Aluminumoxid funnet i exoplanets atmosfär

Astronomer från SRON - Nederländska institut för rymdforskning - har visat att det finns aluminiumoxid (AlO) i spektrumet från exoplaneten WASP-43 b.

WASP-43b är en gasjätte i storlek som Jupiter i konstellationen Sextanten en liten svag stjärnbild vid himmelsekvatorn där ytterligare 88 moderna stjärnbilder ( i vår tid namngivna stjärnbilder) finns. WASP-42b finns runt sin sol WASP-43 en K-stjärna 261 ljusår bort.

 Upptäckten ären överraskning eftersom AlO förväntas (där detta finns) vara dolt i de nedre atmosfärskikten. Detta är andra gången astronomer observerar molekylen i en exoplanets övre atmosfär.

För att bestämma sammansättningen av en exoplanets atmosfär undersöker astronomer ljuset från stjärnan i spektrum när den förmörkar sin moderstjärna. Under en sådan "transit" lyser stjärnan genom planetens atmosfär och stjärnljuset absorberas vid vissa våglängder. Detta resulterar i en spektral "streckkod" som förråder närvaron av vissa molekyler - i detta fall aluminiumoxid.

En uppenbar förklaring till de starka rörelser som uppstår i atmosfären i WASP-43b:s atmosfär som resulterar att detta ämne finns högre upp i atmosfären vet vi inte.  

Frågan är nu om WASP-43b är ett exceptionellt fall eller om detta fenomen är normalt för en varm gasplanet. Framtida rymdteleskop som James Webb teleskop  och ARIEL(Atmospheric Remote-sensing Infrared Exoplanet Large-survey)  kanske kan ge ett svar.

Svaret kan även (min anm.) finnas i gasplanetens storlek och ålder eller något slag av vulkanutbrott från en fastare yta som rört om i atmosfären tillfälligt.

Bild från vikipedia på Exoplanet WASP-43b och dess faser runt son sol WASP-43

För att upprätta en första koloni på Mars bör antalet personer vara 110 stycken

För att en koloni på en planet därute ex Mars ska kunna fungera där stöd från Jorden tar tid att få behövs en del kunskaper, uppbyggnad och personer med skilda förmågor.

I en ny studie visas att det minsta antalet bosättare är ca 110. Författaren är Jean-Marc Salotti, professor vid Bordeaux Institut National Polytechniquedet vilken i studien konstaterar att det finns  mycket att tänka på när det gäller att etablera någon form av närvaro på en annan planet ex Mars.

Frågor som måste besvaras är ex : Hur bör människor organisera sig? Vilken utrustning behöver de medföra? Hur ska de  utvinna tillgängliga resurser som ex vatten? Vilken typ av kompetens behövs?

Studien är dock koncentrerad på hur många personer som minst behövs. Uträkningen visar på 110 st  "Jag visar här att en matematisk modell kan användas för att bestämma det minsta antalet bosättare och sättet att leva för överlevnad på en annan planet som ex säger Salotti.

Vad som måste fungera är ekosystemhantering, energiproduktion, industri, byggnader och mänskliga faktorer/sociala aktiviteter.

Troligen (min anm.) är uträkningen helt korrekt utefter den kunskap och förförståelse vi har i dag teoretiskt om nya bosättningar på isolerade platser. Någon sådan på jorden är Antarktis där forskarstationer är isolerade under månader )dock kan resurser hit komma betydligt snabbare vid behov än på Mars) . Men som sagt vi kan inte säkert veta vilka resurser som behövs på en ny planet vi kan bara förutse utefter jordiska förhållanden och teorier om behov mänskligt sett.

Bild från vikimedia på ytan av Mars från NASA 

En stjärnas mystiska försvinnande

Astronomer vid Europeiska Sydobservatoriet Very Large Telescope (VLT) har upptäckt att en instabil massiv stjärna i en dvärggalax kallad “Kinmandvärgen” har försvunnit. Forskarna tror det kan bero på att den har försvagats i ljusstyrka antingen genom att ett stoftmoln kommit in framför den och därmed döljer den eller att den har kollapsat till ett svart hål utan att först ha blivit en supernova.

“Om det senare är sant är detta den första detektionen av en stjärna som slutar sitt liv på detta sätt”, säger forskarstudenten Andrew Allan vid Trinity College Dublin, Irland.

Det var mellan 2001 och 2011 ett antal olika forskarlag hittade och studerade denna massiva stjärna och kom till slutsatsen att den befann sig i ett sent evolutionärt skede i sin tillvaro. Genom att Allan och hans forskarkollegor på Irland  i  Chile och i USA ville veta mer om tunga stjärnor i slutet av sina liv inledde de observationer av denna stjärna. Men efter ett uppehåll av åtta år åter riktade ESO:s VLT mot objektet 2019 kunde de inte hitta stjärnan. “Vi fann att stjärnan hade försvunnit!” säger Allan. Jag (min anm.) undrar varför de hade ett uppehåll av åtta år i sin undersökning av en stjärna som de först sade var så unik och intressant?

Kinmandvärgen finns på 75 miljoner ljusårs avstånd i stjärnbilden Vattumannen vilket är ett alltför stort avstånd för att man normalt ska kunna se de individuella stjärnorna. Men den aktuella stjärnan visade sig i tidigare studier vara en luminös blå variabel, omkring 2,5 miljoner gånger ljusstarkare än solen och var därmed möjlig att se genom VLT med flera teleskop.

