Vi får alla veta att vi är unika och att ingen människa är den andra lik. Vi har alla egna fingeravtryck som vi präglar verkligheten med.
Ingen har varit lik någon annan sedan människan kom till och skapades. Vi ingår i en skapelse som fortskrider och som vi utan tvekan kan kalla evolution. Evolutionen är ett bevis på Guds skapelse, inte tvärtom som många fått för sig.
Men om vi nu alla är olika och alla alltid varit unika individer psykiskt som fysiskt, vad innebär det då att vara normal?
Knappast en psykisk eller fysisk status. Man kan däremot se normalitet som det svenska lagom. Inte för mycket och inte för litet. Något som kan accepteras utifrån regler och normer i en viss tid.
Om man tillhör detta lagom kan man accepteras. Men det innebär inte att man inte är olik andra. Man är fortfarande unik men vissa idéer ex bör man inte förverkliga om de ses som icke lämpliga i den tid som man hamnat i.
Utseendet kan man i dag förändra hur man vill genom kosmetika och operationer. Därför ser vi många som ser mycket lika ut då dessa försöker likna det vanligaste skönhetsidealen av vår tid.