På enbart 2 % av natthimlen har nyligen upptäckts hundratusentals tidigare okända galaxer.

Ovanstående (rubriken) är resultatet från en stor ny radiovågsfrekvenskartläggning av natthimlen av Low-Frequency Array (LOFAR) teleskop vilket är ett europeiskt nätverk av radioteleskop.


Resultaten kommer från en undersökning av 25% av den norra halvklotets natthimmel av låga radiofrekvenser vilket avslöjade tre hundra tusen källor på enbart 2% av natthimlen av dessa 25 % varav nästan samtligakällor är galaxer långt bort i universum.


Astronomerna bakom upptäckten anser dock att i slutändan  bör  hela 15 miljoner fler radiosändningskällor upptäckas på dessa 25 % av natthimlen de undersökt.
  

LOFAR teleskopen drivs av ASTRON i Nederländerna och är ett nätverk av radioantenner i Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Sverige, Polen, Irland och Italien alla anslutna av hög hastighets fiberoptiska kablar.


Signalerar av de kombinerade antennerna behandlas sedan av superdatorer för att effektivt skapa ett virtuellt radioteleskop med en aria av 1 900 kilometer i diameter.


Vi får hoppas att det inte finns oupptäckta mätfel i detta projekt av digitala analyser så vi finner mer än vad som egentligen finns därute (min anm.)


Bild från wikipedia som visar en belägen LOFAR-station den vid Onsala rymdobservatorium, Halland, Sverige.

Är den sexkantiga formen universell och anledning till sandfältsform på Mars och snöflingform på Jorden?

Snöflingor har sex kanter . Ingen är den andra lik precis som fingeravtryck skiljer sig åt från människa till människa.


Men Hexagonen  sexkantformen finns inte bara i snöstjärnans form utan i en hel del andra sammanhang. Ex bivaxet, sköldpaddsskalet och i basaltblocksformen.


Den har nu även setts existera som form på Mars i ett överraskande sammanhang.

På en högplatå har upptäckts sexkantiga sanddyner.


Hur de bildats är inte klarlagt. Men det bör ha något sammanhang med hur snöflingor bildas tycker jag. Kanske även hur basalt och sköldpaddsskal bildas.


Snöflingans form beror på den sexkantiga struktur som vatten intar när det fryser och till is. Därav kan man fundera på om ex basaltblock och sköldpaddsskals form har med vatten att göra. Dock knappast tillsammans med kyla om man undantar formationerna av dyner på Mars.


Hur sexkantsformen kan vara så universell är ännu en gåta men säkert finns förklaringen någonstans i atomernas och molekylernas värld.


Bild från Wikipedia föreställande de som jag tycker fascinerande naturligt bildade basaltblocken i Giant's Causeway på Antrimkusten i Nordirland.

Ett stjärnkluster (stellar stream) där forskare hoppas få nya rön

Astronomer och astrofysiker från Wiens universitet har nyligen publicerat en ny rapport.  En rapport där de beskriver en upptäckt från södra stjärnhimlen. Här har forskare hittat en flod av stjärnor en stellar stream som det kallas i astronomiskt språkbruk vilken med sina ca 4000 stjärnor täcker större delen av den sydliga natthimlen.


Formationen är relativt närliggande och har bildats för ungefär 1 miljard år sedan. På grund av sin närhet till jorden är denna stellar stream en perfekt plats att testa störningar i kluster, mäta gravitationsfältet i Vintergatan och  lära mer om exoplaneter av. 


För sin sökning där de fann denna stream använde forskarna data från ESA Gaia satellit. Författarna hoppas hitta ännu fler sådana strukturer i framtiden med hjälp av den innehållsrika Gaia databasen.


Bild från Wikipedia där stellar streams upptäckta 2007 i Vintergatan kan ses.

Ett mycket kraftigt solutbrott skedde i Orionnebulosan 2016.

I november 2016 upptäckte astronomer en ung stjärna 1500 ljusår bort från jorden i Orions bälte vilken under en explosion sände ut plasma och strålning ungefär 10 miljarder gånger mer kraftfullt än vad vi upptäckt i någon soleruption tidigare i galaxen.


Detta plötsliga utbrott kan vara den mest lysande av för människan kända utbrott någonsin från en ung stjärna och kan hjälpa forskarna att  bättre förstå processen vid stjärnbildning.


Det var från  teleskopet James Clerk Maxwell uppe på Hawaiis vulkan Mauna Kea upptäckten gjordes.. Fenomenet kom från ett dubbelstjärnsystem. Ett solsystem där två stora stjärnor kretsar kring varandra i Orionnebulosan.


 Forskarna är osäkra på om det har något att göra med det faktum att stjärnan i fråga är mycket ung och suger upp gigantiska mängder närliggande bränsle för dess tillväxt.


Lika okänd är hur en effekt med sådan enorm energi har på unga solsystem. Den röntgenstrålning som avges kan potentiellt förändra kemin av närliggande kroppar (som asteroider) eller  förändra atmosfären på unga planeter anser författarna till en rapport om fenomenet publicerat den 23 Jan i Astrophysical Journal.


