En ingång till ett nytt slag av fysik kan kanske detta trippelstjärnsystem ge oss. Välkommen till Apep - systemet.

 

En astronomisk upptäckt sprider nytt ljus om ett stjärnsystem i vår egen Vintergatan med två Wolf-Rayet-stjärnor och en het jättestjärna. Dessa stjärnor är kortlivade och följaktligen mycket sällsynta, med bara några hundra bekräftade upptäckter bland vår galax hundra miljarder stjärnor. Wolf-Rayet-stjärnor är  döende stjärnor i sitt uppsvällande (även solen kommer att svälla upp och bli röd under sina sista år för att sedan sjunka ihop till en neutronstjärna större stjärnor än solen exploderar efter detta stadie som jättestjärna i en supernova) i storlek som 30 solmassor och därför fusionerar helium i sådana mängder att ytan upphettas till mellan 29726C och 199726C.

 Den höga temperaturen gör att stjärnan blåser iväg sitt yttre vätelager och på så sätt blottas den heta kärnan. Kärnan som i sin tur kastar ut laddade partiklar med mycket hög hastighet. Wolf-Rayet stjärnor är stjärnor i slutet av sin livscykel i den uppsvällande fasen. Om kanske enbart några tiotusentals år enligt vad vi kan beräkna exploderar dessa som en supernova om de inte är mindre och istället krymper ihop och blir en neutronstjärna (vit dvärgstjärna) som vår sol en gång blir.

Som supernova släpps en gigantisk mängd energi och materia ut i galaxen och lämnar kvar ett svart hål eller en neutronstjärna. Hur detta system reagerar som trippelstjärnsystem vet vi inte. En normal supernova har få effekter och konsekvenser utanför sitt omedelbara område förutom att supernovor genom sin strålning kan få förödande konsekvenser om man ligger i dess väg ca 100 ljusår bort därefter är det oskadligt om det sker sett ur jordens synpunkt. Apep-systemet finns i riktning mot stjärnbilden vinkelhaken 2000 ljusår bort.

 När föregångaren stjärnan är en snabb rotator, kan detta tippa fysiken i en annan domän helt: i en gammastrålningsskur. Wolf-Rayet stjärnor är per definition i slutet av sin livscykel. När det gäller två Wolf-Rayet-stjärnor och en stor het jättestjärna kretsande om varandra bildas damm och en svans av glödande sotigt damm.

Både den geometriska formen och rörelsen av detta damm påverkar fysiken av stjärnans omloppsbana liksom molnets hastighet. Efter dubbelkontroll av eventuella fel var vi tvungna att acceptera att dammspiralen expanderande fyra gånger långsammare än de uppmätta stjärnvindarna. Vi konfronterades med något i detta Wolf-Rayet dubbelstjärnesystem som kräver ny fysik för att förklaras. Om stjärnorna snurrar mycket snabbt runt sin axel är det möjligt att detta kan starta en långsam vind i en riktning, exempelvis runt ekvatorn, samtidigt som en snabb vind finns runt polerna.

 

Om detta sker öppnar det dörren till en värld av fascinerande fysik som bara har skymtats av astronomer innan. Det är här den kritiska frågan ställs om stjärnans snabba rotation påverkar dess centrum

Jag (min anm,) anser att just för att det är ett trippelsystem med två Wolf-Rayet-stjärnor och en stor mycket het stjärna visas effekter ur detta som är unika och som vi inte helt förstår då de är nya för oss. Men att en ny fysik behövs är tveksamt enbart ny kunskap ur den gamla där det gäller att förstå hur ett system som detta agerar.

Det är ett team i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society  i London som arbetat med detta projekt för att förstå mer om detta system.

Bild från vikipedia på Apep - systemet

Nu är hög tid att seriöst undersöka okända flygande objekt (UFO) anser forskarna

 

Philippe Ailleris är projektansvarig vid Europeiska rymdorganisationens rymdforskning och teknikcenter i Nederländerna. Han är även  den främsta kraften bakom Unidentified Aerospace Phenomena Observations Reporting Scheme. Ett projekt med syftet  att underlätta insamlingen av UAP-rapporter från både amatörer och professionella astronomer om oidentifierade föremål ”UFO”.

Idag finns bättre verktyg för att undersöka dessa fenomen som vi inte vet vad det är. Vi har numera satelliter för övervakning av närområdet både uppåt och ner mot jorden och åt alla håll i rymden.

Vi har även de senaste åren kunnat se snabba framsteg inom informations- och kommunikationsteknik – till exempel öppna verktyg och programvara (möjlighet för alla att samla in och förmedla seriösa iakttagelser på bild eller film, datormoln och artificiell intelligens med maskin- och djupinlärning, säger Ailleris. Dessa verktyg erbjuder forskare nya möjligheter att samla in, lagra, manipulera och överföra data.

Just manipulering (min anm.) gör dock att det kan finnas möjlighet att framställa falska rapporter näst intill omöjliga att avslöja. Läs mer om projektet HÄR.

För min del anser jag det bästa är att det i första hand är satelliternas bilder mm som ska undersökas. Vi har så hög övervakning av markytan numera att ett Ufo knappast kan sväva runt över jordens yta utan att någon övervakningssatellit ser detta. Troligaste förklaringen på ljusfenomen anser jag är klotblixtar eller reflexer av ballonger, drönare och flygplan. Men att vi har bra övervakning åt alla håll numera säger jag bestämt nej till. Hur många exempel har inte visats bara i min blogg på överraskande uppdykningar av asteroider i närområdet.

Men jag är överens med Ailleris  som pekar på ett bra verktyg. "Platsen över våra huvuden av satelliter är den perfekta chansen att potentiellt upptäcka något”, sade han

Bild pixabay.com

Kan ett svart hål innehålla ett expanderande mini-universum?

 

Det finns alla möjliga potentiella, hypotetiska svarta hål: de med eller utan elektrisk laddning, de som snurrar eller stationära, sådana som är omgivna av materia eller de som flyter osynliga mellan galaxerna. Några av dessa hypotetiska svarta hål finns med säkerhet i universum; till exempel är det roterande svarta hålet omgivet av infallande materia ett vanligt svart hål i galaxers centrum. Vi har även tagit en bild av ett. 

Men vissa typer av svarta hål är teoretiska men möjliga. Dessa är fysiker intresserade av att utforska utifrån matematiska grunder. Ett sådant teoretiskt existerande svart hål är ett elektriskt laddat svart hål omgivet av en viss typ av utrymme som kan ses som konstant negativ geometrisk krökning. Det innebär att alla frågor man önskar svar på matematiskt om dessa tenderar att kondensera till ett svart hål.

En av anledningarna till att det är värt att utforska denna teori är att laddade svarta hål delar en hel del likheter med roterande svarta hål. Svarta hål vi säkert vet existerar i universum men laddade svarta hål är matematiskt enklare att matematiskt beräkna. Så genom att studera laddade svarta hål kan vi få några insikter i de roterande svarta hålen.

