Gåtan om de mystiska isringarna i Sibiriens istäcke kan vara löst.

Bajkalsjön är världens största och djupaste sötvattensjö, enligt Gizmodo. Det är hem för många sorter av fisk som inte finns någon annanstans i världen, och även en population av sötvattensälar finns här.

Isringarna i Bajkalsjön  i Sibirien har förbryllat forskare i årtionden.
Nu har forskare kommit till resultatet att de orsakas av varma, cirkulära virvelströmmar av vatten under isen. Forskare  anser att detta sker på grund av vindmönster, floder som rinner ut i sjön och formen på sjöns kust och botten.


Virvlarnas starka strömmar smälter isen vid kanten men är inte tillräckligt starka för att för att ge effekt av snösmältning i centrum av de bildade hålformationerna.

"Resultaten av våra fältundersökningar visar att det finns varma virvlar som cirkulerar i medurs riktning under istäcket", säger Alexei Kouraev, hydrolog vid universitetet i Toulouse, i ett uttalande från  NASA. I virvelns mitt smälter isen inte – även om vattnet är varmt – eftersom strömmarna är svaga", säger han. "Men på virvelgränsen är strömmarna starkare och varmare och vattnet leder då till snabb avsmältning."De flesta  ringarna uppstår i mars och april och har diametrar på ca 4-6 km. De ses inte från marken utan kan bara ses från satelliter. Dess varaktighet är i en del fall endast några dagar andra någon månad. 


Forskning av detta slag av geologiska fenomen likväl som väderfenomen mm är viktigt att göra på jorden där detta inte fullt ut förstås. Resultaten ger även kunskap om hur vi då ska tolka resultat vi ser eller mysterier vi upplever i formationer eller mönster på främmande planeter eller månar däruppe.


Bild ovan från vikipedia på is i sjön.

Brittiska UFO-filer släppta till allmänheten

Ufo-rapporter från 1950-2009 offentliggörs nu av försvarsministeriet i Storbritannien. Troligen då det anses att eventuella rapporter som kan varit på hemliga projekt inom försvaret nu är förlegade. 


Nyare rapporter efter 2009 släpps inte. Säkerligen för att de kan innehålla bilder på försvarshemliga objekt av flygkaraktär. Drönare av militärs slag exempelvis.

Säkert finns i de släppta rapporterna inget av topphemligt försvarsmaterial. Men säkert finns i rapporterna även det som inte kunnat förklaras fullt ut. 


Himlafenomen av slaget klotblixtar, reflexer från kameralinser och väderfenomen.

För min del anser jag att det inte finns något som bevisar det omöjliga (enligt mig) besök från främmande utomjordiska varelser.



Bild från  som visar en fantasivy av Ufo möte. En vacker bild anser jag.

Protostjärnan G358-MM1 ses bildas just nu

Solen är en av miljarder stjärnor i den galax där vi ingår, Vintergatan. Solen är ganska liten jämfört med många andra stjärnor.  Det finns många som är minst åtta gånger mer massiva än solen.  Dessa stjärnor påverkar strukturen formen och det kemiska innehållet i en galax. 


När de har uttömt sitt vätgasbränsle sker bland de större en explosiv händelse som kallas en supernova. Denna explosion är ibland så stark att den utlöser bildandet av nya stjärnor av det material från den döda stjärnan som nu finns i supernovans omgivning.

Men det finns ett mysterium vi inte kan förklara ännu.  Astronomer vet inte hur de ursprungliga massiva stjärnorna bildats. En teori är att en roterande skiva av gas och damm dras samman (bör vara genom gravitation och rörelse min anm.) och ur detta uppstår kärnreaktioner vilket resulterar i att en stjärna föds. Något som tar lång tid och mycket rörelse.


 Det är därför astronomer är uppspelta över en nyligen gjord observation av fenomenet som verkar bekräfta teorin.  Utifrån denna kommer astronomer att utveckla och testa teorier för att förklara hur dessa kompakta stjärnor får sin massa mer i detalj genom olika utsagor och prövningar av data, datasimuleringar och matematik.

Uppspeltheten beror på att de upptäckt en protostjärna. En protostjärna är ett förstadium i en stjärnas utveckling när moln av väte, helium och rymdstoft genom gravitation och rörelser dras ihop. En sådan har nyligen upptäckts 22000 ljusår bort och getts namnet G358-MM1.


Efter den första upptäckten av  anhopningsexplosionen ( G358-MM1) under 2016 enades astronomer från hela världen 2017 om att samordna sina ansträngningar för att observera mer. Fler observationer krävs och detta kräver en gemensam global insats av astronomer och teleskop över hela världen. Ur detta bildades projektet Maser Monitoring Organisation (M2O). 


För mer info om detta projekt följ denna länk direkt från deras hemsida M20.


Bild ovan från vikipedia på en protostjärna tagit av Spitzerteleskopet i  infrarött ljus. Vilken är okänt.

Hur universum troligen fick sina stjärnor.

En gång för länge sedan lyste ingen stjärna i universum. Det var i början av allt, efter BigBang explosionen från ingenstans i ingenting. Tid och rum hade nu kommit till.


I början av vårt kosmos var det nästan samma genomsnittliga densitet överallt. Inget var existerande som ett objekt. Det var en stor förändring när de första stjärnorna kom till.


I ny forskning har ett team av astronomer identifierat några av de äldsta galaxerna som någonsin setts. Dessa galaxers stjärnor bildades när universum var 680 miljoner år gammalt enligt forskarna vilka även funnit bevis för att dessa galaxer överöste sin omgivning med extrem ultraviolett strålning.


Denna överösning bildade gigantiska bubblor av vätgas. Denna blev strömförande och joniserad och gav därmed astronomer den första direkta bilden av en stor omvälvande epok av vårt universum. Ännu tidigare under universums ålder under de första hundra tusen år efter Big Bang var vårt universum varmt och tätt och bestod av plasma innehållande fria elektroner och kärnor.


