En andra galax utan mörk materia funnen. Fynd som förvånar.

För ett år sedan meddelade astronomer om upptäckten av en galax nästan helt utan mörk materia. Det fanns inga tecken på detta här vilket enligt beräkningar ska vara 85 % av all materia i universum. Här finns enbart materia som vi kan se och arbeta med.

 Galaxen heter NGC 1052-DF2 (DF2) och finns ca 60 miljoner ljusår från jorden. Nu har ytterligare en galax hittats som getts namnet DF4. Som det verkar är dessa galaxer medlemmar av en hop av galaxer vilka inte innehåller mörk materia.


Galaxer där stjärnorna ligger på ett glest avstånd från varandra och därför galaxer svåra att upptäcka. Men med bättre optik kan vi numera se mellan stjärnorna här till skillnad mot mer stjärntäta galaxer där ljus tar ut den möjligheten.


 Denna nya forskning kan få dramatiska konsekvenser för rådande teorier om bildandet och utvecklingen av galaxer liksom den sanna naturen av mörk materia och vad detta är.  DF2 är medlem i en relativt ny klass av galaxer som kallas Ultra diffusa galaxer (UDGs). Om UDGs kan bli så stora galaxer som Vintergatan kan dess svaga sken från tusentals färre stjärnor göra det möjligt att se mellan dessa vilket vi inte kunnat i någon galax förutom vår egen.


Det är spännande att det finns galaxer utan mörk materia? Varför finns de. En annan fråga är hur forskare kunnat visa att här inte finns någon sådan? En ytterligare fråga slutligen, finns den mörka materian eller är denna en skapelse av hjärnor som inte ännu kan förstå universum utan denna hypotetiska materia vilken aldrig bevisats existera?


Hubble teleskopets bild av NGC 1052-DF2 vilken är den först upptäckta galaxen som saknar mörk materia.

Ett metallrikt dött solsystem har upptäckts därute

Astronomer har upptäckt de splittrade resterna av en död planet kretsande runt en död sol i ett avlägset ödsligt solsystem.


Denna krassa slutsats beskrevs den 4 April i tidskriften Science. Planetresterna finns runt en vit dvärg. En vit dvärg är en åldrad kollapsad stjärna som gjort slut på sitt bränsle. Solsystem finns  cirka 410 miljoner ljusår från jorden.


Det förunderliga är att resterna av en planet som en gång kretsat runt denna sol innan den kollapsade fortfarande kan ses i närområdet. Att resterna inte uppslukats av solen helt när denna innan sitt nuvarande stadium svällde upp som röd jätte är förunderligt.

Solen och resterna som finns kvar av planeten är mycket metallrika.


 Genom att studera detta döda solsystem kan vi lära oss om vårt solsystems troliga framtida öde.


Det som är kvar av planeten är mycket metallrikt och kretsar i snabb hastighet runt sin döda sol tillsammans med solsystemets övriga planetbitar från andra planeter som en gång fanns i detta solsystems glansdagar. Fast om det var ett solsystem med ett antal planeter längre ut från solen (än från dess uppsvällande som röd jätte innan kollapsen) kan dessa finnas kvar intakta men osynliga från oss sett.


En dag säger astronomer kommer vårt solsystem att likna detta avdöda.

”Den allmänna uppfattningen är att om 5 till 6 miljarder år från nu kommer vårt solsystems sol blivit en vit dvärg. Troligen kommer Jupiter, Saturnus och de  yttre planeterna, samt asteroider och kometer att finnas kvar”, säger  Manser en av de som forskar om ovanstående.


När det gäller jorden och dess mindre grannar kommer troligen solen att tuppsluka dem när solen likt en ballong sväller upp som en röd jätte i sista stadiet när solen bränner sitt sista bränsle innan den sjunker ihop till en kompakt vit dvärg.


 Kanske kommer då framtida främmande astronomer från andra solsystem då att betrakta kyrkogården av vårt solsystem likt jordiska astronomer i dag studerar ovanstående avdöda solsystem. Kanske de utan att veta det då ser på resterna av vårt solsystem utan att förstå att här en gång fanns en blomstrande civilisation utan enbart ser metallrester i form av planeter och en vit kompakt dvärgstjärna.


Vem vet om inte de rester vi ser i dag en gång haft en högutvecklad civilisation på den planet som nu ses som enbart rester, ”av det var en gång”.


Men förhoppningsfull tanke, kanske de som fanns här (om de fanns) likt vi kanske kan en gång de hade teknik nog till att (eller om de gäller oss kan) förflyttas till ett annat ungt solsystem innan katastrofen.

NY metod finns för att upptäcka och lyssna på gravitationsvågor

2015 krockade två svarta hål ca en miljard ljusår bort. Då var det svårt att mäta gravitationsvågen som blev följden av denna händelse.


Vi kan förstå mer om universum om vi skulle kunna noggrannare mäta dessa vågor.

Fysikers kunskaper av precisionen i mätningar av detta fenomen har nu förbättrats avsevärt.  En forskare med namnet Corbitt har lett en grupp andra  forskare vilka tillsammans  har utvecklat fysiska enheter som nu gör det möjligt att observera och höra kvanthändelsers effekter vid rumstemperatur. Något som inte tidigare varit möjligt.


