Nu har japanska forskare lyckats se igenom atmosfären på Venus. Resultat se nedan.

En japansk forskargrupp har nyligen identifierat en mycket omfattande strimmig struktur bland i atmosfären viöken täcker planeten Venus utifrån observationer från rymdfarkosten Akatsuki.


Gruppen visade på ursprunget till denna struktur med hjälp av storskaliga klimatförändringssimuleringar genom datakörningar. Gruppen  leddes av ett  Project Assistant bestående av Professor Hiroki Kashimura (Kobe University, Graduate School of Science) och resultaten publicerades den 9 januari i skriften Nature Communications.


Venus kallas som vi vet ofta jordens tvillingplanet på grund av dess liknande storlek och gravitation. Men en stor olikhet finns, klimatet på Venus är väldigt olikt Jordens. Venus snurrar ett varv runt solen på 225 dygn (ett venusår)  men behöver hela 243 dygn på sig för att rotera ett enda varv runt sin egen axel (ett dygn tar det för Jorden) . Som om inte det räckte roterar Venus också baklänges, Den rör sig runt sin egen axel i motsatt riktning till hur Jorden roterar  i sin bana runt solen. Cirka 60 km ovanför Venus yta viner en östvind vilken på 4 jorddagar sveper ett varv runt Venus i en hastighet av 360km/h.


Skyn över Venus är helt täckt av tjocka moln av koldioxid och kväve (i första hand) och belägna på en höjd av 45-70 km vilket gör det svårt att observera planetens yta från jordbaserade teleskop. Yttemperaturen på Venus är 460 grader Celsius.


En infraröd övervakningskamera ”IR2” som mäter våglängder av 2 μm (0,002 mm) har nu använts för att tränga in och se in i atmosfären.  Kameran fångade detaljerad molnmorfologi av de lägre nivåerna av molnen, ca 50 km från ytan.


Optiska och ultravioletta strålar blockeras av de övre molnlagen vilket förhindrar optisk undersökning men tack vare infraröd teknik kunde dynamiska strukturer i lägre molnen nu avslöjas av IR2.


Studien jämförde detaljerad observationsdata av de lägre molnnivåerna av Venus tagna av Akatsuki's (teleskopets namn se bild) IR2 kamera med hög upplösning genom dess programvara AFE-Venus.


Mönstret i atmosfären som avslöjades  av IR2 kameran visade  en strimmig struktur och kan vara ett fenomen unikt för Venus.


 Förklaringen till den strimmiga struktur  är ett fenomen som är likt Jordens atmosfärs polarjetströmmar. I mitten av och på höga breddgrader bildas över jorden en storskalig dynamik av vindar tropiska cykloner och polarjetströmmar. 


Resultatet från Venus visar då resultaten körs i datasimulering att det är samma fenomen, samma mekanism, som sker i molnlagren över Venus vilket tyder på att jetströmmar (lik de på Jorden) bildas på höga latituder på Venus.


På lägre breddgrader genererar en atmosfärisk våg på grund av fördelningen av storskaliga flöden och planetens rotation stora virvlar över ekvatorn till ner till breddgrader på 60 grader i båda riktningarna.


Man kan med detta dra slutsatsen (som vi vet nu)  att atmosfär eller väderfenomen på likartade storleksordning av planeter som Jorden och Venus uppför sig lika oberoende av atmosfärsinnehåll och densitet av denna.

Bild 1  teleskopet Akatsuki som användes vid undersökningen av Venus atmosfär. Bild 2  de innersta planeterna i vårt solsystem. Från vänster ses Merkurius, Venus, Jorden och Mars.

Mörk materia uppför sig olika beroende på galax

Mörk materia är ett av mysterierna universum. Det är det mesta av materian i universum enligt vad vi vet men likväl osynlig och ännu inte bevisad som existerande.


Men vad vi tror oss veta påverkar den gravitationen och allting i universum fungerar genom stora, osynliga för oss, moln av något vi inte kan se (mörk materia). Astronomer är osäkra på vad det är. 


Men nu visar nya rön att mörk materia finns i mindre koncentration i gamla galaxers centrum än i yngre galaxers. I en ny rapport publicerad den 3 jan. i tidskriften Månatliga meddelanden av Royal Astronomical Society diskuteras detta.



 De mesta av den mörka materian som forskare känner till finns i moln inom galaxer inte mellan galaxerna. Men det finns ett mysterium. Det visar sig enligt datasimuleringar att centrum i äldre galax där stjärnbildning är mindre än i yngre aktivare galaxer då det gäller stjärnbildning skiljer sig åt då  det gäller  mörk materia.


De äldre galaxernas kärnor innehåller mer mörk materia än de yngre galaxerna där hela tomrum av mörk materia finns. Det måste därför finnas ett samband där aktiv stjärnbildning innebär mindre mörk materia och tvärtom och en anledning till detta.


De nya rönen tyder enligt rapporten på att mörk materiakoncentration och värme spelar en betydande roll i hur mörk materia beter sig. Det verkar som att värme trycker bort mörk materia och ej så aktiva galaxers kärnor med lägre temperatur drar till sig mörk materia.


Forskarna drog slutsatsen att galaxer som för länge sedan slutat bilda stjärnor hade mindre energi att knuffa bort mörk materia ur sitt centrum. Medan mer aktiv stjärnbildning i galaxer alstrade mer värme som fick den mörka materian att reagera med att avvika därifrån.


Jag anser dock att man kan dra en annan slutsats. Att stor stjärnbildning använder mörk materia för detta i stor skala och det därför tillfälligt tar slut i närområden där detta sker. Men då mörk materia är den vanligaste materian kommer den tillbaks från omgivningen så snart stjärnbildningen (och värmen) minskar.