Dessutom har fysiker funnit att när dessa svarta hål vilka är relativt lugna, byggs det upp  ett "dis" av kvantfält runtom dem. Detta töcken fastnar, då det dras inåt det svarta hålet men skjuts utåt av den elektriska laddningen i det svarta hålet. Det innebär att töcknet  (kvantfältet) verkar i stabilitet runt det svarta hålet. En effekt som kan utryckas som en supraledare. Supraledare har verkliga tillämpningar (nämligen, de kan överföra elektrisk ström utan motstånd) att se hur supraledare agerar  i dessa exotiska scenarier hjälper oss att förstå dess matematiska strukturer vilket potentiellt kan leda till nya insikter med faktiska tillämpningar.

Ett svart hål något faller in i är något som aldrig något kan komma ur igen. Här finns något som kallas en inre horisont, en region med intensiva kvantenergier. Det okända, som man i vissa teorier uttrycker som möjliga  maskhål, en överbrygga till ett vitt hål i betydelsen att materian kastas ut på en annan plats i universum.

Normalt kan partiklar i en supraledare svänga, stödja och kasta energi fram och tillbaka en effekt som kallas JosephsonOscillations. Djupt inne i svarta hål där detta sker (i det slag av teoretiska svarta hål vi diskuterar) vibrerar energin utan motstånd fram och tillbaka. Om du skulle fysiskt falla in i ett av dessa svarta hål skulle du hamna i en åktur utan riktning fram och tillbaka. Men när du kom förbi den vibrerande rumtiden sker det verkligt mystifierande (om nu detta var möjligt min anm. Jag tvekar vad skulle stoppa vibrerandet då inget motstånd, teoretiskt, finns).

Forskarna upptäckte matematiskt att de innersta regionerna i ett supraledare svart hål kan innehålla ett expanderande universum i grotesk miniatyr. En plats där rymden kan sträckas och deformeras i olika takt i olika riktningar. Beroende på temperaturen i det svarta hålet kan några av dessa regioner i form av  miniatyr-universum utlösa en ny omgång av vibrationer som skapar en ny lapp av expanderande utrymme som utlöser en ny runda av vibrationer som sedan skapar en ny lapp av expanderande utrymme, och så vidare och så vidare på allt mindre skalor. Miniuniversum som skapar allt mindre mini-universum i all evighet.

 Det skulle vara ett mini fraktalt universum vilket upprepades oändligt från stora skalor till små. Det är rent av omöjligt att beskriva hur det skulle vara att korsa ett sådant landskap men det skulle säkert vara konstigt. Som jag ser det (min anm.) innebär det om detta är riktigt att även det universum där vi existerar finns i ett svart hål. Ett svart hål vilket finns i centrum av en makro-galax och så vidare i all evighet. Det finns ingen gräns uppåt eller neråt i storlekar. Man får lite tankar på talet pi vilket inte har något svar hur litet man än försöker dela upp det finns det alltid en än mindre del och likaväl är det ett viktigt tal för att förstå uträkning av cirklars mått mm.

Bild pixi.org

Finns det sten på månen från Venus?

 

I min blogg av den 10 oktober beskrev jag en ny teori om Venus. Jag är skeptisk till den händelsekedjan som då beskrevs om hur Venus livsbetingelser förändrades efter ett möte med Jupiter. Nu har ytterligare en teori kommit om Venus och händelser inom dess sfär. Händelser vilka kan sökas spår av på vår måne. Jag är lika skeptisk till denna teori..

I dag finns forskare vilka tror att jorden och Venus en gång var väldigt lika. Men sedan hände något på Venus som resulterade i att ytan blev obeboelig och en skenande växthuseffekt uppstod.  Nu föreslås i en  ny forskningsrapport att bevisen för att Venus en gång hade biologiska förutsättningar kan finnas i stenar på månen. Asteroider som en gång träffat Venus och vars rester studsade tillbaks ut från Venus i rekyl varav vissa träffade månen och finns där i dag som en orörd tidskapsel från tiden innan växthuseffekten på Venus.

"Månen erbjuder säker förvaring av dessa gamla stenar," säger Samuel Cabot, en doktorand vid Yale University och huvudförfattare till den nya forskningen.

Enligt forskarnas modeller av banorna på dessa stenar som flög upp från Venus borde sju av 10000 stenbitar (teoretiskt) av dessa asteroidnedslag på Venus vilkas fragment studsat ut i rymden träffat månen. Då månen är utan plattektonik eller vinderosion är allt som drabbat ytan fortfarande där någonstans. Det är detta man hoppas framtida astronauter kan ha turen att få med sig i form av stenar till Jorden eller kanske redan har fått vid apollofärderna. Stenmaterial från månen från Apollofärderna undersöks kontinuerligt mycket finns kvar att undersöka av dessa.

Jag anser att det är en långsökt teori. Även om det skulle vara en sanning i den är stenletandet på månen efter dessa stenar som knappast kan vara många som att leta efter en nål i en höstack. Utöver det undrar jag om man kan vara säkra på vad man hittar och varifrån det kommit om man hittar sten med spår av biologiskt material. Det kan ha kommit från ett jordiskt utkast vi har en del historiskt ex det som utrotade dinosaurierna mm längre bak i historien.

Bild från needoix.com

Nya rön om varför yttre delen av solen är så het

 

Forskare från NASA publicerar för första gången tydliga bilder av nanojets - ljusa tunna sken som färdas vinkelrätt mot de magnetiska strukturerna i solens atmosfär (koronan). För bildtagningen har de använt Nasas Interface Region Imaging Spectrograph (IRIS) Resultaten publicerades i Nature Astronomy den 21 september.

Nanojets är små explosioner på solen som är svåra att upptäcka.

"De är mycket kortlivade och små  vilket innebär att de är svåra att hitta mot den ljusa solytan," säger NASA.

"Varje nanojet tros initieras av en process som kallas magnetisk återanslutning där vridna magnetfält explosivt justeras. En återanslutning kan sätta igång en annan återanslutning, vilket skapar en lavin av nanojets i koronan på solen," enligt Nasa.

NASA säger även att nanojets är "ljusa tunna sken som färdas vinkelrätt mot de magnetiska strukturerna i solens atmosfär. Dessa uppståenden och återanslutningar av nanoflares resulterar i koronans uppvärmning."

 

"Solkoronan värms upp till miljontals grader av solens magnetfält. Det har länge varit hypotesen att uppvärmningen är resultat från en myriad av små magnetiska energiutbrott som kallas nanoflares och av den grundläggande processen för magnetisk återanslutning," enligt NASA.

"Feljusterade magnetfälts linjer kan bryta och återansluta vilket producerar nanoflares i lavin-liknande processer," säger forskare.

Nanojets uppkomst, feljustering utefter magnetfältet och därav den då uppkomna återanslutningen av riktning av nanoflares är det som är anledningen till den heta yttre koronan på solen.

