Jupiterliknande band på en brun dvärg.

Luhman 16 är en dubbelstjärna bestående av två bruna dvärgstjärnor i stjärnbilden Seglet på  södra stjärnhimlen 6,5 ljusår från oss. Bruna dvärgar kallas "misslyckade stjärnor", detta då de är större kroppar som inte haft tillräckligt med bränsle för att en kärnfusion ska ha kunnat komma igång.  Bruna dvärgar väger ca 30 till 80 gånger så mycket som gasplaneten Jupiter men deras gravitation komprimerar dem till ungefär samma storlek som Jupiter i diameter. 


Likt Jupiter, kan bruna dvärgar ha moln och vädersystem. Astronomer har funnit bevis för att den närmast kända bruna dvärgen, Luhman 16A har Jupiterliknande molnband. Däremot visar dess följeslagare den bruna dvärgen Luhman 16B tecken på ojämna moln istället för bandformationer av moln.


 Luhmansystemet är det tredje närmaste solsystemet till vår sol efter Alpha Centauri och Barnard's Star. Båda bruna dvärgarna väger ungefär 30 gånger så mycket som Jupiter. Trots att Luhman 16A och 16B har liknande massor och temperaturer ca 1000 ° C  och förmodligen bildats samtidigt har de skilda väder.


Luhman 16B visar inga tecken på stationära molnband, utan uppvisar istället bevis på mer oregelbundna molnformationer. Luhman 16B har därför märkbara ljusstyrkevariationer som ett resultat dess oregelbundna disiga moln till skillnad från Luhman 16A som har skarpt avgränsade streckmoln liknande Jupiters.


"Liksom Jorden och Venus är dessa objekt tvillingstora och med mycket olika väder," säger Julien Girard på Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland. För undersökningen använde forskarna ett instrument på Very Large Telescope i Chile för att studera polariserat ljus från Luhman 16-systemet.


I framtiden är det meningen att James Webb teleskopet ska användas för ytterligare forskning av systemet och då kanske vi mer kan förstå vad som skiljer vädersystemen här och varför (min anm). 


Bild från vikipedia på de bruna dubbeldvärgstjärnorna Luhman 16 på ett foto från 2010 taget med NASA:s rymdteleskop WISE. Luhman 16 sytsemet är den gula skivan i centrum.

Magnetaren SGR 1935 + 2154 i vintergatan löste mysteriet om var snabba radiovågskurar i universum kommer från.

Snabba radiovågskurar är ett av de mest fascinerande mysterierna i kosmos. Det är extremt kraftfulla radiosignaler från galaxer miljontals ljusår bort vissa av dessa urladdningar har mer energi än 500 miljoner solar av vår sols storlek.


 Den 27 april 2020 upptäcktes att det från magnetaren SGR 1935+2154 (En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare än hos en vanlig neutronstjärna) i vintergatan skedde en stor aktivitet. Upptäckten gjordes från bla.  Swift  Burst Alert Telescope, AGILE satellit och NICER ISS. 


Radiovågsskuren överensstämde med beteenden som observerats från andra magnetars. "Om samma radiosignall kom från en närliggande galax, som en av de närliggande galaxererna skulle det se ut som en FRB (snabba radiovågsskurar) för oss," säger astronom Shrinivas Kulkarni vid Caltech till ScienceAlert. "Något sådant som detta har aldrig setts förut i vår galax."Även om SGR 1935 + 2154 visar sig vara en källa  för snabba radioskurar  betyder det inte att det är det enda ursprunget av dessa. Några av signalerna beter sig mycket annorlunda då de upprepas oförutsägbart. En annan källa därute i kosmos visade sig nyligen upprepas i en 16-dagars cykel.


Oavsett vad SGR 1935+2154 säger oss är vi långt ifrån att helt lösa den komplicerade gåtan av vad dessa signaler representerar - men upptäckten i vårt egen galax är ett otroligt spännande steg framåt. Vintergatans magnetar SGR 1935 + 2154 kan bidra till att lösa mysteriet med kraftfulla deep-space radiosignaler som har förundrat astronomer i flera år. Kanske alla skurar kommer från magnetarer (min anm). 


Det var den  28 april 2020  som den avsomnade stjärnan (neutronstjärnan i dag en magnetar)  bara 30000 ljusår bort som flera radioobservatorier runt om i världen regisserade fenomenet med radioskurar av ett mycket kraftfullt slag under en enda millisekundlång explosion av radiovågor skedde. Många verkar nu vara överens om att det äntligen kunde peka på en källa till detta fenomen som har gäckat vetenskapen länge nu.


Men det innebär inte att vi förstår vad som sker, bara att det sker och vilken källan är.  SGR 1935+2154 säger oss att vi är långt ifrån att helt lösa den komplicerade gåtan av vad dessa otroliga signaler representerar - men den är ett spännande steg framåt.

Bild från vikipedia på en magnetar.

Analys av bilder på månen Europa visar en kaos-yta.

Ytan på Jupiters måne Europa har ett mycket varierat landskap av  åsar isiga bandlika formationer, små rundade iskupoler och terräng som geologer kallar "kaos terräng."

Tre analyserade bilder tagna av NASA:s rymdfarkost Galileo i slutet av 1990-talet avslöjar detaljer av olika ytformationer på Europa. Även om de data som fångats av Galileo är mer än två decennier gamla upptäcker nu forskare som använder ny teknisk bildanalys fler detaljer. 


Det är viktigt att veta så mycket som möjligt fast bilderna enbart visar en mycket begränsad del av Europas yta från  Galileo rymdfarkostens överflygning den gången. Detta för att veta vad Europa Clipper som ska besöka månen under 2020-talet har att vänta.


 EuropaClipper kommer att genomföra dussintals överflygningar av Europa för att utforska mer om hur havet under månens tjocka isiga skorpa och hur detta interagerar med ytan. kommer att bli den första återkomsten till Europa sedan Galileo.

De långa linjära åsar och band som korsar Europas yta tros vara relaterade till Europas isiga yta då den sträcks och dras i av Jupiters starka gravitation. Åsar kan bildas när en spricka i ytan öppnas och stängs upprepade gånger och bygger upp en funktion som är några hundra meter hög, 500- 600 meter bred och sträcker sig horisontellt hundratalet mil.


