Google

Translate blog

fredag 6 juli 2018

Asteroiden Ryugi får besök av en japansk farkost


Hayabusa 2 är en japansk rymdfarkost vilken senare i år ska besöka asteroiden Ryugu och ta prover där.

 Ryuga själv är en ca 3000 meter lång asteroid vilken aldrig besökts tidigare. Hayabusa 2 ska där ta prover ligger just nu 80 km över denna med en hastighet motsvarande vanlig promenadtakt.

Hayabusa 2 och Ryugu  finns nu ca 284 miljoner kilometer från jorden.  Hayabusa 2  stängde sina jonmotorer den 3 juni och genomförde en färd därefter för att hamna på rätt plats över asteroiden för senare landning  i år för provtagning.

Hayabusa 2  jonmotorer använder xenondrivmedel och genererar låga nivåer av drivkraft, men deras bränsleeffektivitet medger att de kan arbeta under lång tid.

Ryugu roterar en gång var 7.6: e timme vilket är  ungefär samma hastighet som forskare redan uppskattat från markbaserade observationer. Men Ryugus form var för liten för att teleskop på jorden skulle kunna se denna. Först med Hayabusa 2, i juni i år, kunde formen ses och ytan likaså.

Där finns en stor stenig massa (ca 150 meter rakt över) på den övre delen av Ryugu.  Den bältformade ringen av toppar vilken omger ekvatorn är något ljusare än omgivningen. En färgskillnad vilken troligen visar på en skillnad i materialkomposition och storleken på partiklarna som bildar bältformationen. Det ses även många nedsänkta områden som ser ut som kratrar. Troligen spår från kollisioner med andra himmelska kroppar.

Efter denna första undersökning kommer japanska forskare att under augusti besluta var Hayabusa 2 ska landa för att samla in det första av tre prov från Ryugu. Ett av de tre prov som samlas in av Hayabusa 2 ska vara från material som grävs fram under asteroidens yta. För detta prov kommer Hayabusa 2 att använda sprängämnen för att skjuta en kopparrör in i asteroiden för att hugga in en konstgjord krater där man från  underjordiskt material ska kunna hämta in detta.

 Hayabusa 2 är planerad att avgå från Ryugu i slutet av 2019 och rymdfarkosten kommer att landa i Australien i december 2020

Bild på ovannämnda asteroid dock vet jag inte om den är färsk då bilden inte stämmer med vad som ovan sägs efter Hayabusas första undersökning från ovan där.

torsdag 5 juli 2018

Einsteins relativitetsteori åter bekräftad som sann


Astronomer har testat Einsteins allmänna relativitetsteori med hjälp av instrumentet MUSE på ESO:s jätteteleskop VLT i Chile och NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble.

Som objekt fick galaxen ESO 325-G004 vilken finns i Kentaurens stjärnbild 450 ljusår från oss agera gravitationslins för förvrängning av ljuset från en mer avlägsen galax bakom den. Genom detta skapades en så kallad Einsteinring runt galaxen vilken var förutsett med Einsteins teori..

Genom att jämföra galaxen ESO 325-G004:s massa med hur rymden kröks kunde astronomerna konstatera att gravitationen fungerar som väntat enligt den allmänna relativitetsteorin. Detta utesluter några alternativa teorier som framlagts om tyngdkraftens beskaffenhet.

Forskarna kunde även mäta upp ytterligare en egenskap hos tyngdkraften. Detta genom att Einsteinringen skapats genom att galaxen förvrängt ljuset från en avlägsen galax som ligger bortom ESO 325-G004. Genom att studera ringen kunde astronomerna därmed mäta hur ljuset och härmed även rumtiden rubbats på grund den stora massan i galaxen ESO 325-G004.


Enligt Einsteins allmänna relativitetsteori deformeras föremål i rumtiden omkring ringen och därmed böjs också ljus av när det passerar. Detta ger upphov till fenomenet gravitationslinsning. Effekten går bara att mäta på mycket tunga objekt. Forskare känner till ett par hundra starka gravitationslinser, men de flesta ligger för långt bort för att det med precision kan uppskattas deras massa. Galaxen ESO 325-G004 är dock en av de linser som ligger närmast oss bara 450 miljoner ljusår från jorden.

1998 upptäckte forskare att universums utvidgningstakt ökar. Denna då överraskande upptäckt (man sökte dess motsats som man då trodde skulle bekräftas) kan inte förklaras om inte universum till stor del består av mörk energi.

Men för att detta ska vara sant måste man antaga att den allmänna relativitetsteorin är korrekt på mycket stora avstånd i universum. Ovanstående undersökning med dess resultat verkar bekräfta detta antagande som sant.

Bild en Einsteinring

onsdag 4 juli 2018

40 år sedan månen Charon upptäcktes.


1978 var året då Plutos största måne Charon upptäcktes av  James Christy och Robert Harrington vid US Naval Observatory i Flagstaff i Arizona. Ett observatorium vilket finns endast cirka sex amerikanska miles från Lowell Observatory där  Clyde Tombaugh  den 18 februari 1930 upptäckte Pluto. 

New Horizon  passerade enbart 29.000 kilometer från Charon den 14  juli  2015. Högupplösta bilder av Charons sida mot Pluto vilket är den sida som är kartlagd tills idag  avslöjade raviner som sträcker sig mer än 11 600 kilometer över hela Charon och troligast ser den sida som vi inte sett ännu likartad ut

Det finns en ravin vilken är fyra gånger så lång som Grand Canyon med dubbelt djup vilket visar på en våldsam historia geologiskt.