Bild från pixabay.com

Något mystiskt hände med denna stjärna innan den exploderade som supernova, men vad?

 

10–12000 tusen ljusår bort från oss finns CassiopeiaA, en supernovarest från en stjärna som exploderat. Det intressanta med denna supernova är att det kan ses att något drog till sig ytan i en riktning innan det small. Likt ett nedslag av något.

Astrofysiker tror att de har identifierat den skyldige som en annan stjärna som fanns i närområdet (tvillingstjärna) och vilken blev en supernova något tidigare i historien. Troligen då en stjärna av ungefär samma storlek och ålder då båda explosionerna bör ha hänt tidsmässigt nära varandra för att detta ska ske. Vad som då hände var att något från första explosionen påverkade en återstående stjärnan innan den exploderade.

I en ny artikel beskriver forskare denna scen och även att de förutspått att tvillingstjärnresterna från första novan bör finnas inom 30-300 ljusår bort från Cassiopa A. De fann på 50 ljusårs avstånd bort från Cassiopa A, gas som kan vara från den första supernovan (om den existerat).

Detta bör visa (min anm.) att första supernovan inträffade mer än 50 ljusår före Cassiopo A. Likaså att resterna försvunnit långt i väg från sin tvillingstjärna. Om inte detta eventuella bevis (obs egentligen bara en teori) funnits på att denna händelse ovan är anledningen till gasutdragningen i en streckform innan smäll se ovan skulle en idé som följande kunna vara rätt.

 Idén att ett krig mellan olika civilisationer i rymden resulterat i att den ena parten skjutit in en laddning av något slag i den andra partens sol och detta fått som resultat att denna sprängdes. Då skulle bilden visa detta nedslag och explosionen som omedelbart skedde efter ses som en supernova. Men som sagt detta är tankar in i möjligheternas sf-värld. Men nog är det konstigt att något som sker med en stjärna över 50 år efter den första händelsen kan ses som effekt vid den andra supernovaexplosionen. Jag är tveksam.

Bild från vikipedia på supernova Cassiopa A. Kompositbild i infraröd (röd), synlig (gul) och röntgen (grön och blå)

NASA testar ny måndräkt

 

NASA håller på att utforma en helt ny modell av måndräkt för de astronauter som ska gå omkring där om allt går som det ska 2024. Det är då Atemis 3 programmet ska vara i gång och rymdfärjan Orion (Orion Multi-Purpose Crew Vehicle (MPCV)) ska transportera astronauter till månen igen för första gången sedan 1972.

Rymddräkten kallas Exploration Extravehicular Mobility Unit (xEMU), och ska skydda astronauter från den ogästvänliga miljön på månens yta. Det är en helt annan dräkt än de astronauterna har som åker mellan ISS och Jorden (rymdstationen).

"Denna xEMU representerar den första nya rymddräkt som NASA har utvecklat på över 40 år.” säger George Nield som tidigare var biträdande administratör för kommersiella rymdtransporter vid Federal Aviation Administration den 1 oktober under en webbsändning vid kvartalsmötet i NASA: s Aerospace Safety Advisory Panel och tillägger, "Hittills ser det ut som schemat håller."

NASA ingenjörer kommer att kontrollera konstruktionen i detalj och beräknar detta klart i december, sade Niel. En andra dräkt kommer att byggas för kvalificeringstest och en tredje kommer att testas i omloppsbana på den internationella rymdstationen. De två sista kostymerna i uppsättningen kommer att användas på månen 2024 om allt går enligt planerna.

Förutom det viktigaste, rymddräkten, kommer varje Artemis-astronaut också att bära ett internt kylplagg, och NASA har nu slutfört den första prototypen av det underplagget, enligt Nield. Något som även ska uppgraderas är den ryggsäckliknande Portable Life Support System som astronauter bär för att överleva.

Jag (min anm) kan bara önska dem lycka till och hoppas planerna håller. Det var snart 50 år sedan människor gick omkring på månen då Apollo 17 var där i dec 1972. 

Bild från vikipedia en illustration på rymdfärjan Orion.

Det kan finnas mer livsvänliga planeter därute än vad Jorden är

 

Det finns exoplaneter med bättre förhållanden för att liv ska frodas och uppstå än på jorden. Ett forskarlag har hittat 24 stycken exoplaneter av de över 4000 som hittills hittats som stämmer in på detta enligt de kriterier man uppställt. Till sin hjälp för forskarnas studie har man samarbetat med Max Planck Institute och resultaten har publicerats från Washington university.

Samtliga 24 planeter finns på mer än 100 ljusårs avstånd från oss och det handlar i regel om planeter som är både större och äldre än jorden och där förhållandena är något varmare och blötare än här.

Vatten är en förutsättning för liv men det räcker inte med stora hav. På jorden är det tropikerna som är artrikast och på samma sätt får en lovande exoplanet gärna ha en hög luftfuktighet och hög nederbörd. Forskarna drar även slutsatsen att den optimala temperaturen är fem grader över Jordens medeltemperatur. Något jag (min anm.) inte kan förstå.

Planeter tio procent större än jorden kommer sannolikt ha en större landmassa där liv kan utvecklas enligt forskarna vilket jag inte heller kan förstå då hav ofta kan innehålla mycket liv och livet en gång anses ha uppstått i hav på Jorden.

Planeter 1,5 gånger större än jorden svalnar långsammare och kan med sin gravitation hålla fast vid sin atmosfär under en längre period. Men detta (min anm.) verkar forskarna ha förutsatt att alla planeter förr eller senare mister sin atmosfär ut i rymden. Detta är även en nyhet för mig.

Liv har lättare för att frodas på planeter som rör sig kring stjärnor med ett längre livsspann och ett långsammare utvecklingsförlopp än vår egen sol. Solens förväntade livslängd understiger tio miljarder år och det tog fyra miljarder år av livsformer innan någon form av intelligent liv utvecklades på jorden (människan).

Forskarna menar även att G-stjärnor som vår sol riskerar att göra slut på allt sitt bränsle innan mer avancerat liv ens hinner uppstå. Solens ålder är 4,6 miljarder år och beräknas existera ytterligare åtta miljarder år. Denna tid är även då solsystemet uppkom och med detta Jorden. Liv uppstod på Jorden för knappt 4 miljarder år sedan.

Det ska tilläggas att ingen av de 24 exoplaneterna uppfyllde alla kriterier för att vara helt ideala. Deras solars livslängd var dock på 20-70 miljarder år viket gör att det finns gott om tid för planeter runt ex vita dvärgstjärnor att utvecklas och då med avancerade livsformer som kan matcha jordens och kanske än mer avancerade. Planeterna får dock inte vara så gamla att deras geotermiska aktivitet har avstannat och magnetfältet har försvunnit.

Forskningen är intressant)min anm.) och jag har ingen kritik till den slutsats som dras. Dock är jag undrande över dess slussats om att det optimala för temperaturen på en planet är 5 grader högre än på Jorden. Här ser vi ju denna höjning av temperatur vid klimatförändring som katastrofal för livet. Målet för temperaturhöjningen försöker man numera begränsa till 1,5C över detta anses katastrofalt för Jordens liv på de flesta platser.

