Chockvågor från en Novaexplosion

En klassisk nova kallas en stjärna oftast en vit dvärg som kommer i nära kontakt med en röd jättestjärna och som då under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. En nova är därmed en plötsligt kortlivad ljushöjning av en annars diskret stjärna. 


Denna ljushöjning uppstår när en ström av väte från en följeslagare, oftast en röd jättestjärna kommer för nära en vit dvärgstjärna. "Tack vare en särskilt ljus nova och en lycklig omständighet, kunde vi samla de bästa chockvågor från en sådan händelse någonsin av synliga gamma-ray observationer av en nova," säger Elias Aydi, en astronom vid Michigan State University i East Lansing som ledde ett internationellt team från 40 institutioner i arbetet med att tolka resultaten. "Den exceptionella kvaliteten på vår data tillät oss att skilja samtidig strålning i både optiskt och gamma-ray ljus vilket gav bevis för att chockvågor spelar en viktig roll  för händelseutvecklingen vid novaexplosioner. 


En explosion av detta slag släpper totalt 10000 till 100000 gånger den årliga energiproduktionen av vår sol. Astronomer upptäcker cirka 10 tidigare ej sedda novor varje år i vår galax. V906 Carinae  är namnet på den som här beskrivits.


Under utbrottets första dagar syntes ett tjockt moln av gas i  munkform sett från jorden.  Molnet expanderade utåt med en hastighet av ca 12,2 miljoner km / h) vilket är jämförbart med den genomsnittliga hastigheten på solvinden.


Därefter skedde ett utflöde ungefär dubbelt så snabbt som smällde in i det munkformade gasmolnet vilket skapade chockvågor som avgav gammastrålar och synligt ljus.   20 dagar efter explosionen skedde ett ännu snabbare utflöde av skräp med en hastighet av 9 miljoner km / h). Denna kollision skapade nya chockvågor och en ny omgång av gammastrålning och optiskt ljussken. Utflödena uppstod troligen från kvarvarande kärnfusionsreaktioner på den vita dvärgens yta.


Bild från vikipedia Teckning av en blivande nova där den vita dvärgen i samlar massa från den röda jätten. Så bildas en novaexplosion.

NASA planerar bygga ett teleskop på månens baksida

NASA är nu ett steg närmare verkligheten av att finansiera ett förslag om att bygga ett radioteleskop inuti en krater på månens baksida. Det föreslagna telekopet skulle vara en kilometer i diameter vilket gör det till "det största fullskaliga  radioteleskopet i solsystemet (innebärande att det kan söka på alla våglängder).


Projektet kallas Lunar Crater Radio Telescope (LCRT) och  förslaget är en skapelse av Saptarshi Bandyopadhyay robottekniker vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory. LCRT är fortfarande i "mycket tidiga utvecklingsstadie", säger Bandyopadhyay.

 Bandyopadhyay föreställer sig att bygga LCRT i en krater som mäter cirka tre till fem kilometer i diameter och teleskopets nätmaskiga byggnadsställningar skulle kunna levereras och uppföras av väggklättrande robotar, såsom NASA:s DuAxel-rovers   

som skulle kunna bygga på kraterns vertikala sluttningar.


Detta teleskops fördel är att det undviker alla radiostörningar som produceras av människor. Det skulle observera universum utan en slöja av atmosfär. Jordens atmosfär är ganska användbar för att hålla oss alla vid liv men den blockerar också våglängder av ljus från att nå markbaserade observatorier inklusive lågfrekventa våglängder som överstiger 10 meter.


"En ultralång våglängd söks lättare på genom radioteleskop på andra sidan månen. Det är har enorma fördelar jämfört med jordbaserade teleskop och även över de teleskop som idag finns därute i omloppsbanor runt jorden," säger Bandyopadhyay.


Jag (min anm.) anser projektet mycket intressant och i en framtid kan liknande teleskop på Mars eller än längre ut även de vara ännu intressanta. Ju längre från solen desto bättre. Detta då även solen kan vara en störningskälla.


Bild från wikimedia på den sida av månen som alltid är bortvänd från oss.

Den mänskliga hjärnan påverkas vid rymdvistelse.

Ny forskning visar att om du vistas i rymden kan det förändra din hjärna (och du kanske måste snurras runt för att förhindra det lite då och då). 


Forskare har undersökt hur rymdfärder kan påverka människans fysiologi och människors hälsa. Till exempel avslöjade en studie kallad  Twins Study en mängd sätt som vistelse i rymden förändrar våra kroppar och även våra gener. Vi vet sedan tidigaste rymdfärderna (min anm.) att muskelmassan minskar och astronauter får muskelsvaghet och har svårt med balansen när de kommit tillbaks till jorden.


Men en ny studie tyder även på att rymdfärder kan påverka den mänskliga hjärnan på konstiga och ovanliga sätt ex, kan det försämra astronauters syn under lång tid efter det att de kommit tillbaks.


Medicinska utvärderingar på jorden har visat att astronauternas synnerver sväller och vissa får näthinneblödning och andra strukturella förändringar i sina ögon.

Forskare misstänker att dessa synproblem orsakas av ökat "intrakraniellt tryck", (tryck i huvudet) under rymdfärder. 

I en ny studie ledd av Dr Larry Kramer, en radiolog vid University of Texas Health Science Center i Houston har forskare funnit bevis för att detta tryck ökar vid låg gravitation.


