Google

Translate blog

torsdag 27 september 2018

ICESAT-2 har sänts upp till följande uppdrag vilket ska pågå i tre år.


ICESat-2 är en satellit vilken sändes upp den 15 september 2018 som en del av NASA Earth Observation System.

ICESat-2:s uppdrag är att mäta isens tjocklek i hav likväl som på  polerna. Men även förändringar av topografi och växtlighet på Jorden ingår i uppdraget för att ex se hur klimatförändringen påverkar klotet.  

Dess uppdrag är på tre år. ICESat-2 sändes upp från Vandenberg Air Force Base i Kalifornien. Dess bana över Jorden ligger på 496 km över havsytan.  

Det enda instrumentet på ICESat-2 är ett avancerat topografiskt laserhöjdmätarsystem. Dess namn är ATLAS.

 ATLAS mäter tiden det tar att sända laserfotoner från satelliten till jorden och tiden det tar innan impulsen återvänder. Datorprogrammet använder dessa dataresultat från flera pulser för att bestämma tjockleken på is mm.

ICESat-2 kommer bland annat att övervaka förändringar av de isiga regionerna av Nordpolen samt Antarktis.

Satelliten väger ca 500kg.

Systemet är ett av de största jordobservationsinstrument som någonsin byggts av Nasa. Lasern kommer att skicka 10 000 pulser av ljusfotoner per sekund.

ICESat-2 mäter ca 70 cm per mätpunkt och förflyttar sig över isen på en höjd av  ca  500 kilometer. Ursprungliga rymdfarkosten ICE-sat kretsade runt jorden under 2003 men var inte lika avancerad. 

Förhoppningen är att den förbättrade tekniken i denna farkost kommer att vara mer tillförlitlig. Eventuellt kan den ses med blotta ögat under mörka nätter som ett grönt ljus i skyn.

Kanske kan denna satellits mätresultat övertyga klimatskeptikerna om allvaret i människans utsläpp av växtgasutsläpp kontra miljöpåverkan. Bild på ICESAT-2

onsdag 26 september 2018

Svarta hål kan återuppleva vita dvärgstjärnor till liv igen under några sekunder. Konstigt? Ja verkligen mystiskt.


Kraftfulla tidvattenseffekter kan enligt ny forskning starta  fusionsprocesser. I detta fall ge liv till avdöda vita dvärgstjärnor.

En vit dvärg är beteckningen på en stjärna som varit normalstor likt vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle efter miljarder år. Vår sol kommer att göra detta.

En vanlig vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens (vi jämför med vår sol)  men med grovt räknat samma massa. Detta innebär en täthet (vikt) på cirka 1 ton per kubikcentimeter.

Den höga tätheten hos vita dvärgar beror på att materian fallit samman.

Svarta hål är en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting inte ens ljus kan övervinna dettas gravitation. Materia eller ljus som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kommer aldrig ut igen. Med eventuellt undantag av Hawkingstrålning.  

Enligt en ny studie kan svarta hål dock få avsomnade stjärnor till liv igen (då som vita dvärgar) men bara under några sekunder enligt denna studie. Konstigt så det föreslår. Men det verkar handla om en kort effekt av fusion.

Det sker vid inträdet i tomrummet vid en ett svart hål och tidvatteneffekter som då  triggar igång fusion. En fusion vilken snabbt avtar.

Stjärnor rycks in mot det svarta hålet genom stark gravitation och sönderfaller så småningom av den extrema tidvattenseffekten. 

 Men är det svarta hålet för litet blir dess gravitationseffekt minimal. Om det är för stort kommer den vita dvärgen sannolikt att bli uppslukad av det svarta hålet innan dettas tidvattenstyrka tillfälligt ger effekten ovan.

Det handlar därför om en storlek av det svarta hålet som får kompressionskrafterna att kickstarta den termonukleära fusionsprocessen och därmed ge den vita dvärgen en återupplivning under några sekunder innan den försvinner in i hålet.

Forskarna fann att teoretiskt finns denna möjlighet av skeende om ovanstående stämmer. Då kan de starka tidvattenstyrkorna komprimera de vita dvärgarna och utlösa termonukleära reaktioner i några sekunder.

Mystiskt, ja visst.

Bilden är på stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet

tisdag 25 september 2018

Hur uppkom hålet i ryska Sojuz vilken dockade ISS rymdstation?


I slutet av augusti i år upptäcktes ett hål och luftläckage med efterföljande tryckfall på ryska Sojuz när den dockat med internationella rymdstationen ISS.

ISS besättning lyckades klara av problemet först med silvertejp (silvertejp är enligt mig en lättarbetad tejp av universaltyp använder den själv till allt)  sedan med än bättre metoder. Senare undersökning troddes visa att hålet orsakats genom slarv. Med vad eller om det redan var gjort på Jorden vid tillverkningen av Sojuz var osäkert.

Det kan ju varit misstag vid tillverkningen eller slarv och ett ej fullbordat minihål först vilket inte upptäckts vid besiktningen men sedan fullgjorts genom tryckfall i rymden (mina funderingar) .

Rymdfarkostens tillverkare Energia raket och Space Corporation har nu undersökt om hålet kan vara konstruktionsfel. Men resultatet visar att det kan vara från en minimeteorit.