Bild från pixabay

En udda planet med en udda omloppsbana runt en udda sol välkommen till WASP-189b

Solsystemet WASP-189 finns i riktning mot stjärnbilden Vågen 322 ljusår bort från oss. Det är en planet i detta solsystem vi ska se på här, planeten WASP-189b.

Europas nya teleskop som studerar exoplaneter har skapat sin första detaljerade bild av denna värld och det är en udda planet där det är varmt och vars bana lutar runt en skev het blå stjärna.

Europeiska rymdorganisationen (ESA) lanserade  CHEOPS i december 2019 och dess vetenskapliga observationer påbörjades i april 2020. CHEOPS är inte utformad för att hitta exoplaneter (planeter runt andra stjärnor) utan att porträttera hittade exoplaneter för forskarna. Detta uppdrags första publicerade resultat har nu forskare gjort där CHEOPS data bildar en detaljerad bild av planeten WASP-189b som upptäcktes 2018.

Stjärnan WASP-189 vilken planeten kretsar runt är så varm att den ser blå ut och planeten WASP-189b kretsar runt denna sin sol på bara 2,7 jorden dagar (vilket innebär att ett år på WASP-189b är 2,7 jorddagar). Dock ska vi i sammanhanget veta att den inte som de flesta planeter och även Jorden tar den långa vägen vid ekvatorn runt sin sol utan kretsar runt som sol vid solens ena pol vilket är en kortare runda än om den svävat runt sin sols ekvator.

"Endast en handfull planeter är kända för att existera runt stjärnor så här varma och detta system är den överlägset ljusaste," säger Monika Lendl astrofysiker vid universitetet i Genève i Schweiz och huvudförfattare till den nya studien.

 Observera att en planet som passerar framför sin stjärna ofta kan upptäckas med  den så kallade transittekniken (planeten förmörkar sin stjärnas sken då den passerar över den i riktning mot oss). Det är med den teknik Keplerteleskopet upptäckte tusentals exoplaneter och TESS teleskopet fortfarande gör.

Att se en planet passera bakom sin stjärna är mycket svårare men WASP-189b är så ljus att forskarna kan göra just det. Min misstanke (min anm.) är att detta förenklats just genom att planeter rundar sin sol vid polen vilket ger en annan infallsvinkel av ljus.

WASP-189b har en yttemperatur av 3200 grader Celsius. Det innebär en hetta som får järn att förgasas. Forskarna beräknar planetens storlek till ca 1,6 gånger radien av Jupiter. Stjärnan är inte helt rund större och svalare vid sin ekvator än vid polerna vilket gör att polerna i stjärnan verkar ljusare," säger Lendl och tillägger. "Den snurrar runt så fort att den dras utåt vid sin ekvator." Stjärnan verkar också ha ljusare och mörkare fläckar på ytan. Detta är (min anm.) också något vår sol har i form av de så kallade solfläckarna. Vi får hoppas att CHEOPS kommer med mer spännande upptäckter efterhand på exoplaneter därute.

 Den udda egenskapen att runda sin sol vid ena polen gör att forskare misstänker att planeten kan ha bildats mycket längre bort från stjärnan för att sedan med någon kraftfull gravitationskraft - kanske en annan stjärna – dragits in mot WASP-189.

Bild från vikimedia där man kan se en illustration av hur planet WASP-189b kretsar runt sin  blå sol WASP-189 

Planeter som inte har en bana runt en sol svävar i mörkret därute

Det finns planeter därute som inte hör till något solsystem. De finns mellan stjärnorna i den tomma rymden och har hamnat där när ett solsystem bildats och denna planet inte hamnat i ett gravitationsfält till sin sol eller större planet. Istället har den vilset gett sig ut i tomheten.

Astronomer har i dag blivit bättre på att finna dem. Hittills har fyra hittats inklusive den som nu hittats. Det har räknats ut att dessa planeter har en storlek som Mars eller Jorden. Det handlar inte om jätteplaneter eller gasplaneter. 

Att hitta något i rymden som inte avger eget ljus är extremt utmanande. Men två organisationer lyckas med det. Det är OGLE -samarbetet (Optical Gravitational Lensing Experiment)  och SAMARBETET KMTN (Korean Microlensing Telescope Network). 

Det (min anm.) är en utmaning att finna dessa planeter, Frågan man kan ställa sig är om de skulle kunna fångas in? Jag tänker på den eventuellt existerande planet nine som antas kunna finnas lång bortanför utanför Pluto lång därute i  Kuiperbältet. 

Tänk om vi en gång skulle kunna fånga in denna planet som är ca 3 gånger större än jorden (om dberäkningar stämmer och om den existerar) och få in  den i en bana runt solen för att kolonisera den. En planet utan en historia från bortre  delen av solsystemet och därför knappast innehåller överraskande virus eller andra obehagliga levande organismer vilket ex Mars kan ha.

Bild från vikimedia i detta fall en animation av den eventuellt existerade planet nio bortanför Pluto

Månen Titans sjöar liknar Jordens i uppbyggnad men det finns även stora skillnader

 

Saturnus största måne Titan har sjöar. Sjöar bestående av flytande metan, etan istället för som Jordens sjöar vatten. Titans sjöar är uppbyggda likartat som Jordens sjöar med vätsketryck utefter djup och avlagringar av material på bottnar och kanter. Men om materialet på Titans sjöbottnar innehåller organiskt material vet vi inte. Sjöar av metan och etan blir dock likt sjöar med vatten likartade i  sin form.

Citerat från vikipedia : Titan har sjöar bestående av etan och metan. Sjöarna uppskattas vara upp till 200 meter djupa. I tre sjöar har upptäckts något som antas vara vågor. Vågorna är 1,5 centimeter höga och rör sig med en hastighet på 2,5 kilometer per timme.[19] Den största av sjöarna heter Kraken Mare. Slut citat.

 Men medan sjöar på jorden är skilda åt beroende på temperatur är Titans sjöar mer lika pölar av flytande naturgas än dynamiska platser med komplexa fysiska processer. Flytande metan har lägre densitet än flytande etan och det anses att Titans metan i allmänhet borde flyta ovanpå etan.

Forskare fokuserade i sin analys på små, grunda sjöar som uppstår efter Titans regn (det regnar på Titan likt här men då av metan) och fann att om temperaturen är låg sker avdunstning av metan från ytan vilket kan bevisa att metan flyter ovanpå etan vilket i sin tur visar på en uppdelning av dessa vätskor i sjöarna säger Steckloff vetenskapsman vid Planetary Science Institute Tucson USA.

Trots månens iskalla yttemperatur på omkring -183C regnar det här. Metan-regn som fyller sjöar och floder

Titan är en spännande värld och en av de intressantaste platserna  att söka liv på utanför Jorden. Det kan finnas liv i dessa sjöar.