Blå stjärnor är instabila och uppvisar tidvis dramatiska förändringar i sina spektra och ljusstyrkor. De äldre observationerna visade att den massiva stjärnan kan ha genomgått ett kraftigt utbrott som upphörde efter 2011. Superluminösa blå stjärnor genomgår vanligen ett flertal jättelika utbrott under sina liv då massförlust av materia ökar och visar sig i en allt högre ljusstyrka.

 Astronomerna föreslår två möjliga förklaringar till stjärnans försvinnande. Antingen ledde det kraftiga utbrottet till att stjärnan förvandlades till en mindre luminös stjärna som nu kan vara dold av ljusabsorberande stoft. Alternativet är att stjärnan har kollapsat till ett svart hål utan att först ha exploderat som en supernova. Det senare vore en mycket sällsynt händelse, eftersom supernovor sannolikt inträffar nästan alltid (vad man vet) då en massiv stjärna dör.

Framtida studier är nödvändiga för att kunna bestämma vad som har hänt med stjärnan. Detta kommer att vara möjligt med ESO:s Extremely Large Telescope (ELT) som planeras vara i drift 2025 och som lättare kommer att identifiera enskilda stjärnor i avlägsna galaxer som denna försvunna i Kinmandvärgen även om de skulle vara dammdolda av inte alltför kompakt slag.

Min åsikt (min anm) är att supenova-teorin tvivlar jag på. Första teorin är mer trolig med en stjärnas doldhet i damm och stoff. Kanske vi aldrig får svaret på mysteriet. Men jag tror att astronomer i dag ångrar att de höll uppe med observationer av stjärnan i åtta år.

Fascinerande fri bild från pixabuy.com  med utblick i rymden mot jordisk natt?

JKB18 en dvärggalax där metall saknas.

Med hjälp av ESO:s Large Telescope (VLT) har astronomer trängt in i den kemiska strukturen hos en närliggande metallfattig stjärnbildande dvärggalax som kallas JKB18. Galaxen befinner sig 59 miljoner ljusår bort vilket är nära då det gäller galaxer från vår Vintergatan.

 Resultaten av observationerna tyder på att galaxen är kemiskt inhomogen (blandad). Här finns ett lågt metallinnehåll och en stjärnmassa på cirka 100 miljoner solar och en genomsnittlig stjärnbildning på cirka 0,002 ny sol per år.

 Systemet visar en fascinerande uppbyggnad då stjärnbildning samtidigt sker på flera platser. Kanske (min anm.) det är skälet till så låg takt av stjärnbildning utöver bristen på metaller. Vanligtvis sker i andra galaxer stjärnbildning i de centrala delarna där det i dessa finns gott om gas, damm och metaller. Kanske (min anm.) just metallfattigheten i de centrala delarna får stjärnbildning att istället här ske lite här och där.

En grupp astronomer under ledning av Bethan L. James från Area Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland har gjort undersökningen av galaxen med hjälp av  VLT:s Multi Unit Spectroscopic Explorer (MUSE). Målet var att undersöka spridningen av metaller i hela systemets joniserade gas. Resultatet blev som vi läste ovan metallbrist i jämförelse med andra galaxer.

Det söktes då efter den mest sannolika orsaken till den observerade metallbristen. Astronomer anser att det här kan ha som orsak bristen på supernovor historiskt spår av sådana hittades inte. Supernovor producerar metaller. Men av någon anledning utesluter de likväl denna förklaring av metallbrist.

 Varför man kommer till den slutsatsen förstår jag inte (min anm.) istället diskuterar de anhopning av metallfattig gas, korta blandningstidsskalor eller självanrikning från Wolf-Rayet-stjärnor. Mer högupplösta forskningsstudier av JKB 18 behövs.

Bild från vikipedia på en Wolf–Rayet-stjärna WR 124 i stjärnbilden Pilen inuti med sitt utkastade moln av gas i nebulosan M1-67.  Här kan man lösa mer om detta slag av stjärna.

Astronomer ser fram emot ett besök på Neptunus måne Triton 2038

1989 besökte NASA: s Voyager 2 gasjätten Neptunus och dess största måne Triton från ovan därefter fortsatte Voyager 2 från vårt solsystem vilket den lämnade 2018.

Förbiflygning ställde fler frågor om Triton än vad man hoppades få besvarade. Kanske kan nästa besök (uppdrag Trident)  kan som ska ske 2038 ge mer kunskap om inte andra projekt konkurrerar ut projekt. Allt kostar pengar men lägena för Jupiter och Neptunus och månen Triton ligger i bra bana för ett kombinerat besök det året.

Vid Voyager2s besök upptäcktes att här finns åsar, fåror, hällar, slätter och platåer men inga högre formationer på ytan än ca 1 km.

Karl Mitchell "Trident projektforskare" vid JPL(Jet propulsionlaboatory)  säger. "Vi vet att ytan har alla dessa formationer vilket är ovanligt vilket motiverar oss att vilja veta hur denna värld fungerar”.

Dess bana är även annorlunda då den kretsar i motsatt riktning av Neptunus rotation. Triton är den enda stora månen i solsystemet som gör det.

Den enda förklaringen till dess motsatta rotation är att den är infångad av Neptunus en gång och då troligen från Kuiperbältet.  En annan förunderlighet på Triton är dess atmosfär Triton har en mycket tunn kväveatmosfär med spår av kolmonoxid och metan. Forskarna tror att atmosfären kommer från att kväveis smälter från ytan vilken är täckt av ett tunt lager av fryst kväve. Tritons jonosfär är även fylld med laddade partiklar och denna är 10 gånger mer aktiv än någon annan måne.