Områden med så kallad kaosterräng innehåller block som har rört sig i sidled, roterat eller lutat innan de återfästs till nya platser (spår av detta finns). Men vad som är än mer intressant än en kaosartad isyta (min anm.) är om det finns vatten under ytan och om där kan finnas liv. Tråkigt nog är inte detta en del av uppdraget utan enbart nya bilder av terrängen på ytan.


Bild detaljbild av månen Europa av NASA.

Vilka Galaxer som är bäst lämpade för livgivande solar har omtolkats

De bäst lämpade galaxerna då det gäller hur solarna är placerade för att dessas planeter ska hysa liv är enligt en ny studie inte de elliptiska galaxerna (klotformiga galaxer) utan de spiralformade som Vintergatan där vi finns. Ett resultat som motsäger tidigare forskning från 2015.


Den nya uppsatsen där detta konstateras kommer från  University of Arkansas där astrofysiker nu visar på feltolkning från en studie från 2015 där det beskrivs att stora elliptiska galaxer skulle vara 10000 gånger mer benägna än spiralgalaxer som Vintergatan att hysa solsystem med planeter som skulle kunna ha avancerade tekniskt utvecklade civilisationer. Den ökade sannolikheten beskrevs i 2015 års studie och här dras slutsatsen att gigantiska elliptiska galaxer innehåller många fler stjärnor och har låga nivåer av potentiellt dödliga supernovor.


Den nya rapporten visar istället att principen om medelmåttighet bör få Jorden och dess inhemska teknologiska samhälle att vara typiska, inte atypiska, av planeter med tekniska civilisationer även på andra håll i universum. Det innebär att dess placering i en spiralformad diskgalax också ska vara typisk (bäst för att liv ska kunna uppkomma). Men 2015 års uppsats antyder motsatsen, att de flesta beboeliga planeter inte skulle ligga i galaxer som liknar vår utan snarare i stora, sfäriska elliptiska galaxer. 


I sin nu skrivna uppsats föreslår istället astrofysikern Whitmire en anledning till att stora elliptiska galaxer inte kan vara livsvaggor: De var översköljda av dödlig strålning när de var yngre och mindre stora och de gick igenom en rad kvasar och supernova händelser på den tiden.


"Utvecklingen av elliptiska galaxer är helt annorlunda än spiralgalaxers som Vintergatan", säger Whitmire. "Dessa elliptiska galaxer gick igenom en tidig fas där det fanns så mycket strålning att det skulle ha rensat  alla beboeliga planeter i galaxen från livsmöjligheter att växa till och det skedde även en hög stjärnbildningstakt med planetsystem. Allt i en svindlande takt av strålning av ett så starkt slag  att stjärnbildningen sedan slutade och planeter steriliserades från organiskt material.

 "Beboeliga planeter värdar för intelligent liv är osannolikt i stora elliptiska galaxer där de flesta stjärnor och planeter finns” enligt uppsatsen. Istället beskrivs i denna ske lättare spiralgalaxers betydligt lugnare sfär och kanske än lugnast är i spiralarmarna i spiralgalaxer som vårt solsystem finns i en av armarna av Vintergatan.



Jag (min anm) ser ingen motsägelse i uppsatsens slutsats .


Bild från vikipedia på den gigantiska elliptiska galaxen ESO 325-G004 416 miljoner ljusår bort i riktning mot Kentaurens stjärnbild.

Vi finns här på jorden för att Solen är mindre aktiv än motsvarande solar därute

Solen är en stjärna vars kärnreaktioner gör att den ständigt förändras. Solfläckar kommer och går och soleruptioner uppstår och värmeutstrålningen skiftar inklusive all strålning farlig som ofarlig.


Men i jämförelse med likartade solar (stjärnor) är vår sol en lugn stjärna till gagn för oss. En mer orolig stjärna hade kanske utplånat jordiskt liv för länge sedan eller omöjliggjort det här.


Så mycket har stämt så bra för att vi ska finnas. Avståndet till solen våra skyddande bälten runt jorden mot farlig strålning och inte minst att liv uppstått på ett för oss ännu ej förstått sätt. Vi ska kanske inte helt missakta gudstron. 



I resultatet av en ny studie som presenteras av forskare under ledning av Max Planck Institute for Solar System Research (MPS) i det kommande numret av Science jämförde forskare för första gången solen med hundratals andra stjärnor med liknande rotationsperioder och andra grundläggande egenskaper likt solen och kom fram till att de flesta av dem visade mycket starkare variationer. Variationer av värme, strålning soleruptioner mm. Detta väcker frågan om solens svaghet är en grundläggande egenskap eller om vår stjärna bara gått in i  en ovanligt lugn fas av flera årtusenden just nu. 


Det kan undersökas i vilken utsträckning solaktivitet (och därmed antalet solfläckar och solens ljusstyrka) varierar med hjälp av olika metoder - åtminstone under en viss tidsperiod. Sedan 1610, till exempel, har det funnits tillförlitliga register över solfläckar som täcker solen och fördelningen av radioaktiva sorter av kol och beryllium i trädens årsringar och iskärnor gör det möjligt för oss att dra slutsatser om nivån av solaktivitet under de senaste 9000 åren.


Under denna tidsperiod hittade forskare regelbundet återkommande fluktuationer av jämförbar styrka som under de senaste decennierna. "Men jämfört med hela livslängden på solen är 9000 år är som ett ögonblick", säger MPS vetenskapsman Dr Timo Reinhold huvudförfattare till den nya studien. Vår stjärna är trots allt nästan 4,6 miljarder år gammal. Reinhold tillägger " Det är tänkbart att solen har gått igenom en lugn fas i tusentals år och att vi därför har en förvrängd bild av vår stjärna," tillägger han.


Jag (min anm) anser dock att vår stjärna (sol) är en lugn stjärna och kan så förbli och att det är anledningen till att vi finns och kan existera på jorden, Vi kan bara hoppas att det fortsätter så tills solens bränsle tar slut om ca 4 miljarder år och att vi tar hand om oss och jorden så vi den dagen är så tekniskt kunniga att våra framtida släkten då kan emigrera till en ung lugn sol lik vår sol var.

