Amatörastronom upptäckte ett cluster av stjärnor 15000 ljusår bort dolda av Sirius

Amatörastronomen Harald Kaiser från Karlsruhe upptäckte den 10 januari 2017 ett cluster av stjärnor 15000 ljusår från oss vilket aldrig tidigare katalogiserats eller kanske setts. Anledningen till detta är att clustret finns i riktning mot Vintergatans ljusstarkaste stjärna Sirius (åtta ljusår bort) och att dennas sken döljer clustret.

Clustret av stjärnor vilka döljs i stjärnljuset från Sirius har fått namnet Stella kluster Gaia 1. Klustret är en gles hop av stjärnor. Sedan upptäckten har klustret studerats av ESA: s Gaia satellit varifrån även namnet kommet.

Det finns mycket en amatörastronom kan finna däruppe. Universum är stort och inte utforskat mer än till en liten del.

Bilden är på ovannämnda teleskop

Den hittills mest detaljerade radiovågskartan över Vintergatan

Under en period av 3 år har Nobeyama 45 ett japanskt teleskop observerat Vintergatan och därefter tagit fram en karta utgående från radiovågor.

Den synliga Vintergatan är inte bara stjärnor, damm och gas utan här finns även mörka fält. Dessa är kalla molekylära moln vilka inte avger synligt ljus men däremot radiovågor.

 Teleskopet ovan samlar  radiovågor av alla slag och upprättar en karta.

I data som samlats in inom detta fält har därför upptäckts radiovågssändande moln. Men syftet är även att sammanställa uppgifter med framtida än bättre och nya teleskopstudier.

Viktigt är att nu har en detaljrik karta inom området framställts på en bit av vintergatan inom radiovågsfältet.

Bilden visar ett av ovannämnda teleskop vilka finns i ett större antal på plats i Nobeyama  vilka  möjliggjort ovannämnda radiovågskarta.

En het och stor planet finns i riktning mot Ormens stjärnbild.

Corot-exo-2b är en exoplanet (utomjordisk planet) vilken upptäcktes av det franskledda teleskopet Corot den 20 december 2007 och vilken fortfarande är intressant. Planeten har sin bana runt stjärnan Corot-exo-2 vilken finns 800 ljusår från oss i riktning mot Ormens stjärnbild

Planeten är en gasplanet med en radie på omkring 1,42 gånger större änJupiter och omkring 3,5 gånger mer massiv. Planeten har en temperatur på över 1200 C.

Corot-exo-2b kretsar ett varv på ungefär 1,7 dagar runt sin sol. Denna är en stjärna i K-klassen innebärande att den är något svalare än vår sol.

Då planeten ligger mycket nära sin sol till skillnad mot vår Jupiter har fruktansvärda stormar upptäckts dra över planeten vid dess ekvator.

Det ovanliga här mot andra större gasplaneter vilka ligger nära sin sol är att vindens riktning är västlig i de andra fall av gasplaneter vilka hittats och ligger nära sin sol är riktning på dessa (nio stycken) östliga vindar. En teori finns som säger att östlig vind borde vara den enda möjliga.

Tankar  finns att denna planet vilken har en ojämnhet i sin rotation, inberäknat med det lilla avstånd den har till sin stjärna, fått till följd att västliga vindar uppkommit. Ojämnheten i planetens rotation kan därför vara förklaringen.

Men forskare vet ännu inte och har blicken fäst mot händelserna där. Detta då inget förklarar denna teori.

Vår Jupiter vilken ligger betydligt längre från sin sol har en omloppstid av 12 år. Det är skillnad mot ovanstående planets 1,7 dagar. Allt räknat efter jordisk tidsangivelse.

Bilden är en illustration visande storleksskillnaden på Jupiter och Corot-exo-2b

Röda dvärgstjärnor är målet när exoplaneter av Jordens storlek söks.

Röda stjärnor är mindre än vår sol och den vanligaste stjärntypen däruppe med klassificeringen M-stjärnor.

Det är La Silla observatoriet i Chile som fått ett nytt instrument för att avsöka röda stjärnors omgivning i jakt på jordliknande planeter. Att just detta  instrument i Chile fått detta instrument till sitt observatorium beror på läget, torr och ej så förorenad luft finns här vilket skulle störa det kortvågiga infraröda ljus som används för detta syfte.