Den aktiva jonosfären är en av Tritons mest mystiska egenskaper. Normalt drivs detta slags  aktivitet av solen. Men Triton är så långt borta från solen cirka 30 gånger längre bort än jorden är från solen så därför måste något annat driva den aktiviteten. Triton antas även ha ett underjordiskt hav vilket bör ha bildats efter det att Neptunus fångat in Triton från Kuiperbältet. Men frågan är hur denna process av hav kunde ske,

Men (min anm.) inget är bevisat om att det finns ett hav under ytan. Kanske vi ser processer och formationer vi ännu inte förstå. Processer som utesluter att hav behöver finnas kanske finns och att Triton fångats in från Kuiperbältet är även det en teori. Hur och varför ett eventuellt hav skulle bildats under ytan efter infångandet kan jag inte förstå. Ett eventuellt hav borde redan enligt mig ha funnits innan infångandet.

Bild från vikipedia på Triton, fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989.

En stor kvasar från tidens början har upptäckts.

Astronomer har Nu upptäckt den mest massiva kvasar som någonsin hittats i det tidiga universum något som visar ett skeende vi inte kan förstå med nuvarande kunskap. Denna kvasar innehåller ett mycket stort svart hål med en massa motsvarande 1,5 miljarder solar (beräknat på vår sols massa).

Formellt betecknas kvasaren som J1007 +2115, men har även fått namnet Pōniuā'ena (betyder kryddpulver) från hawaiianska språket då upptäckten gjordes från teleskop på Maunakea.

Kvasarer är de mest energirika objekten i universum, och sedan upptäckten har astronomer varit angelägna om att avgöra när de först dök upp i universums historia. Enligt nuvarande teori drivs kvasarer av supermassiva svarta hål då dessa slukar den omgivande materian som damm, gas eller till och med hela stjärnor och därmed avger enorma mängder energi och ljus som omfattar en hel galax.

Det supermassiva svarta hålet som driver Pōniuā'ena gör denna kvasar till det mest avlägsna i tid och rum och är därför det tidigaste objekt som är känt i universum och i detta fall överstigande 1 miljard solmassor. Frågan om hur ett sådant massivt svart hål skulle kunna konstruerats när universum fortfarande var i sin linda har förundrat astronomer och kosmologer, säger medförfattare Xiaohui Fan, Regents professor och biträdande chef för UArizona Institutionen för astronomi.

Denna upptäckt utgör den största utmaningen hittills för teorin om svarta håls bildning och tillväxt i det tidiga universum säger astronomerna och någon säker teori om hur kvasarer som bildats i universums barndom finns inte i dag. Att det är slukande av stjärnor är inte troligt då stjärnor troligen inte bildats då.

Föreställningen att ett svart hål av Pōniuā'enas proportioner kunde ha utvecklats från ett mycket mindre svart hål som bildas av kollapsen av en enda stjärna på så kort tid eftersom Big Bang är näst intill omöjligt enligt nuvarande kosmologiska modeller.

Min uppfattning (min anm.) är att astronomer bör betänka att svarta hål bildades bland det första och att universums grundmateria vätemoln fanns då och kan vara grunden till kvasarer som denna i universums barndom genom att stora moln kommit in i de svarta hålen.

Bild från vikipedia som visar en konstnärs tolkning av en kvasargalax.

Natriumklorid finns på månen Europas yta vilket är positivt.

Jupiters måne Europas isiga skorpa döljer ett hav av saltvatten. Botten i detta är stenigt enligt vad vi antar. Sammantaget gör det Europas hav till en spännande plats att söka liv i.

 Havets potential att stödja liv är dock starkt beroende av dess sammansättning och kemikalieenergibudget som fortfarande i stort sett är okänt. För närvarande är vårt bästa undersökningsfält att försöka förstå Europas geologiskt unga och aktiva yta. Nuvarande tolkning från spektra från Galileo Near-Infrared Mapping Spectrometer (NIMS) visar en yta dominerad av tre kemiska slag fruset vatten, svavelsyrehydrat, och ett ytterligare icke-is material, som sedan tiden efter Galileos överflygning har tolkats som endogena sulfatsalter från havet under ytan.

 Men medan den sannolika förekomsten av svavelsyrehydrat förutspåtts som ett resultat från radiolytisk kemi som förekommer på kraftigt bestrålade och svavel-bombarderade ytor har sammansättningen av icke-is material begränsats av NIMS data i så motto att det inte säkert kunnat analyserats.

Men spektra som erhållits med rymdteleskopet Hubble genom detektion ur en 450 nm absorption tyder på bestrålad natriumklorid på ytan. Spektret från Hubble visar att detta korrelerar med geologiskt störd kaos-terräng.

  Laboratorieexperiment har visat att färgcentra bildas från natriumklorid (NaCl) och NaCl saltlake under Europa-liknande ytförhållanden (månen Europa menas här). Färgspektret i laboratorieprovsexperiment verkar visuellt likna dem som tagits av Galileo bilder av Europas yta.

Att det finns natriumklorid (vanligt koksalt) på månen Europas yta är en positiv upptäckt då det bekräftar havets troliga salthet och ger än mer trolighet för att liv kan ha uppstått i detta.

Alternativt (min anm.) kan det vid eventuellt behov om inget liv finns i detta betyda möjlighet för framtida generationer att odla jordiska fisk eller växtarter i detta hav.

Bild från vikipedia på månen Europa.

FRB kan vara tecken på en civilisation i universum

Det existerar  mystiska signaler från universums så kallade snabba radioblixtskurar (Fast Radio Burst) innebärande en kort puls av radiovågor med varaktighet på bara några millisekunder. De källor man hittills lyckats lokalisera har befunnit sig i avlägsna galaxer och varit extremt intensiva. Det är okänt hur radioblixtarna uppkommer men det finns hypoteser. Nu har en FRB observerats upprepas i ett relativt regelbundet mönster för första gången och även om det  förmodligen inte är aliens som skickar ut signalen säger en framstående astronom  professor Abraham Loeb på Harvards university att vi inte kan utesluta aliens som en förklaring.

