James Webb Space Telescope lanseras 2021 därefter kan vi upptäcka mer om vår verklighet

James Webb Space Telescope lanseras under 2021 och kommer då att bli en stor uppgradering i avsökningen av universum.

Observatoriet (se bild ovan) kommer att söka efter skenet efter de första stjärnorna och galaxerna som uppkom efter Big Bang. Observatoriet kommer även att utforska avlägsna planeter runt andra stjärnor därute. Men även att lösa mysterier i vårt eget solsystem.

Anläggningen kommer att styras från Mission Operations Center (MOC) på Space Telescope Science Institute i Baltimore i Maryland.

James Webb Space teleskopet blir världens främsta rymdobservatorium i framtiden. Det kommer att lösa mysterier i vårt solsystem, se bortom det till avlägsna planeter runt andra stjärnor och de mystiska strukturerna och ursprunget till vårt universum och vår plats i detta. Observatoriet är ett internationellt projekt som leds av NASA med sina partner, den Europeiska rymdorganisationen (ESA) och Canadian Space Agency (CSA).

Förhoppningarna är stora på vad som kan hittas med detta teleskop. Självfallet är jag lika nyfiken på vad som kommer att hittas och (förmodar jag)  kommer många överraskningar att hittas som kommer att förvåna mänskligheten.

Bild på hur det ska se ut.

Mars kan ha funnits betydligt närmre Venus en gång för länge sedan.

För några miljarder år sedan flödade vatten på Mars yta och även atmosfär fanns här. Men efter ytterligare många år förlorade planeten sin atmosfär och förmågan att hålla fast flytande vatten på ytan. Det finns en del teorier om vad som orsakade detta.

Nu läggs ytterligare en till dessa. I den ses Mars en gång ha legat nära Venus och båda påverkade varandra. Flytande vatten och atmosfär kanske fanns på båda två. 

I ett skede av ca 100 miljoner år var allt frid och fröjd men deras närhet till varandra blev ostabilt och snart försvann Mars ut från och bortom Jorden och vatten och atmosfär försvann ut i rymden men en stabil bana uppstod snart för Mars. Obs Jorden hade troligen redan en stabil bana och ska inte ses som en ytterligare partner i närheten av ovanstående planeter men likväl i närheten annars hade inte vatten etc kunnat vara flytande under en längre tid. Men jag undrar dock varför banorna ändrades för dessa planeter? Vad hände? 

Venus försvann mot solen upptog en ny stabil bana och här inföll en katastrof av växthusformat. Atmosfären blev en drivkraft för att hålla kvar värme och ingen möjlighet för att något levande skulle kunna existera uppstod. 

Hur mycket av detta som inträffat och varför vet ingen men scenen är inte omöjlig. Genom lägre gravitation försvann merparten av Mars atmosfär och flytande vatten då Venus närhet inte längre påverkade Mars (om jag inte missuppfattat teorin). 

Medan växthuseffekten genom Venus närmare bana till solen fick denna att få en mycket molnig atmosfär där värmen ökade till en nivå att inget vatten kunde finnas.

Hur kommer en framtida Marsbosättning att se ut?

Mer än 87000 personer använde sin kreativa sida för att designa den perfekta Marskolonin i HP Mars hem Planet Rendering utmaningstävling.

Idéerna vällde in och resulterade i en stor uppsjö av framtida Marsteknologi allt från science-fiction-liknande fordon till skilda fantasifyllda livsmiljöer.

De vinnande projekten bedömdes hur väl underbyggda de var och användbara utifrån dagens vetenskap och tekniska begränsningar men även utefter  deras kreativitet.

Kolonier med bostäder, butiker, skolor, utrustning, kollektivtrafik och allehanda viktiga bekvämligheter som behövs för människor ska kunna existera i den hårda Marsmiljön. Den gången kolonisering blir verklighet (om det nu blir så).

Se medföljande länk där ett flertal exempel på framtida Marskolonier är beskrivna bildmässigt.

Bilden är ett exempel men inte ett av de som deltog i tävlingen utan ett legobygge.

Vattenvärldar kan finnas därute med livsformer av intelligent slag

Möjligheten till liv i helt vattentäckta planeter kan vara större än vi tidigare antaget. Liv, inte bara i form av enkla bakterier och arter likt våra fiskar med mera. Inget motsäger nämligen att livsformer av intelligent liv och civilisationer kan finnas i dessa vattenvärldar.

De kan vara beboeliga planeter sägs det i en ny rapport från University of Chicago och Pennsylvania State University.

Fler och fler exoplaneter (planeter runt andra stjärnor) hittas och vissa av dessa är säkert vattenplaneter  (helt vattentäckta). Men även planeter med fast yta och  djupa hav finns säkert. Se på Jorden ex. En planet lik Jorden kan ha utvecklats med intelligent liv under en havsyta istället som här på Jorden tvärtom.   

Ny forskning har visat att det bör vara möjligt att liv finns i dessa vattentäkta planeter vilka kan ha djup på hundratals meter.

