Rymdteleskopet TESS har upptäckt sin tredje exoplanet

Rymdteleskopet TESS har upptäckt en tredje liten planet utanför vårt solsystem tillkännagav forskare vid det årliga mötet för American Astronomical Society i Seattle.


Den upptäckta planeten har fått beteckningen HD 21749b och har sin bana runt en ljus närliggande dvärgstjärna ca 53 ljusår bort i stjärnbilden Rombiska nätet. Planeten har fått namnet HD 21749b och verkar ha den längsta omloppstiden av de tre planeter som hittills identifierats av TESS. Rombiska nätet i sig är en liten ljussvag stjärnbild på södra stjärnhimlen.


 Temperaturen på ytan på HD 21749b är enligt beräkningar omkring 150C vilket är relativt svalt med tanke på dess närhet till sin sol.


Troligen är denna planet inte lika gasaktig som Neptunus eller Uranus enligt rapporten istället har den en densitet i atmosfären som vatten eller en mycket tjock atmosfär.


Jag själv tror att det kan vara anledningen till att planeten kan hålla en något låg yttemperatur och inte förlorar sin gas eller vätskeliknande atmosfär. Troligen i första hand bestående av väte. 


Även att dess sol är en dvärgstjärna dock starkt lysande gör att temperaturen kan hållas på en nivå på planeten som inte får atmosfären att försvinna ut i rymden.


 Annars är stenplaneter de vanligaste planeterna på avstånd så kort som denna ligger i förhållande till sin sol. Detta då atmosfärer försvinner ut i rymden vid för hög värme. Vi ska inte jämföra med den tjocka atmosfär Venus har i vårt solsystem då ovanstående HD 21749b ligger mycket närmre sin sol än Venus gör vår sol.


HD 21749b  är unik just på grund av sin närhet till sin sol men med bibehållen atmosfär.


Bild på teleskopet TESS

New Horizons färd fortsätter nu mot nya okända mål.

Den 1:e  januari 2019 flög NASAs New Horizon  förbi en asteroid av sten och is som kallas 2014 MU69 ( Ultima Thule). Det nu mest avlägsna och plats någonsin som besökts av en farkost konstruerad av människor. 


New Horizon sköts upp den 19 januari 2006 och på dess färd har den besökt  Jupiter efter 13 månader. Här fick den ny fart av Jupiters gravitation till att accelerera  till målet två miljarder km bort, Pluto.


Den 14 juli 2015 var New Horizons framme i  Kuiperbältet och besökte Pluto. Mycket förvånande bilder och ny kunskap kom tillbaka från besöket.


Efter detta fortsatte resan ut i Kuiperbältet och målet bestämdes till den under New Horizons resa upptäckta Ultima Thule. En asteroid som upptäcktes 2016.


 Teamforskare använder nu aktivt det interamerikanska observatoriet Cerro Tololo  beläget i Chile för att skanna himlen för objekt som MU69 vilka  rymdfarkosten nu ska styras mot. Teamet försöker även  använda instrument ombord på New Horizons för att söka nya mål vilket är en uppgift som den inte var tekniskt konstruerad till men som likväl kan lyckas. Om det lyckas skulle New Horizon bli den första rymdfarkosten någonsin att upptäcka sitt eget mål.


Vid någon tidpunkt under 2030-talet kommer plutoniumet som håller liv i farkosten att ha tagit slut och dess känsliga elektronikinstrument kan då inte längre drivas. Men fram till dess kommer rymdfarkostens radiosändare att sända data tillbaka till jorden miljarder mil från utkanten av vårt solsystem och får vi hoppas se nya intressanta platser.


Bild Asteroiden Ultima Thule

Är allt uppbyggt av små elektriska och magnetiska fält. Vad är då vi och vad ska vi bli och varför finns vi?

En elektron anses vara en liten partikel av negativ laddning som bygger upp en atom. Men kan man se den så? Knappast.  Så vitt fysiker vet för närvarande har elektroner ingen inre struktur och således ingen form i den klassiska betydelsen av ordet form.  Det är därmed omöjligt att se en elektron  direkt i mikroskop eller någon annan optisk enhet för den delen.


Vi måste se på kvantvärlden för att kunna hitta något att försöka förstå. Att se olika former i vår makroskopiska värld betyder att upptäcka med våra ögon sådant som ljusstrålar studsande mellan olika föremål runt omkring oss.  Men vad ersätter begreppet form i mikrovärlden? 


Då ljus inte är något annat än en kombination av oscillerande elektriska och magnetiska fält vore det användbart att definiera egenskaper av en elektron som information om hur den svarar på tillämpad elektriska och magnetiska fält.


 En exempelvis elektrisk laddning. Det beskriver då kraften och i slutändan accelerationen elektronen  upplever inom vissa externa elektriska fält. Inom en atom exempelvis eller när atomer av ett grundämne ex möter en atom av annat grundämne.


En kraft som vi bör förstå inte nödvändigtvis se, men som är viktig  att förstå ytterligare något om för förståelse av universum och oss själva. Hur vi uppkommit, vad vi är och vad vi ska bli (om vi nu ska bli något eller bara kan ses som tillfälliga manifestationer i tid och rum). 

Men vilken inställning vi än har anser jag att inget som finns varken du eller jag eller något annat är betydelselösa manifestationer i tid och rum. Vi har en plats att fylla just i denna tid i ett rum där vi finns. Vi är följden av något annat som i sin tur är följden av något annat sedan tidens begynnelse eller rummets början. Om nu något kan benämnas det.