Vi får hoppas att konstruktionsfel av detta slag inte sker eller asteroider inte klarar av att göra hål när väl längre rymdfärder i framtiden görs till Mars eller när avancerade obemannade farkoster sänds upp till långfärder. Sabotage eller slarv kan bli mycket kostsamma och få investerare i rymdprogram att dra sig ur framtida projekt. Något som vore otroligt tråkigt för oss som är nyfikna och vill lära mer om universum. 

Men i detta fall är det troligaste att en minimeteorit är den skyldige. Men det bör innebära att tillverkningsmetoder bör förbättras så en minimeteorit inte ska kunna slå hål på en kapsel.  

Det har däremot inte kunnat hittas något som visar på sabotage eller felkonstruktion genom den utredning som nu avslutats.

Bild rymdstationen ISS plus den kapsel vilken hade läckan ryska Sojuz

måndag 24 september 2018

Buffaloprogrammet ska ge kunskap om de tidigast bildade galaxerna


Universum är kanske gränslöst.

 Rymdteleskopet Hubbles tränger djupt in i tid och rum. Men täcker ett område en bråkdel av vinkelfrekvensen av storleken på fullmånen där det söker nya rön.

Nu ingår Hubbleteleskopets kapacitet i  BUFFALO programmet ett program där studenter och forskare från University of Buffalo i New York ingår.

Programmet är utformat till att identifiera galaxer i sina tidigaste stadier av sitt bildande vilket innebär mindre än 800 miljoner år efter big bang. 

Detta är en kampanjstudie som fått namnet Ultra-deep Frontier fältet och Legacy observationer (BUFFALO). Hubble ska här  skåda in i enorma galaxhopar vilka tidigare fotograferat av NASA'S Spitzer och Hubblerymdteleskopet under ett program kallas Frontier fältet.

Spännande blir det att få resultat från denna studies resultat. Nya rön kommer säkert om verkligheten därute.

Bild galaxhopen Abell 370 vilken finns 4 miljarder ljusår bort och vilken Hubbleteleskopet sökt kunskap om.

söndag 23 september 2018

När FORS2 blir tillfälligt ledig då tas underbart vackra bilder av rymden här är en nytagen.


FORS2, ESO:s Very Large Telescope (VLT) är ett teleskop vilket tar mycket avancerade bilder på skilda objekt i universum. Det är ett av forskningens bästa instrument för mätningar. Men för bra resultat måste väderleksförhållandena också vara bra mot det objekt som uppdraget avser just då.

Ibland är de inte detta och då används instrumentet till att ta vackra bilder på ex nebulosor. Ett nyligen fint foto har tagits på spiralgalaxen NGC 3981.

Bilden ingår i ESO:s Cosmic gems-programmet vilket utnyttjar tiden för teleskopet då väderförhållanden inte lämpar sig för vetenskapliga mätningar.

Istället för att inte observera något då används ESO:s teleskop till att fånga visuellt praktfulla bilder av den södra stjärnhimlen.

FORS2 finns på VLT:s enhetsteleskop 1 (Antu) vid Paranalobservatoriet i Chile.

Bland de toppmoderna instrumenten finns här VLT:s fyra enhetsteleskop. Här  står det mångsidiga FORS2 som ett av de mest avancerade instrumenten som existerar just nu.

Med detta kan man studera många olika slags himlakroppar på en mängd olika sätt och även skapa vackra bilder som just den här på NGC 3981 en spiralgalax 62 miljoner ljusår. Se länk. 



Bild på ovannämnda galax. Se denna och jämför den med bilden från Fors2 på medföljande länk.

lördag 22 september 2018

Lite om Trojanska asteroider varav Jorden har en som förföljer oss


Citat: Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana---man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och Jorden---även Saturnus månar Dione och Tethys har trojaner”. 

Forskare vid Southwest Research Institute   har studerat ett ovanligt par asteroider Patroklos och Menoetius vilka följer efter Jupiter i dess bana runt solen. Forskarna upptäckte att resultaten pekar på att dessa uppstått tidigt under vårt solsystems bildande.  Dessa asteroider är nu målen för NASA: s kommande  rymdäventyr  Lucy

Asteroiderna är omkring 4 mil i diameter  och har en  omloppsbana  runt varandra och cirklar tillsammans runt solen. De är så kallade trojanska asteroider. Detta innebär att just dessa ligger på ungefär samma bana som Jupiter. Alla trojanska asteroider i solsystemet ligger i banor runt en planet. Även Jorden har en vilken fått namnet 2010 TK7.

De är alla  troligen komna från Kuiperbältet när detta bildades och det redan ca 100 miljoner år efter solsystemets bildande.

I projektet Lucy nämnt ovan ska ytterligare data förhoppningsvis hittas för att ytterligare förstå dessa objekt. Det blir Jupiters trojaner som då ska undersökas.

Bild: 2010 TK7 Jordens trojanska asteroid (markerat i grönt i högra nedre hörnet) på en bild från Wide-field Infrared Survey Explorer.  

fredag 21 september 2018

På månens yta ses virvlar vilka först nu antas ha förklarats ursprungsmässigt.


