Google

Translate blog

fredag 19 juni 2020

Partiklar mellan och i galaxerna är mindre istäckta än man tidigare ansett.


I universum är det på många platser  kallt och dammigt och gasfyllt. Molekylära moln från vilka stjärnor bildas innehållande gas (mest bestående av väte) och damm finns svävar omkring nya stjärnor vilkets material är grunden till nya planetsystem. Utöver det finns  nebulosor och mellan galaxerna små mängde av dammpartiklar. Några per kvadratmeter i tomrummet. 

Astrofysiker har länge förstått att ytorna på dessa damm- och gasmoln bestående av små molekylpartiklar första hand (små och större sten och gruskorn finns även) fungerar som platser för kemiska reaktioner som skapar ett brett spektrum av molekyler från vätgas till alkoholer av skilda slag. Kemikalier som är viktiga komponenter till sten och gasplaneter. De senaste decennierna har forskare antagit (inte vetat min anm.,) att dessa dammpartiklar är belagda med hundratals eller tusentals molekylskikt av is - inte bara fryst vatten utan också andra föreningar ex kolmonoxid, ammoniak och metan.

Nu har Alexey Potapov från Max Planck-institutet för astronomi och Friedrich-Schiller vid University of Jena, Tyskland med kollegor hittat bevis vid laboratorieexperiment att antagandet om tjockleken på detta islager troligen är fel. De gjorde upptäckten att tidigare forskning och teori antytt att vissa astrofysiska dammpartiklar kan vara mycket porösa och svampliknande i sin struktur och med mycket hög effektiv ytarea (mycket yta). Nya observationer antyder att mängden is för varje dammpartikel är beroende på om partikeln är mycket porös (en porös yta har fler ytor tänk på en dammtuss med alla dess prång) skulle den tillgängliga isen spridas ut i ett tunnare skikt på alla dessa ytor än vad som antagits tidigare och för en slät partikel med en mindre ytarea isen istället lägger sig i ett tjockare lager (här kan man tänka på ett gruskorn få sprickor och prång här). Tidigare antogs ett lager is på partiklarna av ungefär samma tjocklek runt om inte uppdelat beroende på ytor och porositet. 

Potapov antyder att det islager som bildas på vissa korn porösa sådana bara skulle vara en enda molekyl tjockt medan andra gruskornlika har tjockare islager. Denna uppskattning kommer från mätningar av ökningen av effektiv yta jämfört med en ickeslät yta. "Det är som att bre smör på en smörgås," säger Potapov. "Du får en tunnare men ett tjockare lager om brödskivan är plan och kompakt med  tät struktur," (till skillnad mot ett luftigt bröd med bucklig och hålig yta där du ska få smör in i alla håligheter det blir petgöra om man inte ser det som tidigare ett tjockt lager rätt över båda bröden ) När det gäller dammkorn existerar mycket av den ytan i de veckade hålen i det porösa materialet.

Detta resultat, tror forskarna, kan förändra mycket tänkande inom astrofysisk kemi. Möjligheten att kol- och silikatbaserade material av dammpartiklar påverkar  ytreaktioner vilket  antyder t att ett större antal molekyler kan bildas beroende på ytans och hastigheten för skedena  i olika reaktioner vilka då är  annorlunda än man tidigare trott.

 Några av de organiskt viktiga molekylerna som finns i planeter och kometer kan bildas på dessa ytor med mycket högre hastighet och effektivitet. Dessa kan inkludera vissa molekyler som tros delta i prebiotisk kemi, såsom formaldehyd  (en färglös gas) och ammoniumkarbonat (en slags salt). 

En ny kunskap som kan ge lite ny teoribildning av hur planeter bildas (min anm.).
Bild från vikimedia på carinanebulosan  vilken är en bra illustration på damm och gasmoln i universum. Mer om denna kan man läsa om här. 

torsdag 18 juni 2020

Var 157:e dag ger FRB 121102 ifrån sig en radiostrålningsblixt.


Snabba radiovågsskurar så kallade FRB är millisekundlånga skurar av radiovågor i rymden vilka astronomer i några fall har kunnat spåra tillbaka till de galaxer varifrån de kom.

Men orsaken till skeendena är okända.

