Vad är glas? Kanske inte en så konstig fråga som det låter.

Glas finns i olika upplagor och slag. Men vad kan det klassificeras som. Tiden förändrar glas. Det vet alla som sett speglar av äldre modell.

Det finns tre slag av skillnader på glas.

Glas i fast form är lik den från det stadie det hade i flytande form.

Glas flyter (deformeras) spontant över tid även under mindre tryck än tyngdkraftspåverkan.

Kristallina fasta ämnen deformeras endast som svar på yttre tryck som är omvänt proportionellt mot temperaturen. Ju lägre temperaturen desto större är trycket som måste appliceras på ett kristallint fast ämne för att det ska deformeras.

En ytterligare egenskap som skiljer glas från ett fast ämne är att vid slutet av dess existens kristalliseras glaset så småningom medan ett kristalliniskt ämne inte strömmar eller kristalliserar eftersom det redan är i ett fast tillstånd.

Utifrån dessa kunskaper om glas har forskare i Brasilien på ämnet nu definierat glas som en frusen vätska.

En stjärna därute slukade material till ca 15 planeter i sitt solsystem.

Kronos eller Titan (efter den grekiska gudasagan där denne åt sina egna barn av rädsla för att de skulle döda honom när de vuxit upp) kallas den slukande stjärnan  vilken är lik vår sol och finns ca 350 ljusår från oss. 

Den till hör ett dubbelstjärnsystem i Vintergatan vilket många andra solar däruppe gör. Namnen på solarna är sedan tidigare HD 240430 respektive HD 240429. De rundar varann med en tid av en gång vart 10 000 år.

Det har nu upptäckts att systemets HD 240430 (Kronos alt Titan) har mycket gott om stenmaterial vilket kommit från detta slukande av stenmaterial.  Den andra stjärnan HD240429 (Krios) är oskyldig till slukande av detta slag.

Slukandet innebär att material till ca 15 exoplaneter aldrig blev planeter utan hamnade i stjärnan. Slukande av detta slag har troligast hänt och händer på fler platser. Men bevisbart är det ännu bara här vi sett detta ofog. 

Varför det hänt är skrivet i stjärnorna. Vi vet inte.

Bilden föreställer guden Kronos i den grekiska mytologin. 

Mars har magnetisk svans vilket ingen annan planet har i vårt solsystem.

Mars har som enda planet i vårt solsystem en förvrängd osynlig magnetisk svans. Förvrängd av solvinden.

Svansformen vilken är unik i vårt solsystem är konstruerad genom  solvindens påverkan.

Kan denna svans vara en anledning till att atmosfär och vatten i stora mängder försvann från Mars yta. Frågan är berättigad men om det är så vet vi inte.

Men om vi ser till vissa månar runt Jupiter och Saturnus har dessa inte en svans av detta slag och är mindre än Mars. 

Men likaväl finns stora mängder vätska där. Ex vatten i frusen form på Jupiters måne Europa.

Det finns mer än månen som har en bana i närområdet runt Jorden förutom våra egna satelliter och rymdskrot.

Det finns ett flertal mindre objekt som cirklar runt i banor runt Jorden. Inte bara månen, rymdskrot och satelliter skapade av människan. Ibland har tankar funnits på om det finns främmande rymdfarkoster som övervakar oss därute.

Men så är det inte. Det objekt som är mest stabilt i sin bana runt Jorden förutom vår måne är en asteroid med namnet 2016 HO3 vilken har en diameter av 100 meter. Den ligger i en stabil bana runt Jorden och någon risk för att den plötsligt skulle störta ner på Jorden finns inte. Denna asteroid roterar runt sin egen axel med ett varv var 28:e minut.

Sammanlagt finns det ett tiotal styck små asteroider där ute vilka är relativt lätta att besöka och lära mer av.

Forskare idag är  säkra på att det är naturliga asteroider och inte något spionverktyg eller övervakningsverktyg från utomjordiska intelligenser vilket faktiskt för inte så länge sedan även det diskuterats på fullt allvar.

Bilden visar banan för det största objektet 2016 HO3 och dess förhållande till Jorden. 

Förflyttning blixtsnabbt i tid och rum genom maskhål. Kan bli verklighet.

Ett maskhål är en teoretisk passage genom rymdtid som kan skapa genvägar till långa resor genom universum. Maskhål förutses genom teorin om generell relativitet. Men maskhål innebär även farorna med plötslig kollaps av dessa och vad som då händer med det som just då befinner sig i detta vet vi inte. Maskhålresor innebär hög strålning och farlig kontakt med exotisk materia. Maskhålen kan ses som broar mellan två platser  skilda åt i rymdtid. Men möjliga att nå genom ett maskhål.