På månens yta ses virvelformationer. Det har länge diskuterats vad dessa beror på och   LunarReconnaissance Orbiter rymdsonden vilken sändes upp 2009 för att undersöka månen har tagit en del bilder på fenomenet vilka studerats sedan dess.

Det är forskare vid Rutgers College och University of California i Berkeley som har funderat fram en trolig lösning på varför dessa virvlar existerar.

Rapporten därifrån beskriver att det i dessa virvlar finns lokala magnetiska fält vilka troligast påverkats av solvinden. Detta har gett geologiska kraftfält av magnetism enligt denna rapport.

 Tunna magnetfält under ytan vilka tillsammans med solvinden gett virvelutseendet på de platser där dessa ses.

 Dessa aktiva platser bör ha bildats där lava en gång flödat för ca 3 miljarder år sedan då månen var vulkaniskt mycket aktiv.

Mönstren är fantasieggande och kan ses på medföljande länk här.

Bilden däremot visar Lunar Reconnaissance Orbiter vilken omtalas ovan.

torsdag 20 september 2018

En mycket intressant planet har upptäckts därute. Låt oss presentera Wolf 503b.


Wolf 503b är namnet den fått, planeten som är högintressant att vidare undersöka med  det avancerade teleskopet James Webb Space Telescope  när det kommit på plats under 2021. Då kan det kemiska innehållet i planetens atmosfär och den troliga förekomsten av molekyler som väte och vatten sökas. Misstanken att det kan komma överraskande resultat från denna planet är stor.

Wolf 503b finns cirka 145 ljusår från jorden i stjärnbilden Jungfrun i bana runt solen Wolf 503.

Den ligger i den livsmöjliga zonen runt sin sol.

Wolf 503b är ungefär som Jordens vilket är ovanligt att finna med dagens teknik. Ofta är det planeter 3 a 4 gånger större eller  mer vi finner därute. Detta beroende på svårigheten att se planeter av storlek som Jordens med dagens teknik.

Men Wolf 503b ligger relativt nära oss och ljusförhållandena är bra för att vi kunnat upptäcka den. Detta gör det även möjligt till fortsatta undersökningar av den med avancerade mätinstrument. Men tyvärr finns inte möjligheten till detta förrän 2021 när James Webb SpaceTelescope är i arbete med det slags instrument som behövs för detta.

Det blir spännande att följa fortsatt undersökning av denna spännande planet om några år.

Bild James Webb Space Telescope vilket ska sändas upp under mars 2021

onsdag 19 september 2018

Nu slocknar Dawn då dess uppdrag är slutfört i asteroidbältet. Läs om dess uppdrag vid asteroiderna Vesta och Ceres.


Dawn vars uppdrag förlängdes flera gånger överträffar forskarnas förväntningar resultatmässigt när nu farkosten  slocknar ner på grund av bränslebrist. 
Denna farkost gav oss nya rön om småplaneterna Ceres  med dess ljusa mystiska punkter. Likväl som och av dvärgplaneten Vesta med sina berg och kratrar

 Dawn är den enda rymdfarkosten som kretsat kring objekt i asteroidbältet. 
Nu kommer den att fortsätta kretsa där tills den en gång krockar med något objekt eller kanske i evighet. Men nu tyst och ensam utan kontakt med Jorden. Kontakten har slocknat.

Bild av rymdsonden Dawn med dvärgplaneterna Vesta och Ceres i bakgrunden.

tisdag 18 september 2018

ATTRACT är projektet där nya avancerade mättekniker ska utvecklas bland annat för teleskop och annan mätutrustning för vidare avancerad rymdforskning


ATTRACT är ett projekt vilket sammanfogar världsledande forskningslaboratorier med industriexperter inom näringslivet i syfte att skapa ett europeiskt ekosystem för innovation till utveckling av nydanande teknik på väg ut på marknaden.

Här är ESO  en partnerna som finansierar 170 nya idéer med marknadspotential inom mätteknik och bildhantering. Syftet med projektet är  att skapa produkter, tjänster, företag och jobb baserade på nya metoder inom mätteknik och bildanalys.

 ESO själva bygger och driver en rad astronomiska teleskop som är bland världens mest avancerade och är därför beroende av avancerad teknik för att upptäcka och behandla bilder av intressanta astronomiska objekt.

ATTRACT är ett banbrytande initiativ som sammanför grundforskning inom astronomi och industrin i Europa för att inta en ledande roll inom nästa generations mätteknik och bildanalys.

ATTRACT finansieras av den Europeiska unionens Horizon 2020-program. Programmet vars syfte är att hjälpa till att förnya Europas ekonomi och förbättra människors liv genom att skapa nya produkter, tjänster, företag och jobb. 


 ESO själv är Europas främsta mellanstatliga samarbetsorgan för astronomisk forskning och med världens mest produktiva astronomiska observatorium vilket ligger i Chile. 
ESO innefattar 15 medlemsländer: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike.

ESO:s ambitiösa verksamhet innebär design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar vilka gör det möjligt för astronomer att göra nya banbrytande vetenskapliga upptäckter.

ESO har även en ledande roll i att främja och organisera samarbete inom den astronomisk forskning över hela världen. 

Bild:  Radioteleskopet  RTF-32 vid observatory Zelenchukskaya i Ryssland.

måndag 17 september 2018

SPT2319-55 en galax som kanske inte finns numera men en gång ven en ödesdiger vind här.


