På rymdfärjorna Sojus och Atlantis radar damm upp sig linjeformigt. Det borde inte kunna ske.

Damm under ex soffor arrangeras i radformat om inga luftflöden påverkar dammet. Detta beror på gravitationen och elektromagnetism av samma slag som får en kompassnål att peka mot norr.


Forskare har nu upplevt samma fenomen där man inte trodde det fanns. På rymdfarkosterna Atlantis och Sojus. Här är gravitationen av mikrokaraktär. Det är på elektriskt laddat damm experiment utförts. 

Damm  bestående av små sfärer 10 gånger mindre än bredden på ett människohår. Detta damm blir elektriskt laddat när det samlar in elektroner från en energirik gas och ses då som ett plasma.


I stället för att dammet studsar runt slumpmässigt vilket var väntat formade det sig i raka linjer även vid den mikrogravitation som finns i farkosterna.


”Gravitationen på jorden är minst lika stark som de elektriska krafterna mellan dammkornen. I mikrogravitation förväntades dammpartiklar att sprida ut sig då gravitation så gott som saknades ”, sade Truell Hyde forskare vid centrum för astrofysik, rymdfysik och teknisk forskning (CASPER), vid Baylor University vilken ledde studien.


 ”Istället såg vi att de små krafterna mellan dammpartiklar och atomerna i plasma införde ordning på systemet”. Säger Dr. Hyde och hans forskargrupp.


Resultatet och kunskapen som kom ut av studien är att dammkorn radas upp även i mikrogravitation. En kunskap som blir och är potentiellt viktig för att förstå hur grupper av saker uppnår struktur. Vid små storlekar finns krafterna mellan atomers struktur för molekyler och proteiner medan det vid mycket stora storlekar är gravitation som ger struktur som för stjärnor och galaxer. Hyde sa även att  ”Detta experiment kan hjälpa oss förklara hur strukturer och  form sker både  mellan mycket små och mycket stora storlekar”.


Vi kan med detta förstå att makro och mikrovärlden hör samman och agerar likvärdigt (enligt mig).


Första bilden ovan är på rymdfarkosten Atlantis andra är på Sojus.

SF-historiens Ice-nio 1963, har idag blivit verklighetens Ice-sju en extrem is vilken kan bottenfrysa en ocean på några timmar och dig på några sekunder i rumstemperatur.

Kurt Vonneguts skrev 1963 romanen Vaggan. Ice-nio var namnet på en is i denna science fictionroman. En form av ämne som fryser vatten blixtsnabbt i rumstemperatur.

När en kristall av is-nio vidrör vanligt vatten fryser vattnet. Allt vatten fryser i en kedjeliknande process som hela oceaner och alla livsformer vilka innehåller vatten fryser även till vid kontakt med detta ämne.


Fantasi i romanen. Men verklighetsbaserat i dag.


Verkligheten i dag kallar dock ämnet eller kristallen  Ice VII (eller ”ice-sju”) och är en exotisk form av is som växer så snabbt att den under rätt förutsättningar bottenfryser en ocean av vatten på några timmar.


Ett team av forskare från Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) har nyligen avslöjat de processen genom vilken denna frysning kan ske. Deras resultat publicerades i American Physical Societys tidskrift Physical Review Letters.


Ice VII är bara en av de många olika former vatten kan ta när det stelnar. En hexagonstruktur som ger snöflingor deras form är en typ som bildas vid jordiskt lufttryck.


Men under högt atmosfäriskt tryck kan molekylerna ordna sig i olika former och om trycket är 10.000 gånger högre än på Jordens yta kan Ice VII bildas. Ett tryck vilket får denna form av kristall is att effektivt frysa allt vatten otroligt kedjelikt snabbt.


Man talar om att detta skulle vara ett hot och omöjliggörande av liv som vi känner det där detta sker.


Ja säkert är det så. Men på en planet med atmosfärtryck 10000 gånger högre än på Jorden är det enligt mig ändå omöjligt med liv. Dessa jätteplaneter skulle platta ut och trycka ihop all form av liv som kom i dess närhet. Så enligt mig existerar denna form av is inte där liv kan finnas utan är bara en teoretisk möjlighet. Kanske inte ens isen är möjlig mer än i teorin.

Farkosten Dawn som undersökte bl.a. dvärgplaneten Ceres mystiska ljusfält har slocknat

Dawn är en obemannad rymdsond som skickades upp den 27 september 2007 klockan 13:34, svensk tid från Cape Canaveral Air Force Station, Florida  USA. Dess uppdrag var att  undersöka de två största objekten i asteroidbältet, dvärgplaneten Ceres och asteroiden Vesta.


Ceres är den första dvärgplanet som upptäcktes vilket skedde den 1 januari 1801 av Giuseppe Piazzi. Det är den enda dvärgplaneten i det inre av vårt solsystem. Pluto är även en dvärgplanet och bortanför denna finns ytterligare dvärgplaneter. Men de räknas likt Pluto inte till det inre av solsystemets objekt.

Med en diameter på omkring 950 kilometer är Ceres den största och mest massiva asteroiden i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Vi kommer många av oss ihåg vilken uppmärksamhet det blev då Dawn upptäckte de lysande fläckarna på Ceres vilka i dag anses vara saltavlagringar vilka reflekteras i solens sken. Men då de upptäcktes flödade fantasin av om det var upplysta byggnader under marken mm.