Men allt kaos slutade när universum blev ca 380 000 år gammalt. Det var då plasman av elektroner, neutroner, och protoner genom att temperaturen i universum gick ner och var tillräckligt låg  för elektronerna att kombinera sig med kärnor av protoner och elektroner och bilda atomer till den första vätgasen och heliumet. De första grundämnena gaserna bildades.
  

Denna händelse resulterade i frisläppandet av en enorm mängd strålning som vi fortfarande känner av, den kosmiska mikrovågstrålningen. I miljontals år skedde sedan inte mer. 


Inte mer än att universum expanderade vidare, kyldes av och gaserna fick högre densitet och formades till bubblor lite här och lite där och densiteten ökade än mer.

Detta förtätande av gasen  innebar att gravitationskraften ökade och drog gasen allt tätare samman och så vidare. Det resulterade i de första metallfattiga stjärnorna vilka efterhand som de åldrades blev novor och supernovor vilka bildade skilda slag av grundämnen och materia grundämnena till de slags stjärnor vi sedan känner igen som vår sol och planeter mm.


För att läsa än mer om detta och lite om fortsättningen. Se här  .


Genom eoner växte de första stjärnorna till i bubblorna nämnda ovan  och  blev fler och fler och bildade galaxerna i det tysta, mörka, neutrala expanderande universumet där vi senare blev en del.

Bild från på en blick ut i universum.

Då två neutronstjärnor kraschade 2017 skakade universum

Svarta hål kan ses som döda" stjärnor. De uppstår då en större stjärna har kollapsat under sin egen tyngd och gravitationen har blivit så stark att elektromagnetisk strålning (bl.a. ljus) inte kan ta sig ut från dess yta. Allmän relativitetsteori (liksom de flesta modeller om gravitation) säger inte bara att svarta hål  finns utan förutsäger även att de kommer att ta form i naturen närhelst tillräckligt stor mängd materia packas i en viss region genom ett skeende som kallas gravitationskollaps.


En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort de yttre lagren inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. En stjärna som i storlek motsvarar 1,4 - 3 solmassor övergår i en supernova återstoden blir då en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material vilket är resterna från supernovan. 

En vanlig neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter, men har en massa som 1,4 - 3 solmassor. Det innebär att denna har en densitet som är ca 1 miljard ton per kubikcentimeter. Gravitationsfältet vid stjärnans yta är därmed tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket resulterar i en neddragningshastighet på ungefär 100 000 km/s, ungefär 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål här skulle då ha hasigheten 6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall.


Neutronstjärnor har fått sitt namn utifrån att gravitationen är så stark att atomerna i stjärnans inre kollapsar vilket gör att protonerna och elektronerna smälter samman och bildar neutroner.


2017 upptäcktes att två neutronstjärnor slogs ihop långt bort i rymden vilket skapade en kraftfull skakning i universum i form av gravitationsvågor. Inspelningen av dessa gravitationsvågor, anser nu ett par fysiker, att de har hittat bevis från. I allmänna relativitetsteorin är svarta hål enkla objekt, oändligt komprimerade singulariteter eller punkter av materia omgivna av händelsehorisonter (ytan av ett svart hål) genom vilka inget ljus, ingen energi eller materia kan fly från. Hittills har data från svarta hål visat denna modell.


Men på 1970-talet beskrev Stephen Hawking en serie studier som tyder på att gränserna för svarta hål inte är riktigt så enkel. Istället suddas händelsehorisonterna  ut tack vare en rad effekter kopplade till kvantmekanik som gör att "Hawkingstrålning" kan fly. 



Under åren sedan dess har ett antal alternativa svarta hål modeller beskrivits där dessa släta, perfekta händelsehorisonter ersätts med tunnare mindre täta membran (händelsehorisonter). På senare tid har fysiker förutspått att dessa mebran skulle vara särskilt intensiva runt nybildade svarta hål och tillräckligt betydande för att ge gravitationsvågor som kan upptäckas som gravitationsekon. Nu har efterdyningarna av ovanstående neutronstjärnors kollision hittats av två fysiker. De hävdar att det svarta hål som bildades när neutronstjärnorna kraschade gav detta eko i form av en gravitationsvåg som lyckades ta sig ut från händelsehorisonten.

 Något kunde (min anm.) därmed lämna det svarta hålet vilket tidigare ansetts som omöjligt enligt mest gällande teori.

Frågan jag ställer mig är något helt annat. Då vi anser oss veta att alla galaxers centrum har ett stort svart hål undrar jag hur detta har bildats. Vad kollapsade för att bilda dessa i varje centrum av galaxerna? Det finns inget svar på detta (vad jag vet).


Bild på en fantasi från men skakningen kanske kan ses som denna bild.

Rumtiden virvlar runt en slocknad stjärna däruppe.

Hur tid och rum virvlar runt en död stjärna (neutronstjärna) har bekräftat ännu en förutsägelse av Einsteins relativitetsteori enligt en ny studie. 



Det är ett fenomen som kallas Lense-Thirring effekt. 

Det anger att rumtiden virvlar runt en massiv roterande kropp (likt Merkurius gör runt solen se ovan länk om relativitetsteorin). 


Experiment har upptäckt Lense-Thirring effekt  i gravitationsfältet från den roterande jorden. Men effekten är utomordentligt liten och har därför varit svår att mäta. Objekt med större massor och mer kraftfulla gravitationsfält såsom neutronstjärnor erbjuder bättre möjligheter att undersöka detta fenomen.


Forskare fokuserade på PSR J1141-6545, en ung pulsar ca 1,27 gånger solens massa. Pulsaren finns 10.000 till 25.000 ljusår från jorden i stjärnbilden Flugan nära de södra korset.


