Vilka namn bör vara de äldsta i mänsklighetens historia

När man började namnge varandra var det säkert av typen namnet plus son. Därigenom gick namnet i repris i släkten, problem uppkom när för många inom samma omkrets hade samma namn.

Därför kom namnet att förändras till namnet plus platsen.

Detta har funnits fram i våra dagar. Nisse på Hult, Nisse i svängen, Nisse på nybygget, så kunde samma namn på olika personer åtskiljas personmässigt bara för några årtionden sedan. Visst var detta en gammal sedvänja som fanns innan man använde efternamn eller när för och efternamn var samma sak.

I många fall bodde personer  med samma namn på samma adress. Därav finns i gamla kartor, och bland äldre som fortfarande minns dem, namn på varje backe, kärr och skogsparti som kanske varit en tidigare ägares namn på platsen. De flesta glömda i dag men ofta mycket spännande namn.

Nå, vilka namn bör då ha varit de äldsta i mänskligheten?

Jag ser det som namn med antydning till djur när det gäller män och växter när det gäller kvinnor.

Att gå i en ravin är en metafor för livet

Vi har alla våra måsten och våra fördomar som begränsar oss på vår färd genom livet.

I fjärran finns våra mål och förhoppningar vilka vi försöker nå fram till för tillfredsställelse och förverkligande av det vi känner är vår möjlighet och plats i livet. Ljuset i tunneln.

Men på båda sidor sluts vi genom våra fördomar skapade av vår miljö och vårt arv, de förbjudande föräldrar vi hör rösten från inom oss. Du duger inte. Jantelagen. Så gör man inte.

Ravinen går samman på sidorna om oss dalen förminskas och görs svårforcerad. Ljuset framför oss blir mindre, kampen hårdnar, misstron kommer och kan få ljuset att helt försvinna. Du stannar och fångas mellan väggarna av ovanstående och får du ingen hjälp kan fällan slå igen.

Du ser dig som misslyckad och tar till dig de begränsningar dina föräldrar lärde dig en gång. Gör dig inte märkvärdig, låt bli att tränga dig före, lyd, respektera andra, lämna plats och livet går dig förbi. Du misslyckas.

Ravinen har stängt dig inne, den vidgades aldrig för din färd. Istället slöts den och blev stenigare och stenigare, du orkade inte krypa över alla hinder till förverkligande. Du blev aldrig det du var avsedd för och allt kollapsade.

Men du löd dina föräldrar, ditt ”överjag” som Freud uttryckte det, som vann över dig och din vilja. Så blev det och så blir det för många av oss.

Ljuset i mörkret skymtar i fjärran

Inte alltid men ibland hittas en lösning när det ser som mörkast ut för detta.

Det handlar om att söka ljuset och inte ge upp. Den som ger upp hittar det inte även om det finns mitt framför ögonen på personen. Detta då denne har bestämt sig för att ge upp.

Sedan finns de som söker en lösning på olösbara problem. De söker ljuset som inte finns.

Men fastän de egentligen förstår att det inte finns ger de inte upp då de bestämt sig för att aldrig ge upp. De såkallade eldsjälarna finns i denna grupp.

De som aldrig ger upp i en omöjlig situation mår betydligt bättre än de som egentligen kan lösa sin situation, då lösningen är framför näsan på dem, men som har bestämt sig för att ge upp, oberoende av vad som händer.

Allt handlar om personlighet. Förintelselängtan kontra överlevnadslängtan.

Hela livet är en kamp mellan dessa motsatser och mänskligheten är uppdelad i dessa två personligheter. Båda behövs för att verkligheten ska fungera för alla.

Vi måste uppleva vår motsats för att kunna jämföra oss med något. Hade vi inte kunnat detta hade allt varit meningslöst och verkligheten krackelerat om den ens uppstått.

Främlingens möjlighet och dilemma

Främlingen är lika okänd som ett nyfött barn. Den har alla möjligheter då ingen vet något om denne. Inga fördomar mot denne finns, inga värderingar om hur denne är utefter vad som är känt.

Denne kan skapa en ny tillvaro, ett nytt liv, nya vänner och en ny karriär.

Det låter självklart, men så enkel är inte verkligheten.

Människor ger inte främlingen den möjligheten. Istället får främlingen kämpa i motvind och kanske segregeras till arbetslöshet och utanförskap. Varför?