Säkert kan utbrott av detta kraftiga slag påverka närliggande objekt som är i riktning för detta utbrott. Även så långt bort som Jorden kan det ge effekter som tillfällig utslagning av stelliters navigeringssystem etc. Men vi låg inte i direkt riktning denna gång. 


Men kanske fenomen som detta  är viktiga vid en stjärnbildning.

Bilden föreställer Orions bälte och kommer från Wikipedia.

Spännande kollisioner har skett därute i kosmos.

Exoplaneter har upptäckts i tusental och många tusen mer förväntats hittas. Många av solsystemen därute har planetsystemen liknande vårt eget solsystem.


Astronomer vill veta om någon av dessa planeter därute har kolliderat med varandra och hur ofta sådana kollisioner sker eller har skett därute. 


I vårt solsystem vilket existerat i 4 1/2 miljarder år har det skett vilket resulterat i att vi efter en av dessa fick en måne runt Jorden (det var Jorden och en Marsliknande i storlek planet som krockade anser man). Även Venus bör ha råkat ut för något då den har en motsatt kretsriktning runt solen än övriga planeter (kanske det har samband med Jordens krock en gång (min tanke).


Nu visar en ny studie att det även hänt krockar därute.  Ett är i  planetsystemet Kepler-107 ca 1714 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Svanen.


Studien här fokuseras på de två innersta planeterna kring Kepler-107 (av fyra kända), Kepler-107b och Kepler-107 c. De liknar varandra både vad gäller radier och omloppstider Storlekarna är ca 1536 och 1597-jordradier. Deras omloppstider är 3.18 och 4.90 dagar. Deras densitet skiljs dock åt 5,3 och 12,65 gram per kubikcentimeter i jämförelse är Jordens densitet 5,5 gram per kubikcentimeter. (Vattnets är 1 gram per kubikcentimeter).


 Så även om deras storlekar och banor är likartade är den ena planeten dubbelt så tät som den andra. Den yttre av dem Kepler-107c. 


Forskarna drar slutsatsen att en av planeterna troligen Kepler - 107c har drabbats av en kollision med en annan planet i det förflutna. Då slet kollisionen bort delar av planetens silikatmantel och lämnade efter sig en tät järnkärna. Därav dess nuvarande täthet.


Det antas att det varit många sådana kollisioner bland alla (troligen) miljarder planeter i bara Vintergatan.


Säkert har kollisioner mellan skilda slag av kroppar därute varit ofta förekommande i universums barndom och även numera sker säkert  krockar men  inte lika ofta med planetliknande kroppar i storlek som när universum var ungt. Det är mer mindre  meteoriter som slår ner numera.


Bilden föreställer storleksförhållandena mellan Jorden, Mars och exoplaneterna Kepler b-f.

Expansionstakten av universum ska sökas utifrån gravitationsvågsfrekvens resultatet kommer i framtiden.

Mätningar av gravitationsvågor från ca 50 binära neutronstjärnor nästkommande årtionde kommer slutgiltigt (om allt fungerar) att lösa en intensiv debatt om hur snabbt universum expanderar enligt en teori utarbetad från ett internationellt team som inkluderar både University College London (UCL) och Flatiron Institute.


Studien som publicerats nyligen i Physical Review Letters visar hur nya oberoende data från gravitationsvågor avges av binära neutronstjärnor vilkens insamlade data förhoppningsvis kommer att bryta dödläget mellan tidigare motstridiga mätningar om expansionstakten en gång för alla.


”Vi har beräknat att vi genom att observera 50 binära neutronstjärnor under nästa årtionde får tillräcklig med data om gravitationsvågor för bästa mätningsresultat med hjälp av Hubble-konstanten”, säger bla Dr. Stephen Feeney för Center for Computational astrofysik vid Flatiron Institute i New York City.


”Vi bör kunna upptäcka tillräckligt av fusioner för att besvara denna fråga inom fem till 10 år” säger han. Frågan som om allt fungerar visar vilken expansionstakt det universum har där vi som människor existerar och fått ett hem.


Det blir spännande resultat som väntar.

Liv under Mars is? Fullt möjligt!

I en studie publicerad i tidskriften Science 2018 föreslogs att det finns flytande vatten under södra polarisen på Mars.


En ny studie 2019 tar inte ställning till detta  istället förslår författarna att det här förekommit magmatisk aktivitet och  bildandet av en magmakammare under de senaste hundra tusen under ytan på Mars. En kammare där temperaturen bör vara tillräckligt varm för att här kan finnas flytande vatten under det ca en km tjocka istäcket ovanför.


 Den nya studien syftar till att främja debatten kring möjligheten av flytande vatten på Mars. Om vi kan bevisa förekomsten av flytande vatten på Mars ökar det dramatiskt möjligheten att hitta liv utanför jorden och kan också fungera som en resurs för människan vid en framtida mänsklig utforskning på Mars.