Bild från pixabay.com  

Trapezium-klustret, ska nu undersökas

Orionnebulosan är hem för en livlig stjärnpbildningsplats som kallas Trapezium Cluster. Här finns ungefär tusen mycket unga stjärnor inklämda i ett utrymme på 4 ljusår i diameter. Stjärnor som är runt en miljon år gamla vilket är mycket ungt i detta sammanhang. Om vi räknar vårt solsystem som en medelålders person skulle stjärnorna i Trapezium vara enbart jämförbart vara som ett tre eller fyra dagar gammalt barn.


Astronomer ska använda  James Webbteleskopet ett kraftfullt rymdteleskop som arbetar i det infraröda fältet för att studera dessa unga stjärnor inklusive de bruna dvärgarna och proto planetära diskar där troligen planeter bildas.


Men det blir inte nu, då James Webb Space Teleskopet inte är i drift ännu men kommer att blir världens främsta rymdvetenskapliga observatorium när det lanseras 2021. Det kommer att lösa mysterier i vårt solsystem och se bort mot avlägsna världar runt andra stjärnor och sondera mystiska strukturers ursprung i universum och vår plats i kosmos. James Webbteleskopet är ett internationellt program leds av NASA med partners, ESA (European Space Agency) och Canadian Space Agency är involverade. 


Anledningen till att Trapezium Clustert i Orionnebulosan är som det verkar i dag först ut att undersökas är att detta är den  närmaste regionen av massiv stjärnbildning från oss räknat, säger McCaughrean en av forskarna vid James Webb. "Det finns platser närmare solen som har unga låg-massa stjärnor men det finns ingen närmare plats som har så varierat utbud av objekt att undersöka ”(bruna dvärgar. Gasplaneter gasmoln mm min anm.) 


Bortsett från att undersöka klustrets unga stjärnor, kommer forskarna att bland annat titta på bruna dvärgar där. Bruna dvärgar är objekt som bildas likt stjärnor via gravitationskollapsen av moln av gas och damm men inte har tillräckligt med material för att utveckla temperatur och tryck för att vätefusion ska uppkomma och ses därför  som misslyckade stjärnbildningar.


Även mindre objekt som gasplaneter som Jupiter och Saturnus ska undersökas i klustret. Om det bildas stenplaneter just nu i skivor runt solar ska även undersökas.


McCaughrean och hans team försöker svara på  frågan. "Kan vi hitta någon form av egenskaper som dessa objekt uppvisar för att hjälpa oss att räkna ut om det bildads planeter i isolering eller snarare faktiskt bildadas  planeter i omloppsbana runt stjärnor och dessa blir utslängda i någon form av interaktion?" Vissa nyfödda stjärnor i denna plantskola omges av skivor av gas och damm som visas som silhuetter mot den ljusa nebulosan. Astronomer anser att planeter bör ha börjat bildas i dessa diskar. 


Säkert kommer ny kunskap (min anm) ur detta men vi får vänta tills teleskopet är igång 2021.


Bild från vikipedia  som visar Trapezium i optiskt (vänster) och infrarött ljus (höger) från Hubble. NASA foto.

Första bekräftade fallet av att en människa avlidit efter en träff av en meteorit

Oddsen för att träffas och dödas av en meteorit sägs vara så låga som en på 250000. Men det är betydligt högre än oddset för att vinna ”Drömvinsten" på Lotto i vilken är en på 336 227 681 (en på cirka 336 miljoner.


Men det har tills nu inte funnits några trovärdiga och väldokumenterade bevis för att någon människa har drabbats detta olyckliga öde av meteoritnedslag.

Men forskare säger nu att de har hittat tre officiella rapporter som beskriver ett dödligt nedslag av en meteorit. Den händelse som kan ses som det första dokumenterade och säkra beviset skedde för mer än 130 år sedan.


Den 22 augusti ca 20:30, 1888 syntes ett eldklot på himlen och strax efter föll ett regn av meteoritbitar ner över en by i Sulaymaniyah i Irak som då var en del av det ottomanska riket. En man dog efter att ha fått en sten i huvudet och en annan blev så skadad att han förlamades. Detta enligt offentliga rapporter i turkiska regeringsarkiv.

Händelsen har även bekräftats från en rapport sänd till sultanen Abdul Hamid II som då härskade. Om denna händelsebeskrivning godkänns som en verklig händelse (inget motsäger det enligt mig, min anm.) blir det den tidigast dokumenterade incidenten av en meteor som träffat en person en dödat denna.


En tidigare ryktbar rapport berättar om meteoriten som slog ner i Sylacauga i Alabama USA  som drabbade Ann Elizabeth Fowler Hodges när hon sov på en soffa på en bondgård i Alabama, USA, i november 1954. Hodges var blåslagen av fragmentet som verkar ha studsat på en radio innan den träffar  hennes ben. Fowler överlevde. Meteoriten kallas i dag Hodges meteorit och fragment på denna kan ses ovan från bild från vikipedia.


Andra mindre väldokumenterade meteoritnedslag är en rapport som sägs gå tillbaka till 1677 då en munk enligt rapporten dödades av en svavelhaltig "sten från molnen" som fastnade i hans lår.


Ovan sägs att det är en chans på 250 000 att träffas av en meteorit. Ja troligen men det är rätt stor möjlighet om man jämför med lotto och andra spel. Jag anser dock att de flesta träffar då handlar om små fragment inte dödande sådana. Små som får merparten som träffas att inte märka det och en del att tro att de träffas av en liten sten från en fågelnäbb eller blåsten som haft den med i vindens riktning. Säkert är det mesta av sandstorlek efter att ha sönderdelats på sin nedfärd genom atmosfären.

Pentagon släppte bevis på Ufo. Men är det Ufo? Jag tvivlar.

Tre videoklipp på oidentifierade flygande föremål har släppts av Pentagon då dessa inte är känslig information av säkerhetsslag och redan har kommit ut till allmänheten.