Genom att dessa planeter i de fall de ligger i en zon runt sin stjärna där vattnet kan ha en temperatur lämplig för liv eller där vulkaner värmer vattnet kan liv ha bildats under ytan.

För mer info om detta spännande sätt att leva eller hur liv kan uppstå i dessa avlägsna oceaner därute se medföljande länk från en artikel från University of Chicago News.

Nog är livsformer av skilda slag troliga under vatten i vattenplanetvärldar likväl som på fastytaplaneter med vatten i form av hav och sjöar mellan öar och kontinenter. Se bara hur mycket livsformer det finns i våra hav och sjösystem.

Om en dysonsfär hittas är det en supercivilisation vi funnit därute i universum

Finner vi en dysonsfär finner vi en mycket tekniskt avancerad samhällsbyggnad. Att kalla det en supercivilisation kan dock bli missvisande då det kan vara en förtryck och invasionsintensiv  art av liv som byggt upp det.

Men dysonsfär innebär en tekniskt avancerad megakonstruktion tänkt att omsluta en stjärna. Syftet med konstruktionen är att fånga upp den energi som strålar ut från stjärnan och använda den. Freeman Dyson beskrev  detta redan 1959.

Freeman Dyson, född 15 december 1923, är en brittisk matematiker och teoretisk fysiker, och medlem av Royal Society.

Han är känd bland annat för att ha tänkt ut Dysonsfären och Dysonträdet. Han tilldelades Lorentzmedaljen 1966 och Hughesmedaljen 1968.

De flesta Dysonsfärsökningar hittills har sökt efter överskjutande infraröd strålning. Tecknet som visar att här kan vi ha hittat något intressant angående energianvändning på icke naturligt vis utan en teknisk avancerad nivå. Sökningar efter infraröd överdriftsstrålning har däremot hittills inte resulterat i något.

Vad som används i detta sökande finns inom projektet Gaia ett av ESA (europeiska rymdorganisationen) ambitiösa uppdrag för att kartlägga en tredimensionell karta över Vintergatan för att söka sammansättning, bildandet och utvecklingen av galaxen.

Bild Dysonringar

New Horizon har vaknat och börjat fotografera Ultima Thule

New Horizon farkosten vilken för några år sedan (sommaren 2015)  gav oss så mycket nya rön om dvärgplaneten Pluto har väckts till liv. De har sedan mötet med Pluto varit på väg ut i Kuiperbältet och det objekt man bland tusentals andra valt för farkosten att undersöka Ultima Thule (2014MU69). I januari 2019 ska mötet ske.

Men för att spara på elektroniken och energiåtgången har farkosten varit avstängd under en längre tid. Men nu väckts till liv.

Första bilderna av Ultima Thule är nu mottagna. Suddiga men likväl historiska då inget objekt fotograferats därute på så nära håll tidigare.

Objektet finns där man räknat ut att det skulle finnas så uppdragets mål ses nu kunna bli som man hoppats att komma rätt utan att en korrigering av kursen behövs.

Det ska bli spännande att få information om detta objekt snart. Vad Farkosten efter detta ska göra är inte bestämt.

Illustration av hur eventuellt Ultima Thule kan se ut. Vi får se om det stämmer i januari 2019.

Asteroiden Itokawas ålder konstaterad av Hayabusa

Asteroiden Itokawas ålder är konstaterad genom uppsamlingen  och analysen av materia av japanska sonden Hayabusa.  

 Sonden vilken sändes upp 2003 misslyckades först med sitt uppdrag under 2005 då den var framme men redan 25 nov samma år lyckades ett prov tas och att det kom från denna asteroid konstaterades 2010.

Dessa stoftkorn från Itokawa är värdefulla för otaliga forskare och undersöks ännu av forskare i laboratorier över hela världen.

Genom att fokusera på bara några tillgängliga mikroskopiska fosfatmineraler – vilka är ovanliga bland partiklarna har man mätt hur mycket uran det finns i fosfatet. Då uran  sönderfaller i en känd tidsrymd har forskarna uppskattat åldern av asteroiden till 4,64 miljarder plus minus180 miljoner år.

Genom att analysera olika urinmängders sönderfall och blyisotoper har forskarna också räknat ut att asteroiden Itokawa var med om en katastrof med ett annat objekt för omkring 1,51 miljarder år sedan.

Forskarna säger dock att tidpunkten för denna händelse är mycket oviss. Det kan ha hänt då men likväl för 660 miljoner år sedan eller så länge sedan som 2,36 miljarder år sedan. 

Vilket objekt krocken skedde med är dock inget att man kan veta i dag. Men all kunskap är viktig.

Bild sonden Hayabusa.

I en mycket stor galax därute sker stjärnbildning i en otroligt snabb takt. Välkommen till AzTEC-1

Ett internationellt team av astronomer från Japan, Mexiko och  University of Massachusetts Amherst har studerat en som de kallar monstergalax (jag föredrar kalla den mycket stor galax)  12,4 miljarder ljusår bort.