En pulsar är en snabbroterande neutronstjärna som avger radiovågor längs de magnetiska polerna. (Neutronstjärnor är slutprodukten av stjärnor som dog i som supernovor i ett skeende  kraftfullt nog att krossa protoner tillsammans med elektroner för att bilda neutroner.)


Runt PSR J1141-6545 cirklar en vit dvärg med en massa ungefär som solens. Vita dvärgar är det som blev kvar av utbrända stjärnor efter stjärnor i medelstorlek som uttömt sitt bränsle och kastat från sig sitt yttre lager. Vår sol kommer att sluta som en vit dvärg en dag, liksom mer än 90 % av alla stjärnor i vår galax.


Pulsaren kretsar runt den vita dvärgen i en stram snabb bana mindre än 5 timmar lång och rusar genom rymden i en hastighet av 1 miljon km/h enligt, studiens huvudförfattare Vivek Venkatraman Krishnan, astrofysiker vid Max Planck Institute for Radio Astronomy i Bonn, Tyskland. Han säger även att "System som PSR J1141-6545 där pulsaren är yngre än den vita dvärgen är ganska sällsynta,". 


En svår (enligt mig) tanke enligt mig,  rum-tiden och relativitetsteorin är jag inte helt hemma inom.

Bild från  som visar hur vi förundras över verkligheten

Nära krasch mellan två satelliter.

Det hela började med en rad signaler från LeoLabs. Ett företag som använder radar för att spåra satelliter och skräp i rymden. Signalerna visade att risken för att två gamla satelliter riskerade att kollidera var stor. Risken var en på hundra för en frontalkrock den 30 januari i år. 


På LeoLabs uppskattades att satelliterna dock troligast skulle passera inom 15-30 meter från varandra. Någon möjlighet att innan mötet få kontakt med någon av satelliterna för kursändring eller förstöring fanns inte. Det var bara att avvakta och se vad som skulle ske.


Efter LeoLabs varning började andra organisationer ex, Aerospace Corporation att ge liknande förutsägelser. Däremot var beräkningar från andra teleskop mindre allvarliga i sina data för risken av kollision. Varken det amerikanska flygvapnet eller NASA utfärdade någon varning.


De satelliter det handlade om var  Infrared Astronomical Satellite (IRAS). 

Ett stort rymdteleskop som väger runt ett ton vilket sändes upp 1983. Det avslutade framgångsrikt sitt uppdrag senare samma år och har sedan dess åkt runt däruppe i sin ensamhet. 


Den andra satelliten har en något mer spännande historia.   Det är en tidigare hemlig satellit vilken sköts upp 1967. GGSE-4 var en del av ett mycket större projekt för att leta efter  radarsignaler från Sovjetunionen. Denna satellit innehöll också ett experiment för att utforska sätt att stabilisera satelliter med hjälp av gravitationen. Den väger 83kg. Det är mycket mindre än IRAS  men har en mycket ovanlig och olycklig form. Den har en 18m utskjutande arm med en vikt på slutet vilket gör den till ett mycket större mål. 


Nästan 24 timmar senare visade data från LeoLabs risken för kollision  kunde nedgraderas  till en på 1000  och reviderade det förutspådda passerandet mellan satelliterna till 13-87m. Även om det fortfarande var närmare än risken skulle vara borta var det en avgjort mindre risk. 


Men mindre än 15 timmar efter det larmade LeoLabs ännu en gång att sannolikheten för kollision ökat igen till en på hundra och senare till en på 20. Detta  efter att formen på GGSE-4 blivit känd. 


Den goda nyheten nu är att de två satelliterna verkar ha missat varandra. Men med alla satelliter däruppe och annan skrot är alltid risken stor för en kollision.

En intressant referens är följande.  NASA flyttar ofta den internationella rymdstationen ISS när risken för kollision är bara en på 100000. 


Förra året flyttade Europeiska rymdorganisationen en av sina satelliter när sannolikheten för kollision med en SpaceX-satellit uppskattades till en på 50 000. Den gången ökade dock risken till en av 1000 när det amerikanska flygvapnet som upprätthåller kanske den mest omfattande katalogen av satelliter gav mer detaljerad information.


Bild från https://pixabay.com/sv/photos/satellit-sojuz-rymdskepp-67718/ på en satellit däruppe (obs har inget med ovan) den ryska Sojuz.

Forskare diskuterar om en komet hämtat liv från Jorden och spridit det till en ny plats i universum.

Några astrofysiker från Harvard har föreslagit att  livet kan ha spridit från jorden och ut till andra planeter i universum.


För Miljoner kanske några miljarder år sedan kom en stor komet in mot jorden och snuddade jordens atmosfär men kraschade inte in i jorden. Den snuddade  atmosfären och fortsatte sin färd förbi jorden och vidare ut genom solsystemet.



Extremt härdiga mikrober längst uppe i jordens atmosfär ( det har hittats sådana  min anm.) överlevde kollisionen med isbollen och medföljde denna inkapslade i isen. Dessa mikrober hamnade inbäddade djupt inne i kometens porösa yta skyddad från strålning och kometens färd fortsatte. Vi har ju bara nyligen haft besök av interstellära objekt ex. Borisov under 2019 denna kom dock inte nära jorden. Teorin är därför inte omöjlig då det gäller besök av interstellära objekt i närområdet. 


Tiotusentals kanske miljoner år gick innan den teoretiska kometen ovan (eller fler)  hamnade i ett annat solsystem och krashade på en exoplanet där och smittade denna med jordiskt liv. Detta anses ha kunnat ske. Men det är en väldigt lik teorin om när livet kom till jorden. Det är samma teori men spegelvänd. 