Bild från vikipedia på månen Titan.

Lite mystiskt om Jupiters irrande förflutna som påverkat Venus negativt.

 

Venus katastrofala miljö kan ha kommit från mötet med Jupiters rörelser i det inre av solsystem. Men (redan nu är jag skeptisk till idén min anm.) varför påverkades då inte Jorden? Svaret har inte denna idé där Jupiter kommer och stör Venus och Mars innan Jupiter får sin nuvarande bana efter att ha förstört livsmöjligheter på Venus och Mars. En artikel signerad Paul M. Sutter en astrophysicist vid SUNY Stony Brook and the Flatiron Institute, i USA beskriver denna idé.

Venus i sig har haft en olycklig historia. Planetforskare misstänker att Venus för miljarder år sedan var mer som Jorden, temperatur liknande jorden  och med flytande vatten. Men någon gång i det förflutna förlorade Venus sitt vatten och förvandlades till en brännande het ödemark. Samma öde men utan att bli het (min anm) kan Mars ha upplevt. Atmosfär och vatten i större samlingar verkar en gång ha funnits här.

Enligt en färsk idé var Venus dömd från början men kan ha accelererats i sin väg till torr het planet genom gravitationell påverkan av ingen mindre än Jupiter. Det misstänks att de stora gasplaneterna bildades i asteroidbältet och sedan tog sin väg därifrån. Jupiter in mot solen först innan planeten stabiliserades i sin bana där den nu finns bortanför Mars och asteroidbältet som den största och första gasplanet av fyra som finns här utåt från solens inre.

Detta skeende ska kunna utrönas genom animeringar med utgångspunkt i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars.

Jupiters massa är 2,5 gånger mer massiv än alla andra planeter tillsammans vilket enligt denna idé får varje liten förskjutning i dess omloppsbana att påverka andra planeter i dess närhet och det var genom dess färd inåt mot solen Venus förlorade sina hav, vattenångan i atmosfären och blev het. Denna värme ökade effekten på värmealstring och fick atmosfären att bli lik den är i dag en skenande växthuseffekt.

Min tanke (min anm.) är varför har då Venus en lavafylld yta med stora vulkaner det kan ju knappast ha fått denna effekt av Jupiter. Enligt teorin ska ju vatten funnits och likheten med Jorden funnits innan katastrofen. Sedan har vi Mars här har också hänt något så denna blivit en död planet. Men denna planet nämns inte i studien fast denna likt Jorden borde påverkats av en på hälsande Jupiter. Venus ligger innanför Jorden mot solen. Varför påverkades inte Jorden?

Något i denna idé stämmer inte anser jag.

Bild på planetsystemet i vårt solsystem från vikipedia

Galaxen med ett ultraviolett sken jämförbart med en kvasar.

 

Ett internationellt vetenskapligt team lett av forskare vid Centrum för astrobiologi (CAB, CSIC-INTA) med deltagande av Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) har hittat en ovanlig galax som fått beteckningen BOSS-EUVLG1. I galaxen sker hög stjärnbildning men den innehåller nästan inget damm vilket gör den till den mest lysande av sin typ av kända galaxer hittills (stjärnbildning i hög takt utan stora dammoln för detta).

Galaxen hittades med observationer gjorda från Gran Telescopio Canarias (GTC), vid Roque de los Muchachos Observatory, (Garafía, La Palma, Kanarieöarna) och ATACAMA Large Millimetre/submillimetre Array (ALMA), i Chile. BOSS-EUVLG1 har en rödförskjutning på 2,47. Måttet som användas för att hitta avstånd i rymden ju längre bort en galax är desto större värde. För BOSS-EUVLG1 innebär värdet 2,47 att vi observerar galaxen när universum var cirka 2 miljarder år gammalt.

De stora värdena för rödförskjutningen och luminositet av BOSS-EUVLG1 gjorde att den först klassificerades i BOSS (Baryon Oscillation Spectroscopic Survey) projektet som en kvasar. Men av observationerna som sedan gjordes med OSIRIS- och EMIR-instrumenten på GTC och med millimetervågteleskopet ALMA har forskarna visat att det inte är en kvasar utan en galax med extremt exceptionella egenskaper.

Studien visade att den höga luminositeten hos BOSS-EUVLG1 i ultraviolett och i Lyman-alfa-emission beror på det stora antalet unga massiva stjärnor i galaxen  BOSS-EUVLG1 verkar  av en explosion i bildande av stjärnor. Detta samtidigt som det knappast finns något damm som då resulterar i  ett mycket lågt metallinnehåll i dessa nya stjärnor förklarar Rui Marques Chaves, en forskare vid CAB, tidigare doktorand vid Instituto de Astrofísica de Canarias och universitetet i La Laguna (ULL) och huvudförfattare till studien. Min (anm.) är att vanligtvis bildas stjärnor utifrån damm och gaspartiklar vilket sker i ex Vintergatan. Men då handlar det om äldre galaxer där supernovor och andra rörelser gett galaxen damm eller gasmoln och detta damm då innehåller en hög halt av metallstoff.

Graden av stjärnbildning i denna galax är mycket hög runt tusen solmassor per år vilket är betydligt högre än den i Vintergatan och detta fastän galaxen är 30 gånger mindre än Vintergatan. I galaxer så unga som denna där stjärnbildning sker är det vanliga att stjärnbildningen är låg tills supernovor och damm från andra källor ökar på denna. Allt beroende på gravitation.

"Denna hastighet av stjärnbildning är jämförbar endast med de mest lysande infraröda galaxer vi känner till men i dessa finns mycket damm för stjärnbildning. Avsaknaden av damm i BOSS-EUVLG1 gör att dess ultravioletta och synliga utsläpp når oss med knappast någon dämpning av ljus", förklarar Ismael Pérez Fournon, en IAC forskare och en medförfattare till studien. Resultaten av studien tyder på att BOSS-EUVLG1 är ett exempel på de inledande faserna i bildandet av massiva galaxer.

Trots sin höga luminositet och stjärnbildningshastighet visar dess låga metallicitet att galaxen knappt har haft tid att berika sitt interstellära medium med damm och nybildade metaller. Men galaxen kommer att utvecklas mot en dammigare fas liknande de infraröda galaxerna konstaterar Camilo E. Jiménez Ángel, en doktorand vid IAC, och medförfattare till studien. Även dess höga luminositet av UV-strålning kommer att pågå bara några hundra miljoner år vilket är en mycket kort period i utvecklingen av en galax ".

Aktuellt just nu är nobelpriset i fysik. Med anledningen av nobelpriset i fysik där upptäckten av svarta hål premieras i år. Att jag är tveksam till förklaringen av svarta hål. Jag misstänker att det vi ser som svarta hål är en stark gravitationskälla som får stjärnor att dansa runt denna och dra in i denna gas damm och ibland större objekt. Källan (det svarta hålet) är inget av materia utan enbart en otroligt stark gravitation som är en gravitation i sig utan botten eller början från Big Bang. Så ser jag på svarta hål. Men nobelpristagarna är väl värda sitt pris ( hur man än ser på svarta hål är det ett mörkt runt område som nu fotograferats och bevisats existera) och nästa år hoppas jag att de som visade existensen av gravitationsvågor får nobelpriset. Nu tillbaks till ovan inlägg.