Metangas vilken avdunstar från Plutos atmosfär fångas upp av månens gravitation och fryser till is på Charons poler. Genom ultraviolett ljus från solen förvandlas metanet i isen till tyngre kolväten och så småningom till rödaktig organiska material kallas tholins.



Se gärna NASAS artikel om upptäckten av Charon och där finns även en kort film om detta och Charon se länk här



Bilden har tagits av Hubbleteleskopet 1994 och visar Pluto och Charon.

tisdag 3 juli 2018

Saknad materia i universum är funnen


Baryon subatomära partiklar som består av tre kvarkar som alla har olika färgladdning. Men sedan Big Bang har den materia som enligt fysiker bör finnas inte helt hittats. Det saknas ca en tredjedel av alla baryoner som bör finnas.

Forskare beskrev i en studie som publicerades den 21 juni i tidskriften Nature att den sedan länge saknade materian som måste finnas nu hade hittats.

De saknade baryonerna säger Michael Shull astronom vid University of Colorado.

Sedan 2011 har forskare misstänkt att de saknats baryoner vilka kunde dölja sig i gas.

Det var när man riktade ett teleskop mot en kvasar för att undersöka denna dom man utöver detta även fick kunskap om  vad som rörde sig mellan kvasaren och teleskopet därute. Idén att söka detta var ett infall som givit resultat  av att hitta den saknade materian från Big Bang. Baryonerna som man visste döljde sig någonstanns.

Genom noggrann observation av hur ljus inföll skymdes och ändrade ljus som härrör från kvasaren har det gjort sin väg in linserna i två teleskop och då kunde forskarna räkna ut vad de såg. Svaret blev tunn syrgas uppvärmd till nästan 1 miljon grader Celsius.


Spännande är det att nu veta att syrgas finns där ute i som jag tolkar det stora tunna gasmoln mellan stjärnorna där just den materia man nu hittat fanns.

Pusslet med att lösa vårt universums historia och vad det är fortsätter oförminskat.

Bild. Kvasaren 3C 273 i Jungfruns stjärnbild på ett foto taget av Rymdteleskopet Hubble

måndag 2 juli 2018

USA:s metod för att skydda sig mot asteroidnedslag


Skulle Trumps förslag om en space force vinna terräng bör den användas även i fredstid. Övningar bör inte kunna vara svåra att finna.

Vi har sett hur asteroider utan upptäckt kunnat komma nära Jorden och i vissa fall hamnat här innan förvarning. De har slagit ner och skadat egendom och människor.

Ex på det är Tjeljabinsk2013 

Kan en space force i fredstid användas för att spåra jordnära hotfulla asteroider och även öva på dessa gör de en nytta när väl den stora asteroiden dyker upp en gång och måste bekämpas.

Metoder de kan testa och som finns föreslagna när väl en stor hotfull asteroid dyker upp är ex att   fästa en rymdfarkost på asteroiden för att med denna bogsera den till kursändring. Ett annat förslag är att spränga asteroider med atomvapen.

Detta är bara vad som uttänkts just nu som möjliga hjälpmedel för att få hotfulla asteroider att bli neutrala för oss. Säkert kan mer metoder finnas. Så nog skulle en space force kunna få arbete redan i dag. Det hittas ofta asteroider i närområdet vilka kan bli hotfulla men ofta ses de inte förrän de överraskande dyker upp.

Detta bör vara ett av en space force styrkas uppdrag att finna bättre metoder att finna och bekämpa dessa.  En skyddsstyrka för Jorden.

Bild på mindre asteroid 234 Ida tagit av  NASA

söndag 1 juli 2018

Trump föreslår skapelsen av en militär rymdstyrka


Senast en ny militär gren skapades i USA var för mer än 70 år sedan då amerikanska flygvapnet kom till.

President Trump tycker däremot att det nu åter är på tiden att skapa en ytterligare gren av amerikansk krigsstyrka en rymdstyrka eller som den ska kallas i så fall space force. Trump föreslog detta för ett tag sedan.

Krig i rymden tros inte vara överhängande men dagens politiska oro och att fler och fler stater har medel och kunskap om att ta sig ut i rymden gör hotet möjligt fortare än vad vi anar.

Visserligen finns ett fördrag från 1967 vilket förbjuder placering av massförstörelsevapen i jordens omloppsbana. Men detta fördrag är inte heltäckande och ingen kan garantera att en stat som känner sig hotad eller terrorister likväl sänder ut missiler i rymden och förstör satelliter eller sänder dem ner på strategiska mål på Jorden.

Om elände av ovanstående slag bryter ut skulle det skapa kaos av kommunikation, navigering, väder- och spaningssatelliter på vilka samhället är beroende på allehanda vis. Infrastrukturer kan falla sönder i dagens hyperkänsliga uppbyggnad utan att enda skott behöver avlossas på Jorden.

Vi har med andra ord byggt upp ett superkänsligt samhälle med en superkänslig civilisation utan skyddsnät när världsläget nästintill balanserar säkerhetsmässigt på katastrofläge. Man ryser när man tänker på det.

Man undrar om en space force kan avhjälpa detta eller göra så mycket om det brister. Men jag anser nog idén rätt bra i alla fall då den kan användas även som skydd och beskjutning av hotande rymdskrot eller asteroider.

lördag 30 juni 2018

Stjärnan Almaaz mystiska ljusförändringar förbryllade astronomer i 200 år.