Likväl anser jag att mörk materia finns överallt förutom när den tillfälligt använts i stjärnbildningsprocesser där den är en viktig ingrediens för att så ska kunna ske (enligt mig). Jag anser även att den finns lika mycket kanske betydligt mer mellan galaxerna som i mindre aktiva galaxer. Jag anser även att vi inte ska glömma den mörka energin i sammanhanget. Se bild.

Vissa svarta hål kan vara lösningen på snabba resor i rymden. Vintergatans centrala hål är ett av dem.

Svarta hål är kanske det mest mystiska objektet i universum. De är en följd av gravitationskollapser vilket kan ses som en döende stjärna utan gräns vilket leder till bildandet av en sann singularitet – det som händer när en stjärna komprimeras ner till en enda punkt med en oändlig täthet.


 Denna singularitet stansar hål i rum-tiden självt eventuellt kan detta öppna upp en möjlighet för snabba rymdresor. En genväg genom rum-tiden vilket möjliggör resor i kosmisk skala på kort tid. Vi ska även tänka på maskhål vilket kan vara en ännu bättre lösning om de finns och kanske även kan skapas och kontrolleras så vi ej vid eventuell användning av dessa hamnar varsomhelst i tid och rum.  Om inte något av detta existerar och vi kan nå dem kan vi för alltid glömma att resa från vårt solsystem till något annat i vår galax och även att göra resor utanför vår galax. 


 Ett team på Universitetet i Massachusetts Dartmouth och en forskare på Georgia Gwinnett College har visat att alla svarta hål inte är skapade lika. Om det svarta hålet är som det i vår Vintergata, stort och roterande då är utsikterna bra för en rymdfarkost att använda det. Om inte kan det inte användas.


 Det beror på att singulariteten som en rymdfarkost måste brottas med är mycket mild och möjliggörs enbart genom en lugn passage som kan vara möjligt i Vintergatans svarta hål (vilket finns i riktning mot Skyttens stjärnbild) som roterar.


 Vad Georgia Gwinnett College upptäckt är att under alla förhållanden kommer ett objekt som faller in i ett roterande, stort svart hål att uppleva oändligt stora effekter vid passage genom hålets s.k. inre Horisont singularitet. Detta är singulariteten som ett objekt kommer att uppleva av ett roterande stort svart hål. 


Men under rätt omständigheter kommer ett svart håls effekter vara litet vilket möjliggör en ganska bekväm passage genom singulariteten. I själva verket kan det innebära inga märkbara effekter på det fallande föremålet alls. Detta ökar möjligheten att använda stora roterande svarta hål som portaler för hyperrymden resor.


Men alla svarta hål kan inte användas Anledningen till att detta är möjligt är att relevanta singulariteten inuti ett stort roterande svart hål är tekniskt ”svag  i motsatsen till svarta hål där detta inte är fallet kan dessa inte användas. Exempelvis mindre svarta hål där rotationen är svag. 



Detta ovan ska inte förväxlas med maskhål som jag beskrev här den 4 januari. Men oberoende om vi ser på maskhål eller svarta hål som möjliga för resor snabbt kanske ögonblickligt i tid (både fram och bakåt i denna)  och rummet måste vi hitta maskhålen och kunna ta oss dit likväl som till de svarta hålen och kontrollera vart vi kommer och att vi kan ta oss tillbaka.


Avståndet till vår galax svarta hål i dess centrum är 27000 ljusår. Att komma dit för en resa är omöjligt. Då måste det i så fall finnas maskhål i vår omedelbara närhet i ex månens närhet för att vi ska ha användning för  svarta hål. Men då skulle de vara överflödiga om vi redan kan skapa eller hitta maskhål i vår närhet.  Jag tror mer på skapandet av maskhål som realistiskt än att använda svarta hål


Bild på en illustration av hur Vintergatan skulle se ut om vi såg den utifrån.

Kan ett tidigare universum där tiden gick baklänges varit början till BigBang och en helomvändning av tid och rum till det universum vi finns i?

Fysiker har  en ganska bra uppfattning teoretiskt om hur universum kom till och utvecklades bara ett par sekunder efter Big Bang och framåt till dagens struktur.

Men nu har Latham Boyle, Kieran Finn och Neil Turok forskare vid Perimeter Institutet för teoretisk fysik i Waterloo, Ontario vänt denna ut och in.

  

Deras teori är att ett tidigare universum som var en spegelbild av vårt nuvarande fanns innan BigBang. Ett universum vilket fungerade tvärtom i tid och rum där tiden gick baklänges.


”Det är som att vårt universum idag återspeglades genom Big Bang. Perioden innan vårt universum reflekterades genom en  bang ”, sade Boyle en annan forskare inom området.


Han tar upp följande exempel, ”Tänk dig att knäcka ett ägg i det universum som fanns före vårt universum. Det skulle göras helt av negativt laddade antiprotoner och positivt laddade antielektroner. Från vårt perspektiv i tid och rum skulle det upplevas som en händelse där pölen av en äggula blev till ett knäckt ägg till ett helt ägg till  en kyckling. Man kommer att tänka på den eviga frågan om vad som kom först hönan eller ägget.


På samma sätt skulle universum gå från att explodera till en Big Bang singularitet och sedan explodera som skapelse till vårt universum och de naturlagar och den materia vi lever i.


 Forskarna säger att den nya teorin växte fram ur ett missnöje med de bisarra tillägg som föreslagits av fysiker under de senaste åren för att ex förklara mörk materia och mörk energi (något som aldrig bevisats existera bara antagits för att förklara de teorier och skeenden som existerar i universum).