I studien utförde teamet MRI (magnetisk resonanstomografi på hjärnor, en teknik som använder där man använder specialiserade skannrar för att avbilda delar av kroppen med hjälp av magnetfält) på 11 astronauter (10 män och en kvinna) både före och under vistelsen i  rymden och i upp till ett år efter återkomsten. Dessa MRI bilder visade att med långvarig exponering för mikrogravitation av hjärnan sväller denna och ryggmärgsvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen ökar i volym. 


Hur (min anm.) detta ska motverkas och problemet lösas innan människan sänds till Mars vet ingen i dag. Konstjord gravitation är dock en lösning men det innebär med nuvarande kunskap och teknik att resande får snurras runt lite då och då i hög hastighet för att återbalansera hjärnan och motverka effekterna av låg gravitation. En metod som knappast är speciellt trevlig för de som skulle behandlas på detta vis. Hur ofta denna snurrning skulle behövas och om den även behövs under tiden på Mars vet vi inte idag.
Bild från. 

Detta är troligen sanningen om Oumuamua

Det mystiska objektet Oumuamua som plötsligt uppenbarade sig i  det inre av solsystemet i oktober 2017 var det första interstellära objektet som upptäckts (något som kommit från ett annat solsystem. Teorier om att det var en för något (en asteroid, komet eller främmande rymdfarkost) tog fart men då det var på väg ut i den interstellära rymden igen när vi såg det kunde vi inte studera det så väl. Men dess form och konstiga rörelser fascinerade många.  

I dag anser en del forskar att det förmodligen är ett fragment av en större kropp som revs sönder av gravitationskrafter under en nära förbiflygning av den stjärna varifrån den kom och därefter kastades ur solsystemet (såvida den inte även i det solsystemet var en tillfällig besökande där och hade en ännu äldre historia).



Hypotesen förklarar Oumuamuas udda rörelse och form också, enligt huvudförfattare Yun Zhang nationalastronomiska observatorier vid den kinesiska vetenskapsakademin och medförfattare Douglas Lin, en astronom vid University of California, Santa Cruz.

Oumuamua är mycket långsträckt som en stor rymdcigarr (och kan vara något tillplattad också). 

Astronomer hade aldrig tidigare sett ett kosmiskt objekt (asteroid) med den form Oumuamua har och dess udda rörelsemönster. I augusti 2019 upptäckte astronomer ett andra interstellärt objekt en komet känt som Comet Borisov. Troligen kommer vi att upptäcka än fler objekt i framtiden som kommer från andra solsystem eller tomrummet däremellan nu när vi börjat söka efter dessa. 


Kanske (min anm) fler objekt är på väg från den förmodade katastrof som formade Oumuamua om teorin om dess bakgrund ovan stämmer.



Bild på Oumuamua från vikipedia

Kom vattnet till Trappist 1;s planeter.

2017 tillkännagav ett internationellt team av astronomer att TRAPPIST-1-systemet (en M-typ röd dvärgstjärna på  40 ljusår från jorden) innehöll inte mindre än sju steniga planeter. Tre av dessa planeter hittades inom stjärnans beboeliga zon och att systemet har haft 8 miljarder år att utveckla liv på dessa planeter. 


Samtidigt har dock det faktum att dessa planeter kretsar nära en röd dvärgstjärna gett upphov till tvivel över om dessa tre planeter skulle kunna upprätthålla en atmosfär eller ha flytande vatten. 


Om TRAPPIST-1-systemet har ett eget Kuiperbälte likt jorden då är det troligt att en liknande process varit inblandad som på jorden. I detta fall skulle gravitationella störningar ha orsakat att asteroider och kometer sparkats ut ur bältet som sedan farit mot de sju planeterna och vatten då kommit med dessa och utfallit på dessa planeter vid nedfall likt det troligen skett på jorden.


 I kombination med rätt atmosfäriska förhållanden kan de tre planeterna i stjärnans beboeliga zon (de tre planeterna där)  ha fått tillräckliga mängder vatten på sina ytor för liv kan uppstå.


"Förekomsten av ett bälte (likt Kuiperbältet)  indikerar att ett system har en stor reservoar av flyktiga ämnen och vatten. Denna reservoar av vatten i asteroider och kometer finns vanligtvis i de kalla regionerna i ett solsystem, Att hitta ett bälte av kometer är en indikation på att reservoaren med vatten finns.


Så nästa steg är att visa att ett bälte liknande Kuiperbältet finns därute vid Trappistsystemet.


Bilden från vikipedia är en illustration av TRAPPIST-1 och de sju planeterna.

Asteroiden Bennu ska besökas av NASA-farkost i augusti 2020.

I augusti kommer en robotfarkost från NASA att för första gången någonsin att sjunka ner till ytan av en asteroid och där samla ett prov för att därefter åter styra tillbaka mot jorden. För att uppnå denna utmanande bedrift till Bennu som asteroiden heter har OSIRIS-REx  (projektets namn och robotens) ett team utarbetat nya tekniker. Teknik för att landa och ta prov på asteroiden Bennus med dess mikrogravitationmiljö. 


Men det behövs mer övning och erfarenhet för att uppdraget ska kunna gå av stapeln i augusti. Därför flyger rymdfarkosten i närheten av asteroiden för att testa OSIRIS-REx programmet redan i sommar. 