Nu har Dawn  missat den schemalagda kommunikationen med NASAS Deep Space Network vilket skulle ägt rum onsdagen den 31 okt inklusive torsdagen den 1 november i år.


Bränsleslut anses nu vara anledningen. Dawn kan därför inte längre hålla sina antenner riktade mot jorden för att kommunicera med kontrollrummet eller slå på sina solpaneler till solen för att ladda dessa.


Dawn har tystnat och kommer att förbli i sin omloppsbana runt Ceres i kanske 50 år framåt.


Dess uppdrag lärde människan mer om två intressanta objekt i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars.


Bilder Ceres och Dawn

Det händer saker i närområdet av Vintergatans centrala svarta hål

16 oktober 2002 var dagen då ett internationellt forskarlag lett av Rainer Schödel vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik efter tio års studier av stjärnan S2:s roterande i en elliptisk bana kring Vintergatans centrum med en omloppstid av 15 år verkade tyda på att ett oerhört massivt objekt i centrum av Vintergatan existerade. Ett objekt med massa motsvarande 2,6 ± 0,2 miljoner solmassor. Observationen gjordes med röntgenteleskopet Chandra och det bekräftades att det mest troliga var att objektet var ett så kallat supermassivt svart hål.

 Sagittarius A blev namnet på detta svarta hål.  S2 däremot som ledde till denna upptäckt är en stjärna som ligger i riktning mot stjärnbilden Skytten i riktning mot Vintergatans centrum. S2 har en omloppstid på 16,0518 år runt Sagittarus A.


Astronomer har nu för första gången även observerat klumpar av gas som kretsar nära det gigantiska svarta hålet.


Senaste observationerna av området  visar att gasanhopningarna kretsar med en hastighet av cirka 30 procent av ljusets hastighet i en cirkulär bana strax utanför det svarta hålets händelsehorisont. Detta  enligt ett uttalande från det Europeiska sydobservatoriet (ESO). 


Deras resultat visar inte bara förekomsten av ett supermassivt svart hål utan även att gasen kretsar mycket nära det svarta hålets händelsehorisont. Detta säger Oliver Pfuhl en av forskarna vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik.


 Astronomer upptäckte  de ljusa infraröda utsläppen då de observerade stjärnan S2 när denna passerade genom det extrema gravitationsfältet i riktning skyttens stjärnbild  i riktning mot Vintergatans centrum i maj 2018. 


Under stjärnans bana då såg laget starkt infrarött utsläpp  från mycket energirika elektroner mycket nära galaxens svarta hål. De fann att utsläppen härrör från magnetiska interaktioner i den mycket heta gas som kretsar mycket nära det svarta hålet. Astronomer som observerat utsläppen anser att detta troligen orsakas  av gravitationseffekt. Upptäckten gjordes med instrumentet SINFONI vilket ingår i ESO:s arsenal.


Bild: Vintergatan

46P/Wirtanen den just nu ljusaste kometen däruppe.

46P/Wirtanen är en komet som har en omloppstid runt solen på 5,4 år. Den upptäcktes av den amerikanske astronomen Carl Alvar Wirtanen den 17 januari 1948. 


Kometen var det ursprungliga tänkta målet för rymdsonden Rosetta 2014 men krångel med startraketen ledde till att målet missades och istället utsågs kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som mål.

Därför vet vi inte vilka eventuella hemligheter 46P/Wirtanen bär på. Varför just denna komet ursprungligen valdes ut vet jag inte men troligast låg den bäst till tidsmässigt och banmässigt för Rosetta.


I år kommer kometen nära oss på sin bana då den närmar sig det inre solsystemet och passerar som närmast vår sol och Jorden i december 2018. Kometen är nu den ljusaste kometen på natthimlen men för att sen den just nu behövs ett teleskop.


Först i december 2018 kan kometen Wirtanen vara synlig för blotta ögat på en mörk natthimmel.  Närmast Jorden kommer den att vara mellan den 12 - 16 december 2018.


Bilden längst upp är på Kometen Wirtanens i sin bana.

Kepler var ett mycket lyckat rymdteleskop under ett flertal år men nu har det slocknat.

Många gånger under åren har jag här beskrivit upptäckter från Keplerteleskopet. Men nu är det slut.


Efter nio år i rymden har NASA: s Kepler slut på bränslet och ytterligare verksamhet däruppe är slut. 


NASA har nu beslutat att pensionera rymdfarkosten inom dess nuvarande säkra bana (innebärande säker för andra farkosters framfart) från jorden. 


Kepler lämnar ett arv efter sig av att upptäckt av mer än 2600 planeter utanför vårt solsystem varav många kan vara lovande platser för liv. Den vanligaste storleken på planeter Kepler hittade finns inte i vårt solsystem. Planeter av storleken mellan Jorden och Neptunus.


Kepler lanserades den 6 mars 2009 och är ett kombinerat rymdteleskop med då banbrytande teknik för att mäta stjärnornas ljusstyrka med den största digitalkamerautrustning för observationer av yttre rymden som då hittills konstruerats.