För första gången har forskare gett ut en rapport publicerad i tidningen Science magasine.  om en galaktisk vind i aktion i universums barndom. Tack vare lite tur och en hel del noggrann undersökning observerade forskare att en vind innehållande material för stjärnbildning svepte bort detta från galaxen SPT2319-55 då .

Hur galaxen ser ut idag vet ingen och kan inte sökas. Men då vinden med materia så snabbt lämnade galaxen som vi ser det idag är det möjligt att galaxen inte existerar idag. Stjärnbildningen var stor först här efter Big Bang men sedan fick stjärnbildningsmaterialet kurs från galaxen ser det ut som och det är detta vi kan se numera. Miljarder ljusår bort.

 Utan en början av snabb stjärnbildning skulle galaxen inte existerat redan då.

Men stjärnorna i den måste ha åldrats sedan des och i nutid kanske alla slocknat. Det kan vi inte veta. Stjärnor döds och slocknar men om inte nytt stjärnmaterial finns för nya stjärnor slocknar teoretiskt en galax till slut.

Detta kan ha hänt SPT2319-55  om vi tolkat det skeende vi kan se från denna.

 Om nu inte av någon för oss okänd händelse nytt stjärnmaterial kommit in i galaxen under de följande eonerna.

Resultaten i rapportens analys utefter de data man har visar att vinden agerar för att störa och ta bort den molekylära gasen i SPT2319−55. Detta får sannolikt resultatet att den först snabba stjärnbildning i galaxen (100 miljoner år troligen efter Big Bang var stjärnbildningen stor) kommer  att släcka ny stjärnbildning genom att materian för detsamma försvinner. 

SPT2319-55 kan därför ha försvunnet numera.



Enligt forskarna kan därför SPT2319-55 ha dött ung som galax genom brist på stjärnförnyelse. Såvida inte nya gasmoln kommit in i galaxen eller försvunnen materia återkommit på något vis.

Det finns mycket vi inte kan förklara av universum och ofta får ett svar till effekt att nya frågor uppkommer. Kommer vi en gång att förstå vad vi lever i och vad vi är? Min tro är att det knappast är möjligt även om superdatorer tar över teoretiserandet och påstår möjligheter. De kan ju aldrig komma med svar utan alla data om verkligheten och dess händelser i tid och rum.

Inget säger ens att tid och rum existerar fast vi upplever det vi kallar detta. Vi är individer i en för människan upplevd verklighet för att kunna se, förstå och agera. Men för att förstå verkligheten (om den finns som vi upplever den) bör neutrala krafter utanför vår verklighet och vårt universum vara de som undersöker den och komma med svar. Men det faller troligen enligt den kunskap vi har på sin egen orimlighet.


söndag 16 september 2018

Mystisk hexagon kunde ses på Saturnus norra pol.


På Saturnus nordpol har en sexkantig form upptäckts och fotograferats. Se medföljande länk.

Det var under Cassini Huygens uppdrag detta fenomen upptäcktes.  Den ovanliga virveln cirkulerande hundratals kilometer i stratosfärskiktet på nordpolen på Saturnus.

Ännu analyseras data från detta uppdrag vilket pågick i 20 år. Själva kontakten med farkosten upphörde 2017 efter många år runt Saturnus och dess måne Titan.

Troligen är detta fenomen av sexsidigt atmosfärfenomen gas på skilda höjder som ger fenomenet.

Man får tankar till kristallers och även snöflingors former vilka verkar vara universella på mikronivå och kanske även i makronivå som här.

Mysteriet kvarstår dock varför denna form? Framtida forskning kan kanske ge svaret. Till dess kan vi filosofera och tänka vidare över det.

lördag 15 september 2018

James Webb Space Telescope lanseras 2021 därefter kan vi upptäcka mer om vår verklighet


James Webb Space Telescope lanseras under 2021 och kommer då att bli en stor uppgradering i avsökningen av universum.

Observatoriet (se bild ovan) kommer att söka efter skenet efter de första stjärnorna och galaxerna som uppkom efter Big Bang. Observatoriet kommer även att utforska avlägsna planeter runt andra stjärnor därute. Men även att lösa mysterier i vårt eget solsystem.

Anläggningen kommer att styras från Mission Operations Center (MOC) på Space Telescope Science Institute i Baltimore i Maryland.

James Webb Space teleskopet blir världens främsta rymdobservatorium i framtiden. Det kommer att lösa mysterier i vårt solsystem, se bortom det till avlägsna planeter runt andra stjärnor och de mystiska strukturerna och ursprunget till vårt universum och vår plats i detta. Observatoriet är ett internationellt projekt som leds av NASA med sina partner, den Europeiska rymdorganisationen (ESA) och Canadian Space Agency (CSA).

Förhoppningarna är stora på vad som kan hittas med detta teleskop. Självfallet är jag lika nyfiken på vad som kommer att hittas och (förmodar jag)  kommer många överraskningar att hittas som kommer att förvåna mänskligheten.
Bild på hur det ska se ut.

fredag 14 september 2018

Mars kan ha funnits betydligt närmre Venus en gång för länge sedan.


