Google

Translate blog

onsdag 6 februari 2019

Jordens äldst kända sten hemma på Jorden igen.


År 1971 landade Apollo 14:s månlandare på månen och besättningen tog med sig sten och grus tillbaka till Jorden. 


Vid undersökningar på Jorden visade sig en sten vara 4,1 miljarder år och ha samma sammansättning som stenar på Jorden. Det blev därför bevisat att denna sten ursprungligen kommit från Jorden.


Man kunde även förstå att den försvann från Jorden redan för cirka fyra miljarder år sedan. Forskningen om stenen har gjorts  vid Naturhistoriska riksmuseet, i samarbete med den amerikanska rymdstyrelsen Nasa med flera forskare i andra flera länder.


En orsak till att stenen lämnat Jorden och på sin färd sedan hamnat på månen är troligen att för 4 miljarder år sedan var solsystemet relativt nytt och jorden träffades under denna tid av många meteoriter och asteroider.


Troligast är då att stenen slungats ut från Jorden under en sådan kollision och sedan fångats in av månens dragningskraft. Vi ska komma ihåg att  månen under den tiden fanns tre gånger närmare jorden än i dag. Men det innebär även att nedslaget på Jorden måste varit kraftigt för att sten ska kunna ha lämnat Jordens dragningskraft.


Det bör även ha varit fler liknande händelser eller att just denna händelse var mycket kraftig och mycket sten försvann från Jorden.


Det bör även finnas mycket fler stenar från Jorden på månen och även i solsystemet runt Jorden. Att enbart en  sten från Jorden skulle funnits på månen och att astronauter skulle tagit just denna med tillbaks till Jorden är otroligt osannolikt. Det skulle vara en chans på ja inte vet jag på hur många stenar där finns på månen.


Bilden är på Apollos 14:S besättning Alan Shepard, befälhavare, Stuart A. Roosa, kommandomodulpilot och Edgar D. Mitchell, månlandarpilot.

tisdag 5 februari 2019

Svalde Jorden en gång en annan planet???


En teori om hur månen bildades är att den uppkom ur en kollision mellan Jorden och en annan himlakropp.


Detta ska ha skett för över 4,4 miljarder år sedan då en planet av ungefär samma storlek som Mars slog ner på en primitiv jord och resultatet blir ett utslag vilket resulterar i vår  måne i en permanent bana runt vår planet.


Men en ny studie finner att denna händelse kunde ha haft en mycket större inverkan än man tidigare trott. Den planet som krockade med Jorden  kunde också ha haft med sig kol, kväve och svavel vilket är ingredienser till liv. Denna teori beskrevs av forskare i en rapport den 23 januari 2019 i journalen Science Advances.


Jorden kan ha kolliderat med många olika typer av planeter”, berättade Grewal Live Science. Kan en av dessa planeter ha gett upphov till den blandning av silikat till Jorden i korrekta proportioner och element för livets början?


Om någon  kollision av detta slag skett skulle de två planetariska kärnornas mantlar slagits ihop.


Denna teori om krocken och som gett Jorden ingredienser till liv kan vara sann. Men jag förstå inte varför det i de flesta teorier om hur livets ingredienser uppstått på Jorden anses ha kommit till Jorden utifrån här i form en krock med en planet, eller i många andra teorier från kometer eller asteroider utifrån.


Varför ses det inte som troligt att det är Jorden som är den plats som från början haft dessa ingredienser och inte som i nästan alla teorier utom religiösa planterats med ingredienser utifrån och att krockarna av andra objekt utifrån inte haft någon betydelse alls för livets uppkomst? Kanske till och med krockar av asteroider, kometer eller planeter med Jorden försenat livet på Jorden.

 Vi ser ju att massutrotningar i senare skede av Jordens historia skett ex den kända katastrofen av ett nedslag i Mexiko för ca 65 miljoner år sedan vilket blev slutet på dinosauriernas tid på Jorden.

måndag 4 februari 2019

Galaxhopen Coma tömmer en spiralgalax på sitt stjärnmaterial just nu.


Coma-hopen är en hop av galaxer belägen 330 miljoner ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Berenikes hår. Se bild. Miljön i centrum av galaxhopen Coma är en energirik plats där gravitationen är stark och en spiralgalax som i sin bana nu kommit nära dess  centrum har nu fått problem.  Spiralgalaxen det handlar om har beteckningen  D100.


 Nytagna bilder från NASA:s Hubbleteleskop visar att D100 töms på sin gas vilken störtar in mot Coma-hopens centrum. En lång, tunn ström av gas och stoft ses försvinna från D100:s  kärna och vidare ut i rymden i riktning mot Coma-hopens centrum.


Efter hand kommer därför D100 att förlora all sin vätgas och bli en död galax. Död i så motto att allt stjärnmaterial i form av gas och damm försvunnit och omöjliggör att nya stjärnor bildas. Enbart de stjärnor som nu finns i galaxen blir kvar och de åldras efter hand.


Det blir till slut en galax med det svaga skenet från gamla, röda stjärnor. D100 är ett särskilt extremt exempel på processer som är vanliga i massiva galaxkluster där en galax i sin bana kommer för långt in i ett cluster av galaxer och då får händelseschemat att gå från att vara en spiralgalax full av stjärnbildning till en med röda dvärgstjärnor och som kan ses som början till en död galax sade William Cramer av Yale University i New Haven, Connecticut, ledare för laget för Hubbleobservationerna.  Spiralarmarna försvinner och galaxen som blir kvar blir endast bestående av gamla stjärnor.


Detta fenomen har varit känt i flera decennier. Men Hubbleteleskopet ger här de bästa bilderna på en galax som genomgår denna process. Processen som  inträffar när en galax, på grund av gravitation sjunker in mot den täta mitten av ett massivt kluster av tusentals galaxer vilka svärmar runt där och kan ses som ett myller av bin vilka suger ur galaxer som kommer i dess väg. Samtidigt plogar D100 genom det intergalaktiska materialet som finns här som en båt som rör sig genom vattnet. Materialet pressar gas och stoft bort från galaxen på dess långa väg ut ur Coma-hopen. 