Ursprungligen positionerades Kepler för att kontinuerligt ha blicken på 150 000 stjärnor i ett stjärnspäckade område av himlen i stjärnbilden Svanen.

Bild 1 Keplerteleskopet.

Bild 2 Det område som Kepler observerade stjärnbilderna Svanen och Lyran.

Supernova 1987A är den mest studerade supernovan däruppe. I 30 år har den följts med teleskopen.

Den 24:e februari 1987 upptäcktes en supernova i Stora Magellanska molnet på södra natthimlen 168 000 ljusår bort från jorden.

Det var den ljusaste supernovan som visats i vår närhet sedan Keplers Supernova 1604 och den första sedan uppfinningen av teleskopet 1609 av Galileo Galilei.


 Det var två astronomer som arbetade vid Las Campanas-observatoriet i norra Chile som natten till den 24:e februari 1987 upptäckte supernovan vilken fick namnet 1987A. 


Yvette Cendes en doktorand på University of Toronto och Leiden-observatoriet har nu skapat en tidslinje vilken visar efterdyningarna av supernovan över en 25-årsperiod. Tidslinjen sträcker sig från 1992 till 2017.


Bilderna över denna tidsperiod visar hur supernovan började expandera utåt i form av en ring genom skräp från den ursprungliga stjärnan. 


Strålningen från novan har idag en hastighet av några tusen kilometer per sekund. Men den expanderar inte i ringform längre utan  i form av en torusformation genom skräpet efter stjärnan.


Supernovor är inte vanliga att se i dess första skede. Men det är tur att de inte inträffat närmare oss då det skulle fått katastrofala följder för vårt solsystem. Men vem vet om det inte skett i närområdet ca 200 ljusår från oss vilket är gränsen för stor fara för oss. Vi märker ju inte ännu om detta skett då ljusets hastighet inte visar stjärnhimlen i realtid.


Bild från Wikipedia visande en illustration föreställande ringarna runt supernova 1987A med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen.

Bennu är en asteroid det tagits en mycket skarp bild på. OBS det är inte bilden ovan.

Bennu är en jordnära asteroid vilken upptäcktes  den 11 september 1999 av Lincoln Near-Earth Asteroid Research i Socorro, New Mexico. Namnet Bennu kommer från  egyptiska mytologin där den kopplas till solen och har ett utseende som liknar en trana.


Idag är det närmsta avståndet mellan asteroidens och jordens omloppsbanor 500 000 kilometer vilket man kan jämföra med avståndet till månen som är  380 000 km. Omloppsbanan förändras med ca 200 meter per år vilket innebär att den kommer betydligt närmare jordens bana för varje år.


Sannolikheten för en kollision med Jorden bedöms med dagens mätteknik till 0,07% sannolikhet. Men för denna typ av beräkningar krävs det dock att man har bättre information om asteroidens form, dess rotation och hur den reflekterar värmestrålning. Kursen kan förändras snabbare och bli närmare Jorden än nuvarande beräkningar visar.


Enligt beräkningar av ett spanskt forskarlag vid universitetet i Valladolid i juli 2010 är risken för kollision mellan 1999 och jorden år 2182 en på tusen (0,01 %).


Den 29 oktober 2018  kom NASAS rymdfarkost OSIRIS-Rex  enbart 330 km från asteroiden och tog då högupplösta bilder av asteroiden.
  

Genom detta kan vi nu få bättre kunskap om dess form och bättre beräkningsunderlag på dess banförändringar över tid och därmed bättre möjlighet att riskbedöma för en kollision med Jorden
.

Bilden är på den egyptiska gudomen Bennu  vilken asteroiden namngetts efter för att se den högupplösta bilden på asteroiden följ länken ovan eller här. 

Från spiralgalaxen IRAS17020+4544 blåser en vind bestående av molekyler

På universitet i Amherst, Massachusetts, USA har ett internationellt team av astrofysiker använt det stora Millimeterteleskopet (LMT) beläget i centrala Mexiko och upptäckt ett oväntat och kraftfullt utflöde av molekylär gas (moln av dessa slag innehåller till störst del vätgas) från en avlägsen aktiv galax som liknar Vintergatan.


Galaxen IRAS17020+4544 finns 800 miljoner ljusår från jorden. Anna Lia Longinotti på INAOE som ledde forskningen säger att resultatet av undersökningen visar att molnet kommer från en oväntad plats i denna galax.


Två andra galaxer har även undersökts men dessa är mer damm och gashöljda till skillnad från galaxen ovan.


 IRAS17020+4544 är lik vår Vintergatan som spiralgalax.


Upptäckten av utsläpp av molekylär vind från IRAS17020+4544 centrum öppnar vägen för att undersöka möjligheten att undersöka aktiva galaxkärnor vilka producerar vindar av detta slag kanske med skilda egenskaper.

För ca två år sedan kom upptäckten från Europeiska rymdorganisationens satellit XMM-Newton en rapport om förekomsten av ultrasnabba utflöden av joniserad het gas från IRAS17020 + 4544. Utflödena då och nu tros ha sitt ursprung från och kring det supermassiva svarta hålet som finns i galaxens centrum (kvasar). 