För några miljarder år sedan flödade vatten på Mars yta och även atmosfär fanns här. Men efter ytterligare många år förlorade planeten sin atmosfär och förmågan att hålla fast flytande vatten på ytan. Det finns en del teorier om vad som orsakade detta.

Nu läggs ytterligare en till dessa. I den ses Mars en gång ha legat nära Venus och båda påverkade varandra. Flytande vatten och atmosfär kanske fanns på båda två. 
I ett skede av ca 100 miljoner år var allt frid och fröjd men deras närhet till varandra blev ostabilt och snart försvann Mars ut från och bortom Jorden och vatten och atmosfär försvann ut i rymden men en stabil bana uppstod snart för Mars. Obs Jorden hade troligen redan en stabil bana och ska inte ses som en ytterligare partner i närheten av ovanstående planeter men likväl i närheten annars hade inte vatten etc kunnat vara flytande under en längre tid. Men jag undrar dock varför banorna ändrades för dessa planeter? Vad hände? 

Venus försvann mot solen upptog en ny stabil bana och här inföll en katastrof av växthusformat. Atmosfären blev en drivkraft för att hålla kvar värme och ingen möjlighet för att något levande skulle kunna existera uppstod. 

Hur mycket av detta som inträffat och varför vet ingen men scenen är inte omöjlig. Genom lägre gravitation försvann merparten av Mars atmosfär och flytande vatten då Venus närhet inte längre påverkade Mars (om jag inte missuppfattat teorin). 
Medan växthuseffekten genom Venus närmare bana till solen fick denna att få en mycket molnig atmosfär där värmen ökade till en nivå att inget vatten kunde finnas.

torsdag 13 september 2018

Hur kommer en framtida Marsbosättning att se ut?


Mer än 87000 personer använde sin kreativa sida för att designa den perfekta Marskolonin i HP Mars hem Planet Rendering utmaningstävling.

Idéerna vällde in och resulterade i en stor uppsjö av framtida Marsteknologi allt från science-fiction-liknande fordon till skilda fantasifyllda livsmiljöer.

De vinnande projekten bedömdes hur väl underbyggda de var och användbara utifrån dagens vetenskap och tekniska begränsningar men även utefter  deras kreativitet.

Kolonier med bostäder, butiker, skolor, utrustning, kollektivtrafik och allehanda viktiga bekvämligheter som behövs för människor ska kunna existera i den hårda Marsmiljön. Den gången kolonisering blir verklighet (om det nu blir så).

Se medföljande länk där ett flertal exempel på framtida Marskolonier är beskrivna bildmässigt.

Bilden är ett exempel men inte ett av de som deltog i tävlingen utan ett legobygge.

onsdag 12 september 2018

Vattenvärldar kan finnas därute med livsformer av intelligent slag


Möjligheten till liv i helt vattentäckta planeter kan vara större än vi tidigare antaget. Liv, inte bara i form av enkla bakterier och arter likt våra fiskar med mera. Inget motsäger nämligen att livsformer av intelligent liv och civilisationer kan finnas i dessa vattenvärldar.

De kan vara beboeliga planeter sägs det i en ny rapport från University of Chicago och Pennsylvania State University.

Fler och fler exoplaneter (planeter runt andra stjärnor) hittas och vissa av dessa är säkert vattenplaneter  (helt vattentäckta). Men även planeter med fast yta och  djupa hav finns säkert. Se på Jorden ex. En planet lik Jorden kan ha utvecklats med intelligent liv under en havsyta istället som här på Jorden tvärtom.   

Ny forskning har visat att det bör vara möjligt att liv finns i dessa vattentäkta planeter vilka kan ha djup på hundratals meter.

Genom att dessa planeter i de fall de ligger i en zon runt sin stjärna där vattnet kan ha en temperatur lämplig för liv eller där vulkaner värmer vattnet kan liv ha bildats under ytan.

För mer info om detta spännande sätt att leva eller hur liv kan uppstå i dessa avlägsna oceaner därute se medföljande länk från en artikel från University of Chicago News.

Nog är livsformer av skilda slag troliga under vatten i vattenplanetvärldar likväl som på fastytaplaneter med vatten i form av hav och sjöar mellan öar och kontinenter. Se bara hur mycket livsformer det finns i våra hav och sjösystem.

tisdag 11 september 2018

Om en dysonsfär hittas är det en supercivilisation vi funnit därute i universum


Finner vi en dysonsfär finner vi en mycket tekniskt avancerad samhällsbyggnad. Att kalla det en supercivilisation kan dock bli missvisande då det kan vara en förtryck och invasionsintensiv  art av liv som byggt upp det.

Men dysonsfär innebär en tekniskt avancerad megakonstruktion tänkt att omsluta en stjärna. Syftet med konstruktionen är att fånga upp den energi som strålar ut från stjärnan och använda den. Freeman Dyson beskrev  detta redan 1959.

Freeman Dyson, född 15 december 1923, är en brittisk matematiker och teoretisk fysiker, och medlem av Royal Society.

Han är känd bland annat för att ha tänkt ut Dysonsfären och Dysonträdet. Han tilldelades Lorentzmedaljen 1966 och Hughesmedaljen 1968.