I galaxen vilken fått namnet AzTEC-1 sker stjärnbildning i en rasande hastighet.

Det är detta som intresserar astronomerna. Anledningen till varför det sker här och i en sådan hastighet. För att försöka förstå detta avsöktes miljön i galaxen. Intresset riktades mot de molekylmoln som finns där.  

Tadaki en astronom i ett av teamen fann att AzTEC-1 är rik på råingredienserna för stjärnmateria. Nästa steg var då att söka vad som fanns i de gasmoln av molekyler man fann.

De använde ALMAS höga upplösningsteleskop för att iaktta galaxen och få en detaljerad karta av gasens rörelse i galaxen.

”Vi fann att det finns två stora moln flera tusen ljusår stora i mitten av galaxen”, förklarar Tadaki. Här var även stjärnbildningen som intensivast.

Varför gasen i AzTEC-1 är så instabil och därigenom stjärnbildningen så intensiv är inte helt säkert men en teori är att det handlar om ett fenomen som kallas ”galaxy fusion.   Galaxkollisioner i det förflutna kan  effektivt transporterat gasen in i ett litet område och antänt en intensiv stjärnbildning. 

Tadaki säger: ”just nu, har vi inga belägg för fusion i den här galaxen. Men genom att observera andra liknande galaxer med ALMA kan vi  avslöja förhållandet mellan galaxy fusioner och monstergalaxer”.

 Om nu (enligt mig) detta samband finns vilket jag finner troligt.

Bilden är ett exempel på fusion här mellan Deuterium-tritium.

Detta sker i början vid en kolonisering av månen.

Lunar Orbital-gateway är en rymdstation som kommer att byggas för att kretsa kring månen under tidiga 2030-talet om projektet får godkänt till finansiering under 2019. Detta blir då första steget för en kolonisering av månen.

Projektet leds av ett team från NASA, Europas ESA, Rysslands Roscosmos, Japans JAXA och Kina. När allt här blir klart och fungerar är nästa projekt kolonisering av Mars.

Det andra ambitiösa uppdraget i en nära framtid rymdutforskningen blir International Lunar Village ett projekt med ledning av den Europeiska rymdorganisationen (ESA) men för närvarande fortfarande på ritbordet. När detta en gång är färdigutvecklat kommer en permanent månbas att byggas med funktioner för astronauter att leva och kunna arbeta på månen under lång tid. Det kommer att fungera som ett nav för forskning, affärer, turism och gruvdrift, där säger Woerner en av projektarbetarna på ESA.

För att bygga basen av ett material som är finns i överflöd på månen planeras månens eget ytmaterial av damm och småsten användas.

Planerarna är  att bygga igloos på månen och till detta använda månens eget material i form av damm mm för att göra tegel till väggar av en tjocklek av minst 2 meter.

Tillräckligt för att skydda mot strålning från rymden och solen.

För att tillverka tegel krävs brännugnar och massor av arbetskraft. Men planen är inte att transportera tegel till månen eller bygga brännugnar där.

ESA planerar att göra det genom att utnyttja kraften i 3D-utskrifter på månen med koncentrerat solljus som en energikälla för att baka tegel gjorda från regoliten (löst material från ytan) . 

Vi klarade oss från krocken med 2016 NF 23

Ännu en gång klarade Jorden sig från en katastrof resulterande i  miljoner döda. Det var i år den 29 augusti katastrofen kunde varit här då en potentiellt farlig asteroid var nära oss.

2016 NF23 heter den och är en asteroid med en storlek av ca 160 meter i diameter. En krock med denna stenbumling skulle resulterat i en katastrof av ett slag vi inte kan föreställa oss.

Men slumpmässigt nog passerade den 3,8 miljoner km från oss. Från just denna asteroid kan vi nu vara trygga de närmsta 100 åren sedan blir det samma oroliga tid igen för att räkna ut hur närma den då kommer.

Men det är inte enbart denna vi ska försöka hålla koll på. Flertalet andra som vi vet om är lika oförutsedda i sina banor. Men även asteroider av okänt slag dyker upp oväntat då och då.

Bilden är en illustration av hur det en gång kan se ut då kursen och hotet är nära oss.

Inget liv är beständigt. Allt ska försvinna. Men nytt tillkommer.

Döden är livets oundvikliga slutpunkt. Men säkert även universums annars hade vi inte kunnat spåra dess början till ett Big Bang. Början och slut existerar likt födelse och död.

Det gäller allt även arter av liv. Man Uppskattar att ca  99,99 procent av alla arter som någonsin levt nu är utdöda.  En art som kanske kan ses som överlevare än dock björndjuret och vissa andra mycket små djur. Exempelvis har kackerlackan funnits länge men inte så länge som björndjuret vilket är en otrolig överlevare. 