Aktiviteten i galaxen är relaterad till den energi som frigörs av anhopningen av processer som äger rum nära det svarta hålet.  Gasen (den joniserade heta gasen)  är belägen på ett avstånd av mellan 2 000 – 20 000 ljusår från det centrala svarta hålet i galaxen varifrån den kommer.


Den molekylära gasen finns mycket närma det svarta hålet i galaxens centrum.  Longinotti säger ” I den här galaxen har vi bevis på en vind som utsänder gas till en annan plats i galaxen. Feedback-processer kallas det vilket kan vara resultat av stor utmatning av samlad gas och energi som har skett i galaxens centrum sedan den tid stjärnbildningen här var stor. 


Gasen fångas upp längre in i galaxen och här blir den till hjälp för bildning av nya stjärnor. 


En molekylär vind som utflödar i en hastighet av mellan 700 och 1000 km/s. Ett överskott av gas från centrum av galaxen vilken kanske (som jag ser det) dras mot områden där det är brist på denna för nya stjärnbildningar) Överskott av gas som dras mot områden med underskott av gas av väte i första hand. Kanske även ut från galaxer med överkott till galaxer med underskott. Framtida forskning får ge mer information inom området.


Bild från radioteleskopanläggningen i Mexiko nämnd ovan och satellit XMM-Newton vilken upptäckte fenomenet först.

Artificiell intelligens ska hjälpa till att hålla koll på galaxerna.

Det är inte enkelt att hålla koll på alla galaxer som finns därute. En katalogisering för att hitta dem igen fast de katalogiserats är inte så enkelt som man kan tro.


Dataprogram för att lättare hitta ett känt objekt arbetas nu fram och artificiell intelligens kan bli svaret på vad som kan lösa uppgiften ovan.


Forskare har undervisat ett artificiellt intelligensprogram för att användas till att identifiera galaxer som visas på bilder eller i andra sammanhang. 


Uppgiften för detta är att upptäcka radiovågor från galaxers centrala svarta hål vilka skiljer sig åt galax för galax.


ClaRAN heter denna AI- intelligens vilken ska användas av specialister inom området. Två av dessa är Dr. Chen Wu och astronomen Dr Ivy Wong vilka båda finns på The University of Western Australia på det internationella centret för radioastronomi forskning (ICRAR).


Dr Wong påstår att svarta hål finns i centrum av de flesta om inte alla galaxer. Något jag utan vidare kan hålla med om.


”Dessa supermassiva svarta hål släpper ut jetströmmar av gas som kan ses med ett radioteleskop”, säger Dr Wong.


”Över tid kan radiovågor sträcka sig långt från deras galax vilket gör det svårt för traditionella datorprogram att räkna ut vilken galax vågorna kommer från. Det är detta AI-projektet nu ska klara av.


”Det är vad vi försöker lära ClaRAN att göra”. Säger DrWong

Dr Wong säger att  ClaRAN har enorma positiva konsekvenser för hur teleskopobservationer kan bearbetas i framtiden.


En spännande upptäcktsfärd väntar därmed när väl ClaRAN finjusterats. Mycket har upptäckts däruppe men det är bara en bråkdel av vad som finns. Utöver det gäller samma sak om förståelsen om vad vi ser och vad vi inte kan se däruppe och att åter finna det vi tidigare funnit.


Bilden är på Dr Wong vilkens ord inlägget ovan grundas på.

Mystiskt moln upptäckt på Mars

För cirka en månad sedan upptäcktes det senaste plymliknande molnet på Mars.


Rymdfarkosten Mars Express och dess föregångare har tidigare upptäckt liknande moln vid minst tre olika tillfällen och dessas strukturer bildas ungefär samtidigt under som jag uppfattat det våren på Mars.


Det nu upptäckta molnet finns utmed ett berg som kallas Arsia Mons nära ekvatorn och hittades den 13 sept 2018 enligt ett uttalande från Europeiska rymdorganisationen (ESO). 


Men platsen är bara en tillfällighet tillägger ESO. På platsen finns ingen aktiv vulkanisk process som producerat molnet. Den vulkan (berget) där detta skedde har inte varit aktivt de senaste 50 miljoner åren enligt vad forskare kommit fram till.

Molnet är likt tidigare uppkomna moln innehållande vattenånga (upptinad is)  troligen har molnet skapats genom luftflöde längs med sidan av vulkanen.


 Forskare som studerat molnet har märkt att det växer till under morgonen och att dess sträckning är utmed ekvatorn. Det kan även formmässigt ha påverkats av dammet som fortfarande finns i atmosfären från den massiva sandstorm som upptäckts på Mars tidigare i år.


Men som jag förstår det har årstiden på Mars betydelse för när dessa moln uppstår och då Marsvåren. Men var det sker år för år är omöjligt att uttala sig om med nuvarande kunskaper om geologi och atmosfär på Mars.


Bilden förställer moln på Mars. Den mystiska molnformationen kan ses här.

Mystiska mönster kan ses på Saturnus måne Dione

På Saturnus måne Dione finns stora mängder av fruset vatten på ytan. Månen har den tredje högsta tätheten (densiteten) av  Saturnus månar vilket innebär att dess inre bör innehålla en stor mängd av tyngre material av ex silikatbergarter.