Små Cub-satelliter ska i framtiden seriekopplas för att bilda enormt stora rymdteleskop.

Det har hittats mer än 3900  planeter utanför vårt solsystem. De flesta av dem har upptäckts som en skugga då de passerar förbi sin sol.


 Men att veta mer om planeterna inklusive om de har syre, vatten och andra tecken på eventuellt liv kräver långt mer kraftfulla verktyg.


Teleskop av en storlek som de största på Jorden. NASA-ingenjörer arbetar nu med att  utveckla nästa generations rymdteleskop, inklusive teleskop med flera små speglar monterade eller vajande till mycket stora teleskop som en gång ska seriekopplas i rymden.


NASA:s kommande James Webb Space Telescope är ett exempel på en segmenterad primär spegel, med en diameter på 6,5 meter och 18 sexkantiga segment vilken ska vara i drift och uppe 2020. Ett teleskop som blir det kraftfullaste hittills.


Nästa generations rymdteleskop (efter James Webb teleskopet) förväntas ha en diameter på 15 meter med över 100 spegelsegment.


För att hålla alla dessa spegelsegment på plats hoppas forskare att de ska finnas på små satelliter vilka följer med spegelsegmenten och kan agera som guider till stjärnor genom att vart och ett segment med en laser pekar tillbaka på teleskopet för att kalibrera systemet och därmed producera bättre och mer exakta bilder av avlägsna världar.


Teleskopet blir därmed ett nätverksbygge av små cub-satelliter som hålls samman av små lasrar för att tillsammans bilda ett stort spegelteleskop.


Bild på en cub-satellit. Kanske det är ett hundratal liknande som ska hålla samman det framtida stora spegelteleskopet.

Ett tredje intressant gasmoln från tidens början där tiden står still har upptäckts långt därute i universum

Forskarna räknar med att stöta på en massa konstiga saker i universum. Orkaner av mörk materia, nebulosor och galaxer vilka slukar varandra för att ta några exempel som man funnit därute.


Men det finns även tomrum där inga galaxer finns. Tomrum vilka man inte förstår varför de finns. Men även gasmoln från tidens början.


För tredje gången någonsin har nu astronomer som arbetar vid W.M. Keck-observatoriet på Hawaiis sedan länge slocknade vulkan Mauna Kea att de har identifierat ett massivt interstellärt gasmoln som verkar orört sedan BigBang.

Ett vätemoln från universums tidigaste minuter från en tid innan väte och heliumatomerna skapade universums första stjärnor och senare resten av elementen i det periodiska systemet.


Lagets upptäckt är det tredje molnet av kosmiska gas och tros vara helt fri från grundämne förutom väte.


De två första molnen upptäcktes 2011 av astronomen Michele Fumagalli med kollegor vilka även de använde Keckobservatoriets teleskop. De fann att molnet vilket nu upptäckts LLS1723 är likt de först upptäckta molnen inte heller detta visade några spår av några ämnen förutom väte.


Enligt Robert och hans kollegors rapport är förståelse av hur molnen inklusive LLS1723 kan ha överlevt obefläckat av tungmetaller under så lång tid en fråga som kommer att kräva ytterligare studier av molnets närliggande grannskap.


Man ska veta att avståndet till molnet är 1,5 miljarder ljusår och tiden då BigBang inträffade är 14 miljarder år bort. Detta innebär en lång skillnad i tid vilket gör att förvåningen över att molnet inte innehåller några grundämnen än mer förvånande. På något sätt är molnet konserverat i tid och rum händelsemässigt. Men varför?


Att finna och studera opåverkade vätemoln från tidens början kan också avslöja ny information om hur universums första stjärnor bildades från metallfria omgivningar. Paradoxalt nog är detta något som forskare endast kan slutföra genom att hitta moln där ingenting skett sedan Big Bang.


Bild på observatoriet varifrån upptäckterna gjorts

Krocken med Stora Magellanska molnet räddar Jorden och mänskligheten under några miljarder år. Men efter det kommer Armageddon för Vintergatan.

Stora Magellanska molnet är en dvärggalax på kollisionskurs med Vintergatan. Det dröjer dock ca två miljarder år innan katastrofen vilken blir en respit innan den annars större väntade stora katastrofen om fyra miljarder år vilken då uppskjuts några miljarder år.


Det stora Magellanska molnet är en av de satellitgalaxer som kretsar kring Vintergatan. Men istället för kretsande på säkert avstånd eller att den bryts fri från Vintergatans gravitationskraft fann forskarna att galaxen är på väg att krascha in i Vintergatan.


I dag ligger galaxen 163000 ljusår från Vintergatan och närmar sig denna i en hastighet av ca 400 km/sek vilket innebär en krasch med Vintergatan om ca 2,5 miljarder år. Detta har konstaterats av astrofysiker vid Durham University.


När det händer blir det en krasch motsvarande en massa av 250 miljarder solar som åker in i Vintergatan och hela Vintergatan kommer att skakas om och hela solsystem att slungas ut i tomma rymden, sa Carlos Frenk, chef för Institute for Computational kosmologi på Durham. Dock betyder inte detta att de solsystem som stöts ut förändras utan enbart att de förändrar sin bana.


Vintergatan är en ovanlig spiralgalax. Här finns betydligt färre stjärnor än i jämförbara galaxer. Det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum är även det litet endast en tiondel så stor som i liknande galaxer.