Turok (en av forskarna) har själv bidragit till att utveckla denna nya teori hade som utgångspunkt en djup önskan till en enklare förklaring av universum och Big Bang. Om någon kan hitta en enklare version av historien av universum än den befintliga så är det ett steg framåt ansåg Turok.


Det betyder inte att den nya teorin är sann. Men det innebär att den är värd att titta på ”, sa Sean Carroll, en kosmolog vid California Institute of Technology. Han påpekar att den nuvarande favoritteorin för mörk materia  är inget annat än en ickebevisad teori och det kan vara dags att överväga andra alternativ för att förklara  tid och rum i vår värld och den accelererande expansionen av allt i universum.


Men oberoende vilken teori som utarbetas eller kan vara sann kvarstår frågan dock om varför något skedde om det skedde och är det en återupprepad process?

För andra gången har återupprepande mystiska signaler mottagits från en plats lång utanför vår galax.

Nu har forskare för andra gången observerat mystiska återupprepande radioblixtar från en plats långt bort från vår egen galax. Radioblixtrarna i sig är mycket kortvariga blixtar av radiovågor som lyser och brusar under en bråkdels sekund. Deras ursprung är ett astronomiskt mysterium. Kan vi ta reda på mer om dem kan vi få bättre kunskap om universums storskaliga struktur.


Den första gången en enskild återupprepande radioblixt registrerades var i juli 2001. Då blev   en teori att radioblixtarnas källa var tätpackade rester från en stjärna som hade exploderat. En annan teori att radioblixtarna hade skapats nära ett supermassivt svart hål som slukade gas i sin omgivning.


Fram tills nyligen har forskare inte kunnat utesluta att FRB 121102 med sina upprepade radioblixtar (det första fyndet) var ett unikt eller åtminstone mycket ovanligt fenomen. Det har tills nu inte t hittats några andra exempel på upprepade radioblixtar från en enskild källa bland de över 60 kända observationerna av enskilda enstaka blixtar trots noggranna, uppföljande undersökningar.


Men nu har forskare för andra gången i historien fångat upp sex upprepade radioblixtar från en enskild plats långt bortom vår egen galax. Fyndet har denna gång gjorts med hjälp av Chime-teleskopet i Kanada.


Radioblixtarna verkar komma från en källa ungefär 1,5 miljarder ljusår bort. Enligt en ny studie  berättar forskare att de har observerat sammanlagt 13 radioblixtar med hjälp av Chime-teleskopet, där den upprepande räknas som en händelse. Alla i den upprepande (med sex blixtar se ovan) verkar komma från samma källa. Av de sammanlagda händelserna registrerades åtminstone sju enstaka händelser vid 400 megahertz, vilket är den lägsta registrerade frekvensen hittills.


Det finns enligt studien vissa likheter mellan de två källorna av upprepade radioblixtar (den nu upprepande med sex styck och den upptäckta från 2001 med fem) liksom skillnader mellan dessa och de icke-upprepande enstaka händelserna.


 Detta kan hjälpa forskare att i framtiden identifiera vad  radioblixtrana är effekter av eller från.


Ännu finns inga förklaringar på radioblixtarna varken de som kommer som enstaka från någon plats eller de hittills funna vilka upprepade sig från sina platser.

Men troligen kan de i framtiden förklaras när vi väl förstår (om vi kan göra detta)  hur BigBang skedde och dess händelsekedja i tid och rum. När  tid och rum uppstod.


Bild radiokällan FRB 121102 tyvärr fungerar inte medföljande länk där man några sekunder kan höra bruset från källan.

Planeter runt röda dvärgar är troligen livlösa. Det innebär att de vanligaste planeterna i solsystemen i universum är livlösa.

Jorden bildades till en stenplanet vid en gul medelstor stjärnas solsystem troligen genom att det över hundratals miljoner år var fullt av  isiga, dammiga, gasfyllda material från kometer och asteroider i närområdet vilka tillsammans gick samman till större kroppar.


Om samma process behövs för planeter runt röda dvärgar ska få vatten och liv uppstår  det problem.


Forskare har med hjälp av rymdteleskopet Hubble och Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT) i Chile upptäckt  snabbt eroderande damm och en gasdisk som omger närområdet av en röd dvärgstjärna AU Microscopii (AU Mic).


Disken består av snabbrörliga moln (kallade blobbar) av material som agerar som en snöplog genom att trycka små partiklar innehållande (eventuellt)  vatten och andra flyktiga ämnen (inklusive kometer och asteroider)  ur dvärgstjärnans närhet.

 Innebärande att krascher av detta material inte sker på stenplaneterna i den zon där liv antas ha bäst förutsättningar att uppkomma.


Astronomer vet inte hur dessa  blobbar kom till. En teori är att det är kraftfull massa utslungad från dvärgstjärnans första tid. Sådan energirik aktivitet är vanligt bland unga röda dvärgar.


Steniga planeter som kretsar kring röda dvärgstjärnor och bildats i detta kaos kan därför vara torra och livlösa enligt en ny studie utformad med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubbles data. Vatten och organiska föreningar nödvändiga för liv som vi känner det kan ha blåst bort innan de når ytan av unga planeter i röda dvärgplaneters solsystem.


Röda dvärgar är mindre och svagare än vår sol men är även vanligast däruppe och har även längst livslängd.


Snabbrörliga blobbar av material verkar utkastande av partiklar från AU Mic disken (den röda dvärgstjärnas närområde som undersökts). Om disken fortsätter att försvinna i denna snabba takt kommer den att vara borta om ca 1,5 miljoner år. Då hinner dock det  isiga materialet från kometer och asteroider även att ha rensats ur disken. Resultat att vatten och materia för liv den vägen blir stängd. Planeten blir stenhård och fast.