Vissa är enstaka de har avgetts en gång men inte upprepats (såvida inte de upprepas efter en lång tidsrymd vi ännu inte upptäckt min anm) medan andra upprepas efter en viss exakt tidsrymd som en klocka.

Exempelvis, tidigare i år upptäckte astronomer att en skur benämnd  FRB 180916.J0158 + 65 vilken hade ett mönster i skurtäthet som inträffade var 16,35 dag. Under fyra dagar visade signalen en skur eller två varje timme. Sedan skedde inget i 12 dagar därefter upprepades allt igen.

Nu har det upptäckts ett mönster i ett andra upprepande snabbt radiovågsutkast i en annan galax namngivet som FRB 121102. Under detta cykliska mönster avges korta radiovågor under 90-dagar följt av en tyst period på 67 dagar. Detta mönster upprepas i en period av157 dagar.

FRB 121102 har varit känd som en repeterande snabb radiovågsutsläpp sedan 2016. Nu vet man att detta mönster upprepas.

Enskilda radiovågskurar avges en gång i en galax och upprepas inte. Men upprepade snabba radiovågsskurar är kända för att skicka ut korta, energiska radiovågor flera gånger i nästintill exakt tidsintervall.

Ingen vet varför och vad som sker (min anm.) Kan det ha med gravitation nära ett svart håll och explosioner vid överbelastning av strålningsinfall i detta eller något annat som överbelastas som är anledningen till dessa utkast? Man kan se det som tillfälliga eller återupprepande av universums vulkaner men då av strålning och inte av massa. Källan går säkert att förstå men ännu kan vi inte ge svar på vad som överbelastas (vilket jag anser sker min anm.).

Bild från  på vintergatan från  piqsels.com ett tältläger någonstans.

onsdag 17 juni 2020

Hubbleteleskopet sökte de första stjärnorna där de borde ses men där var tomt.


En grupp europeiska forskare ledda av Rachana Bhatawdekar från Europeiska rymdorganisationen bestämde sig för att hitta den svårfångade första generationens stjärnor genom att sondera efter ljus från från dessa (där det enligt teorin borde finnas) omkring 500 miljoner till 1 miljard år efter BigBang.

I arbetet använde de Hubbleteleskopet, NASA:s rymdteleskop Spitzer och det markbaserade Very Large Telescope vid European Southern Observatory. Härifrån användes data från gravitationslinskraften hos ett massivt förgrundsgalaxkluster (det fungerar som en gigantisk förstoringslins i rymden) för att hitta ljus från avlägsna bakgrundsgalaxer 10 till 100 gånger ljussvagare än någon tidigare observerat.

Tyvärr fann teamet inga bevis för en första generations Population III stjärnor (namnet på den första generationens stjärnor) i detta kosmiska tidsintervallet. Resultaten är ändå viktiga eftersom de visar att stjärnor måste ha bildats ännu tidigare efter BigBang än man tidigare trott.

Tidsepoken 500 miljoner år till 1 miljard år efter BigBang är för långt fram i tiden efter BigBang för att finna det man söker (om detta finns min anm.). Vi vet inte när eller hur de första stjärnorna och galaxerna i universum bildades. Resultat tyder också på att den tidigaste bildningen av stjärnor och galaxer inträffade tidigare än vad som kan undersökas med rymdteleskopet Hubble.

Detta lämnar ett spännande område öppet för den kommande NASA / ESA / CSA James Webb Space Telescope - att leta efter de  första stjärnorna. Något vi inte förstår eller kan föreställa oss tidsmässigt söks och kan bekräftas eller förfalskas (kanske) med det kommande James Webbteleskopet. Men vad ska vi tro om inte heller detta teleskop finner något därute? 

Min undran är även varför man inte fann ljus efter några stjärnor alls. Kan det finnas stjärnor tidigare än 500 miljoner efter BigBang när det inte fanns några stjärnor alls att se här? Min teori är att de fanns men så svagt lysande från oss sett att vi inte kunde upptäcka dem med de teleskop vi idag förfogar över. Alternativt är det så gasfyllt och dammigt att ljus inte släpps igenom.

Bild från  pixabay.com en fantasi men spännande sådan ut i universum.

tisdag 16 juni 2020

En gång för länge sedan hade troligen Mars en ring


Forskare från SETI Institute och Purdue University har funnit att det enda sättet att förklara månen Deimos ovanligt lutande omloppsbana vid Mars är  att Mars för flera miljarder år sedan hade en ring.