Under hela touchdown sekvensen använder rymdfarkosten tre separata propellrar för att ta sig ner till asteroidens yta. Efter en höjd ovan Bennu på125 m där rymdfarkostens position och hastighet justeras är tredje fasen igång. Denna tredje manöver kallad "Matchpoint", sker cirka 50 meter från asteroidens yta och placerar rymdfarkosten på en bana som matchar rotationen av Bennus för att sedan sjunka ner mot den då inriktade touchdown-platsen. Denna fyra timmars händelse börjar med att rymdfarkosten lämnar sin omloppsbana på 1 km ovanför asteroiden där farkosten utökar sin robotprovtagningsarm – Touch-And-Go Sample Acquisition Mechanism (TAGSAM) – från sin vikta parkerade position vid roboten ut till provinsamlingskonfigurationen.

 Omedelbart därefter tar rymdfarkosten navigeringsbilder för NFT vägledning. NFT tillåter rymdfarkosten att självständigt vägleda Bennu ner till ytan genom att jämföra en inbyggd bildkatalog med realtidtagna navigeringsbilder tagna under nedstigning. När rymdfarkosten sjunker ner till ytan uppdaterar NFT-systemet och rymdfarkostens förväntade kontaktpunkt beroende på OSIRIS-REx position i förhållande till Bennus landmärken. På ytan tas prov och sedan är det meningen att rymdfarkosten åter ska stiga för att färdas tillbaks till jorden med provet.


Bild från vikipedia på asteroiden Bennu ovan.

För första gången har vindens hastighet uppmätts på en brun dvärg.

Bruna dvärgar har en massa mindre än de lättaste stjärnorna men större än de tyngsta gasjättarna. Massan är för låg för att kärnreaktioner av väte i dess centrum skall kunna komma igång (stjärnbildning). Däremot tros de kunna fusionera deuterium och förbränna litium. De avger svagt ljus på de synliga våglängderna. De ses som misslyckade stjärnbildningar men inte så misslyckade att de blivit gasplaneter.



Bruna dvärgar har en övre massgräns på ungefär 75-80 jupitermassor. Den undre gränsen är mer svårdefinierad men ligger vid ungefär 13 jupitermassor.

2MASS J10475385+2124234 är en brun dvärg i stjärnbilden Lejonet. Den upptäcktes 1999 av Adam J. Burgasser m.fl. och tillhör den spektrala klassen T6.5; dess position skiftar med 1,7 bågsekunder per år på grund av sin rörelse.


För första gången har forskare nu mätt vindhastighet på en brun dvärg. Det är ovanstående bruna dvärg. 2MASS J10475385+2124234  finns 32 ljusår från jorden.  Forskarna upptäckte här vindar som rör sig runt planeten med hastighet av 2.293 km / h. Som jämförelse har Neptunus atmosfär de snabbaste vindarna i vårt solsystem vindhastigheten är här ca 2000 km / h. 


Bruna dvärgar består nästan helt av gas, så "vind" hänvisar till något lite annorlunda än ex på Neptunus som har en kärna. De övre skikten av en brun dvärg är där delar av gasen kan röra sig självständigt. På ett visst djup blir trycket så intensivt att gasen beter sig som en enda fast boll som ses som objektets inre. När interiören roterar resulterar det i att det övre skikten av atmosfären blir nästan synkroniserade.


Med en atmosfärisk temperatur på över 600 grader Celsius utstrålar denna bruna dvärg en betydande mängd infrarött ljus. Mätningen gjordes med Spitzertelekopet. 


Vad som är intressant (min anm.) är att detta är första gången vindhastigheten mätts på en brun dvärg.

Bild från NASA på storleksförhållande stjärn brun dvärg gasplanet.

En ovanlig M-dvärgstjärnekonstellation

En dvärgstjärna är en stjärna i en storlek som gör att den i slutfasen av sin existens inte är stor nog för att kollapsa till en neutronstjärna. 


Astronomer har nu hittat ett dvärgstjänesystem som består av två dvärgar vilket är ett ovanligt system väl värt att undersöka ytterligare. 


De är klassificerade som M-stjärnor (klassificering enligt spektraltyp) och har beteckningen NGTS J214358.5-380102. 



Det nyfunna systemet (redan 2016 sågs det första gången) visar sig vara det mest excentriska M-dvärgsystem som hittills är känt. Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 31 mars i  arXiv.org . M dvärgar kan vara avgörande studieobjekt för att förbättra vår förståelse om grundläggande stjärnparametrar av lågmassestjärnor i par. De förmörkar regelbundet varandra och ger då möjlighet att studera en i taget under dess omloppsbana. Det gör det enklare till direkt mätning av massa, radie och temperatur. 


Enligt studien har NGTS J2143-38-systemet en omloppsperiod på cirka 7,62 dagar och består av två ungefär lika stora stjärnor av spektraltyp M3. Den primära stjärnan har en radie på ca 0,46 solradier och en massa på cirka 0,42 solmassor, medan den sekundära stjärnans radie och massa är cirka 0,41 och 0,45 av solens.


Den elliptiska banans excentricitet NGTS J2143-38 befanns vara 0,323, vilket är ovanligt för  M-dvärg som dubbelstjärnor då sådana system vanligtvis har nästan cirkulära banor. Dessutom gör den uppskattade excentriciteten att NGTS J2143-38 är det mest excentriska M-dvärg binära system hittills som är känt och ett av de mest excentriska binärsystem av något slag i förhållande till sin semi-större axel (cirka 15,62 sol radier).