Undersökningar visar även att planeter är vanliga runt röda dvärgar. I själva verket bör de innehålla huvuddelen av vår galax planeter. 


Men ovanstående observationer tyder på att vatteninnehållande planeter kan vara sällsynta i  närhet av röda dvärgstjärnor (eller omöjliga med den kunskap vi har idag) säger i rapporten Carol Grady Eureka i Oakland, Kalifornien, co-utredare av Hubble observationer.


Men säger jag. Det finns kanske skilda slag av händelser som kan ske för att liv ska uppstå. Ingen vet vi här på Jorden vet bara de sätt vi lyckats få en hållbar teori utifrån.   

Bilden är på Proxima Centauri vår närmsta stjärna från solen räknat. En röd dvärgstjärna 4,2 ljusår bort.

Rymdteleskopet TESS har upptäckt sin tredje exoplanet

Rymdteleskopet TESS har upptäckt en tredje liten planet utanför vårt solsystem tillkännagav forskare vid det årliga mötet för American Astronomical Society i Seattle.


Den upptäckta planeten har fått beteckningen HD 21749b och har sin bana runt en ljus närliggande dvärgstjärna ca 53 ljusår bort i stjärnbilden Rombiska nätet. Planeten har fått namnet HD 21749b och verkar ha den längsta omloppstiden av de tre planeter som hittills identifierats av TESS. Rombiska nätet i sig är en liten ljussvag stjärnbild på södra stjärnhimlen.


 Temperaturen på ytan på HD 21749b är enligt beräkningar omkring 150C vilket är relativt svalt med tanke på dess närhet till sin sol.


Troligen är denna planet inte lika gasaktig som Neptunus eller Uranus enligt rapporten istället har den en densitet i atmosfären som vatten eller en mycket tjock atmosfär.


Jag själv tror att det kan vara anledningen till att planeten kan hålla en något låg yttemperatur och inte förlorar sin gas eller vätskeliknande atmosfär. Troligen i första hand bestående av väte. 


Även att dess sol är en dvärgstjärna dock starkt lysande gör att temperaturen kan hållas på en nivå på planeten som inte får atmosfären att försvinna ut i rymden.


 Annars är stenplaneter de vanligaste planeterna på avstånd så kort som denna ligger i förhållande till sin sol. Detta då atmosfärer försvinner ut i rymden vid för hög värme. Vi ska inte jämföra med den tjocka atmosfär Venus har i vårt solsystem då ovanstående HD 21749b ligger mycket närmre sin sol än Venus gör vår sol.


HD 21749b  är unik just på grund av sin närhet till sin sol men med bibehållen atmosfär.


Bild på teleskopet TESS

New Horizons färd fortsätter nu mot nya okända mål.

Den 1:e  januari 2019 flög NASAs New Horizon  förbi en asteroid av sten och is som kallas 2014 MU69 ( Ultima Thule). Det nu mest avlägsna och plats någonsin som besökts av en farkost konstruerad av människor. 


New Horizon sköts upp den 19 januari 2006 och på dess färd har den besökt  Jupiter efter 13 månader. Här fick den ny fart av Jupiters gravitation till att accelerera  till målet två miljarder km bort, Pluto.


Den 14 juli 2015 var New Horizons framme i  Kuiperbältet och besökte Pluto. Mycket förvånande bilder och ny kunskap kom tillbaka från besöket.


Efter detta fortsatte resan ut i Kuiperbältet och målet bestämdes till den under New Horizons resa upptäckta Ultima Thule. En asteroid som upptäcktes 2016.


 Teamforskare använder nu aktivt det interamerikanska observatoriet Cerro Tololo  beläget i Chile för att skanna himlen för objekt som MU69 vilka  rymdfarkosten nu ska styras mot. Teamet försöker även  använda instrument ombord på New Horizons för att söka nya mål vilket är en uppgift som den inte var tekniskt konstruerad till men som likväl kan lyckas. Om det lyckas skulle New Horizon bli den första rymdfarkosten någonsin att upptäcka sitt eget mål.


Vid någon tidpunkt under 2030-talet kommer plutoniumet som håller liv i farkosten att ha tagit slut och dess känsliga elektronikinstrument kan då inte längre drivas. Men fram till dess kommer rymdfarkostens radiosändare att sända data tillbaka till jorden miljarder mil från utkanten av vårt solsystem och får vi hoppas se nya intressanta platser.


Bild Asteroiden Ultima Thule

Är allt uppbyggt av små elektriska och magnetiska fält. Vad är då vi och vad ska vi bli och varför finns vi?

En elektron anses vara en liten partikel av negativ laddning som bygger upp en atom. Men kan man se den så? Knappast.  Så vitt fysiker vet för närvarande har elektroner ingen inre struktur och således ingen form i den klassiska betydelsen av ordet form.  Det är därmed omöjligt att se en elektron  direkt i mikroskop eller någon annan optisk enhet för den delen.


Vi måste se på kvantvärlden för att kunna hitta något att försöka förstå. Att se olika former i vår makroskopiska värld betyder att upptäcka med våra ögon sådant som ljusstrålar studsande mellan olika föremål runt omkring oss.  Men vad ersätter begreppet form i mikrovärlden? 


Då ljus inte är något annat än en kombination av oscillerande elektriska och magnetiska fält vore det användbart att definiera egenskaper av en elektron som information om hur den svarar på tillämpad elektriska och magnetiska fält.