Med avsökning av infrarött ljus vid en röd stjärna kan passagen av en planet ses när den passerar framför sin sol. Passagemetoden kallas denna metod för sökandet efter exoplaneter vilket är en ny metod.

Det hoppas att denna metod ger större detaljrikedom och ska kunna ge mer än bara att planeter passerar framför sin sol. Detaljrikedomen i observationerna bör kunna förfinas så än mer kan ses och upptäckas av dessa planeter vilka man säkert tror sig kunna upptäcka.

Bilden är på  Teegardens star eller  SO25300.5+165258 är en röd dvärgstjärna 7,8 ljusår från solen i riktning mot Vädurens stjärnbild.

2018CB och 2018CC är exempel på asteroider vilka passerar oss denna vecka. Möjlighet att se live på Asteroid 2018 CB finns i morgon.

Asteroider av skilda storlekar passerar oss i banor mer eller mindre nära varje vecka. Flertalet upptäcks aldrig andra är så små att vi inte behöver bekymra oss även om de råkar träffa vår planet.

Några nyupptäckta asteroider som passerar oss i dagarna är bland annat 2018 CB vilken kommer som närmast den 9 februari då den kommer mellan månen och Jorden.

Närmare Jorden än denna var passagen av asteroid 2018CC vilken var som närmst oss den 6 februari.

Båda asteroiderna upptäcktes för bara några dagar sedan av Catalina Sky surveys i Arizona. 

För den som önskar se asteroiden 2018 CB live och dess passage se denna länk den 9 febr kl 20.00 följ länk på denna sida.

Bilden är inte på någon av ovanstående utan på hur en asteroids färd kan se ut däruppe.

Var går gränsen mellan en planet och brun dvärg?

När ska man klassificera en himlakropp som en brun dvärg eller som en planet av slaget gasjätte? Alternativt när ska en gasplanet ses som en brun dvärg? I vårt solsystem har vi fyra gasplaneter eller gasjättar. Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus.

En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning där kärnreaktionerna och massan inte räckte till för stjärnbildande.

Ser vi på Jupiter vår största gasplanet kunde den blivit en brun dvärg om den varit ca 10 gånger större.

Jupiter har till skillnad mot en brun dvärg även en stenkärna vilken dragit till sig gas vid bildandet av vårt solsystem. En brun dvärg har gas som kollapsat med hjälp av gravation till vad den är och ingen stenkärna. Här finns inte metall likt det finns i gasplaneters kärna.

Klassificering av rymdens objekt pågår för fullt därför ska gränsdragning dras mellan olika objekt. 

Bilden visar vår sol en röd stjärna, en brun dvärg, en gasplanet och Jorden bilden kommer från NASA.

Nya metoder i sökandet av liv på andra planeter utarbetade av Washington university

De förfinas hela tiden, metoderna i sökandet efter liv på andra planeter i andra solsystem. Så kallade exoplaneter.

Nu har ytterligare ett  förslag utarbetats. Denna gång från University of Washington.

Att som hittills bland annat söka efter spektralmönster som visar på syre är ingen dum idé, men det finns ytterligare förfinade metoder då syre inte säger allt.

Livsformer har funnits på Jorden innan syrets tid och kan i dag finnas även på andra planeters ytor.

En gasblandning vilken kan visa på liv i en atmosfär är ex metan +koldioxid, om vatten finns men ingen kolmonoxid. Detta utifrån att metan kan vara svårt att producera utan någon form av biologiskt liv på en stenplanet utan denna blandning.

Metan och koldioxid visar möjligt liv om samtidigt kolmonoxid fattas.

Kolmonoxid visar på vulkanaktivitet och denna gas äts upp av bakterier så om den finns i större kvantitet eller överhuvudtaget, sker inte detta och bakterier saknas och då finns troligen inget liv.

Detta var lite om vad som kan löna sig att söka efter eller söka frånvaron av i jakten på en planet med liv och ett stundande nobelpris om detta liv kan bevisas.

Bilden visar ett fantasilandskap på en främmande planet med en aktiv vulkan.

Haumea en av flera dvärgplaneter i vårt solsystem. Äggformad och snabbroterande. Läs dess historia som vi tolkat det.