Medan några av de stora planeterna i vårt solsystem har jätteringar och många stora månar (ex Saturnus väl synliga) har Mars bara två små, missbildade månar, Phobos och Deimos. Dessa månar är små med svårförklarliga banor. Banor som visar på ett märkligt förflutet. Deimos lutande omloppsbana visar på en händelse för länge sedan.

En ny idé som förklaring till denna händelse lades fram 2017 Matija Cuk, en forskare vid SETI Institute av Cuks medförfattare David Minton, professor vid Purdue University och hans dåvarande doktorand Andrew Hesselbrock. Cuk själv var huvudförfattare till det arbetet.

Hesselbrock och Minton noterade att Mars inre måne, Phobos håller på att förlora höjd och närmar sig Mars. Snart, (i astronomiska termer) kommer Phobos omloppsbana att sjunka till en nivå där Mars gravitation kommer att dra isär den för att av resterna få en ring runt planeten. Phobos blir med andra ord en sten och grusmassa i en ring runt Mars.

Hesselbrock och Minton föreslog i arbetet att under miljarder år generationer av Mars månar förstörts i denna form av ringar. Varje gång har sedan materialet i n ringen gett upphov till en ny mindre måne och händelseförloppet upprepades igen över tid.
Denna teori förklarar Deimos lutning då denna störs varje gång av händelsen. En nyfödd måne skulle flyta bort från ringen och Mars likt ex månen avlägsnar sig från Jorden. Men på grund av Deimos bana som störs blir effekten öven tid att nästa Phobos åter dras in mot Mars och allt återupprepas igen. Hur nästa Phopos eller tidigare Phobos sett ut vet vi inte men säkert har de alla fått och får udda former.

 En utåtgående måne strax utanför ringarna kan stöta på en så kallad orbital resonans. Deimos omloppsbaneperiod är tre gånger högre än Phobos.

Månen Deimos är miljarder år gammal medan Cuk och dennes medarbetare tror nuvarande Phobos är ca 200 miljoner år gammal.

Dessa teorier kan dock förfalskas om ett par år när den japanska rymdorganisationen JAXA planerar att skicka en rymdfarkost till Phobos 2024 för att samla in prover från månens yta och föra dem tillbaka till jorden. Då först kan vi få mer bevis på att ovanstående stämmer eller inte stämmer alls.

Cuk är hoppfull om att detta kommer att ge oss fasta svar om den skumma förflutna Mars månar.

Bild från  från vikipedia på Mars månar Deimos och Phobos.

måndag 15 juni 2020

För 3,5 million år sedan uppstod en mastodontexplosion i vintergatans mitt.


För ungefär 3,5 miljoner år sedan stötte SagittariusA* (det svarta hålet i vintergatans centrum) ut enorma mängder av energi. Det blev ett ljussken som våra primitiva förfäder på de afrikanska slätterna bevittnade i riktning mot stjärnbilden Skytten. Ett sken som kan ha setts från Afrikas slätter  i 1 miljon år och kanske gett upphov till många legender.

I vår tid använde astronomer NASA: s Hubble Space Telescopes unika kapacitet för att avslöja ledtrådar om denna historiska explosion. Med tanke på att vi finns i yttersta utkanten av vår galax (i en spiralarm) visades att skenet likväl nådde så långt ut i rymden att det gav upphov till ett enormt ljussken (som sågs från jorden) och ännu idag kan ses som ett släpande ljus utanför Vintergatan vid stora och lilla Magellanska molnen (dvärggalaxer).

Utbrottet från det svarta hålet orsakades troligen av ett stort vätemoln upp till 100000 gånger solens massa vilket föll in i skivan med material och virvlade runt det svarta hålet drogs in mot det och orsakade explosionen. Utbrottets resultat blev att stora mängder ultraviolett strålning kastades ut över och under galaxens plan och djupt ut i rymden. Strålningskonen som sprängde ut från Vintergatan i södra polen tände upp en massiv bandliknande gasstruktur som kallas Magellanströmmen. Blixten tände upp en del av strömmen och joniserade dess väte (tillräckligt för att ge 100 miljoner solars sken i styrka) genom att skala av  atomer från strålningens elektroner. 

