Religionsstiftare, filosofer, kungar och politiker av alla slag har i alla tider haft idéer om vad som är bäst för mänskligheten.
De har i många fall fått medlöpare som på alla vis försökt förverkliga idéerna.
Men ännu har inte ett utopia bildats där samhället fungerat perfekt för alla eller som utilitarismens män ansåg skulle vara ledstjärnan, ”Största möjliga lycka åt största möjliga antal.” (Jeremy Bentham och John Stuart Mill)
Varför har mänskligheten misslyckats? Jag tror att det beror på människans inneboende egoism. Varför ska jag dela med mig, anser de flesta människor. Inte ens släkter bryr sig om varandra i västvärlden längre.
Vi kämpar för oberoende av andra. Familjer i dag skapas för att både man och kvinna ska vara oberoende av varandra. Vad finns då kvar av familjebildning mer än känslor och kan man bygga ett livslångt förhållande på enbart känslor?
Förr ansågs inte detta, utan känslor sågs som bonus men ej nödvändigt, vänskap och att arbeta gemensamt var vad som krävdes.
Människan är konstigt nog ett socialt gruppdjur men kan inte agera socialt utan schismer med sina medmänniskor.
Detta är en gåta men kan kanske förklaras sålunda att i människan finns en inneboende vilja till förändring.
Säkert har människan av vår skapare programmerats som en evolutionsvarelse där förändring av socialt liv, uppfinningar och förändring av natur och miljö är inneboende.
Om inte detta funnits skulle ingen utveckling funnits. Av någon anledning önskar naturen detta och därför har människan fått denna uppgift i naturen av Gud som jag ser det som vår skapare.