Själv (min anm.) tror jag varken på det ena eller andra. Livet anser jag är unikt för jorden och att det är skapat är inte omöjligt låt oss kalla det av Gud. En bättre förklaring har jag inte.

Fri bild från 

Omöjligt få klara bilder från Pluto och månen Titan. Suddigheten breder ut sig.

NASA: s New Horizons uppdrag gjorde att vi kunde se på  Pluto långt mer detaljerat än vi någonsin kunnat. Men skarpa bilder över Pluto gick inte att få fast New Horizon fanns med en bra vinkel över dess yta. De blev suddiga. Likt bilderna som togs på Saturnus måne Titan av Cassini- Huygen.


När forskare tittade på data från  förbiflygningen insåg de att Pluto var täckt av dis. "Det förvånande är att Pluto har detta  dislager," säger Bonnie Buratti planetforskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Kalifornien i ett uttalande den 8 januari under en presentation vid den 235: e mötet i American Astronomical Society  i Honolulu.


"Vi talar om Pluto som en ny Mars men Pluto ser ut som den kan vara den nya Titan också," sa Buratti. Saturnus största måne. Titan är den andra månen i storleksordning i vårt solsystem och är i storlek jämförbar med planeten Merkurius. Titans atmosfär består till 98,4 % av kväve – den enda kväverika atmosfären i solsystemet förutom Jordens som består av 78 % kväve. Jordens sjöar består av vatten medan Titans består av etan och metan. Sjöarna på Titan uppskattas vara upp till 200 meter djupa. 


Forskare tror att det på Pluto faller organiska molekyler ur den tjocka atmosfären och att detta kan vara anledningen till de sanddyner och den dis som finns här. Sanddyner finns även på Titan. Vindar sveper på ytorna på båda kropparna.  


Nu önskar forskare hitta svaret på vad diset på Pluto består av. Troligast anses det bestå likt på Jorden och Titan av isiga partiklar. På jorden vattenis. På Titan etan och metan-is. Men vad på Pluto? Troligen kväveis eller etan båda slagen finns i dess atmosfär (min anm.).


Vi får hoppas de finner lösningen . Min gissning är fruset kväve och etan. 


Bild från Vikipedia på Saturnus måne Titan taget troligen av farkosten Cassini-Huygen. Men även Pioneer 10 o 11 och Voyager 1 och 2 har varit i omgivningen tidigare.

Vattnet som en gång flöt på Mars yta var salt och mineralrikt.

Mars är den intressantaste planeten i vårt solsystem att söka efter liv på. En anledning till detta är att Mars finns relativt nära jorden jämfört med Saturnus och Jupiters  månar (som också anses vara bra kandidater för att upptäcka liv på). För det andra är Mars lätt att observera då planeten saknar en tjock atmosfär som ex. Saturnus måne Titan har vilken även denna är intressant.


Mars yttemperatur och lufttryck svävar runt den punkt flytande vatten kan finnas och vatten är viktigt för att liv ska kunna existera. Vidare finns det bra bevis i form av observerbara floddeltan vilket visar att dessa troligast formats av vatten (min anm. Det är inte omöjligt att de formats av sandvindar).  Nyare mätningar gjorda på Mars yta visar att flytande vatten troligen flödade på Mars för några miljarder år sedan. Men det bevisar inte att detta vatten hade livsformer eller  gav liv till något. Jag anser att vi ska leta efter primitiva växter eller fossil om vi ska leta spår av  liv någonstans inte djurliv som existerar i dag (min anm).


Många Forskare blir alltmer övertygade om att Mars var beboeligt för några  miljarder år sedan (om så, innebär det inte att det verkligen fanns liv där bara möjligheten, min anm.).


 Huruvida det i själva verket finns eller fanns livsformer på Mars av något slags växt eller djurliv är fortfarande hett debatterat. För att bättre begränsa dessa frågor har forskare försöker förstå den typ av vattenkemi som kunde ha genererat de mineraler som observerats på Mars  och  som producerades för några miljarder år sedan.



Salthalt (hur mycket salt fanns i vattnet), pH-värdet (ett mått på hur surt vattnet var) och redoxtillstånd ungefär ett mått på gasers mängd såsom väte eller syre som så skulle lämnat spår efter sig som oxiderade miljöer.


Senaste mätningar på Mars tyder på att dess gamla miljöer kan ge ledtrådar om Mars tidiga beskaffenhet. Närmare bestämt egenskaperna hos porvattnet i sedimenten vilket ska sökas  spår efter i forntida sjöbottnar i Gale Crater på Mars. Här tolkas data tagna från långt håll (vilket kan riskera att bli feldata och få omtolkas den dag vi kan undersöka på plats min anm.)  med målet att undersöka om dessa sediment bildats i närvaro av flytande vatten och hade ett pH-värde nära jordens nutida hav. Jordens hav är värd för otaliga former av liv. Det ger då en forskare indicier på att Mars tidiga miljö var en plats samtida med jordlivet och likt på Jorden då kunnat ha haft liv. Men forskare anser även att det är ett mysterium varför bevis på liv eller tidigare liv på Mars är så svårt att hitta.


Jag (min anm.) anser dock att livets början är unik för jorden. Förutsättningar som vatten etc kan finnas på många platser däruppe även på Mars i nutid eller i forntid men gnistan till liv uppstod aldrig. Ingen vet säkert hur liv uppstår enbart vad som behövs för att det skulle kunna uppstå.


Bild från vikipedia på geologiska data som en illustratör använt för att visa hur Mars hav och landyta e gång kan ha sett ut från ovan.

En av universums äldsta stjärnor J0815+4729 har enligt ny forskning en atmosfär innehållande stora mängder syre.

J0815 +4729 är en av de äldsta stjärnorna däruppe. Den finns i riktning mot Lodjurets stjärnbild 7500 ljusår bort från oss. Den är en av de metallfattigaste stjärnorna som upptäckts.