Anledningen är rädslan för främlingen, att denne ska störa jämvikten i närmiljön och de fördomar och uppfattningar som finns i denna.

Främlingen får utstå främlingshat av många, misstroende av än fler och får oftast inte en chans att komma in i någon samhörighet.

Människans inneboende rädsla för nya människor och kulturer skapar detta. Säkert ligger denna rädsla djupt inom människan och är spår från tider då en främling ofta innebar problem i form av krig, stölder och ond bråd död. Ja även att dessa tog kvinnor med sig och försvann.

Stamkrig var vanliga och resterna av dessa minnen finns säkert i generna och är upphovet till främlingsfientligheten som vi idag fortfarande upplever.

Liv i Arsenik bevisar ingenting om utomvärldsligt liv

För ett tag sedan visade Nasa på att en omöjlig plats för liv, en arseniksjö i USA, innehöll liv baserat på just arsenik.

En omöjlighet sades det, varför de sökte liv i en omöjlig miljö förtäljer inte historien.

Men detta bevisar enbart att vår Jord är full av organsikt liv och säkert på än fler platser än vi ännu anar. Bara människan är full av olika slags liv, på ytan och invärtes. Bakterier mm.

Hur många olika slags liv finns då inte inom alla andra levande varelser i vår värld och som vi ännu inte funnit. Hur mycket liv vi överhuvudtaget inte vet om här kan ingen veta, men säkert mer än vi anar.

Men detta visar inte att liv finns i universum. Jag påstår att vi skapats av Gud vilket var början till en evolution som pågår så länge vi har liv på jorden.

Men lika omöjligt som att detta skett utan en skapare, lika omöjligt är liv i universum. Vi är ensamma, bara det är en svindlande tanke. Däremot fantiserar vi om besök utifrån för att skingra ensamhetstanken, som är hemsk för icketroende på en skapare.

Men vi kommer att finna vatten och andra av livets byggstenar i överflöd i universum. Men sterilt sådant. Ska liv kunna uppstå i universum på någon planet är detta möjligt. Byggstenarna finns överallt, det behövs bara en skapare. Inte Gud, denne har skapat Jordens liv och skapar inte mer.

Men vi människor har denna möjlighet genom vår vetenskap. Kanske det är meningen att vi som ska ses som Guds avbild även en gång ska skapa vidare och då i Universum, först i vår närhet sedan längre ut.

Men då i ett, tror jag, framtida samhälle där Jesus kommit tillbaks först och sorterat bort ondskan från världen. Jag hoppas i alla fall så, i annat fall kan skapelserna bli allt annat än goda och livsdugliga.

Spegel spegel på väggen där vem vet bäst om inte jag.

Snövits elaka styvmor har väl alla hört talats om. Hon ville ha bekräftelse på att hon var vackrast i landet och den onda spegelbilden ansåg hon bekräfta detta.

När så spegelbilden visade Snövit som en projektion av styvmoderns misstänksamhet och svartsjuka beslöt hon att döda Snövit med ett förgiftat äpple.

På samma vis önskar människor i dag få bekräftat att de vet bäst i skilda sammanhang. Om de inte bekräftas som den som vet bäst i en diskussion blir de fientliga då de inte kan ta till sig argument som inte stämmer med vad de anser.

På det viset uppstår främlingshat och demonstrationer för och emot något. Där man inte diskuterar utan kastar glåpord till varandra.

Här uppstår bråk mellan barn eller vuxna om bagateller där båda parter anser sig ha rätt och vägrar ta till sig den andes argument. Detta kallas sandlådediskussion då det likt barn som kastar sand på varandra inte får annan lösning än en vinnare som stolt vänder sig bort från den gråtande eller nedtryckta kontrahenten.

Varför människan är så svår att göra till lags och så egoistisk i sina ord är säkert något som ligger i generna. Säkert har det med överlevnad att göra och är något som förr var viktigt för att få sina gener förökade. Vi har vilden och förtyckaren ännu inom oss och ser till att få utlopp för denna.

Solen har alltid setts som God och en Gud att vörda.

Tidigt lärde sig människan att solens värme fick växter att gro och människor att slippa frysa.

De lärde sig att det blev kallt på natten när solen inte var framme och att det blev svalare när moln skymde solen.

De lärde sig även att solen kunde plåga med en för stark värme, en ökning av   temperaturen över en viss nivå var plågsam för växter, djur och människor.