Men kraschen kommer att ändra detta. Vintergatan kommer att bli lik andra galaxer av motsvarande slag. Med fler stjärnor och det svarta hålet kommer att frossa på detta plötsliga oväntade överflöd av bränsle och kommer att gå bärsärkagång med resultatet att det svarta hålet når upp till 10 gånger dess nuvarande massa.


 Men positivt är att den förväntade katastrofen kraschen med det fem gånger mindre Stora Magellanska molnet än Vintergatan förlänger mänsklighetens och Jordens existens.


Det finns en värre katastrof i framtiden.  Andromedagalaxens krasch med Vintergatan om beräknade 4 miljarder år fördröjs några miljarder till om sex miljarder år då kraschen med Stora Magellanska molnet rubbar hela Vintergatans nuvarande läge och riktning mot Andromedagalaxen.
  

När väl kraschen med Andromedagalaxen kommer blir det en katastrof dör båda galaxerna och eventuellt liv i solsystem i Andromedagalaxen likt här i Vintergatan när de två kolliderar. Armageddon inträffar.


Det Stora Magellanska molnet är stort men det kommer inte att förstöra vår galax, sade han. ”Det kommer producera fantastiska fyrverkerier men vårt solsystem kommer att finnas kvar och mänskligheten med denna om vi fortfarande finns då.


Men sammanstötningen med Andromeda kommer verkligen att bli ett armageddon som kommer att vara slutet för Vintergatan som vi känner den.


Jag tror att om mänskligheten finns då har den för länge sedan koloniserat nya planeter långt bort från katastrofens värsta platser. Det finns säkert platser vilka matematiker räknat ut är skyddade vid katastrofen. Kanske vi då kan förflyttas genom maskhål till andra galaxer eller otroliga tanke andra dimensioner i tid och rum.


Solen själv beräknas ha ca 8 miljarder år kvar att existera i sin nuvarande form.


Bild Andromedagalaxen

Spännande händelser som vi kan se fram emot i rymden under 2019

Här finns en uppräkning av händelser  under 2019 i rymden vi kan se från Jorden.


Det sker solförmörkelse. Det blir en supermåne, olika planetkonstellationer att åskåda ex en konjunktion mellan Jupiter och Venus. Satellituppskjutningar mm.


Utöver det kommer säkert överraskande upptäckter och överraskande forskarrön plus naturligtvis överraskningar där uppe vi inget vet om eller väntar oss.

Indien planerar 32 rymduppdrag under 2019

Indien planerar 32 rymduppdrag under 2019 säger en tjänsteman i Bengaluru. Uppdragen inkluderar den andra månmissionen Chandrayaan-2 vilken ska landa på månen med landare och rymdbil.



Indiens rymduppdrag  2021-22 Gaganyaan, kommer också att drivas i år , sa Sivan i ett förstklassigt nyårsmeddelande från av rymdbyråns toppledare till sin personal. Uppdraget har som mål bemannade farkoster.



"Gaganyaan-aktiviteterna kommer att gå för fullt för att uppnå de olika utvecklings- och kvalificeringsmilstolparna," sade ordföranden för rymdbyrån.


I övrigt är många av uppdragen att sända upp farkoster för att kontrollera gröda, väder mm från rymden. 


Men nog kunde vi samarbeta mer över gränserna som jag skrev i går då skulle allt bli billigare och vi skulle komma längre i vår forskning istället för att forska o jobba med rymduppdrag lokalt i skilda stater.


Bilden är på loggan för ISRO- Indian Space Research Organisation Indiens rymdorganisation.

Kina har landat med en sond på månens baksida för att bland annat undersöka möjligheten av att odla potatis.

Chang'e 4 är namnet på farkosten som den 3 januari landade på månens sedan tidigare dåligt utforskade baksida. Månens baksida kan inte ses från Jorden då månen inte roterar utan alltid vänder samma sida mot Jorden.


Det är första gången en rymdsond har landat på månens baksida och bakom bedriften ligger Kina.


 Men även Sverige har en del i rymdäventyret. Ett av sondens instrument, kallat Advanced small analyzer for neutrals (ASAN) har byggts av IRF i Kiruna. Instrumentet har som syfte att undersöka hur strömmen av laddade partiklar från solen växelverkar med månytans baksida.


ASAN, som utvecklats i samarbete med det kinesiska nationella rymdforskningscentret NSSC, är monterat på fordonet som tar sig fram på månen.


Detta är andra gången ett svensktillverkat instrument befinner sig på månen. När Apollo 11 genomförde sin månlandning 1969 var farkosten försedd med kameror från Hasselblad (vilket jag väl kommer ihåg). 


Uppdragslistan är lång för Chang'e 4  och innehåller bland annat att undersöka om växter kan odlas trots den låga gravitationen på månen och då bland annat potatis. Dessutom ska det utforskas om polernas resurser av vatten.


– Eftersom månens yta är skyddad från elektromagnetiska störningar från jorden är det en idealisk plats att utforska miljö på, säger Tongjie Liu, biträdande direktör för månutforskning och rymdprogram på Kinas nationella rymdadministration.


Enligt mig är all rymdforskning  intressant och lärorik. Det kan ge mer kunskap om vad vi människor är, hur allt kom till och varför. Något varje människa troligen någon gång frågat sig och merparten av människor önskar få svar på. Vad är meningen med allt om det finns en sådan och om inte varför?