Det har nyligen upptäckts ljusa raka  ränder på Dione från Planetary Science Institute   vilket finns beläget i Arizona, USA. Detta av en forskare med namnet Alex Patthoff. 


Ursprunget till dessa linjära strimmor anses komma från att månen passerar genom Saturnus ringar. Isen på månen har därmed draperats på vissa platser av det grusaktiga material den passerat genom (och fortfarande kanske gör på sin bana runt Saturnus).


Strimmornas längd är mellan 10-100 km. Bredden däremot är enbart ca 5 km. Strimmorna är ljusare till färgen än den omgivande terrängen av is.  Om de finns på isens yta bör de vara yngre än isens bildning om de ligger en bit ner har de bildats innan isen frös till. 

Själv anser jag materialet bör ligga infruset i isen annars skulle det försvunnet igen och även nytt tillkommit vid månens färd genom Saturnus ringar. 


Riktningen på strimmorna är parallell med Diones ekvator vilket ger än mer belägg för att materien kommer från Saturnus ringar.


Jag misstänker som sagt starkt att materian ligger en bit ner i isen och att den fastnat innan isen helt frös till på månen.


Det bör även under isen finnas flytande vatten vars botten har än mer materia från Saturnus ringar.


Vatten där ev liv kan finnas påverkat genom den materia som kommit ner i detta en gång från ringarna på Saturnus.


Bild på Dione

I galaxen NGC 6334 bubblar det upp nya stjärnor.

Cat paw nebulosan eller NGC 6334 finns i skorpionens stjärnbild. NASA'S Spitzer Space Telescope har nyligen undersökt Cat's Paw nebulosan. Namnet kommer av nebulosans utseende.


Dess avstånd från jorden varierar från ca 4200 till cirka 5 500 ljusår.

Efter det att gas och damm inuti nebulosan kollapsar och det bildas nya stjärnor av detta innebär detta att de nya stjärnor som bildas i sin tur genom värme trycker iväg gas som omger dem innebärande att en gasexpansion sker vilket  ses som bubblor i galaxen.


 De på bild ljusa röda bubblorna inramas av gröna moln och är det dominerande inslaget i den bild som skapades med data från två av Spitzers instrument. Följ denna länk för att se effekten. 



De gröna områden visar platser där strålning från heta stjärnor kolliderar med stora molekyler kallade ”polycykliska aromatiska kolväten” vilka orsakar  att det fluorescerar.


I vissa fall kan bubblor så småningom skapa de U-formade funktioner som är särskilt tydliga i bilden (se ovan länk).


Spitzer är ett teleskop som söker inom det infraröda spektrumet och kan tränga igenom tjocka moln av gas och damm bättre än optiska ljusteleskop. 


Bild på teleskopet Spitzer omnämnt ovan.

Phaethon är en blå asteroid vilken var i närkontakt med Jorden under 2017

En blå asteroid kallad 3200 Phaethon svepte förbi jorden förra året.


Asteroiden är anledningen till Geminiderna ett årligt meteorregn som årligen inträffar med sitt maximum 12-14 dec. 


Geminiderna har samma heliocentriska bana som 3200 Phaethon. Det gör Geminiderna till den enda meteorsvärmen som inte är förorsakad av en komet (om nu inte asteroiden likväl är en komet, meningarna går isär)


3200 Phaethon är en blå stenbumling vilken 2017 kom ganska nära jorden. Det gav forskarna en unik möjlighet att studera den på nära håll. De fann att denna blåa asteroid (det finns en anledning till blåheten se länge ner i inlägget) är ännu underligare än de väntat.


 – Det är en konstig blå asteroid som är ursprunget till Geminiderna och blivit så varm att metaller på ytan smält och blåfärgat asteroiden sade Theodore Kareta, graduate forskare vid University of Arizona efter det att denna studerat asteroidens förbiflygning i fjol.


Dess excentriska omloppsbana för den nära solen och sedan kastar den sig mot Mars. Det är en ”mycket excentrisk, lutande bana”, säger Kareta. 


Denna senaste närkontakt ( i fjol) visade att Phaethon är mycket mörkare än vi trodde tidigare — bara lite ljusare än träkol — och dess yta är homogent och jämnt bränd av solen. En blåtoning har blivit följden.


Fjolårets förbiflygning har gett forskare nya data. De arbetar fortfarande med att räkna ut Phaethons sanna natur. ”Är det en vilande komet, en asteroid eller är objektet något annat slag?


Forskare kommer att kunna svara på många frågor om objektet när den japanska rymdorganisationen JAXA, avslutar en höghastighets förbiflygning av objektet 2025. Denna rymdfarkost kommer också att studera mindre föremål som kommer från Phaethon (Geminiderna).


Blåtoningen är inte svår att förstå då extrem värme drabbat den. Järn blir blåtonat ex vid upphettning och avsvalning. I rymdens vakuum finns inte syre som får järn att rosta.


Bild på ovanstående asteroid är suddig. Men för en konstnärs illustration av densamma följ länken som medföljer inlägget ovan.

Utomjordingar kan vara lila.