Det var därför inte konstigt att det som i bla Egypten uppstod en tro på en solgud (Ra) vilken de tillbad och offrade till så att inte temperaturen från solen blev för hög för skörd.

Om solguden blev arg vägrade denne att släppa ner regn och plågade jorden med sina strålar.

Solkulten i gångna tider är därför lätt att förstå då man var beroende av naturens växtkraft.

I dag tänker inte så många på hur beroende vi alla är av solen fortfarande.   

Inget kan ersätta dess livgivande men hur många dyrkar denna kraft i dag? Ja det är kanske inte vad vi ska göra, men att förstå den är något vi borde fundera på.

”Och Gud sade: ljus bli till. Ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret”.(första mosebok kapitel 1, vers 3-4).

Finns något i tingen kvar av människans liv som en gång ägt dem?

En del medium säger sig kunna avläsa hur en människa mått i sitt liv om de håller något i handen som denne ägt och haft ett starkt förhållande till.

Kan det finnas något som spelas upp när en känslig människa i ett visst stämningsläge håller i det?

Mitt svar är att det är möjligt. Spöksyner etc är säkert en känslig människas stämningsläge på en viss plats där något tragiskt hänt, vilket får bilder likt en film med ljud och röster och ev syner att spelas upp. Händelsen har satt ett intryck på platsen som spelas upp likt en film i en sekvens om och om igen.

Jag är säker på detta och att detta är anledningen till spöksyner. Inte att någon går igen utan att något är inspelat (satt intryck) för att försöka förklara det enkelt.

Att jag tror på detta är för att jag själv upplevt några sådana händelser i mitt liv.

Är du ett lejon?

Förr sågs lejonbeteckningen som riktiga he-män. De var män som utmärkte sig med humör-yttringar. Att kallas detta var respektingivande. Att ryta som ett lejon var något som ingav respekt. 

Att ses som en räv däremot innebar att man inte var pålitlig. Han har en räv bakom örat har nog många hört. Styrka däremot var uttrycket stark som en björn.

Men det finns även ett uttryck som kallas modelejon. Innebärande att någon klär sig extravagant. Men här handlar det om både kvinnor och män.

Det har inget med humör-yttringar eller styrka att göra utan om klädstil. Dyr, lyxig stil. Varför just lejonet tagits som uttryck i detta är svårare att förstå.    Men troligen är det lejonhanens man som anses som väldigt vacker och därför ligger till grund för uttrycket.

Djursynonymer har alltid tagits för att ge större effekt vid uttryck, likt svordomar och eder gör och har gjort. Säkert ligger detta uttryckssätts början lika långt tillbaks som mänsklighetens skräck och fasa för vilda djur. 

Utan årstider

Om vi levt i en värld utan årstider skulle vi haft vinter eller sommar året om. Troligast sommar enligt vårt sätt att tänka, då odling måste till för matens skull.

Men vilken temperatur vi haft kan diskuteras. Allt mellan en medeltemperatur mellan 5 till 30C skulle vara möjlig, knappast mer eller mindre för grödans skull och även människans. Om nu människan i en sådan värld liknat oss.

Men vi skulle knappast saknat årstiderna, det man inte vet något om kan man inte sakna.

Skörd hade avlösts av sådd året om. Men för att det skulle fungerat hade regelbundna regn varit förutsättningen om mänskligheten inte skulle varit mycket liten till sitt omfång eller överhuvudtaget kunnat finnas.

Årstider kan vara en förutsättning för liv. Årstider eller regnperioder.

Jag ser våra fyra årstider här i norden som betydligt trevligare än sommar året runt med ev avbrott för regnperioder.

Alla här i norden har en favoritårstid. Min är hösten. Mångas är sommar och vår andras vinter och höst. Alla kan inte fungera effektivt eller trivas i värmen på sommaren, andra inte i vinterns kyla. Vi är alla olika. 

En del ser med fasa fram mot sommarens värme och ljus andra mot vinterns kyla och mörker.

Färger påverkar olika personer olika, varför?

Varifrån kommer det att olika människor med samma färgseende har skilda favoritfärger?

Är färg något som har med arv och miljö att göra när det gäller favoritfärg?

Ja, med allra största sannolikhet är det så.

I våra gener finns vår arvskod, släktkod från vår gren av mänskligheten, fädernas arv. I vår miljö upplever vi olika saker.