Alla arter som finns idag inklusive människan kommer att dö ut vid någon tidpunkt även om vi flyr en gång från en Jord som är obeboelig till andra planeter kommer den tiden. Även Jorden och solsystemet har ett slut dock troligen tidigare än universum. En dag kan vi troligen inte föröka oss då våra arvsanlag och gener säger stopp av åldersskäl. Men även andra slag av katastrof för människosläktet kan uppstå. Både på Jorden och från rymden. Asteroidnedslag, sjukdomar, krig mm.

Forskare har exempelvis identifierat Big Five massutrotningar : de fem gånger under miljarder år när mer än tre fjärdedelar av planetens arter har utgått ur livets mysterium vid varje tillfälle. Ett känt sådant är när en asteroid föll ner i Mexiko och dinosaurierna dog ut i en följande fibulavinter. 

Tyvärr får vi också en bra förstahandsvisning av hur utrotning ser ut genom den snabba ökningen av utrotningsgrad under det senaste århundradet av skilda arter av skilda anledningar. Ibland påverkat av människans kultur ibland av sjukdomar och ibland av andra skäl. Tillfälligt kan vi påverka detta men aldrig helt stoppa tidens gång.  

Moln av damm sveper omkring vår värld. Se fenomenet.

Luften ser klar ut och är skön att andas  men likväl finns det miljontals partiklar i denna luft. Fasta och flytande partiklar så kallade aerosoler.

Aerosolerna finns i luften över hav, öknar, berg, skogar, is och varje ekosystem man kan tänka sig på vår planet.

Man kan se rök från skogsbränder.  askmoln  från utbrott av vulkaner eller damm farande i vinden av skilda slag. Det är aerosoler. Satelliter som Terra, Aqua, Aura och Suomi NPP har koll på större dammoln runt vår planet. Se bilder på sådana genom medföljande länk.

Bilden är på en av ovannämnda satelliter som håller koll på dammolnen av aerosoler runt vår Jord. Satelliten Aura är det som ses på bilden.

Gammablixtar från svarta hål verkar gå baklänges i tid.

En hypernova är en extremt energirik variation av en supernova. Varför en hypernova bildas är fortfarande en gåta. Men likt supernovor bildas hypernovor av något händelseförlopp. En möjlig förklaring är att de uppstår när mycket stora stjärnor kollapsar i slutet av sitt existerande eller vid sammansmältning av svarta hål (neutronstjärnors slut) eller mellan ett existerande svart hål och en neutronstjärna.

Tolkningen av orsaken till de långa gammablixtarna vilka inträffar vid bildandet av hypernovor är när en mycket tung och mycket het stjärna blir en supernova genom att den kollapsar och ett svart hål bildas. Detta leder till att resterna av stjärnans material vid kollapsen kastas ut med hög hastighet varvid en enorm mängd gammastrålning alstras.

Man kan se det som att en massiv stjärna kollapsar som ett svart hål och skickar ut en lysande SOS signal i form av mycket starka gammablixtar.

I en ny studie har nu forskare funnit något mycket märkligt angående de mystiska blixtrarna (gammablixtarna). De verkar vända tiden. Det innebär en lysande ljusvåg (gammablixt) skjuts ut från hålet för att i nästa stund plötsligt svårförklarligt uppenbaras från motsatt håll och gå tillbaks igen.

Gammablixtar i sig är några av de högsta energiexplosionerna vilka någonsin upptäckts. De skiner klarare än en miljon miljoner gånger av jordens sols strålning enligt NASA.

"Gammablixtar är de mest lysande källorna i naturen. De producerar mer energi än något annat som avger ljus'' säger författaren till studien ovan baseras på Jon Hakkila astrofysiker vid forskarskolan vid College of Charleston i South Carolina forskning.

När två neutronstjärnor kolliderar skickar de ut korta gammablixtar som bildar ett svart hål. En supernova har bildats och kanske gammablixtrar uppstår om det resulterar i en hypernova. Även när en enstaka stjärna exploderar produceras gammablixtar om den döende stjärnan kollapsar i ett svart hål.

 Under undersökning av sex av de ljusaste gammablixtar som upptäckts av NASAS ComptonGamma Ray Observatory 

Under 1990-talet fann man att skurar av gammablixtrar innehöll tidsomvända ljus signaturer. Med andra ord, signaturer av ljusstyrka som fluktuerade, vänder och går bakåt i tid.  Detta gäller för både kortvariga och långa gammablixtar.

 Denna våg baklänges antas ha sitt ursprung från något slags reflekterande yta som liknar en spegel och återspeglar tryckvågorna. Men för att förstå fenomenet kanske en ny slags fysik behövs säger forskarna. För mer info om studien se medföljande länk.  

Det verkar finnas effekter av svarta hål från tidigare existerande universum. Så kallade spökhål.

Roger Penrose är en framstående matematiker och teoretiker på Oxford University vilken i en nyligen utgiven rapport beskriver sin teori om att det universum vi lever i inte var det första.

Det har funnits tidigare universum kanske oräkneliga likt det vi lever i nu vilka även innehöll svarta hål enligt teorin.

Det som är spännande är att vi kan upptäcka spår av dessa sedan eoner försvunna svarta hål och universum i den kosmiska mikrovågsstrålningen.