Almaaz är en dubbelstjärna i stjärnbilden Kusken och består av en gul superjätte av spektralklass F och en eller två följeslagare av spektralklass B osäkert vilket.

Men nu till år 1821 då man antog att det var en enkelstjärna. Detta år noterade den tyska amatörastronomen Johann Fritsch att stjärnan Almaaz  hade blivit 2,5 gånger mindre ljusstark sett från jordens perspektiv i jämförelse med året innan men efterhand som tiden gick ökade dess ljusstyrka igen till den ursprungliga.

Detta gjorde att astronomer över hela världen studerade stjärnan och både 1848 och 1876 märkte att denna stjärna varierade över tid i ljusstyrka.

Genom tiden antogs olika lösningar på fenomenet. Ett var att förklaringen var att dammoln passerade framför stjärnan.

Men efterhand som tiden gick och vi kom till nutid med betydligt bättre mätteknik och teleskop kom lösningen.

Almaaz var inte en enkelstjärna utan är minst ett dubbelstjärnsystem kanske trestjärnesystem. Idag lutar det åt dubbelstjärnsystem.

Fenomenet med ljusstyrkans fluktration är vad man vet idag solförmörkelser över tid den ena stjärnan döljer den andras ljusstyrka. Så var det med detta fenomen som astronomer funderat på i 200 år. Lösningen är funnen.

Inte så konstig lösning kanske men intressant att beskriva då det ändå var ett mysterium i över 200 år. Se gärna en animation av ljusstyrkaförändringen och dess effekt från ESA genom länken här.

Bild på Almaaz.

fredag 29 juni 2018

Maskhål och resor genom tiden. Kanske effekter av dessa kan ses just nu.


För att veta vad maskhålteorin innebär se medföljande länk.

En ny teori visar hur gravitationsvågor orsakade av maskhål kan detekteras likt gravitationsvågor från två svarta hål som kolliderar.

Maskhål är förmodade fenomen inom relativitetsteorin som skapas i parvis och bildar genvägar genom rumtiden.  Till skillnad från svarta hål bildas inte maskhål genom naturliga processer. De måste matas med negativ energi. Negativ energi gör att maskhålet håller sig öppet. Gravitationsvågor har uppmätts i vad man förmodar är kolliderande svarta hål. Det kan nämligen lika väl vara maskhål som ligger bakom dessa upptäckter. Detta då det blir samma slag av gravitationsvåg av bägge fenomenen.

Om det är maskhålseffekter som uppmäts i rymdtid av fysiker är det bevis på maskhål och dessa skulle kunna transportera människor till ett annat universum i en annan tid i ett annat rum. Men även fram eller bakåt i tiden i vårt eget universum. De skulle om de finns kunna lösa alla resproblem om vi hade ett i närheten för all framtid i rymden men även eventuella andra universums besök.

En gravitationsvåg upptäcktes för första gången 2016 som effekten av det man anser vara två svarta håls kollision men som kan vara effekten av ett maskhål. 



Forskare från KU Leuven University och University of Madrid har skapat en modell som förutspår hur gravitationsvågor orsakade av kollision mellan två roterande maskhål kan detekteras.

En del anser idag att svarta hål kollisioner man fått mätbara resultat från istället är en maskhålseffekt.

Detta ger emellertid lösningen av att svarta håls kollisioner och maskhålseffekter ger samma utslag och därför inte går att skiljas åt med den kunskap och de mätmetoder vi har idag.

Därför kan var och en egentligen tro på vad den vill om den tror gravitationsvågen som gav nobelpriset till upptäckarna var en svarta hål kollision eller maskhålshändelse.

Själv håller jag mig till svarta håls kollision. Maskhål är för mig science fiction. Men vem vet.

Bild: Kan tidsfarande likväl finnas, man undrar efter att ha sett denna annons på nätet.

torsdag 28 juni 2018

En av mikrosatelliterna utvecklat på ett kinesiskt universitet sänder nu data från månen.


En av två mikrosatelliter som utvecklats av HarbinInstitute of Technology (ett universitet) i nordöstra Kinas Heilongjiang-provins och skickats upp till en omloppsbana  runt månen har i dagarna börjat sända data tillbaka till jorden.

Det var två mikrosatelliter som sändes upp för ett tag sedan.  Longjiang-1 och Longjiang-2 vilka skickades ut i rymden den 21 maj från Xichang Satellite Launch Center.

Longjiang-1 drabbades av problem och misslyckades med att komma in i en bana runt månen. Longjiang-2 däremot en 47 kg tung månsatellit lyckades den 25 maj gå in i en bana runt månen och blev genom det den första satellit någonsin som utvecklats av ett universitet och tagit sig fram till den bana den avsetts få.

 Den bär på en optisk kamera inklusive andra instrument för att söka data om månen. Arbetet är igång och ännu fungerar allt.

Man kan tänka sig att det i framtiden blir vanligt att universitet har som examensarbeten att konstruera och sända upp mindre farkoster för att mäta eller fotografera något nytt i närområdet i rymden. Doktorsavhandlingar, magisteruppsatser kan ha innebörden av mätresultat på plats i rymden. Små satelliter kan sändas upp och komma tillbaks om och om igen med mätresultat för  nya arbeten av studenter för deras uppsatser. Kanske det  blir  vanligt i framtiden.

Bild: Adeline airbus kan vara en lösning på resor fram och tillbaka om den kan byggas i miniformat i framtiden. 

onsdag 27 juni 2018

Det kan finnas parallella universum i otroliga mängder.