Idag har som de flesta vet vårt solsystem enbart åtta planeter mot tidigare nio. Pluto har klassificerats om till en dvärgplanet. Men som sådan är Pluto inte ensam. Fem stycken finns inklusive Pluto. Se lista och info om dem här.

Men nu var det dvärgplaneten Haumea det skulle handla om. Denna finns i Kuiperbältet bortom Pluto och har en massa av en tredjedels av Plutos. Namnet kommer från den Hawaiianska mytologins förlossningsgudinna och bestämdes av dess upptäckare på Palomar observatoriet Mike Brown 2004. Två månar finns runt Haumea vilka namngavs efter gudinnans döttrar Hi´iaka och Namaka.´

Haumea vilkens omloppstid runt solen är 285 jord-år är känd för sin snabba rotation runt sin axel vilken tar 4 timmar. Jordens i jämförelse tar 24 timmar.

Dess steniga yta är täckt av ett tunt skal av is och på ytan finns även en röd fläck. Men till skillnad mot den hjärtformade röda fläcken på Pluto har denna ingen form som ger associationer till något.

De två månarna är enbart ca 1% så stora som Haumea. Hi´iakahar en omloppsbana runt Haumea på 49 dagar och Namakas omlopp tar 18 dagar.

I dag anses Haumea en gång ha varit sammansatt på likande sätt som Pluto, hälften sten och hälften vatten Men för några miljarder år sedan smällde en större asteroid in i Haumea och det mesta av isen försvann plus att Haumea blev deformerad (oval ses den som eller äggformad) och försattes i spinn. Detta ses som förklaring till dess snabba rotation och form. Det finns en hel del isigt skräp i närområdet vilket visar att teorin kan bekräftas.

Min fundering är om dess månar kan vara rester av denna kollision?

Bilden är på dvärgplaneten Haumea med dennes två månar Hi´iaka och Namaka.

Nya rön om Titans hav

Saturnus måne Titan är en intressant plats. Här likt på Jorden finns hav. Flytande vatten är det inte i dessa utan flytande kolväten som etan och metan.

Små centimeterstora vågor kan ses här och båtar skulle kunna segla fram på ytan.

Vad som nu upptäckts är att likt på Jorden finns en medelhöjd på havsytorna runt månen likt det finns på Jorden.

Detta visar att det  finns vätska under ytan  likt det finns grundvatten under ytan runt Jorden. Just genom detta uppstår en medelhöjd av havsnivån likartad runt om.

Det visar att det finns mycket vätska under Titans markyta vilket får det att bli en reglering av havsmedelhöjden likt det blir här på Jorden.

Detta till skillnad om vattnet funnits enbart i skilda håligheter med skilda djup på skilda platser runt om på Titan då hade det inte varit en medelhavsnivå utan stora skillnader runt om månen i skilda håligheter eller havsdammar.

Bilden visar en bit av Titans nordpol med några synliga sjöar (hav)

I morgon 4 febr passerar asteroiden 2002 AJ129 oss på ett avstånd av 4,2 miljoner km.

Asteroiden 2002 AJ129 passerar i vårt närområde i morgon den 4 februari. Den diameter av ca 1 km och tillhör gruppen medelstora asteroider. Första gången den upptäcktes var 2002 av ett observatorium på Hawaii.

Dess hastighet är ca 34/km sek en hastighet högre än de flesta jordnära asteroider.

Om den skulle komma att krascha Jorden skulle den ställa till med stora skador. Men dess bana gör att denna fara ses som mycket liten under överskådlig tid.

Tyvärr är den för liten och avståndet för stort för att det ska gå att se den utan större teleskop.

Bilden visar dess bana i vårt närområde

En sammanställning av det största i universum

Det största av skilda slag däruppe kan vi inte vara säkra på. Men det största av vad vi idag vet, kan vi göra en sammanställning av.

Exempelvis största kända solen eller planeten i vårt solsystem. Största kända galaxhopen med mera med mera.

Följ denna länk för att få veta vad som idag är känt som störst därute och få en kunskap om hur stort, djupt eller mäktigt olika objekt är däruppe ovan oss.

Bilden är på Utopia Planitia den störst kända kratern i vårt solsystem vilken finns på Mars

Vårt solsystem är udda uppbyggt mot flertalet (kanske alla?) andra solsystem vi hittills upptäckt därute.