Ett internationellt team av astronomer från University of California i San Diego, Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och Universitetet i Cambridge har upptäckt stora mängder syre i atmosfären i denna som den kallas "primitiva stjärna" (primitiv beroende av dess metallfattighet). Här finns en stor mängd syre och kol. Denna nya slutsats och upptäckt gjordes med hjälp av W. M. Keck-observatoriet i Maunakea på Hawaii.  Upptäckten  ger en viktig ledtråd av hur syre och andra element producerades under de första generationerna stjärnor i universum. Syre är det tredje vanligaste elementet i universum efter väte och helium och livsviktigt för alla former av liv på jorden. Syre är den kemiska grunden för andning och en byggsten i kolhydrater.


Det är också den viktigaste elementära komponenten i jordskorpan. Men syre fanns inte i det tidiga universum innan stjärnbildningen. Det skapades först genom nukleära fusionsreaktioner som uppstod djupt inne i de mest massiva stjärnorna de med en massa ungefär 10 gånger större än solens massa eller än större. De första stjärnorna eller första stjärngenerationen.


Att spåra den tidigaste produktionen av syre och andra element kräver studier av de äldsta stjärnor som fortfarande existerar (vi ska komma ihåg att stjärnor har en begränsad livslängd innan de förändras till ex en nebulosa). 


J0815+4729 är en sådan stjärna. Endast ett fåtal sådana stjärnor är kända i vår galax. Men ingen har en så enorm mängd kol, kväve och syre jämfört med deras järninnehåll (vilket är mycket lite i jämförelse med andra stjärnor i denna stjärna min anm.), säger David Aguado postdoktoral forskare vid universitetet i Cambridge och medförfattare till studien.


"För trettio år sedan började vi i Cambridge studera förekomsten av syre i galaxens äldsta stjärnor. Resultaten visade att syre producerades enormt mycket under de första generationerna av supernovor. Vi kunde dock inte föreställa oss att vi skulle hitta ett fall av anrikning så spektakulärt som i denna stjärna" konstaterade Rafael Rebolo, IAC direktör och medförfattare till studien. 


En intressant iakttagelse (min anm.) tidigare har många ansett syres utgångspunkt var supernovor. Men här visades ett alternativ syre bildat i de första stjärnorna. Stjärnor som i motsatts till senare stjärnor var mycket metallfattiga. Troligen var metallfattigheten i den första generationen av stjärnor förutsättningen för att syre skulle bildas i dessa.


Bild från vikimedia på Keckobservatoriet i MaunaKeya på Hawai.

De ljusstarkaste explosionerna i universum har uppstått enligt följande….

Svenska och japanska forskare har hittat en förklaring till de besynnerliga emissionslinjerna (spektrum av ljus) hos en av de ljusstarkaste explosioner som observerats. Supernovan SN 2006gy, samtidigt upptäckte de förklaringen till hur supernovan uppstod.



Superluminösa supernovor är universums mest ljusstarka explosioner. Supernovan SN 2006gy är en av de mest välstuderade men forskare har hittills varit osäkra på hur den uppstod. Nu har forskare från Stockholms universitet tillsammans med japanska kollegor upptäckt höga halter av järn i spektrallinjerna från ljuset därifrån något som aldrig tidigare observerats i en supernova.


 Utifrån dessa linjer har nu tolkats in en ny förklaring till hur SN 2006gy  uppstod. Anders Jerkstrand vid Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet säger följande angående detta:  – Ingen hade testat att jämföra spektra från neutralt järn alltså järn med alla elektroner i behåll med de oidentifieradeemissionslinjerna i SN2006gy….. Vi gjorde det och såg med spänning hur linje efter linje radade upp sig.

– Än mer spännande blev det då det snabbt visade sig att det måste röra sig om mycket stora mängder järn – minst en tredjedel av solens massa – vilket direkt uteslöt en del gamla modellscenarion och i stället öppnade dörren för ett nytt.


Föregångaren till supernovan SN 2006gy var enligt den nya teorin en dubbelstjärna bestående av en vit dvärg i samma storlek som jorden och en väterik massiv stjärna lika stor som vårt solsystem (otrolig storlek om det är riktigt min anm.)  i nära omlopp kring varandra.


När den väterika stjärnan expanderade sin mantel vilket sker i slutfasen i en stjärnas liv av denna storlek fångades den vita dvärgstjärnan in innanför manteln och virvlade ner mot centrum av den större stjärnan. När den nådde kärnan exploderade den instabila vita dvärgen och en så kallad Typ Ia supernova uppstod. Denna supernova kolliderade sedan i sin tur med manteln, som slungades iväg och i denna gigantiska kollision uppstod SN 2006gy.


– Att en Typ Ia supernova verkar ligga bakom SN 2006gy vänder upp och ner på vad de flesta forskare utgått från, säger Anders Jerkstrand.


– Insikten att en vit dvärg kan befinna sig i nära omlopp med en massiv väterik stjärna och explodera snabbt vid invirvlande i denna ger viktig och ny information till teorin kring evolutionen av dubbelstjärnor samt de förhållanden som krävs för att en vit dvärg ska explodera.


Dessutom innebär forskarnas upptäckt av den nya spektraldiagnostiska metoden där järn upptäcktes nya möjligheter att göra astrofysikaliska undersökningar i andra sammanhang.


Jag (min anm) är otroligt imponerad över och kan inte föreställa mig en stjärna lika stor som vårt solsystem som nämn ovan. Otroligt är ordet.


Bild från vikipedia på den omnämnda supernovan N 2006gy och kärnan i dess galax, NGC 1260, sett i röntgen av Chandra X-ray Observatory.

