Ceres ljusa fläckar ännu ett mysterium. Är de organiskt betingade?

Mycket har skrivits och förundrats över de blänkande partier på Ceres vilka upptäcktes vid rymdsonden Downs besök över dvärgplaneten 2015.

Salt av något slag vilket reflekterades i solsken blev den troliga förklaringen till slut.

Men inget är säkert. Nu har ett nytt fenomen setts i samband med fläckarna.

De ses lysa oberoende av solljusets intensitet dag som natt på Ceres och skenet är olika starkt över tid.

Kanske det kan bero på vatten med någon förening vilken avdunstar och ger detta sken. Men inget är säkert. Forskarna är förbryllade över vad som sker här. Mysteriet om de skinande fläckarna på Ceres är långt ifrån löst.

Det enda jag tror man kan vara överens om är att de är högreflekterande och reagerar på ett mycket känsligt vis på ljus och förändrade ljusförhållanden. Om de är organiskt betingade diskuteras även numera.

En teori om hur de första svarta hålen bildades till jättehål.

Teorin är att en stjärna kollapsade och efter en nova bildade ett svart hål i närområdet hade andra nybildade stjärnor kollapsat och hålen drogs in i varandra. Samtidigt drogs gas även in i hålet och allt kollapsade i sig själv och hålet blev ett mycket stort svart hål.

Idag kollapsar och har över tid andra stjärnor av åldersskäl kollapsat och bildat egna svarta hål.

Nybildning av stjärnor sker även i områden där hålen finns i första hand. Ett sådant är i centrum av galaxer där det antas att det alltid finns svarta hål ibland mer än ett.

Troligen var det här de första hålen bildades då det var här de flesta stjärnorna fanns från början och risken för kollapser därmed störst redan i begynnelsen. 

Avståndet till misslyckade stjärnbildningar var därför säkert troligast här och även indragningar av mindre svarta hål till ett större hål. Plus att här säkert nu som då fanns gas för bildande av nya stjärnor eller som ofta troligen hände den gasindragning vilken hjälpte till att bilda jättehålen vilka ofta finns i galaxers centrum.

Följ länken här för att läsa mer om teorier av hur svarta hål bildats  efter Big Bang. Ovan är lite av mina funderingar efter att ha läst den artikel som länken går till en länk där Hubbleteleskopets fynd och teorier utefter detta beskrivs.

Gasplaneten Neptunus är den kallaste planeten i vårt solsystem. Observera att det handlar om planet.

Cirka -200C är temperaturen i de skikt av atmosfären där mätning gjorts på Neptunus. Detta gör den till den kallaste planeten i vårt solsystem.

Den blå iskalla planeten är av någon anledning den kallaste av dem alla åtta.

Säkert är det betydelsefullt att planeten är den planet vilken ligger längst bort från solen och att dess bana är längst ut. Småplaneterna med Pluto är inte räknade då de inte ses som planeter utan dvärgplaneter därav tas inte deras temperatur med i denna uppställning.

Så det man kan ta med sig från detta inlägg är att den yttersta av våra planeter i solsystemet den djupblå gasplaneten Neptunus har en temperatur av ca -200C. Utanför dess bana ligger småplaneter, Pluto mfl.

Den absoluta nollpunkten i universum i den iskalla rymden är 273,15C under denna temperatur är finns ingen lägre kyla vilket vi kan förstå idag.

Juno vid Jupiter 4 juli 2016. Diamantplaneter finns otroligt nog.

Den 5 augusti 2011 sändes rymdfarkosten Juno upp på sin färd mot Jupiter.

4 juli i år ska den vara framme vid planeten och påbörja sitt uppdrag. Uppdraget innefattar bland annat att söka en fast planetkärna.

Vi vet inte om denna finns kanske Jupiter enbart är ett stort hett gasmoln. Uppdraget innefattar även att i Jupiters atmosfär söka efter vatten, ammoniak och om det finns ett magnetfält. Sökning ska även göras efter det man idag vet är vanligt på planeter  norrskenet.

Uppdraget och dess bakgrund plus övrig information från NASA kan läsas genom att följa ovanstående länk.

Nu till något helt annat.

En gång i det tidiga universum bildades diamantplaneter.

I det tidiga universum tros numera att planeter bildades med en sammansättning av kol, karbider och diamant.

Dessa planeter bildades efter de första stjärnornas supernovastadium. Innan dess kunde inga planeter bildas.

Den första generationen planeter var av innehåll som ovan. Senare supernovor blev materia för den slags planeter vår Jord består av. Järn och metall.

Spår av dessa planeter av diamant ska kunna hittas fast de är ovanliga. De ska finnas i de tidigaste galaxerna långt därute. 