Det har tidigare varit  enbart möjligt att mäta kvantmekaniska effekter vid mycket låga temperaturer medan detta nya tillvägagångssätt i rumstemperatur ger en enklare möjlighet.


 Inrymt i miniatyrmodeller av detektorer som LIGO Laser Interferometer gravitations-Wave observatoriet i Livingston, La och en andra anläggning i Hanford, Washington har  tekniken avsevärt förenklats.

Läs hur genom denna mycket utförliga rapport.



Bilden visar en nebulosa i riktning mot Orion.

Stormen viner på exoplanet R 8799e. Hör även Katie Boumans rdogörelse för hur hon lyckades fotografera ett svart hål

Nya data från European Southern Observatory (ESA) visar tecken på  att en storm rasar där  moln av järn och silikater virvlar runt på en avlägsen Exoplanet därute.

Exoplaneten det handlar om har namnet HR 8799e och kretsar kring en ung stjärna med beteckningen HR 8799. Denna stjärna (sol) är cirka 1,5 gång storleken av vår  sol och finns ca 129 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Pegasus.


R 8799e upptäcktes 2010 och är den innersta planeten  runt solen HR 8799 s. Denna sol är enbart ca 30 miljoner år gammal. HR 8799e har ungefär nio gånger massan av Jupiter och tar cirka 45 jordår på sig för att runda sin sol.


”Vår analys visar att HR8799e har en atmosfär som innehåller långt mer kolmonoxid än metan”, säger Sylvestre Lacour forskare från den franska byrån CNRS  

(länken här från CNRS innehåller även en bild på den under onsdagen i världspressen publicerade bilden på ett svart hål. För mer om denna upptäckt se även artikel här. Här ses även Katie Bouman kvinnan som gjorde fotot möjligt berätta om hur hon gjorde.

 Själv tar jag inte upp det i bloggen då det skrivs om detta i all press och nyhetsmedia och knappast någon kan ha missat det.)

  

och är huvudförfattare till en rapport om solsystemet därute. ”Vi kan bäst förklara detta överraskande resultat av atmosfär höga vertikala vindar i atmosfären vilka förhindrar att kolmonoxid reagerar med väte för att bilda metan”. Säger han vidare i rapporten.


Nya data visar även att exoplanetens atmosfär innehåller moln av järn och damm av silikat vilket i kombination med ett överskott av kolmonoxid är anledningen till den storm vi ser härja där.


Mer och mer detaljer ser vi av händelser på exoplaneter därute.


Bild från vikipedia som visar: HR 8799 e enligt en konstnärs intryck av hur den ser ut.

NASA vill sända farkost till Triton den märkligaste månen i vårt solsystem.

Neptunus största måne Triton är en av de märkligaste i solsystemet. Den är en  bland Neptunus kända 14 månar.  NASA önskar sända  dit en farkost för att undersöka denna spännande måne.


Triton är utöver den största månen runt Neptunus även den sjunde största i vårt solsystem. Forskare tror att den kom till i Kuiperbältet innan den fick sin nuvarande omloppsbana runt mest avlägsna planeten i vårt solsystem.


Månens isiga yta kan dölja en flytande ocean. Voyager 2 vilken sköts upp 1977 flög i närområdet av Neptunus under 1989. Det var då Tritons yta upptäcktes genom de data som då insamlades och att dess yta varit geologiskt aktiv så sent som för 10 miljoner år sedan. Triton är udda på en mängd olika sätt.


Den kretsar runt Neptunus  i en  ovanligt brant vinkelbana. Voyager 2 upptäckte också stora plymer av vatten vilka stiger upp från månens yta och mörka märken som kan vara resterna av gamla vattenplymer.


Nu önskar NASA medel för att sända upp en farkost för att undersöka månen mer. En farkost som fått arbetsnamnet Trident och ska  lanserar 2029 och landa på den  isiga månen under tidigt 2040-tal för provtagning av is och atmosfär.


Den som lever då har något spännande att se fram emot. Om nu detta projekt blir av.
Bild. Triton från Vikipedia.

Saturnus månar anses komna från samma källa.

Inbäddade mellan Saturnus ringar finns en  samling av mini-månar kanske hundratals men kända är 62 därav några större.  NASA: s Cassini rymdfarkoster åkte förbi Saturnus 2017 och nu har för första gången astronomer och vetenskapsmän beskrivet sina resultat om månarna i den amerikanska tidskriften Science.


Pan, Daphnis, Atlas, Pandora och Epimetheus är några minimånar i storlekar av  mellan åtta och 116 kilometer i diameter.


De är antingen rundformade eller i form av så kallade flygande tefat.


 Men viktigast av studierna är att denna stärker den dominerande teorin att Saturnus ringar och månar härrör från samma himlakropp. En himlakropp vilken  krossades till följd av något slag av kollision. Två större kroppar vilka kraschade in i varandra exempelvis.


Jag kan tänka mig att inte alla månar hör till denna kollision men kanske det enbart handlar om samma källa för alla.


Bild från vikipedia. En av de omtalade månarna Månen Atlas.