 ”Det luftburna fenomenet är fortfarande oidentifierat”, skriver det amerikanska försvarsdepartementet. Pentagon har bekräftat att filmerna visar oidentifierade flygande föremål och är äkta. En av dem är från 2004 och de andra två – som bland andra New York Times rapporterat om – från 2015.  Detta (min anm) gör det svårt att analysera och fundera över objekten då det har hänt likartad rapportering med 11 års skillnad.


Det amerikanska försvarsdepartementet har nu valt att publicera filmerna som är identiska då de  länge ändå cirkulerat på internet.


”Det luftburna fenomenet som kan observeras i videorna är fortfarande 'oidentifierat'“, skriver det amerikanska försvarsdepartementet.”De flyger alla mot vinden. Vindhastigheten är  61 sekundmeter kolla på den där grejen...kolla på den där grejen, den roterar.” säger löjtnant Ryan Graves, som flyger F/A-18 Super Hornet, till New York Times vid ena observationen ” de här grejerna kunde vara där ute hela dagen”. Graves uppgav att ”de kunde accelerera, sakta ner och sedan nå hypersoniska hastigheter”.


Löjtnant Graves återgav dessutom ett minne av en händelse vid flygbasen Virginia Beach. En pilot i Graves kompani ska ha återvänt från ett uppdrag och sett ut som om han fått en chock.– Jag kolliderade nästan med en av de där sakerna, sa piloten till Graves.


”Saken” i fråga beskrevs som en ”ring innesluten i en kub” och hade flugit rakt mellan två av kompaniets plan, som vid tillfället befann sig omkring 30 meter från varandra.

En idé är att det var drönare av avancerat slag men vilken stat hade sådana avancerade drönare fall 2004? Knappast någon och varför dök de upp igen 2015 (min anm). Kan det vara ett optiskt fenomen som har sitt ursprung från planen vid en viss hastighet och vissa väderförhållanden? Kanske anser jag. Just att det är mer än en observation är intressant.


Jag vet inte om det är samma väderförhållanden och samma sorts plan som är inblandade men är det så ligger förklaringen kanske där. Vad sedan fenomenet beror på är en annan sak. Men att det är Ufo från en annan värld eller främmande staters avancerade farkoster som ex drönare tror jag inte på. Troligast skugga från planen som reflekterar sig som väderfenomen (moln och ljus)

Bild från New york times.

Vingarna är levererade till Dream Chaser

Dream Chaser är en amerikansk återanvändbar rymdfärja som är under utveckling av det amerikanska företaget Sierra Nevada Corporation sedan början av 2000-talet. Det är en privat rymdfärja som nu börjar bli klar. Vingarna till farkosten är nu levererade.


Dream Chaser är världens enda rymdfärja som ägs av ett privat företag och har avtal med NASA.


SNC president Eren Ozmen säger. "Vår rymdfärja fungerar nu och kan ses som arvtagare till tidigare numera nedlagda rymdfärjor. Ankomsten av vingarna inleder integrationen av det komplexa Wing Deployment Systemet som en del av den fortsatta monteringen och integrationen av fordonet. Dream Chaser har kontrakt med NASA för minst sex uppdrag och återvändande serviceuppdrag till den internationella rymdstationen ISS.


Dream Chaser och bifogade Shooting Star transportfordon kan bära upp till 1 750 kg av last och returnera känslig vetenskapsinsamling till jorden med en landning som inte skakar sönder denna. 


Det (min anm) går väl att se projektet som en arvtagare till och förbättring av rymdfärjorna som tidigare använts. Plus att denna kan användas till mer last än de tidigare.


Bild från vikipedia på en modell av Dream Chaser som utvecklats sedan tidiga 2000-talet

Solvinden är när den når oss hetare än den borde vara enligt termodynamikens lagar.

Solen matar ständigt ut en ström av laddade partiklar som vi kallar solvinden. Då denna plasma expanderar genom rymden svalnar den på sin väg mot oss. Men inte alls så mycket som termodynamikens lagar säger.



Solvindens existens upptäcktes 1959.  Men det finns ännu egenskaper hos denna  som fortfarande inte är väl förstådda säger Stas Boldyrev, professor i fysik vid University of Wisconsin. Utöver honom säger Madison från samma plats och huvudförfattare till studien om solvinden i ett uttalande. "Inledningsvis trodde forskarna att solvinden måste svalna mycket snabbt när den expanderar från solen ut i rymden men satellitmätningar visar att när den når jorden är dess temperatur 10 gånger större än väntat. Så, en grundläggande fråga är: Varför den inte svalnat till den nivå termodynamikens lag säger?


Partiklar som kastas ut av solen är en blandning av positivt laddade joner och negativt laddade mycket lätta elektroner. De negativt laddade elektronerna rör sig mycket snabbt bort från solen med de positivt partiklarna släpande bakom sig. Då solvinden expanderar tenderar den bestå av en elektrisk laddning bestående aven negativ front och en positiv bak av solvinden. 


Med tanke på detta får det några av elektronerna att röra sig långsammare, att sakta ner ännu mer och bli "fångade" i denna expansion av solvind. Det visade sig att den snabba fören i solvinden av negativt laddade elektroner förlorar värmen långsamt till den efterföljande delen av solvinden så att solvinden inte förlorar så mycket värme som en enkel termodynamisk expansion matematiskt uträlknat skulle göra.


"I solvinden, finns en varm elektronström från solen som håller i sig till mycket stora avstånd och som förlorar sin energi mycket långsamt " säger Boldyrev. "Det visar sig att våra resultat är mycket väl överensstämmande med mätningar av temperaturprofilen för solvinden och kan förklara varför elektrontemperaturen sjunker med avståndet men långsamt."


Hoppas det är tydligt (min anm.) enligt ovan annars läs mer om fenomenet här. 

Bild  från vikipedia på solen.

19 centaurer identifierade som interstellära asteroider.

Den första interstellära besökaren i vårt solsystem som vi vet om var asteroiden "Oumuamua, 2017, men den var bara på genomresa. De nyligen identifierade asteroiderna som kommit utifrån vårt solsystem anses ha funnits i vårt solsystem nästan sedan vårt solsystem bildades för 4,5 miljarder år sedan. Solen fanns då i en stjärnhop där varje sol hade sina egna planeter och asteroider under bildande.