De är en kvarleva som gett ett sken från ett tidigare universum in i vårt nu existerande universums våldsamma födelse (Big Bang).   

Om universum fortsätter expandera och de svarta hålen ökar i omfång och antal och till slut slukar varandra till ett enda kommer en tidpunkt då inget mer existerar än ett enda  svart hål säger en teori.

Men enligt Hawkings mest kända teori förlorar svarta hål långsamt en del av sin massa och energi över tid genom strålning av masslösa partiklar som kallas gravitoner och fotoner. Om denna Hawking-strålning existerar, "då kommer  de svarta hålen att gradvis  krympa."

Vid en viss punkt skulle de  sönderfalla helt. Kvar bli en masslös soppa av fotoner och gravitoner. 

Då denna tid kommer med masslösa gravitoner och fotoner upplevs eller finns inte tid eller rymd. Detta då ett universum fyllt med bara gravitoner eller fotoner inte kommer att ha någon tid eller något utrymme säger ovanstående matematiker.

I den framtiden påstår vissa fysiker (inklusive Penrose) att det stora tomma, efter det svartahål-universumet att likna det ultrakomprimerade universumet vid det ögonblick då Big Bang uppstod då tid eller avstånd inte existerade.

Ett nytt Big Bang sker och allt startar upp igen och ett nytt universum existerar och tid och rum likaså.

Frågan blir då följande efter resonemanget ovan: Om det nya universum inte innehåller några av de svarta hålen från det tidigare universumet hur kan de svarta hålen då lämna spår i Mikrovågsbakgrundsstrålningen?

Penrose säger då att spåren inte är av de svarta hålen själva utan snarare i av miljarder års existerande av dem i form av energi ut i ett eget universum via Hawking-strålning. 

Svårt att förstå? Ja det tycket jag med som inte är teoretisk fysiker eller matematiker. Men se gärna medföljande länk för ev bättre förståelse.

Själv ser jag mer trolighet i att allt en gång blir ett enda svart hål och att allt imploderar då och försvinner i en enda punkt för att sedan resultera i  att ett nytt  Big Bang uppkommer och ett nytt universum bildas igen.

Steve kallas den plötsligt uppkomna lila pelaren i skyn av okänt ursprung

Sent på kvällen den 25 juli 2016 var  första gången det uppmärksammades. Fenomenet över norra Kanada vilket senare fått namnet Steve.

 Det var en tunn flod av lila ljus vilken syntes i skyn i bågliknande form genom skyarna av norra Kanada i en båge som tycktes vara tiotals mil upp i rymden.

Enligt forskare vid University of Calgary i Kanada och University of California i Los Angeles, innehåller Steve inte laddade partiklar likt norrsken. Steve ska därför inte ses som ett norrsken.

Det är något helt annat. Något vi inte förstår.

Ett norrsken skimrar i breda band av grönt, blått eller rödaktigt ljus beroende på höjden. Steve däremot är ett långt smalt band av lilavitt ljus.

Till skillnad från vågiga norrsken verkar Steve skjuta rakt uppåt i natthimlen ofta över mer än 1 000 kilometer.

Den 28 mars 2018 visade sig fenomenet Steve igen i luftrummet i norra Kanada och råkade falla inom åsyn från både marken och instrument uppe i atmosfären.

I den nya studien från University of Calgary används data från denna händelse för att undersöka vad det är, hur det uppstår och varifrån det kom. Baserat på dessa data anses STEVE sannolikt konstruerad i en  jonosfären

Men mer undersökningar behövs om varför det sker och hur. Allt är fortfarande ett mysterium men däremot har man kommit så långt att dess ursprung med största sannolikhet ska sökas jonosfären.

Jag för min del tror att det är ett fenomen som hör hemma inom fenomenet norrsken. Något fenomen som har samband med det röda spektret i detta men som vi inte förstår ännu. Att det sedan kommer ur jonosfären likt norrsken (polarsken) är säkert riktigt.  

Bild på Norrsken i Sverige för bild på Steve se länk här från Livescience com. 

Nu är Aeolus uppe och blir nu hoppet för mer säkra väderprognoser.

ESO: s  Earth Explorer Aeolus satellit sköts upp med en Vega raket från Europas Spaceport i Kourou, Franska Guyana, 21:20,  tisdagen den 22 augusti 2018. Kontakt med satelliten upprättades därefter med stationen från Antarktis 00:30 den 23 augusti. Satelliten i sig kontrolleras dock från ESO:s europeiska Space Operations Centre i Darmstadt, Tyskland

I uppdraget ingår att förbättra väderprognoserna.

Det innebär att undersöka hur vindar påverkar utbytet av värme och fukt mellan jordens yta och atmosfären. Allt med syftet att bättre förstå klimatförändringar.

Aeolus bär ett sofistikerat instrument i form av en laserteknik med sysftet att generera pulser av ultraviolett ljus som  strålar ner i atmosfären för att analysera vindarna runt Jorden. Detta är en helt ny metod att mäta vindar från rymden.

