Den aktiva galaxen IC 486

 

Bild NASA Vidvinkelvy av spiralgalaxen IC 486 tagen med  Hubbleteleskop. Bilden visar en livfull scen av avlägsna bakgrundsgalaxer och stjärnor mellan oss och galaxen. Vissa stjärnor har karakteristiska diffraktionsspikar. Dock domineras mycket av fältet av de mer diffusa, orange-röda fläckarna från betydligt mer avlägsna galaxer. ESA/Hubble & NASA, M. J. Koss, A. J. Barth.

C 486 ligger i kanten av stjärnbilden Tvillingarna  cirka 380 miljoner ljusår från jorden. Den är klassificerad som en barred spiral galaxy (en spiralgalax med spiralarmar tätt samman med själva centrala galaxen) en ljus central stångformad struktur från vilken dess spiralarmar vecklar ut sig och slingrar sig runt kärnan i ett slätt, nästan ringliknande mönster.

Hubbleteleskopet visar subtila färgvariationer över galaxen. Det bleka, ljusstarka centrumet av galaxen domineras av äldre stjärnor, medan svaga blåaktiga områden i den omgivande skivan ses fickor av nyare stjärnbildning. Dammstrimmor slingrar sig genom galaxens struktur och skymmer ljuset som följer områden med ökad molekylär gas där nya stjärnor sannolikt kommer att bildas i framtiden.

I galaxens centrum ses tydligt ett vitt sken genom stjärnljuset runt omkring. Detta är ljus från IC 486:s aktiva galaxkärna (AGN) som drivs av ett supermassivt svart hål med mer än 100 miljoner gånger solens massa. Varje tillräckligt stor galax hyser ett supermassivt svart hål i sitt centrum, men några av dessa svarta hål är särskilt glupska och samlar enorma mängder gas och damm till virvlande ackretionsskivor som hålet drar till sig materia och gas från. Den intensiva värme som uppkommer av den omloppsbanande skivan av material genererar intensiv strålning, inklusive röntgenstrålar som kan överglänsa resten av galaxen. Därav namnet aktiv galax, med en AGN i centrum.

Data som användes för att göra denna bild kommer från två separata observationsprogram #17310 (PI: M. J. Koss) och #15444 (PI:A. J. Barth)  med liknande syften: att undersöka närliggande aktiva galaxer som IC 486 och att ta detaljerade, högkvalitativa bilder av deras centrala svarta hål och stjärnorna nära galaxens centrala område. Genom att kombinera Hubbles skarpa bildkapacitet med stora omfattande prover möjliggör dessa program detaljerade jämförelser av hur stjärnor, gas, damm och svarta hål interagerar i galaxers centrum.

Nu ökar Solens aktivitet

 

Bilden https://www.nasa.gov ovan av solen togs den 9 september 2025 under NASA:s Solar Dynamics Observatory. NASA/GSFC/Solar Dynamics Observatory.

Solen har blivit allt mer aktiv sedan 2008 visar en ny studie från Nasa. Solaktiviteten är känd för att fluktuera i cykler på 11 år. Men det finns även långsiktiga variationer som kan pågå i årtionden. Ett exempel är att sedan 1980-talet har mängden solaktivitet minskat stadigt fram till 2008 då solaktiviteten var den svagaste som någonsin uppmätts. Vid den tidpunkten förväntade sig forskarna att solen skulle gå in i en period av fortsatt historiskt låg aktivitet.

Men istället ökade solens aktivitet och blir sedan dess alltmer aktiv vilket beskrivs i en studie publicerad i The AstrophysicalJournal Letters 

"Alla tecken pekade på att solen skulle gå in i en långvarig fas av låg aktivitet", beskriver Jamie Jasinski vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien, huvudförfattare till den nya studien. "Så det var en överraskning att se att den trenden vände."

Solfläckar är kallare, mörkare områden på solens yta än solens övriga yta och uppstår i en koncentration av magnetfältslinjer. Områden med solfläckar är ofta förknippade med högre solaktivitet, såsom solstormar vilket är intensiva utbrott av strålning, och koronamassutkastningar bestående av är enorma bubblor av plasma som bryter ut från solens yta och kastas ut över solsystemet.

NASA-forskare försöker upptäcka dessa rymdväderhändelser eftersom de kan påverka rymdfarkoster, astronauternas säkerhet, radiokommunikation, GPS och  elnät på jorden. Rymdväderprognoser är avgörande för att stödja rymdfarkoster och astronauterna i NASA:s Artemis-kampanj, eftersom förståelse för rymdmiljön är en viktig del av att mildra astronauternas exponering för rymdstrålning.

NASA:s IMAP-uppdrag (Interstellar Mapping and Acceleration Probe) och Carruthers Geocorona Observatory, liksom National Oceanic and AtmosphericAdministrations  SWFO-L1-mission (Space Weather FollowOn-Lagrange 1),

 som ska snart sändas upp (De två först nämnda är dock uppsända den 23 september 2025) kommer att tillhandahålla ny rymdväderforskning och observationsmöjligheter.

Solaktiviteten påverkar magnetfälten hos planeter i hela solsystemet. När solvinden som är en ström av laddade partiklar strömmar från solen och solaktivitet ökar expanderar och komprimerar solens inflytande magnetosfärerna, som fungerar som skyddande bubblor av planeter med magnetiska kärnor och magnetfält, vilket även ger jorden skydd mot farlig strålning. Dessa skyddande bubblor är viktiga för att skydda planeter från de plasmastrålar som strömmar ut från solen i solvinden.