Att det kan finnas parallella universum skilda i tid och rum från vårt uppstår ur insikten att Big Bang inte kan ha varit en unik händelse utan en gemensam urladdning i mängdformat skild åt i tid och rum men skedd i allt på samma gång.

Hur många?  Stanford Universitys fysiker Andrei Linde och Vitaly Vanchurin har beräknat att antalet unika parallella universum oberoende av vårt kosmos kan skrivas som en etta följt av 10 tusen biljoner nollor.

Ett nummer som inte har ett namn och definitivt inte kan användas i vår värld. Det skulle krävas 10 miljarder bärbara datorer bara för att skriva ner numret.

 En del av dessa universum kan vara helt sterila till skillnad från vårt som har bildats på ett sätt som är idealiskt för livets existens och möjlighet.

Vårt universums fysikaliska egenskaper lämpar sig anmärkningsvärt väl till förekomsten av liv. Om de krafter som håller atomerna tillsammans var ytterst lite annorlunda skulle de atomära reaktioner som håller stjärnorna stabila och utvecklat all slags atomer inte bestå av annat än livlöst väte.

Men då kan man se en så otrolig siffra med antal universum som ovan som att det är rätt troligt att ett av dessa universum blev vårt. Man kan även se det som att det bör finnas ett universum av samma karaktär som vårt minst med samma personer men kanske något skilda händelser. Ett där du och jag lever andra liv där vi gjort andra livsval.



 I vissa universum kanske stjärnorna skulle bränna ut sig så snabbt att det inte skulle ha varit någon tid för utvecklingen av mikrober, dinosaurier eller liv överhuvudtaget.

 Om gravitationskraften förändrades bara något skulle ex  vårt universum ha antingen expanderat för snabbt efter Big Bang för att stjärnor och galaxer skulle få tid att formas eller skulle ha kollapsat i en Big Crunch.

Det har tidigare diskuterats att universum kan skiljas åt i konsistens mm beroende på hur mycket mörk materia som finns i det. Men det går lika bra att tänka sig ett universum med liv eller utan liv utan mörk materia.

tisdag 26 juni 2018

Astronauterna på Apollo 15 o 17 placerade instrument på månen vars mystiska resultat först nu har tolkats rätt.


En ny studie förklarar till slut ett gammalt mysterium av månmätningar på månens yta från Apollo 15 och 17 landningsplatser 1971 och 1972. Mysteriet över vad som orsakade de avvikande värmeavläsningarna från de instrument som Apollo astronauterna lämnade på månen de gångerna.


Lunar Surface Experiments Packages (ALSEP) vilka inkluderade en uppsättning värmeflödesexperiment (HFE) -monitorer hette instrumenten som användes den gången. Dessa ALSEP-paket konstruerades för att sonda månens markskikts temperatur under en längre tidsperiod och drevs av en plutonium radioisotop termoelektrisk generator (RTG) för att klara  den två veckor långa månnatten.  HFE-instrumentet mätte ner till några meter ner i månytan under månens månadslånga dag / natt.

Lunarforskarna sökte data för att mäta värmeflödet från Månens kärna till ytan med hopp om att hitta  geologisk aktivitet på månen.

Men överraskande märktes vid analyserna att temperaturen steg gradvis på både Apollo 15 och Apollo 17:s utplacerade instrumentmätningar från 1 ° till 2 ° C. Uppvärmningen fortsatte därefter tills sensorerna tystnade 1977. 

De nu hittade ytterligare datauppgifterna från detta tillfälle löste i vår tid mysteriet som gäckat forskarna tills nu.

Det var månbilens färd över den släta månytan som låg bakom värmeökningen genom att göra spår eller räfflor i denna.

Då ytan inte längre var slät och bestående av fint dammstort material  absorberades värme från solljuset bättre där mätinstrumenten placerades på plats där månbilen gått fram och lämnat hjulspår i vilka mätinstrumenten placerades.  Ytans undre skikt av grövre material kom upp och denna reflekterades så pass mycket  solljus att en märkbar temperaturökning skedde vilken lagrades och ökade.

Rymdbilen störde dammet, avtäckte grövre, mer värmeabsorberande material och detta värmde ytan.  Astronauterna själva beskrev Månens damm som jämförbart i färg och grovlek som kolstoft. Material mörknar över tiden på grund av interaktion med solvind en process vilken kallas rymdväder. Under denna mörka ytbeläggning finns mer reflekterande material 

Resultatet på gåtan kommer att påverka hur experiment kommer att göras och placeras på månen eller andra himlakroppar i framtiden. Då man nu vet att när något landar på månen (säkert är det samma sak på andra himlakroppar) ändras ytan konsistens där så sker liksom temperaturförhållandena. Detta måste forskare och ingenjörer ta hänsyn till vid utformningen av nästa generations värmeflödesinstrument för framtida landningsuppdrag var de än sker. Jag ser det som att man måste placera instrument på orörd mark och inte i hjulspår av rymdfordon.

Tanken uppstår av om tidigare rymdlandningar på skilda platser kan ha påverkat platsen där denna landat och gett fel kunskap om platsen då vi inte tänkt på effekterna av landningsspår? 

Bild Eugene Cernan astronaut på Apollo 17 kör månbilen på månens yta 1972 17

måndag 25 juni 2018

Ny upptäckt. Tre unga planeter runt en ung stjärna upptäckt av ALMA.


Två forskarlag har oberoende av varandra med hjälp av ALMA-teleskopet i Chile har  presenterat övertygande bevis för tre unga planeter som kretsar kring den mycket unga stjärnan HD 163296  ca 400 ljusår bort i närområdet av Skyttens stjärnbild.  

