Den starkaste superflare som någonsin upptäckts.

 

Forskare som undersökte stjärnanhopningar i stjärnbilden Orion fick  bevittna en av de mest gigantiska och kraftfulla stjärnstormar som någonsin setts. Ett superflare.

Superflare är utkast från en solfläck en enorm explosion av UV-strålning och röntgenstrålning. Den nu sedda hade ett utkast  10 gånger mer massiv än någon som någonsin bevittnats från vår sol, enligt ny forskning publicerad i The Astrophysical Journal.

Medan mekanismen bakom dessa utkast från stora solfläckar  sker inte är förstådd tyder den nya forskningen dock på att superflares uppstår på stjärnor som är mycket magnetiskt aktiva. Dessa solfläckar kan där få enorma utbrott av laddade partiklar som kan förstöra livet på planeter som kommer i deras väg, beskrev studiens författare det.

Solfläckar i sig är bara mörka i förhållande till solens övriga ljus, enligt University Corporation for Atmospheric Research (UCAR). Om en solfläck  ensamt skulla skina oberoende av solens övriga strålning skulle den i en mörk rymd ha en ljusstyrka som vår måne. Anledningen till att solstrålar verkar så mycket mörkare än resten av solens synliga yta (fotosfär) är att på dessa är det mycket svalare än på solen i övrigt. Gasen i en solfläck avger cirka 75 % mindre ljus än solen i övrigt, enligt NASA.

Astronomer uppskattar att solstrålar har en temperatur på ca 3500 grader Celsius - medan den omgivande fotosfären (solytan) flammar vid ungefär 5500 C, enligt National Weather Service (NWS).

Solstrålar bildas i regioner med starka magnetfält. Magnetfält  som är ungefär 2 500 gånger starkare än jordens och mycket starkare än någon annanstans på solen, enligt NWS. Detta ökar det magnetiska trycket som utövas på solfläckar vilket hämmar värmeflödet från solens inre till ytan och lämnar regionen svalare än omgivningen.

Den uppdämda magnetiska energin hos solfläckar kan ha några spektakulära - och farliga biverkningar. När magnetfältlinjerna runt solfläckarna blir för trassliga kan de bilda nya konfigurationer och släppa från sig plötsliga utbrott av magnetisk energi. Denna energi kan interagera med den omgivande plasman bestående av varm elektriskt laddad gas som utgör huvuddelen av solens innehåll och då skapa en explosion av energi det som vi kallar solflare.

Ju fler solfläckar det finns på solen vid en viss tidpunkt desto mer sannolikt är det att en solflare sker. Solfläckar är mer benägna att inträffa nära klimaxen av solens 11-åriga aktivitetscykel (känt som "solmaximum") då magnetisk aktivitet toppar. 

Värmen från en solflare kan i sin tur utlösa en annan typ av explosion som kallas en koronal massutkastning (CME) (bör inte missuppfattas som solflare som är farliga för människan CME är skadligt för elektronik) , där laddade solpartiklar spränger rakt ut ur solens atmosfär och rymden med höga hastigheter.

De flesta CME är ofarliga. Men om en CME råkar vara riktad mot jorden kan det få skadliga konsekvenser. När en CME passerar över jordens atmosfär kan den slå ut elnät, orsaka radioavbrott och skada satelliter; Livet på jorden förblir skyddat av vår planets magnetfält, men astronauter som arbetar i rymden kan drabbas av stora doser av strålning. 

Inlägget har som utgångspunkt en artikel i https://www.livescience.com  

Bild vikipedia på Orion- konstellationen där solstormen upptäcktes.

Månfarkosten Orion testad

Orion rymdfarkost som kommer att flyga iArtemis 1 programmets första del runt månen (troligen 2021) har återvänt till NASA: s Kennedy Space Center i Florida, USA, efter avslutade rymdmiljötester.


 Rymdfarkosten, inklusive ESA:s European Service Module, är nu klar med slutdestinationstest före lanseringen. Orion tillbringade fyra månader vid NASA: s Plum Brook station där den utsattes för vakuum och temperaturer på -175 ° C till 75 ° C vilket är de temperaturskillnader den kommer att uppleva på sin flygning till månen.


Efter att ha bevisat sin rymdvärdighetkontrollerades elektroniken – inklusive de tusentals parametrar och funktioner i den europeiska servicemodulen som styr motorerna, elkraften och styrningen av solpanelerna.


Orion är en viktig del av Artemis 1 och dess uppdrag är testflygning runt månen som senare banar väg för Artemis 3 uppdraget som innebär att landa den första kvinnan och nästa man på månens yta 2024. Senast någon människa landade på månen (min anm) var 1972 då Apollo 17 sändes upp.


Bild från vikipedia på  Orion rymdfarkost som ingår i  Artemis 1 programmet, bild från februari 2020

Orion kan alla hitta på stjärnhimlen.Här finns trestjärnorna de tre vise männen på rad.

Leta efter tre stjärnor i rad. Du kan inte missa dem. Dessa är en del av den stora stjärnbilden Orion.

Det är en av de 88 stjärnbilder vilka kan ses och som godkänts som detta av astronomiska unionen.

Orion består av en hop mycket ljusstarka stjärnor. De ljusstarkaste är Betelgeuse , Rigel, Bellatrix och Saiph.

De tre stjärnor i rad vilka är blickfånget när man söker Orion heter  Ainitak, Alnilam och Minaka. Dessa tre i rad kallas även de tre vise männen. detta från berättelsen om de tre vise männen vilka kom för att se Jesus i krubban.

M42 i Orionnebulosan är en födelseplats för nya stjärnor. Här döljs många stjärnor och dess eventuella beboeliga planeter.

I Orions stjärnbild finns en hel del synliga stjärnor. Men det intressanta är vad som döljer sig i själva nebulosan. Orionnebulosan av damm och stoff där det döljs både fler stjärnor och föds nya stjärnor.

Nebulosan är av storleken 30-40 ljusår i diameter och i detta damm döljs kanske upp till 1000 stjärnor och dess planeter.

Om du läser artikeln som medföljer kan du där få instruktioner var Orionnebulosan finns och hur du finner den.

Orion heter de nya rymdfärjorna vilka ska bli framtidens farkoster.

De nya rymdfärjorna Orion provflygs numera och är rymliga färjor. De ska kunna ta med sig 6 personer medan  apollokapseln enbart rymde tre. Men det blir först 2021 som det första uppdraget med denna farkost är inplanerad.

Landningen av dessa nya farkoster blir inte som tidigare rymdfärjor med hjul på landningsbana utan med fallskärmar vilket anses säkrare. Nu har Orions planerade fallskärmar testats och de fungerade enligt planerna. Nästa testfärd utan astronaut planeras in 2018. Först som jag skrev ovan 2021 kommer ett uppdrag att göras med astronauter ombord.

Nog är det på tiden. Månresorna är ju över 40 år sedan nu. Det är lång tid mellan astronautbesök på främmande kroppar i rymden. Elektronik i all ära men människans upplevelser på en främmande kropp är minst lika viktig i forskningens tjänst som dessa elektroniska ögons vilka ska programmeras och aldrig blir spontana.