Artificiell intelligens ett hjälpmedel för sökande efter dolda planeter

Astronomer vid The University of Texas i Austin har i samarbete med Google använt artificiell intelligens (AI) vilket resulterade i två hittade dittills dolda planeter i Kepler rymdteleskops arkiverade foton.


Tekniken att finna missade planeter i missad data kallas K2.


De två planeter varav en kallas K2-293b kretsar kring en stjärna på 1300 ljusårs avstånd från oss i stjärnbilden Vattumannen och K2-294b vilken kretsar kring en stjärna 1230 ljusår bort även denna finns  i Vattumannens stjärnbild.


För att det skulle vara möjligt att finna dem och förhoppningsvis fler i framtiden skapade teamet vilket leds av en grundutbildningsutbildning på UT Austin av forskningsledare Anne Dattilo där. Det används en algoritm som går till botten med de data som registrerats av Kepler och med denna som utgångspunkt söka efter eventuella  missad intressant data.


Nu hoppas man finna många fler missade planeter som gömmer sig i Keplers arkiverade databank. Upptäckterna ovan har accepterats för publicering i ett kommande nummer av The Astronomical Journal.


Dessa två planeter Dattilo's team hittade ”är båda mycket typiska planeter”, sade hon. ”De finns mycket nära sin värdstjärna, är heta och de har korta omloppstider. ”De är något större än jorden”.


Säkert finns många fler planeter i det arkiverade materialet men många av dem som finns en längre bit från sin sol kan vara omöjliga att finna på grund av att de är för  ljusmässigt svaga.


Bild är från Vikipedia och visar Keplerteleskopet

Asteroiden Gault är i kontrollöst tillstånd och det kommer att sluta med utplåning

6478 Gault är en asteroid i de inre regionerna av asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den är ungefärligt 3.7 km i diameter och upptäcktes första gången den 12 maj 1988 av astronomerna Carolyn och Eugene Shoemaker vid Palomarobservatoriet i Kalifornien.


Asteroiden har fått sitt namn för att hedra planetgeolog Donald Gault som var känd för sitt banbrytande arbete i förstå nedslagskratrar.


Den 5 januari 2019 upptäcktes att Gault har en kometsvans vilket  inte setts på tidigare bilder. Asteroiden sågs även ha börjat rotera i  accelererad takt och hastighet i en hastighet av två timmars rotation vilket är nära gränsen för stabilitet för en asteroid. Det hade skapades två svansar varav den ena  uppskattats till över 800 000 km lång och den andra till 200000 km.


Hypotesen är att en kollision med en annan asteroid är källan  till dammsvansarna och rotationsökningen. En händelse som antas ha skett någon gång mellan 28 oktober och 30 december 2018.



Det är astronomer vid NASA och Europeiska sydobservatorie (ESO) som har mätt svansarnas dammlängd efter Gaults numera irrande färd däruppe.


Dessa långa svansar är tecken på att Gaults  rörelser är utom kontroll och att den kommer att utplånas. Därav intresset för att se detta skede vilket inte bör vara långt borta tidsmässigt. Ur detta skede kan man lära mer om skeden i universum och bland asteroider. 


Bild Wikipedia. Gaults två kometliknande svansar sedda från Hubble i mars 2019.

I miljoner år fanns det stora forsande floder på Mars. Men varför?

Forskare från University of Chicago har med ledning av forskaren  Edwin Kite  sett på datainsamling av flodbäddsbilder från Mars och publicerat sina fynd den 27 mars i journalen Science Advances. 


Forskarlaget säger att de var förvånade över att finna potentiella bevis för att stora vattenflöden flödat under den senast miljarden år på Mars. Det är under den tidsperioden astronomer även tror att Mars förlorade sin atmosfär och torkade ut till den ökenmiljö som finns där i dag.


Hur en planet med så lite solljus och atmosfär varit varm nog för stora flodflöden  är svårt att förklara. Det är ett icke löst mysterium.


 Forskarna betonar att medan vattnet kan ha dykt upp och försvunnit över långa perioder säger Kite att något måste vara feltänkt om resultaten från forskningen är korrekt. Kanske är floderna äldre än forskare tror eller har Mars torkat ut mycket snabbare än nuvarande teorier föreslår.


Men något okänt förlopp kan även vara förklaringen till att det varit tillräckligt varmt under en längre tid för att stora floder kunnat strömma även efter det att det mesta av atmosfären hade försvunnit.


”Alla tre alternativen är obehagliga”, säger Kite. ”Alla tre av dessa lösningar skulle kräva betydande revidering av vår nuvarande förståelse”. Hur ska man förklara hur Mars, som är längre bort från solen än jorden varit tillräckligt varm då den unga solen var  mindre ljusstark (och het) än den är nu? Vi bör dock acceptera utifrån nuvarande undersökningar  att Mars var en gång en mycket våt värld.


Vi måste även förstå genom undersökningar från NASA:s MAVEN uppdrag att övertygande bevis från denna farkost visar att solvinden långsamt får atmosfären att försvinna från röda planeten och att detta skett under  en lång tidsperiod. Reviderade modeller skulle behöva förklara både MAVENS atmosfäriska uppgifter och bevis på stora mängder från tidigare av ytvatten är svåra att bortförklara.