Läs gärna mer om maskhål här. Men fast de verkar teoretiskt mycket möjliga har ännu inget hittats. Det anses även att de är mycket små ca 10 ^-33 cm och enbart existerar i bråkdelar av sekunder.  De uppstår överraskande och försvinner lika överraskande igen (idag, då vi inte förstår varför ett uppstår just där det gör det). 

Men teoretiskt kan en resa ske genom maskhål om vi kan kontrollera det vilket skulle  innebära resor till och mellan galaxer på nära nolltid och även resor fram och tillbaks i tiden.

Kommer då människan att klara av detta en gång i en framtid? Tveksamt då det redan nu i så fall funnits tecken i nutid eller forntid som misstänkts komma från en och annan tidsresenär från framtiden. Men kanske ändå. Då förändring av det förflutna bör ge katastrofala följder i framtiden och förändra denna så vi bör även tänka oss att om människan löser tidsresor bör de även förstå att inte röra något i det förflutna eller visa sig som framtida besökare utan bara iaktta och smälta in i den tid de besöker.

Det bör inte åkas tillbaks till platser utan väldigt stora skäl (kanske som historiker)  och som iakttagare då smälta in i den tiden en kort stund eller helt enkelt finnas där ett tag utan att ses av den tidens folk som udda och främmande.

Bilden ska ge en tanke på hur man kan föreställa sig ett maskhål i en förvrängd rymdtidresa.

Framtida månresenärer kan få naturligt skydd från strålning, extrem temperatur och asteroidnedfall i Marius Hills naturliga skyddsrum.

Risken för astronauter som kommer till månen är strålning, temperaturer och meteoritnedslag. En mindre meteorit slår hål på rymddräkten. Månen har inte likt Jorden en skyddande atmosfär eller magnetfält.

Att bygga en rymdbas måste därför om inte denna har mycket starka skydd och inte ska bli enormt dyr att bygga göras där naturliga skydd redan finns.

På månen, i Stormarnas hav,  finns Marius Hills med minst en vulkankupol. Ett naturligt skydd för framtidens rymdstationsbygge. Ett större lavarör.

Hålet ner i marken (se bild ovan) utvidgas till ett större skyddat kanske med flera tunnlar stort utrymme en gång bildat av flytande lava. Liknande men mindre finns även på Jorden.

Att här bygga en rymdstation innebär att de som bosätter sig här under månens yta skyddas från meteoritnedslag, kraftiga temperaturer och strålning utifrån rymden.

Det är något att tänka över. Att inte bara tro att det handlar om som vi gör på Jorden bygga en station på själva ytan och tro att det duger. Nej det finns anledningar till att de månar och planeter inte kan ha liv på ytan. Vi kan inte då förvänta oss att vi bara kan placera oss själva där utan att ta hänsyn till dessa uppifrån kommande faror eller för den delen tyngdlag och gravitation.

OBS kanske på sin plats att nämna att skydd för tyngdlag och gravitation finns ingen möjlighet med nuvarande kunskaper att konstruera. Men låg tyngdkraft är även det en extrem fara för människokroppen om den utsätts för detta under en längre tid. 

Nya rön och tankar om att dvärgplaneten Ceres har organiska innehåll

Ceres förvånade oss alla då dess närområde besöktes 2015 med att ha lysande fläckar på sin yta. Läs mer om asteroiden här.

Ceres ligger i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Ceres  har organiskt material  vilket inte är samma sak som att det finns liv där.

Leror, natrium- och ammoniumkarbonater är något som finns här.

Det har länge förmodats att kometer vilka krockat med kroppar därute haft med sig organiskt material och då planterat detta på planeter mfl kroppar. Kometer innehåller även en hel del fruset vatten.

Men ny forskning visar att en krock av en komet med en asteroid eller dvärgplanet (kanske även större planet oberoende av hastighet) får kometen att utplånas och dess delar att förintas.

Idag är det istället många som anser att det just på Ceres inte handlar om ditkommit organiskt material utan att detta funnits där sedan Ceres bildades för en bra bit över 3 miljarder år sedan.

Men säkert är det inte enbart en teori vilken kan vara sann då den ser ut att stämma utefter matematiska beräkningar utifrån vår nutids kunskapsnivå.

Bilden är på en krater med några av de lysande fläckar som förundrade en hel värld vid Rosettas besök ovan Ceres under 2015.