”Vi tror att om det finns något liv skyddas det under markytan från strålning”, sade Ali Bramson, postdoktorala forskarassistent på Lunar and Planetary laboratorium vid University of Arizona och huvudförfattare till den nya rapporten. – Om det fortfarande existerar aktiva magmaprocesser idag kan mer smältning av is ha kunnat ske än vi tror oss veta idag.  Detta kan ge en än mer gynnsam miljö för flytande vatten och därmed kanske liv ”.


Om det finns någon form av liv på Mars under dess is beror troligen på om det finns flytande vatten där. Men flytande vatten i sig är ingen garanti för att detta ska innehålla livsformer (min anm.).
Bilden är på Mars.

Kan vi evakuera mänskligheten från Jorden den dag behovet kommer.

Jorden har tillgodosett människors behov i tusentals år eftersom naturresurserna räckt till. Exempelvis  luft, vatten och mineraler. Till detta ska läggas solens energi vilken är än viktigare för den mänskliga rasen.


Forskare anser att det om två miljarder år så kommer solens slut som människovänlig att närma sig sin utgångsdatum, expandera i storlek och dess energiutsläpp öka så  haven kokar och miljön blir omöjlig för liv. 


Det finns även i nutid risken för ett fullskaligt kärnvapenkrig ska få samma resultat (kanske även en miljökollaps är på väg). Ett kärnvapenkrig skulle på  kort tid eliminera det mesta av liv på jorden.


Även om jorden överlever ett bra tag till kommer naturresurser i snabb takt minska och  istället kan misslyckad lösning av avfallsprodukter få miljön att kollapsa och  högre liv att få sämre möjlighet att fortsätta att existera.


Då världens befolkning fortsätter att växa och resurserna blir knappare kommer trycket att lämna vår hemplanet att öka dramatiskt i framtiden. Planeter för detta finns därute. Men en kolonisering tar lång tid och avståndet till dessa omöjliggör detta inom den vetskap vi har i dag. Vid kolonisering måste även hela ekosystem tas med om vi ska överleva.


Om en planet med helt annorlunda ekosystem skulle koloniseras kan det betyda slutet för människan. Vi är skapta för och i Jordiska ekosystem med dess bakterier mm. En planet att kolonisera måste därför vara steril (men med rätt syrenivå och vatten enligt mig) så vi kan plantera dit våra ekosystem.
  

Som det visat sig finns exoplaneter i ett enormt utbud av storlekar och banor. Dock måste en planet för kolonisering vara en speciell typ av planet ungefär av storleken som Jorden och kretsa kring en solliknande stjärna på ett avstånd som passar människan och dess djur och växtliv. Det är inte bara människan som ska förflyttas utan hela ekosystem.


En intressant planet upptäcktes 2016. Då  tillkännagav astronomer upptäckten av en potentiellt lämplig planet i bana runt Proxima Centauri. Denna stjärna är också känd som Alpha Centauri C och är en röd dvärgstjärna. Detta solsystem finns ungefär 4,2 ljusår från vår sol i stjärnbilden kentauren. Denna potentiella exoplanet är känd som Proxima b och är ca 1,3 gånger massivare än jorden. 



Förutsatt att vi har hittar ett passande nytt hem här blir nästa utmaning att komma dit.  Om vi kunde färdas i ljusets hastighet skulle det ta över fyra år för att komma dit. Dock är det enligt den fysik vi känner till idag omöjligt att åka iväg i ljushastigheten.

Kanske vi får hoppas på kontrollerade maskhål för resor av detta slag om nu dessa finns, kan byggas upp och kontrolleras. Med sådana kunde en omedelbar resa ske och en kollonisering möjliggöras. 

Sök tecken på insekter på planeter därute inga insekter troligen inga högre livsformer.

Nära hälften av insektsarterna vilka nu finns på Jorden  hotas av utrotning och antalet insekter minskar i snabbare takt än andra utrotningshotade djur. Det visar en ny forskningsrapport.


Insekter är mycket viktiga för ekosystem som vi känner dem. De utgör mat för fåglar och andra djur. De pollinerar växter och bryter ner och återvinner näringsämnena i jorden.


I den nya forskningsrapporten som publicerats i Biological Conservation, hävdas att nära hälften av insektsarterna på Jorden hotas av utrotning. Antalet insekter i världen har minskat med 2,5 procent per år de senaste 25-30 åren.


En del av anledningen handlar om det storskaliga jordbruket med monokulturodling och insektsgiftbesprutning på grödor. Men även den globala uppvärmningen.


Nästan all mark i världen som lämpar sig för matproduktion är redan uppodlad. Runt den urbana miljön tas även odlingsbar mark i besittning för byggande vilket är en skada för framtidens möjlighet till mer åkermark. Livsmiljöerna har förändrats med föroreningar och klimatförändringar, säger Tomas Roslin, professor i insektsekologi vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.


Frågan om insekter inte kan anpassa sig till nya förhållanden kan ställas  och visst kan de så. Men det tar tid. Tid de inte får med den snabba förändring av deras miljö som sker.