Det tredje alternativet för varmhållning på Mars även med en tunn atmosfär skulle bero på någon form av växthusgaseffekt. Möjligt genom växthuseffekt från vattenismoln som skulle göra att infrarött ljus som skulle skapa värme. Detta skulle då troligen göra det omöjligt efterhand för att flytande vatten skulle kunna finnas i stora flodsystem på ytan.


Nej ännu är är Mars en gåta. Själv funderar jag på om solen kan ha fluktrerat så till vida att den en gång var varmare (men det skulle påverkat Jorden) eller att Mars haft sin bana närmre solen. Men det är bara tankar.
  

Bild på från ytan av Mars tagen i mars i fjol av marsbilen Oppornity.

Vad som kan ha hänt före BigBang

Vad fanns innan vårt universum kom till? Vissa teorier tyder på att det före Big Bang funnits ett tidigare universum vilket efter en lång expansion dragits ihop igen till en punkt. En punkt i ett ingenting som sedan vid en kritisk tidpunkt utanför tid och rum och plötsligt uppstod BigBang. BigBang kan ha varit en sedan evighet återupprepad händelsekedja. Teorin kallas Big Bounce. Men ska vi se det krasst finns inget som bevisar detta.



Nu har ett team av forskare vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics (CfA) angett en metod som kan användas för att förfalska inflationen (den expansion som gick igång vid BigBang åt alla riktningar och fortfarande ökar i hastighet i det universum där vi finns). Man kan se det som en ballong som blåses upp i alla riktningar allt snabbare. Detta är den mest troliga teorin i dag.


 Inflationen är teorin som talar om en tid omedelbart efter Big Bang. Den beskriver ett universum som dramatiskt expanderat i storlek under en flyktig bråkdel av en sekund efter smällen. Inflationsteorin löser några viktiga mysterier om struktur och utveckling av vårt universum i den teori vi använder i dag.


 Ett forskarlag lett av Cfa's Xingang Chen tillsammans med Loeb och Zhong-Zhi Xianyu på fysikinstitutionen på Harvarduniversitetet har tillämpat en ny idé som kan användas för att förfalska inflationsteorin (den finns i olika uppslag) experimentellt.


I ett försök att hitta vissa kännetecken som kan separera inflationen från andra teorier började laget med att identifiera och definiera egenskapen av de olika teorierna – utvecklingen av och storleken på det primära universum säger Xianyu.


Exempelvis, under inflation växer storleken på universum exponentiellt. I vissa alternativa teorier går det mycket långsamt medan det i andra går mycket snabbt. Det finns även teorier där den går olika snabbt beroende på tid eller riktning. Men den förhärskande teorin är att det gick (och går fortfarande) snabbt åt alla håll vid BigBang och att denna expansion ökar hela tiden än i dag. 

Detta har visats utifrån rödförskjutningen.

Men forskare anser att en teori måste kunna förfalskas för att kunna diskuteras annars är det ingen teori utan ej diskussionsmöjlig innebärande att vad man än säger blir svaret detsamma. Vi kan inte bevisa BigBang och dess effekt därför är det är en ej bevisbar teori. Men enligt mig troligen svår att förfalska utan att ta till religion.

Virus aktiveras vid rymdfärder

Forskare har överraskande upptäckt att herpesvirus aktiverades i mer än hälften av besättningen ombord på rymdfärjan och Internationella rymdstationen (ISS).



"NASA-astronauterna vilka under veckor eller månader är i rymden utsatta för låg gravitation, kosmisk strålning och extrema G-krafterna vid start och återinträde till Jorden har vilande virus som aktiveras vid dessa förhållanden", säger senior författare Dr. Satish K. Mehta från KBR Wyle på Johnson Space Center.


"Den här fysiska utmaningen samverkar med stressfaktorer social separering och förändrad sömncykel." "Detta blir ökning av utsöndring av stresshormoner som kortisol och adrenalin. Hormoner kända för att undertrycka immunsystemet. 


I enlighet med detta finner vi att astronauters immunceller - särskilt de som normalt undertrycker och eliminerar virus blir mindre effektiva under en rymdvistelse och upp till två månader efter att de landat på Jorden igen.


"I en undersökning har det visat sig att 47 av 89 (53%) astronauter på korta rymdfärdsflygningar och 14 av 23 (61%) på längre ISS-uppdrag har  aktiva virus i saliv- eller urinprover", rapporterade Mehta.



"Dessa frekvenser - liksom kvantiteten av virus är betydligt större i kvantitet som i aktivitet under och efter en rymdfärd mot de var innan färden. (obs flertalet människor har vilande virus inom sig detta sagt så ingen tror att just astronauter är stora virusbärare)


Undersökningar som dessa visar att det bör forskas mer om hur man kan ge lugnare färder upp och ner liksom lugnare miljö däruppe.


Bild på ISS den internationella space stationen.

Överraskande data visar var Jupiter en gång bildades

Planeten Jupiter har överraskande bildats fyra gånger längre bort från solen än dess nuvarande omloppsbana. Det är samma sak med Saturnus, Uranus och Neptunus.