Under 2018 upptäcktes ett interstellärt objekt asteroiden Oumuamua då föreslog bland annat Loeb att det kunde vara en konstgjord farkost av något slag. Idag vet ingen om detta var rätt eller inte men få tror det.

På frågan vad  Loeb tror att de upptäckta kraftfulla radiosignalerna (FRB) från universum är för något annat än  ljusa analogsignaler är att de kan vara någon form av främmande kommunikation. Han säger även att mönstret - eller periodiciteten - av skurarna kan ha en enklare förklaring. Men även den att det är en kraftfull läckande energistråle från rymdfarkoster i kosmos. 

Om vissa FRBs är läckage från en sådan stråle som missar eller spiller över kanterna på en främmande ljussegelfarkost är det en mycket avancerad civilisation bakom tekniken. Loeb anser även att det är möjligt att skurar kan komma från olika typer av källor, naturliga eller konstgjorda och att hitta en närliggande upprepad FRB eller upptäcka en i olika våglängder (såsom röntgen eller synligt ljus) kan göra  att lösningen på en av de mest mystiska mysterierna i kosmos kan få sin lösning.

Bild från vikimedia på en blick ut mot universum. Person okänd.

Spegeluniversum en ny tanke om vår verklighet

I en serie virala artiklar för ett tag sedan  hävdades  att NASA hade upptäckt partiklar från ett annat parallellt universum där tiden går baklänges. Själv beskrev jag detta den 26 maj se denna länk. Nu går NASA ut med att påståenden om ett universum där tiden går bakåt är sant. 

Den andra historien som nu beskrivits i media är mycket mer spännande och underlig. Den börjar med en  resa in i Big Bang och ut på andra sidan. I detta ligger påståendet att NASA upptäckt ett parallellt universum. Uppgifter som  först publicerades av den brittiska tabloiden The Daily Star för att sedan plockas upp av brittiska och amerikanska tidningar inklusive The New York Post.

Sanningshalten i detta är likt tanken att det finns ett universum där tiden går baklänges lika låg. Men idén utgår från vissa fakta om kvantvärlden. För den intresserade om detta som jag påstår feltolkade eller sensationskapande lösnummersäljande material. Men glöm inte att ta det med en nypa salt. Underhållande och fascinerande är det och science fiction betonat. Men självklart får var och en tro vad den vill, läs och begrunda.

Bild från flickr.com  på spegelbild av någon och detta kan visa en spegelbild av ett annat universum likt vårt och oss men likväl åtskilt.

Troligen finns det ett hav dolt under Plutos yta.

Pluto kan ha börjat som en het värld som bildades snabbt och våldsamt enligt en ny studie. Om det stämmer tyder mycket på att Pluto har ett underjordiskt hav sedan denna tid och att detta hav fortfarande existerar under ytan.

Nu säger forskare att detta hav uppvärmt av Plutos inre i sitt våta mörker kan innehålla livsformer.

Tidigare antogs att Pluto härstammade från kall och isig sten som klumpats samman i Kuiperbältet vid planetsystemets bildande men nu anser en del forskare istället att Pluto  hade en varm start full av explosiv kraft.

"När vi tittar på Pluto idag ser vi en väldigt kall fryst värld med en yttemperatur på cirka -228 grader Celsius", säger studieförfattaren till rapporten Carver Bierson, planetforskare vid universitetet i Santa Cruz i Kalifornien och tillägger  

"Jag tycker att det är fantastiskt att man genom att titta på den geologi som registrerats i ytan nu kan dra slutsatsen att Pluto hade en snabb och våldsam början som värmde det inre tillräckligt för att bilda ett hav under ytan."

Troligast har Plutos geologi kunnat mer förstås efter besöket av New Horizon och dess data som fortfarande analyseras (min anm.). Vi bör dock tänka på att vi inte vet om detta hav finns eller hur stort det är, om det existerar. Ännu mindre kan vi veta om det finns liv här. Men så länge vi inte kan ta reda på detta är möjligheten öppen.

Bild från vikipedia på Pluto sedd från New Horizons 14 juli 2015.

Det finns galaxer med två svarta hål i centrum

Forskare vid Clemson University har gått samman med ett internationellt team av astronomer för att identifiera periodiska gammastrålutsläpp från 11 aktiva galaxer. Galaxer vilka enligt rön kan innehålla två supermassiva svarta hål i sitt centrum, till skillnad mot vedertagen teori att alla galaxer innehåller ett enda centrumhål.

Galaxer som värdar för två centrumhål (svarta hål) har enbart teoretiskt ansetts existera. "I allmänhet kännetecknas supermassiva svarta hål av en massa  större än en miljon av vår sols massa," sade Pablo Peñil doktorstuderande vid Universidad Complutense de Madrid i Spanien och huvudförfattare till studien och tillägger.