Bild från vikipedia Kvasaren 3C 273 (vilken klassas som en blasar en mycket ljusstark galaxkärna) som finns i riktning mot stjärnbilden jungfrun på ett foto taget av rymdteleskopet Hubble

Hjälp NASA att analysera bilder för att finna exoplaneter därute. Öppet för alla.

 

Rymdteleskopet TESS använder sina fyra kameror för att ta bilder av en utvald bit av universum, En så kallad sektor var 10 minut i en månad i taget. Denna upprepande bildtagning gör att Tess upptäcker när planeter passerar framför sina stjärnor eller den så kallade transiteringen sker då stjärnans ljus dämpas ner. Under loppet av ett år samlar TESS hundratusentals ögonblicksbilder vilka var och en innehåller tusentals möjliga planeter något som omöjliggör granskning av forskare att undersöka utan hjälp. Datorer hjälper till och gör arbetet mycket bra då det gäller analyseringen av bilderna men de är inte perfekta, sade Kostov en av de forskare som är med i arbetet. Även de mest noggrant utformade algoritmer kan misslyckas då signalen från en planet är svag. Några av de mest intressanta exoplaneterna, som små världar med långa banor kan vara särskilt utmanande att finna för algoritmerna.

Därför hjälper PlanetPatrolvolontärer till med att upptäcka sådana världar för att  bidra till forskarnas förståelse av planetsystems form och utveckling i universum.

Men planeter är inte den enda källan till förändringar av stjärnljus. Vissa stjärnor ändrar naturligt ljusstyrka över tiden till exempel pulsarer. I andra fall kan en stjärna förmörkas genom att två kretsande stjärnor  i ett dubbelstjärnesystem växelvis transiterar eller förmörkar varandra. Det kan ske en förmörkelse i detta som ger en illusion av en planet som passerar en stjärna. Instrumentala egenheter kan också orsaka variationer i ljusstyrkan vilket även något mellan oss och stjärnan ger som passerande gasmoln i tomma rymden, asteroidpassage på närmre håll etc. Alla dessa falsklarm kan lura automatiserade planet-jakt processer av datorsökande. Därav behov av mänskliga ögon och människors slutledningsförmåga och nyfikenhet vilken aldrig helt kan ersättas av artificiell intelligens eller dess algoritmer

På den nya hemsidan kommer deltagarna att hjälpa Kostov och hans team sålla igenom TESS bilder av potentiella planeter genom att svara på en uppsättning frågor för varje bild som ex om den innehåller flera ljuskällor eller om det liknar ströljus snarare än ljus från en stjärna. Dessa frågor hjälper forskarna att begränsa listan över möjliga planeter för ytterligare uppföljningsstudie. Det är öppet att ansöka som planethittare för alla ta chansen här. 

Första fyndet av en exoplanet i en annan galax än Vintergatan

 

En bra bit över 4000 exoplaneter har hittats. Planeter i banor runt andra stjärnor. Men hittills är det vid stjärnor i vår egen galax som dessa solsystem hittats. Detta är inte konstigt utan det konstiga och uppmärksamma är att nu har en exoplanet runt en sol i en annan galax hittats. Inte i Andromedagalaxen (ca 3 miljarder ljusår från oss) vilken är vår närmsta galax utan i galaxen M51 vilken finns ca 23 miljarder ljusår bort.

Det är en grupp forskare från USA och Kina som har hittat de första bevisen på en sådan planet. Om fyndet bekräftas som en planet (vilket mycket talas för) kommer den att få namnet M51-ULS-1b.

I de flesta fall skulle det vara extremt svårt att identifiera en planet på ett sådant avstånd.  Men vad som gjort detta möjligt är att objektet finns inom ett binärt system som i sitt centrum antingen har ett svart hål eller en neutronstjärna vilken är i färd med att konsumera en annan stjärna. Av den anledningen avges en enorm röntgensignal vilket uppmärksammades av forskarna. Sådana källor är sällsynta. En annan faktor i upptäckten var att röntgenstrålningens källa har visat sig vara mycket litet —så litet att ett föremål som passerar mellan den och oss här på Jorden tillfälligt blockerar röntgenstrålarna. Det är denna blockering av röntgenstrålen forskarna observerade och ser som en möjlig planetarisk transitering (dämpning av strålning, passering) som varade i ungefär tre timmar.

Hittills har forskarna uteslutit möjligheten att en annan stjärna blockerade röntgenstrålarna och konstaterar att det binära systemet är för ungt för den möjligheten. De har också uteslutit möjligheten att det  är material som dras in i källan (det svarta hålet eller neutronstjärnan) som är orsaken till nedtoningen.

Mer studie av systemet krävs innan objektet kan bekräftas som en planet men om det bekräftas säger forskarna att planeten sannolikt är  ungefär lika stor som Saturnus.

Spännande upptäckt (min anm.) men säkert finns exoplaneter runt stjärnor i alla galaxer. Att upptäcka en i en så avlägsen galax är dock sensationellt. Men jag utesluter inte att det de upptäckt är en nedtoning av röntgenstrålen som kan ha som bakgrund att ett objekt på sin väg mellan oss och M15 är orsaken. Men att det är just en planet där ute vid denna sol i galax M51 som är orsaken är dock ingen omöjlighet.

Bild från vikipedia på M51 Malströmsgalaxen där planeten ska finnas runt sin sol. Bilden tagen av Hubbleteleskopet.

Ett ultraviolett sken kan ses runt kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko

 

Det är data insamlade av rymdsonden Rosetta som studerats. Rosetta sändes upp för att undersöka asteroiden Comet 67P under 2004 och sista kontakten med farkosten skedde 2016. Uppdraget var lyckat. Likt jordens norrsken verkar Comet 67P: s norrsken bestå av laddade partiklar från solen i form av solvinden vilken tillsammans med atomer och molekyler bestående av kolväten sveper över kometen och ger ett glödande ultraviolett sken vid dess poler.

Norrsken på Comet 67P är inte av samma ursprung som på jorden. Jordens norrsken uppstår av fotovoltaisk vind. Den fotovoltaiska effekten är en direkt omvandling av ljusenergi från solen (fotoner) till elektrisk energi (elektroner) vilka interagerar med atmosfäriska partiklar som syre och kväve vilket ger ett sken i rosa, lila och blått.

”Men när fotovoltaisk vind sveper runt partiklar inom kometens omkrets där kolväten strömmar ut från kometens isiga kärna produceras hög energi i form av  ultraviolett strålning som ses som synligt ljus. Den efterföljande glöden man då ser anses vara av ett annat slag än jordens norrsken," enligt Marina Galand atmosfärfysiker vid Imperial Faculty London och ledande inom forskningen som nämns studien.