 En ny studie har identifierat den första kända permanenta populationen av asteroider som kommer från någon annan sol än vår. Asteroiderna tros ha fångats in i vårt solsystem från andra stjärnor i dessa solskluster för miljarder år sedan och har kretsat runt i vårt solsystem mellan Jupiter och Neptunus sedan dess men hör inte hit från början som resterade asteroider gör i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter eller Kuiperbältet där Pluto ingår inte att förväxla med Oorts moln som är ett kometmoln som omger hela solsystemet.



Rapporten om dessa som de kallas  centaurer  publicerads i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society nyligen. Närheten mellan stjärnorna då innebar att de kände av varandras gravitation mycket starkare i dessa tidiga dagar än de gör idag," förklarar Dr Fathi Namouni, huvudförfattare till studien och tillägger "Detta gjorde det möjligt för asteroider att dras från ett stjärnsystem till ett annat."  Att kunna skilja interstellära asteroider från inhemska asteroider  i solsystemet har länge undgått astronomer. Men teamet identifierade 19 asteroider av interstellärt ursprung. Detta genom datasimuleringar som urskilde dessa objekt. Troligen (min anm.) finns även asteroider som hörde hemma i vårt solsystem men som genom gravitation den gången hamnade vid andra solsystem. Frågan är om även någon dvärgplanet gjorde detta.



Ovanstående asteroider finns i en  grupp av asteroider som kallas Centaurer. De finns i banor mellan Jupiter och Neptunus. Inte (min anm.) i asteroidbältet eller Kuiperbältet, men kanske det finns främmande objekt där också. 


Dessa 19 asteroider blev därmed den gången en del av solsystemet när det kom hit. Stjärnornas närhet i solens födelsekluster gav upphov till starka gravitationella interaktioner som gjorde det möjligt för stjärnsystem att fånga asteroider från varandra. Med tiden kom dessa solar längre och längre från varandra genom expansionen av universum och i dag är de ljusår bort från oss och ingen gravitation från dem påverkar längre vårt solsystem. Men (min anm) är det möjligt att Oumuamua och Kometen 2I/Borisov kommer från samma solkluster )sol, solar)  som centaurerna.


Bild från vikipedia Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet.

Komet 21Borisov har en annorlunda sammansättning än de kometer som finns i vårt solsystem

 Kometen 2I/Borisov upptäcktes den 30 augusti 2019 av amatörastronomen Gennady Borisov. Det är det andra objektet från ett annat solsystem som någonsin upptäckts (Det första var asteroiden Oumuamua 2017). Den 15 och 16 december 2019 tittade astronomerna närmare på 2I/Borisov med hjälp av ATacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), ett gigantiskt radioteleskop i Chile Atacamaöknen. 


Forskarna fann nu efter analysresultat att gasen som kommer från kometen innehöll mer kolmonoxid (CO) än vad som har upptäckts i någon annan komet så här nära solen (mindre än 300 miljoner kilometer). Faktum är att koncentrationen av CO i gasen som kommer från denna komet var mellan nio och 26 gånger högre än i de genomsnittliga kometerna i vårt solsystem enligt ett uttalande från National Radio Astronomy Observatory (NRAO).


 "Om de gaser vi observerade återspeglar sammansättningen av 2I / Borisov kan detta spegla var denna komet bildats i en extremt kall yttre region i ett avlägset planetsystem," säger forskaren Cordiner. Astronomer vet ännu inte vilken typ av stjärna 2I/Borisov bildats runt. Men forskare misstänker att 2I / Borisov kommit från en kall region i en större protoplanetarisk skiva eller roterande skiva av damm och gas runt en ung stjärna. Cordiner säger " Många av dessa diskar sträcker sig långt utanför den region där våra egna kometer tros ha bildats i vårt solsystem och innehåller stora mängder extremt kall gas och damm. Det är möjligt att 2I / Borisov kom från en av dessa större diskar," .


2I /Borisov färdades ganska snabbt (33 km / s)) när den zoomades i vårt solsystem. Forskare tror att oavsett vilket solsystem det kom från har det sannolikt slitits från det systemet av en förbipasserande stjärna eller stor planet. Efter en lång resa genom rymden har det gjort historia som en av endast två interstellära besökare hittills som någonsin identifierats i vårt solsystem.


Bild från vikipedia på  observationen av kometen av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble vid kometens  närmaste inställning till solen i december 2019.

Är det en slump att det finns liv på jorden?

Forskare misstänker att livet på jorden uppstod ur en slumpmässig blandning av icke-levande materia som i slutändan spottade ut byggstenar för liv.

Men hur detta skulle ha skett vet ingen.  I en ny studie av Tomonori Totani, professor i astrofysik vid Universitetet i Tokyo, modellerades den mikroskopiska världen av molekyler med den episka omfattningen av hela universum för att se om ovanstående blandning är en trolig kandidat för livets ursprung. 


Totani,  tittade i huvudsak på om det fanns tillräckligt med stjärnor med beboeliga planeter i universum vid den tiden liv uppstod på jorden för att möjliggöra komplexiteten för att liv ska uppstå. Hans resultat, publicerades den  3 februari i tidskriften Nature och visar att oddsen för livets framväxt inte är bra åtminstone i det observerbara universumet.


Ursprunget till livet förstås inte av vetenskapen. Som vetenskapsman funderade Totani på att hitta en vetenskaplig förklaring till varför vi är här. "Det har experimentellt bekräftats att RNA polymerisation kan uppstå genom en grundläggande slumpmässig process,"  säger Totani och tillägger "Vissa experiment visade att en mer än 50 (monomer lång) RNA kan producerades men dessa är inte reproducerbara. Med tanke på att det finns uppskattningsvis 10 sextillion (10 ^ 22) stjärnor i observerbara universum kan det tyckas att oddsen för att livet poppar upp i universum likväl bör vara bra. Men forskare har funnit att det slumpmässiga bildandet av RNA med en längd större än 40 är otroligt osannolik med tanke på antalet stjärnor där beboeliga planeter kan finnas i vårt kosmiska grannskap.