De data som Jasinski och hans kollegor grävde fram för studien kom från en bred samling av NASA-uppdrag. Två primära källor var ACE (Advanced Composition Explorer) och Wind-missionspacecraft sköts upp på 1990-talet och har tillhandahållit data om solaktivitet av plasma och energirika partiklar som flödar från solen mot jorden. Ovan nämnda tillhör en flotta av NASA:sHeliophysics mission som är utformade för att studera solens inflytande på rymden, jorden och andra planeter.

Vi finns här på jorden för att Solen är mindre aktiv än motsvarande solar därute

Solen är en stjärna vars kärnreaktioner gör att den ständigt förändras. Solfläckar kommer och går och soleruptioner uppstår och värmeutstrålningen skiftar inklusive all strålning farlig som ofarlig.


Men i jämförelse med likartade solar (stjärnor) är vår sol en lugn stjärna till gagn för oss. En mer orolig stjärna hade kanske utplånat jordiskt liv för länge sedan eller omöjliggjort det här.


Så mycket har stämt så bra för att vi ska finnas. Avståndet till solen våra skyddande bälten runt jorden mot farlig strålning och inte minst att liv uppstått på ett för oss ännu ej förstått sätt. Vi ska kanske inte helt missakta gudstron. 



I resultatet av en ny studie som presenteras av forskare under ledning av Max Planck Institute for Solar System Research (MPS) i det kommande numret av Science jämförde forskare för första gången solen med hundratals andra stjärnor med liknande rotationsperioder och andra grundläggande egenskaper likt solen och kom fram till att de flesta av dem visade mycket starkare variationer. Variationer av värme, strålning soleruptioner mm. Detta väcker frågan om solens svaghet är en grundläggande egenskap eller om vår stjärna bara gått in i  en ovanligt lugn fas av flera årtusenden just nu. 


Det kan undersökas i vilken utsträckning solaktivitet (och därmed antalet solfläckar och solens ljusstyrka) varierar med hjälp av olika metoder - åtminstone under en viss tidsperiod. Sedan 1610, till exempel, har det funnits tillförlitliga register över solfläckar som täcker solen och fördelningen av radioaktiva sorter av kol och beryllium i trädens årsringar och iskärnor gör det möjligt för oss att dra slutsatser om nivån av solaktivitet under de senaste 9000 åren.


Under denna tidsperiod hittade forskare regelbundet återkommande fluktuationer av jämförbar styrka som under de senaste decennierna. "Men jämfört med hela livslängden på solen är 9000 år är som ett ögonblick", säger MPS vetenskapsman Dr Timo Reinhold huvudförfattare till den nya studien. Vår stjärna är trots allt nästan 4,6 miljarder år gammal. Reinhold tillägger " Det är tänkbart att solen har gått igenom en lugn fas i tusentals år och att vi därför har en förvrängd bild av vår stjärna," tillägger han.


Jag (min anm) anser dock att vår stjärna (sol) är en lugn stjärna och kan så förbli och att det är anledningen till att vi finns och kan existera på jorden, Vi kan bara hoppas att det fortsätter så tills solens bränsle tar slut om ca 4 miljarder år och att vi tar hand om oss och jorden så vi den dagen är så tekniskt kunniga att våra framtida släkten då kan emigrera till en ung lugn sol lik vår sol var.

Bild från pixabay.com  

Galaxhopen Messier 51 innehåller en galax NGC 5194 vars centrum innehåller ett mycket aktivt svart hål

26 miljoner ljusår från Jorden finns galaxhopen Messier 51 där en galax  namngiven NGC 5194 vars svarta hål i centrum avger en stor mängd  materia  ut i galaxen.

Troligen har aktiviteten kommit från en krock för länge sedan med galax NGC 5195 en mindre galax i närområdet.

Genom denna effekt där två galaxer med varsitt svart hål krockar kan troligen ha gett den effekt vi ser idag. Utslungande av röntgenstrålning och  mineral i galaxen.

Att detta bör ge effekter av mindre trevligt slag är  troligt. Detta i form av stora meteoritregn i planeters ytor och stark strålning vilket gör det svårt att tro på möjliga livsvänliga planeter i närområdet här.

Aktiviteten i vintergatans svarta hål har ökat på senaste tiden. G2 passerade och kan vara det skyldiga.

I varje galax mitt finns som man tror idag ett svart hål. Troligen är detta något som måste finnas för att galaxer ska ha bildats och kanske existera.

Så även i vår galax vintergatan där vi finns i spetsen av en av spiralerna i galaxen.

Nu visar det sig att aktiviteten av vår galax svarta hål har ökat den senaste tiden. 2013 kom en ljus boll förbi i området och detta har troligast ett  samband med den ökande aktiviteten.

Teorier  om att det var massa från denna som ökade aktiviteten genom att en stjärna fanns i den dimmiga ljusbollen av damm och stoff  fanns. Men kanske ändå inte. G2 fick ljuset som namn.

Aktivitet  är fortsatt hög fast G2 nu passerat och blivit av med en del materia vid passeringen av hålet. Teorier finns även att svarta hål har perioder av högre aktivitet och att passeringen av G2 inte ska ses mer än som slumpen att detta moln kom samtidigt. Men troligast ändå finns ett samband.

De snabba materialförluster G2 släppte in i hålet ökade säkert hålets aktivitet och blixtar som ännu kommer ur det har troligast med all materia som lite för snabbt kom in i hålet under astronomiskt kort tidsrymd. Kanske materialet  i ljusbollen även det har betydelse.

Strålningen  ur svarta  hål kommer alltid att öka eller minska. Ökningen av dessa i tid har troligast med G2:s resa förbi området att göra och dess materiaförlust in i hålet på dess färd. Varför strålning ur hålet ökar o minskar vet vi inte men det finns säkert en liknande förklaring av detta som när eld på Jorden ökar eller minskar i styrka på grund av material, värme eller gas.

Men astronomer håller koll på hålet.