Men jag anser rymdforskning är dyr och att alla stater efter förmåga ska gå samman om detta och hjälpas åt inte dra åt skilda håll stat för stat. Om vi kunde samsas inom detta område resursmässigt och forskarmässigt är jag säker på att vi skulle komma mycket längre i vetenskapen om universum och vad det är och även få en billigare forskning.

Kan det vara så att vårt universum vilar på en bubbla i en annan dimension?

På Uppsala Universitet har forskare utarbetat en ny modell för universum – en som kan lösa gåtan om mörk energi. I deras nya artikel publicerad i Physical Review Letters föreslår de ett nytt strukturellt koncept, inkluderande mörk energi där vårt universum ligger på en växande bubbla i en annan dimension.


Forskarna säger i artikeln att: Vi har känt till de senaste 20 åren att universum expanderar i en allt snabbare takt. Förklaringen till detta är den ”mörka energin” vilken genomsyrar alltet. Det har länge hoppats att strängteorin ska ge svaret på hur den mörka energin agerar i detta. 

Men forskarna i Uppsala föreslår nu en ny modell där mörk energi får vårt universum att följa med som medföljare på en växande bubbla av ett annat universum i en annan dimension. Hela vårt universum hysas i utkanten av denna växande bubbla som en egen bubbla.


Forskarna fortsätter med följande antagande: All befintlig materia i vårt universum motsvarar ändarna av strängar som sträcker sig in i en extra dimension. Forskarna visar också att expanderande bubblor av detta slag kan komma till stånd inom ramen för strängteorin. Det är därför tänkbart att det finns fler bubblor än vår (kanske oräknerliga) och härmed fler universum.


Jag anser att det är mycket möjligt att det finns obegränsat många universum likt det finns obegränsat (vilket jag tror) stjärnor, solsystem och galaxer därute och inte bara i rummet utan även i tiden. Strängteorin anser jag även vara mycket trolig.


Bilden anser jag vara spännande att fundera kring då man läser ovan.

Kanske den missade länken på hur liv uppstår ha hittats. Ett forntida RNA.

Det finns platser i universum där liv borde finnas då ingressen för det finns där men likväl inget liv hittats. Vi har ett antal månar i vårt eget solsystem. Vi har Mars där vatten finns men likväl inga tecken på liv. På Jorden finns liv på alla möjliga och omöjliga platser.


Men nu har kanske detta mysterium lösts genom ett fynd på en länk av ett forntida RNA som en gång fanns vilket möjliggjorde att livet uppstod på Jorden.


För miljarder år sedan blandades molekyler på ett livlöst och tumultartat på Jorden vilket bildade de första livsformerna genom detta RNA.



Medan vissa säger att livet uppstod av enkla kedjor av molekyler säger andra att tidiga kemiska reaktioner bildade självreplikerande RNA. Ribonukleinsyra  förkortas RNA en makromolekyl som finns i alla levande organismer.


Hos levande celler finns det genetiska materialet i form av den mer stabila molekylen DNA. Deoxiribonukleinsyra (DNA) är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen, arvsmassan i samtliga av världens kända organismer (med undantag av RNA-virus). DNA-molekylen finns i identiska kopior i varje cell i en organism. Dess huvudsakliga funktion är att långtidsförvara information som påverkar organismernas utveckling och funktion. DNA liknas ibland vid programkod.



RNA återfinns däremot i mer kortlivade molekyler.

RNA fungerar som en dekoder eller messenger av genetisk information. Det finns nu en teori om att RNA var något annorlunda i tidernas begynnelse.


Minst en beståndsdel i det tidiga RNA kan ha  skiljt sig från vad som finns i den moderna formen har en grupp forskare rapporterat den 3 dec i tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences.


Det moderna RNA, tillsammans med dess socker och fosfatryggrad består av fyra huvuddelar Adenin (A), Cytosin (C), Guanin (G) och uracil (U).


Men det visar sig att det tidiga RNA kan ha haft en kvävebas som inte ingår i den moderna formen. Inosin tros ha funnits i mixen av det tidiga RNA  istället för guanin.


Forskarna är förvånade över att RNA kan bilda och replikera något, mer exakt, än den gör i en blandning med guanin om denna byts ut mot inosin. Något som kan ha varit fallet i det första RNA.


Kanske det var tvunget för att liv skulle uppstått och det är något som fattas på platser i universum där byggstenar för liv finns men inget liv likväl uppstått. Det första RNA.


Kanske det även är viktigt för fortbildning och bestående liv att detta inosin sedan försvinner och ersätts av guanin för livets fortsättning, evolution och överlevnad.

Ingen vet men tanken är svindlande. Det kan även betyda att detta första RNA är en mutation vilket skett enbart på Jorden och innebär att det finns både RNA av det slag vi har på Jorden i dag och även DNA på många planeter men den tändande gnistan till liv saknas. Det första RNA.


Bilden ska vara en illustration vilken visar skillnaden mellan DNA och RNA.

Planeter av ett slag vi inte har i vårt solsystem finns därute ”safirplaneter”.

En ny studie visar att det finns ett slags planeter kallade Super-jordar troligen glittrande av rubiner och safirer.


Forskare har upptäckt dessa världar runt andra stjärnor vilka är en klass av planeter vi inte har i vårt solsystem. Exoplaneter som är steniga (fasta) men har  upp till 10-20 gånger mindre  massa än stenplaneterna här  där Jorden är störst av dessa i vårt solsystem. De större planeterna i vårt solsystem är gasplaneter. 