Det finns för få stjärnor med beboeliga planeter i det observerbara universumet för att liv ska utvecklas inom den tidsram livet växte fram på Jorden.

Men vi kan tänka oss att vi inte kan observera hela universum. Det kan uppskattas matematiskt att hela universum kan innehålla mer än 1 googol (10 ^ 100) stjärnor. När Totani vägde in detta nya överflöd av stjärnor fann han att uppkomsten av livet inte längre var osannolikt utan mycket troligt.



Detta kan vara goda nyheter för RNA hypotesen. Men det kan också innebära att sökandet efter livet i universum är en hopplös strävan. Om livet först fick sin start i RNA, "livet på jorden skapades av en mycket sällsynt chans att producera en lång RNA polymer", säger Totani och tillägger. "Troligen är Jorden den enda planet som hyser liv i det observerbara universumet. Jag förutspår att framtida observationer eller utforskningar av utomjordiskt liv inte kommer att ge några positiva resultat.



Om det av en slump liv likväl upptäcks någon annanstans i vårt kosmiska grannskap tror Totani att det sannolikt skulle vara av samma ursprung som livet på jorden. Livet kan ha liftat från kometer och asteroider över interplanetära eller interstellära rymden i lokaluniversumet med livets ursprung från en enda ursprungshändelse.

Min uppfattning (min anm) är att livet är unikt och kan vara skapat av en gud. Kanske lika svårt att ta till sig som ovan men båda slagen av möjlighet finns. Materialismens tid är förbi sedan länge inom många vetenskaper men fortfarande finns dock dogmatiska personer oftast utanför vetenskapens värld som fortfarande anser likt 1800-talets och 1700-talets upplysningsvetenskapsmän att allt kan förklaras med materia och dialektik.



Bild från vikipedia med följande text. The earliest known life-forms on Earth are putative fossilized microorganisms, found in hydrothermal vent precipitates, that may have lived as early as 4.28 billion years ago, relatively soon after the oceans formed 4.41 billion years ago, and not long after the formation of the Earth 4.54 billion years ago.

Vad som existerade innan BigBang

Först fanns det en oändligt tät liten boll av materia (hur den uppkom och från vad är en gåta min anm. och om den uppkom eller funnits i evighet. Sedan skedde BigBang (kanske gravitationen blev för stark så BigBang skedde min anm.)  vilket gav upphov till atomer, molekyler, stjärnor och galaxer. Innan BigBang var enligt teorin alla stjärnor alla galaxer, allt tillsammans av en nästintill punktstorlek (storleken ses som en punkt eller mindre medan en del ser den som en persika, själv ser jag det som mindre än en punkt som troligast min anm.)  och hade en temperatur på över en kvadriljon grader .



Men ny teoretisk fysik  har nyligen visat ett möjligt fönster in i mycket tidigt universum som visar att det kanske inte är "mycket tidigt" trots allt. Istället kan det vara (vår tid och efter senaste BigBang min anm.) bara den senaste iterationen (upprepningen) av en bang-bounce en cykel som har pågått kanske i evighet.
  

Det finns en pusselbit som saknas och den biten är de tidigaste ögonblicken i universum. När vi försöker driva djupare och djupare in i de första ögonblicken av vårt kosmos får matematiska formler svårare och svårare att lösa hela vägen till en tid innan BigBang (ingen matematiker har lyckats med detta). Det behövs en ny fysik för att förstå den tiden (om den nu funnits min anm) då denna kanske fanns men är inte helt accepterad som möjlig.  


En fysik som kan hantera gravitationen och de andra krafterna, tillsammans på ultrahöga energinivåer. Och det är precis vad strängteorin kan: en modell av fysik som kan hantera gravitationen och de andra krafterna tillsammans.


En av de tidigaste strängteorierna är föreställningen om ett "ekpyrotisk" universum begreppet ekpyrotisk kommer från det grekiska ordet för "brand" eller eld. I detta scenario utlöstes Big Bang  av något annat som hände innan Big Bang och var inte en början men en del av en större process. Ett utvidgat universum som dragits samman och börjat om med en ny BigBang.


 Det ekpyrotiska konceptet har lett till en teori möjlig att förklara med strängteori kallad cyklisk kosmologi. Tanken på att universum ständigt upprepar sig är tusentals år gammal och föregår modern fysik. Men strängteorin ger idén fast matematisk mark.

 Det cykliska universum går som på räls det skiftar ständigt mellan BigBangs och stora crunches potentiellt i evighet tillbaka i tiden och för evigheten in i framtiden. Svårt att acceptera (min anm.) ja  men vad skulle alternativet vara? Det enda är i så fall att vända sig till religionen. Vi ska dock veta att strängteorin inte är accepterad av flertalet vetenskapsmän då den bryter mot de dogmer och det paradigm verkligheten lärs ut på skolor inom fysikämnet.


Bild från vikipedia en illustration av hur universum expanderar enligt big bang-teorin.

En exoplanet har försvunnit i vårt närområde

Den saknade planeten sågs senast kretsande kring stjärnan Fomalhaut, 25 ljusår bort. Fomalhaut är en av de ljusaste stjärnorna på himlen och finns i stjärnbilden Fiskarna Austrinus, södra fisken. Utifrån observationer under 2004 och 2006 publicerades upptäckten av en eventuell exoplanet Fomalhaut b och bekräftades 2008. Men nu hittar inte Hubbleteleskopet denna planet.


Ett team av forskare från University of Arizona tror nu att planeten aldrig existerat. Istället drar de slutsatsen att rymdteleskopet Hubble såg på ett expanderande moln av mycket fina dammpartiklar vars ursprung kom från två isiga kroppar som slagit in i varandra. Hubbles teleskop var dock inte riktat dit tiden för då den misstänkta kollisionen inträffade men kan ha fångat dess efterdyningar. 


Detta hände 2008 året då astronomer ivrigt meddelade att Hubble tagit sin första bild av en planet som kretsar kring en annan stjärna. Objektet dök upp som en prick bredvid en stor ring av isigt skräp som omger stjärnan Fomalhaut. De följande åren spårades den förmodade planeten längs dess bana. Men med tiden blev pricken (det som sågs som en planet) baserat på deras analys av Hubble data allt svagare tills den helt föll utom synhåll, säger forskarna.