 "Vissa av dessa supermassiva svarta hål, kända som aktiva galaktiska kärnor (AGN), har visat sig accelerera partiklar till nära ljusets hastighet i form av kolliminerade  strålar så kallade jetstrålar. Utsläppen från dessa strålar upptäcks genom hela det elektromagnetiska spektrumet men det mesta av energin frigörs i form av gammastrålar. "

Gammastrålar är de mest extrema ljusformen och upptäcktes av det stora areateleskopet ombord på NASA: s Fermi Gamma-ray Space Telescope. AGN (active galactic nuclei aktiv galaxkärna)  Strålarna kännetecknas av plötsliga och oförutsägbara variationer i ljusstyrka. "Tidigare var  bara två galaxer kända där utkast av detta slag  visades som  periodiska förändringar av gammastrålning. Tack vare vår studie kan vi med säkerhet nu säga att detta beteende finns hos 11 andra källor (11 galaxers centrum)," sa medförfattaren Sara Buson professor vid University of Würzburg i Tyskland. "Dessutom fann vår studie ytterligare 13 andra galaxer med antydningar av cykliska utsläpp av samma slag. Men för att säkert bekräfta detta måste vi vänta på att Fermi-LAT samlar in ännu mer data." 

 Teamets  första svåra steg i arbetet som resulterade i studien var att identifiera ett stort antal galaxer som avger gammastrålning med jämna mellanrum under ett år och försöka ta itu med frågan om vad som producerade det periodiska beteendet i dessa AGN. Flera av de potentiella förklaringarna är fascinerande.

"Nästa steg är att förbereda observationskampanjer med fler teleskop för att noga följa upp dessa galaxer och förhoppningsvis få svar på orsakerna bakom vad nab upptäckt i dessa  observationer," sa medförfattaren Marco Ajello, docent vid College of Sciences fysiska avdelning och astronomi vid Clemson University. "Vi har några teorier - från fyr-effekter producerade av strålarna från moduleringar i flödet av materia till det svarta hålet - men den intressantaste  lösningen skulle vara att periodicitet produceras av ett par supermassiva svarta hål som roterar runt varandra . Att förstå sambandet mellan dessa svarta hål och deras miljö kommer att vara avgörande för en bättre förståelse av galaxbildning”.

Om nu denna sista teori visar sig riktig (min anm.)

Bild från vikipedia vilken visar en konceptbild av Fermi-satelliten.

Förslag på turistturer till stratosfären med ballong.

För snart sju år sedan presenterade två företagare, företaget World View som skulle ta turister på en ballongresa till stratosfären, ca 3 mil från marken tillräckligt högt för att se rymdens mörker och krökningen av jorden. De resorna förverkligades aldrig och företaget försvann.

Men nu har samma företagare, tillkännagett starten av ett nytt företag med ett liknande klingande namn, Space Perspective med samma vision. Turistresor med ballong till stratosfären.

Grundarna av Space Perspective insisterar på att deras affärsplan är sund och erbjuder sevärdheterna  till dem som önskar en lugn timslång kryssning som en gigantisk berg-och dalbana där spänningen är över på några minuter.

Ms Poynter en av grundarna säger att Space Perspective söker få tillräckligt med investerare för sitt första utvecklingsarbete, inklusive en trolig testflygning under första kvartalet nästa år. Om allt går enligt planerna kan de första flygningarna med passagerare sedan ske i början av 2025 nästan ett decennium efter måldatumet de satte upp i sitt tidigare företag World View.

Förutom World View har Ms Poynter och Mr MacCallum (de båda ägarna till företaget)  försökt sig på andra ambitiösa rymdprojekt. De utvecklade ballongen som lyfte Alan Eustace, en Google-chef till nära toppen av stratosfären för ett framgångsrikt rekordhögt fallskärmshopp  2014. 

De samarbetade också med Dennis Tito en entreprenör som är en av  få privatpersoner som besökt den internationella rymdstationen ISS.

Kan då projektet bli verkligt? Ja (min anm.) jag tror det om kapital finns och resorna inte blir för dyra.

Bild från vikipedia på Rymdfärjan Endeavour rör sig genom stratosfären, februari 2010.

Den 4000:e kometen har upptäckts

Den 15 juni 2020 upptäcktes en aldrig tidigare sedd komet i data från Solar and Heliospheric Observatory (SOHO) . Det var den 4 000: e kometupptäckten. Kometen har fått namnet SOHO-4000 i väntan på den officiella beteckningen från Minor Planet Center.

Som de flesta andra SOHO-upptäckta kometer är även SOHO-4000 en del av Kreutz-gruppen. Kometgruppen Kreutz följer alla samma allmänna bana de går nära solens yttre atmosfär när de rundar denna. SOHO-4000 är en av de små i gruppen med en diameter av endast ca 4-15 meter i diameter och den var extremt svagt lysande och nära solen när den upptäcktes - vilket innebär att SOHO är det enda observatoriet som har upptäckt kometen eftersom kometen var omöjlig att se från jorden med eller utan teleskop.

SOHO är ett gemensamt uppdrag för Europeiska rymdorganisationen (ESA) och NASA. SOHO startades 1995 och studerar solen från dess inre till sin yttre atmosfär, med en oavbruten utsikt mellan solen och jorden ungefär en miljon mil däremellan. Men under de senaste två och ett halvt decennium har SOHO också blivit den största komet-sökaren i mänsklig historia.

Bilden är från vikipedia och visar en målning från 1843 års komet C/1843 D1 över Tasmanien en berömd medlem av Kreutz-gruppen målad av den engelsk-australiska konstnären Mary Morton Allport.

Det kan finnas 6 miljarder jordliknande planeter i Vintergatan.

För att betraktas som en jordliknande planet måste en planet ha stenig yta, vara av ungefär samma storlek som jorden och finnas i den livsvänliga zonen temperaturmässigt vid en solliknande (G-typ) stjärna (innebärande en gul sol lik vår). 

Planeten måste finnas i den beboeliga zonen av sin stjärna för att det ska finnas flytande vatten vilket enligt vår kunskap är förutsättningen för liv på dess yta.