Något som gläder oss, en gåva i blått eller grönt kanske får oss att uppfatta denna färg som favoritfärg i vuxen ålder.

Många flickor har ex röd som favorit och blå som pojke. Men detta är en prägling då det sågs som att pojkar skulle ha den härskande klassens färg, blå, och flickor eldens färg, röd, i sin klädedräkt och präglades därav att tycka bäst om denna färg i någon nyans.

Många har sedan i vuxen ålder hållit fast vid denna prägling medan andra som inte präglats lika hårt, tagit till sig en annan färg, beroende på vad de upplevt i samband med denna.

Detta är färgernas betydelse för var och en, inte en massa strunt av mystisk karaktär som en del försöker tolka in i dem.

Postens bluffmakeri

Alla har någon gång varit en budbärare. Budbärare av ting men även av meddelanden.

Förr var telegram utdelade av budbärare vanligt. De kom med lyckönskningstelegram vid bröllop eller om andra ting där postgången inte kunde väntas på.

Budbärare var även kurirer i krig eller politiska gnabb mellan kungar och dess lakejer.

En budbärare är i dag ovanlig då mobiltelefoner kan koppla upp människor på de mest omöjliga platser eller datortrafiken sekundsnabbt kan sända långa filer.

Problemen med mejl eller sms-trafik finns dock och kan inte ersätta samtalet.

Vid ett telefonsamtal kopplas du upp och om någon besvarar detta har du en garanti för att det nått mottagaren omedelbart. Vid sms har du bara en möjlighet att se att meddelandet nått mottagaren, men om denne läser det i dag eller om en vecka vet du inte, eller hemska tanke, raderar det oläst. Samma sak med mejl.

Sms och mejl kan därför aldrig ersätta samtalet och inte heller budbäraren.

Ännu i dag kan man få paket etc levererade snabbt till sin hemadress, teoretiskt. Vilket är bra när det fungerar. Men hur många har inte fått ett meddelande från posten även när de betalat för hemleverans att de försökt nå en men misslyckats och så får man hämta det själv.

Det mystiska är att man uppgivit sitt telefonnummer och varit hemma hela tiden och nummerupplysningen inte markerat något inkommande samtal. Detta betyder att hemkörning inte fungerar då posten bluffar för att slippa detta, men ändå tar betalt för något som de ofta inte gör!

Att vara upphovsman handlar om ära, inte om patent o pengar.

Vilket är viktigast, att kortsiktigt få pengar i stort antal utefter sin möda eller att få ära och berömmelse utifrån något som påverkar människor positivt?

Vissa människor som lever i nuet, utan att se framåt eller bakåt, säger absolut pengar. Med pengar kan man köpa allt, utom hälsa och kärlek, och köpa sig före sjukvårdsköer och locka till sig sexpartners.

Men när dennes uppmätta tid är över kommer gamarna som önskar dela på det som finns kvar av kapital. Personen själv glöms snart bort.

Den som istället får makt eller ära istället för kapital kommer i många fall att ses som betydelsefull av släkt och vänner och glöms inte bort i mänsklighetens annaler. Här finns idrottare, författare och arkitekter för att inte säga kejsare och faraoner.

Många av dessa hade även kapital, men det är inte för detta som ex författare koms ihåg, utan för vad de gjort och som fortfarande gläder människor.

Ära är något de flesta vill lämna efter sig. Gamar (arvtagare som bråkar om kapital) är något de som bara levt för Mammon garanterat får efter sig.

De flesta får dock ingetdera. Vilket kommer du att få, något eller intet?

Dialekter och uttal kommer att stoppa all röststyrning

Röststyrning kan vi nästan glömma, då dialekter och slarvigt uttal förhindrar en ultimat utveckling av sådana apparaturer.

Om alla hade talat utan dialekt och utan slanguttryck skulle det troligen redan funnits, men att programmera en röststyrningsapparatur med all slags dialekter och slanguttryck är ett mastodontarbete.

En dag kommer det troligen att kunna realiseras, men då talar vi om årtionden framåt. Alternativet är att lära en specifik apparat en bestämd användares uttryckssätt.

Men det fodrar mycket arbete och fördyrar densamma betydligt, så apparater av detta slag knappast blir möjliga för alla.

I första hand då till funktionshindrade och kapitalstarka latmaskar.