 En exempelvis elektrisk laddning. Det beskriver då kraften och i slutändan accelerationen elektronen  upplever inom vissa externa elektriska fält. Inom en atom exempelvis eller när atomer av ett grundämne ex möter en atom av annat grundämne.


En kraft som vi bör förstå inte nödvändigtvis se, men som är viktig  att förstå ytterligare något om för förståelse av universum och oss själva. Hur vi uppkommit, vad vi är och vad vi ska bli (om vi nu ska bli något eller bara kan ses som tillfälliga manifestationer i tid och rum). 

Men vilken inställning vi än har anser jag att inget som finns varken du eller jag eller något annat är betydelselösa manifestationer i tid och rum. Vi har en plats att fylla just i denna tid i ett rum där vi finns. Vi är följden av något annat som i sin tur är följden av något annat sedan tidens begynnelse eller rummets början. Om nu något kan benämnas det.

Små Cub-satelliter ska i framtiden seriekopplas för att bilda enormt stora rymdteleskop.

Det har hittats mer än 3900  planeter utanför vårt solsystem. De flesta av dem har upptäckts som en skugga då de passerar förbi sin sol.


 Men att veta mer om planeterna inklusive om de har syre, vatten och andra tecken på eventuellt liv kräver långt mer kraftfulla verktyg.


Teleskop av en storlek som de största på Jorden. NASA-ingenjörer arbetar nu med att  utveckla nästa generations rymdteleskop, inklusive teleskop med flera små speglar monterade eller vajande till mycket stora teleskop som en gång ska seriekopplas i rymden.


NASA:s kommande James Webb Space Telescope är ett exempel på en segmenterad primär spegel, med en diameter på 6,5 meter och 18 sexkantiga segment vilken ska vara i drift och uppe 2020. Ett teleskop som blir det kraftfullaste hittills.


Nästa generations rymdteleskop (efter James Webb teleskopet) förväntas ha en diameter på 15 meter med över 100 spegelsegment.


För att hålla alla dessa spegelsegment på plats hoppas forskare att de ska finnas på små satelliter vilka följer med spegelsegmenten och kan agera som guider till stjärnor genom att vart och ett segment med en laser pekar tillbaka på teleskopet för att kalibrera systemet och därmed producera bättre och mer exakta bilder av avlägsna världar.


Teleskopet blir därmed ett nätverksbygge av små cub-satelliter som hålls samman av små lasrar för att tillsammans bilda ett stort spegelteleskop.


Bild på en cub-satellit. Kanske det är ett hundratal liknande som ska hålla samman det framtida stora spegelteleskopet.

Ett tredje intressant gasmoln från tidens början där tiden står still har upptäckts långt därute i universum

Forskarna räknar med att stöta på en massa konstiga saker i universum. Orkaner av mörk materia, nebulosor och galaxer vilka slukar varandra för att ta några exempel som man funnit därute.


Men det finns även tomrum där inga galaxer finns. Tomrum vilka man inte förstår varför de finns. Men även gasmoln från tidens början.


För tredje gången någonsin har nu astronomer som arbetar vid W.M. Keck-observatoriet på Hawaiis sedan länge slocknade vulkan Mauna Kea att de har identifierat ett massivt interstellärt gasmoln som verkar orört sedan BigBang.

Ett vätemoln från universums tidigaste minuter från en tid innan väte och heliumatomerna skapade universums första stjärnor och senare resten av elementen i det periodiska systemet.


Lagets upptäckt är det tredje molnet av kosmiska gas och tros vara helt fri från grundämne förutom väte.


De två första molnen upptäcktes 2011 av astronomen Michele Fumagalli med kollegor vilka även de använde Keckobservatoriets teleskop. De fann att molnet vilket nu upptäckts LLS1723 är likt de först upptäckta molnen inte heller detta visade några spår av några ämnen förutom väte.


Enligt Robert och hans kollegors rapport är förståelse av hur molnen inklusive LLS1723 kan ha överlevt obefläckat av tungmetaller under så lång tid en fråga som kommer att kräva ytterligare studier av molnets närliggande grannskap.


Man ska veta att avståndet till molnet är 1,5 miljarder ljusår och tiden då BigBang inträffade är 14 miljarder år bort. Detta innebär en lång skillnad i tid vilket gör att förvåningen över att molnet inte innehåller några grundämnen än mer förvånande. På något sätt är molnet konserverat i tid och rum händelsemässigt. Men varför?


Att finna och studera opåverkade vätemoln från tidens början kan också avslöja ny information om hur universums första stjärnor bildades från metallfria omgivningar. Paradoxalt nog är detta något som forskare endast kan slutföra genom att hitta moln där ingenting skett sedan Big Bang.


Bild på observatoriet varifrån upptäckterna gjorts

Krocken med Stora Magellanska molnet räddar Jorden och mänskligheten under några miljarder år. Men efter det kommer Armageddon för Vintergatan.

Stora Magellanska molnet är en dvärggalax på kollisionskurs med Vintergatan. Det dröjer dock ca två miljarder år innan katastrofen vilken blir en respit innan den annars större väntade stora katastrofen om fyra miljarder år vilken då uppskjuts några miljarder år.


Det stora Magellanska molnet är en av de satellitgalaxer som kretsar kring Vintergatan. Men istället för kretsande på säkert avstånd eller att den bryts fri från Vintergatans gravitationskraft fann forskarna att galaxen är på väg att krascha in i Vintergatan.


I dag ligger galaxen 163000 ljusår från Vintergatan och närmar sig denna i en hastighet av ca 400 km/sek vilket innebär en krasch med Vintergatan om ca 2,5 miljarder år. Detta har konstaterats av astrofysiker vid Durham University.


