Många spännande månar därute

 

En liten kort beskrivning om 12 spännande månar i vårt solsystem. För mer om dessa se följande länk från space.com

1. Saturnus måne Enceladus  har en ovanligt ljus yta och vars kratrar ser ut som om de är täckta av snö.

2. Jupiters måne Callisto vilken är den kratertätaste månen i solsystemet. Dess mörka yta är täckt av kratrar varav de djupaste antas ha färsk is som kommit underifrån vilket sprider ljusskenspunkter när man ser månen från ovan.

3. 243 Ida är en asteroid som betecknas som en mindre planet och har en egen måne (Dacryl)  som bara mäter 1,6 km över sin längsta axel. Gåtan är hur denna måne som beräknas vara 1 miljard år kan vara detta då alla datasimuleringar om dess ursprung visar kollision för länge sedan som visar att den inte kan finnas nu. Dactyl har gott om kratrar, precis som moderasteroiden Ida och består av liknande material. Ursprunget är osäkert men en teori är att Dactyl precis som Ida är ett fragment efter en ursprunglig Koroniskropp; en större asteroid som brutits sönder i mindre stycken. Asteroider tillhöriga Koroniskroppen har fått samlingsnamnet Koronisfamiljen efter den först upptäckta asteroiden, 158 Koronis. Koronis-asteroiderna, eller Koronis-familjen, även känd som Lacrimosa-asteroiderna, eller Lacrimosa-familjen är en stor grupp asteroider i yttre delarna av asteroidbältet. Den är en av de största asteroidfamiljerna och har fler än 6 000 kända medlemmar.

4. Saturnus måne Iapetus är en måne med valnötsform med en bergig ekvatorialrygg som är 13 km hög och 20 km bred vilket ger månen dess distinkta valnötsform. Ursprunget till denna ås förbryllar forskare.

5. Neptunus måne Nereid berömmelse härrör från dess extrema omloppsbana. Nereids avstånd från Neptunus sträcker sig mellan 1,4 miljoner och 9,7 miljoner km. En omloppsbana som vanligtvis är typisk för infångade asteroider och kometer svepta in i mycket excentriska banor av gravitationen från de gigantiska yttre planeterna – men Nereids ovanligt stora storlek antyder en annorlunda historia. Vad är diskutabelt.

6. Jupiters måne Io vars landskap är en virulent blandning av gula, röda, bisarra och ständigt föränderliga mineralformationer skapade av svavel  på dess yta i många skilda slag av form.

7. Saturnus måne Hyperion  yta är svampliknande översållad av djupa, mörka gropar kantad av knivskarpa åsar av ljusare sten och is. Utöver det är Hyperion den första icke-sfäriska månen som upptäcktes med en tydligt excentrisk bana.

8. Saturnus måne Titan  är det enda månen vi känner till med en tydlig atmosfär.

9. Uranus måne Miranda var yta är kraftigt kraterrik och vissa relativt släta ytor vilket indikerar en ung måne eftersom vissa ytor  har utsatts mindre för nedslag av meteoriter. En framträdande egenskap på månen är ett mönster av koncentriska ovaler som liknar racerbanor medan parallella V-former på andra ställen bildar chevronmönstrade ärr (zickzackformade).

10. Saturnus måne Mimas  ena del täcks av en enorm krater.

11-12. Slutligen Saturnus månar Panorera och Atlas två små världar och  mest kända exemplen på herdemånar innebärande små satelliter som kretsar i eller runt de gigantiska planeternas ringsystem. I detta fall ingående i Saturnus ringsystem.

Bild från vikipedia på en av de udda månarna vi omtalar Saturnus  måne Iapetus.

Det mystiska ofantliga Hyperion däruppe kan ge tanken om att det kan finnas mycket gamla civilisationer i universum.

Ett internationellt forskarlag under ledning av astronomen Olga Cucciati vid Instituto Nazionale di Astrofisica (INAF) i Bologna har med hjälp av instrumentet VIMOS på ESO:s Very Large Telescope upptäckt en kolossal struktur av galaxer i det unga universum. 


Det unga universum innebär att vi ser bakåt i tiden när vi ser ljusår bort. Denna ofantliga struktur fanns redan 2,2 miljarder år efter Big Bang. Det innebär att den fanns redan 2,2 miljarder år efter universums tillblivelse. En stor ansamling galaxer var och en innehållande kanske miljarder stjärnor där kanske varje stjärna har ett eget solsystem och innehållande planeter.


Strukturen har getts namnet Hyperion. Ingen så stor samling av galaxer har tidigare upptäckts från universums första tid.


 Den enorma massan i denna struktur har beräknats till en miljon miljarder gånger solens massa. Att hitta en sådan massiv struktur i det unga universum har överraskat astronomerna.  Hyperion finns i riktning mot stjärnbilden Sextanten.


Ser man det som att galaxer redan fanns och det i stora hopar redan efter några miljarder år efter Big Bang skulle det innebära att det är möjligt att solsystem bildats redan då.


 Det skulle i sin tur innebära att det om det finns liv däruppe kan ha bildats på planeter mycket tidigt. Detta gör att det teoretiskt skulle kunna finnas mycket gamla civilisationer med mycket tekniskt avancerad utrustning däruppe utvecklad under miljarder år. Om så är möjligt kan vi säkert inte ens föreställa oss vad dessa kan.


Bilden är en detaljbild av VIMOS nämnd ovan vilken använts i projektet.

Hyperion en av Saturnus månar och den största oregelbundna i vårt solsystem nya rön om denna måne kommer dagligen.

Saturnus har många månar ca 150 stycken, mindre eller större och en av dessa är Hyperion, vilken är oregelbunden och med en oförutsägbar omloppsbana runt Saturnus. Omloppsbanan ses som kaotisk.

Månen tros bestå av is och sten. Utseendet påminner om en svamp.

I början av juni kom  nya rön om denna måne då rymdsonden Cassini för ett tag sedan passerade månen och dess bilder nu analyseras. Sök gärna efter nya rön på nätet härifrån det ändrar sig dagligen.

En udda måne utseendemässigt vilken tolkas om åter och åter igen.