Röststyrning med vissa ljud fungerar dock någorlunda idag. Där man ska uppge namn och Ja och Nej, öppna, stäng och liknande.

Dock är problemen med telefonsvarare med röststyrning ännu dåligt löst. Likartade namn på städer missuppfattas helt i dessa maskiner. 

Jag har själv haft problem och fått upprepa min stad som hela tiden missuppfattades av maskinen med en helt annan stad som hade likheter i stavning men som hade olik konsonant i början. Jag fick ge upp då maskinen inte gav sig, hur tydligt jag än försökte uttala min stad.

Att ersätta människan är svårt och absolut onödigt så länge vi har överskott av arbetssökande.

Är vissa egennamn mer respektingivande än andra?

Kanske vissa namn ger den som har detta, och de som möter denna person, mer respekt. 

Förr sågs personer med namnet Varg som betydligt mer farliga än den som hette något som Johannes etc. Namn har en betydelse från början. Alla hade något i sig som beskrev personen, allra vanligast är de bibliska namnen som alla betyder något.

Detta kanske inte är så konstigt. Konstigare anser jag det vara att många personer med ett visst arbete har efternamn som beskriver vad de gör.

Tänk på det, exemplen kommer ofta från artiklar där någon med ett visst efternamn arbetar med just det som namnet betyder.

Några exempel här tar jag inte upp, men jag har många gånger förvånats när en persons efternamn speglat vad denne sysslar med. Det är då ovanliga namn men det kan ses som att personen sökt och fått arbetet av den anledningen att efternamnet passat in som benämning för arbetet.

Uppmärksamma personers efternamn nästa gång någon uttalar sig i media. Många gånger speglar detta vad denne arbetar med och den befattning denna har.

Vad är du bunden till? Vem blev du?

Är du mest bunden till dina värderingar, din moral eller dina fördomar?

Finns det någon skillnad mellan dessa begrepp i förhållande till vem du är och vad du tycker?

Din uppbyggda moral, präglad av arv och miljö, skapade dina värderingar och fördomar, därför är dessa synonyma med dig som person och din personlighet.

Du är hårt bunden till denna personlighet i livet och ju längre du låtit bli att testa riktigheten i denna din verklighetsuppfattning desto svårare blir det, även om du förstår att något i denna inte stämmer med vad du ser, läser eller uppfattar andra anser i din omgivning.

Du har fastnat i en roll som du inte själv skapat. En roll vilken kan bli allt svårare att spela ju mer verkligheten runt dig förändras genom åren och samhället runt omkring.

Du får en psykos vilken du kanske med all din kraft och med hjälp kan bryta dig ur så du hittar en balans att leva med. Men att helt omskapa dina värderingar enligt ovan blir omöjligt då de sitter för djupt och har gällt för lång tid.

Att omskapa, kritisera och omformulera verklighetsuppfattningen skulle därför vara mycket viktigt att lära i skolorna, inte som i dag bara genom utbildning i kritisk tänkande, vilket är förbehållit studerande på akademisk nivå.

Där floden rinner där finns liv, nu som då.

Vatten var förutsättningen när nya platser befolkades för länge sedan. Jag menar då inte bara dricksvatten i form av källor utan även floder och sjöar.

Floderna var viktiga då dessa var den enda bekväma möjligheten att färdas. Vägar fanns inte, bara djurstigar att följa och det var lämpligast att följa en flod utmed dess fåra om man färdades landvägen likväl som vattenvägen.

I annat fall kunde resan bli mycket strapatsrik och att hitta tillbaks omöjligt om man inte var en duktig stigfinnare.

Skogarna var i många fall ogenomträngliga och kärren stora, och att gå vilse i kärrmarker kunde kosta livet.

För att bosätta sig var därför en flod eller sjöstrand lämpligast. Här fanns fisk och efterhand som man lärde sig hitta i terrängen utökades jaktmarkerna.

Naturen i sig var skrämmande då man såg all slags varelser här och tolkade ljud som att onda andar och annat oknytt rörde sig i mörkret.

Det var en spännande men skrämmande tid att leva i. En kamp för liv och överlevnad var vardagen. Men även av det vi idag har så svårt för, trygghet och sammanhållning inom familjen.

I dag är trygghetsskapande något som ses ner på. Därav har vårt moderna välfärdsbygge börjat kläs av. Sakta och smygande så många inte märker det ännu. Förr var trygghetsskapande det viktigaste för att överleva och må bra.