Bild från vikipedia på Magellanska strömmen vilken kan ses vid de Magellanska molnen.

söndag 14 juni 2020

Neutronstjärnor misstänks innehålla en ny form av materia


En finländsk forskargrupp har funnit starka bevis på förekomsten av exotisk kvarkmaterial i kärnorna hos de största neutronstjärnorna. Denna slutsats blev resultatet genom att kombinera de senaste resultaten från teoretisk partikel- och kärnfysik med mätningar av gravitationsvågor från neutronstjärnkollisioner.

All normal materia som omger oss består av atomer vilkas kärnor består av positivt laddade protoner och oladdade neutroner och omges av negativt laddade elektroner och beroende på antal av detta uppstår olika grundämnen. 

Inuti vad som kallas neutronstjärnor är atomär materia känd för att kollapsa till oerhört täta kärnämnen där neutroner och protoner packas ihop så hårt att hela stjärnan kan betraktas som en enda enorm kärna.

Hittills har det varit oklart om kärnorna på de mest massiva neutronstjärnorna kollapsar till ett ännu mer exotiskt material kallat kvarkmateria och kärnorna då enligt ovan inte längre existerar. Forskare från Helsingfors universitet hävdar nu att svaret på denna fråga är ja. De nya resultaten publicerades i den ansedda tidskriften Nature Physics. Men nu bör mer forskning göras för att bevisa vad detta är och om det finns inget säkert bevis finns för det.

Ett spännande resultat (om det stämmer). Man kan tänka än längre och undra om inte heller detta  är slutresultatet utan att  det finns något än tätare och annorlunda ämne kanske det finns gränslöst många ämnen neråt i storlek och täthet. Vi kan ju tänka på uträkning av diametern av en cirkel där pi ingår det finns inget slutligt tal med pi likväl måste pi användas i matematiken vid ex uträkningen av diametern av en cirkel. Med andra ord vet vi inte exakt diametern av cirklar det går inte svara på. Det visar att det finns något vi inte kan förstå med nuvarande kunskap.

Bild på hur en neutronstjärna är uppbyggd från vikipedia.

lördag 13 juni 2020

Planetsystemet vid solen HR8799 kan vara likt vårt enligt ny forskning


Planetsystemet runt stjärnan HR8799, 130 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Pegasus är anmärkningsvärt likt det i vårt solsystem. Där likt här finns fyra gasjättar mellan två asteroidbälten.

En forskargrupp ledd av RuG och SRON använde denna likhet för att simulera samma rörelser av material av asteroider och kometer inom systemet likt det rör sig i vårt solsystem. Deras simulering visade då att de fyra gasplaneterna får material som levereras av mindre kroppar precis som i vårt solsystem. De skapade en rörelsesimulering för systemet runt HR8799 med rörelsemönster som i  vårt solsystem med fyra gasjättar plus ett inre och yttre asteroidbälte (asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och Kuiperbältet där bland annat Pluto finns) och möjligen steniga planeter innanför gasjättarna likt här. Just om det finns steniga planeter i de inre av detta solsystem likt på jorden kan vi inte säkert veta då vi inte kan undersöka detta. Kanske vi får bättre möjlighet när James Webbteleskopet kommer upp.

Simuleringen visade att precis som i vårt solsystem får de fyra gasplaneterna material som levereras av mindre kroppar och då bör eller är indicierna på likartat beteende och stenplaneter troligt i det inre av detta system också.

Frantseva en av forskarna säger: "Om teleskop kommer att upptäcka den förväntade mängden fast materia (ej gas, is eller poröst material)  säger vi att dessa upptäckta eldfasta objekt kan förklaras av leverans från bältena som visas i vår modell. Om de upptäcker fler eldfasta ämnen än väntat, säger vi att kanske denna leveransprocess är mer aktiv än vi trodde eftersom HR8799 är mycket yngre än vårt solsystem. HR8799-systemet kan därmed innehålla stenplaneter. Flyktig tillförsel från asteroidbältena kan vara av astrobiologisk relevans för detta."

Jag anser (min anm.) att man här hoppas sig ha funnit ett tvillingplanetsystem till jorden. Ett likartat, men om det finns en planet där som här med liv får framtiden visa.

Bild från vikipedia där en konstnärs intryck av hur planeten HR 8799 b kan se ut från en måne i solsystemet HR8799.