När det händer blir det en krasch motsvarande en massa av 250 miljarder solar som åker in i Vintergatan och hela Vintergatan kommer att skakas om och hela solsystem att slungas ut i tomma rymden, sa Carlos Frenk, chef för Institute for Computational kosmologi på Durham. Dock betyder inte detta att de solsystem som stöts ut förändras utan enbart att de förändrar sin bana.


Vintergatan är en ovanlig spiralgalax. Här finns betydligt färre stjärnor än i jämförbara galaxer. Det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum är även det litet endast en tiondel så stor som i liknande galaxer.


Men kraschen kommer att ändra detta. Vintergatan kommer att bli lik andra galaxer av motsvarande slag. Med fler stjärnor och det svarta hålet kommer att frossa på detta plötsliga oväntade överflöd av bränsle och kommer att gå bärsärkagång med resultatet att det svarta hålet når upp till 10 gånger dess nuvarande massa.


 Men positivt är att den förväntade katastrofen kraschen med det fem gånger mindre Stora Magellanska molnet än Vintergatan förlänger mänsklighetens och Jordens existens.


Det finns en värre katastrof i framtiden.  Andromedagalaxens krasch med Vintergatan om beräknade 4 miljarder år fördröjs några miljarder till om sex miljarder år då kraschen med Stora Magellanska molnet rubbar hela Vintergatans nuvarande läge och riktning mot Andromedagalaxen.
  

När väl kraschen med Andromedagalaxen kommer blir det en katastrof dör båda galaxerna och eventuellt liv i solsystem i Andromedagalaxen likt här i Vintergatan när de två kolliderar. Armageddon inträffar.


Det Stora Magellanska molnet är stort men det kommer inte att förstöra vår galax, sade han. ”Det kommer producera fantastiska fyrverkerier men vårt solsystem kommer att finnas kvar och mänskligheten med denna om vi fortfarande finns då.


Men sammanstötningen med Andromeda kommer verkligen att bli ett armageddon som kommer att vara slutet för Vintergatan som vi känner den.


Jag tror att om mänskligheten finns då har den för länge sedan koloniserat nya planeter långt bort från katastrofens värsta platser. Det finns säkert platser vilka matematiker räknat ut är skyddade vid katastrofen. Kanske vi då kan förflyttas genom maskhål till andra galaxer eller otroliga tanke andra dimensioner i tid och rum.


Solen själv beräknas ha ca 8 miljarder år kvar att existera i sin nuvarande form.


Bild Andromedagalaxen

Spännande händelser som vi kan se fram emot i rymden under 2019

Här finns en uppräkning av händelser  under 2019 i rymden vi kan se från Jorden.


Det sker solförmörkelse. Det blir en supermåne, olika planetkonstellationer att åskåda ex en konjunktion mellan Jupiter och Venus. Satellituppskjutningar mm.


Utöver det kommer säkert överraskande upptäckter och överraskande forskarrön plus naturligtvis överraskningar där uppe vi inget vet om eller väntar oss.

Indien planerar 32 rymduppdrag under 2019

Indien planerar 32 rymduppdrag under 2019 säger en tjänsteman i Bengaluru. Uppdragen inkluderar den andra månmissionen Chandrayaan-2 vilken ska landa på månen med landare och rymdbil.



Indiens rymduppdrag  2021-22 Gaganyaan, kommer också att drivas i år , sa Sivan i ett förstklassigt nyårsmeddelande från av rymdbyråns toppledare till sin personal. Uppdraget har som mål bemannade farkoster.



"Gaganyaan-aktiviteterna kommer att gå för fullt för att uppnå de olika utvecklings- och kvalificeringsmilstolparna," sade ordföranden för rymdbyrån.


I övrigt är många av uppdragen att sända upp farkoster för att kontrollera gröda, väder mm från rymden. 


Men nog kunde vi samarbeta mer över gränserna som jag skrev i går då skulle allt bli billigare och vi skulle komma längre i vår forskning istället för att forska o jobba med rymduppdrag lokalt i skilda stater.


Bilden är på loggan för ISRO- Indian Space Research Organisation Indiens rymdorganisation.

Kina har landat med en sond på månens baksida för att bland annat undersöka möjligheten av att odla potatis.

Chang'e 4 är namnet på farkosten som den 3 januari landade på månens sedan tidigare dåligt utforskade baksida. Månens baksida kan inte ses från Jorden då månen inte roterar utan alltid vänder samma sida mot Jorden.


Det är första gången en rymdsond har landat på månens baksida och bakom bedriften ligger Kina.


 Men även Sverige har en del i rymdäventyret. Ett av sondens instrument, kallat Advanced small analyzer for neutrals (ASAN) har byggts av IRF i Kiruna. Instrumentet har som syfte att undersöka hur strömmen av laddade partiklar från solen växelverkar med månytans baksida.


ASAN, som utvecklats i samarbete med det kinesiska nationella rymdforskningscentret NSSC, är monterat på fordonet som tar sig fram på månen.


Detta är andra gången ett svensktillverkat instrument befinner sig på månen. När Apollo 11 genomförde sin månlandning 1969 var farkosten försedd med kameror från Hasselblad (vilket jag väl kommer ihåg). 


Uppdragslistan är lång för Chang'e 4  och innehåller bland annat att undersöka om växter kan odlas trots den låga gravitationen på månen och då bland annat potatis. Dessutom ska det utforskas om polernas resurser av vatten.


– Eftersom månens yta är skyddad från elektromagnetiska störningar från jorden är det en idealisk plats att utforska miljö på, säger Tongjie Liu, biträdande direktör för månutforskning och rymdprogram på Kinas nationella rymdadministration.