Stenplaneter av det slag vi funnit därute finns inte i vårt solsystem. Men de verkar ha bildats nära sin sol och är troligen till stor del innehållande både safirer och rubiner på grund av att ha bildats i en extremt varm miljö.


”Vi har genom rapporten visat att mångfalden av planeter superjordar i synnerhet kan vara mycket större än man tidigare trott”, säger författaren Caroline Dorn, en av exoplanetforskarna vid universitetet i Zürich i Schweiz.


Forskare har ofta tänkt på superjordar som rika på järn, likt jorden, säger  Dorn och fortsätter ”dessa skulle då ha bildats i de kalla delarna av de protoplanetära skivor som fanns vid solsystems bildande vilket även skett med Merkurius, Venus, Jorden och Mars.


Dorn och hennes kollegor säger dock att denna nya typ av stora safirrika superjordar är laddade med kalcium och aluminium, samt mineralrik på dessa element, inklusive safirer och rubiner. Dessa planeter skulle därför ha bildats i de varmare delarna av de protoplanetära skivorna (mycket nära sin sol). Forskarna har räknat ut att denna nya klass av superjordar bör vara 10 till 20 procent mindre täta än Jorden.


Superjordar som vi vet om och vilka Dorn och hennes kollegor undersökt är superjordarna 55 Cancri e, HD 219134 b och WASP-47 e vilka i tidigare arbete redan antagits ha en ovanligt låg tätheter.


 En potentiell förklaring för dessa låga övergripande tätheter har tidigare varit att de har tjock atmosfär. Men detta har omtolkats eftersom planeterna kretsar nära sina stjärnor så nära att de är utomordentligt varma vilket gör det sannolikt att någon tjock atmosfär om den funnits skulle ha avdunstat bort för länge sedan.


Bilden är en illustration av 55 Cancri e

Meteorer kan användas för att kryptera datatrafik.

Meteorer kan användas inom kommunikationen som kryptografiassistenter. Meteorer reflekterar radiovågor vilket gör dem lämpliga till att reflektera radiosändningar på avstånd upp till 2 000 kilometer. De reflekterar radiovågor och hjälper till med att på det sättet kryptera innehållet. Denna reflektion är oförutsägbar vilket gör krypteringen oförutsägbar och svår att kryptera av.


Meteorer är oförutsägbara i sina rörelser däruppe vilket ger ett betydande hinder för signalavlyssning. Docent Amir Sulimov på Kazan universitetet i Tatarzan i Ryssland förklarar, ”Varje meteors rörelse bildar ett slags skugga som liknar en ellips över jordens yta. Alla kommunikationsstationer inom detta område kan ratta in på kanalen.


Meteorelipsen avgränsar ett visst område där potentiella missdådare kan försöka avlyssna signalen ”. Experiment och modeller visade att möjligheten att avlyssna en meteor ”kanal” försvinner på 30 kilometer avstånd, men teoretiska beräkningar visar att den kan  kvarstå på ett avstånd av 300 km längs små radier och 850 kilometer längs stora radier” avslutar Sulimov.


Ytterligare forskning får visa avstånden som partiell avlyssning av kryptografiska nycklar är genomförbart.


De bör ju minska tycker jag om det ska kunna genomföras utan risk för avlyssning från obehöriga. Men troligen behövs dyr och avancerad utrustning för att kunna avlyssna trafiken. Men stater har säkert resurser till detta.


Jag anser att det är ett osäkert krypterande att använda meteorer för detta. Om inte först forskningen gör det mer säkert än jag tolkar det efter rapporten detta inlägg utgår från.


Bilden är på en okänd meteor.

Är vi ensamma eller inte i universum. Drakes ekvation ska vara en hjälp till att reda ut detta. Men?

Drakes ekvation är en ekvation skapad av radioastronomen Frank Drake 1961 för att uppskatta antalet högteknologiska civilisationer i Vintergatan vid en given tidpunkt i historien. Högteknologiska civilisationer likt andra slag av samhällen kommer och går.


Det gäller att finna civilisationer därute om de nu finns på ungefär samma nivå som vi är i om vi ska kunna få kontakt eller förstå dem. 


Ekvationen skall inte ses som ett exakt sätt att beräkna antal platser i Vintergatan där liv kan finnas vilket besitter teknologisk förmåga att kommunicera med exempelvis radiovågor, och därmed bli upptäckbara av andra liv med samma förutsättningar (oss själva till exempel).


Ekvationen bygger på en rad antaganden om förutsättningarna bakom uppkomsten av liv och civilisation med teknik i universum generellt.  Men beräkningar och mätningar har alltid osäkerhetsfaktorer.
  

För ekvationen Drake utarbetade har vi ingen aning om osäkerheten kopplad till någon av de parametrar som ingår.


Vilken andel av planeter där livets byggstenar finns fick så småningom liv och vilka av dessa liv som vi känner det som utvecklades till högteknologisk civilisation? 


Noll procent? 100 procent? Någonstans däremellan? Är det 50 procent plus eller minus 5 procent? Eller plus eller minus 25 procent? Eller plus 5 procent och minus 25 procent? Ekvationen Drake arbetade fram har ett betydande antal antaganden och tills de antagandena verifieras kan det inte litas på beräkningens resultat.