De flesta Dysonsfärsökningar hittills har sökt efter överskjutande infraröd strålning. Tecknet som visar att här kan vi ha hittat något intressant angående energianvändning på icke naturligt vis utan en teknisk avancerad nivå. Sökningar efter infraröd överdriftsstrålning har däremot hittills inte resulterat i något.

Vad som används i detta sökande finns inom projektet Gaia ett av ESA (europeiska rymdorganisationen) ambitiösa uppdrag för att kartlägga en tredimensionell karta över Vintergatan för att söka sammansättning, bildandet och utvecklingen av galaxen.

Bild Dysonringar

måndag 10 september 2018

New Horizon har vaknat och börjat fotografera Ultima Thule



New Horizon farkosten vilken för några år sedan (sommaren 2015)  gav oss så mycket nya rön om dvärgplaneten Pluto har väckts till liv. De har sedan mötet med Pluto varit på väg ut i Kuiperbältet och det objekt man bland tusentals andra valt för farkosten att undersöka Ultima Thule (2014MU69). I januari 2019 ska mötet ske.

Men för att spara på elektroniken och energiåtgången har farkosten varit avstängd under en längre tid. Men nu väckts till liv.

Första bilderna av Ultima Thule är nu mottagna. Suddiga men likväl historiska då inget objekt fotograferats därute på så nära håll tidigare.

Objektet finns där man räknat ut att det skulle finnas så uppdragets mål ses nu kunna bli som man hoppats att komma rätt utan att en korrigering av kursen behövs.

Det ska bli spännande att få information om detta objekt snart. Vad Farkosten efter detta ska göra är inte bestämt.
Illustration av hur eventuellt Ultima Thule kan se ut. Vi får se om det stämmer i januari 2019.

söndag 9 september 2018

Asteroiden Itokawas ålder konstaterad av Hayabusa


Asteroiden Itokawas ålder är konstaterad genom uppsamlingen  och analysen av materia av japanska sonden Hayabusa.  

 Sonden vilken sändes upp 2003 misslyckades först med sitt uppdrag under 2005 då den var framme men redan 25 nov samma år lyckades ett prov tas och att det kom från denna asteroid konstaterades 2010.

Dessa stoftkorn från Itokawa är värdefulla för otaliga forskare och undersöks ännu av forskare i laboratorier över hela världen.

Genom att fokusera på bara några tillgängliga mikroskopiska fosfatmineraler – vilka är ovanliga bland partiklarna har man mätt hur mycket uran det finns i fosfatet. Då uran  sönderfaller i en känd tidsrymd har forskarna uppskattat åldern av asteroiden till 4,64 miljarder plus minus180 miljoner år.

Genom att analysera olika urinmängders sönderfall och blyisotoper har forskarna också räknat ut att asteroiden Itokawa var med om en katastrof med ett annat objekt för omkring 1,51 miljarder år sedan.

Forskarna säger dock att tidpunkten för denna händelse är mycket oviss. Det kan ha hänt då men likväl för 660 miljoner år sedan eller så länge sedan som 2,36 miljarder år sedan. 

Vilket objekt krocken skedde med är dock inget att man kan veta i dag. Men all kunskap är viktig.

Bild sonden Hayabusa.

lördag 8 september 2018

I en mycket stor galax därute sker stjärnbildning i en otroligt snabb takt. Välkommen till AzTEC-1


Ett internationellt team av astronomer från Japan, Mexiko och  University of Massachusetts Amherst har studerat en som de kallar monstergalax (jag föredrar kalla den mycket stor galax)  12,4 miljarder ljusår bort.

I galaxen vilken fått namnet AzTEC-1 sker stjärnbildning i en rasande hastighet.

Det är detta som intresserar astronomerna. Anledningen till varför det sker här och i en sådan hastighet. För att försöka förstå detta avsöktes miljön i galaxen. Intresset riktades mot de molekylmoln som finns där.  


Tadaki en astronom i ett av teamen fann att AzTEC-1 är rik på råingredienserna för stjärnmateria. Nästa steg var då att söka vad som fanns i de gasmoln av molekyler man fann.

De använde ALMAS höga upplösningsteleskop för att iaktta galaxen och få en detaljerad karta av gasens rörelse i galaxen.

”Vi fann att det finns två stora moln flera tusen ljusår stora i mitten av galaxen”, förklarar Tadaki. Här var även stjärnbildningen som intensivast.

Varför gasen i AzTEC-1 är så instabil och därigenom stjärnbildningen så intensiv är inte helt säkert men en teori är att det handlar om ett fenomen som kallas ”galaxy fusion.   Galaxkollisioner i det förflutna kan  effektivt transporterat gasen in i ett litet område och antänt en intensiv stjärnbildning
Tadaki säger: ”just nu, har vi inga belägg för fusion i den här galaxen. Men genom att observera andra liknande galaxer med ALMA kan vi  avslöja förhållandet mellan galaxy fusioner och monstergalaxer”.

 Om nu (enligt mig) detta samband finns vilket jag finner troligt.



Bilden är ett exempel på fusion här mellan Deuterium-tritium.

fredag 7 september 2018

Detta sker i början vid en kolonisering av månen.


Lunar Orbital-gateway är en rymdstation som kommer att byggas för att kretsa kring månen under tidiga 2030-talet om projektet får godkänt till finansiering under 2019. Detta blir då första steget för en kolonisering av månen.