"Mina beräkningar ger en övre gräns på 0,18 jordliknande planeter per G-typ stjärna," säger UBC forskaren Michelle Kunimoto medförfattare till den nya studie som publicerats i The Astronomical Journal. "Att uppskatta hur vanliga olika typer av planeter är runt olika stjärnor kan ge viktiga begränsningar för planetbildning och evolutionsteorier och hjälpa till att optimera framtida uppdrag som är dedikerade till att hitta exoplaneter."säger hon i rapporten.

 UBC astronomen Jaymie Matthewstillähher : "Vår Vintergata har 400 miljarder stjärnor där sju procent är av G-typ. Det betyder att mindre än sex miljarder stjärnor kan ha jordliknande planeter i vår galax." Konkret vara likartade solsystem som det vi ingår i med en gul sol.

Planeter som jorden kan lätt missas vid sökningar av exoplaneter då de är små med omloppsbanor långt från sina stjärnor.

Spännande upplysningar (min anm.) men även om så är fallet är inget bevisat att just dessa G-typstjärnor är de enda som kan ha livsvänliga planeter eller att någon sol alls mer än vår har detta (vi tar inte hänsyn till andra slags stjärnors planetsystem i detta fall som ex röda dvärgstjärnors). Sedan måste vi tänka på att det finns oräkneliga andra galaxer därute alla med miljarder stjärnor var och  med undantag av dvärggalaxer där antalet är mindre. Inget säger heller att någon av dessa planeter har liv. Däremot kan man säkert finna planeter som vi skulle kunna kolonisera och göra till en ny Jorden därute. Men att komma dit med den teknik vi kan producera över överkomlig tid gör detta omöjligt.

Bild av fantasislag från  wallpaperflare.com

Hur många avancerade civilisation som kan finnas därute i Vintergan?

I en ny studie från University of Nottingham har en av de största  frågorna i människans historia behandlats. Den om det finns andra intelligenta livsformer i Vintergatan. Att få tillförlitliga uppskattningar av antalet möjliga utomjordiska civilisationer är mycket svårt kanske omöjligt.

Det  resultat som man kommit fram till har beskrivits i en ny artikel i Astrophysical Journal där forskare ledda av professor Christopher Conselice beskriver sina senaste beräkningar av hur många potentiellt kommunicerande, tekniskt avancerade civilisationer som kan finnas i Vintergatan (den galax vi ingår i).

Resultatet visar på 36 stycken. Christopher Conselice professor i astrofysik vid University of Nottingham, säger: "Det bör finnas minst ett dussin aktiva civilisationer i vår galax om vi antar att det tar ca 5 miljarder år för intelligent liv att bildas på andra planeter liksom det tog på jorden. Vi kallar denna beräkning astrobiologiskcopernicangräns."

Studien visar att antalet civilisationer just nu beror på hur starkt och  länge de aktivt skickat ut signaler om sin existens i rymden, såsom radiosändningar från satelliter, TV, etc. Om dessa andra tekniska civilisationer finns på en teknisk nivå som  vår vilken för närvarande är 100 år gammal då bör det att finnas cirka 36 pågående intelligenta tekniska civilisationer i vintergatan.

Men det genomsnittliga avståndet till dessa civilisationer beräknas vara 17000 ljusår vilket gör upptäckt och kommunikation mycket svårt med vår nuvarande teknik. Det är också möjligt att vi är den enda civilisationen i vår galax om inte överlevnadstiderna för civilisationer som vår är längre än vi befarar (det befaras att en högteknisk civilisation har en livslängd av några hundra år sedan har krig och katastrofer av skilda slag gjort den omöjlig).

"Vår nya forskning tyder på att sökningar efter utomjordiska intelligenta civilisationer inte bara avslöjar förekomsten av hur livet formas utan också ger oss ledtrådar för hur länge vår egen civilisation kommer att pågå. Om vi upptäcker att intelligent liv är vanligt skulle det avslöja att vår civilisation kan existera mycket längre än några hundra år, alternativt om vi upptäcker att det inte finns några aktiva civilisationer i vår galax är det ett dåligt tecken för vår egen långsiktiga existens. Genom att söka efter utomjordiskt intelligent liv - även om vi inte hittar något – ger likväl upptäcker om vår egen framtid och vårt öde". Professor Christopher Conselice.

Jag (min anm.) ser även möjligheter för att en civilisation kan utvecklas på mer än ett sätt. Teknik som vi känner den är inte nödvändigt. Det kan finnas alla slags av liv och livsformer däruppe som samarbetar och som vi skulle kunna kalla intelligenta men vi inte förstår som detta. Detta ovan handlar om galaxen vi finns i Vintergatan men det finns miljarder kanske oräkneliga galaxer däruppe alla lika stora, mindre eller större än Vintergatan.

Bild från   från publicdomainpictures.net av enalienkvinna finns hon kanske därute någonstans?

För att förstå kosmos bör vi förstå Jorden. Ny kunskap om jordens inre har publicerats.

En teknik som utformats för att utforska kosmos används av forskare för att avtäcka strukturer djupt inne i jorden med syftet att göra en ny karta som avslöjar hur jordens inre ser ut.

Man kan jämföra metoden med det sjukvården använder i form av ultraljud.

Men i detta fall är uppgiften mycket svårare då forskarna måste vänta på en jordbävning för att registrera de data de önskar få. När väl detta sker ger det bara information på ett fragmentariskt sätt då enbart en liten region kan detekteras och för det mesta är det omöjligt att skilja de svagare ekona från buller.

Det team som nu arbetat med detta använde en ny algoritm som kallas Sequencer som ursprungligen utvecklades för att hitta intressanta trender i astronomiska datamängder. De använde den för att analysera tusentals seismogram, eller register över vibrationer i marken jordbävningar som samlats in under de senaste 30 åren.