En tolkning är att det inte var en planet som sågs 2004 eller senare utan istället ett stort växande moln av damm som produceras efter en kollision mellan två stora kroppar som kretsat kring stjärnan Fomalhaut. Eventuella uppföljningsobservationer kan bekräfta denna extraordinära slutsats. Två mindre dvärgplaneters kollision kan vara en förklaring.


Bild från vikipedia. Fragmentskiva runt Fomalhaut. Till höger positionen för planeten Fomalhaut b år 2004 och 2006. Planeten försvann.

Nya Mystiska rön! Universum expanderar inte likartat I alla riktningar.

Universum  expanderar inte likartat i alla riktningar samtidigt i allt snabbare takt sedan BigBang vilket tidigare mätresultat visat och som Einsteins allmänna relativitetsteori bekräftar som riktigt.


Expansionshastigheten i universum verkar variera från plats till plats enligt mätningar som publicerats i en ny rapport. Om det bekräftas vid vidare undersökningar skulle det tvinga astronomer att omvärdera hur kosmos är.



"En av pelarna i kosmologin är att universum är "isotropiskt", vilket betyder expanderar likt i alla riktningar," sägs i en ny rapport av huvudförfattaren till denna  Konstantinos Migkas vid universitetet i Bonn i Tyskland i ett uttalande. En (minanm.) liknelse för detta är att det expanderar som en ballong som blåses upp. 

Migkas tillägger "Vårt arbete visar att det kan finnas sprickor i den dogmen."Universum har expanderat kontinuerligt i mer än 13,8 miljarder år, ända sedan Big Bang - och i en accelererande takt tack vare en mystisk kraft som kallas mörk energi. Ekvationer baserade på Einsteins allmänna relativitetsteori tyder på att denna expansion är likartad överallt, säger Migkas. 


Observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB), universums bakgrundsstrålning som finns kvar från Big Bang stödjer även denna uppfattning, tillade han: "CMB verkar vara isotropisk och kosmologer extrapolerar (gissar mätvärdet på platser som inte det går att mäta på) denna egenskap av det mycket tidiga universum till vår nuvarande epok är nästan 14 miljarder år senare.


Men det är oklart hur giltig denna extrapolering är, betonade Migkas och konstaterar att mörk energi har varit den dominerande faktorn i universums utveckling under de senaste 4 miljarder åren eller så. Mörk energis "förbryllande natur har ännu inte astrofysiker förstått" säger Migkas. 


 "Detta belyser behovet av att undersöka om dagens universum är isotropiskt eller inte." Vi lyckades lokalisera en region som verkar expandera långsammare än resten av universum och en som verkar expandera snabbare!" säger Migkas.


 Om de observerade expansionsskillnaderna är verkliga kan de avslöja spännande nya detaljer om hur universum fungerar. Till exempel, kanske mörk energi i sig varierar från plats till plats och därmed expansionen av universum.



"Det skulle vara anmärkningsvärt om mörk energi befanns ha olika styrkor i olika delar av universum," säger  medförfattare Thomas Reiprich, vid universitetet i Bonn i samma rapport.


Jag är (min anm.) tveksam till de resultat man fått i undersökningen. Jag kan tänka mig att något mätfel smugit sig in och anser att nya mätningar oberoende av de som gjorts bör göras på skilda håll och med skilda instrument och isotropiska värden. Själv anser jag att expansionen bör vara likartad åt alla håll och av samma ökande hastighet vilket Einstens allmänna relativitetsteori också säger. 

 Om mörk energi ligger bakom effekten kan diskuteras. Jag har däremot åsikten att mörk energi är en form av vanlig energi som vi känner den men i en form vi ännu har svårt att mäta med våra instrument. Samma anser jag det förhåller sig med mörk materia.

Bild från på del av universum.

En mycket energirik kvasar

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Kvasarer avger enorma mängder elektromagnetisk strålning inom hela spektrumet från radiovågor till gammastrålning. En enda enskild kvasar utstrålar energi motsvarande flera hundra vanliga galaxer eller mer. För ett sådant energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla. Förklaringen till denna närmast outtröttliga energikälla är att kvasarer är aktiva galaxkärnor. Som sådan är en kvasar ett supermassivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva i centrum av en galax. 


Kvasarens strålning är ett resultat av att gas som närmar sig det svarta hålet, hettas upp i denna ackretionsskiva som då ses och avger energi.  Den nu studerade kvasar, som forskare gett namnet SDSS J135246.37+423923.5, produceras vid ett supermassivt svart hål som innehåller mer än 8 miljarder gånger massan av vår sol eller ca 2000 gånger massan av det svarta hålet i mitten av vår egen galax enligt de beräkningar som gjorts. 


Kvasaren upptäcktes genom ett projekt som kallas Sloan Digital Sky Survey där man producerar massiva kartor över universum, Gemini North teleskopet som ligger i den slocknade vulkanen Maunakea på Hawaii tog sedan ytterligare en titt på objektet.

"Vi blev chockade - detta är inte en ny kvasar, men ingen visste hur fantastisk denna var förrän laget fick se den genom Geminis spektra"  säger Karen Leighly medförfattare och astronom vid University of Oklahoma, i ett uttalande.


 Beräkningarna baserade på denna analys tyder på att detta objekt producerar de mest kraftfulla kvasarvindar forskarna någonsin har upptäckt. Fenomenet är särskilt spännande eftersom forskare tror att sådana vindar spelar en nyckelroll i att konstruera de galaxer som omger strukturen. Forskarna hoppas att denna kvasar inte är den enda i sitt slag utan att de ska upptäcka fler lika kraftfulla att undersöka och jämföra med varandra.


Otroliga (min anm) kraftkällor finns därute frågan är varför de finns och hur de uppkommit.


Bild från vikipedia. Konstnärs rendering av accretion disk i kvasaren ULAS J1120 + 0641, en mycket avlägsen kvasar vilken drivs av ett supermassiv svart hål med en massa två miljarder gånger solen.

