilket gör att astronomerna förväntade sig att de skulle vara kaotiskt byggda och sakna de distinkta strukturer som äldre galaxer som Vintergatan.

SPT0418-47 verkar inte ha spiralarmar vilket Vintergatan har däremot är den lik Vintergatan så till vida att stjärnorna ligger i en central förtätning och en roterande skiva med mängder av stjärnor som roterar runt galaxens centrum. Det är första gången som detta har observerats så tidigt i universums historia vilket gör SPT0418-47 (namnet på galaxen) till den mest avlägsna Vintergatkopian i universums barndom. I detta fall ser galaxen ut som en nästan perfekt ring av ljus tack vare upplinjeringen av den. 

Genom avancerad datormodellering kunde forskarlaget återskapa den avlägsna galaxens verkliga utseende vilket gav möjlighet att studera gasrörelserna i datainsamlingen från ALMA. “När jag såg den rekonstruerade bilden av SPT0418-47 för första gången kunde jag knappt tro mina ögon: en skattkammare (ny kunskap min anm.) hade öppnat sig”, säger Rizzo.

“Resultatet visade sig vara ganska svårt att förstå sig på: trots att stjärnor bildades i snabb takt och därför måste ingå i en energirik process var SPT0418-47 den mest välordnade galax som någonsin hade observerats i det tidiga universum” säger medförfattaren Simona Vegetti vid Max Planckinstitutet för astrofysik. “Resultatet var oväntat och har betydande implikationer för vår fortsatta förståelse av galaxers utveckling”.

Kan det vara en spegelbild (min anm.) av när Vintergatan bildades och att armarna ännu inte är bildade vi ser? Det är mycket vi inte vet om universum och tid och rum. Rymden är  krökt. 

Bild från vikipedia på Vintergatan från Death Valley i Kalifornien USA

Kan en katastrof ha förhindrat Asteroiden Psyches bildande till en planet.

Psyche är en stor asteroid i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter uppkallad efter Psyche inom den grekiska mytologin. Det var den 16:e asteroiden som upptäcktes. Den upptäcktes av Annibale de Gasparis vid dåvarande observatoriet i Neapel den 17 mars, 1852.

Nya 2D och 3D-datormodelleringar av på bilder av Psyche visar att den är den största metallasteroiden i asteroidbältet och består av poröst sammansatt metallrikt stenmaterial. Viktigt att veta för NASA: s kommande asteroidrese- uppdrag till Psyche: Journey to a Metal World och som beräknas lanseras 2022. 

 "Detta uppdrag kommer att vara det första där det besöks en  asteroid  som består av metallfragment och ju mer vi vet om Psyche före lanseringen desto mer sannolikt kommer vi före uppdraget att veta vilka verktyg som är mest lämpliga att använda för att ta prover på Psyche och samla in data där," säger Wendy K. Caldwell, Los Alamos National Laboratory Chick Keller Postdoc Fellow huvudförfattare av en uppsats som publicerades nyligen i tidskriften Icarus om asteroiden. "Psyche är en intressant asteroid att studera eftersom den sannolikt är resterna av en planetkärna som stördes under sitt bildande till planet. Därför kan vi lära oss mycket om planetbildning från Psyche då det främst är metallrikt stoff den består av." 

Metaller deformeras på olikt vis än andra vanligare asteroidmaterial såsom kiseldioxider, och liknande vid en sammanstötning med en annan kropp vilket Psyche har gjort enligt vad vi tycker oss se spår av på dess form och yta.

En spännande tur blir det säkert (min anm.) till denna metallrika asteroid och med dess spår av sitt förflutna (min anm.).

Bild från vikipedia på Psyche.