– Det kan de göra men de minskade bestånden visar att insekterna inte hunnit anpassa sig i samma takt som förändringarna.


Om insekterna minskat dramatiskt borde väl även antalet fåglar ha minskat lika mycket?


Även antalet fåglar i jordbruksmark har minskat och fjärilsbeståndet är stadigt minskande. Men fåglar har bred diet och kan äta olika arter av insekter så många kan ännu överleva artmässigt så länge det finns något slag av insektsöverskott..

Insekterna håller naturen och kretsloppet igång.


Kanske vi skulle söka tecken på insekter på andra planeter utan dem inget större liv verkar kan man tolka det som

2019 AQ3 en av de senaste upptäckterna av näraliggande asteroider och dess banor

Astronomer har upptäckt en asteroid i det inre av vårt solsystem med en elliptisk bana som aldrig går längre bort än Venus bana. Denna asteroid är bland de första asteroiderna som någonsin hittats vars omloppsbana begränsas nästan helt inom detta avstånd.

 ”Vi har hittat ett extraordinärt objekt vars omloppsbana knappt glider bortom Venus' omloppsbana vilket är en ovanlig upptäckt”, sade Quanzhi Ye postdoktoral forskare på IPAC  science center för astronomi vid Caltech.


Asteroiden har fått beteckningen 2019 AQ3 då den  upptäcktes den 4 januari 2019 och är en ”mycket sällsynt asteroid då den alltid finns i närområdet i sin bana vilket vi inte hittat många asteroider som gör.
  

Dessa små asteroider är enbart ca 1 km i diameter och därmed svårupptäckta och säkert i vissa fall farliga genom sin plötsliga närhet till Jorden. Ovanstående är dock inte just nu farlig för oss.
   

Den är knappt tillräckligt ljus för att upptäckas under den korta period som den kommer nära jorden”, sa Tom Prince, Ira S. Bowen Professor i fysik vid Caltech. 

För att ha något hopp om att hitta sådana objekt måste himlen skannas mycket ofta. ZTF undersökningar heter dessa undersökningsmetoder för detta ändamål vilka visar  hela norra stjärnhimlen under tre nätter. Undersökningstäckgraden är  per täckning i en enda exponering, ungefär två hundra och trettio gånger storleken på fullmånen. 2019 AQ3.


Bild på banan för asteroiden 2019 AQ3 

Asteroiden Ultima Thules överraskande form överraskar en gång till

Bilder som NASA: s New Horizons  tog av asteroiden Ultima Thule när den svepte förbi 1 januari i år visade en snögubbsliknande asteroid.


Men bilder tagna i en annan vinkel vid förbipasserandet har nu analyserats och visar att snögubbsformen inte stämmer helt utan att formen är betydligt plattare än en rund snögubbe. Se medföljandelänk här.  


 De nya bilderna ger ny kunskap objekt därute bortanför Pluto. Det har aldrig tidigare setts något liknande detta som kretsar runt solen formmässigt som Ultima Thule.  De nysläppta bilderna har tvingat fram ett nytänkande. New Horizon tog de nu släppta bilderna ca 10 minuter efter de första och på ett avstånd av 5 494 8,862 kilometer från asteroiden.


De nya vyerna fångade från en annan vinkel än de snögubbeliknande bilderna  och visar Ultima Thules disposition mot ett antal stjärnor i bakgrunden. 

Något stämmer inte i universum. Det finns en gåta som inte har lösts.

Något stämmer inte i vår syn på  universum. Åtminstone utifrån allt fysiker hittills har kunskap om. Stjärnor, galaxer, svarta hål och alla de andra himlakropparna rusar ifrån varandra i allt snabbare takt över tid. Mätningar visar att universum expanderar och att denna expandering accelererar. Den är högre efterhand som tiden går.
  

Det borde inte vara fallet enligt forskarna istället borde den avstanna efter hand efter Big Bang.


Om forskningens mätningar genom ett värde som kallas Hubbles konstant är korrekta innebär det att den nuvarande modellen saknar en avgörande fysik vi ännu inte förstår.

 Något konstigt vilket kan ses som mörk energi för att förklara hur universum gick från en liten tät och varm fläck av plasma till det vidsträckta vi ser idag. Forskare har kallat det kall mörk materia och modellen med mörk energi och materia kallas (LCDM) modellen.


Modellen har dock begränsningar. Mörk materia utövar dragningskraft men avger inget ljus och mörk energi, verkar till att motarbeta gravitation i modellen.


  Men det  förklarar inte varför universum expanderar snabbare nu än i början av sin tillblivelse. Det betyder att antingen LCDM modellen är fel eller de mätningar av expansionstakten som hittills gjorts är fel.


Forskare har nu använt flera andra nya metoder för att mäta expansionstakten men resultatet blir de samma. Det innebär att det inte är mättekniska fel som visar expansionstaktens ökning utan att det verkligen sker säger Adam Riess, nobelpristagare och forskare vid Space Telescope Science Institute och vid Johns Hopkins University.


 – Jag tror att  det finns något riktigt intressant som händer men vi inte förstår, berättar Riess.