 Under 700000 år vandrade Jupiter sedan in mot solen och stannade upp i en bana där den i dag ligger. Med sig på färden samlades en hop asteroider in och dessa finns nu i bana runt planeten. De så kallade Trojanerna.


Genom att upptäcka beröringspunkter med dessa Trojaner och dess sammansättning kunde man förstå var Jupiter en gång bildats. Jupiter var vid sin tillblivelse inte en gaskropp utan en fast kropp. Vad som sedan skedde är en annan historia.


Jupiter vilken ligger utanför Mars bana fungerar även i dag genom sin storlek som infångare av mycket av de farliga stenbumlingar som svävar därute. Många asteroider har därmed Jorden sluppit nedslag från.


För 2-3 miljoner år senare påverkades himlakroppen av gravitationskrafter från den kringliggande gasen i solsystemet. Det var då förflyttningen på cirka 700 000 år inleddes.



Lundaforskarna vilka ligger bakom studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Astronomy & Astrophysics har även gjort beräkningar kring gasjätten Saturnus samt isjättarna Uranus och Neptunus. De konstaterar att även de här planeterna bör ha rört på sig på likartat vis.


Vi kan fundera över alla de observationer av exoplaneter vi upptäckt i andra solsystem där ofta stora gasjättar finns mycket nära sin sol. (se ex min blogg av den 25 mars där jag senast skrev om de så kallade  heta jupitrarna därute) Betydligt närmre än Jupiter till vår sol. Troligen har även de gjort en vandring in mot sin sol men inte stannat på sin vandring förrön mycket nära sin sol. Man kan fråga sig varför det är så.  Men det är inget vi vet utan bara kan tänka oss utifrån vad som skett i vårt eget solsystem.

Asteroiden Pallas är högintressant att besöka

Pallas är den tredje största asteroiden i asteroidbältet (vilket finns mellan Mars och Jupiter). Det var den tyska astronomen och läkaren Wilhelm Olbers som den  28 mars 1802 upptäckte Pallas.


Pallas är helt outforskad och Nasa hoppas nu på medel för att skicka upp en farkost till asteroiden 2022. Men projekten är många så konkurrensen om pengar är stort för rymdprojekt.


Pallas är en protoplanet innebärande en värld i förstadiet till att bli en dvärgplanet (planet). Dess diameter är 512 kilometer.  Den har likt Pluto en excentrisk bana vilket gör Pallas nästan oåtkomlig för rymdfarkosters landning. Det behövs här likt vid besöket förbi Pluto mycket noggranna uträkningar för att inte missa den och i detta fall än mer då det handlar om landning.



NASA kommer troligen att ta det slutliga beslutet om finansiering av detta uppdrag runt mitten av april i år.


Säkert kommer mycket ny och överraskande kunskap att bli följden vid en färd hit (om den blir av) likt det alltid blir vid besök vid eller på objekt därute vilka aldrig tidigare besökt.


Bilden visar de fyra största asteroiderna i asteroidbältet Ceres, Vesta, Pallas och Hygiea.

Fermis paradox lyder var finns civilisationer i universum?

Var är de? Den italienska fysikern Enrico Fermi ställde frågan  1950 och frågan är känd som Fermis Paradox eller The big silence. Fermi undrade och det finns civilisationer på andra planeter än vår i Vintergatan och om de har spridit sig genom galaxen? Om de finns varför har vi inte hört från dem? 


Frågan varför vi inte har upptäckt utomjordiskt liv har diskuterats ofta. Kanske (enligt mig) svaret är att de inte finns.


Under 1970-talet uppstod en idé kallad Zoo hypotesen. Den innebär att utomjordingar har människan under uppsikt likt vi ser på djur på Zoo. För min del anser jag det är långsökt men fantasifullt och det ämnet har tagits upp i fler science fiction berättelser. Dock kan jag inte komma på namn på någon just nu men jag har läst någon för länge sedan.


 Människan av i dag söker febrilt på tecken efter liv därute. Många planeter har hittats i bana runt andra solar men liv har inte kunnat bevisas på någon plats.


Ett konkret fysiskt möte med en mycket avancerad civilisation kan dock vara farligt vilket påpekas av Danielle Briot astrofysiker vid Observatoire de Paris.

Tidigare erfarenheter visar att ett första möte mellan två civilisationer på Jorden blev farligt för båda. Exempelvis européer kontra mayafolket och européer och indianer båda dess och många fler möten blev krig och ockupation.


Vi kan vara under observation av främmande intelligenser.  En civilisation  som förstår problemen som uppstår om de söker kontakt med en så krigsvillig, terroristintresserad, individualistisk och egocentrisk mänsklighet som lever på Jorden i dag.


Vi kan kulturellt och utvecklande vara intressanta för en främmande civilisation men samtidigt ointressanta att träffa i fysisk form.


Jag kan dela uppfattningen av att vi kan vara under observation men jag kan även dela uppfattningen av att vi är ensamma.


Om det finns främmande civilisationer finns säkert även då de som är krigsvilliga och inte skulle tveka om att invadera oss om de fann oss.

I kinesiska Gaofen-programmet har nu satellit 5 och 6 nu tagits i drift.