Forskarna upptäckte att denna högenergistrålning som kommer från Comet 67P:s halo är resultatet av att elektroner inom fotovoltaisk vind accelereras när de strömmar över kometen och gör att de kolliderar med sin omgivning, som består av väte, syre, kväve och olika partiklar. Forskare hade i förväg sett ultravioletta utsläpp vid Comet 67P men de misstog då dessa utsläpp som fotoner eller partiklar från solvinden som gav sken vid träff med kometen. "Genom att analysera Rosettas data,"  säger Galand visade det att foto voltaisk vind av elektroner är grunden för glöden och inte fotoner som tidigare antagits." 

Medan jordens norrsken kommer från planetens magnetism har Comet 67P inte ett magnetiskt fält. Jordens magnetism ger fotovoltaiska partiklar vid polerna medan Comet 67P: s norrsken  ses utöver hela kometen. Egentligen (min anm.) är namnet norrsken då fel. Kometsken anser jag varit en bättre beteckning på fenomenet.

Bild på 67P/Churyumov-Gerasimenko från  vikipedia. Följ ovanstående länk för att se dess rörelse och sken.

NU har en planet hittats som har en omloppsbana runt sin sol på 3,14 år eller lika med Pi-talet

 

Astronomer har hittat en främmande värld vilken rundar sin stjärna likt ett urverk på samma tid som pi-talet 3,14 jorddagar, en nära approximation av den berömda matematiska konstant pi.

Talet π (pi) vilket även kallas Arkimedes konstant är en matematisk konstant som representerar förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess diameter. Dess värde är knappt 3,1416 men då talet är irrationellt kan det aldrig skrivas ut exakt med siffror. (Pi är ett ologiskt tal; siffrorna till höger om decimalkommat pågår för evigt.) 

Som namnet antyder är K2-315 b den 315:e utomjordiska värld som hittats med hjälp av K2-data (Keplertelekopet)  K2-315 b är cirka 95 % så stor som jorden. Denna storlek tyder på att den främmande världen är en stenplanet inte en gasplanet. K2-315 b: s sol är en femtedel av storleken på vår sol och inte alls lika varm. Men exoplanetens omloppstid visar på en närhet till sin sol gör att vi kan anta dess ytas temperatur till ca177 grader Celsius).

”Detta skulle vara för varmt för att vara beboeligt för liv i den typiska förståelsen av uttrycket”, säger studiehuvudförfattare Prajwal Niraula  doktorand vid the Department of Earth, Atmospheric and Planetary Sciences vid Massachusetts Institute of Innovation (MIT) i Cambridge.

Astronomer har hittat omkring 4300 exoplaneter hittills och numera pensionerade Keplerteleskopet vilkens upptäckter är markerade nummermässigt med ett K är upptäckare för ungefär två tredjedelar av dessa fynd.

Det (min anm.) fascinerande är att det finns en planet därute med en omloppstid lika med talet pi. Man kan fundera över om det har en betydelse mer än att det är slumpen som gör att omloppsbanan är pi. Jag är tveksam till slumpen. Men vad man ska leta efter för att förstå vad pi är blir nog en fortsatt gåta då många i mer än tusen år försökt förstå varför pi som är en tal vid mätningar inte har ett konkret svarsresultat.

Bild från vikipedia Illustration av π som förhållandet mellan diameter och omkrets av en cirkel med diametern 1.

Visst kan det finnas liv långt under Mars yta

 

Forskare vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian (CfA) och Florida Institute of Technology (FIT) kan ha listat ut hur man avgör om liv finns och var djupt under ytan på Mars, månen och andra steniga objekt i universum. Det ska inte förväxlas med att leta i  vatten på en yta.

"Vi undersökte om förhållanden som är mottagliga för livet kan existera djupt under ytan av steniga objekt som månen eller Mars eller har gjort så någon gång och hur ett sådant sökande kan göras," säger Lingam, huvudförfattare till forskningen.  "Till exempel har Mars för närvarande inte några långvariga vattenförekomster på dess yta (mer än korta perioder vid polerna då ett tunt skikt fruset vatten kan ses på vintern). Men det är känt att här finns minst en underjordisk sjö." 

Enligt Loeb en av de andra forskarna säger denne. "Både månen och Mars saknar en atmosfär som skulle tillåta flytande vatten att existera på deras ytor, men de varmare och trycksatta regionerna under ytan kan tillåta livets kemi i flytande vatten."

Forskningen kom också fram till en gräns för hur mycket biologiskt material som kan finnas i djupa miljöer under ytan och svaret är att det är litet men möjligt. Vi fann att den biologisk materiella gränsen kan vara några procent som under jordens biosfär (under jorden och atmosfären) och tusen gånger mindre än jordens globala biomassa," enligt Loeb som och tillade att cryophiles-organismer som trivs i extremt kalla miljöer potentiellt skulle kunna överleva och  föröka sig på till synes livlösa steniga kroppar. 

"Extremofila organismer är kapabla till tillväxt och reproduktion vid låga minusgrader. De finns på platser som är permanent kalla på jorden såsom polarområdena och i det djupaste platserna i havet på jorden därför kan de överleva även på  månen eller Mars."

Men att söka rätt platser att undersöka på Mars handlar om både tur och skicklighet. Om detta ger resultat kan vi (min anm.) få svaret om det finns liv på Mars eller månen eller någon annan himlakropp därute.

Bild från Vikipedia vilken är en panoramabild i äkta färger visar Victoriakratern från Kap Verde på Mars.

Något är på väg mot oss för att hamna i en tillfällig bana runt jorden. Ingen vet säkert vad det är.

 

2020 SO är en liten jordnära asteroid eller ett artificiellt (tillverkat) föremål, ingen vet vad det är, med en uppskattad storlek av 8-14 meter i diameter. Föremålet upptäcktes vid Pan-STARRS1-undersökning vid Haleakala-observatoriet på Hawaii den 17 september 2020.

Objektet närmar sig för närvarande jorden och dess nominella bana indikerar att den tillfälligt kommer att fångas in av jorden senast den 15 oktober 2020. I denna bana bör den finnas som en extra måne till Jorden fram till maj 2021 då den bör försvinna ut i rymden igen enligt beräkningar utifrån dess banberäkning.

2020 SO har vissa funktioner som skiljer det från vanliga asteroider. Enligt NASA/JPL:s beräkningar kommer objektet snart att passera jordens måne med en hastighet av 3 025 km/h eller 0,84 km per sekund (0,5 mi/sek). Det är en extremt långsam hastighet för en asteroid.

Beräkningar visar att denna "långsamma asteroid" kommer att kretsa kring solen i framtiden (om den gjort det tidigare vet vi inte om det är en asteroid kan så vara fallet annars inte) i en bana som tar 1,06 år (387 dagar). Den låga relativa hastigheten, tillsammans med den jordliknande omloppsbanan tyder på att det kan vara ett artificiellt objekt som kan ha sitt ursprung från jorden. 