Genom att uppmäta gasflödet inuti en protoplanetskiva kan det med större säkerhet fastställas att det finns planeter runt en ung stjärna med denna  metod. Denna teknik erbjuder till  att förstå hur planetsystem bildas enligt forskarlaget.

Istället för att fokusera på stoftet inuti skivan som tydligt avbildats i tidigare observationer med ALMA har astronomer nu istället studerat utbredningen av kolmonoxidgas i skivan.

CO-molekyler avger nämligen mycket distinkt ljus i millimetervåglängden vilket ALMA kan observera i detalj. Minimala förändringar i våglängden från detta ljus beror på dopplereffekten vilket avslöjar rörelserna av gas i skivan.

Genom detta har två planeter identifierats som befinner sig cirka 12 miljarder och 21 miljarder kilometer från värdstjärnan HD 163296. Ett andra forskarlag identifierade en planet cirka 39 miljarder kilometer från stjärnan.

 I metoden som användes av Teague (vilken leder den först omtalade metoden) härledde man förändringar i gasflödet som var så små som några få procent. Detta avslöjade hur planeter kunde påverka gasens rörelser närmast stjärnan.

Pintes ( ledde den andra av nämnda metoder) metod, som mer direkt mätte upp gasflödet, passar bättre för att studera skivans yttre delar.

Detta resulterade i att forskarna mer kunde lokalisera den tredje planeten. Men Pintes metod gäller endast för större avvikelser i flödet som är större än ca tio procent.

Med den nya metoden kan astronomer mer exakt uppskatta protoplaneters massor samtidigt som de kan undvika upptäckter som inte visar sig vara planeter.  Båda forskarlagen kommer att finslipa metoden och tillämpa den på andra skivor runt andra stjärnor. De hoppas genom detta att bättre kunna förstå hur planeters atmosfärer bildas och vilka grundämnen och molekyler som finns runt en planet redan när den blir till.

Bild på HD 163296 från Almateleskopet.

söndag 24 juni 2018

Skimmer (små mikrodiamanter) strålar ut från minst tre unga stjärnor.


V892 Tau, (finns i oxens stjärnbild) HD 97048 (en av stjärnorna i stjärnbilden Kameleonten synlig på södra stjärnhimlen) och MWC 297 (finns i örnens stjärnbild på norra stjärnhimlen) är tre unga stjärnor i Vintergatan.   

Astronomer har upptäckt att mikroskopiska ädelstenar (diamanter av nanostorlek) omger dessa tre stjärnor.

Forskare har tolkat denna mikrovågsstrålning vilken ger  skimningen av kosmisk mikrovågsljus och som har förbryllat astronomer i 20 år som nanodiamater.

Man har antaget att dessa diamanter finns här på grund av kol som kristalliserats runt disken. Men de senaste fynden - publicerade i tidskriften Nature Astronomy  är att forskare nu anser att kosmiska nanodiamanter bildas när förångade kolatomer blir överhettade av unga stjärnor. Unga stjärnor är hetare än äldre.

Det låter enligt mig troligt och vi får se om fler unga stjärnor har detta fenomen vilket då skulle än mer bekräfta att fenomenet finns just där unga stjärnor finns just på grund av deras hetta. 

Bild på en av de nämnda stjärnorna HD 97048.

lördag 23 juni 2018

Så kallade massiva stjärnor finns i större mängd än man tidigare antaget.




Ett forskarlag som leds av astronomen Zhi-Yu Zhang vid University of Edinburgh har undersökt andelen massiva stjärnor i fyra avlägsna gasrika galaxer. Detta med hjälp teleskopen ALMA och VLT och vad som upptäckts är  att stjärnfabriker i både det unga universum och i en närliggande galax finns  en mycket högre andel av massiva stjärnor än vad man hittar i flertalet andra galaxer.

Upptäckten kan få till följd att dagens teorier om hur galaxer utvecklas  måste förändras för hur stjärnor och grundämnen  skapats genom universums historia.

Galaxerna vilka undersökts ser vi som de var då universum var mycket yngre än det är idag (ljusår tillbaks). De då mycket unga galaxernas stjärnor klassificeras utefter hur stor massa de innehåller och genom detta räknar man ut utvecklingen av de stjärnorna.

 Massiva stjärnor lyser starkt men lever korta liv medan mindre massiva stjärnor som till exempel solen lyser svagare men under flera miljarder år. Genom att uppskatta andelen stjärnor med olika massor som bildas i galaxer kan astronomer få kunskap om hur galaxer bildas och utvecklats genom universums historia.

Detta ger oss viktiga insikter om vilka kemiska grundämnen som finns tillgängliga för att bilda nya stjärnor och planeter. Utöver det även  kunskap om svarta hål inklusive de supermassiva svarta hål vi ser i mitten av troligen alla  galaxer. 

Undersökningen resulterade i   30% fler stjärnor med en massa mer än 30 gånger solens och 70% fler stjärnor med mer än 60 gånger solens massa än vad som förväntats.
 Resultatet utmanar även tidigare förutspådda maxgränser på 150 solmassor för stjärnors ursprungliga massa och till och med tyder på att stjärnor kan ha en massa på upp till 300 solmassor jämfört med vår sol.  Detta genom att en stjärnas massa är den viktigaste faktorn för att bestämma hur den utvecklas.

Nya kunskaper med andra ord för än mer att fundera över om vår förunderliga verklighet i tid och rum.

fredag 22 juni 2018

Ett 39 årigt mysterium på Jupiter är löst.