Utomjordiskt liv kan ha lila pigment för att uppta energi. Det är slutsatsen i en ny en rapport av bland annat  mikrobiolog Shiladitya DasSarma vid University of Maryland School of Medicine och forskardoktor Edward Schwieterman vid University of California, Riverside säger att innan gröna växter började utnyttja kraften i solen till energi hade små lila organismer ett sätt att göra detsamma. 


Det finns redan sätt att upptäcka grönt liv i rymden i form av misstänkt grön växtlighet. Men man skulle även behöva leta efter lila livstecken sägs i rapporten.


 Arkéer är ett slags encelliga organismer vilka är lila men forskare skulle leta efter lila tecken på liv av detta slag. I haven på Jorden finns det arkéer likt på Antarktis och i torra dalar.


 Det finns även vissa belägg för att moderna lilapigmenterade saltälskande organismer kallade halophiles kan vara relaterat till några av de tidigaste livsformerna. Men oavsett om det första livet på jorden var lila hävdas det i rapporten att lila livsformer passar vissa organismer bra till att uppta näring likt gröna passar det flesta växter på Jorden.


Man kan inte säga att gröna civiliserade varelser inte existerar däruppe men man ska även då påstå att lila varelser är lika troliga. Självfallet är även varelser lika människan troliga. 


Men varför människor av exakt likhet som oss skulle finnas däruppe är en gåta. Om liv finns i universum bör de ha tagit helt andra utvecklingar. Se på Jorden här finns liv av de mest förvånande slag. Säkert kommer det eventuella liv vi finner däruppe att förvåna oss än mer än något vi ännu upptäckt på Jorden.

Då och då produceras otroliga mängder guld i universum.

2017 registrerade astronomerna en kollision mellan två ultrakompakta neutronstjärnor och kunde för första gången någonsin observera en så kallad kilonova  en sådan lyser flera tusen gånger starkare än vanliga stjärnkollisioner.



Den största delen av de tunga grundämnena som guld, silver, platina, torium och uran har bildats av händelser som ovan, kollisioner mellan neutronstjärnor. 


Neutronstjärnor uppstår när stora stjärnor (stjärnor större än vår sol) exploderar som supernovor och därefter slutar som neutronstjärna.


Neutronstjärnor har en diameter av endast 10–20 kilometer men har dubbelt så stor massa som solen. 


I en kollision av det slag som hände ovan bildas då de tunga grundämnena som guld, silver, platina, torium och uran.  I en mängd lika stor som 10–100 gånger jordens massa
.

Medan neutronstjärnor som kolliderar med varandra  ger upphov till de tyngsta grundämnena blev det lättaste till tre minuter efter Big Bang. Ämnen som väte och helium. 

I de första jättestjärnorna bildades genom fusioner tyngre grundämnen som kol och syre. Dessa stjärnor hade kort existens men då de försvann som supernovor spreds de nya grundämnena som järn och nickel när lätta atomkärnor smälte samman till tyngre atomkärnor.


Metaller som koppar och zink bildas  när vita dvärgstjärnor exploderar. Explosionen inträffar när en vit dvärg – slutstationen för en vanlig stjärna som solen (solens slut blir vit dvärg)  – har tagit upp extra massa från en närbelägen grannstjärna och då blir instabil.


 Människan skapar de tyngsta grundämnena


Uran är med 92 protoner det tyngsta grundämne som är utbrett i universum. De tyngre grundämnena som plutonium med 94 protoner bildas i regel i kärnreaktorer.  Ännu tyngre grundämnen kan framställas i acceleratorer. Det tyngsta, syntetiskt tillverkade grundämnet är oganesson med 118 protoner och elektroner.

I Kina finns en plan på att en konstgjord måne ska ersätta gatljusen i Chengdu huvudstaden i provinsen Sichuan

Chengdu är huvudstad i provinsen Sichuan i sydvästra Kina. Staden kallas även Brokadstaden eller Hibiskusstaden.


Tjänstemän har här utarbetat en plan för att lansera vad som kallas en belysningssatellit eller konstgjord måne. En plan som om allt går i lås ska realiseras under 2020. 


Enligt People's Daily Online har Wu Chunfeng,  ordförande i Chengdu Aerospace Science och Technology mikroelektronik System Research Institute Co ha sagt
att denna artificiella måne är avsedd att komplettera månen på natten. Detta genom att lysa åtta gånger mer  än månen gör under en fullmåne. Det skulle  innebära att gatubelysning vore onödig.  Den konstgjorda månens ska klara av att belysa en yta på 10-80 kilometer.

Den konstgjorda månen ska ha en starkt reflekterande beläggning för att reflektera ljus från solen och solpaneler som kan justeras för att ge exakt belysning inom 10 meters radie. 


Wu säger även att den artificiella månen skulle få staden att spara mycket på sin elräkning eftersom gatubelysning inte skulle behövas längre. Men den skulle även bli en stor turistattraktion.


Naturligtvis finns även motstånd mot projektet då denna konstgjorda måne anses störa dygnsrytmen hos människor och djur. Och detta är det största bekymret många forskare ser. (Jag undrar hur det kan störa dygnsrytmen mer än ordinarie gatubelysning. Se bild ovan på hur staden belyses redan nu)


Det har ex sagts att artificiellt ljus på himlen hade varit mycket bra under andra Världskrigets London Blitz  för att fiendeplan skulle vara lätta att se för luftvärnet. Men även för bombplan att lättare hitta mål.