Enligt mig är all rymdforskning  intressant och lärorik. Det kan ge mer kunskap om vad vi människor är, hur allt kom till och varför. Något varje människa troligen någon gång frågat sig och merparten av människor önskar få svar på. Vad är meningen med allt om det finns en sådan och om inte varför?


Men jag anser rymdforskning är dyr och att alla stater efter förmåga ska gå samman om detta och hjälpas åt inte dra åt skilda håll stat för stat. Om vi kunde samsas inom detta område resursmässigt och forskarmässigt är jag säker på att vi skulle komma mycket längre i vetenskapen om universum och vad det är och även få en billigare forskning.

Kan det vara så att vårt universum vilar på en bubbla i en annan dimension?

På Uppsala Universitet har forskare utarbetat en ny modell för universum – en som kan lösa gåtan om mörk energi. I deras nya artikel publicerad i Physical Review Letters föreslår de ett nytt strukturellt koncept, inkluderande mörk energi där vårt universum ligger på en växande bubbla i en annan dimension.


Forskarna säger i artikeln att: Vi har känt till de senaste 20 åren att universum expanderar i en allt snabbare takt. Förklaringen till detta är den ”mörka energin” vilken genomsyrar alltet. Det har länge hoppats att strängteorin ska ge svaret på hur den mörka energin agerar i detta. 

Men forskarna i Uppsala föreslår nu en ny modell där mörk energi får vårt universum att följa med som medföljare på en växande bubbla av ett annat universum i en annan dimension. Hela vårt universum hysas i utkanten av denna växande bubbla som en egen bubbla.


Forskarna fortsätter med följande antagande: All befintlig materia i vårt universum motsvarar ändarna av strängar som sträcker sig in i en extra dimension. Forskarna visar också att expanderande bubblor av detta slag kan komma till stånd inom ramen för strängteorin. Det är därför tänkbart att det finns fler bubblor än vår (kanske oräknerliga) och härmed fler universum.


Jag anser att det är mycket möjligt att det finns obegränsat många universum likt det finns obegränsat (vilket jag tror) stjärnor, solsystem och galaxer därute och inte bara i rummet utan även i tiden. Strängteorin anser jag även vara mycket trolig.


Bilden anser jag vara spännande att fundera kring då man läser ovan.

Kanske den missade länken på hur liv uppstår ha hittats. Ett forntida RNA.

Det finns platser i universum där liv borde finnas då ingressen för det finns där men likväl inget liv hittats. Vi har ett antal månar i vårt eget solsystem. Vi har Mars där vatten finns men likväl inga tecken på liv. På Jorden finns liv på alla möjliga och omöjliga platser.


Men nu har kanske detta mysterium lösts genom ett fynd på en länk av ett forntida RNA som en gång fanns vilket möjliggjorde att livet uppstod på Jorden.


För miljarder år sedan blandades molekyler på ett livlöst och tumultartat på Jorden vilket bildade de första livsformerna genom detta RNA.



Medan vissa säger att livet uppstod av enkla kedjor av molekyler säger andra att tidiga kemiska reaktioner bildade självreplikerande RNA. Ribonukleinsyra  förkortas RNA en makromolekyl som finns i alla levande organismer.


Hos levande celler finns det genetiska materialet i form av den mer stabila molekylen DNA. Deoxiribonukleinsyra (DNA) är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen, arvsmassan i samtliga av världens kända organismer (med undantag av RNA-virus). DNA-molekylen finns i identiska kopior i varje cell i en organism. Dess huvudsakliga funktion är att långtidsförvara information som påverkar organismernas utveckling och funktion. DNA liknas ibland vid programkod.



RNA återfinns däremot i mer kortlivade molekyler.

RNA fungerar som en dekoder eller messenger av genetisk information. Det finns nu en teori om att RNA var något annorlunda i tidernas begynnelse.


Minst en beståndsdel i det tidiga RNA kan ha  skiljt sig från vad som finns i den moderna formen har en grupp forskare rapporterat den 3 dec i tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences.


Det moderna RNA, tillsammans med dess socker och fosfatryggrad består av fyra huvuddelar Adenin (A), Cytosin (C), Guanin (G) och uracil (U).


Men det visar sig att det tidiga RNA kan ha haft en kvävebas som inte ingår i den moderna formen. Inosin tros ha funnits i mixen av det tidiga RNA  istället för guanin.


Forskarna är förvånade över att RNA kan bilda och replikera något, mer exakt, än den gör i en blandning med guanin om denna byts ut mot inosin. Något som kan ha varit fallet i det första RNA.


Kanske det var tvunget för att liv skulle uppstått och det är något som fattas på platser i universum där byggstenar för liv finns men inget liv likväl uppstått. Det första RNA.


Kanske det även är viktigt för fortbildning och bestående liv att detta inosin sedan försvinner och ersätts av guanin för livets fortsättning, evolution och överlevnad.

Ingen vet men tanken är svindlande. Det kan även betyda att detta första RNA är en mutation vilket skett enbart på Jorden och innebär att det finns både RNA av det slag vi har på Jorden i dag och även DNA på många planeter men den tändande gnistan till liv saknas. Det första RNA.


Bilden ska vara en illustration vilken visar skillnaden mellan DNA och RNA.

Planeter av ett slag vi inte har i vårt solsystem finns därute ”safirplaneter”.

En ny studie visar att det finns ett slags planeter kallade Super-jordar troligen glittrande av rubiner och safirer.


Forskare har upptäckt dessa världar runt andra stjärnor vilka är en klass av planeter vi inte har i vårt solsystem. Exoplaneter som är steniga (fasta) men har  upp till 10-20 gånger mindre  massa än stenplaneterna här  där Jorden är störst av dessa i vårt solsystem. De större planeterna i vårt solsystem är gasplaneter. 