Solsystem är inte ovanliga. Troligen har nästan alla stjärnor däruppe ett planetsystem i banor om sig.

Men få om ens något likt det vi ingår med vår Jorden i, vårt solsystem och plats i universum.

Det som verkar vara det vanliga solsystemet vilket vårt inte ingår i är att det ska ha bildats likartade storlekar av planeter i ett specifikt system. Exoplaneter vi sett runt andra solsystem är alla i ungefär samma storlekar runt sin sol. Utöver det är avstånden mellan planeterna regelbundna. Det visar att de bildats samtidigt eller mycket nära tidsmässigt.

Så inte i vårt. Här finns stenplaneter i olika storlekar stora gasplaneter ingen lik i storlek som den andra. Närmst solen finns stenplaneten Merkurius en liten planet sedan kommer visserligen två jämnstora planeter Venus och Jorden men sedan kommer en liten planet igen, Mars.

Utanför denna finns kaos eller ett asteroidbälte bortom det en jättegasplanet och sedan ytterligare tre sådana i olika storlek därefter en liten dvärgplanet och utanför detta asteroider igen och kanske planet 9.

Avstånden mellan planeterna har inget samband utan skiljs åt. Så vårt solsystem är unikt och bör ha bildats annorlunda mot de vi hittills bland andra solar hittat.

Varför det är så? Ingen vet men allt kan inte ha bildats samtidigt i vårt solsystem vilket vi anser det gjort i andra solars system vad vi vet eller tror oss veta idag från de upptäckter vi hittills har klassificerat.

Tre miljarder ljusår bort finns ett kluster av hundratals galaxer. Välkommen till Abell 1758.

Det finns kluster av varierande storlekar av galaxer. Ett stort och uppdelat sådant finns ca 3 miljarder ljusår bort. Detta vilket kallas Abell1758 och är i sin tur uppdelat i två cluster med ett avstånd från av varandra av 2,4 miljoner ljusår.

Namngivna som Abell 1758N (norr) och Abell 1758S (söder). Abell 1758N är i sin tur uppdelat i två mindre cluster Abell 1758NE (öster) och AbellNW (väster).

Inom clustren har upptäckts radiostörningsvågor vilka antas komma från oroligheter inom clustren då sammanslagits med än mindre cluster eller just gör detta.

Det är oroligt inom desamma. Intresset riktar sig mot detta orosmoment och hur det integrerar inom clustren. Här tänker man även försöka undersöka om mörk materia är inblandat om det är inblandat och hur denna integrerar i så fall. Allt i syfte för att förstå mer av universum och kanske även av hur Big Bang en gång agerade.

Begreppet Abell kommer från astronomen George Ogden Abell. Denne levde mellan 1927-1983 och arbetade på university of California där han under 1040-1950 talet koncentrerade sig på att fotografera galaxer och galaxhopar vid Palomar Sky Survey.

Under 1950-talet och framåt ägnade han mycket tid på att analysera resultaten från sin forskning, vilket resulterade i den hittills första och mycket betydelsefulla utvecklingen av metoder till att skilja galaxhopar åt med syftet att klassificera dem efter olika typer.

Bilden är på ett annat kluster Abell 520 se gärna lista på fler kluster här

Hur tunga kan neutronstjärnor bli?

En neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter. Men dess massa motsvarar 1,4 – 2,16 solmassor. En neutronstjärna är slutet av en stjärnas liv av storlek av ungefär vår sol eller mindre. Större stjärnor  exploderar i en supernova.

Men hur tunga kan neutronstjärnor bli?

Forskare har nu slagit fast att de inte kan bli tyngre än 2,16 solmassor.  Ett exempel på en sådan är pulsaren  PSR J0348 + 0432.

En pulsar är en roterande neutronstjärna vilken pulserar ut regelbunden strålning på alla slags våglängder.

Tätheten i en neutronstjärna kan jämföras med att ett ölglas skulle rymma vikten motsvarande Himalayas berg.

Nog är det tänkvärt och svårt att förstå. Men likväl sant.

Bilden ett panorama över Himalaya

Det har upptäckts en stjärna med ett mystiskt beteende.

När astronomer vid ESO:s instrument MUSE på Very Large Telescope i Chile riktade teleskopen mot stjärnhopen NGC 3201 sågs där en stjärna uppföra sig väldigt underligt.