Kobolt 56 och 57 är radioaktiva isotoper vilka ger effekter av stora slag i supernovor.

Ovanstående isotoper är ännu inte helt kända i hur de bildas vid en supernova och ger en källa för ytterligare stark utstrålning från novan.

Det händer inte i alla supernovor och måste därför få sin energi av något utifrån vid sin strålning.

Mycket tyder på att det bör finnas en vit dvärg i närområdet vilken ger denna extra effekt av strålning och då skulle  kobolt 56 o 57 bildas vid novans kontakt med denna dvärg.

Supernovor har betydelse för hur avstånd mäts i universum och då kobolt 56-57 är inblandat i en supernovas strålning som maximum ger denna effekt större och längre starkt strålningsken vilket ger mer hjälp för avståndsmätning under en begränsad tid.

Tsunami på Mars

Tsunami är hemska och ingen glömmer väl tsunamin på Thailand. Innan dess visste få vad en tsunami var medan alla visste det efteråt.

Men det är inte bara på Jorden dessa monstervågor uppstår.

Det är ett fenomen vilket kan uppkomma överallt och minst två gånger har det hänt även på vår grannplanet Mars. Spåren finns kvar.

Det var då Mars hade vattentäckta hav. Två otroligt stora meteoriter av större slag hamnade i det hav med några miljoner års mellanrum och varje gång uppstod en stor tsunami. Spåren efter dessa katastrofer finns kvar på Mars i form av strandlinje.

Tiden var ca 3,4 miljarder år sedan. En tid då livet var i sin linda här på Jorden och ingen såg katastrofen.

Om denna katastrof även hade betydelse för att Mars sedan förlorade sina hav vet ingen. Vi upplevde på Jorden en större meteorit för ca 65 miljoner år sedan denna hade effekten att dinosaurierna dog ut. Större meteoritnedslag är händelser vilka har stor betydelse för organiskt material vet vi numera.

Se den autentiska filmen som tydligt visar en meteorits färd över USA den 17 maj i år

Här ses en bra filmad sekvens från en meteorits färd över nordöstra USA den 17 maj i år.

Internationella rymdstationen bombarderas av rymdsten.

Risken av att en meteorit ska krossa en rymdfarkost eller ISS (internationella rymdstationen) är liten men den finns.

Däremot är risken av små minipartiklars eller att rymdgrus ska träffa ISS något som sker om inte oupphörligt så mycket ofta.

Nu har en undersökning bekräftat detta genom undersökning av glasen på ISS.

Dessa är fulla av små men ofarliga skador o repor efter kollisioner av rymdstoff.

Det gäller hela ISS inklusive solpanelerna vilka har mycket små hål lite varstans på sina ytor. Helt ofarligt och betydelselöst. Men självfallet finns en gräns för hur många hål dessa paneler kan få innan de fungerar sämre. 

Större stenar är däremot så ovanligt förekommande att större skador ännu inte skett och chansen att så ska ske är mycket liten men risken kan inte uteslutas att ex ISS en gång träffas av större sten och kollapsar.

Ön Heard i södra ishavet där finns vulkanen Mawson Peak, följande foton från rymden är tagna över öns ovanliga Kármánmoln.

På denna ö med rikt fågelliv, berg och en aktiv vulkan har ett antal gånger ovanliga virvelmoln fotograferade från rymden.

Formationen av dessa unika moln kallas von Kármánmoln efter den fysiker som först upptäckte dem.

Ön är kall, blåsig och har ett fuktigt klimat. Utöver det spyr vulkanen lava lite då och då. Detta kan vara förklaringen till de unika moln som ses här.

Se dessa unika formationer på länken ovan.

Även gamla röda stjärnor kan ha planeter med livsmöjligheter. Så även för oss när solen blir detta.

En röd jättestjärna är resterna av en gul sols expansion när ålderdomen kommer. När vår sol en gång expanderar till detta kommer Jorden att uppslukas men människan kan då om den finns kvar flytta ut till dvärgplaneter bortom Plutos bana och fortsätta leva under vår då röda sol några 100 miljoner år till.

Av den anledningen ska forskare söka livsmöjliga planeter även utefter röda jättesolar. Civilisationer eller liv här kan vara urgammalt om det finns. De kan ha flyttat ut från moderstjärnans födelseplanet till andra längre ut liggande planeter då denna expanderat av ålderdom. I det fallet visar de en högt stående teknisk kunskap. Obs det betyder inte en högt stående civilisation. 

Ett samhälle kan vara en förtryckar- och invasionsstat men ändå ha stor teknisk kunskap. En tekniskt högstående civilisation innebär inte per automatik en medmänsklighet (godhet och förståelse för andra) och demokrati och ett välkomnande av främlingar vilket många tror.