Vi får hoppas vi kan få ett svar. Det kan bli ett svar som överraskar och får vår världsbild att skaka i grunden. Men ingen vet. Reiss verkar öppen för vilket svar som helst och förhoppningen är att andra forskare inte heller konservativt håller fast vid den syn och teori man har idag enligt ovan och på alla sätt försöker få all kunskapsinhämtning på alla omöjliga vis att pass in i denna.

Uranus och Neptunus har fortfarande en del oupptäckt att visa oss.

De två stora planeterna bortanför Saturnus har bara besökts en gång av en rymdsond.  NASA: s Voyager 2 vilken kretsade över Uranus 1986 och Neptunus 1989.

Under sin årliga rutinkontroll av vädret av solsystemets yttre planeter har NASA: s Hubbleteleskop avslöjat en ny mystiskt mörk storm på Neptunus. Den sedan tidigare upptäckta långlivade stormen runt den norra polarregionen på Uranus fortsätter även den.


Liksom jorden har Uranus och Neptunus säsonger vilka anledningen till stormarna i deras atmosfärer. Men säsongerna är mycket längre där än på jorden, De spänner över decennier snarare än månader som på Jorden.


Både Uranus och Neptunus klassificeras som gasplaneter med en isig atmosfär. Ingen av dem  har en fast yta utan snarare mantlar av väte och helium omgivna av en vattenrik interiör troligast  virad runt den steniga kärnan. Atmosfären innehåller metan vilken absorberar rött ljus men tillåter blå-grönt ljus för att sprida tillbaka ut i rymden vilket ger planeterna en cyan-nyans.


Att analysera vädret på dessa världar kommer att hjälpa forskarna att bättre förstå mångfalden och likheter av atmosfärer på solsystemet planeter inklusive jorden.

Ännu finns mycket att förstå och upptäcka även i vårt eget solsystem. 


Bild 1 Voyager 2. Bild 2 Uranus och Neptunus.

Få vet att Asteroid 2013 RV9 besökte Jordens närområde den 6 februari.

Asteroid 2013 RV9 svepte förbi vårt närområde den 6 febr i år utan större intresse från media. Därav vet få om att det skedde (inklusive mig).   Avståndet mellan Asteroiden och jorden var som närmast omkring 6,842,740 km vilket är en närmare  än under de senaste sex gånger den farit förbi oss under det senaste decenniet.


Asteroiden sveper relativt ofta runt vår planet då den är ett jordnära objekt. I närhet av det slaget ovan eller än närmre kommer den 2022, 2023 och 2024 i närtid. Senast den var i relativt närområde till Jorden var 2003 och 2004.


 Storleken på RV9 uppskattas till ca 51m till 110m i diameter. Det övre intervallet av asteroidens storlek innebär högre än Frihetsgudinnan (93m) eller  fem av Sfinxen vid Giza vilken är ca 20 m i diameter.

Dragon 2 ska upp för ett obemannat uppdrag den 2 mars.

Dragon 2 har lanserats för ett obemannat uppdrag till den internationella rymdstationen (ISS) den 2 mars.

Detta bekräftas av NASA i dagarna. Från början var färden planerad ske den  9 februari. Men sköts sedan upp till 16 februari och senare den 23 februari. Ett sista lanseringsdatum var planerad till första halvan av mars. Nu ser det ut att bli den 2 mars.


Den ska docka med den internationella rymdstationen ISS. Vi får se om det blir av denna gång. Läs mer om Dragonprojektet här. 

Bild illustration på farkosten.

Ingen vetenskap kan ännu förklara varför vi finns här.

Universum består av materia och allt vi ser består av materia. Det är konstigt men få ser det så. Flertalet ser det som fullt naturligt.


I teorin bör det nämligen även finnas stora mängder av antimateria. Antimateria och materia är faktiskt materia men med motsatta laddningar.

Bild: Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.


Men förvånande nog finns det knappt någon antimateria i det universum vi känner till av stjärnor och galaxer. 


– Vi är här eftersom det finns mer materia än antimateria i universum, säger Professor Jens Oluf Andersen vid norska University of Science and Technology's (NTNU) Institutionen för fysik.


Denna obalans mellan materia och antimateria är anledningen till att allt vi ser med våra ögon och att vi finns.


Men vi förstår inte varför denna obalans finns. Båda slagen bildades vid BigBang.  När antimateria och materia träffas blir resultatet ett ljus och inget annat därefter finns inget kvar efter denna sammanstötning. Universum skulle aldrig blivit till om det varit jämvikt av de skilda materiaformerna då de säkert utplånat varandra då. Men allt skulle även kunnat bestå av enbart antimateria.
  

Med tanke på lika mängder materia och antimateria, skulle ingenting förbli kvar när reaktionen på detta blivit ljus. Detta är ett av de största olösta problemen i fysik, säger Andersen. Varför det inte blev så. Standardmodellen av fysik innehåller alla de partiklar som vi känner till.