TOI 700d en planet av Jordens storlek som skapat intresse hos forskare

TRAPPIST-1 är en röd dvärgstjärna i vattumannens stjärnbild belägen 40 ljusår från jorden. Dess planetsystem består av sju planeter. Omloppstiden för de sex innersta planeterna är mellan ett och ett halvt till 13 dygn. Detta vet vi om de sex innersta planeten men ännu är den sjunde och ytterst (hittade) planetens omloppstid okänd.


 Det är sannolikt enligt astronomerna att åtminstone tre av planeterna har flytande vatten men intressantast är planet Trappist-1d (TOI 700 d) då denna har storlek mest lik jorden. Planeternas beteckningar är Trappist-1b, Trappist-1c, Trappist-1d, Trappist-1e, Trappist-1f, Trappist-1g, och Trappist-1h. 


TOI 700 d (Trappist-1d) är en av endast ett fåtal planeter i storlek som Jorden som hittills upptäckts runt en stjärnas beboeliga zon.  De andra planeterna i TRAPPIST-1-systemet är större och ligger inte så väl till som livsmöjliga som just Trappist-1d. Systemets upptäckt var från NASA: s Kepler Space Telescope.


Men nu har TESS-teleskopet som  utformades och lanserades speciellt för att hitta jordstora planeter som kretsar kring närliggande stjärnor (säger Paul Hertz, astrofysik divisionschef vid NASA: s högkvarter i Washington) funnit att just Trappist-1d är av jordstorlek och finns i en zon som gör denna planet högintressant. 


"Planeter runt närliggande stjärnor är lättast att följa upp med större teleskop. Upptäckten av TOI 700d är ett viktigt vetenskapligt fynd för TESS. Planetens storlek och plats i den beboeliga zonen gör den mycket intressant att vidare studera med  Spitzer-teleskopet. Ett teleskop än mer avancerat än Kepler och Tess för undersökning av än mer avancerat slag. Detta teleskop har nu fått uppdraget att studera Trappist-1d och vi väntar med spänning på vad detta teleskop kan få fram.



Illustration från Vikipedia  på Trappistsystemet med son röda dvärgstjärna Trappist 1 och de sju planeterna i solsystemet.

Forskare söker lösa gåtan om det går att skilja åt neutrinos och antineutrinos. Kanske de söker en spökpartikel?

Materia och antimateria har de flesta hört talas om. Antimateria är motsatsen till den vanliga materia (allt som vi och all materia på Jorden är uppbyggt av) , som vår galax och resten av vårt synliga universum består av. Men det finns en antipartikel för varje vanlig partikel till exempel protoner–antiprotoner, neutroner–antineutroner och elektroner–positroner. Vissa partiklar är sina egna antipartiklar, till exempel fotoner och Z-bosoner.



Men det finns även neutrinos men finns en antineutro där ute eller är även dessa likt fotoner sina egna antipartiklar? Logiskt bör den finnas men går den att särskilja från en neutron? Ingen vet (och om den är sin egen antipartikel går det inte min anm.) men forskare försöker lösa gåtan.


 I åratal har ett internationellt team av forskare med sitt forskningscentra  djupt under ett berg i centrala Italien outtröttligt samlat in data med de mest känsliga mätinstrumenten för att försöka hitta bevis på att antineutrinos finns. Forskarna söker efter bevis för att dessa spöklika partiklar som kallas neutrinos vilka är troligast omöjliga att skilja från sina egen antimateria. Om det bevisas, kan upptäckten lösa en kosmisk gåta som har plågat fysiker i årtionden: Varför finns det antimateria alls och då av alla slag inom materia? De har länge vetat att materia finns även som antimateria. För varje grundläggande partikel i universum verkar forskningen hittills visa att denna har en antipartikel som är nästan identisk med sitt syskon, med samma massa men motsatt laddning.


Neutrinon är en elementarpartikel, som tillhör familjen leptoner och saknar elektrisk laddning. Men varför bör en antineutriono finnas (min anm) den som vi ser som neutrino har ju ingen elektrisk laddning och då kanske inte en antineutrino har bildats hur nu denna skulle konstruerats. Om den skulle finnas vilken laddning skulle den då ha för att kallas antineutrino eller skulle vi gå än längre och påstå att det finns en oladdad neutriono, en positivt laddad och en negativt laddad. I så fall borde det även finnas oladdad materia också utöver det vi är gjorda av och antimateria. Nej (säger jag) sluta leta efter spökmateria neutrino är oladdad det visar att denna partikel inte har en antipartikel. Punkt slut.


Bild från vikipedia Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Något har hänt därute som gav en stark gravitationsvåg som nyligen träffade jorden.

En mystisk kosmisk händelse kan den 14 januari 2020 ha något sträckt och pressat vår planet med anledning av en snabbt passerande stark gravitationsvåg från okänd källa. Passagen skedde under 14 millisekunder och orsakade under denna korta stund snedvridning i rumtiden. 


Gravitationsvågen upptäcktes  av Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory (LIGO) och Virgo interferometer. Astronomer har ännu inte kunnat lokalisera vågens orsak eller kunnat avgöra om det bara var en blip (störning) i detektorerna.  


Gravitationsvågor i sig  kan orsakas av kollisionen mellan massiva föremål, såsom två svarta hål eller två neutronstjärnor. Astronomer upptäckte sådana gravitationsvågor från en neutronstjärnkollision 2017 och en i april 2019. Men gravitationsvågor från kollisioner av sådana massiva objekt manifesteras i data som en serie vågor som förändras i frekvens över tiden som då två objekts omloppsbanor kommer allt närmre varandra, säger Andy Howell, forskare i Los Cumbres Observatory Global Telescope Network och en adjungerad fakultetsmedlem i fysik vid University of California, Santa Barbara. 