Ett inaktivt osynligt svart hål verkar störa stjärnan. Det är det första inaktiva svarta hål som upptäckts bland de ca 150 stjärnhopar som finns i Vintergatan.

För astronomer är förhållandet mellan svarta hål och klothopar spännande och gåtfullt. Detta då deras stora massor och höga åldrar av de stjärnor som finns här tros ha samband med de små aktiva svarta hål som existerar där. Hål vilka väger lika mycket som en stjärna men är betydligt mindre och därför inte ska jämföras med de stora svarta hål vilka finns i centrum av galaxerna inklusive vår Vintergatan.

 Under stjärnhopens långa liv skulle dessa små svarta hål skapats allt eftersom tyngre stjärnor exploderat och störtat samman inåt.

Nyligen har upptäckts både radio- och röntgenkällor i dessa klothopar från dessa svarta hål.  2016 upptäcktes även gravitationsvågor från två små svarta hål vilka slogs samman. Det antas att dessa relativt små svarta hål kan vara mer vanliga i klotformiga stjärnhopar än vad man tidigare trott.

Tills relativt nyligen antogs att nästan alla svarta hål försvinner från klotformiga stjärnhopar efter en kort tid och att system som dessa och är inaktiva inte borde existera. Men nu vet vi bättre men förstår inte mer för det.

OBS skillnaden mellan ett aktivt och inaktivt svart hål är att det aktiva slukar material i närområdet medan det inaktiva bara finns där och slukar ingenting men stör omgivningen som ovan nämnd stjärna.

Bilden är på stjärnhopen NGC 3201 i Vintergatan där ovanstående upptäckts.

Vintergatans stjärnor är inte alla från början hemmahörande i vår galax.

Alla stjärnor vi kan se däruppe är stjärnor som tillhör Vintergatan den galax  även vi och vår sol hör hemma. Vintergatan är en av oräkneliga galaxer i universum. Övriga oräkneliga galaxers stjärnor kan vi inte se med blotta ögat utan enbart galaxen i sig om den inte finns för långt bort.

Vår sol är som merparten av stjärnorna vi ser tillblivna i Vintergatan.

Men alla stjärnor i Vintergatan är det inte. Det finns en hop stjärnor vilka kommer utifrån. Stjärnor vilka dragits in i den större Vintergatan från mindre dvärggalaxer i närområdet.

Exempelvis från lilla och stora Magellanska molnen vilka är två mindre dvärggalaxer som kan ses som satellitgalaxer till Vintergatan.

Kanske inte så spännande upplysning men allt som kan ge mer kunskap om universum anser jag är viktigt att förmedla för förståelsen av vad universum är och hur det ses fungera.

Bilden är på Magellanska molnen

Varifrån kom Hypatia stone? En liten svårförklarad asteroid som hittades 1996.

Det var 1996 och i Egypten man fann denna mycket lilla sten. 3,5 cm rakt över som störst. Eventuellt antogs den vara en bit av en kometkärna och om så den första bit av en sådan som någonsin hittats.

Historiskt har vårt solsystem bildats ur en nebulosas innehåll. Men Hypatia stone har ett innehåll vilket inte stämmer med något annat i det som vi hittills hittat eller förstår av vårt solsystems sammansättning kommit från en nebulosa.

 Om man ska försöka få in dess innehåll i nebulosateorin måste den arbetas om. Detta enbart för denna lilla stens skull.

Troligare är istället att den kommit utifrån en gång och hört till något helt annat därute.

Den innehåller mikrodiamanter vilket kan förklaras av kolomvandling vid värmen i nedfarten genom Jordens atmosfär. Inget svårt att förklara enligt den kunskap vi har.

Svårare eller idag inte möjligt att förklara utifrån vad vi vet om vårt solsystem är dess innehåll och uppblandning av rent aluminium, moissanite, silverjodid, indiumfosid, nickel och järn.

Detta i föreningar aldrig tidigare sedda. Ett ex är en förening av nickel-indiumfosid med mycket hög nickelhalt i järn. Förening vilken aldrig på naturlig väg kan bildas i en nebulosa enligt den kunskap som finns idag.

Ännu idag mer än 20 år efter att stenen hittades vet vi inte varifrån den kommit eller hur dess föreningar kunnat bildats på naturlig väg vilket är den väg vi förutsätter vi ska leta efter.  