Astronomerna tillade i rapporten att den höga excentriciteten och den relativt korta omloppsperioden av NGTS J2143-38 kan tyda på att ett annat objekt finns i systemet (ytterligare en dvärgstjärna, brun dvärg eller större planet) . Framtida observationer kan vara avgörande för att verifiera detta.


Jag har (min anm.) inte lyckats finna var på himlavalvet detta system finns.


Bild på fenomenet finns inte utan istället visas på bilden ovan på en något svårtolkad men likväl klassificering av stjärnor.

Analys av en udda bild av Jupiter

Den bild det handlar om har bearbetats av en vetenskapsman med namnet Gerald Eichstädt. 


Den togs den 17 februari 2020, kl 9:29 PST (12:29 EST) av Juno då rymdfarkosten utförde sin 25: e nära förbiflygning av Jupiter. Vid den tidpunkt då bilden togs var rymdfarkosten 25120 kilometer från planetens molntoppar på en latitud av ca 71 grader norr. 


Några anmärkningsvärda saker i denna vy är de långa, tunna band som löper i mitten av bilden från topp till botten. Juno har observerat dessa långa streck flera gånger sedan dess första närkontakt med Jupiter 2016. 


Ränderna visar disigt lager av partiklar som flyter ovanför de underliggande molnen. Forskarna vet inte exakt vad detta dis innehåller eller hur det bidats.


 Två jetströmmar i Jupiters atmosfär flankeras vardera i regionen där de smala banden av dis vanligtvis ses och vissa forskare spekulerar om att dessa jetströmmar kan vara anledningen till bildandet av detta dis.


Forskningen (min anm)) får fortsätta försöka analysera disets sammansättning med känsligare instrument när sådan finns och den vägen försöka lösa mysteriet.

 Svårigheten med analys är den tunnhet och de lager diset visar sig vara. Analysen kan ju inte göras på plats. Junos instrument är inte heller helt dagsaktuella utan utvecklads för över tio år sedan.


Bild: Från  på förstoring av Jupiter.

Ny data kan förklara Saturnus övre atmosfärs värme.

Det övre skiktet av atmosfären över Saturnus, Jupiter, Uranus och Neptunus är liksom Jordens övre atmosfär varmt. Men till skillnad från jorden där solen är källan på grund av sitt avstånd har inte solen samma effekt på dessa gasplaneters atmosfär då de finns betydligt längre bort från solen.


Deras värmekälla har varit en av de stora mysterierna. Genom en ny analys av data från NASA:s Cassinis rymdfarkost har man nu hittat en förklaring till vad som håller de övre atmosfärlagren av Saturnus så varma. Det skyldiga är norrskenen på planetens nord- och sydpoler. 


Elektriska strömmar som utlöses av interaktioner mellan solvind och laddade partiklar från Saturnus månar vilket är gnistan som ger norrsken och värme i den övre atmosfären.


Genom att bygga en fullständig bild av hur värme cirkulerar i atmosfären har forskare fått bättre förståelse av hur norrskens elektriska strömmar värmer de övre lagren av Saturnus atmosfär och driver vind. Det globala vindsystemet kan distribuera denna energi, som ursprungligen deponeras nära polerna mot ekvatorialregionerna och uppvärmer dem till två gånger högre än den temperatur som förväntas av solens uppvärmning ensam.


Resultaten av undersökningen är avgörande för vår allmänna förståelse av planeters övre atmosfärer och är en viktig del av Cassinis efterlämnande data säger författaren Tommi Koskinen till studien och medlem av Cassini Ultraviolet Imaging Spectograph (UVIS) team.


Kunskapen om detta fenomen (min anm.) kan ge teorier om eventuellt liv i övre luftlager på exoplaneter.

Bild Saturnus från vikipedia tagen av Cassini.

Upptäckt, gravitation vid en vit dvärgstjärnekonstellation.

Astronomer har upptäckt två neutronstjärnor virvlande runt varandra och att detta producerar gravitationsvågor. En upptäckt som astronomer velat göra under en längre tid för att bekräfta teorin om att så kan ske.


Vita dvärgstjärnor är vad som händer med stjärnor som vår sol efter att de får slut på bränslet och förvandlas till överblivna heta kärnor. Under många år har forskare förutspått att det bör finnas binära, eller två-objektsystem som består av vita dvärgstjärnor (neutronstjärnor). 


Enligt de allmänna relativitetsteorin bör två sådana stjärnor som kretsar runt varandra avge gravitationsvågor i ringform eller störningar i rymdstrukturen.  Nu är det inte upptäckten av gravitationsvågor av detta slag som är unikt utan upptäckten av att dessa binära system kan vara en källa för gravitationsvågor av detta slag.

 Denna nya studie ökar vår förståelse av dessa system som gravitationsvågkällor. Det kommer också att vara viktigt för att validera effektiviteten i ett instrument som kommer att lanseras 2034. Instrumentet LISA (Laser Interferometer Space Antenna) gravitationsvågobservatorium vilket nu ska testas och tränas på J2322 +0509 systemet (det binära neutronstjärnsystem som nu hittats och ger vågor av detta slag).

Eftersom de nu vet att fenomenet  finns är  det är ett bra testobjekt för att se till att instrumentet kan bli ultimat i sitt sökande efter fler källor.


Bild från vikimedia på hur en vit dvärg (neutronstjärna) är uppbyggd.