För min del reagerar jag mest på att den konstgjorda månen skulle störa dygnsrytmen för människor och djur. Jag tvekar om det är så vi har redan elektriskt gatljus i städerna och då har vi redan stört dygnsrytmen med detta. En konstgjord måne ersätter bara detta någon förändring i sak blir det inte.


Bild från Wikipedia vilket visar Affärsgatan Chunxi lu i Chengdu. Men ännu belyses inte staden av den konstgjorda månen som planeras.

Röda dvärgstjärnor kan flamma upp och sluka närliggande planeter.

Begreppet HAZMAT är ett begrepp som betyder fara. I detta sammanhang på en kosmisk nivå. Här betecknande våldsamma utkast av flammor av sjudande gas från röda dvärgstjärnor. Flammor vilka kan få hela planeter i närområdet runt stjärnan som kallas den beboeliga zonen obeboelig (omöjlig för liv).


NASA: s Hubbleteleskop har observerat sådana händelser säger projektledare Evgenya Shkolnik på Arizona State University där man använt Hubbleteleskopet i syftet att undersöka detta fenomen vilket fått det passande namnet HAZMAT.


Utkasten av flammor från röda dvärgstjärnor (även kallade M-stjärnor) vilka är de vanligaste slaget av stjärnor i universum visar på att det kanske är omöjligt med liv i dessas närområden där flammor uppstår. 


Cirka tre fjärdedelar av stjärnorna i vår Vintergata är röda dvärgar. De flesta av galaxens planeter som existerar i den ”beboeliga zonen” kretsar därmed kring dessa stjärnor.

 Röda dvärgstjärnor är dock aktiva stjärnor vilka producerar ultraviolett strålning vilken likt facklor spränger ut i miljoner graders plasma med en intensitet som kan påverka atmosfärers kemi på de planeter som träffas. 


Solutbrott från röda dvärgar är särskilt energirika i ultravioletta våglängder till skillnad mot utbrott från stjärnor som liknar solen där lugnare förhållanden existerar.


Den närmaste stjärnan till vår sol är en röd dvärgstjärna som heter Proxima Centauri vilken har en planet i den beboeliga zonen av Jordens storlek. Men risken är här likt runt andra röda dvärgstjärnor att flammor av energirik strålning förstört eventuell atmosfär på denna. 


Ovanstående slutsatser är inte positiva för sökandet efter liv däruppe. Kanske ska vi koncentrera oss i sökandet i de solsystem vilka har en sol lik vår egen sol.


Bild: Proxima Centauri fotograferad 2013 av Rymdteleskopet Hubble.

Gravitationen kan ha räddat universum från kollaps efter Big Bang

Inget säger att Big Bang ensamt har resulterat i ett stabilt universum. Tvärtom.


Professor Arttu Rajantie från Institutionen för fysik vid Imperial College i London påstår att ”Standardmodellen för partikelfysik som forskarna använder för att förklara elementarpartiklar och deras växelverkan med varandra hittills inte gett svar på varför universum inte kollapsade direkt efter Big Bang”.


Studier av Higgspartikeln vilken upptäcktes vid CERN under 2012 är en partikel vilken ger massa till alla partiklar men Higgspartiklar borde under den accelererande expansionen efter BigBang i det mycket tidiga universum (då inflation började) enligt nya rön lett till instabilitet och kollaps av skapandet av grundämnen.


Forskare har försökt att ta reda på varför detta inte skedde. Teorier finns att det måste finnas någon ännu okänd fysik som hjälper till att förklara ursprunget till universum.

Fysiker från Imperial College London, och universiteten i Köpenhamn och Helsingfors tror däremot att det finns en enklare förklaring.


I en ny studie publicerad i Physical Review Letters beskrivs hur rumtidens krökning och gravitationseffektens energi gav stabilitet vid universums skapelse. Det innebar att samspelet mellan Higgspartiklar och gravitationen gav upphov till stabilitet av universums partiklar, expansionen och bildning av grundämnen.


 Det visar även att denna  interaktion var tillräckligt för att stabilisera universum och därmed att ett misslyckat universumbildande efter Big Bang  förhindrades.


Någon ny fysik anses därmed inte behövas som förklaring. Det är gravitation som är förklaringen. 

Jag funderar på om gravitationen är förklaringen till betydligt mer än vi ännu förstår. Kan gravitation även vara förklaringen till att Big Bang skedde?

Det mystiska ofantliga Hyperion däruppe kan ge tanken om att det kan finnas mycket gamla civilisationer i universum.

Ett internationellt forskarlag under ledning av astronomen Olga Cucciati vid Instituto Nazionale di Astrofisica (INAF) i Bologna har med hjälp av instrumentet VIMOS på ESO:s Very Large Telescope upptäckt en kolossal struktur av galaxer i det unga universum. 


Det unga universum innebär att vi ser bakåt i tiden när vi ser ljusår bort. Denna ofantliga struktur fanns redan 2,2 miljarder år efter Big Bang. Det innebär att den fanns redan 2,2 miljarder år efter universums tillblivelse. En stor ansamling galaxer var och en innehållande kanske miljarder stjärnor där kanske varje stjärna har ett eget solsystem och innehållande planeter.