Bilden är på Hypatia vilken var född mellan 350 och 370 e.Kr, död mars 415 (politiskt mord). Hypatia var grekisk filosof av den nyplatonska skolan, dotter till matematikern, filosofen och astronomen Theon. Hon studerade dessa ämnen under faderns ledning och anses vara den första kända kvinnliga matematikern vars liv är väldokumenterat. Bild och text från Wikipedia.

Bild på den omtalade stenen i delar numera ses genom medföljande länk ovan.

 

Oförklarliga, snabba, överraskande och riktade radiovågor sveper mot oss från platser utanför Vintergatan.

FRB121102 (FRB betyder fast radio burst) är en av ett fyrtiotal mystiska radiovågsutbrott vilka snabba och polariserade på rak kurs genomkorsar universum snabbt, kort och från olika platser. Antalet är det som hittills upptäckts.

En snabb våg innehållande alla slag av mellanvågsfrekvenser inom radiovågsfältet.

Vågor vilka forskare försökt förstå bättre. En lista på de som hittills upptäckts kan man läsa om här. 

Många lekmän har ansett och anser fortfarande att dessa riktade vågor är kontaktförsök från främmande intelligenser därute. Forskare är inte överens om detta.

Ovanstående FRB121102 vilket detta inlägg i första hand handlar om kom från en dvärggalax tre miljarder ljusår från Jorden. Att tro att någon där sänder en riktad stråle till Jorden vilken skulle ta minst 6 miljarder år att få svar på tror få.

Troligare är att det är ett stort svart hål med ett starkt magnetfält som reagerat på detta sätt. OBS kom ihåg att ett polariserat ljus går rakt fram och en stjärna en bit från oss kan inte uppleva det som riktat mot dem. För att uppleva det som riktat måste man vara i skottlinjen för ljus av detta slag och just detta med flera upptäckta låg vi i riktning mot.

Frekvenserna av radiovågor som kom från FRB 121102 var ljuspulser som varade mellan 0,00003 sekunder till 0,009 sekunder. Så korta pulser kan användas för att ange storleken på det objektet vilket avger dem. Objekt vilka kan vara så små som 10 kilometer i diameter den typiska storleken på en neutronstjärna.

En fråga som kan ställas är hur många polariserade vågor som avges åt skida håll däruppe. Troligen oräkneliga och som jag ser det är de inte oförklarliga vågor om man ska tro forskares funderingar och det bör man nog göra.

Tre unika strålar upptäcktes komma från solens baksida.

Det är några år sedan nu. Det var i april 2014 dessa tre unika strålar strålade ut från solens baksida. Det var genom att de kom från den sida som är vänd från oss det tog tid innan vi upptäckte att det skett.

Det var innehållet av  järn och helium3 som är ett mycket ovanligt slag av strålar som gjort att strålarna gått till historien.

Det är först nu forskare vid Max Planck-institutet har funderat ut en lösning på dessa strålars ursprung.

För att dessa strålar kunnat uppstå måste en korrelation mellan helium-3 och järnrika partikelflöden sammanfalla med ett spiralformat utbrott av ultraviolett strålning i solens atmosfär. Då först kan det enligt teoretiska beräkningar kunna ge nödvändig energi för att accelerera partiklar ut i rymden av detta slag.

Men det är ännu en gåta varför det skett. För mer diskussion av varför och hur det kan finnas och bli denna möjlighet se länken här.

Strålningens innehåll är en gåta helium3 som är ett innehåll i strålarna är här 10000 gånger större i denna än vad som finns i solens atmosfär och järninnehållet i strålen 10 gånger större än vad som finns i solens atmosfär. Någon process samlade dessa slag av innehåll och sände ut det. Men vad?

Kanske den ultravioletta strålningen är den gemensamma nämnaren för händelsen för utbrottet. Men ingen vet, ännu. OBS det hade aldrig upptäckts denna slag av strålar tidigare från solen och inte heller efteråt tills nutid.

Bilden är på solen med tre strålar dock inte med de tre som omtalas ovan.

Troligen överhettade vätgasmoln lämnar nu Vintergatans centrum. Men processen är ett olöst mysterium.