Den 29 april kan vi se en stor men för jorden ofarlig asteroid däruppe ovan oss

Asteroiden 1998 OR2 kommer den 29 april att vara som närmst jorden. Om den slog ner på jorden vore en katastrof här. Detta på grundav sin storlek som beräknas till mellan 1,8 till 4,1 kilometer i diameter. Men då den passerar oss på ca 6,2 miljoner kilometers avstånd, säger forskare från NASA: s Asteroid Watch program att det är mer än behörigt avstånd för att vi kan känna oss säkra.



Den kan ses med  6-tums eller 8-tums teleskop om vädret tillåter.

Men den som inte har ett sådant kan istället se den i realtid genom att koppla upp sig här.   Genom livestream från den 28 april, med början kl 14:00 EDT (1800 GMT).

Bild från vikimedia på asteroidens bana.

Strålningen i yttre rymden problemfylld för framtida marsresenärer.

  En tur och retur från jorden till Mars inklusive den tid besättningen tillbringar på den röda planeten (innan det byggs säkra bosättningar på Mars och rymdfarkosten blir säkrare min anm.), skulle innebära att en mänsklig besättning får tillbringa månader eller år i rymden. 

Det blir isolering och bland annat psykiskt svårt. Men utöver det även strålskador på besättningen med den slags farkoster som vi har tillgång till i dag.



Människan har utvecklats under den skyddande filt som är jordens atmosfär och magnetosfär innebär vilket gör oss skyddslösa utanför denna.  Våra kroppar är inte som de robotar vi skjuter ut i de avlägsna delarna av solsystemet. Vi är gjorda av organiskt material som måste skyddas från skadlig strålning. En strålning av energi som kan skada våra celler och vårt DNA snabbare än vår kropp kan reparera skadan. Dessa skadliga vågor är en del av det elektromagnetiska spektrumet och inkluderar gammastrålar, röntgenstrålar och viss ultraviolett strålning. 


Det är därför människor även på jorden rekommenderas att använda solskyddsmedel och medicinsk personal använder skyddande filtar när patienter ges röntgenundersökningar. 


Rymdfarkoster är inte byggda av material som vatten, betong och bly vanliga material som används som en inneslutning och barriär mot strålning. Tory Bruno, VD för rymdfärdföretaget United Launch Alliance, talade om strålning och de utmaningar det innebär vid en amerikansk Marsresa under en presentation den 28 februari vilken hölls vid Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL) i Maryland.


"Vi kommer att behöva nya material som är mycket effektivare på att skydda mot denna strålning ... då ingenting som vi kunde använda i dag är säkert att använda för skicka människor till den röda planeten och tillbaka," sa Bruno.


Ett problem (min anm.) som jag är övertygad om att vi kan lösa. Men problemet med isolering blir kvar liksom muskelförtvining under resan och hur detta ska lösas vet ingen.


Bild Mars från vikipedia.

Nya rön blir ett steg närmre fusionsenergi. Obegränsad billig ren energi.

Forskare har länge försökt kontrollera fusionsenergi, energin som driver solen och stjärnor. En fusion fortsätter så länge det blir energi över efter sammanslagningen och det tryck utåt som den frigjorda energin åstadkommer kan hålla gravitationens tryck inåt i jämvikt. 

När för lite väte återstår i stjärnans centrala delar, så kommer gravitationen att komprimera stjärnan slutresultat en neutronstjärnablir följden alternativt sker en supernova.  Kärnfusion är den process då atomkärnor smälter samman och bildar större och tyngre kärnor. På grund av de små atomkärnornas låga bindningsenergi per nukleon kan man "tjäna" (frigöra) energi om man slår ihop två små kärnor till en tyngre. Fusion kombinerar ljuselement i form av plasma - det varma, laddade tillståndet av materia som består av fria elektroner och atomkärnor - som genererar enorma mängder energi. 


Forskare som försöker replikera fusion på jorden har för avsikt att ge en praktiskt taget outtömlig försörjning av säker och ren kraft för att generera el. Fusion har länge setts som en önskvärd energikälla detta då fusion inte leder till några utsläpp av växthusgaser och det finns nästan obegränsade mängder möjligt bränsle. Anläggningar kan byggas utan att påverka den omgivande miljön alltför mycket och avfallet är betydligt mer lätthanterligt än det från fissionsbaserad kärnkraft där uran är källan och avfallet är radioaktivt och farligt i hundratusentals år. 


Havets tillgång på deuterium och litium, som tritium som behövs räcker i flera miljoner år. 25 gram bränsle räcker till en genomsnittseuropés livsförbrukning av energi enligt uppgift i vikipedia dock ej bekräftad med källa.


Om vi kan tämja fusionsenergi är vi utan energibekymmer troligen mänsklighetens vidare tid.


Nya rön har kommit som visar att ytterligare ett steg mot denna ljusa framtid har tagits. Se följande länk. Men glöm ej att mycket återstår

Bild från på en ren natur.

Det finns ett invecklat globalt kommunikationsnätverk dolt här på jorden

Ett kommunikationsverktyg vi först bör lära oss använda innan vi söker konstruktivt efter utomjordiskt liv används i dag inte. I första hand används radiokommunikation.


Är människor egentligen redo att ta en första kontakt med andra intelligenta varelser? Är vår teknik sofistikerad nog att upptäcka kommunikationssignaler från en annan värld? Ett språk är det den österrikiske etologen Karl von Frisch låste upp i början av 1900-talet binas beteende för att visa avstånd till blommor är ett språk vi inte ens tänkt som möjligt att använda i sökandet efter utomjordiskt liv.  Likande system har myror.