Stenplaneter av det slag vi funnit därute finns inte i vårt solsystem. Men de verkar ha bildats nära sin sol och är troligen till stor del innehållande både safirer och rubiner på grund av att ha bildats i en extremt varm miljö.


”Vi har genom rapporten visat att mångfalden av planeter superjordar i synnerhet kan vara mycket större än man tidigare trott”, säger författaren Caroline Dorn, en av exoplanetforskarna vid universitetet i Zürich i Schweiz.


Forskare har ofta tänkt på superjordar som rika på järn, likt jorden, säger  Dorn och fortsätter ”dessa skulle då ha bildats i de kalla delarna av de protoplanetära skivor som fanns vid solsystems bildande vilket även skett med Merkurius, Venus, Jorden och Mars.


Dorn och hennes kollegor säger dock att denna nya typ av stora safirrika superjordar är laddade med kalcium och aluminium, samt mineralrik på dessa element, inklusive safirer och rubiner. Dessa planeter skulle därför ha bildats i de varmare delarna av de protoplanetära skivorna (mycket nära sin sol). Forskarna har räknat ut att denna nya klass av superjordar bör vara 10 till 20 procent mindre täta än Jorden.


Superjordar som vi vet om och vilka Dorn och hennes kollegor undersökt är superjordarna 55 Cancri e, HD 219134 b och WASP-47 e vilka i tidigare arbete redan antagits ha en ovanligt låg tätheter.


 En potentiell förklaring för dessa låga övergripande tätheter har tidigare varit att de har tjock atmosfär. Men detta har omtolkats eftersom planeterna kretsar nära sina stjärnor så nära att de är utomordentligt varma vilket gör det sannolikt att någon tjock atmosfär om den funnits skulle ha avdunstat bort för länge sedan.


Bilden är en illustration av 55 Cancri e

Meteorer kan användas för att kryptera datatrafik.

Meteorer kan användas inom kommunikationen som kryptografiassistenter. Meteorer reflekterar radiovågor vilket gör dem lämpliga till att reflektera radiosändningar på avstånd upp till 2 000 kilometer. De reflekterar radiovågor och hjälper till med att på det sättet kryptera innehållet. Denna reflektion är oförutsägbar vilket gör krypteringen oförutsägbar och svår att kryptera av.


Meteorer är oförutsägbara i sina rörelser däruppe vilket ger ett betydande hinder för signalavlyssning. Docent Amir Sulimov på Kazan universitetet i Tatarzan i Ryssland förklarar, ”Varje meteors rörelse bildar ett slags skugga som liknar en ellips över jordens yta. Alla kommunikationsstationer inom detta område kan ratta in på kanalen.


Meteorelipsen avgränsar ett visst område där potentiella missdådare kan försöka avlyssna signalen ”. Experiment och modeller visade att möjligheten att avlyssna en meteor ”kanal” försvinner på 30 kilometer avstånd, men teoretiska beräkningar visar att den kan  kvarstå på ett avstånd av 300 km längs små radier och 850 kilometer längs stora radier” avslutar Sulimov.


Ytterligare forskning får visa avstånden som partiell avlyssning av kryptografiska nycklar är genomförbart.


De bör ju minska tycker jag om det ska kunna genomföras utan risk för avlyssning från obehöriga. Men troligen behövs dyr och avancerad utrustning för att kunna avlyssna trafiken. Men stater har säkert resurser till detta.


Jag anser att det är ett osäkert krypterande att använda meteorer för detta. Om inte först forskningen gör det mer säkert än jag tolkar det efter rapporten detta inlägg utgår från.


Bilden är på en okänd meteor.

Är vi ensamma eller inte i universum. Drakes ekvation ska vara en hjälp till att reda ut detta. Men?

Drakes ekvation är en ekvation skapad av radioastronomen Frank Drake 1961 för att uppskatta antalet högteknologiska civilisationer i Vintergatan vid en given tidpunkt i historien. Högteknologiska civilisationer likt andra slag av samhällen kommer och går.


Det gäller att finna civilisationer därute om de nu finns på ungefär samma nivå som vi är i om vi ska kunna få kontakt eller förstå dem. 


Ekvationen skall inte ses som ett exakt sätt att beräkna antal platser i Vintergatan där liv kan finnas vilket besitter teknologisk förmåga att kommunicera med exempelvis radiovågor, och därmed bli upptäckbara av andra liv med samma förutsättningar (oss själva till exempel).


Ekvationen bygger på en rad antaganden om förutsättningarna bakom uppkomsten av liv och civilisation med teknik i universum generellt.  Men beräkningar och mätningar har alltid osäkerhetsfaktorer.
  

För ekvationen Drake utarbetade har vi ingen aning om osäkerheten kopplad till någon av de parametrar som ingår.


Vilken andel av planeter där livets byggstenar finns fick så småningom liv och vilka av dessa liv som vi känner det som utvecklades till högteknologisk civilisation? 


Noll procent? 100 procent? Någonstans däremellan? Är det 50 procent plus eller minus 5 procent? Eller plus eller minus 25 procent? Eller plus 5 procent och minus 25 procent? Ekvationen Drake arbetade fram har ett betydande antal antaganden och tills de antagandena verifieras kan det inte litas på beräkningens resultat.


Sedan bör vi ha i åtanke att där liv och civilisation verkligen utvecklas kan denna hämmas av skilda slag av filosofi, krig, religion och politik. Samhällen utvecklas även olikt på samma planet det har vi många exempel på här på Jorden.