Den senast bevisade partikeln, Higgsbosonen upptäcktes 2012 vid CERN, säger Andersen. Med denna upptäckt föll en viktig pusselbit på plats. Men inte den sista.


Kvarkar är bland naturens minsta byggstenar. Ett tidigt överskott av kvarkar i förhållande till antikvarkar fortplantades så större enheter bildades och med det nästan enbart atomer av materia och mycket lite atomer av antimateria.


Men Andersen nöjer sig inte med denna förklaring.

– Vi är fortfarande inte tillfredsställda med denna slutsats eftersom det inte säger mycket.


Följdfrågan blir: Varför var blev det så från början? Varför kvarkar initialt blev  fler än antikvarkar?


Kanske vi kan se det som (min idé) att det fanns ett universum innan vårt vilket av någon anledning innehöll mest antimateria. Men detta universum förintades av att det drogs samman till en punkt efter miljarder års expansion och därefter blev upphov till BigBang.

 Det BigBang som blev vårt universum med sin expansion. I denna explosion förintades antimaterauniversumets sista punkt och expanderade som ett nytt men nu som ett med nästan enbart materia. Eller om vi så vill kvarkar då antikvarkarna i föregående universum krossats i en implosion som resulterade till ett slut när smärtgränsen för denna resulterade i ett nytt BigBang. 

Bild; här visar skillnaden på överst expansion och underst implosion

Månens natt kallare än väntat

Kinas Chang'e 4 rymdfarkost har landat på månens baksida någon ingen annan farkost gjort tidigare.


Det visade sig att temperaturen på baksidan av månen är -190C vilket är densamma som under månnatten på framsidan vilket är lägre än det som mättes upp av besättningen från Apolloprogrammet.



”Det är förmodligen på grund av skillnaden i månens materialsammansättning mellan de två sidorna av månen. ”Men vi behöver fortfarande mer noggrann analys”, sade Zhang från Kina Academy of Space Technology.


En måndag är som 14 dagar på jorden, och natten lika lång. Chang'e 4 sonden gick i viloläge under månnatten på grund av solenergibrist till sina solpaneler.


Temperaturerna varierar enormt mellan dag och natt på månen. Kinesiska forskare hade tidigare, inga uppgifter om exakt hur kallt det kunde vara.


Landaren var utrustad med en isotop termoelektrisk cell och dussintals temperaturinsamlare för att mäta temperaturen på ytan av månen under månnatten.

Det som förundrar är att temperaturen sjunker till lika låg nivå på månens framsida vid dess månnatt som den är på månens baksida vilkens sida aldrig vänder sig mot solen.

Välkommen till Stora Magellanska molnet. Här finns möjlighet att se en ny stjärna bildas.

Nybildade stjärnor i Stora Magellanska molnet har fotograferats med MUSE-instrumentet (Multi Unit Spectroscopic Exprorer) ett instrument i ESO:s Very Large Telescope. Den relativt låga stofthalten i Stora Magellanska molnet gjorde det möjligt för MUSE att avslöja detaljer i synligt ljus. I en så kallad HII-region   (uttalas "h två" och är ett interstellärt moln) en födelseplats för nya stjärnor.



Stora Magellanska molnet är en satellitgalax till Vintergatan bäst synlig från södra stjärnhimlen från Sverige kan det inte ses. Galaxen finns 160 000 ljusår från oss. HII-regionens läge i Stora Magellanska molnet gör att vi kan studera galaxen utan svårighet.


HII-regioner är som sagt interstellära moln av joniserat väte. De är födelseplatser för nya stjärnor som joniserar i den omgivande gasen och får den att lysa. N180 B som regionen kallas får sitt säregna utseende av denna enorma bubbla av joniserad vätgas omgiven av fyra mindre moln av vätgas.


Djupt inne i gasmolnet har MUSE hittat en jetstråle som avges av en mycket ung stjärna med 12 gånger solens massa. Jetstrålen går under beteckningen Herbig-Haro 1177 (HH 1177. Här kan du se en film om hur det ser ut därute.


Då unga stjärnor oftast göms inuti massiva moln av skymmande stoft har en jetstråle av detta slag aldrig tidigare kunnat observeras bortom Vintergatan. Detta  på grund av den relativt stoftfria interstellära rymden i Stora Magellanska molnet som gjort det möjligt att studera HH 1177 i synliga våglängder. Jetstrålens längd är ca 33 ljusår vilket gör den till den längsta i sitt slag som hittills observerats.



HH 1177ger kunskap om stjärnors tidiga liv. Jetstrålen är starkt kollimerad innebärande att strålen inte blir bredare när den rör sig bort från stjärnan utan håller sig väl samlad. Jetstrålar likt denna är kopplade till insamlingsskivor runt nyfödda stjärnor och visar hur de drar till sig materia från omgivningen.


 Astronomerna har funnit att både lätta och tunga nybildade stjärnor ger upphov till kollimerade jetstrålar likt HH 1177. Det indikerar att massiva stjärnor troligast även kan bildas på samma sätt som sina mindre massiva stjärnor som i detta fall.