 Tyson är en forskare inom området och för att läsa mer om och utförligare om området följ denna länk.


 Kinas Femhundra meter Aperture sfäriska Telescope, (FAST) är det största radioteleskopet på jorden och kan upptäcka radiovågor över hela universum.  "Det symboliska språket för vetenskapsmannen, matematikern och ingenjören är svårt och man måste undvika de saker som går förlorade i översättning från en kultur till en annan”, Tyson säger att denna typ av språk är mer exakt och mindre öppen för feltolkning. Om vi hittar utomjordiskt intelligent liv kommer vi kanske att kommunicera med dem på ett språk som liknar ett datorprogrammeringsspråk, byggt på den binära koden? 


Men det finns ett invecklat globalt kommunikationsnätverk dolt här på jorden som vi bara har blivit medvetna om och som kan vara det rätta språket med utomjordiskt liv. . Tyson vänder vår uppmärksamhet till en "dold matris på jorden det skapande av ett varaktigt samarbete mellan svampar, växter, bakterier och djur som existerar här men vi dåligt förstår." Han hänvisar till mycel, ett komplext nätverk av trådliknande glödtrådar som bildar den funktionella strukturen hos en svamp och sträcker sig till andra arter, såsom träd. Dessa förgreningar likt glödtrådar som utgör mycel, illustreras i showen av specialeffekter att väva in jorden under våra fötter till ett kommunikativt nätverk som avslöjar skogarnas komplexa och sammanlänkade natur vilket vi ser existerar men som vi inte har kontakt med. 


"Vem är vi att söka efter främmande intelligens när vi inte ens kan känna igen eller respektera medvetandet runt omkring oss under våra fötter


Fri Bild från pixabay.com på en varelse som kanske finns därute. Ingen kan veta vilket.

År 620 syntes ett rött svansformat sken på himlen över Japan.

620 e.Kr  sågs och nedtecknades en syn över Japan. Människor såg en lång som de tyckte fasanliknande röd svansform på himlen. Sedan händelsen har forskare studerat de nedtecknande vittnesmålen och spekulerat över vad det kosmiska fenomenet kan ha varit. Nu först i vår tid kan forskare från The Graduate University for Advanced Studies ha hittat svaret. De publicerade sina resultat den 31 mars 2020 i Sokendai Review of Culture and Social Studies.


"Det är de äldsta japanska astronomiska nedtecknanden av en röd form av detta slag", säger Ryuho Kataoka, forskare vid Institutionen för polarvetenskap vid Högskolan för tvärvetenskapliga vetenskaper vid The Graduate University for Advanced Studies och National Institute of Polar Forskning. – Det kan ha varit ett rött norrsken som producerats under magnetstormar. Men övertygande skäl har inte lämnats även om beskrivningen har varit mycket känd bland japanska folket under en lång tid."


Problemet med aurorahypotesen är enligt Kataoka att norrsken inte ser ut som fasansvansar. Istället är de bandliknande över himlen. Det kunde ha varit en komet har vissa forskare funderat över men kometer är oftast inte röda.


För att bättre förstå fenomenet justerade Kataoka och hans team den magnetiska latitud Japan hade vid tiden ifråga vilket var 33 grader i 620, jämfört med 25 grader idag. Fasansvansen verkade vara ca 10 grader lång och placerad inom det område på himlen som skulle kunnat påverkas av en stark magnetisk storm.


"De senaste rönen har visat att norrsken troligen likväl är förklaringen till denna "fasanliknande svans" (bakdelen på en fasans fjädrar) vid denna magnitud vid en stor magnetisk storm," enligt Kataoka. "Detta innebär att 620 AD fenomenet sannolikt var ett norrsken."


Bilden ovan är på en fasan och finns på vikimedia.

Fysiker undrar varför vi har just de slags grundämnen som vi har.

Ett mysterium inom kärnfysiken är varför universum består av de specifika material vi ser omkring oss. Med andra ord, varför är den gjord av "detta" slags grundämnen  och inte andra saker? Särskilt av intresse är de fysiska processer som ansvarar för att producera tungagrundämnen som guld, platina och uran som tros ske under neutronstjärnors fusioner och explosiva stjärnornas händelser läs supernovor.


Forskare från US Department of Energy's (DOE) Argonne National Laboratory har lett ett internationellt kärnfysikexperiment som utfört vid CERN, Europeiska organisationen för kärnforskning som använder nya tekniker som utvecklats vid Argonne för att studera arten och ursprunget till tunga element i universum.


Studien kan ge kritiska insikter i de processer som arbetar tillsammans för att skapa exotiska kärnor (guld, platina och uran).


Kan det som skapat vår värld med de grundämnen och mindre partiklar som kvarkar mesoner mm ha kunnat konstruerats annorlunda? Vad har gjort att allt är uppbyggt som det är och inte annorlunda. Kan det ha varit så att det även här är evolutionen (min anm) det som gjort att det finns de grundämnen som finns och något annorlunda inom fysiken skulle inte fungera eller existera under en längre tid eller inte alls.


Kanske. Men skulle något helt annorlunda universum kunnat konstruerats en gång kanske mer (exempelvis) andligt? Ingen vet.