Försiktighet är viktigt om vi upptäcker tecken på liv av avancerat slag däruppe. Vi vill inte behandlas som boskap eller bli invaderade av varelser vilka söker nya livsmöjliga planeter av utrymmesskäl eller av varelser på flykt från ondska och slaveri.

Gröna blixtar kan ses mot solnedgången i havsranden i det ögonblick solen lämnar synfältet.

Kan du se dem eller har du sett dem? Jag har det inte. Men många har sett det.

De kan ses precis när solen går ner vid en horisont där inget skymmer. Havsutsikten är den bästa platsen för att se fenomenet.

Sök och kanske du kan se detta himlafenomen vilket är ett atmosfäriskt fenomen och inget onaturligt. Vackert ska det vara.

I stjärnbilden Lilla lejonet finns en blå galax en mycket unik sådan vilken kan ge en pusselbit för att förstå Big Bang.

Bilden visar denna galax i stjärnbilden Leo Minor (Lilla Lejonet).

Leo Minor eller på svenska Lilla Lejonet är en liten stjärnbild vilken kan ses från norra stjärnhimlen. Här kan en liten blå galax ses och det spännande med denna är att i ingen annan hittills upptäckt galax är nivån av tunga grundämnen så låg som här.

Galaxen ska ses som en dvärggalax med en diameter av 1000 ljusår och med det i dessa sammanhang låga antalet stjärnor av enbart några miljoner stycken.

Det intressanta är att här finns inga metaller till skillnad mot i vår Vintergata där tunga grundämnen är vanliga.

Då galaxens stjärnor är blå är de relativt nybildade då blå stjärnor anses vara detta. 

Men avståndet är 30 miljoner ljusår bort vilket inte ger en lösning utan blir enbart ytterligare ett mysterium. Det finns nämligen många galaxer vilka finns på mycket längre avstånd från oss och vilkas stjärnor är mycket gamla och en del av en ålder så de exploderat i supernovor.

Forskare förundras och försöker lösa den lilla blå galaxens gåta.

Många månar är mycket oregelbundna i sin form ex Mars två månar Deimos och Phobos.

Bilden visar Phobos till vänster och Deimos till höger ovan Mars yta.

Vår måne är rund och bör ha fötts ur ett mjukt troligen varmt material för att sedan stelna. I en krock med Jorden anses månen kommit till. Kanske då två flytande himlakroppar krockade vilka sedan blev Jorden och Månen. I annat fall hade knappast månen varit rund när den drog ihop sig och svalnade med hjälp av gravitationen.

Innanför Jordens bana finns Venus och Merkurius, Båda utan månar. Troligen då avståndet är för kort till solen och eventuella objekt vilka kommit nära dessa planeter fortsatt in mot solen eller om de varit mindre kraschat på dessa planeters ytor och utplånats i dessa planeter.

Jorden fick sin kanske genom en kollision när planetsystemet bildades och kropparna ännu var mjuka och heta. Avståndet till solen kanske även här var kort men tillräckligt för att behålla det som blev vår måne.

Utanför vår Jord har planeterna betydligt fler månar. Saturnus har exempelvis 62 stycken många runda men inte alla. Troligen är en del infångade stenbumlingar.

Mars vår närmsta planet utanför Jordens bana har två månar Phobos och Deimos båda mycket oregelbundna i formen.

Det är detta jag anser visar att oregelbundna månar är rester av kollisioner utanför planeterna vilka sedan infångats av dessas gravitation.

 Med andra ord anser jag att Mars månar och ett antal andra månar i solsystemet, de med oregelbunden form är månar vilka är yngre i sina banor än de runda regelbundna är.

Att sedan vissa av dessa oregelbundna månar kan ha varit och säkert har varit runda kroppar en gång är en annan sak. Men många har säkert efter en kollision hamnat runt den planet de idag finns.

En hop videor på olika objekt i rymden. Ex Merkurius yta. Mars och Saturnus mm.

http://earthsky.org/tag/videos

Om du följer denna länk ovan  kan du se på en mängd nya och äldre videor från rymden. Merkurius yta kan ses och mycket annat gammalt som nytt.

Alla i bra kvalité och av mindre längd.

Epimetheus och Janus två av Saturnus 62 månar.

Epimethus delar sin omloppsbana med en av de andra månarna runt Saturnus. Janus. På grund av dess närhet till varandra och att de har samma omloppsbana togs de länge för en och samma måne.

Både Janus och Epimetheus har många kratrar på sin yta. Båda har en oregelbunden form och har upplevt många krockar genom tiderna med rymdsten och kanske även krockat med andra månar eller med varandra.