Sedan bör vi ha i åtanke att där liv och civilisation verkligen utvecklas kan denna hämmas av skilda slag av filosofi, krig, religion och politik. Samhällen utvecklas även olikt på samma planet det har vi många exempel på här på Jorden. 

I månadsskiftet jan-febr får vi besök av kometen C/2018 Y1 (Iwamoto)

En mycket snabb komet, C/2018 Y1 (Iwamoto) kommer att besöka vårt solsystem i månadsskiftet jan-febr. Den kommer troligen från Oorts moln långt utanför Plutos bana. 


Kometen upptäcktes först på bilder tagna den 18 december 2018 av en japansk astronom med namnet Masayuki Iwamoto. 


Den kan snart ses med vanliga kikare och små teleskop.
   

Det är en snabbrörlig komet som kommer att vara som närmast jorden den 11-12  februari 2019. Avståndet till Jorden blir som närmst cirka 45 miljoner km.


Preliminära uppskattningar tyder att kometen når en ljusstyrka eller magnitud mellan 7,5 och 8,9, som betyder att den bör ses med små teleskop och kanske även i enkla kikare under några veckor. Dess hastighet är ca 238,333 km/h eller 66,2 km per sekund.


Det är bara att försöka se den på natthimlen under denna tid och tänka sig hur mycket som sker däruppe. Nog är det spännande då objekt av tidigare okänt ursprung plötsligt finns i vårt närområde. Så länge de inte blir hotfulla för Jorden.

Tidsresor verkar inte omöjliga.

Universums maskhål är naturliga tidsmaskiner (om de finns och vi kan kontrollera dem).  Jag tror det finns en möjlighet att vi kommer att kunna resa i tiden, säger Neil Turok professor i teoretisk fysik vid Perimeter Institute i Waterloo, Kanada.


Ett maskhål är förvillande likt ett svart hål. Men till skillnad från ett svart hål har det två öppningar. Ett som man reser in i och ett som man kommer ut ur någonstanns. Men vi måste för att kunna använda dem ha någon kontroll över att de inte sluts och försvinner när vi är inne i det eller inte finns när vi önskar återresa. Utöver det bör vi även kunna kontrollera vart vi far. I annat fall kan vi hamna både framåt och bakåt i tiden och även i tider vi inte önskar hamna i. Kanske innan Jorden kom till eller mitt i en vulkan eller mitt i ett koncentrationsläger under andra världskriget etc. 
  

Just nu letar ryska fysiker efter dessa maskhål med hjälp av det rymdbaserade radioteleskopet RadioAstron. De gör det genom att leta efter en materia som kastas ut ur svarta hål.


– Det finns teorier om att maskhål kan kasta ur sig gas, stoft, ja till och med stjärnor, säger Nikolaj Kardasjev, professor i astrofysik vid ryska Vetenskapsakademien.


– Och om vi ser något ovanligt som detta, en märklig gas eller stoft, som vi inte förväntar oss att se vid ett svart hål då kan det vara ett maskhål, säger fysikkollegan Jurij Kolvaljov. 


– Maskhål skulle kunna vara ett sätt att resa i tiden. Men då måste vi komma på hur vi ska hålla öppningen öppen så länge att vi hinner resa igenom det, säger Tamara Davies som är professor i teoretisk fysik vid University of Queensland i Australien.


Frågan är intressant då vi bör ha någon mening med resandet inte resa utan att veta var vi hamnar för att sedan aldrig mer kunna återvända. Vi bör inte heller påverka det förflutna en liten förändrad detalj kan ge oanade konsekvenser för framtiden. Kanske vi utplånar oss själva om vi gör något som omöjliggör vår egen födelse (men det skulle vi aldrig uppleva eller förstå då eftersom vi så aldrig existerat) . Vi kanske får andra världskrigets segare till förlorare.



Tänk på fjärilseffekten; En fjäril som i Mexiko slår med sina vingar har en minimal påverkan på luftströmmen men tillräcklig för att i en framtid påverka (tillsammans med andra effekter från händelsen) att en orkan skulle kunna drabba södra Sverige senare eller någon annan plats. Den riktigt lilla händelsen slår därför igenom på den stora händelsen en tid senare då alltet kan betraktas såsom ett kaotiskt system.


Fenomenet återfinns i ordspråket: Liten tuva stjälper ofta stort lass.


Det ska ses som en varning till att resa bakåt i tiden. Som betraktare kan vi vara där men röra något eller tala med någon måste vi med alla medel låta bli. Ingen vet om tidsresenärer i framtiden redan påverkar våra liv som vi lever nu. Detta kan redan ha skett och sker utan att vi märker det om tidsresor blir möjliga en gång.


Bilden visar teleskopet RadioAstron som används i sökandet efter maskhål.

Om du ser en Alien skulle du då förstå att det är en?

Ja nog skulle du förstå det om den såg ut som ovan. Men det är inte säkert den skulle se helt främmande ut.


Hur ska du då känna igen ett utomjordiskt liv på en främmande planet? Frågan kom nyligen upp på en konferens om Astrobiologi vilket hölls vid Stanford University i Kalifornien.


Flera idéer bollades, syre i en planets atmosfär, värme,, dess läge till sin sol, mm. Men ingen kändes helt övertygande. Någon föreslog bilder som bevis.


 Men varför skulle en bild vara så övertygande? Vad är det som vi skulle se som skulle berätta att vi inte bara tittar på exempelvis som vi tolkar det en hög med stenar? 