Bild på våra grundämnens indelning i periodiska systemet från

Kourou rymdcentrum sänder upp två Galileosatelliter i år

Två Galileo navigationssatelliter kommer att skjutas upp i rymden i december 2020 från Kourou rymdcentrum i Franska Guyana på en rysk Soyuz bärraket. Detta är en förändring från de ursprungliga planerna då en Ariane 6 bärarraket först planerades för uppdraget och även tiden som från början var 2021.


 Det har nu beslutas att skjuta upp dessa två Galileo satelliter istället med hjälp av Soyuz-ST-B,  raketmodell från Kourou på det preliminära datumet den 15 december. Preliminärt, eftersom det beror på tidpunkten av rymdcentralens öppning då karantänen efter coronaviruset kan ställa till det i planerna", säger källan.


Galileoprojektet hade varit i arbete sedan 1999 då Europeiska unionen inledde en plan för att montera sitt eget satellitnät med den första i omloppsbanan 2013.

Enligt Europeiska byrån för globala satellitnavigeringssystem är det Galileo Europas globala satellitnavigeringssystem (GNSS) som ger förbättrad positions- och tidsinformation med betydande positiva konsekvenser för många europeiska tjänster och användare.


Systemet är ett av de globala navigationssystemen i världen som arbetar tillsammans med USA: s GPS, Rysslands GLONASS, och Kinas BeiDou.


Bild från vikipedia på Ariane 5:s uppskjutningsramp som finns på den fransk-guyanska ovannämnda rymdhamn en av de franska rymdraketerna som sänds upp i Arianeprogrammet som ännu skjuts upp ca 5 gånger per år.

Ryska National Space Center ska vara klart 2023

Byggandet av det ryska National Space Center  på territoriet i Khrunichev State Research och Production Space Center i Moskva är inställt på att allt ska vara klart 2023 enligt Roscosmos rymdbolag 


För att läsa mer om projektet på deras hemsida och följa detta se här. 



Bilden är från vikipedia och visar The Mir rymdstation under 1998. Nya bilder från ovanstående projekt att fritt publicera fann jag inte. Men MIR är rysk.

Upptäckt intressant gasbubbla på Uranus som missades för 30 år sedan

Data som NASA: s Voyager 2 rymdfarkost samlades in då denna kretsade runt Uranus 1986 under 45 timmar har undersökts igen. Det visade sig då att tidigare undersökning missat en sak. Plasmoider något som var relativt okänt då data tidigare avsöktes och inte något man då hade så mycket kunskap om (enkelt uttryckt förklaras det som  en sammanhängande struktur av plasma och magnetiska fält).


I den nya forskningen tittade forskarna istället på dessas  förändringar varannan sekund. Det visade då vad som tidigare hade missats: ett plötsligt sicksack i magnetfältet som varade bara en minut av rymdfarkostens 45-timmars resa förbi Uranus.


Närmare bestämt tror forskarna bakom den nya forskningen att sicksacken i analysen markerar en plasmoid vilket är en typ av struktur som inte förstods särskilt väl vid tidpunkten för förbiflygningen i januari 1986 och den analys som därefter gjordes.


Men vid det här laget förstår forskare mer om plasmoider. En plasmoid är en massiv bubbla av plasma,  en soppa av laddade partiklar. Plasmoider kan bryta sig ut från toppen av  magnetisk fält som omger en planet likt en droppe. 

Forskare vill veta mer om plasmoider eftersom dessa strukturer kan dra laddade partiklar ur en planets atmosfär och kasta dem ut i rymden. Och om  en planets atmosfär förändras vilket detta gör ändras  planeten. Uranus är särskilt komplicerad eftersom planeten roterar olikt i riktning mot övriga planeter i vårt solsystem och dess magnetfält är skevt från både den axeln och det plan alla planeter ligger i annars i vårt solsystem.


Lite svårt att hålla koll på (min anm.) men Uranus är speciell så därför är upptäckten intressant då den kan ge kunskap om hur Uranus agerar och varför.
Bild från vikipedia på Uranus bilden tagen av Voyager 2.

Månfarkosten Orion testad

Orion rymdfarkost som kommer att flyga iArtemis 1 programmets första del runt månen (troligen 2021) har återvänt till NASA: s Kennedy Space Center i Florida, USA, efter avslutade rymdmiljötester.


 Rymdfarkosten, inklusive ESA:s European Service Module, är nu klar med slutdestinationstest före lanseringen. Orion tillbringade fyra månader vid NASA: s Plum Brook station där den utsattes för vakuum och temperaturer på -175 ° C till 75 ° C vilket är de temperaturskillnader den kommer att uppleva på sin flygning till månen.


Efter att ha bevisat sin rymdvärdighetkontrollerades elektroniken – inklusive de tusentals parametrar och funktioner i den europeiska servicemodulen som styr motorerna, elkraften och styrningen av solpanelerna.


Orion är en viktig del av Artemis 1 och dess uppdrag är testflygning runt månen som senare banar väg för Artemis 3 uppdraget som innebär att landa den första kvinnan och nästa man på månens yta 2024. Senast någon människa landade på månen (min anm) var 1972 då Apollo 17 sändes upp.


Bild från vikipedia på  Orion rymdfarkost som ingår i  Artemis 1 programmet, bild från februari 2020

Fysiken visar nu att vi kan glömma att resa tillbaks i tiden.

De flesta grundläggande lagar i fysiken har inga problem med orsak och verkan i tid och rum. En händelse påverkar nästa händelse och gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det som skett har skett.