I

centrum av Vintergatan finns ett stort svart hål med en massa miljontals gånger större än solen. Här bildas nya stjärnor i dessa centrala delar av spiralgalaxen i vilken vi finns i utkanten av en av dess armar.

Nu har det upptäckts utkastningar av vätemoln i den i av oss ingående något platta spiralgalaxen. Moln vilka försvinner ut från galaxens flatare mitt (se bild) åt båda håll i en hastighet av 330km/sek och är synligt i ett stråk 5000 ljusår ut från centrala delarna.

Det kan ses som överhettningsutsläpp  (mina funderingar). Vad som inte har hittats är dessa molns utlopp. Gränsen för var de börjar i centrum och dess utlopps början är  okänd. Någonstans i detta kaosartade landskap sker det.

Visst kan man filosofera i att utloppet kan komma från en annan dimension i tid och rum vilken galaxens centrum har eller har fått kontakt med men det är troligen en science fictionfantasi.

Men dessa Så kallade fermi bubbles existerar och hur de uppkommer och exakt var förblir en gåta ännu ett tag.

Bilden visar vintergatan med sina fermibubblor.

Det är i Orionnebulosan Hubbleteleskopet gjort en ny upptäckt, en stor mängd bruna dvärgar

Hubbleteleskopet söker och finner nya ting däruppe som ger ny kunskap både ofta och överraskande.

En av de nyaste upptäckterna är gjorda i Orionnebulosan vilken ligger 1350 ljusår från oss. En nebulosa är ett åtskilliga ljusår stort gas- och dammoln.

I just denna har nu den största samlingen hittills på en plats med mångfald av bruna dvärgar upptäckts. Bruna dvärgar är objekt vilka misslyckats bli så varma att de blivit stjärnor men varma nog för att inte kallas planeter. Helt enkelt misslyckade stjärnbildningar. Processen för att bli tillräckligt varma uteblev.

I övrigt finns i Orionnebulosan allt från jättestjärnor till röda dvärgstjärnor. Vad som fått denna plats att få en så relativt stor mängd bruna dvärgar vet man inte. Men kanske det är gasernas sammansättning i nebulosan som är anledningen. Det har inte varit tillräckligt med något för att starta processer i vissa objekt på en viss plats och så har en brun dvärg blivit följden.

En brun dvärg fanns i 17 fall i närheten av en röd dvärgstjärna. Om det i dessa fall finns ett samband är osäkert.  

Bruna dvärgar ger inte värme tillräckligt för eventuella planeter som kan finnas runt dem för att dessa ska kunna hysa liv

Bilden är på Orionnebulosan vilken är utgångspunkten till ovanstående inlägg.

Dvärggalaxer är vanliga däruppe och här kan stjärnbildning effektivt stoppas. Men allt hålls samman av den mörka materian. Galaxer stjärnor och du och jag.

Galaxer av som vi kan kalla medelstorlek likt vår Vintergatan är femtio gånger ovanligare än dvärggalaxer för att inte tala om jättegalaxer.

I varje galax finns en mittdel där ett svart hål huserar och drar till sig näraliggande damm eller gas.

Problemet för stjärnbildning i galaxer är att det just därför kan bli ett stopp av detta i dvärggalaxer. Detta då dessa är små och det svarta hålet kan tömma stjärnbildningsmaterialet  genom att dra till sig materia och det mer och mer när hålet blir starkare med tiden. Det är i centrum av galaxer merparten av materia finns för bildande av nya stjärnor. Det finns inte så stora utrymmen i dvärggalaxer för rörelser av materia som i större galaxer därav kan stopp av stjärnbildning därför ske.

Därför är det mer vanligt att denna process upphört  av ovanstående anledning än att denna bildning upphört i andra galaxer.

En annan intressant sak om galaxer och solsystem är den mörka materien vilken ännu ej upptäckts mer än av dess effekter. Sökandet fortsätter. Men det är denna och troligast med hjälp av den mörka energin som galaxerna hålls på plats så de inte vibrerar exempelvis. Den ska även hålla solsystemen på sin plats enligt teorin. Man kan enligt mig se den lite som den gamla antika tron på etern. Kanske skulle dessa två mörka tillstånd (mörk materia och mörk energi)  kallas etern tillsammans. OBS bara en tanke.