När galaxen till slut förlorat all sin vätgas vilket är bränslet för stjärnbildning uppstår ett för tidigt slut för galaxen då här inte längre kan skapas nya stjärnor. Gasutsläppsprocessen i D100 började för ungefär 300 miljoner år sedan.


Som vi ser har även galaxer en förväntad livslängd i detta fall beroende på vätgasandel. Men likt för tidig bortgång bland människor kan samma sak även ske bland galaxer som vi kan utläsa genom ovan.

söndag 3 februari 2019

Så blev de första svarta hålen till i universums barndom


Ljuset från de mest avlägsna svarta hålen (eller kvasarer) har varit på väg till oss i mer än 13 miljarder ljusår. Vi vet däremot inte säkert hur dessa mycket stora svarta hål bildats.
  

Ny forskning resulterande i en ny rapport har utarbetats där detta beskrivs och där man diskuterar ett svar på detta. Rapportens sammanställande har letts av forskare från Georgia Institute of Technology, Dublin City University, Michigan State University och University of California San Diego. San Diego:s superdatorcentrum och IBM är de hjälpmedel som använts för att  ge en ny och extremt lovande karta till lösning av denna kosmiska gåta.


Resultatet blev att då galaxer bildas mycket snabbt och ibland våldsamt vilket skedde efter BigBang bildas (eller kan bildas) mycket massiva svarta hål.


 I dessa från början efter Big Bang sällsynta galaxer där normal stjärnbildning (i vissa fall) störs tar bildandet av svarta hål över.


”Tidigare teorier föreslog att detta  endast sker på platser som utsattes för höga nivåer av stjärnformation med intensiv förintande strålning”, säger en av forskarna i rapporten. ”När vi grävde djupare i datan upptäckte vi att dessa platser genomgår en period av extremt snabb tillväxt. Det var nyckeln till förståelse. Den våldsamma och turbulenta karaktären av snabb bildning av galaxer, våldsamma kraschar tillsammans med galaxens födelse hindrade normal stjärnbildning och istället ledde till perfekta förhållanden för att svarta hål bildades istället. Denna forskning förändrar det tidigare paradigmet och öppnar upp ett helt nytt forskningsområde ”.


Den tidiga teorin åberopade intensiv ultraviolett strålning från en närliggande galax som hämmar bildandet av stjärnor i svart hål-bildande- halo, sade Michael Norman, chef för San Diego och superdatorn Center vid UC San Diego och en av verkets författare. ”Medan UV-strålning fortfarande är en faktor har vårt arbete visat att det inte är den dominerande faktorn, åtminstone i våra simuleringar”, förklarade han. En annan aspekt av forskningen är att de glorior som bildar svarta hål kan vara vanligare än man tidigare trott.


– Ett spännande inslag i detta arbete är upptäckten av att dessa typer av sällsynta glorior kan vara vanliga säger Brian O'Shea, MSU astronom i rapporten. ”Vi förutspår att detta scenario av glorior skulle hända och nog var ursprunget till de mest massiva svarta hålen som är observerade både i det tidiga universum och i galaxer av i dag”.


Framtida arbete och simuleringar utifrån data som hittas ska undersöka livscykeln för dessa massiva svarta hål när  galaxer bildades. Studera bildandet, tillväxten och utvecklingen av de första massiva svarta hålen över tid. ”Vårt nästa mål är att undersöka den ytterligare utvecklingen av dessa exotiska skeenden. Var finns dessa första svarta hål idag? Kan vi påvisa dem i närmre galaxer eller med gravitationsvågor ” frågar sig Reagan en av forskarna.


För dessa nya svar, kan forskargruppen finna svar i datasimuleringarna.

Data för simuleringar är tillräckligt rikhaltigt för att andra upptäckter kan göras med hjälp av data som redan är beräknade”, beskriver Norman. ”Därför har vi skapat ett offentligt Arkiv på SDSC som innehåller det som kallas renässans- simuleringar där andra kan driva frågor utifrån sina egna utgångspunkter”.


Bild Kvasaren 3C 273 på ett foto taget av Rymdteleskopet Hubble.

lördag 2 februari 2019

Månen Titans mystiska atmosfär utforskas


Saturnus måne Titan är en mycket intressant måne eftersom den likt Jorden har en atmosfär.  


Dr. Kelly Miller, forskare i Swri's Space Science, Engineering Division är huvudförfattare till en ny studie där månens atmosfär studeras. En atmosfär som är mystiskt ifråga om sitt ursprung.


Månen är även den enda förutom Jorden i solsystemet som innehåller stora mängder vätska på sin yta. Skillnaden är dock att vätskan på Jorden är vatten medan det på Titan är flytande kolväten.


En hel del organisk kemi bör finnas på Titan för att kolväten ska ha uppstått. Vad källan är vet man inte. Atmosfären är tjockare än jordens atmosfär och består främst av kvävgas.


Den viktigaste teorin om atmosfärens ursprung har varit att is av ammoniak från kometer är källan alternativt fotokemi som bildat kväve tillTitans atmosfär.

En udda aspekt av Titans atmosfär är att den till ca 5 procent består av metan. 

Den i dag aktuella datan om Titans atmosfär kommer från rymdfarkosten Rosetta den Europeiska rymdorganisationens sond som studerade den avlägsna kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken på sin färd 2017 även samlade data över Titan.


”Kometer och objekt i det yttre solsystemet är verkligen intressanta eftersom de troligen är rester från överblivna byggstenar då  solsystemet skapades”, säger  Dr. Kelly Miller” i ovanstående rapport.