Tider förändras, människan är densamma, därav all oro i dag. Alla människor behöver en trygg tillvaro, det ligger djupt rotat i människan, men färre och färre får denna trygghet i en gemenskap numera.

Vi har förlorat den mänskliga grunden och samhället har börjat upplösas i individualism och egoism.

Julseder var viktiga förr

Det fanns många mer eller mindre viktiga. Det började redan med slakt i oktober och julkorv, sylta mm skulle anrättas. Senare skulle lutfisken läggas i blöt på Anna-dagen mm mm.

På julafton gavs även djuren lite extra gott av havre etc. Gröten sattes ut till tomten på julaftonskväll. På juldagens morgon gick man man ur huse som det hette. Till fots eller kanske häst o släde togs färden till bykyrkan för att i skenet av levande ljus höra på julottan.

Ofta var det mycket tidigt på juldagsmorgonen, klockan 5 var inte ovanligt.   Inte som i dag tidigast klockan 7 eller ännu senare. Stämningen var hög.

Nog var det något som var högtidligt att i morgonmörkret få vara med på julottan. I dag är det få som går på detta. Jul i dag är ledighet, några julklappar. 

En längtan efter julmat för en del. För många är det enbart sprit som gäller, teve och fest.

Helgen har förändrats till en handelshelg. Människor har inte den högtidliga stämning som en gång fanns med den. Det har blivit ledighet, inget annat.

Affärer har öppet som vanligt. Restaurangers utbud finns likt andra dar. Supandet fortsätter för många. Meningslöshetens tidevarv har även här satt sin prägel. 

Det du anser kan inte andra förstå, vi är alla ensamma

Kunskap läggs till kunskap. Erfarenhet till erfarenhet. Ur detta skapas vår personlighet och vår bild av verkligheten.

Vi är ett subjekt som är unikt i förhållande till andra subjekt. Vår bild av verkligheten är aldrig och blir aldrig lik den som tillhör andra subjekt (personer).

Likväl ska alla vi subjekt i många sammanhang komma överens om en uppfattning. Lagar, normer och ex ideologi.

Men dessa objekt som vi måste dela för att ett samhälle ska kunna fungera utan anarki kan vi många gånger inte alltid förstå däremot måste vi respektera dem.

Vi kan därför aldrig veta något objektivt då alla objektiva sanningar skapats av något subjekt som fått gehör för sin subjektiva idé.

Alla är vi olika men vissa ting och normer regler mm delar vi villigt eller ovilligt med andra subjekt.

Människan, det observerande däggdjuret

Vilddjuren observerar först sitt byte för att snabbt kunna bestämma sig för hur man bäst tar det. Rovdjuren observerar först innan de anfaller. 

De djur som är bytesdjur observerar inte rovdjuret utan flyr så fort de misstänker att ett sådant är i antågande.

Människan observerar både djur,  medmänniskor och ting innan ett agerande sker.

Man ser fördelar och nackdelar med olika ställningstaganden innan något sker.

Inget djur är så observerande som människan. Inget djur är så nyfiket som människan.

Inget djur har sådan kunskapstörst som människan.

Inget djur är så förändringsbenäget och otåligt som människan.

Vad kan detta bero på, om inte att människan har en hjärna som är empatisk och kan se framåt och planera utifrån skilda scenarier.

Varför har vi skapats så?

Troligast för att vi ska kunna välja och göra egna val och inte minst påverka verkligheten. Hjälpa evolutionen på än fler vägar och snabbare än om denna fick verka ensamt. Både människan och den tickande evolutionen är inbyggd i skapelsen.

Varför? Vad är målet? Finns det något sådant?

Vad är meningen med skapelsen?

Gudstanken ser jag i det som andra ser en meningslös ickemeningsskapande  Big Bang i. Ungefär som i vissa filmer, där slutet är en stor explosion där allt försvinner. En lätt lösning på en svår avslutning för producenten.

Likt BigBang, en explosion och så var det inte mer. Med det blev allt förklarat, utom varför det började så ur ingenting.

Vad var då ingenting?

Utan järnets upptäckt hade allt sett annorlunda ut

Järnåldern känner vi till. Den uppstod på nästan alla platser där människor existerat en gång i forntiden.