Levande varelser, till skillnad från smuts och vind verkar ha som kännetecken att göra saker som äta, växa och reproducera sig. Vi kan inte heller få komplexa liv inte ens något så enkelt som en bakterie utan att det naturliga urvalet är inblandat och då bör vi se på hur miljön ser ut för att något ska kunna leva här.


Vi kan inte säga om en kornig bild av en Alien kommer att ha ögon, ha lemmar eller vara grön. Men det naturliga urvalet  berättar att dess form, mål och evolutionära vägar är begränsade i en viss miljö (eller är det så). 


Liv kan se mycket annorlunda ut och det kan vi se även här på Jorden med dess olika konstiga former och sätt att existera i alla slags miljöer man kan tänka sig.


Nog kan det bli mycket svårt att förstå de liv vi kan se om de nu finns på en planet som utvecklats på helt skilda vis än Jorden. Jag tror inte vi ens i fantasin kan föreställa oss vad som kan finnas däruppe (kanske inte heller om de inte finns varför det inte finns liv).

En stjärnas födelse resulterar till två stjärnor just nu däruppe vilket förvånar forskare

En närbild på bildandet av en stjärna har avslöjat att det som sker inte är en stjärnas födelse utan två.


Detta överraskade forskare som först såg det 2017 från ett då nytt radioteleskop i chilenska öknen. Stjärnan fick namnet MM1a avståndet till händelsen som egentligen var två finns 10 000 ljusår bort. När de analyserade data, insåg de att MM1a åtföljdes av ett andra ljussvagare objekt som de gav namnet MM1b.


Detta var en mindre stjärna vilken bildades från damm och gaser som blivit över vid den första stjärnans bildande och gravitationskraft. I ett solsystem som Jordens kan denna ”skiva” av rester smälta samman till planeter vilket skett i vårt solsystem.


”I detta fall blev det ytterligare en stjärna istället ” säger forskarassistent John Ilee på universitetet i Leeds i England.


MM1a har en massa 40 gånger större än vår sols massa. Dess tvilling, MM1b en massa mindre än hälften av vår sols.


”Många äldre massiva stjärnor finns tillsammans med närliggande följeslagare”, sade Ilee. ”Men dubbelstjärnor har ofta mycket lika massa och är bildade tillsammans likt tvillingar. Att hitta en ung stjärna med en massa förhållandet av 80:1 är mycket ovanligt, och föreslår en helt annan typ av bildandeprocess för båda objekten ”. säger Ilee.


 I små stjärnor som solen blir resterna efter stjärnbildningen överblivet damm och gas något som efterhand klumpar ihop sig till planeter som sedan kretsar omkring moderstjärnan (ex i vårt solsystem).


Men ovan har istället en mindre stjärna bildats. Det är en av de första gångerna som ett sådant fenomen har observerats, rapporterade forskarna.


Men massiva stjärnor som MM1a existerar inte länge enbart ca en miljon år innan de exploderar som supernovor. Deras energi går snabbt åt. Hur det går med dess mindre syskon då vet vi inte. Troligen slukas den i supernovaexplosionen.


Bild Illustration av ett annat dubbelstjärnsystem OGLE-LMC-CEP0227 i stora Magellanska molnet bild från ESO.

Följ dagens o årets första rymdhändelse i realtid Besöket i dag vid asteroiden Ultima Thule

New Horizons rymdfarkosten, som flög förbi Pluto  2015, kommer under nyårsdagen att flyga förbi en annan iskall värld med smeknamnet Ultima Thule. Syftet är att samla information om vad tros vara ett orört fragment (en asteroid) från de tidigaste dagarna av solsystemet. 


Det kommer att vara det mest avlägsna objektet någonsin som besökts av en rymdsond. Forskarna kommer att fira förbiflygning men  har ingen aning om hur uppdraget går då det tar tid att få data från farkosten på grund av avståndet. 


Rymdfarkostens observationers tid för att skicka ett meddelande tillbaka till jorden görs några timmar efter passagen därefter tar det sex timmar för radiosignalen att nå jorden. Det kommer att sända data tillbaks till oss de närmaste 20 månaderna allt kan inte skickas i ett paket.


New Horizon ska samtidigt göra observationer av andra objekt i Kuiperbältet för att jämföra med Ultima Thule.


Se händelsen som sker i realtid Här.

Bild på hur man föreställer sig detta objekt innan bilder kommer.

En ung stjärna vilken växer till sig otroligt snabbt har nyligen upptäckts därute.

Forskare har nyligen upptäckt en ung stjärna mitt under en dramatisk fas av sin evolution. Den är under sin utveckling när materia faller in i stjärnan från damm och materia utanför denna och växer i storlek.


 Stjärnan i detta fall tillhör en klass av ryckiga stjärnor vilka kallas FU Ori's. Namnet uppkommit utifrån den första av denna grupp stjärnor som upptäcktes FU Ori vilken finns i Orions stjärnbild. Vanligtvis är dessa stjärnor yngre än ett par miljoner år och dolda bakom dammoln och därmed svåra att observera optiskt. Den nya upptäckten är den 25: e medlemmen av denna klass av stjärnor vilka vi hittills hittat och en av de  som är i en dramatisk fas av sin utveckling.


Namnet är Gaia 17bpi och finns i Pilens stjärnbild och upptäcktes av European Space Agency's Gaia satelliten vilken är en satellit som skannar himlen kontinuerligt med syfte att få noggranna mätningar av stjärnor i synligt ljus.
   