För att studera Titans atmosfär kombinerade Miller befintliga data från organiskt material som hittats i meteoriter med tidigare termiska modeller av Titans inre för att se hur mycket gasformigt material som kan produceras och om det var jämförbart med atmosfären på Titan.


”Om du konstruerar något kommer  det att producera gaser”, säger Miller och  fann att cirka hälften av kvävet i atmosfären och  potentiellt allt metan skulle  resultera från den effekt av dessa organiska föreningar som införlivades i Titan under dess första existens. Detta kan vara anledningen till dagens tjocka atmosfär och vätskan på dess yta i dag.


Analysresultaten visar dock inte något som bevisar att liv finns eller har funnits på Titan.

Bild storleksförhållande mellan Jorden vår måne och Saturnus måne Titan (den gula).

fredag 1 februari 2019

Hastigheten av universums expansion eftersöks.


Frågan om hur snabbt (hastigheten) universum expanderar har intresserat astronomer i snart ett sekel. Undersökningar och analyser har visat skilda resultat med ett undantag vi har lyckats bevisa att expansionen fortsätter och att den ökar. Jag tycker inte det är konstigt om vi inte lyckats få fram hastigheten då den ökar hela tiden. Men om hastigheten vid en viss tidpunkt utifrån vår utsikt mäts och därefter samma sak längre fram tiden mäts och hastighetsökningen mellan dessa tidpunkter kan accelerationen kunna räknas ut och därmed accelerationshastigheten men det innebär inte att hastigheten totalt kan räknas ut. Därav har det bevistats att hastigheten av expansionen ökar.


Vissa forskare undrar om de har förbisett en central mekanism i det maskineri som driver kosmos. Ett nytt sätt att mäta hur snabbt kosmos expanderar har utarbetats av en grupp ledd av UCLA astronomer. (jag tycker mitt resonemang dock är bra  fast Hubbles konstant behövs  då  expansionens hastighet inte bara innefattar  vad vi ser utan även oss själva på vår plats i universum).


Kärnan i tvisten är Hubble konstant, en siffra som avser rödförskjutningen vilken visar galaxers avstånd från oss.  Rödförskjutning i sig är ett fysikaliskt fenomen där elektromagnetisk strålning ökar i våglängd och således minskar i frekvens allteftersom strålningen färdas från strålningskällan vilket för synligt ljus innebär en förskjutning mot rött ju längre bort ett objekt finns. Det motsatta fenomenet, blåförskjutning, uppstår när strålningskällan färdas mot observatören” Wikipedia. 


Det finns en lag som kallas  Hubbles konstant vilken beskriver observationen inom fysikalisk kosmologi som att hastigheten med vilken olika galaxer avlägsnar sig bort från oss är proportionell mot dess avstånd från jorden.  Uppskattningar för Hubbles konstant ingår i Hubbles lag är från cirka 67 till 73 kilometer per sekund per megaparsec  menande konkret att två punkter i rymden 1 Megaparsek isär (motsvarande 3,26 miljoner ljusår) är racing och ifrån varandra med en hastighet mellan 67 och 73 kilometer per andra.


”Hubble konstantens ankare är den fysiska skalan av universum”, sa Simon Birrer, en UCLA forskare och huvudförfattare till den nya studien om universums expansionshastighet. Utan ett exakt värde för konstanten Hubble kan inte astronomer exakt fastställa storleken på avlägsna galaxers ålder eller åldern för universum eller kosmos expansions historia. 


De flesta metoder för konstanten Hubble har två ingredienser: distans till någon källa av ljus och ljuskällans rödförskjutning. 


Forskarna letade efter en ljuskälla som inte hade använts i andra forskares beräkningar vilket innebar att de undersökte kvasarer och strålning från mycket stora svarta hål. Då det gällde kvasarer valdes de vars ljus har böjts av genom att de finns bortom en mellanliggande galax som får till följd att det produceras två side-by-side-bilder av kvasaren. En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. 

Den överglänser då sin värdgalax så mycket att denna inte tidigare har kunnat observeras.


Ljuset från de ovan nämnda blir två bilder vilka  tar olika vägar till jorden. När kvasarens ljusstyrka fluktuerar bildar de två  flimmer den ena efter den andra istället för samtidigt.

 Förseningen i tiden mellan de två flimren tillsammans med information om den framförvarande galaxens gravitationsfält kan då användas till att spåra ljusets resa och härleda avståndet från jorden till både kvasaren och galaxen i förgrunden. 

Att veta rödförskjutningar till kvasarer och galaxer enligt ovan gjorde att forskarna kunde uppskatta hur snabbt universum expanderar. För ändamålet användes uppgifter från rymdteleskopen Hubble, Gemini, W.M. Keck observatorierna, och från den kosmologiska övervakningen med gravitationella linser, eller COSMOGRAIL-nätverk  vilket är  ett program som förvaltas av Schweiz EcolePolytechnique Federale de Lausanne och som syftar till att bestämma konstanten Hubble.


Bilden är på en kvasar här Kvasaren 3C 273 på ett foto taget av Rymdteleskopet Hubble.

torsdag 31 januari 2019

SN1987A är vad som finns kvar efter en supernova och vilken nu använts för forskningssyfte.


Forskare vid Pennsylvania State University har utvecklat en ny teknik för att mäta temperaturen i atomer när en stjärna exploderar som en supernova.


Forskare kombinerade observationer av en närliggande supernova vilken är kvarlevan eller strukturen som är kvar från en stjärnas explosion.


I detta fall SN1987A. SN 1987A är resterna av en supernova i utkanterna av Tarantelnebulosan i det Stora Magellanska molnet. Ljuset från supernovan nådde Jorden den 23 februari 1987. Dess ljusstyrka nådde maximum i maj det året och avtog sedan långsamt de följande månaderna. Det var det första tillfället för moderna astronomer att se en supernova på ett relativt kort avstånd.