Vill vi gå tillbaks i tiden och ändra något beslut i vårt tidigare liv är detta omöjligt. Det förflutna är tid som inte kan ändras. Till exempel flyger en kopp som faller i hundra bitar inte tillbaka in i handen spontant och oskadat. (För att göra det måste tiden gå baklänges).  Hittills har forskarna förklarat detta med bristen på tidssymmetri genom den statistiska interaktionen mellan ett stort antal partiklar. 


Men nu har tre astronomer visar att endast tre partiklar räcker för att bryta tidssymmetrin.  Forskarna, som leds av den nederländska astronomen Tjarda Boekholt ska publicera sina resultat i aprilnumret av tidskriften The Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Tjarda Boekholt (Universitetet i Coimbra, Portugal), Simon Portegies Zwart (Leidens universitet) och Mauri Valtonen (Åbo universitet) beräknade banorna för tre svarta hål som påverkar varandra.


Detta gjordes i två simuleringar. I den första simuleringen sågs de svarta hålen i vila. Sedan rör de sig mot varandra och förbi varandra i komplicerade banor. Slutligen lämnar ett svart hål de övriga två. 


Den andra simuleringen började med slutsituationen för de två svarta hål som var kvar efter att det tredje lämnat dem. Nu försökte man vrida tillbaks händelsen med rymlingen till att denna återvände och den ursprungliga situationen enligt ex 1 återuppstod. Det visar sig att tiden (återvändandet till urspungssituationen) inte kan vändas i 5% av beräkningarna även om datorn använder mer än hundra decimaler.


De sista 5 procenten handlar därför inte om bättre datorer eller smartare beräkningsmetoder som man tidigare trott. Forskarna förklarar oåterkalleligheten med hjälp av begreppet Plancklängd  (själv är jag inte matematiker och förstår den inte) . Detta är en princip som är känd inom fysiken och som gäller fenomen på atomär nivå och mindre.


 Forskarledare Boekholt säger : "Rörelsen av de tre svarta hålen kan vara så oerhört kaotisk att något så litet som Plancklängden kommer att påverka rörelserna. Störningarna, storleken på Plancklängden har en exponentiell effekt och bryter inte tidssymmetrin."


Medförfattare Portegies Zwart tillägger: "Så att inte kunna vända tillbaka tiden är inte längre bara ett statistiskt argument. Det är redan dolt i naturens grundläggande lagar. Inte ett enda system med tre rörliga objekt, stora som små, planeter eller svarta hål, kan undkomma tidsriktningen."


Den intressanta frågan är (min anm.) varför är det i 5% av fallen är omöjligt att återgå till ett tidigare läge i tiden. Helt förstår man inte detta. Men analysen visar att det därmed också kan antas att tidsresor bakåt i tiden är omöjliga. Därmed faller alla argument för att framtidens jordbor besöker det förflutna eller oss.

Solsystemet bildades tidigare än man tidigare ansett.

Hypotesen är att solsystemet härstammar från ett gigantiskt moln av gas och damm. En hypotes som såg sitt första ljus under 1700-talet genom den tyske filosofen Immanuel Kant och vidareutvecklades av den franske matematikern Pierre-Simon de Laplace.

 Fram till nyligen var denna teori gällande inom vetenskapen. Teorin att solsystemet har fått sina nuvarande egenskaper till följd av en period av turbulens som inträffade cirka 700 miljoner år efter bildandet av solsystemet.


 Nu har den  senaste forskningen visat tecken på att solsystemets planeter kom till 600 miljoner år tidigare.
  

Framväxandet kom från gas- och dammoln som omgav solen för cirka 4,6 miljarder år sedan. Det var då de gigantiska planeterna (Gasplaneterna) bildandes och dess banor var också mer cirkulära under dess första tid än man tidigare ansett. De fyra jätteplaneterna – Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus  uppstod ur detta gas- och stoftmoln som då fanns säger ny forskning från  São Paulo State University's Engineering School (FEG-UNESP) i Guaratinguetá (Brasilien). Senare uppstod resterande planeter där jorden ingår. Men kontentan är att bildandet av solsystemets planeter började med de stora gasplaneterna och detta 600 miljoner år tidigare än man tidigare ansett.


Läs vidare om dessa nya rön vilket finns i en större sammanställning här från Phys.org. 



Bild från vikipedia på planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är i skala, men undantag av det relativa avståndet till solen.

Kometen Barisov kommer att lämna a vårt solsystem i spillror.

Kometen  Borisov (från vikipedia) ovan på bild fotograferad i oktober 2019.  Upprepade observationer av objektet och spårning av dess bana visade att det var en komet som kommit från ett okänt solsystem och inte var en av de kometer som finns i vårt solsystem och besöker vårt närområde då och då.


Nu i mars fann astronomer som checkar in på objektet att något konstigt hände. Ett team baserat i Polen rapporterade att två gånger i mars hittills hade Comet Borisov ljusnat. "Detta beteende är starkt ett tecken på en pågående kärnfragmentering", skrev de i en anteckning som beskriver de nya observationerna. Den håller på att upplösas med andra ord. Ett  fenomen troligast orsakat av Borisovs bana då den var som närmst solen i december och dess is inte tålde detta för att hålla samman kometen i ett stycke.


 Borisov var en spännande upptäckt eftersom den likt asteroiden Oumuamua är dett  interstellära objekt. Skillnaden mot  Oumuamua  är att astronomer identifierade Borisov tidigt och kunde observera objektet under dess bana medan Oumuamua plötsligt dök upp och sågs enbart under kort tid.