Ytterligare kunskap hoppas komma från detta.

Bild på satelliten.

Pareidoli är något vi troligen alla har upplevt när vi ser uppåt.

Pareidoli är ett psykologiskt fenomen få människor hört talats om men nästan alla upplevt.

Det innebär ett fenomen där hjärnan lurar oss att se något bekant den känner igen i olika bilder exempelvis foton, trädkronor eller molnformationer. Troligen är detta även vad som avses med att personer fått varsel eller sett spöken och andar. I detta ingår även det som en del trott sig finna som dolda budskap i musik då en musitext spelas baklänges. Söker du det okända vill hjärnan hjälpa dig och omtolkar vissa möjligheter till helt nya fenomen som egentligen är fantasier.

Vanligt och vilket jag även kan se är figurer i moln när man ser på dessa. Figurer som dyker upp och försvinner om vi tar bort blicken ett tag och åter tittar på samma moln

 Att se igenkännliga objekt eller mönster i annars slumpmässiga eller obestämda föremål eller mönster kallas just pareidolia. Det är en form av apofeni   vilket är ett begrepp för den mänskliga tendensen att söka efter mönster i slumpmässig information.

 Att se gubben i månen är ett klassiskt exempel. Se medföljande länk på några spännande exempel på fenomenet.

Troligen har du sett påståenden om bilder av Jesus i en bit rostat bröd eller liknande. Det är exempel på fenomenet utarbetat av vår hjärna i dess sökande efter något känt i mönster.

Bild: satellitbild av formationen Mesa i Cydonia på Mars i vilken många betraktare ser som formen av ett ansikte .

Långt därute finns en dvärggalax med ett mycket stort svart hål i centrum

Det har upptäckts ett supermassivt svart hål i mitten av stjärnbilden Ugnen i en dvärggalax med namnet UCD3 3,5 miljoner ljusår bort.

Det hittades genom data som samlats in med SINFONI, ett infrarött integrerat fältspektrografiinstrument  installerat på ett av de 8-meters  VLT-teleskopen i Chile vilka drivs av European Southern Observatory.   

I Fornax (Ugnen) finns UCD3 vilken är en del av ett galaxkluster i Ugnens stjärnbild. USD 3 hör till en mycket sällsynt och ovanlig klass av galaxer kallade ultrakompakta dvärggalaxer. Massan av dvärggalaxer i clustret är flera dussin miljoner solmassor medan dess  radie sträcker sig vanligtvis sällan över trehundra ljusår.

Detta förhållande mellan massa och storlek gör UCD:er (dvärggalaxer av detta slag till de tätaste stjärnsystemen i universum.

 Det svarta hål som i juli upptäckts där är det fjärde som någonsin upptäckts i en UCD-galax och motsvarar i detta fall 4 % av den totala galaxmassan i UCD3.

 Enligt en  hypotes passerade en medelstor galax en större och mer massiv galax i ett visst stadium av dess utveckling och som ett resultat av påverkan likt tidvattenstyrkor förlorade denna majoriteten av sina  stjärnor. Den återstående kompakta kärnan som därefter blev kvar är idag en ultrakompakt dvärg, UCD3. Detta är en teori som kan förklara existensen av dessa kompakta dvärggalaxer med stora svart hål i mitten. 

En gång var galaxen stor och det svarta hålet var då av en storlek man kunde förvänta sig av en galax av den storleken. Idag är det svarta hålet mycket stort i förhållande till galaxens storlek och innehåll av stjärnor.

Enbart en teori men enligt mig absolut en trolig förklaring av USD-galaxerna.

Bild stjärnbilden Ugnen 

Järn och Titan finns i atmosfären på exoplanet KELT-9b

KELT-9 är en stjärna som ligger 650 ljusår från jorden i konstellationen Svanen. 

KELT-9 har en yttemperatur på över 10 000C grader vilket är  nästan dubbelt så varmt som det är på vår sols yta. Denna stjärna (KELT-9) har en  mycket stor gasplanet i bana runt sig.

KELT-9b vilken är 30 gånger närmare sin sol (KELT-9) än jordens avstånd från solen. På grund av denna närhet cirklar KELT-9b runt  KELT-9 på 36 timmar och värms upp till en temperatur på över 4000C. Det är inte så varmt som vår sol här är men varmare än många stjärnor därute.

För närvarande förstår vi inte hur en atmosfär ser ut och hur den kan utvecklas under sådana förhållanden. Men KELT-9b har en atmosfär.

Detta upptäcktes av ett internationellt team amerikanska astronomer förra året. Nu har även upptäckten bekräftats av ett internationellt team ledda av forskare från Universitetet i Genève (UNIGE) som forskat tillsammans med fysiska teoretiker från universitetet i Bern (UNIBE), Schweiz, förekomsten av järn- och titanångor i atmosfären på KELT-9b är därmed bekräftad. 

Men frågan om hur en atmosfär kan finnas på en het planet som denna är en olöst gåta än så länge.