 Gruppen som nu gjort en undersökning har utnyttjat NASAS Chandra X-beam observatorium  och med observationerna som utgångspunkt arbetat fram en modell som porträtterar supernovan simuleringsmässigt. Syftet med detta var att mäta temperaturen på de långsamma gasatomer som omgav stjärnan och vilka värmdes upp av det material som drevs utåt av explosionen och slutade i en supernova.


Gruppens resultat visade att de tyngsta partiklarnas temperatur identifieras utifrån deras atomvikt. De har utfört regelbundna observationer av supernovakvarlevan SN1987A med hjälp av NASAS Chandra X-ray Observatory det bästa röntgenteleskopet i världen sedan strax efter Chandra lanserades 1999 och vilket används för simuleringar för att besvara långvariga frågor om chockvågor ”.


Explosionen av en massiv stjärna som SN1987A driver material utåt till hastigheter upp till en tiondel av ljuset tillsammans med chockvågor av interstellär gas.


 Forskarna mätte temperaturerna av olika element bakom fronten av gas  vilket förbättrade förståelsen av fysiken bakom chockprocessen. Temperaturen förväntades vara proportionell mot elementens atomvikt men är svårt att mäta exakt.


Forskningen är inte klar men förväntas ge mer kunskap om chockvågors utbredning och temperaturer i samband med supenovaexplosioner och tiden efter denna och kanske före.


Allt är ett pusselläggande för att förstå mer om universum. Vad det är, varför och hur det uppstod.


Bilden är på Ringarna runt SN 1987A där man ser de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre av ringarna.

onsdag 30 januari 2019

Planet 9 kan finnas eller är det något annat därute som påverkar ute i Kuiperbältet. Ingen vet idag.


Bortom Neptunus omloppsbana ligger Kuiperbältet bestående av Pluto, ett flertal dvärgplaneter, asteroider, och kometer. Cirka 70000 objekt anses där finnas vilka är rester från bildandet av solsystemet. Neptunus och de andra jätteplaneterna påverkar gravitationellt objekten i Kuiperbältet  vilka benämns transneptunska objekt (TNO) och vilka omger solen på nästan cirkulära banor från alla riktningar.


Dock har astronomer upptäckt några mystiska extremvärden. Sedan 2003 har omkring 30 TNO upptäckts ha en starkt elliptisk bana istället för en rund bana.


Dessas (vilka finns i ett kluster) banor kan inte förklaras av vårt befintliga åttaplanets solsystems-arkitektur och har lett till att några astronomer arbetat fram hypotesen att dessa ovanliga banor påverkas av en okänd nionde planet (jag undrar dock varför denna nionde planet i så fall enbart påverkar ca 30 objekt och inte resterande nära 70000 objekt vilka visar sig påverkade av jätteplaneterna i vårt solsystem).


Men vissa forskare anser nu att en nionde planet inte är nödvändig för att förklara de trettios elliptiska banor därute. Banorna kan istället förklaras av den kombinerade gravitationella kraften från att dessa objekts närliggande till varandra. De kretsar kring solen i en skivformation bortom Neptunus.


Denna alternativa förklaring till den så kallade 'Planet nio' hypotesen har lagts fram av forskare vid universitetet i Cambridgeoch American University of Beirut. Det föreslås att denna skivformation som består av små isiga kroppar med en kombinerad massa så mycket som tio gånger Jordens är det som påverkar att  objekten i skivan  har en unik bana runt solen i fårhållande till övriga objekt därute.


Det är också möjligt att båda sakerna kunde vara sant – det kan tillsammans vara denna massiva skiva och en nionde planet i närområdet som tillsammans påverkar. Men vad som är sant får framtidens forskare bedöma efterhand som fler  TNO:s banor analyseras. Det kan ju finnas fler elliptiska banor därute.


Själv anser jag att denna nya teori är trolig. Jag har svårt för att förstå hur en större planet ska kunna finnas därute och hur den skulle hamnat där.

Vi människor fortsätter att se upp mot universum och förska förstå söka kunskap och förundras av den kunskap som vi får om universum.
Kanske samma sak sker just nu på många platser i andra solsystem därute. Människor eller andra varelser ser upp mot natthimlen och undrar om de är ensamma.


Bilden ovan är en konstnärs uppfattning av en eventuell planet 9 kan gestaltas  bilden från Wikipedia. 


Bilden nedan en spännande bild på hur det kan se ut på en planet långt därute i ett annat solsystem då två människor funderande står och tänker över universums mysterier.

tisdag 29 januari 2019

Gammablixtutbrott sker från skilda håll i tid och rum. Vad de är och varför så sker är ett mysterium.


Ett internationellt konsortium av forskare som studerar gammablixtar som en del av
POLAR (GRB polarimeter) experimentetet har avslöjat att högenergifotonerutsläpp från svarta hål inte är organiserat eller fullständigt kaotiskt utan en blandning av detta.


Resultaten publicerades i Nature astronomi (”detaljerad polariseringsmätningar av snabba utsläpp av fem gammastrålningshändelser). 


 Gammablixtar är korta och intensiva skurar av gammastrålning som plötsligt sker någonstans i rymden slumpmässigt i riktning och tid. De är de ljustrakaste explosionerna i universum sedan Big Bang.


Trots att mer än 50 år sedan gammablixtar första gången upptäcktes är fortfarande kunskapen om dem bristfällig särskilt av vad som orsakar explosionerna. Det är viktigt i sammanhanget att förstå hur massiva stjärnor avslutar sina liv och blir till ett svart hål när man försöker förstå  universums gammablixtar.
  

Den aktuella studien baseras på hög precisionsanalys av polariseringsmätningar av snabba utsläpp från fem gammablixtar inspelade av POLAR. Resultaten visar att inom kort tid skivorformationer av gammablixtar uppstod vilka svängde i samma riktning men vars svängningsriktning ändrades över tid.