Gaofen-5 och Gaofen-6 kommer att utgöra en konstellation med de andra Gaofen satelliterna som finns i omloppsbana runt Jorden. De togs officiellt i bruk i slutet av mars i år efter omfattande tester.


Gaofen-5 lanserades den 9 maj 2018, och är den första Kina-utvecklade satellit som övervakar luftföroreningar.


Gaofen-6 lanserades den 2 juni 2018, och ger högupplösta bilder som täcker ett stort område av jorden. Dess data kan användas i övervakningen av natur- och jordbrukskatastrofer, uppskatta skördarna och förändringar av  skogs- och våtmarker.



Båda satelliternas uppgift är miljöövervakning, naturresurssökning och tecken på naturkatastrofer enligt Kinas statliga administration för  vetenskap, teknik och industri för nationellt försvar (SASTIND) och Kinas nationella Space Administration (CNSA).

De övervakar tillståndet av luftföroreningar i Kina genom övervakning av luftföroreningar, växthusgaser och aerosolhalter i atmosfären.
  

Gaofenprogrammet lanserade i april 2013 då Gaofen-1 sändes upp. Denna satellit kan täcka och fotografera hela världen på fyra dagar.


Gaofen-2 skickades ut i rymden i augusti 2014 och kan ta korrekta bilder ner till 0,8 meter i fyrfärg och samla Multispektrala bilder av föremål större än 3,2 meter i längd.


Gaofen-3 lanserades i augusti 2016 och är Kinas första ” Syntetisk aperturradar” satellit. Innebärande att den har en typ av radar där ett flertal radarbilder sammanställs för att producera en radarbild med högre upplösning än vad som kan åstadkommas med konventionell radar. 



Gaofen-4, lanserades i slutet av 2015 och är Kinas första geosynchronous orbit high-resolution optical imaging satellit. Högupplösta bilder på objekt i rörelse är en enkel förklaring på detta. 


Zhang Kejian, vice minister för industri och informationsteknologi och chef för SASTIND och CNSA sa vid en presskonferens att Kina kommer att slutföra byggandet av Gaofenprogrammet efter lanseringen av Gaofen 7senare under 2019. Även denna ska ta högupplösta bilder.



Bild från Wikipedia som visar Venus yta kartlagd av Magellansonden med hjälp av Syntetisk aperturradar. Något Gaofen 3 även kan göra om den kom dit.

Asteroiden Bennu överraskar med än mer än att den är täckt av stenbumlingar

Den 17 mars beskrev jag här på bloggen problemet med att finna en landningsplats på den stenbemängda ytan på asteroiden Bennu. Nasa Sökte även allmänhetens hjälp med att hitta en säker plats för verktyget som skulle landa och ta provet.


Tanken är att hitta en yta att landa på för att ta ett prov med farkosten OSIRIS-Rex stendammsugare av ytan på asteroiden. Med utgångspunkt från observationer gjorda från jorden ansågs att ytan bestod av mindre sten. Men på plats har det visat sig att Bennu är täckt av mer än 200 stora stenbumlingar vilka ställer till problem vid en landning.



Osiris-Rex måste ha en landningsarea med en diameter på 50 meter, och munstycket kan bara hantera stenar som är några centimeter stora. Men inget sådant utrymme har hittats och därför hoppas man av hjälp av allmänheten med att tolka kartmaterial för att finna en möjlig landningsplats.



Men Bennu  överraskar än mer då den med jämna mellanrum skjuter ut plymer av små partiklar. Första gången man såg detta var i januari och i februari upprepades processen ytterligare tio gånger.


– Det här är en av de största överraskningarna under min vetenskapliga karriär. Vi ser att Bennu regelbundet skjuter iväg material ut i yttre rymden, säger Dante Lauretta vid University of Arizona i Tucson forskaren som lett studierna av asteroiden och publicerat en rapport och Bennu i den vetenskapliga tidskriften Science.


Bennu är en aktiv asteroid. Strax efter att Osiris-Rex la sig i sin omloppsbana var Bennus bana som närmast solen. Plymerna kan därför vara fruset vatten som förångas eller eventuellt gaser.


Men vad som utlöser detta puffande är en gåta som ännu inte har något svar. Något slag av geologisk aktivitet bör det dock vara.


Stoftet skjuts ut i hastigheter som ligger mellan några centimeter och tre meter per sekund. En del av partiklarna blir sedan kvar i omloppsbana runt Bennu.


Bennu är unik något liknande har aldrig tidigare setts ske från en asteroid. Förklaring önskas.

Bilden är på Bennu. 

Lyssna på tonerna från Jordens magnetfält

Jorden omsluts av ett magnetfält. Den yttre gränsen av fältet kallas för magnetopausen och är vårt första skydd mot solens högenergiska partiklar från solen och rymden. 
Jordens skyddande magnetfält gör att livet på vår planet skyddas mot farlig kosmisk strålning.


Nu har forskare lyckats bekräfta en teori som säger att magnetfältet beter sig likt en trumma.


Forskare har länge misstänkt att magnetfältet är i svängningar och nu har en grupp forskare från England, USA och Österrike funnit bevis för att detta stämmer.


De har även lyckats göra svängningarna till ljudvågor vilket gör det möjligt att lyssna på hur magnetfältet låter.