Juno var en rymdsond vilken 2016 nådde fram till Jupiter och därefter med skilda mätutrustningar undersökte Jupiter innan den störtdök in i Jupiter och utplånades under fortsatta mätprocedurer 2017.

 Nu till vilket mysterium Juno löste. Jorden får in mest solstrålning vid ekvatorn. Genom detta stiger varm fuktig luft uppåt och genom konvektion  bildas åskmoln och åska. Området vid ekvatorn är därmed de mest åskrika på Jorden.

Genom Junos undersökning anser nu forskarna att detta inte gäller på Jupiter där solinfallet är mindre än på Jorden. Förhållandena vid Jupiters ekvator är precis tillräckligt för att skapa stabilitet i den övre atmosfären och att den värme  gasen  inifrån planeten vilken värmer uppåt (mer värmeutfall kommer från planeten själv än från solen på Jupiter) inte är av det slag att blixtutlösningar ska ske här i större omfattning då utfallet av varm gas möter den svalare utan istället uppstår  värmestabilitet med effekten av blixturladdningar vid Jupiters ekvator inte uppstår. 

Polerna däremot på Jupiter får inte har så hög värmestrålning inifrån och med det därför inte samma atmosfäriska stabilitet. Varma gaser från Jupiters inre stiger medan ingen utjämning sker här med mötande gas konvektionen ger därför här istället uppkomst av stora mängder  blixtnedslag.

Dessa resultat kan bidra till att förbättra vår förståelse av sammansättning, cirkulation och energiflöden på Jupiter och även varför blixtar samlas nära ekvatorn på jorden och nära polerna på Jupiter?

Det är samma slag av naturfenomen vi ser. Förstå vi det ena ska vi förstå det andra och genom det förstå skillnaden mellan pol- och ekvatorförhållande på Jorden och Jupiter och effekternas placeringar vilka skiljer sig åt på dessa planeter.

Mysteriet som lösts är därför varför blixtrar det vid polerna på Jupiter men inte vid dess ekvator något som diskuterats i 37 år. Motsatsen till vad som sker på Jorden.

torsdag 21 juni 2018

Naturkatastrofer eller oväder på Mars kan ger rymdbilen problem.


Oväder kan ställa till det även på Mars. Rymdbilen Spirit Rover förlorades det kontakten med efter att den satts i viloläge vid en dammstorm som varade en längre tid på Mars.

Nu finns risken att samma sak ska ske med Opportunity Rover vilken råkat hamna i en dammstorm av storleken av samma ytstorlek som Nordamerika där denna finns.

Stormar av det slag vilka kan välta hus kan inte ske på Mars då denna planets svaga atmosfär inte kan få vindar av detta slag. Men dammstormar kan uppstå och uppstår ibland och den som nu sveper över ytan är en kraftig sådan. Ovanligt, men det sker och skedde ex då Sprit Rover stängdes ner.

Vid dammstormar kan skyn täckas så mycket att solcellerna på rymdbilarna inte får tillräcklig kraft och därför måste stängas ner tillfälligt till viloläge.

Vi får hoppas att Rover klarar detta och efteråt startar som den ska.

Andra naturkatastrofer kan säkert även ske på Mars likt det sker på Jorden. Om det finns aktiva vulkaner på Mars är inget vi vet men om så kan de ställa till elände.
Jordbävningar kan dock säkert ske vilket skulle kunna skada en rymdbil.
 Meteoritnedslag likaså. Även mindre slag av dessa når ytan på Mars då dess atmosfär är för svag för att uppbränning i atmosfären ska ske som i Jordens.

Bild på rymdsonden (bilen) Opportunity

onsdag 20 juni 2018

Mystiska okända objekt döljer sig vid Vintergatans centrala svarta hål.


I mitten av Vintergatan finns ett svart hål likt det finns i de galaxer vi hittills undersökt. Sagittarius A är dettas namn.

Men i området runt detsamma existerar även något vi inte förstår. Misstanken att det är dammoln finns,  men då dammoln som uppför sig som om de var stjärnor vilket verkar väldigt egendomligt.

Dessa kompakta dammiga gasstavar som de kan ses som finns nära det svarta hålet och skiftar position över tid extremt snabbt.

 Hur kom de dit och vad kommer de att bli?

 Astronomer upptäckte dess G-föremål (som de kallas, G som i gas)  vid Vintergatans centrala svarta hål för mer än ett decennium sedan; G1 sågs först 2004 och G2 upptäcktes 2012.

 Båda ansågs vara gasmoln tills de visade sig överleva det svarta hålets gravitation vilket borde krossat gasmolnen och delat dem från varandra. Detta fick astronomer att misstänka att de inte var gasmoln. Detta då G1 och G2 inte som gasmoln kunnat hålla sig intakta", säger UCLA-astronomiprofessorn Mark Morris medforskare och medarbetare i UCLAs Galactic Center Orbits Initiative (GCOI) i Kalifornien.

Synen förändrades nu  på G-objekten till att de är uppblåsta stjärnor. Stjärnor som har blivit så stora att tidvattenseffekten som utövas på dem av det centrala svarta hålet skulle  dra till sig materia av stjärnorna när de kommer nära nog.

Men när har  en stjärna tillräcklig massa för att förbli intakt även vid ett svart hål? Kan det ha med storleken och avståndet från hålet och varför är G1-2 så stora?