Bild En illustration av  Kelt 9 med sin planet KELT 9b

Omega Centauri. En 10 miljoner solars stort område där liv troligen inte kan existera i planetsystemen där.

Omega Centauri (NGC 5139) är ett globalt kluster  /stjärnhop) i stjärnbilden Kentauren i Vintergatan upptäckt 1677 Edmond Halley.

Omega Centauri  är beläget på ett avstånd av 15.800 ljusår från oss och har en diameter på  150 ljusår. Här beräknas finnas cirka 10 miljoner stjärnor med en total massa motsvarande 4 miljoner solmassor. Troligen är clustret resterna efter en dvärggalax.

Omega Centauri är den tätaste samlingen av stjärnor som kallas klotformiga stjärnhopar man vet om. Men fast det finns miljoner stjärnor och mängder av planeter (troligen) finns här troligen inga planeter där liv kan existera. Detta resultat visar en nyligen framlagd studie om clustret.

Forskarna på jakt efter potentiellt beboeliga exoplaneter i Omega Centauri fann att närheten mellan stjärnor här skulle göra det svårt för planeter att behålla flytande vatten.

 De färgglada stjärnorna i Omega Centauri varav många är röda dvärgar ligger för nära varandra för att beboeliga planeter ska existera.

Då de flesta planeter i Omega Centauri är röda dvärgar vilket är relativt små svala stjärnor måste  planeter för att kunna ha livsformer  ligga närma sin sol. Stjärnorna ligger dock enbart ca 0,6 ljusår från varandra och tätheten och rörelserna gör att stjärnor kommer nära varandra ca en gång vart miljonte år och då utplånas alla former av ev försök till liv och rinnande vatten på planeter i dess närhet.

Jordens sol däremot finns 4.22 ljusår från sin närmsta granne, den röda dvärgen Proxima Centauri. Här händer inget liknande och livet frodas på Jorden.

Det är mycket som ska stämma för att liv ska uppstå på en planet i tid och rum.

Bild Omega Centauri

SIMP J01365663 + 0933473 en planet med ett magnetfält man knappt kan föreställa sig.

SIMP J01365663 + 0933473 är klassificerad som en brun dvärg (en misslyckad stjärnbildning). Men nya rön har gjort att flera forskare numera vill omtolka den till en planet. En gasplanet lik Jupiter men ändå inte. Det är ett gränsfall för klassificering och kan kanske tolkas som antingen eller utan säkerhet på vad som är rätt enligt de normer vi tolkar olikheter med.

20 ljusår bort i stjärnbilden Fiskarnas konstellation finns objektet.

Det är ett objekt med förvånad egenskap. Här existerar norrsken av ett slag man inte som människa bosatt på Jorden kan föreställa sig i styrka.

Här finns ett magnetfält av en styrka som känns omöjlig om nu inte mätningar visat att den verkligen existerar. Det starkaste magnetfältet i vårt solsystem finns på Jupiter vilket har ett magnetfält ca 20 000 gånger starkare än Jordens. Men SIMP J01365663 + 0933473 har ett magnetfält fyra miljoner gånger starkare än Jordens. Otroligt men sant.

Temperaturen på planetens yta (eller bruna dvärgen, vilket det är diskuteras bland de lärde) ligger på ca 825C. Storleken på objektet är 1,2 gånger större i radie än Jupiters så det är ungefär likartat. Stort för att vara en planet men mycket litet för att vara en stjärna dock tillräckligt för att vara en brun dvärg. 

Det är vad man vet i dag som det mest intressanta därifrån om den har någon måne vet man inte men omöjligt är det inte.

Jag anser att den likväl bör klassificeras som en brun dvärg med ett starkt magnetfält istället för att omtolkas till en planet. Tycker att ett starkt magnetfält av denna kaliber inte hör hemma på det som klassificeras som planeter.

För att se en illustration av ovanstående objekt gå in på medföljande länk ovan. Själv fann jag ingen fri bild att publicera utan publicerar ovan istället storleksförhållande mellan Jorden, en brun dvärg och några solar.

Io den vulkanintensivaste månen i vårt solsystem.

Jupiters storleksmässigt tredje måne Io är den mest vulkanaktiva kroppen i vårt solsystem.

Plymer av svavel stiger upp från en del av de aktiva vulkanerna. Ytan på själva Io är full av lavaflöden och lavasjöar där sten flyter omkring.

Cirka 150 aktiva vulkaner har registrerats på månen av vilka några kastar lava upp till 400 km ut i rymden. Vulkaner finns på hela Io:s yta.

Yttemperaturen där fast yta finns är ca -130C  vilket resulterar i bildandet av svaveldioxidsnöfält.

Men i själva vulkanerna kan temperaturen nå upp till mätta 1 649 C.

Io ses ofta som en himlakropp av eld och is. Det inre av Io består av järnsulfid eller svavelväte med en järnkärna i centrum och ett brunt silikat i det yttre skiktet. Detta ger planeten ett oregelbundet orange, gult, svart, rött och vitt utseende.