Lyssna här. Det är intressant att höra detta ljud.



Bild från wikipedia med följande text: Skillnaden i orientering mellan den magnetiska (Nm) och geografiska (Ng) nordpolen

Ytterligare ett misslyckande har inträffat i att upptäcka meteorer i tid. Läs vad som hände i dec 2018 över Berings hav.

Men först en annan uppmärksammad händelse. Bilderna från Tjeljabinsk 2013 var en kuslig påminnelse om hur vi kan överraskas av tämligen stora objekt som tar sig nära markytan (se bild ovan). Denna Meteorit tros ha haft en diameter på 17 meter och vägt 10 000 ton innan den bröts sönder i atmosfären. Då den exploderade på 30-50 km höjd över staden Tjeljabinsk uppstod en energi på cirka 500 kiloton. Glasrutor i stort antal exploderade och många blev skadade av glassplitter. Men det kunde blivit värre. Meteoriten kom utan förvarning.


Sedan dess har det byggts upp effektivare meteorvarningssystem. Skyn övervakas.

Men detta fungerar inte optimalt. Det har hänt igen. En meteor kom utan förvarning den 18 december 2018 in i en brant  sjugraders vinkel med en hastighet på 32 km/s.

 Meteoriten exploderade 25,6 km över Berings hav utanför Kamtjatka vid Rysslands östliga spets. Eldbollen släppte loss 173 kiloton energi vilket kan jämföras med atombomben över Hiroshima under andra världskriget som hade en styrka av över 20 kiloton.


Då denna explosion skedde över öppet vatten kan det förklara varför ingen på marken noterade smällen när den inträffade. I dagsläget verkar det vara USA:s militära satelliter som såg händelsen och meddelade flygvapnet vilka i sin tur meddelade NASA. Nasa med sina övervakningssystem av rymden missade därmed händelsen men de blev informerade av U.S. Air Force om att deras militära satelliter hade noterat något ovanligt.


Sådana händelser (anser jag) vilka först efter att de skett rapporteras är kusliga då vi kan se det som att det kan komma något däruppifrån utan förvarning.


2018 firade Nasas program för att spåra Neo:s (near earth objekts) 20-årsjubileum. 2005 genomfördes en rejäl uppgradering på tekniksidan, detta i samband med att Kongressen gav myndigheten målsättningen att 90 procent av alla Neos ned till 140 meter i storlek skulle kunna upptäckas till år 2020.


Hittills har Nasa upptäckt över 18 000 objekt, med ett snitt på 40 i veckan. Men stenbumlingar lik ovan vilka är under 140 i diameter är eller kan bli livsfarliga de med så även dessa bör kunna upptäckas.


 Ännu överraskas vi av stora objekt. Jag undrar om de två nämnda meteorerna ovan kan tillhöra en grupp av flera likartade med banor som gör att det kommer att ske igen i ovanstående område


Kanske det hänt många gånger utan att vi upptäckt det. Kanske man ska räkna in Tunguska-händelsen i denna eventuella svärm som jag funderar över kan finnas.


 Det är ju norra halvklotets yttersta områden som drabbats i dessa händelser. Kanske mindre objekt far in ofta men osynliga då det är befolkningsfattiga områden.


Bilden ovan är på explosionen 2013 över staden Tjeljabinsk.

En Magnetar långt därute i universum har vaknat till liv efter tiotals års tystnad.

En magnetar är en neutronstjärna med ett mycket starkt magnetfält. Ca 1000 gånger starkare än vad neutronstjärnor vanligtvis sänder ut. Vi vet dock ännu inte mycket om magnetarer.


En grupp av astronomer ledda av Lina Levin vid universitetet i Manchester i Storbritannien har som uppgift att regelbundet med ett radioteleskop studera pulsaren XTE J1810 – 197 vilken finns i riktning mot stjärnbilden Skytten.


Den är en av endast hittills kända 23 magnetarer och en av fyra radiostrålningmagnetarer som någonsin upptäckts. Upptäcktsåret var 2004 för ovanstående. Men i slutet av 2008 slutade den mystiskt nog att sända ut radiovågor. Magnetfältet blev lugnt. Något som man inte uppmärksammat ska ha skett hos andra magnetarer där hela tiden ett magnetfält existerar.


Nu mer än ett decennium senare visar det sig att astronomernas koll på densamma givit resultat. Den har börjat uppföra sig som en magnetar igen. Strålning och magnetfält existerar i hög dos igen.


 Det var den 8dec. 2018, XTE J1810 – 197 vaknade.  Astronomer har länge ansett magnetarer innehålla magnetfält mer än en miljon gånger mer intensiva än typiska neutronstjärnors och mer än en KVADRILJON gånger mer kraftfulla än Jordens.

Men ingen förstår varför XTE J1810 – 197's radiostrålning gick till vila eller varför det nu vaknade igen.


Vi ska även komma ihåg att magnetarer är bland de sällsyntaste och minst förstådda objekten därute.


XTE J1810 – 197 nystart började med blixtrar av radiostrålning och magnetism men har nu stabiliserats och kan ses som normalt beteende utifrån hur andra magnetarer uppför sig.