Strukturen har getts namnet Hyperion. Ingen så stor samling av galaxer har tidigare upptäckts från universums första tid.


 Den enorma massan i denna struktur har beräknats till en miljon miljarder gånger solens massa. Att hitta en sådan massiv struktur i det unga universum har överraskat astronomerna.  Hyperion finns i riktning mot stjärnbilden Sextanten.


Ser man det som att galaxer redan fanns och det i stora hopar redan efter några miljarder år efter Big Bang skulle det innebära att det är möjligt att solsystem bildats redan då.


 Det skulle i sin tur innebära att det om det finns liv däruppe kan ha bildats på planeter mycket tidigt. Detta gör att det teoretiskt skulle kunna finnas mycket gamla civilisationer med mycket tekniskt avancerad utrustning däruppe utvecklad under miljarder år. Om så är möjligt kan vi säkert inte ens föreställa oss vad dessa kan.


Bilden är en detaljbild av VIMOS nämnd ovan vilken använts i projektet.

Det svarta hålet i galaxen NGC4151 centrum har vägts. Ett viktigt steg i förståelsen av svarta håls utvidgning mm.

Galaxer har oftast ett centralt, supermassivt svart hål och i många fall mindre svarta hål i närområdet. Varför är en gåta än så länge.


Men både galaxer och de svarta hålen i centrum växer i omfång av okänd anledning. Kanske kan det inte kan existera en galax utan ett svart hål och tvärtom. De galaxer där man inte funnit ett svart hål i dess centrum kanske ändå har ett men är där dolt av något ex damm eller gasmoln.


En metod har nu utarbetats för att mäta tyngden av ett svart hål. Detta har utarbetats genom att matematiskt beräkna  galaxen NGC 4151:s svarta hål  matematiskt.


NGC 4151 är en galax i stjärnbilden Jakthundarna, 43 miljoner ljusår bort. Denna galax har en mycket aktiv kärna och tillhör en grupp galaxer katalogiserade som Seyfertgalaxer. Galaxer vilka kännetecknas av att ha extremt ljusa kärnor och spektra med mycket tydliga linjer av väte, helium, kväve och syre och ett supermassivt svart hål.


Genom att mäta rörelserna hos stjärnor grupperade runt detta svarta hål och jämföra rörelserna med datormodeller kunde astronomer bestämma det svarta hålets massa.


Resultatet blev att NGC 4151 har ett för seyfertgalaxer  genomsnittlig spiralformat massivt svart hål som väger ca 40 miljoner gånger så mycket som vår sol. För hjälp till mätningen användes NASAS James Webb Space Telescope.


Vissa centrala frågor inom astrofysiken är ex hur galaxers  svarta hål i centrum växer i omfång över tid. 

Projektet ovan är ett steg för att svara på denna fråga säger Misty Bentz från Georgia State University, Atlanta, den ansvarige ledaren för projektet.
  

Det finns flera tekniker för vägning av supermassiva svarta hål.


En teknik bygger är att mäta rörelserna hos stjärnor i galaxens kärna. Ju tyngre det svarta hålet är desto snabbare kommer närliggande stjärnor att röra sig på grund av  hålets gravitationskraft.


För att  använda denna teknik använder teamet Webbs Near-Infrared Spectrograph (NIRSpec). Ett instrument vilket kan ses på bilden ovan och kan läsas mer om genom medföljande länk här.


Bilden är på NIRSpec.

Den för Jordens framtid riskabla Asteroid 2018 EB har en måne

Asteroid 2018 EB är en av de asteroider som finns i vårt solsystem. Just denna är en av dessa vilka har en omloppsbana runt solen som är mycket lik jordens omloppsbana med undantag av en något annorlunda lutning.


Asteroid 2018 EB klassificeras som ett potentiellt farligt objekt. Det innebär att den kommer nära jorden under delar av sin omloppsbana och är tillräckligt stor för att ge regionala skador om den träffar Jorden. Men dess bana är riskfri under de kommande 171 åren. 

Vad som händer efter denna tid får framtida forskare räkna ut. Om faran för krock ökar då.


Två gånger per år kommer den i sin bana i närheten av oss. Det sker i april och oktober.



I april 2018 studerade astronomer asteroiden med hjälp av NASAS NEOWISE  teleskopet. En storlek av ca 155-244 meter i diameter sågs asteroiden ha.


I oktober 2018 fick man en bild igen men nu såg man även att asteroiden har en följeslagare. En måne.


Det var forskare vid Arecibo-observatoriet i Puerto Rico och Goldstoneradarn i Kalifornien som gjorde de senaste radarobservationerna. Härifrån upptäcktes månen vilken kretsar kring  asteroiden.


Ovanligt med månar runt asteroider är det inte.  Astronomer har identifierat mer än 300 asteroider med månar. Vissa har två månar andra tre.


Jag ställer mig frågan om nu denna asteroid vilken är en riskfaktor i framtiden för en krasch på Jorden – kraschar då dess måne också på Jorden och hur blir en scen där en asteroid med måne kraschar in?


Bild, någon bild där man ser ovanstående asteroid bra finns inte. Istället visar jag här en bild på ett urval av storleksmässigt olika asteroider