POLAR lanserades ombord på det kinesiska rymdlaboratoriet Tiangong-2 den 15 september, 2016. Totalt 55 gammablixtar upptäcktes och bekräftades inom sex månader.


Men ännu förstår man inte varför de uppstår och varför just där de uppstår. Det kan ha med döende stjärnor att göra men inget är säkert. Mysteriet fortgår, Kunskap saknas. Forskning pågår.


Bilden är på ESOcast 189 Light: Världens största uppsättning av gammastrålteleskop.

måndag 28 januari 2019

SETI har fått bättre koll på sina sökningar efter liv i universum


SETI Institut ligger i USA och dess uppgift är att utforska, förstå och förklara ursprung och natur av liv i universum och utvecklingen av intelligens.


Frågor som dessa försöker man hitta svar på. Vad är liv? Hur börjar det? Är vi ensamma?


Nu har för första gången forskare utvecklat en metod för SETI gemenskapen att hålla bättre  koll på och uppdatera alla SETI;s sökningar hittills.


 En av grundarna av SETI Institutet har lanserat Technosearch ett nytt webbaserat verktyg som inkluderar alla SETI:s sökningar från 1960 fram till idag.


 Verktyget tillåter användare att skicka sina sökningar till databasen och hålla databasen aktuell och lättare att söka igenom än tidigare varit möjligt.


SETI har därmed fått bättre koll på sina sökningar både nuvarande och tidigare. Nu väntar vi bara på resultat.


Bild: Teleskop ingående i SETI:s arsenal.

söndag 27 januari 2019

Solen blir en kristall en gång i framtiden . En syn människan aldrig får se.


En händelsekedja vilken för ca 50 år sedan förutsågs ske med solen i en avlägsen framtid har nu genom rymdteleskopet Gaia bevisats. Beviset att vita dvärgstjärnor bildar kristallkärnor.


Vår sol kommer om fem miljarder år att ha förbrukat det mesta av sitt väte. Då kommer förbränningen att växla över till heliumfusion och solen att få formen av en röd jätte och sluka Merkurius, Venus och Jorden. Efter att även heliumfusionen avstannar i brist på bränsle kollapsar solen till en vit dvärgstjärna. Då blir solens slutliga radie enbart 1% av sin ursprungliga när den var en gul sol.


Ett forskarteam vid University of Warwick har studerat15000 vita dvärgstjärnor som finns inom 300 ljusår från jorden. Man noterade då  att en stor andel av dem hade en ljusstyrka och färg som inte motsvarade en bestämd massa eller åldersbestämning.


Vita dvärgstjärnor verkar därmed vara miljarder år yngre än de är. Anledningen är att en kristallprocess sker och värmeutstrålningen under denna tar ett flertal miljarder år och under den processen minskas vita dvärgstjärnorns evolution ned. Det innebär att de efterhand synes verka vara upp till två miljarder år yngre än vad de faktiskt är.


Nog är det konstigt men om vi bara förstår det kan vi likväl hålla koll på dessas riktiga ålder.

lördag 26 januari 2019

Vad var det för mystisk vätska som existerade under enbart en millisekund efter BigBang???


Den mest ledande teorin om hur universum kom till är Big Bang. I denna teori påstås att det för 14 miljarder år sedan att universum existerade som en gravitationell singularitet,  en endimensionell punkt med ett brett spektrum av grundläggande material till att BigBang skedde och universums början och utvidgning. 

Extremt hög värme och energi som orsakades (av detta? Min anm.) och fick punkten (av allt som som nu existerar  att blåsa upp och expandera (BigBang) och  kosmos som vi känner det kom då till och den expansion som då började existerar även idag (den till och med ökar).


Det första resultatet av Big Bang var en intensivt het och energirik vätska som existerade enbart mikrosekunder och var runt 5,5 miljarder Celsius. Denna vätska innehöll alla byggstenarna i all idag existerande materia. När universum svalnat gav efterhand partiklarna upphov genom skilda slag av föreningar upphov till allt som existerar idag och som har möjlighet att existera utifrån vad som fanns i den ursprungliga punkten.


Jag kan inte låta bli att undra varifrån denna punkt där allt fanns möjlighet till kom från. Det är egentligen inte konstigt att teorier existerar av slaget att universum expanderar till en viss nivå för att sedan implodera i nästa steg till en punkt igen för att sedan skapa ett nytt BigBang. Men inte heller denna teori förklarar var och hur och varför allt började.


Quark-gluon plasma (QGP) är namnet för den mystiska substans  (vätska) nämnd ovan vilken antas ha bestått av kvarkar, de grundläggande partiklarna och gluoner som interagerade med varandra säger fysiker Rosi J. Reed forskare och biträdande professor i Lehigh Universitys Institutionen för fysik vars forskning innefattar experimentell högenergifysik. På institutet har man skapat och använt avancerad teknik för att försöka förstå hur en vätska lik denna agerar.
  

De återskapade omständigheterna där man kolliderande tunga joner, såsom guld i nästan samma hastighet som ljus, skapade en miljö som är 100000 gånger hetare än det inre av solen. Kollisionen de fick fram  härmar hur quark-gluon plasma blev till efter Big Bang. Läs mer om deras experiment i medföljande artikel genom denna länk.


Själv undrar jag däremot vad som skapade denna punkt där allt kommer från? Var kom allt från? Kanske från läckage från en annan dimension. Men det ger i så fall följdfrågan vad skapade den dimension där det kom från? Jag har inga svar, likt alla andra människor är jag bara förbryllad ju mer man försöker förstå av verkligheten och vad som skapat den och vad den är

fredag 25 januari 2019

Nu har japanska forskare lyckats se igenom atmosfären på Venus. Resultat se nedan.


En japansk forskargrupp har nyligen identifierat en mycket omfattande strimmig struktur bland i atmosfären viöken täcker planeten Venus utifrån observationer från rymdfarkosten Akatsuki.