Ser man på bilden ovan ser det ut som en vanlig magnets rörelseschema. Men det är en illustration så helt säkert på om denna visar sanningen om radiostrålningsmagentarer  (däremot troligen av hur den vanligaste magnetaren fungerar)  finns inte. Och den visar ingen förklaring till varför magnetarer finns och än mindre varför ovanstående XTE J1810 – 197 uppfört sig som den gjort. 

Jag misstänker att XTE J1810 – 197 tillhör en liten grupp av magnetarer (4 hittills upptäckta som ger radiovågor) vilka vi förstår än mindre än de som ger elektromagnetism enbart. Därmed är det mycket möjligt att de övriga tre kända av ovanstående radiostrålningskällmagnetarer även de kan stanna av under en tid för att sedan plötsligt komma igång igen.


Genom länken här kan du läsa mer om magnetarer och se namn på ett antal som hittills upptäckts och det år detta skedde. 

Bilden ovan är en illustration på hur man tänker sig att det starka magnetfältet sprids ut från neutronstjärnor (magnetarer).

Ett överraskande resultat av vilken planet som ligger närmst Jorden.

I alla konstellationer visas på bild att på ena sidan mot solen från Jorden ligger Venus på den andra från Jorden och solen Mars.


Vi har lärt oss att närmast Jorden med undantag för månen finns som planet Venus och i motsatt riktning Mars.


Men det är fel. Det är Merkurius som kommer närmst Jorden. Merkurius ligger bortanför Venus och är den planet som ligger närmst solen.


Hur nu Merkurius kan vara den planet som likväl kommer närmst Jorden kan man förstå vid läsning från denna artikel.


Bilden visar den blå Jorden med en skymt av Mars till höger och till vänster närmst Jorden den heta Venus och längst till vänster den planet som ligger närmst Jorden Merkurius.

Ultima Thules form förvånar forskare. Men jag undrar om den är så konstig.

Asteroiden Ultima Thule ute i Kuiperbältet vilken New Horizon flög förbi den 1 januari 2019 utforskas genom de data som sändes tillbaks till Jorden  och avslöjar långsamt sina hemligheter.


Data New Horizons har skickat hem sedan förbiflygning av Ultima Thule (officiellt benämnd 2014 MU69) analyseras fortlöpande och lär forskare mer om utveckling, geologi och sammansättningen av denna fornlämning från solsystemets bildande.

 Dennas märkliga form är den största överraskningen hittills av förbiflygning. ”Vi har aldrig sett något liknande någonstans i solsystemet”, sade New Horizons Principal Investigator Alan Stern, för Southwest Research Institute, Boulder, Colorado.


Eftersom asteroiden är så välbevarad erbjuder Ultima Thule vår hittills tydligaste fornlämning till den tid då planetsystemen bildades.


Ultima Thules två lober har troligen en gång kretsat runt varandra, som många så kallade binära världar i Kuiperbältet, tills något sammanförde dem i en ”mild” fusion. Färg och sammansättning visar genom data från New Horizon att Ultima Thule liknar många andra föremål som hittats i regionen av Kuiperbältet.


Men någon helt säker idé på hur formen bildats har forskare inte. 


Ett tips till astronomerna från min sida är att jag ser lösningen på Ultima Thules form till följande. Om man tänker sig att det vid solsystemets bildande var heta rundformade stenblock som for omkring och då två mindre träffade varandra i låg hastighet fastnade de vid varandra genom dess hetta och svalnade efterhand, Där av uppkom formen. Två-blockformen misstänker jag kan vara vanligare än man tror ute bland Kuiperbältets mindre asteroider vilka finns i ett antal som man anser av 70000 st.

NASA försöker skapa annorlunda atmosfärer för att se om dessa kan innehålla livsformer.

Forskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien, mixtrar med olika atmosfärblandningar för att finna möjliga atmosfärer på heta planeter.


 Utgångspunkten är atmosfärer i blandningar av kolmonoxid och väte.


Dessa planeter som kallas ”heta Jupitrar” är gasjättar som kretsar väldigt nära sin sol till skillnad från någon av planeterna i vårt solsystem. Medan jorden tar 365 dagar att kretsa kring solen tar heta Jupitrar mindre än 10 dagar på sig runt sin sol. Deras närhet till en stjärna (sin sol) betyder att temperaturen på ytan kan variera från 530 till 2800C grader.


Men även i denna temperatur kan en atmosfär finnas (dock knappast liv tycker jag) . Vilken blandning denna atmosfär då har för att existera på planeten experimenteras nu ut. Vi ska komma ihåg att merparten av materia och grundämnen smälter i dessa temperaturer.


Varför vill då forskare veta om en viss sorts atmosfär kan finnas här? Som jag tolkar det är det för att förstå mer av vad de ser på dessa jätteplaneter och ta hänsyn till de effekter en atmosfär ger när planeten studeras. Man vill helt enkelt veta vad man ser där nere i hettan för att tolka resultaten utifrån planeternas rörelser och innehåll. Men jag har även förstått att de även kan tänka sig livsformer i denna atmosfär. Men jag är själv övertygad troende på att det inte är möjligt. 


Bild på vår egen Jupiter men som sådan enbart lik de heta jupiterlika exoplaneterna därute enbart i storlek.