Det var genom upptäckten av järnet som man kunde plöja jorden enklare och tillverka bättre knivar och verktyg. Bronset som tidigare funnits har förbehållits vissa delar av mänskligheten (den där detta producerats och de rikaste och förmögnaste) medan järnet oftast var det material som för alla med tiden ersatte sten, trä och benverktygen.

Utan järnet hade knappast heller Sverige förblivit neutralt under andra världskriget, då hade inte Tyskland behövt en fristat där de kunnat få malm för sin krigsindustri i lugn och ro.

Men vad som då skulle varit redskapen i detta krig är svårt att förstå. Kanske kriget hade utkämpats på hästryggen eller till fots med trälansar. Pilbåge, armborst och bronssvärd.

Det är mycket möjligt. Om inte järnets möjligheter upptäckts hade vår värld säkert sett mycket annorlunda ut. Hur annorlunda kan vi inte veta. 

Det är möjligt att något ersättningsmaterial kommit istället. Träslag, sten eller någon metall, ingen vet. Men vår värld hade sett annorlunda ut och utvecklats annorlunda.

Är förändring det enda som kan ses som evig sanning?

Allt förändras genom tiden, organiskt som oorganiskt sönderfaller allt och ger upphov till något nytt. Ingenting är beständigt. Vi kallar det evolution vilket är den 

förändringsprocess som är inbyggd i livsprocessen för bästa möjliga överlevnad för en organism.

Utan denna skulle livet till slut dö ut. Detta då näringen i livskedjan skulle kollapsa. Bytesfödan skulle dö ut och näringskedjan avbrytas. Därför förökar sig både djur och växter mer ju mindre de är, då de mindre föder flera av de högre stående livsformerna. Samtidigt kan de större arterna inte föröka sig lika mycket då skulle de mindre arterna inte räcka till.

Ur detta kan man påstå att förändring är det enda som kan ses som evigt bestående. Men det är fel. Evolutionen började när liv skapades.

Jag påstår att livet och alltet skapades och inte kom till ur en explosion av ingenting (Big Bang).

Jag påstår därför att Gud skapade allt ur ett mörker och först skapades ljuset. Före skapelsen fanns ingen förändring, endast Gud och Gud är ingen förändring utan bara det som är.

Innan Big Bang fanns noll, explosionen i ingenting skapade en utvidgning av ingenting där en evolution började och frambragte oorganiskt material ur intet som senare skapade organiskt material.

Kan detta vara lättare att ta till sig än en skapelse? Mitt svar är Nej. Båda slagen av ovan handlar om tro. Jag tror på en skapande Gud, andra på en explosion ur intet i intet.

Stenblock o fantasi.

För inte så länge sedan var samhället lika religiöst som vidskepligt.

Naturen sågs som ett hot där allehanda ting kunde uppenbara sig och hota tillvaron. Främlingar sågs även de som ett presumtivt hot.

Inte bara varelser av skilda hotfulla slag ansågs finnas i naturen utan man kunde även se spår av dessa.

Jättar nämns i bibeln, Goliat var en och det nämns att jättemänniskorna försvann med syndafloden.

I Norden sågs jättarnas spår i form av de stenblock de kastade mot de kristna kyrkorna. Dessa block vi i dag vet är flyttblock från den senaste istiden sågs som jättekast av jättar och ansågs i en del fall innehålla magi.

Bronsåldersgravarna sågs som jättars gravar och alltid som farliga platser med dolda skatter i vissa. Dessa högar finns kvar till stor del i vår tid genom att människor var rädda för dem och inte vågade gräva eller ta bort dem.

Forntidens folk var mycket vidskepliga och jättestenblocken var något de hade stor respekt för och som bevisade att jättar hade existerat en gång.

Kan varulven ha funnits?

Varulven är en människa som vid fullmåne förvandlas till en varg som terroriserar och skrämmer omgivningen.

Ett monster som fascinerat människor genom historien. Men har den funnits? Vi tar då mångalen med i beräkningen. En legend om att fler våldsbrott mm uppstår vid fullmåne.

Säkert har detta påverkat tron på varulvens existens, en tro som varit större på vissa platser och även förverkligats genom samma ursäkt som alkoholintagets dogmer.

Många anser ju att alkoholpåverkan ursäktar dumt uppförande. Men även detta är en legend som blivit fakta. Sanningen är att alkohol inte ursäktar idioti eller våld. Det gör bara att den latenta våldsbenägenheten får en ursäkt för att genomföras. 