Howell var inte en del av LIGO där upptäckten gjordes men anser att signalen inte var en serie vågor utan en bristning i tid och rum. En mer trolig orsak än en kollision enligt ovan är att denna kortlivade  gravitationsvåg kom från en övergående händelse såsom en supernovaexplosion. Slutfasen av en stjärnas liv. Var denna då skulle finnas eller var detta skett är dock okänt i dag (min anm.)  

Men det skulle kunna bero på att en supernova har kollapsat direkt in i ett svart hål utan att producera neutriner, även om en sådan händelse är mycket spekulativ, sade Howell. I så fall finner vi knappast källan till denna händelse (min anm.) Men astronomer har ännu inte gett upp med att hitta källan av denna händelse utan pekar nu sina teleskop mot den regionen varifrån den verkar ha kommit för att försöka lokalisera källan. OM nu inte hela händelsen var en så kallad blip (störning) i något instrument vid LIGO som även visades vid Virgo alternativt tvärtom. Men att en blip samtidigt visades vid båda instrumenten samtidigt är knappast troligt.


Bild från  som kan ge en tanke på universums hemligheter och funderingarna över detta.

Två okända objekt är på väg bort från vårt solsystem

Astronomer vid National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ) har analyserat banorna av två objekt på väg ut ur solsystemet för att aldrig återvända. Troligast två kometer vilka aldrig haft sin gång inom vårt solsystem utan kommit in i detta utifrån för att nu fortsätta ut i den interstellära rymden igen efter att ha passerat solen.


 Det är enkelt att beräkna vart dessa kometer är på väg men betydligt svårare att bedöma varifrån de kom. En komet kan ursprungligen ha haft en stabil bana långt från solen (och rundat denna periodvis likt Hayleys 75 åriga bana runt solen) men gravitationella rörelser kan efterhand dragit kometen ur sin bana. Kometen faller då in i det inre av solsystemet där den kan observeras innan den kastas ut i interstellära rymden genom dess förändrade kurs. I det andra scenariot har en komet en plats mycket långt borta kanske i ett annat planetsystem och har fluget genom den interstellära rymden i kanske miljarder år och av slumpen passerar den genom vårt solsystem innan den fortsätter på sin väg.


Arika Higuchi och Eiichiro Kokubo på NAOJ beräknade de typer av banor som normalt skulle förväntas i varje scenario av dessa två ovan. Teamet jämförde sedan sina beräkningar med observationer av två ovanliga utgående objekt, 1I/'Oumuamua som upptäcktes 2017 och 2I/Borisov som upptäcktes  2019. De fann att det interstellära ursprunget (beskrivning två ovan) ger bättre matchning för sökvägar för båda objekten av kometer som nu upptäckts och är på väg från oss.


Säkert (min anm.) kommer fler och fler interstellära asteroider och kometer att upptäckas då astronomer nu fått mersmak på att finna dessa spännande objekt.


Bild; av fantasislag från  Inte att förväxla med de troliga kometer som beskrivs ovan.

Nu säger en del att UFO;s kan vara tidsresenerärer.

Michael Masters är  professor i biologisk antropologi vid Montana Technological University i Butte. Masters tror att den accelererande förändringstakten inom vetenskap och den teknik som krävs för att återvända till det förflutna en gång finns.


Se vidare resonemanget här.

Många fysiker anser att det teoretiskt är möjligt att resa framåt i tiden. Reser du i hastighet nära ljusets går tiden utanför rymdskeppet betydligt fortare än inuti detta. Du kan resa under år i rymden och återvända till Jorden och upptäcka att kanske tusen år gått här. Inställning av hur långt fram du vill resa om detta blir tekniskt och biologiskt möjligt går att räkna ut matematiskt.


Men bakåt i tiden är som de flesta forskare anser en omöjlighet . Hur detta skulle gå till har inte heller jag en enda verklighetsbaserad teori om. Visst kan det ses som möjligt matematiskt enligt Einstens relativitsteori. Men jag förstår inte hur det skulle kunna praktiskt realiseras. Därför anser jag idén om att UFO:s är tidsresenärer är fel. Ufo:s är hemliga testflygningar av militärt slag, klotblixtrar, reflexer, hallucinationer (hjärnspöken) eller bluffrapporter.  Men det är självfallet fritt att anse tvärtom.


Min  (anm,) är att det teoretiskt kan gå att resa in i framtiden men aldrig bakåt i tiden. 

 Så teorin om tidsresenärer faller då vi knappast i dag har en kunskap bakåt i mänsklighetens historia där någon kunnat resa framåt i tiden.

Bild från 

Oväntade former av liv kan finnas på främmande planeter. MEN!

Historiskt visar det sig att forskare kan överraskas av fenomen som inte passar in i deras vetande av verkligheten. 1800-talets fysikern David Brewster trodde felaktigt att ljus består av partiklar som rör sig i en rak linje från källan. Men detta påverkade inte hans observationer av många fenomen relaterade till ljus till exempel vad som kallas dubbelbrytning i kroppar under stress utan han fortsatte arbeta utefter sin teori fast den var svår att passa in i de observationer som gjordes. Många följde honom i tron på ljusets beskaffenhet.


De senaste åren har vi förändrat våra teorier om vad som räknas som en biosignatur och vilka planeter som kan vara beboeliga.


Men det bästa vi kan göra är att tolka de data vi har utifrån vår nuvarande accepterade teori om hur verkligheten är uppbyggd och av vad. 


Men om vi ​​upptäckte indicier på främmande liv skulle vi då inse det? Livet på andra planeter kan vara så annorlunda mot vad vi är vana vid att vi kanske inte känner igen några biologiska signaturer enligt den kunskap vi arbetar utefter. 


Scott Gaudi från Nasa's Advisory Council har sagt : "En sak är jag ganska säker på, nu har tillbringat mer än 20 år inom detta fält av exoplaneter ... förvänta dig det oväntade."