"Med detta nya sätt att se på data globalt kunde vi se svaga signaler mycket tydligare," säger Brice Ménard, astrofysiker vid Johns Hopkins University och en av deltagarna i denna undersökning. Kartan som nu finns är en början på katalogisering av jordens inre.

I detta fall har de katalogiserat och gjort en karta över ett stort område under Stilla havet som avslöjar varma och täta regioner nedanför Hawaii och Marquesas öarna i Franska Polynesien.

Man kan se arbetet enligt dessa forskare i likhet med den tid då europeiska upptäcktsresande ritade de första ofullständiga kartorna då Amerika kartlades men nu är det jordforskare som kartlägger jordens inre.

Spännande område som kommer att ta tid. Men en dag har forskare troligen arbetet klart och då får vi en bättre förståelse av den planet som vi lever på och då det inre av denna.

Bild från flickr.com 

3000 ljusår bort finns solsystemet KOI-456.04 vilket är en spegelbild av vårt solsystem.

Stjärnan Kepler-160 finns 3000 ljusår bort i riktning mot Lyrans stjärnbild. Det är en gul sol mycket lik vår sol. Här finns minst tre planeter och en av dessa är den intressanta KOI-456.04  som ligger på ett nästan likartat avstånd från sin sol som jorden till solen. Omloppstiden för KOI-456.04   är 378 dagar mot jordens 365,3 dagar. KOI-456.04   nära en halv gånger större i diameter än jorden.

Bland de i dag mer än 4000 kända exoplaneterna är KOI-456.04 något speciellt: mindre än dubbelt så stor som jorden. Den kretsar kring en solliknande stjärna på ett avstånd som gör det möjligt att vatten rinner på planeten. Det är en planet och en sol som kan ses som tvillinglik till Jorden och solen. Det lilla i storleksförhållande är inga problem för liv. Cirka en halv gång högre tyngdkraft på KOI-456.04  än på jorden vilket får en 60 kg tung person på jorden att känna sig som 90 kg tung där.

Objektet upptäcktes av ett team som leddes av Max Planck Institute for Solar System Research i Göttingen. Kepler-160, avger synligt ljus. De flesta av de solsystem med exoplaneter vi hittills hittat avger inte synligt ljus utan  infraröd strålning och är mindre och svagare än solen och tillhör därför klassen röda dvärgstjärnor.

Röda dvärgstjärnor är kända för sina extremt långa livslängder. Det gör att liv på en exoplanet i omloppsbana kring en gammal röd dvärgstjärna potentiellt kan ha dubbelt så mycket tid att utveckla livsformer än livet på jorden haft. Men strålningen från en röd dvärgstjärna är mestadels infraröd snarare än synligt ljus.

Många röda dvärgar släpper därför ut högenergivällningar som steker de planeter som finns på ett avstånd från sin sol där livet skulle kunna utvecklas. Med undantag av om de är på längre avstånd från sin sol och är dammiga. Se min blogg av den 24 juni, Planeter vid en röd dvärgstjärna måste ligga betydligt närmre sin sol än vad Jorden behöver sin lugna gula sol för att liv ska existera i annat fall och här kan de få skurar av farlig strålning..

Upptäckten av planetsystemet är högintressant (kanske det hitills mest spännande) och det gjordes med hjälp av Rymdteleskop som CoRoT, Kepler och TESS. Kepler och Tess teleskopen tror jag vi känner väl till men däremot är det troligen färre som känner till det franska CoRoT sänder därför mer information om detta på denna länk 

Bild från vikipedia där en kostnär föreställer sig hur KOI-456.04 ser ut.

Dammhöljda planeter kan innehålla liv

Dammiga amosfärer runt exoplaneter finns därute. Dessas ytor är omöjliga att se ner på utan att man sänder en sond ner på denna. Vi kan ta Venus i vårt eget solsystem som exempel dess yta kan vi inte se ens med de starkaste teleskop fast det är den närmsta planeten till jorden. Men vi vet att dess yta är ett hett inferno genom sonder som sänts ner genom molnen.

Exoplaneter därute vilka ligger precis innanför  den beboeliga zonen runt en röd dvärgstjärna (den vanligaste stjärntypen) och är dammhöljda kan innehålla liv. Detta då dammet får temperaturen enligt datasimuleringar att hålla en temperatur på planetens yta möjlig för liv.

Det finns många röda dvärgar. Dessa är svalare solar än ex vår gula sol. På en exoplanet vid röda dvärgar kan en dammhöljd atmosfär vara förutsättningen för liv då dammet likt en växthuseffekt behåller den svaga solstrålning som når planeten. Dessa planeter finns även på ett avstånd där den röda solens farliga strålning inte är för hög för liv vilket den är om planeten ligger i en mer värmerik och närmre bana (vi ska ha i tanke att röda dvärgar är små och har mindre värmeutstrålning men ju närmre vi kommer dem desto högre värme  och desto farligare i strålning når en planet likt vår sol agerar). 

Arbetet utfördes av fysiker Dr Ian Boutle baserad vid universitetet i Exeter och utgick även från att exoplaneten alltid vände samma sida mot sin sol.

Hans team utförde en serie simuleringar av steniga, jordstora exoplaneter med hjälp av toppmoderna klimatmodeller.

Det visades att naturligt förekommande mineraldamm kommer att ha en betydande inverkan på om en exoplanet kan stödja livet även då samma sida alltid är vänd mot sin sol.

Men att bevisa att det finns liv (min anm.) under detta dammhöljda atmosfärskikt är en helt annan fråga. Vad dammet bör innehålla eller ej bör innehålla sägs ej i rapporten.