Paul Chodas, chef för NASA: s Near Earth Object center vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien föreslog att objektet kan vara en raketdel av Surveyor 2, en robotrymdfarkost som sändes till månen den 20 september 1966. Surveyor 2 uppdraget var tänkt att skicka den andra månlandaren i american Surveyor programmet för att utforska månen. Men Surveyor 2 rymdfarkosten sprängdes i rymden ovanpå en Atlas LV-3C Centaur-D raket från Cape Kennedy, Florida. En kursändringskorrigering misslyckades och orsakade att styrenheten förlorade kontakten med farkosten tre dagar senare då en propeller misslyckades med att antändas. Felet fick rymdfarkosten att tumla och slutligen krascha nära copernicuskratern på månen.

Om 2020 SÅ är en del från detta skeende får ytterligare observationer och spektroskopiska observationer svara på. 2020 SO är en konstig, långsam rymdsten, eller människotillverkat rymdskrot det är det enda vi säkert vet i dag. Jorden har tidigare fångat in asteroider tillfälligt och ibland har de tagits som asteroider men visat sig vara rymdskrot. Så vad det är får vi troligen veta snart.

Vad detta är vet ingen. Man kan även tänka sig att det kan vara ett tillfälligt besökande  föremål eller en farkost som ska besöka oss med något års mellanrum tillverkat av en annan planets intelligens som kommer i spionagesyfte. Men det är kanske att gå för långt. Men man får tankar till det mystiska snabba  besöket av Oumuamua i solsystemet vilket vi ännu inte vet vad det var (min anm.).

Bild på objekts bana uträknande bana från vikipedia.

Marsbilen ska använda sig av röntgen i jakten på spår av liv

 

NASA:s Mars 2020 Perseverance Rover  (länken här bredvid finns nedräkningen från NASA när rymdbilen är på plats se denna) ska ha ett uppdrag av nytt slag på Mars. Rymdbilen som ska släppas ut på Mars den 18 februari 2021 kommer att söka efter spår av mikroskopiska slag av liv från miljarder år tillbaka (fossil).

Till sin hjälp ska den använda en apparat kallad PIXL en precisionsröntgenapparat som drivs av artificiell intelligens. "PIXL:s röntgenstråle är så smal att den kan ge en så smal stråle som kan söka spår av så litet slag att det kan jämföras med en nypa salt. Det gör det möjligt att mycket exakt upptäcka kemikalier i specifika texturer i en sten, säger Abigail Allwood, PIXL: s huvudforskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien.

En spännande tid väntar (min anm.) vi får hoppas att uppdragets röntgenapparat hamnar på rätt plats på Mars. Platser där fossil finns om dessa finns överhuvudtaget. Ingen vet. Om de finns kan de även finnas långt under ytan dit apparaten inte når.

Bild från vikipedia på marsbilen.

Nya rön om månen Enceladus

 

Saturnus måne Enceladus är en istäckt måne där det med stor sannolikhet finns en underjordisk ocean under ytan.

Forskare har nu analyserat data som samlats in av NASA:s Cassini rymdfarkost under dess 13 år som observatör av Saturnus systemet och de detaljerade  bilder som under dessa år togs av den isiga månen Enceladus. Syftet med bildtagningen var att bevisa geologisk aktivitet.

 

Nya sammansatta bilder gjorda från detta uppdrag visar de mest detaljerade globala infraröda vyer som någonsin tagits av Enceladus.  De data som nu analyserats än mer ses  bilder som ger starka bevis för att det på norra halvklotet av Enceladus har dykt upp  det som även antytts på tidigare foton därifrån ny is från det inre, säger Gabriel Tobie, VIMS vetenskapsman vid universitetet i Nantes i Frankrike och medförfattare till den nya forskningen publicerad i Icarus. Se länk med kort film på hur det syns.

Därför anser man numera att det troligen finns geologisk aktivitet i så stor skala att flytande vatten kan finnas i den ocean som finns under ytan.

 Tidigare ansåg man att så knappast var fallet då månens storlek skulle vara för liten för radioaktivt uppvärmande till den grad att flytande vatten fanns under ytan istället misstänktes ammoniak flyta där.

Enceladus är en av de månar i vårt solsystem som är högintressant vid sökandet efter liv utanför Jorden.

Bild från vikimedia på "Saturn's moon Enceladus in infrared, green, and ultraviolet light. October, 2008. Image Credit: NASA/JPL/Space Science Institute, Processed by Kevin M. Gill"

En tanke om hur det sett ut om Jorden likt Saturnus haft ringar.

 

Det finns forskare som anser att jorden en gång för flera miljarder år sedan hade en ring. De förmodar att denna ring dök upp tidigt vid bildandet av jordens måne. Enligt den allmänt accepterade teorin om hur månen kom till var det en planet som kallas Theia som kolliderade med jorden i det förflutna. Denna kollision orsakade en explosion av materia som kastades upp i jordens omloppsbana

Materian bildade en ring som så småningom drogs samman till den satellit vi kallar månen. Om denna ring av skräp hade stannat inom Roche gränsen kunde jorden fortfarande ha haft en ring likt Saturnus i stället för en måne. Roche-gränsen är en term uppkallad efter den franske matematikern Edouard Roche 1848. Roche listade ut att en planets gravitationskraft på sin måne är ojämlik - en planet utövar en större gravitationskraft på månens sida närmast planeten och en mindre gravitationell kraft på sidan vänd bort. Detta innebär att om en måne har en omloppsbana för nära en planet, kan den ojämlika gravitationskraften riva isär den alternativt bildas den inte. För bättre beskrivning av fenomenet se denna länk 

 En svagare satellit som en komet skulle brytas upp om den passerar innanför Roche-gränsen om den inte är stor nog för att istället krascha ner på jorden eller fortsätt förbi oss om hastigheten är hög. Kometen Shoemaker-Levy 9 är ett exempel på en komet som bröts itu. Den bröts upp i flera mindre fragment då den passerade genom Jupiters Roche-gräns 1992. 

Om jordens ursprungliga ringar fortfarande varit på plats eller någon annan kollision bildat en nya ringar runt jorden skulle synen på dessa ringar från jorden variera. Synen skulle bero på latitud och i vilken riktning du tittade. Ringarna skulle sannolikt mestadels bildas parallellt med jordens ekvator och vara synlig på himlen från en öst till en västorientering.

Nära ekvatorn, skulle ringarna vara som tunna ljusskivor som utbröt från avlägsna horisonter och sträckte sig upp i himlen så långt ögat kunde se. Ju längre bort du var från ekvatorn desto mer skulle utseendet på ringarna förändras. Ringarna skulle bli betydligt bredare och mer synliga och skulle, från vissa utsiktspunkter visas så nära horisonten att du skulle se det som att du skulle kunna nå ut och röra vid dem.

Bild från https://science.howstuffworks.com/