Personen gör det den önskar genom sin dåliga psykiska hälsa och ursäktar sig med att denne druckit alkohol. En av de uslaste ursäkter som finns.

Hade personen ansett att detta var sant och alkoholen haft denna effekt hade denne person inte druckit för att inte plåga sin omgivning. Nu dricker denne istället för att få en ursäkt för att plåga sin omgivning för att få en inre tillfredsställelse.

Samma sak anser jag varulven var. En person som älskade att plåga och skrämma och som tog människors skräck som ursäkt för att få utlopp för sitt skräckvälde. Självfallet var även dessa personer psykiskt sjuka eller perversa. Men ur detta kom varulvstanken. 

Den skrämmande vargen var utgångspunkt för förvandlingen. Detta då vi här i Europa hade en skräck för varg som säkert var berättigad.

Här anser jag varulvsidéen en gång konstruerades för att sedan ryktesvägen fortplantas. Man trodde att en människa förvandlades till ett monster vid fullmånen, som även den alltid ansetts inneha mörka krafter och slog två flugor i samma smäll. Man fick en förklaring till hur en människa blev våldsam och den som blev våldsam fick en ursäkt för att bli detta.

Samma sak som vid alkoholdrickandet i dag.

Kommer Afrikas vilddjur åter att vandra i Europas skogar?

En gång strövade vilddjur som nu bara finns i Afrika på Europas slätter.

Det var en tid med ett helt annat klimat än vad vi nu har. Mammutar strövade på Europas likväl som på Nordamerikas slätter. Få människor fanns på denna tid. Vi talar om en tid ca 1 million år tillbaks då kontinenterna såg helt annorlunda ut.

Det fanns sabeltandade tigrar, mammutar och många av de djur som nu bara finns i Afrika vandrade och levde i Europa.

Den senaste istiden försvann de sista resterna av dem åter till Afrika om de inte dog ut i det kallnande klimatet. Därefter kom de inte tillbaks.

Mycket säkert beroende även på att landhöjningen lade hav emellan som omöjliggjorde en återvandring när isen smält.

Men kan vi åter se Afrikas djur här om vi får ett varmare klimat igen?      

Kanske om någon tar hit djur och släpper dem för spridning i Europa eller i Amerika. Men bara då. Man ska ha i åtanke att när klimatet blir varmare höjs havsnivån ytterligare och djuren från Afrika får än svårare att komma hit.

Däremot kommer vi troligen att få mänskliga klimatflyktningar vilket blir ett mycket större problem.

Mammuten om vi ska återgå till denna, som forskare ännu i dag gräver fram i tundran i Sibirien levde här som längst av de djur som nu dött ut och som fanns i stora mängder en gång.  En framgångsrik art som fann livsutrymme över hela vår jord och dog ut för ca 4000 år sedan. 

Den sista mammuten dog vad man vet på Wrangels ö i nordöstra Sibirien där den såkallade dvärgmammuten fanns. Här dog den sista individen av en art som hade funnits i millioner exemplar i årmillioner.

Ringmurens återkomst i vår tid

Rädsla skapar den ultimata formen av segregation när samhället misslyckats med integration.

Det kommer att finnas fler och fler ringomgärdade bostadsområden. Grindsamhällen (gated community) vilka är tillbommade för de som ej bor där, genom grindar, vakter och övervakning. Ofta även muromgärdat.

Ett slags frivilligt fängelseboende där det inte är fångarna som inte kan komma ut,  istället är det samhället som inte kan komma in till de fria medborgarna som  frivilligt spärrat in sig.

Man kan undra vad för slags människor som frivilligt spärrar in sig i dessa frivilliga fängelseområden. Är det människor med förföljelsemani? Skygga människor som inte vågar lita på omgivningen utan ser gastar var de går? Jag vet inte.

Det finns i dag sådana områden på många platser i samhället. Det började i bla Sydafrika, där vita inte vågade låta svarta få tillträde vilket inte är så konstigt så illa som de svarta behandlades där.

I dag finns det en del i USA som bor i liknande låsta bostadsområden. I Sverige ska det finnas ett sådant område i Malmö, om det finns fler vet jag inte.


Men varför vi har misslyckats så med vårt samhällsbygge i så hög grad att vi behöver ha dessa boendeformer är tragiskt. 


Vi har därmed återgått till ringmurens tid och borgarnas befästningsverk.