På grund av den vulkaniska aktiviteten innehåller Io:s atmosfär mestadels svaveldioxid.

Minimånarna runt Jorden ska undersökas

Minimånar kallas de. Asteroiderna vilka fångas in av Jordens dragningskraft och under en begränsad tid kretsar runt Jorden innan de försvinner från oss igen eller sönderdelas om de faller in i Jordens atmosfär och bränns upp.

De har tills nu varit svåra att upptäcka då de enbart ofta bara är några meter i diameter.

Snabbt kommer de in i Jordens närhet och här stannar de enbart oftast en kort tid för att lika snabbt försvinna bort. Deras ursprung är oftast från asteroidbältet mellan Mars o Jupiter.

Nu har ett nytt teleskop tillkommit Large Synoptic Survey Telescope (LSST).   Detta teleskop i Chile  kommer lättare än tidigare teleskop att upptäcka de små minimånarna (asteroiderna).  Det kommer då att bli lättare att verifiera deras existens och spåra dess vägar runt Jorden.

För närvarande förstår vi inte helt vad asteroider är gjorda av," säger doktor Mikael Granvik, medförfattare till en ny rapport. Granvik är ansluten till både Luleå tekniska universitet i Sverige och Helsingfors universitet i Finland.

Granvik säger följande "När vi börjar hitta mini-moons i högre grad kommer de att vara perfekta mål för satellittuppdrag. Vi kan starta korta och därför billigare uppdrag, använda dem som testbäddar för större rymduppdrag och ge en möjlighet till den framväxande asteroidutvinningen för industrin att testa sin teknik. "

"Vi vet inte om små asteroider är monolitiska stenblock eller bräckliga sandhögar eller något däremellan", säger Granvik. "Mini-moons som spenderar betydande tid i omlopp runt jorden tillåter oss att studera densiteten hos dessa kroppar och de krafter som verkar inom dem, och därmed kan vi lösa dessas mysterium."

Säkert finns nya möjligheter när vi nu kan använda och kanske förstå dessa minimånar och kanske även förutsäga om några av dessa kan bli till fara för Jorden (min anm).

Bild av Nasa på Asteroid 2008 TC3 en ca 2 meter stor sten.

WASP-121b är en het gasplanet därute med betydligt större hetta än sin liknande gasplanet Jupiter.

WASP-121b är en gasplanet med ungefär samma storlek som Jupiter. Den finns runt solen Wasp-121 i stjärnbilden Akterskeppet på södra stjärnhimlen ca 850 ljusår från oss.

Men medan Jupiter i sin dagsidas atmosfär har ca -150C och nattsidan -85C är temperaturen på Wasp 121b ca +2000C på dagsidan och ca +1000C på nattsidan.

Men likväl har nya studier av denna heta planet visat att där finns vatten.

Noga beskrivet inte rinnande vatten men ingressen till att bilda vatten väte och syreatomer. Men  enbart lösa atomer för vattens bildande.

Detta påtalar huvudförfattaren till en ny studie. Vivien Parmentier astrofysiker vid Aix Marseille universitet i Frankrike

Bilden visar en illustration av Wasp-121 och dess gasplanet Wasp-121b

Påfyllning av materia för stjärnbildning från Magellanska molnen i Vintergatan

Ett par dvärggalaxer kretsar nära Vintergatan och kommer en gång att dras in helt i Vintergatan. Det handlar om det stora och lilla Magellanska molnen. Dvärggalaxerna vilka var mitt uppe i en sammanslagning när de föll in i vår galax. En sammanslagning vilken ännu inte är total men varifrån i dag gas faller in i Vintergatan från molnen. Gas vilken är av tillräcklig omfattning för att bilda nya stjärnor när den infaller i Vintergatan.

Det stora Magellanska molnet och lilla Magellanska molnet bilden ovan är ett par av de dvärggalaxer som höll på att slås samman när de föll i Vintergatan. Magellanska Molnens gas förväntas fylla hälften av den gas som förbrukas av vår galax som bildar det nya stjärnor.

Ett annat exempel är NGC 4490 och NGC 4485 belägna i stjärnbilden Jakthundarna  23 miljoner ljusår från oss. NGC 4490 integrerar med sitt mindre sällskap den mindre galaxen NGC 4485 (en dvärggalax)   varifrån gas dras in i den större galaxen och genom denna integration sker ny stjärnbildning.

Detta är ett liknande skeende som i de Magellanska molnen kontra Vintergatan.

 Ju mindre densitet i ett gasmoln desto lättare för en större galax ska sluka den. Då ex de Magellanska molnen började närma sig Vintergatan var det lätt för denna stora galax att dra till sig gas från molnen och desto närmare molnen kom och  kommer desto mer försvinner in i Vintergatan. En dag är molnen en del av Vintergatan i sin helhet. Obs som de flesta vet är de Magellanska molnen bestående av lilla och stora Magellanska molnet båda dvärggalaxer än så länge.

 Bild längst upp; NGC 4485 and NGC 4490