Gruppen visade på ursprunget till denna struktur med hjälp av storskaliga klimatförändringssimuleringar genom datakörningar. Gruppen  leddes av ett  Project Assistant bestående av Professor Hiroki Kashimura (Kobe University, Graduate School of Science) och resultaten publicerades den 9 januari i skriften Nature Communications.


Venus kallas som vi vet ofta jordens tvillingplanet på grund av dess liknande storlek och gravitation. Men en stor olikhet finns, klimatet på Venus är väldigt olikt Jordens. Venus snurrar ett varv runt solen på 225 dygn (ett venusår)  men behöver hela 243 dygn på sig för att rotera ett enda varv runt sin egen axel (ett dygn tar det för Jorden) . Som om inte det räckte roterar Venus också baklänges, Den rör sig runt sin egen axel i motsatt riktning till hur Jorden roterar  i sin bana runt solen. Cirka 60 km ovanför Venus yta viner en östvind vilken på 4 jorddagar sveper ett varv runt Venus i en hastighet av 360km/h.


Skyn över Venus är helt täckt av tjocka moln av koldioxid och kväve (i första hand) och belägna på en höjd av 45-70 km vilket gör det svårt att observera planetens yta från jordbaserade teleskop. Yttemperaturen på Venus är 460 grader Celsius.


En infraröd övervakningskamera ”IR2” som mäter våglängder av 2 μm (0,002 mm) har nu använts för att tränga in och se in i atmosfären.  Kameran fångade detaljerad molnmorfologi av de lägre nivåerna av molnen, ca 50 km från ytan.


Optiska och ultravioletta strålar blockeras av de övre molnlagen vilket förhindrar optisk undersökning men tack vare infraröd teknik kunde dynamiska strukturer i lägre molnen nu avslöjas av IR2.


Studien jämförde detaljerad observationsdata av de lägre molnnivåerna av Venus tagna av Akatsuki's (teleskopets namn se bild) IR2 kamera med hög upplösning genom dess programvara AFE-Venus.


Mönstret i atmosfären som avslöjades  av IR2 kameran visade  en strimmig struktur och kan vara ett fenomen unikt för Venus.


 Förklaringen till den strimmiga struktur  är ett fenomen som är likt Jordens atmosfärs polarjetströmmar. I mitten av och på höga breddgrader bildas över jorden en storskalig dynamik av vindar tropiska cykloner och polarjetströmmar. 


Resultatet från Venus visar då resultaten körs i datasimulering att det är samma fenomen, samma mekanism, som sker i molnlagren över Venus vilket tyder på att jetströmmar (lik de på Jorden) bildas på höga latituder på Venus.


På lägre breddgrader genererar en atmosfärisk våg på grund av fördelningen av storskaliga flöden och planetens rotation stora virvlar över ekvatorn till ner till breddgrader på 60 grader i båda riktningarna.


Man kan med detta dra slutsatsen (som vi vet nu)  att atmosfär eller väderfenomen på likartade storleksordning av planeter som Jorden och Venus uppför sig lika oberoende av atmosfärsinnehåll och densitet av denna.



Bild 1  teleskopet Akatsuki som användes vid undersökningen av Venus atmosfär. Bild 2  de innersta planeterna i vårt solsystem. Från vänster ses Merkurius, Venus, Jorden och Mars.

torsdag 24 januari 2019

Mörk materia uppför sig olika beroende på galax


Mörk materia är ett av mysterierna universum. Det är det mesta av materian i universum enligt vad vi vet men likväl osynlig och ännu inte bevisad som existerande.


Men vad vi tror oss veta påverkar den gravitationen och allting i universum fungerar genom stora, osynliga för oss, moln av något vi inte kan se (mörk materia). Astronomer är osäkra på vad det är. 


Men nu visar nya rön att mörk materia finns i mindre koncentration i gamla galaxers centrum än i yngre galaxers. I en ny rapport publicerad den 3 jan. i tidskriften Månatliga meddelanden av Royal Astronomical Society diskuteras detta.



 De mesta av den mörka materian som forskare känner till finns i moln inom galaxer inte mellan galaxerna. Men det finns ett mysterium. Det visar sig enligt datasimuleringar att centrum i äldre galax där stjärnbildning är mindre än i yngre aktivare galaxer då det gäller stjärnbildning skiljer sig åt då  det gäller  mörk materia.


De äldre galaxernas kärnor innehåller mer mörk materia än de yngre galaxerna där hela tomrum av mörk materia finns. Det måste därför finnas ett samband där aktiv stjärnbildning innebär mindre mörk materia och tvärtom och en anledning till detta.


De nya rönen tyder enligt rapporten på att mörk materiakoncentration och värme spelar en betydande roll i hur mörk materia beter sig. Det verkar som att värme trycker bort mörk materia och ej så aktiva galaxers kärnor med lägre temperatur drar till sig mörk materia.


Forskarna drog slutsatsen att galaxer som för länge sedan slutat bilda stjärnor hade mindre energi att knuffa bort mörk materia ur sitt centrum. Medan mer aktiv stjärnbildning i galaxer alstrade mer värme som fick den mörka materian att reagera med att avvika därifrån.


Jag anser dock att man kan dra en annan slutsats. Att stor stjärnbildning använder mörk materia för detta i stor skala och det därför tillfälligt tar slut i närområden där detta sker. Men då mörk materia är den vanligaste materian kommer den tillbaks från omgivningen så snart stjärnbildningen (och värmen) minskar.


Likväl anser jag att mörk materia finns överallt förutom när den tillfälligt använts i stjärnbildningsprocesser där den är en viktig ingrediens för att så ska kunna ske (enligt mig). Jag anser även att den finns lika mycket kanske betydligt mer mellan galaxerna som i mindre aktiva galaxer. Jag anser även att vi inte ska glömma den mörka energin i sammanhanget. Se bild.

onsdag 23 januari 2019

Vissa svarta hål kan vara lösningen på snabba resor i rymden. Vintergatans centrala hål är ett av dem.