Storleken på dem är för liten för att de den gången de var mindre hårda skulle formats av gravitationen till en rund form.

DE är två mycket oregelbundna månar Epimetheus är den som är mest oregelbunden i sin form men även Janus är detta fast i något mindre grad.

Bilden ovan visar Epimethus till vänster och Janus till höger.

Hydra, Plutos yttersta måne har rent och fruset vatten.

Hydra den yttersta av Plutos fem månar är istäckt. Charon är den andra månen vilken är isbelagd. Men till skillnad från Hydra är Charons is nedsmutsad av ett mörkt material.

Hydras is är däremot ren och reflekterar starkt ut i rymden. Kanske har avståndet till Pluto betydelse. Hydra finns nämligen längst bort från Pluto.

Något har förorenat Charon. Kan det ha varit damm vilket Plutos dragningskraft dragit till sig och en mängd av detta hamnat på Charon under något tillfälle?  Damm vilket virvlat förbi eller ej kommit i närheten av Hydra.

Det kan även vara vulkanutbrott på Charon under tidernas gång bakom nedsmutsningen av isen. Kanske Hydra inte har vulkaner utan att det är ett större nedslag av ett stenblock vilket gett detta damm.

Men varifrån kom då vattnet?

 Hur djupt är det kan det vara bara en tunn yta? Idag vet man inte. Men vad som i detta inlägg ska koncentreras på är kunskapen av att Hydras yta ät täckt av rent klart vatten. 

Vad som även kan uppmärksammas är att is och vatten som här kan finnas även på mycket oregelbundna månar. Formen är inte allt. 

Många tror säkert att en himlakropp ska vara rundformad för att inte vara bara ett klippblock och ha vatten eller istäckt yta. Men Hydra bevisar att så inte behövs.

Långt in i framtiden blir solen en expanderande röd jättestjärna. Mänskligheten kan likväl överleva på Eris.

Om flera miljarder år expanderar solen till en röd jättestjärna och har detta utseende under många miljoner år. Det kommer att innebära att Jorden uppslukas av värme och blir obeboelig. Allt kokar bort.

Men det går inte över en natt utan vi får mycket god tid på oss att reagera.

Och den beboeliga zonen runt solen kommer att finnas kvar men inte här. Ända ut till Pluto blir det problem. Pluto blir den nya Venus eller Merkurius och knappast beboelig.

Men utanför denna kommer zoner av beboeliga småplaneter att finnas under mycket lång tid. Kanske blir det mänsklighetens nya hem här ute i Kuiperbältet.

Här kommer att finnas småplaneter med vatten och temperatur som passar människan. En småplanet vilken kan bli människans nya hem är Eris.

Kanske ytterligare någon småplanet kan bli mänsklighetens nya hem därute men en bit utanför Eris bana blir det för kallt och den mystiska planet 9 om den nu finns är säkert alldeles för långt bort.

Eris verkar vara den bästa livschansen om människan fortfarande finns då om flera miljarder år för överlevnad i vårt solsystem under ytterligare flera hundra miljoner år.

Damm och asteroider från exploderande stjärnor når oss nu och tidigare.

Rymddamm och asteroider når oss från den förgångna ännu idag. Gamla minnen från stjärnor som en  gång exploderat långt innan vårt solsystem fanns eller hade börjat bildas.

Av detta stoff har visst av vårt solsystem och Jorden konstruerats. Ännu idag når oss dessa historiskt miljard års små och större stoft oss.

Vårt solsystem är inte äldst det finns system som redan gått under innan vårt skapades.

Många såg Merkurius passage framför solen den 9 maj. Lite info om Merkurius.

Merkurius är den närmsta planeten i förhållande till solen utanför dennas bana kommer Venus och sedan Jorden.

Merkurius snurrar inte runt sin egen axel likt Venus eller Jorden utan vänder r samma sida till solen och från denna.

Innebärande att solsidan är stekhet och baksidan iskall. Ytan är likt vår måne full av kratrar. Troligen har solens dragningskraft av asteroider genom årmiljonerna fått många av dessa att krascha på Merkurius på dess väg in i mot solen.

Planeten är den enda förutom Venus som inte har en egen måne. Säkert har avståndet till solen en betydelse för detta. Första planeten med en egen måne räknat från solen är Jorden vilken har en måne. Därefter ökar antalet månar för varje planet vi kommer utanför Jorden.  Vi vet även att dvärgplaneter som Pluto har egna månar. I Plutos fall fem stycken. Störst antal månar har Jupiter med 63 stycken tätt följd av Saturnus med 62 månar.

Merkurius passage över solen kan läsas om här.