Jag anser (min anm) att detta ska vi alltid göra.

Bild från på alien (obs fantasi) själv anser jag avståndet till andra solsystem aldrig kan överbryggas av alisens om det nu finns varelser av en sådan intelligens att de har teknik därute. Av samma anledning anser jag att vi aldrig kan resa till ett annat solsystem om vi än som människocivilisation överleva i tusentals år till, med ett ökande teknikkunnande. Ljushastigheten är en gräns vi aldrig kan komma i närheten av som atomuppbyggda varelser för resor. Ljusvarelser (uppbyggda av ljus) är vi inte. Men även om vi var detta är det enbart ett fåtal solsystem vi skulle kunna nå inom rimlig tid.

Mystiska dammrika objekt rör sig vid vintergatans centrum

Det har gått nästan ett decennium sedan objekten som kallas G1 och G2 upptäcktes av astronomer runt om i världen. Det är dimmiga objekt på banor vid det svarta hålet i Vintergatans centrum.  I storlek som flera jordklot. Materialet i dem anses vara en kompakt blandning av gas och damm men objektens rörelsemönster är likt en stjärnas.  

Nu har det visat sig att dessa objekt inte är ensamma.

I tidskriften Nature har nyligen en ny studie publicerats där det beskrivs att ytterligare fyra så kallade G-objekt i Vintergatans centrum hittats. Objekt av samma slag som G1 och G2. Det tredubblar antalet G-objekt och det visar sig även att de alla har olika omloppsbanor.

 De är därför inte delar av samma struktur som delat upp sig. ”De sex identifierade G-objekten anses  ha uppstått självständigt. Det tyder på att de inte sällsynta, säger studiens huvudförfattare, Anna Ciurlo från University of California, Los Angeles vilken tillsammans med sina kollegor har de som upptäckt de nya föremålen genom studier under i 13 år av centrala Vintergatan. För arbetet har de använt data som samlats in av ett instrument på en av Twin Kecks teleskop på Hawaii.


Objektens omloppsbanor runt centrala Vintergatan sträcker sig från 170 till 1 600 år. "Resultaten från denna studie ser mycket, mycket trovärdiga ut” säger Stefan Gillessen vid Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics i Garching, Tyskland vilken upptäckte G2 men inte var inblandad i den nya studien.


 Förutom att indikera att G-objekt inte är ovanliga himmelska engångseffekter kan de nya observationerna hjälpa till att lösa det fundamentala mysteriet om deras ursprung. Ciurlo och hennes kollegor tror att de är resultatet av att binärastjärnor slås samman till stjärnstoff (material vid stjärnbildningsprocessen och som jag tolkar det misslyckats i denna, binära stjärnor är samma sak som dubbelstjärnor).


Det finns även andra teorier om dess ursprung där vätgasmoln etc är ursprunget (min anm.) Men själv tycker jag ovanstående verkar trolig. Jag anser även att det troligen kommer att upptäckas fler och att fenomenet inte är unikt för Vintergatan utan finns i de flesta kanske alla galaxers centrum. Kanske fenomenet även finns utanför centrum. 

Men det är möjligt att just närheten till ett svart hål får dessa binära stjärnors konstruktion att misslyckas och ge dessa objekt (enligt mitt resonemang ovan om misslyckad stjärnbildning)
  

Bild från vikipedia som visar en illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA).

Kan det finnas osynliga utomjordiska livsformer mitt ibland oss?

Helen Sharman, Storbritanniens första astronaut är kemist vid Imperial College London. Hon påstod nyligen att främmande livsformer (från andra solsystem) är omöjliga att upptäcka men kan leva mitt  ibland oss. 


Det finns många definitioner av vad liv är. Mängden av definitioner är ett enormt problem när det gäller att söka efter liv på planeter i främmande solsystem. Men även här på Jorden. Många säger enbart  "Vi vet det när vi ser det" detta innebär att vi begränsar oss till geocentrisk, möjligen även antropocentriska idéer om hur liv ser ut. När vi tänker på utomjordiskt liv föreställer vi oss ofta en humanoid varelse. 


Men det intelligenta liv vi söker efter behöver inte vara Humanoider. Sharman säger att hon tror att utomjordingar existerar. Hon säger: "Är de som du och jag bestående av kol och kväve? Kanske inte. Det är möjligt att de är här just nu men vi kan helt enkelt inte se dem. "Sådant liv skulle existera i en "skuggbiosfär". 


Med det menar hon inte ett spökrike utan oupptäckta varelser med en annan biokemi. Detta innebär att vi inte kan studera eller ens märker dem eftersom de är utanför vår förståelse. Förutsatt att de existerar skulle en sådan bioskuggsfär förmodligen vara mikroskopisk. 


Varelser som kanske kommit hit medföljande i meteoriter pch i storlek av mikroskopiskt slag kanske uppbyggda av kisel istället som vi är av kol.


Ett populärt förslag för en alternativ biokemi är baserat på kisel snarare än kol. Det är vettigt även från en geocentrisk synvinkel. Runt 90 % av jorden består av kisel, järn, magnesium och syre vilket innebär att denna möjlighet är helt potentiell möjlig för att bygga liv från likt kol är och blev för vårt liv.


Jag (min anm.)anser att om dessa liv existerar nästintill osynligt då de är mikroskopiskt små (enligt tanken ovan) kan dessa knappast uppleva oss likt vi inte kan upptäcka dem.

 Utöver det anser jag att detta liv då knappast är intelligent utan amöbalikt. Men vill vi tänka vidare finns inget som inte säger att besök från aliens (teoretiskt om dessa finns) skulle kunna besöka oss i storlek som oss men osynliga i det spektrum våra ögon (och kanske instrument) kan uppleva dem.


Ovan fantasibild på alien från