Svarta hål är kanske det mest mystiska objektet i universum. De är en följd av gravitationskollapser vilket kan ses som en döende stjärna utan gräns vilket leder till bildandet av en sann singularitet – det som händer när en stjärna komprimeras ner till en enda punkt med en oändlig täthet.


 Denna singularitet stansar hål i rum-tiden självt eventuellt kan detta öppna upp en möjlighet för snabba rymdresor. En genväg genom rum-tiden vilket möjliggör resor i kosmisk skala på kort tid. Vi ska även tänka på maskhål vilket kan vara en ännu bättre lösning om de finns och kanske även kan skapas och kontrolleras så vi ej vid eventuell användning av dessa hamnar varsomhelst i tid och rum.  Om inte något av detta existerar och vi kan nå dem kan vi för alltid glömma att resa från vårt solsystem till något annat i vår galax och även att göra resor utanför vår galax. 


 Ett team på Universitetet i Massachusetts Dartmouth och en forskare på Georgia Gwinnett College har visat att alla svarta hål inte är skapade lika. Om det svarta hålet är som det i vår Vintergata, stort och roterande då är utsikterna bra för en rymdfarkost att använda det. Om inte kan det inte användas.


 Det beror på att singulariteten som en rymdfarkost måste brottas med är mycket mild och möjliggörs enbart genom en lugn passage som kan vara möjligt i Vintergatans svarta hål (vilket finns i riktning mot Skyttens stjärnbild) som roterar.


 Vad Georgia Gwinnett College upptäckt är att under alla förhållanden kommer ett objekt som faller in i ett roterande, stort svart hål att uppleva oändligt stora effekter vid passage genom hålets s.k. inre Horisont singularitet. Detta är singulariteten som ett objekt kommer att uppleva av ett roterande stort svart hål. 


Men under rätt omständigheter kommer ett svart håls effekter vara litet vilket möjliggör en ganska bekväm passage genom singulariteten. I själva verket kan det innebära inga märkbara effekter på det fallande föremålet alls. Detta ökar möjligheten att använda stora roterande svarta hål som portaler för hyperrymden resor.


Men alla svarta hål kan inte användas Anledningen till att detta är möjligt är att relevanta singulariteten inuti ett stort roterande svart hål är tekniskt ”svag  i motsatsen till svarta hål där detta inte är fallet kan dessa inte användas. Exempelvis mindre svarta hål där rotationen är svag. 



Detta ovan ska inte förväxlas med maskhål som jag beskrev här den 4 januari. Men oberoende om vi ser på maskhål eller svarta hål som möjliga för resor snabbt kanske ögonblickligt i tid (både fram och bakåt i denna)  och rummet måste vi hitta maskhålen och kunna ta oss dit likväl som till de svarta hålen och kontrollera vart vi kommer och att vi kan ta oss tillbaka.


Avståndet till vår galax svarta hål i dess centrum är 27000 ljusår. Att komma dit för en resa är omöjligt. Då måste det i så fall finnas maskhål i vår omedelbara närhet i ex månens närhet för att vi ska ha användning för  svarta hål. Men då skulle de vara överflödiga om vi redan kan skapa eller hitta maskhål i vår närhet.  Jag tror mer på skapandet av maskhål som realistiskt än att använda svarta hål


Bild på en illustration av hur Vintergatan skulle se ut om vi såg den utifrån.

tisdag 22 januari 2019

Kan ett tidigare universum där tiden gick baklänges varit början till BigBang och en helomvändning av tid och rum till det universum vi finns i?


Fysiker har  en ganska bra uppfattning teoretiskt om hur universum kom till och utvecklades bara ett par sekunder efter Big Bang och framåt till dagens struktur.

Men nu har Latham Boyle, Kieran Finn och Neil Turok forskare vid Perimeter Institutet för teoretisk fysik i Waterloo, Ontario vänt denna ut och in.

  

Deras teori är att ett tidigare universum som var en spegelbild av vårt nuvarande fanns innan BigBang. Ett universum vilket fungerade tvärtom i tid och rum där tiden gick baklänges.


”Det är som att vårt universum idag återspeglades genom Big Bang. Perioden innan vårt universum reflekterades genom en  bang ”, sade Boyle en annan forskare inom området.


Han tar upp följande exempel, ”Tänk dig att knäcka ett ägg i det universum som fanns före vårt universum. Det skulle göras helt av negativt laddade antiprotoner och positivt laddade antielektroner. Från vårt perspektiv i tid och rum skulle det upplevas som en händelse där pölen av en äggula blev till ett knäckt ägg till ett helt ägg till  en kyckling. Man kommer att tänka på den eviga frågan om vad som kom först hönan eller ägget.


På samma sätt skulle universum gå från att explodera till en Big Bang singularitet och sedan explodera som skapelse till vårt universum och de naturlagar och den materia vi lever i.


 Forskarna säger att den nya teorin växte fram ur ett missnöje med de bisarra tillägg som föreslagits av fysiker under de senaste åren för att ex förklara mörk materia och mörk energi (något som aldrig bevisats existera bara antagits för att förklara de teorier och skeenden som existerar i universum).


Turok (en av forskarna) har själv bidragit till att utveckla denna nya teori hade som utgångspunkt en djup önskan till en enklare förklaring av universum och Big Bang. Om någon kan hitta en enklare version av historien av universum än den befintliga så är det ett steg framåt ansåg Turok.


Det betyder inte att den nya teorin är sann. Men det innebär att den är värd att titta på ”, sa Sean Carroll, en kosmolog vid California Institute of Technology. Han påpekar att den nuvarande favoritteorin för mörk materia  är inget annat än en ickebevisad teori och det kan vara dags att överväga andra alternativ för att förklara  tid och rum i vår värld och den accelererande expansionen av allt i universum.