Projektet leds av ett team från NASA, Europas ESA, Rysslands Roscosmos, Japans JAXA och Kina. När allt här blir klart och fungerar är nästa projekt kolonisering av Mars.

Det andra ambitiösa uppdraget i en nära framtid rymdutforskningen blir International Lunar Village ett projekt med ledning av den Europeiska rymdorganisationen (ESA) men för närvarande fortfarande på ritbordet. När detta en gång är färdigutvecklat kommer en permanent månbas att byggas med funktioner för astronauter att leva och kunna arbeta på månen under lång tid. Det kommer att fungera som ett nav för forskning, affärer, turism och gruvdrift, där säger Woerner en av projektarbetarna på ESA.

För att bygga basen av ett material som är finns i överflöd på månen planeras månens eget ytmaterial av damm och småsten användas.

Planerarna är  att bygga igloos på månen och till detta använda månens eget material i form av damm mm för att göra tegel till väggar av en tjocklek av minst 2 meter.

Tillräckligt för att skydda mot strålning från rymden och solen.

För att tillverka tegel krävs brännugnar och massor av arbetskraft. Men planen är inte att transportera tegel till månen eller bygga brännugnar där.

ESA planerar att göra det genom att utnyttja kraften i 3D-utskrifter på månen med koncentrerat solljus som en energikälla för att baka tegel gjorda från regoliten (löst material från ytan) . 

torsdag 6 september 2018

Vi klarade oss från krocken med 2016 NF 23


Ännu en gång klarade Jorden sig från en katastrof resulterande i  miljoner döda. Det var i år den 29 augusti katastrofen kunde varit här då en potentiellt farlig asteroid var nära oss.

2016 NF23 heter den och är en asteroid med en storlek av ca 160 meter i diameter. En krock med denna stenbumling skulle resulterat i en katastrof av ett slag vi inte kan föreställa oss.

Men slumpmässigt nog passerade den 3,8 miljoner km från oss. Från just denna asteroid kan vi nu vara trygga de närmsta 100 åren sedan blir det samma oroliga tid igen för att räkna ut hur närma den då kommer.

Men det är inte enbart denna vi ska försöka hålla koll på. Flertalet andra som vi vet om är lika oförutsedda i sina banor. Men även asteroider av okänt slag dyker upp oväntat då och då.

Bilden är en illustration av hur det en gång kan se ut då kursen och hotet är nära oss.

onsdag 5 september 2018

Inget liv är beständigt. Allt ska försvinna. Men nytt tillkommer.


Döden är livets oundvikliga slutpunkt. Men säkert även universums annars hade vi inte kunnat spåra dess början till ett Big Bang. Början och slut existerar likt födelse och död.

Det gäller allt även arter av liv. Man Uppskattar att ca  99,99 procent av alla arter som någonsin levt nu är utdöda.  En art som kanske kan ses som överlevare än dock björndjuret och vissa andra mycket små djur. Exempelvis har kackerlackan funnits länge men inte så länge som björndjuret vilket är en otrolig överlevare. 

Alla arter som finns idag inklusive människan kommer att dö ut vid någon tidpunkt även om vi flyr en gång från en Jord som är obeboelig till andra planeter kommer den tiden. Även Jorden och solsystemet har ett slut dock troligen tidigare än universum. En dag kan vi troligen inte föröka oss då våra arvsanlag och gener säger stopp av åldersskäl. Men även andra slag av katastrof för människosläktet kan uppstå. Både på Jorden och från rymden. Asteroidnedslag, sjukdomar, krig mm.

Forskare har exempelvis identifierat Big Five massutrotningar : de fem gånger under miljarder år när mer än tre fjärdedelar av planetens arter har utgått ur livets mysterium vid varje tillfälle. Ett känt sådant är när en asteroid föll ner i Mexiko och dinosaurierna dog ut i en följande fibulavinter. 

Tyvärr får vi också en bra förstahandsvisning av hur utrotning ser ut genom den snabba ökningen av utrotningsgrad under det senaste århundradet av skilda arter av skilda anledningar. Ibland påverkat av människans kultur ibland av sjukdomar och ibland av andra skäl. Tillfälligt kan vi påverka detta men aldrig helt stoppa tidens gång.  

tisdag 4 september 2018

Moln av damm sveper omkring vår värld. Se fenomenet.


Luften ser klar ut och är skön att andas  men likväl finns det miljontals partiklar i denna luft. Fasta och flytande partiklar så kallade aerosoler.

Aerosolerna finns i luften över hav, öknar, berg, skogar, is och varje ekosystem man kan tänka sig på vår planet.

Man kan se rök från skogsbränder.  askmoln  från utbrott av vulkaner eller damm farande i vinden av skilda slag. Det är aerosoler. Satelliter som Terra, Aqua, Aura och Suomi NPP har koll på större dammoln runt vår planet. Se bilder på sådana genom medföljande länk.


Bilden är på en av ovannämnda satelliter som håller koll på dammolnen av aerosoler runt vår Jord. Satelliten Aura är det som ses på bilden.

måndag 3 september 2018

Gammablixtar från svarta hål verkar gå baklänges i tid.