Bild: Hubble teleskopet har tagit denna bild av det område som nämns ovan M180B.

Se spiralgalaxen Malströmmen i skilda våglängder från NASA.

Whirlpool Galaxy eller som den heter på svenska Malströmsgalaxen, M51 eller NGC 5194 är en spiralgalax betecknad SC (stavgalax) belägen i stjärnbilden Jakthundarna. Stavgalaxer  karakteriseras av ett öppet spiralarmsmönster med en liten centralregion. Avståndet till M51  är mellan 25 och 45 miljoner ljusår. Diametern på den är 65 000 ljusår och dess ålder beräknas till cirka 10 miljarder år.


Tre nyligen gjorda observatorier avslöjar M51 som en galax med stora stjärnbildningsprocesser och där en stjärna just nu ses hålla på med att avsluta sitt liv. Detta kan ses i en ny video från Space Telescope Science Institute. Institutet har  använt rymdteleskopet bland annat Hubbleteleskopet.


Filmen visar galaxen under skilda slag av våglängdsobservationer. I synligt ljus (Hubble), infrarött ljus (Spitzer Space Telescope) och röntgen (Chandra X-Ray Observatory). Filmen visar därmed olika våglängder av den övergripande strukturen av galaxen.


Bild från 2005 från Hubbleteleskopet som visar detaljer av damm vid kärnan av M51.
Fantasieggande bild anser jag.

Nu är det gratis att söka bilder, filmer och information i ESO:s Supernova planetarium

Stora mängder av gratismaterial finns att söka i för den rymdintresserade  i världens första helt öppna planetarium vilket invigdes  i april 2018. Härifrån har ESO:s Supernova planetarium och besökscenter spridit information om universum till mer än 55 000 astronomiskt intresserade.


Nu har ESO gjort hela sitt digitala material tillgängligt online utan kostnad för alla. I materialet finns högupplösta foton, filmer, informativa texter och planetariematerial och även en digital version av den astronomiska utställningen. 


ESO Supernova planetarium och besökscenter är därmed världens första helt öppna planetarium för allmänheten. 


För att använda det läs mer här. 

Hubbleteleskopet har upptäckt en tidigare okänd galax i vårt närområde.

I Universum kan ses oräkneliga stjärnor och galaxers ljus. Ibland döljs ljusen från ett objekt av ett annat objekt. Det kan vara anledningen till att följande dvärggalax aldrig upptäckts tidigare fast den finns i relativ närhet till oss. 


Upptäckten gjordes nyligen av astronomer vilka använde Hubbleteleskopet till att fotografera den klotformiga stjärnhopen NGC6752 (finns 13 000 ljusår bort i Vintergatan i riktning mot stjärnbilden Påfågeln). 


Under denna fotografering avslöjade Hubble:s en aldrig tidigare upptäckt dvärggalax befinnande sig långt bakom klustrets. En dvärggalax ca 30 miljoner ljusårs bort (cirka 2 300 gånger längre bort än stjärnklustret NGC 6752).


Dvärgalaxen mäter endast omkring 3000 ljusår i sin största utsträckning (knappt 1/30th diametern på Vintergatan) och dess ljus är ungefär tusen gånger svagare än Vintergatans.


Den är ca 13 miljarder år gammal och ligger isolerad därute från Vintergatan vilket från tidernas början resulterat i ingen interaktion alls med andra galaxer. Dvärggalaxen är därmed den astronomiska motsvarigheten till ett levande fossil från det tidigaste skedet av universums existens. Dess namn har blivit Bedin 1.

Bild på stjärnhimlen där den hittills okända dvärggalaxen hittades. Bild nedan på en påfågel att jämföra med stjärnbilden påfågeln ovan. Nog kan man se viss likhet med uppfällda fjädrar och en bit av stjärnhimlen tycker jag. 

Ett mystiskt objekt finns bland rymdskräpet runt Jorden

Ca 500 000 bitar skräp cirkulerar runt Jorden enligt NASA och ca 50000 av de största av dessa har en känd bana enligt NASA och US Department of Defense. Varje år faller  mellan 200 och 400 bitar av rymdskrot in i Jordens  atmosfär. Nästan allt av detta brinner upp innan nedslag på Jorden.


Nu har ett bisarrt objekt hittats  bland skräpblandningen som kretsar kring Jorden. Objektet påminner om en tom soppåse. Det rör sig runt Jorden i en elliptisk bana. Som närmst Jorden kommer den ca 600 km och som längst från oss ca 539 km.


Objektet har fått namnet A10bMLz och verkar vara ett lätt objekt troligast från en raketuppskjutning.


Enligt observatorier från Haleakala (ATLAS-HKO) observatoriet i Hawaii vilket var först att identifiera objektet är det inte farligt för oss men det ser konstigt ut. Det är ljust skimrande och lätt att se. Dess vikt är enligt vad man kommit fram till ca 1 kg.

Mest troligt anses det vara en metallfolie från en raketuppskjutning. 


Men ingen vet säkert. 


Bild på skräp runt Jorden.