Bild från vikimedia på planeten Tatooine en dammhöljd planet med liv från sf-serien Star Trek.

Här kokar fyra nybildade planeter

Forskare från Leibniz Institutet för astrofysik i Potsdam (AIP) har undersökt den enbart 25 miljoner år gamla stjärnan V1298 Tau och dess fyra exoplaneter två stenplaneter och två stora gasplaneter (att jämför med solens 4,6 miljarder års ålder). Resultaten visar att de unga exoplaneterna rostas av den intensiva röntgenstrålningen från sin sol vilket leder till förångning av en eventuell atmosfärsbildning på dessa planeter. På de innersta planeterna (stenplaneterna) kan avdunstningen ha gjort dessa planeter helt tomma på atmosfär.

Unga exoplaneter finns i en miljö med stora faror. En ny sol producerar nämligen en stor mängd energirik röntgenstrålning vanligtvis 1000 till 10 000 gånger mer än vår egen sol gör i nutid. Denna röntgenstrålning kan värma upp exoplaneternas atmosfärer till temperaturer som kokar bort atmosfären. Men det beror på avståndet mellan solen och planeten under denna turbulenta tid. Allt lugnar sig genom årmiljonerna och miljarderna. Hur mycket av en exoplanets atmosfär som avdunstar över tid beror på planetens massa, densitet och hur nära den är sin sol och hur solen fortsätter sin rotationshastighet. Jorden och Mars har klarat av att behålla någon atmosfär såvida inte nya händelser fått atmosfär som försvunnit en gång att nybildas.

Men hur mycket kan solen påverka vad som händer under miljarder år? Detta är en fråga som astronomer vid AIP valde att ta itu med i sin senaste studie. Det nyligen upptäckta fyraplanetsystemet runt den unga solen V1298 Tau är en perfekt testbädd för denna fråga. Den centrala stjärnan är ungefär lika stor som vår sol. Men den är bara cirka 25 miljoner år gammal, vilket är mycket yngre än vår sol med sina 4,6 miljarder år.

 Den är värd för två närakretsande mindre planeter  ungefär av Neptunus storlek plus två gasplaneter av Saturnusstorlek längre ut.  "Vi observerade stjärnans röntgenspektrum med Chandra-rymdteleskop för att få en uppfattning om hur starkt deras atmosfärer bestrålas", säger Katja Poppenhäger, huvudförfattare till studien.

Forskarna kom fram till att de fyra exoplaneternas möjliga öden är följande (med den kunskap de hade och antog min anm.) När denna sol med sitt planetsystem blir äldre saktar stjärnans rotation ner. "Exoplaneternas atmosfärs /gas) avdunstning beror på om stjärnan saktar ner snabbt eller långsamt under de kommande miljarder åren – ju snabbare neddragning av rotationen, desto mindre är atmosfären förlorad", säger doktoranden och medförfattaren Laura Ketzer, som utvecklat en allmänt tillgänglig kod för att beräkna hur planeter utvecklas över tid. Detta innebär att atmosfärstörningarna ligger längre fram i tiden och just nu tvivlar jag på att de kokande planeterna har någon atmosfär alls (min anm.)

Beräkningarna visar att de två innersta planeterna i systemet kan förlora sin gasatmosfär helt och bli kala steniga kärnor om stjärnan snurrar ner långsamt, medan den yttersta planeten kommer att fortsätta att vara en gasjätte (observera att gas är atmosfär som även på jorden är flyktigt min anm.).

Bild från Vikipedia på planetsystemet V1298 Tauri ca 500 ljusår bort vilket finns i riktning mot stjärnbilden Oxen.

Ett femte slag av materia har hittats i universum

Materia är känt i fyra former, fast ex guld, flytande ex vatten, gas ex syre och plasmaglob (plasma). Men nu har ett femte tillstånd hittats.

Bose–Einstein-kondensat är ett ytterligare tillstånd av materia. Kallat det femte slaget, ovanligt, omöjligt, men hittat existerande utanför jorden. 

NASA:s Lansering och drift av Cold Atom Lab (CAL) har etablerat en hållbar studie och utveckling av kvantteknik i omloppsbana runt jorden. Detta mångsidiga forskningsanläggning med flera användare har hittills färdats  400 miljoner kilometer ombord på den internationella rymdstationen (ISS) sedan ombordtagandet i juni 2018 och är under fjärrdrift från Jet Propulsion Laboratory. 

Med hjälp av Jet Propulsion Laboratory's Cold Atom Laboratory skapade astronomer exotisk materia ombord på den internationella rymdstationen. De har rapporterat om produktionen av rubidium Bose-Einstein kondensat (BECs)  (kan beskrivas som atomer som tillsammans agerar som en våg och inte går att dela upp i enstaka atomer) i ISS forskningslaboratorium, Cold Atom Lab. Detta resulterade i upptäckten av det femte tillståndet av materia och innehåller rubidium . Detta kemiska element delar likheter med kaliummetall och cesiummetall i utseende, mjukhet och konduktivitet.

En Bose-Einstein kondensat uppstår när vissa typer av atomer kyls till så låga temperaturer att de blir ett enat tillstånd (innebärande atomer ej möjliga att dela i ental). Men det är ett oömt tillstånd. Minsta interaktion med den yttre världen är tillräckligt för att värma upp det förbi dess kondenströskel och materian upplöses.

Detta gör ämnet nästan omöjligt för forskare att studera på jorden där gravitationen stör det magnetfält som krävs för att hålla det på plats för observation.

Lite ny kunskap inom vad jag (min anm) vill kalla kvantvärlden.

Bild från pixabay.com    fantasibild men spännande motiv.