En hypernova är en extremt energirik variation av en supernova. Varför en hypernova bildas är fortfarande en gåta. Men likt supernovor bildas hypernovor av något händelseförlopp. En möjlig förklaring är att de uppstår när mycket stora stjärnor kollapsar i slutet av sitt existerande eller vid sammansmältning av svarta hål (neutronstjärnors slut) eller mellan ett existerande svart hål och en neutronstjärna.

Tolkningen av orsaken till de långa gammablixtarna vilka inträffar vid bildandet av hypernovor är när en mycket tung och mycket het stjärna blir en supernova genom att den kollapsar och ett svart hål bildas. Detta leder till att resterna av stjärnans material vid kollapsen kastas ut med hög hastighet varvid en enorm mängd gammastrålning alstras.

Man kan se det som att en massiv stjärna kollapsar som ett svart hål och skickar ut en lysande SOS signal i form av mycket starka gammablixtar.

I en ny studie har nu forskare funnit något mycket märkligt angående de mystiska blixtrarna (gammablixtarna). De verkar vända tiden. Det innebär en lysande ljusvåg (gammablixt) skjuts ut från hålet för att i nästa stund plötsligt svårförklarligt uppenbaras från motsatt håll och gå tillbaks igen.

Gammablixtar i sig är några av de högsta energiexplosionerna vilka någonsin upptäckts. De skiner klarare än en miljon miljoner gånger av jordens sols strålning enligt NASA.

"Gammablixtar är de mest lysande källorna i naturen. De producerar mer energi än något annat som avger ljus'' säger författaren till studien ovan baseras på Jon Hakkila astrofysiker vid forskarskolan vid College of Charleston i South Carolina forskning.

När två neutronstjärnor kolliderar skickar de ut korta gammablixtar som bildar ett svart hål. En supernova har bildats och kanske gammablixtrar uppstår om det resulterar i en hypernova. Även när en enstaka stjärna exploderar produceras gammablixtar om den döende stjärnan kollapsar i ett svart hål.

 Under undersökning av sex av de ljusaste gammablixtar som upptäckts av NASAS ComptonGamma Ray Observatory 



Under 1990-talet fann man att skurar av gammablixtrar innehöll tidsomvända ljus signaturer. Med andra ord, signaturer av ljusstyrka som fluktuerade, vänder och går bakåt i tid.  Detta gäller för både kortvariga och långa gammablixtar.
 Denna våg baklänges antas ha sitt ursprung från något slags reflekterande yta som liknar en spegel och återspeglar tryckvågorna. Men för att förstå fenomenet kanske en ny slags fysik behövs säger forskarna. För mer info om studien se medföljande länk.  

söndag 2 september 2018

Det verkar finnas effekter av svarta hål från tidigare existerande universum. Så kallade spökhål.


Roger Penrose är en framstående matematiker och teoretiker på Oxford University vilken i en nyligen utgiven rapport beskriver sin teori om att det universum vi lever i inte var det första.

Det har funnits tidigare universum kanske oräkneliga likt det vi lever i nu vilka även innehöll svarta hål enligt teorin.

Det som är spännande är att vi kan upptäcka spår av dessa sedan eoner försvunna svarta hål och universum i den kosmiska mikrovågsstrålningen.

De är en kvarleva som gett ett sken från ett tidigare universum in i vårt nu existerande universums våldsamma födelse (Big Bang).   

Om universum fortsätter expandera och de svarta hålen ökar i omfång och antal och till slut slukar varandra till ett enda kommer en tidpunkt då inget mer existerar än ett enda  svart hål säger en teori.

Men enligt Hawkings mest kända teori förlorar svarta hål långsamt en del av sin massa och energi över tid genom strålning av masslösa partiklar som kallas gravitoner och fotoner. Om denna Hawking-strålning existerar, "då kommer  de svarta hålen att gradvis  krympa."

Vid en viss punkt skulle de  sönderfalla helt. Kvar bli en masslös soppa av fotoner och gravitoner. 

Då denna tid kommer med masslösa gravitoner och fotoner upplevs eller finns inte tid eller rymd. Detta då ett universum fyllt med bara gravitoner eller fotoner inte kommer att ha någon tid eller något utrymme säger ovanstående matematiker.

I den framtiden påstår vissa fysiker (inklusive Penrose) att det stora tomma, efter det svartahål-universumet att likna det ultrakomprimerade universumet vid det ögonblick då Big Bang uppstod då tid eller avstånd inte existerade.

Ett nytt Big Bang sker och allt startar upp igen och ett nytt universum existerar och tid och rum likaså.

Frågan blir då följande efter resonemanget ovan: Om det nya universum inte innehåller några av de svarta hålen från det tidigare universumet hur kan de svarta hålen då lämna spår i Mikrovågsbakgrundsstrålningen?

Penrose säger då att spåren inte är av de svarta hålen själva utan snarare i av miljarder års existerande av dem i form av energi ut i ett eget universum via Hawking-strålning. 

Svårt att förstå? Ja det tycket jag med som inte är teoretisk fysiker eller matematiker. Men se gärna medföljande länk för ev bättre förståelse.
Själv ser jag mer trolighet i att allt en gång blir ett enda svart hål och att allt imploderar då och försvinner i en enda punkt för att sedan resultera i  att ett nytt  Big Bang uppkommer och ett nytt universum bildas igen.