Små objekt upptäckta bortom Pluto i Kuiperbältet

För första gången har astronomer upptäckt en 1.3 km i radie stor kropp i utkanten av solsystemet. Upptäckten finns i Kuiperbältet och misstanken att objekt av denna storlek skulle finnas där var mycket stor.


De har antagits finnas därute sedan mer än 70 år. Dessa objekt agerade som ett viktigt steg i planetbildandeprocessen då solsystemet var nytt. Det är objekt av sten,  damm, och gas slogs samman och växte till sig.


Kuiperbältet är en samling av små himlakroppar som ligger bortom Neptunus omloppsbana. Här beräknas finnas ca 70000 objekt av skilda storlekar i form av asteroider, kometer och dvärgplaneter. Ska vi räkna in antalet små objekt av det nu hittade kan säkert antalet ökas stort.


Världsledande teleskop, som Subaru teleskopet kan inte observera objekt av denna lilla storlek direkt. Däremot har en forskargrupp ledd av Ko Arimatsu vid nationella astronomiska observatoriet i Japan använt en teknik som kallas ockultation vilket innebär övervakning av ett stort antal stjärnor för att leta efter  skuggan av ett objekt som passerar framför en av dem. 

The Organized Autotelescopes for Serendipitous Event Survey (OASES) team placerade två små 28 cm teleskop på taket av Miyako open-air skolan på Miyakojima-shi, Okinawa Prefecture, Miyako Island i Japan, och övervakade cirka 2000 stjärnor i totalt 60 timmar.


Vid analyseringen av de data som blev resultatet fann teamet en händelse vilken överensstämmer med att ett litet objekt rörelse en stjärnas ljus. Mätningar visade att ett objekt med storleken av 1.3 km hittats i Kupierbältet. Upptäckten stöder teorin att det troligen finns stora mängder av dessa mindre stenbumlingar och att det var objekt av denna storlek som slöts samman vid sammanstötningar och var början till skapandet av planeter. 

Troligen var de hetare då och av den anledningen kunde de slutas samman. Idag skulle krockar mellan två sådana iskalla objekt sönderdelas.


Arimatsu säger, ”Detta är en verklig seger för vårt lilla projekt. Vårt team hade mindre än 0,3 procent av budgeten för vad stora internationella projekt arbetar med. Vi hade ännu inte tillräckligt med pengar för att bygga en andra kupol för att skydda våra andra teleskop! Men vi lyckades ändå göra en upptäckt som inte gjorts av de stora projektens avancerade teleskop. Nu när vi vet att våra system fungerar kommer vi att undersöka Kuiperbältet mer i detalj. ”Vi har också siktet inställt på att finna objekt som ännu är oupptäckta i Oorts moln”.


Oorts moln är objekt av samma slag som i Kuiperbältet men vilket finns i det moln av objekt av skilda storlekar som finns från solen och ut mot Neptunus bana. I detta moln finns miljarder kometer enligt vad man bedömer i dag.

Bild Oorts moln och Kuiperbältet.

Jorden var mycket nära att bli en omöjlig plats för liv för 565 miljoner år sedan.

Jordens magnetfält är absolut nödvändigt för att skydda oss mot farlig ultraviolett- och kosmisk strålning från rymden men det var ytterst svagt för 565 miljoner (mer om livet då här) år sedan, enligt en ny studie. Läs mer om skydden här. 



Forskarna bakom studien anser att skyddsbarriärerna var nära kollaps vid den tidpunkten då de höll på att bildas till dagens nivå. Hade skydden kollapsat hade jorden saknat skydd mot strålningen från solen.


I nutiden består den innersta delen av jorden av en solid kärna av järn. Men det har inte alltid varit så. Under lång tid var kärnan flytande och magnetfältet svagare. Först när kärnan stelnade blev magnetfältet kraftfullare.


Kärnans stelnande var viktigt för att bygga upp de i atmosfärens högre skikts skyddssfärer. Hade kärnan inte stelnat i tid hade det skydd som finns ovan oss aldrig funnits. Vid senare stelning hade inget tillräckligt skydd byggts upp och liv som vi känner det på Jorden omöjliggjorts.


Forskarna, som publicerat sina rön i Nature Geoscience, drar slutsatsen att kärnan blev fast mycket sent i planetens historia. Troligen stelnade den i grevens tid strax innan magnetfältet utplånats helt och hållet att döma av studien.


Genom analyser av magnetismen i kristaller i olika bergarter och mineraler som formades för 565 miljoner år sedan i östra Quebec i Kanada, upptäckte forskarna att magnetfältet  varit svagt vid den tidpunkten. Som tur var undveks dock kollapsen och när den inre kärnan stelnat var även magnetfältet starkare.


För livet på jorden var detta av stor betydelse. Utan fältet skulle strålningen från solen blivit för stark för livets möjlighet. Förutom detta skyddas vi mot solvinden vilken består av laddade partiklar som strömmar ut från solen vilket utan skyddet annars hade kunnat leda till att jorden även förlorat delar av sin atmosfär.

Bild Jorden