 Det verkar som att det finns mycket energi i G-föremålen vilket fått dem att svälla upp och växa sig större än vanligtvis stjärnor är.  Astronomer  tror svaret är stjärnfusion. G-föremålen var troligast en gång två stjärnor som kretsat kring varandra så kallade dubbelstjärnor vilka genom gravitationskraften från det svarta hålet kraschat in i varandra. Ett skeende som under lång tid till slut resulterat i denna katastrof.  De kombinerade objekten som härrör från denna våldsamma sammanslagning kan förklara var den överflödiga energin kom ifrån.

Efter en sådan sammanslagning skulle det efterhand resultera i ett enda uppblåst objekt eller distanseras till två under en ganska lång tid, kanske en miljon år innan den framträder som en enstaka stjärna säger ovanstående Morris. 

Spännande händelser sker och har skett i vårt universum denna är ytterligare ett exempel på en sådan att fundera på.

Bild: Sagittarius A (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion. Bild  från Wikipedia.

tisdag 19 juni 2018

New Horizon farkosten som sände intressanta data från Pluto 2015 har väckts upp därute för sitt nya uppdrag. Ultima Thule väntar på besök.


New Horizon kommer väl de flesta ihåg som farkosten vilken 2015 besökte Pluto och därifrån sände sådan data att vi fick otroligt mycket mer förvånande information om Pluto än vi förväntat oss.

När väl besöket var avslutat stängdes New Horizon ner på sin fortsatta färd ut i Kuiperbältet där 70 000 asteroider och tranneptunska planeter finns (dvärgplaneter).
 Målet den skulle sändas mot bestämdes till 2014MU69 (smeknamn Ultima Thule) en dvärgplanet därute vilken nu ska ses närmre på. 

Ultima Thule upptäcktes 2014 och är likt övriga därute högintressant. Vi vet nästan inget mer om den än att den finns. Besöket ska ske 1 januari 2019. Därför väcks nu New Horizon till liv därute för att det ska gå att åter kontrollera dess funktioner när den närmar sig.

Ultima Thule är ca 10 mil som störst dimensionsmässigt med en långsmal kropp eventuellt är den tvådelad. Ingen vet säkert.

Säkert blir det en spännande händelse värd att följa den 1 januari 2019. Vart farkosten sedan tar vägen är inte känt.

Bild Storleksjämförelse Ultima Thule och kometen Churyumov-Gerasimenko (vilken Rosetta besökte 2014) . Bilden är en konstnärs koncept, som bygger på data vi idag vet om Ultima Thule.

måndag 18 juni 2018

Planet 9 behövs inte för att förklara fenomenen utanför Pluto


Bortom Neptunus finns Pluto med flera objekt av skilda slag (de större kallas dvärgplaneter ex Pluto) ca 70 000 objekt finns här.

Störningar i rörelser sedda från olika observationer har länge nu misstänkt att det därute finns en gäckande svårfångad planet kallad planet 9.

Planet 9 antas vara orsak till de konstiga banorna av vissa objekt i solsystemets utkant. Den antas behöva finnas för att förklara dessa och antas finnas i riktning mot Valfiskens stjärnbild. Sökandet efter den har dock inte gett något resultat.

Nu har ny forskning gett till resultat att vissa anser att det inte behövs en planet 9 för att förklara de rörelser man inte förstår källan från.

Istället anser dessa att det beror på ett antal transneptunska objekts (asteroider o dvärgplaneter) sammanlagda påverkan som får de mystiska datainsamlingarnas mysterier att förstås.

Vad som är sant eller inte vet man inte men om det kan förklaras med den nya teorin är jag beredd att ta till mig den då den låter rimlig. Man ska försöka lösa problem med det man vet, inte söka det okända som man likväl inte klarar av att finna och troligen inte finns där.

Bilden är på en del av de dvärgplaneter som finns bortom Neptunus i Kuiperbältet.

söndag 17 juni 2018

GW170817 är en spännande och viktig händelses namn på en länge sökt händelse därute i universum.


GW170817 var en gravitationsvåg som observerades av LIGO/Virgo i Italien en interferometri- antenn som söker efter gravitationsvågor och varifrån den 17 augusti 2017 man upptäckte en gravitationsvåg vid en kollision mellan två neutronstjärnor.  En våghändelse vilken numera kallas GW170817.


 Det var första tillfället en gravitationsvåg observerades samtidigt med en elektromagnetisk signal vilket innebar ett genombrott. Händelsen skedde i galaxen NGC 4993 vilken finns cirka 130 miljoner ljusår från oss.

Gravitationsvågen varade i ungefär 100 sekunder och omfattade 3000 cykler. Gravitationsvågens frekvens ökade under observationen till några hundra hertz. Händelsen observerades även av både av Fermi Gamma-ray Space Telescope  och INTEGRAL-observatoriet. 

Signalen var relativt svag vilket förklaras av att den inte hade riktningen direkt mot jorden utan observeras i en vinkel av ungefär 30 grader.

Händelsen kopplas som sagt till en kollision mellan två neutronstjärnor vars massor var mellan 0,86 och 2,26 gånger solens massa.

 Det är inte känt vilket sorts objekt som blev resultatet av sammanslagningen.

De tänkbara resultaten enligt nuvarande kunskaper  är antingen: en neutronstjärna tyngre än någon tidigare känd neutronstjärna eller ett svart hål lättare än något tidigare känt svart hål. 


Men teorin just nu är att det troligast bildades ett svart hål.