– Dessa FU Ori händelser är oerhört viktiga i vår nuvarande förståelse av hur stjärnbildning fortskrider men är svåra att se då stjärnbildning sker i stora damm- och stoffmoln och därmed blir osynliga för oss i de flesta fall.


Lynne Hillenbrand, professor i astronomi vid Caltech och huvudförfattare av en ny rapport i The Astrophysical Journal säger följande.  ”Detta är faktiskt första gången vi någonsin sett en av dessa händelser när det händer i både det optiska och det infraröda ljuset och dessa data har låtit oss konstruera en karta som visar förflyttningen av material genom dammdisken ner till stjärnan”


Stjärnbildningsprocessen är intressant att studera då det samtidigt ger kunskap om hur solen bildades i vårt eget solsystem.


Bild satelliten Gaia vilken varit till hjälp i detta arbete.

Saturnus är på väg att förlora sina ringar!

Saturnus är på väg att förlora sina ringar. Något som överraskar NASA-forskarna. Ringarna har funnits i ca 200 miljoner år och bildats av sönderfall av materia, någon mindre söndertrasad asteroid och infångande av små is- och stenpartiklar.


Men ännu kommer ringarna att synas ca 100 miljoner år till”, säger NASA-forskare i en studie publicerad nyligen i journalen ”Icarus”, 


Detta har uppskattades först genom observationer av Voyager 1 och Voyager 2 rymdsonderna som lanserades på 1970-talet.


Ringarna faller sakta in i planeten ”av gravitationen som ett dammigt regn av is-partiklar genom Saturnus magnetfält”, säger NASA. Fenomenet kallas ”ring rain”, och det sker i en hastighet och motsvarande i volym av en olympisk pool (2,5 miljoner liter)  var 30:e  minut, sade James O'Donoghue på NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.


ASA/ESA Hubble Space Telescope användes för att observera planeten den 6 juni 2018. Då var Saturnus cirka 1,4 miljarder kilometer från Jorden. Det kunde då bekräftas att ovanstående ringregn sker från B och C ringarna runt Saturnus. 


Troligen fylls ringarna även på med nytt material men inte i en takt så ringarna består för alltid. Vi ska även tänka på att övriga gasplaneter och även en del månar och asteroider har svaga ringar. Ringar som kanske en gång var kraftigare men nu vars materia fallit ner på ytan av den kropp de kretsar kring.


Bild; Saturnus ringar fotograferade från sondenCassini.

Vi ska ner under isen på månen Europa säger forskarna då här finns en av de mest intressanta platserna för liv utanför Jorden.

Europa Jupiters fjärde största måne är täckt av is.


Mellan 1995 och 2003 gjorde NASA: s Galileo rymdfarkoster  flera förbiflygningar över månen Europa. Observationerna av månen visade att det troligen finns en ocean av flytande vatten under Europas isiga yta.
 


Havet, tror forskarna kan hysa mikrobiellt liv eller bevis om ett nu utdött mikrobiellt liv. Man vill därför komma under isen och samla prover mellan is och botten i det vatten som finns här. Problemet är att komma under ytan.


”Uppskattningar av tjockleken av isen varierar mellan 2 och 30 kilometer  och är ett stort hinder för att komma åt fritt vatten som vi tror kan innehålla liv på Europa ”säger Andrew Dombard, docent i jord och miljövetenskap vid University of Illinois at Chicago.


En atomdriven tunnelsmältarsond vilken även kan styras i vatten när den väl kommit ner och sedan komma upp igen är lösningen på problemet driven av en liten kärnkraftsreaktor.


Tekniken för detta finns och kan konstrueras och användas på plats den dag uppdraget ska genomföras. Något forskarna hoppas sker snarast. Men tidsmässigt är inget ännu bestämt och inte heller kostnaderna.


Men nog blir det ett spännande uppdrag och analysen efteråt kan säkert ge svar på om det finns eller har funnits liv i vattnet under isen på Europa. En av de intressantaste månarna i vårt solsystem.

Syre i planets atmosfär innebär inte att liv finns på planeten

I går beskrev jag i bloggen att fynd av vatten inte innebär att en planet kan hysa liv.


I dag ska jag visa att syre i en atmosfär inte heller  ska ses som att det bör finnas liv.


Forskare har ofta påstått att om det finns syre i en planets atmosfär är det ett tecken på att det bör finnas något slag av liv.


Men en ny studie från Johns Hopkins university i Baltimore, Maryland USA visar att denna åsikt bör omprövas. Detta då man i simuleringar i labbmiljö skapat både organiska föreningar och syreatmosfär frånvarande av liv.


Forskarteamet hittade flera scenarier som producerade både syre och organiska molekyler som kunde bygga sockerarter och aminosyror, råvaror för vilka livet kan börja och även ex formaldehyd och cyanväte. Men det visar att det går att naturligt skapa dessa ämnen utan att liv uppstått eller skulle  uppstå.


Planeter med dessa ting kan likväl vara totalt livlösa och troligen är merparten detta också (kanske alla).


Forskare brukar föreslå att syre tillsammans med organiska ämnen per automatik till slut bör skapa liv i ett slags ursoppa. Men det är inte sant. Det kan teoretiskt göra det men det behöver inte göra det. Det har labbförsök visat.


Man får lite av funderingar när man läser detta. Funderingar av slaget att det även behövs en skapare kanske Gud. I annat fall är det slumpen. Men slumpen av vadå?