Men oberoende vilken teori som utarbetas eller kan vara sann kvarstår frågan dock om varför något skedde om det skedde och är det en återupprepad process?

måndag 21 januari 2019

För andra gången har återupprepande mystiska signaler mottagits från en plats lång utanför vår galax.


Nu har forskare för andra gången observerat mystiska återupprepande radioblixtar från en plats långt bort från vår egen galax. Radioblixtrarna i sig är mycket kortvariga blixtar av radiovågor som lyser och brusar under en bråkdels sekund. Deras ursprung är ett astronomiskt mysterium. Kan vi ta reda på mer om dem kan vi få bättre kunskap om universums storskaliga struktur.


Den första gången en enskild återupprepande radioblixt registrerades var i juli 2001. Då blev   en teori att radioblixtarnas källa var tätpackade rester från en stjärna som hade exploderat. En annan teori att radioblixtarna hade skapats nära ett supermassivt svart hål som slukade gas i sin omgivning.


Fram tills nyligen har forskare inte kunnat utesluta att FRB 121102 med sina upprepade radioblixtar (det första fyndet) var ett unikt eller åtminstone mycket ovanligt fenomen. Det har tills nu inte t hittats några andra exempel på upprepade radioblixtar från en enskild källa bland de över 60 kända observationerna av enskilda enstaka blixtar trots noggranna, uppföljande undersökningar.


Men nu har forskare för andra gången i historien fångat upp sex upprepade radioblixtar från en enskild plats långt bortom vår egen galax. Fyndet har denna gång gjorts med hjälp av Chime-teleskopet i Kanada.


Radioblixtarna verkar komma från en källa ungefär 1,5 miljarder ljusår bort. Enligt en ny studie  berättar forskare att de har observerat sammanlagt 13 radioblixtar med hjälp av Chime-teleskopet, där den upprepande räknas som en händelse. Alla i den upprepande (med sex blixtar se ovan) verkar komma från samma källa. Av de sammanlagda händelserna registrerades åtminstone sju enstaka händelser vid 400 megahertz, vilket är den lägsta registrerade frekvensen hittills.


Det finns enligt studien vissa likheter mellan de två källorna av upprepade radioblixtar (den nu upprepande med sex styck och den upptäckta från 2001 med fem) liksom skillnader mellan dessa och de icke-upprepande enstaka händelserna.


 Detta kan hjälpa forskare att i framtiden identifiera vad  radioblixtrana är effekter av eller från.


Ännu finns inga förklaringar på radioblixtarna varken de som kommer som enstaka från någon plats eller de hittills funna vilka upprepade sig från sina platser.

Men troligen kan de i framtiden förklaras när vi väl förstår (om vi kan göra detta)  hur BigBang skedde och dess händelsekedja i tid och rum. När  tid och rum uppstod.


Bild radiokällan FRB 121102 tyvärr fungerar inte medföljande länk där man några sekunder kan höra bruset från källan.

söndag 20 januari 2019

Planeter runt röda dvärgar är troligen livlösa. Det innebär att de vanligaste planeterna i solsystemen i universum är livlösa.


Jorden bildades till en stenplanet vid en gul medelstor stjärnas solsystem troligen genom att det över hundratals miljoner år var fullt av  isiga, dammiga, gasfyllda material från kometer och asteroider i närområdet vilka tillsammans gick samman till större kroppar.


Om samma process behövs för planeter runt röda dvärgar ska få vatten och liv uppstår  det problem.


Forskare har med hjälp av rymdteleskopet Hubble och Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT) i Chile upptäckt  snabbt eroderande damm och en gasdisk som omger närområdet av en röd dvärgstjärna AU Microscopii (AU Mic).


Disken består av snabbrörliga moln (kallade blobbar) av material som agerar som en snöplog genom att trycka små partiklar innehållande (eventuellt)  vatten och andra flyktiga ämnen (inklusive kometer och asteroider)  ur dvärgstjärnans närhet.

 Innebärande att krascher av detta material inte sker på stenplaneterna i den zon där liv antas ha bäst förutsättningar att uppkomma.


Astronomer vet inte hur dessa  blobbar kom till. En teori är att det är kraftfull massa utslungad från dvärgstjärnans första tid. Sådan energirik aktivitet är vanligt bland unga röda dvärgar.


Steniga planeter som kretsar kring röda dvärgstjärnor och bildats i detta kaos kan därför vara torra och livlösa enligt en ny studie utformad med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubbles data. Vatten och organiska föreningar nödvändiga för liv som vi känner det kan ha blåst bort innan de når ytan av unga planeter i röda dvärgplaneters solsystem.


Röda dvärgar är mindre och svagare än vår sol men är även vanligast däruppe och har även längst livslängd.


Snabbrörliga blobbar av material verkar utkastande av partiklar från AU Mic disken (den röda dvärgstjärnas närområde som undersökts). Om disken fortsätter att försvinna i denna snabba takt kommer den att vara borta om ca 1,5 miljoner år. Då hinner dock det  isiga materialet från kometer och asteroider även att ha rensats ur disken. Resultat att vatten och materia för liv den vägen blir stängd. Planeten blir stenhård och fast.


Undersökningar visar även att planeter är vanliga runt röda dvärgar. I själva verket bör de innehålla huvuddelen av vår galax planeter. 


Men ovanstående observationer tyder på att vatteninnehållande planeter kan vara sällsynta i  närhet av röda dvärgstjärnor (eller omöjliga med den kunskap vi har idag) säger i rapporten Carol Grady Eureka i Oakland, Kalifornien, co-utredare av Hubble observationer.


Men säger jag. Det finns kanske skilda slag av händelser som kan ske för att liv ska uppstå. Ingen vet vi här på Jorden vet bara de sätt vi lyckats få en hållbar teori utifrån.   

Bilden är på Proxima Centauri vår närmsta stjärna från solen räknat. En röd dvärgstjärna 4,2 ljusår bort.