Bild galaxen NGC 4993 tagit av Hubbleteleskopet 6 dagar efter det att observation av GRB170817 inträffade. Bildkällor: NASA och ESA

lördag 16 juni 2018

Skulle det bevisas att mörk materia har en svag elektrisk laddning kan äntligen jakten på dess existens och användningsområde börja på allvar.


Fysiker från Harvard University utforskar möjligheten av att mörk materia, eller en liten del av det kan ha en elektrisk laddning. Om så, kanske det om mättekniken förbättras bli nya möjligheter att finnas denna gäckande mörka materia och förstå den. Idag vet forskare mycket litet om den. De vet att den bör finnas men mycket mer vet man inte.

Om mörk materia har en elektrisk laddning skulle denna kunna interagera med vanlig materia genom elektromagnetism så forskare skulle kunna finna detta hittills svårfångna material som utgör ca 25 procent av universum.

Det skulle då kunna ge fler infallsvinklar på hur universum en gång bildades. De flesta forskarna tror att när den första generationen av stjärnor lyste utsände de ultravioletta strålar som drog till sig elektroner från väteatomerna.



Detta tillät vätet att absorbera små mängder av den kosmiska bakgrundsstrålningen vilket är den kvarvarande strålningen från Big Bang. Bakgrundsstrålningen.

Dock upptäcktes att vätet var mycket svalare än väntat det är en gåta forskarna numera tror kan lösas av teorin om mörk materia.  Partiklar av mörk materia kan efter dess bildande efter Big Bang då ha fått precis nog av en elektrisk laddning att interagera med vanlig materia.

En elektrisk laddning i storleksordningen av en miljondels av laddningen  i elektron. Detta bör vara tillräckligt för att kyla vanliga väteatomer likställt med  is som kyler en lemonad förklarar Muñoz en av forskarna på Harward university vilken jobbar utefter ovanstående teori.

Vid denna kylning skulle väteatomerna behöva röra sig mycket långsamt för att kunna dra till sig laddade partiklar av mörk materia. Men allt är teorier och om de stämmer är intresset riktat till att först och främst mäta effekten av detta för att den vägen en gång för alla bevisa att mörk materia existerar.

fredag 15 juni 2018

Mindre asteroider vilka brinner upp i atmosfären likt 2018 LA gjorde den 2 juni i Botswana kan i framtiden bli värdefulla.


Den 2 juni tidig morgon upptäcktes av NASA-finansierade Catalina Sky Survey beläget nära Tucson i USA vilket drivs av University of Arizona och NASA i jakten på jordnära asteroider en asteroid i Jordens närområde. Den fick beteckningen 2018 LA.

 Men de lyckades inte få fram tillräckliga uppföljningsdata för att göra exakta förutsägelser för tid och plats där nedslaget skulle ske. Dock var asteroiden så liten ca 2 meter rätt över att den skulle sprängas i bitar vid inslaget i atmosfären.

Möjliga nedslagningsplatser och bana antogs vara  från södra Afrika, över Indiska oceanen och nya Guinea. Rapporter kom åtta timmar senare om ett ljust eldklot över Botswana i Afrika tidig lördag kväll som stämmer med riktningen för den förutspådda banan för asteroiden.

Asteroiden gick in i jordens atmosfär med hastigheten av 17 kilometer per sekund och exploderade som beräknat som ett eldklot i atmosfären. Händelsen bevittnades av ett flertal observatörer och fångades även på video.


Det är asteroider av detta slag vilka kan vara intressanta vid framtida gruvbrytning i rymden. Om en asteroid av denna storlek har brytbar och lönande malm kan den infångas därute innan den hamnar i Jordens atmosfär eller fortsätter svepa runt därute. Därefter kan den bogseras säkert ner till Jorden  där  kan malmen användas och anrikas.

Bilden visar ett foto på asteroiden från CatalinaSky Survey taget 8 timmar före nedslaget.

torsdag 14 juni 2018

Sverige ska delta i jakten på malm på asteroider i framtiden


Asteroider i närheten av Jorden kan innehålla stora metallfyndigheter.

Jakten på dem ska startas i framtiden med så kallade kubsatelliter  där bland annat Nanosat Lab i Kiruna deltar. Ett projekt där hundratals av dessa mindre objekt (kubsatelliter) sänds ut för at kartlägga närområdet, området mellan Mars och Jorden. Ett område där avståndet inte sätter mer eller mindre stopp för brytning. Skulle vi vilja använde asteroidbältet mellan Jupiter och Mars blev avståndet lite väl stort.

Det var inte länge sedan man trodde att området mellan jorden och Mars inte innehöll några större mängder av asteroider. I dag beräknar man att det finns hundratals miljoner av dem, i storlek från någon centimeter till flera kilometer i diameter. Hittills har cirka 18 000 av dem upptäckts.

Värdefulla grundämnen är vad man intresserar sig för exempelvis platinametaller vilket är en viktig komponent i bland annat bränsleceller. I framtiden bli det troligen lönsamt att starta utvinningar av metaller på asteroiderna. 

Dessa går i omloppsbana runt solen och avståndet förändras mellan oss och dem kontinuerligt. Det var inte länge sedan en passerade cirka 150 000 kilometer från jorden. Ett avstånd vilket är närmre oss än avståndet till månen.

I framtiden kan ses möjligheten att skicka upp hela flottor av små kubsatelliter och låta dem kartlägga rymden i jakt på asteroider lämpliga att bedriva gruvbrytning på genom att undersöka dem med hjälp av radar eller optiska instrument.

Bilden är på Ncube-2, en norsk kubsatellit (10 cm kub)