Cheops uppdrag

Den 8 december 2019 sändes Cheops upp till en bana 700 km över jorden från Kourou, Franska Guyana.  Cheops är ett  ESA:s CH-aracterising ExOPlanet Satellite projekt.

 Dess första uppdrag är att studera närliggande stjärnor har konstaterade exoplaneter. Målet är högprecisionsobservationer av dessa planeters storlek när den passerar framför sin sol.  


Fokuseringen i första hand är på de planeter som storleksmässigt liknar jorden och upp till Neptunus storlek. 


Ett av målen var HD 93396, en stor gul stjärna som finns 320 ljusår bort från oss och är något svalare men är tre gånger större än vår sol. Fokus för observationerna där var KELT-11b, en stor gasformig planet ca 30 % större i storlek än Jupiter som ligger i en bana närmare sin sol än Merkurius är till vår sol.


Ljuskurvan för denna stjärna visar en tydlig dopp som orsakas av åtta timmars lång transitering av KELT-11b. Utifrån dessa data har forskarna bestämt mycket exakt planetens diameter till 181600 km med en osäkerhetsmarginal strax under 4300 km.


De mätningar som gjorts av Cheops är fem gånger mer exakta än de som tas från teleskop från jorden förklarar Willy Benz ansvarig forskare vid Cheops mission consortium, professor i astrofysik vid universitetet i Bern. " Det ger oss en försmak för vad vi kan uppnå med Cheops under de kommande månaderna och åren," säger han.

En spännande möjlighet (min anm) till mer exakt kunskap om exoplaneter därute och enklare  kunskapsinhämtning om dessa.

Fri Bild på Cheops som inlägget handlar om från. 

Kepler-1649c är en jordliknande exoplanet.

Exoplaneten Kepler-1649c har sin bana  runt en röd dvärgstjärna som ligger 300 ljusår från jorden. Kepler-1649c fullbordar sin bana på 19,5 jorddagar och den finns i den beboeliga eller livsmöjliga zonen runt sin sol Kepler-1649.  Ett avstånd som gör att flytande vatten kan existera på ytan på denna planet som är nästintill av samma storlek som jorden (dock något större 1,06 gånger större vilket är försumbart).


Då röda dvärgar är små finns den beboeliga zonen nära dessa. Det gör  en planet mer utsatt för starka solutbrott än vi är på jorden


"Det finns andra exoplaneter som uppskattas vara likartade jorden i storlek, såsom TRAPPIST-1f och, enligt vissa beräkningar, Teegarden c", skriver  NASA-tjänstemän i samma uttalande. "Andra kan temperatur likartat på jorden, såsom TRAPPIST-1d och TOI 700d. Men det finns ingen annan exoplanet som anses vara jämförbar jorden i båda dessa värden. Värden som båda är viktiga för att stödja livet som vi känner det.

Kepler-1649c verkliga beboelighets utsikter är svåra att mäta. Astronomer vet ingenting om dess atmosfär och dess sammansättning eller tätheten av denna vilket har betydelse för dess  möjlighet att hysa liv..


Dessutom ger röda dvärgar ofta ifrån sig kraftfulla soleruptioner oftast sker detta under deras första tid så planeter i sina beboeliga zoner kan ha fått sin atmosfär avskalad relativt snabbt om de har sin plats i denna farozon vid en röd dvärgstjärna.


"Ju mer data vi får och desto mer  pekar på uppfattningen att potentiellt beboeliga planeter av jordens storlek så kallade exoplaneter är vanliga kring denna typ av stjärnor," säger rapportens huvudförfattare Andrew Vanderburg, forskare vid University of Texas i Austin i samma uttalande. 


"Med röda dvärgar nästan överallt i vår galax och potentiellt beboeliga och steniga planeter runt dem innebär det att chansen att en av dem inte är alltför annorlunda jorden." säger han även.


Jag anser (min anm) att det säkert finns många planeter därute som vi skulle kunna kolonisera utan större problem om vi kom dit. Men att det redan finns liv på någon av dem är en helt annan fråga.


Bild illustration från vikipedia på förhållandet mellan Jorden och Kepler-1649c.

100:e nedslaget på månen av en asteroid registrerat sedan 2017.

Jorden bombarderas ständigt av naturligt rymdskrot i form av fragment av kometer och asteroider kallade meteoroider. Det mesta brinner upp i vår atmosfär men vissa objekt, särskilt de större än några meter är potentiellt farliga då de kan ge skador om de faller ner på olämpliga platser på jorden. 


Sedan mars 2017 har ESA:s NELIOTA-projekt regelbundet letat efter "månblixtar" på månen för att ge bättre förstå mängden små asteroideffekter. Projektet upptäcker blixten av ljus som produceras när en asteroid kolliderar med månens yta och nyligen upptäcktes det 100: e nedslaget.  Månens atmosfär är försumbar, med en total massa på mindre än 10 ton därför ger små asteroider som färdas i snabba hastigheter en effekt vilket illustreras av dess kraterrika yta och även små stenar ger en blixteffekt då det smäller ner på ytan. 


När meteoroider eller små asteroider träffar månens yta i hög hastighet, genererar de en ljusblixt som om den är tillräckligt ljus är synlig från jordens teleskop. Forskare kan då registrera ljusstyrkan på en blixt för att uppskatta storleken och massan av objektet som orsakade den och förbättra vår förståelse för hur ofta liknande objekt kolliderar med jorden. Vanligtvis skapar asteroider som väger mindre än 100 g och mäter mindre än 5 cm även dessa observerbara månblixtar. Sten av detta mindre format som kommer in i jordens atmosfär brinner upp i atmosfären och kallas stjärnfall.


Sedan projektet inleddes har det genomförts totalt cirka 149 timmars månövervakning och upptäckts 102 månblixtar. Detta tills 15 april då artikeln skrevs. Skulle man statistiskt räkna in alla timmar sedan 2017 och påstå att lika mycket nedslag sker hela tiden blir summan av nedslag mycket stora.


Man kan (min anm.) undra över hur många nedslag som upptäckts om detta projekt varit igång dygnet runt.


Bild från på en som jag anser vacker bild på månen från ett landskap på jorden.