Men idag har den svarta materian börjat ses som den materia som håller allt på plats. För bara något årtionde sedan var det inte en så accepterad uppfattning som den börjar bli numera. Forskning och Framtids tidningen jag tror det var nr 7 i fjol skrev om den mörka materian och jakten på den med nya metoder.

Bilden är på dvärggalaxen IC10 vilken ingår i den lokala galaxhopen innehållande ca 40 galaxer och även vår Vintergatan där vi finns.

Ett extremt stort spegelteleskop börjar nu få form. Syfte att se än längre in i rymdens djup.

ESO (exctreme large telescope) Europeiska sydobservatoriet i Chile börjar nu se fram emot det stora spegelteleskop vilket börjar få form på fabriken i Tyskland.

De första sex spegelsegmenten av sammanlagt 798 stycken är nu klara och den 39 meter stora primärspegeln blir sedan den största som tillverkats någonsin.

Varje segment av de ovan nämnda segmenten blir 1,4 meter tvärsöver och 5 cm tjocka. Tiotals miljoner känsligare blir teleskopet jämfört med det mänskliga ögat.

Här blir ett instrument när det väl kommer på plats med stor möjligt att se än klarare långt bort genom ljusåren ut i universum för nya upptäckter och undringar.

Bilden är från ESO i Chile

Vet du vad en megamaser är? UGC 6093 är en galax där en sådan existerar

Hubbletelskopet kan lätt se en galax som UGC 6093 fast den ligger en halv miljard ljusår bort. Ljusår är tiden ljuset tagit på sig att nå oss räknat i år. Nog är det otroligt att Hubble kan se denna galax, lätt, som NASA uttrycker det.

Det är en stavgalax lik vår Vintergatan. Vintergatan där vi med vårt solsystem finns i en av de yttre spiralerna.

UGC 6093 är en aktiv galax benämnd så då man här kan se att materia i galaxens centrum dras in mot det supermassiva svarta hål vilket finns i dess centrum. Detta sker utan avbrott och ger här en intensiv för mänskliga ögon osynlig mikrovågsstrålning. Vad som sker kallas av NASA en gigantisk astronomisk laser av osynlig mikrovågsstrålning på skilda våglängder.

Namnet megamaser används för denna strålning som kommer från galaxens centrum just då den är så stark. Ca 100 miljoner gånger starkare än vad som kommer från andra galaxers centrum som vår Vintergatan exempelvis.

Bilden visar IRAS 16399-0937 en megamaser över 300 000 ljusår bort.

I stora magellanska molnet ska vi ta oss till Tarantelnebulosan för att där skåda något förundrande.

Stora Magellanska molnet en dvärggalax vilken cirklar runt Vintergatan mellan stjärnbilderna Taffelberget och Svärdfisken 160000 ljusår från oss.

Lilla Megallenska molnet är en hälften så stor dvärggalax som stora molnet och finns 200000 ljusår från oss i stjärnbilden Tukanen. Det är i Stora molnet Tarantelnebulosan finns.

Bilden ovan är taget på just denna nebulosa av Hubbleteleskopet. I denna bildas nya stjärnor i stort format.

250 stjärnor ca 50 - 200 gånger tyngre än vår sol har hittats här. Stjärnor av denna storlek o tyngd vilka troligen en gång kommer att explodera som en supernova.

Det är mängden av stjärnor av denna storlek på en så begränsad plats som ger nya infallsvinklar på universum. Teorin av att det bör finnas fler tunga stjärnor än vi anat och att många fler supernovor bör finnas som rester av forna stjärnor av denna storlek.

Men vi ska komma ihåg att Tarantelnebulosan även kan vara en unik plats i universum och den enda där det ser ut som det gör. 

Kanske är ett galaxkluster vid stjärnbilden Perseus platsen som ska lösa detta nobelprisämne. Den mörka materians gåta.

85% av all materia avger inget ljus. Letandet efter det som finns men inte har setts fortsätter. Den mörka materian. Många är de forskare som med hjälp av ex Chandrateleskopet och en hop andra teleskop hoppas kunna bevisa dennas existens konkret. Kanske är ett steg närmre av bevis på dess existens nu kommit.

I ett stort galaxkluster 250 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Perseus har stark röntgenstrålning upptäckts.

Toppar av röntgenstrålning från uppvärmd gas från galaxer i klustret här upptäcktes för ett tag sedan och sedan dess har samma slags röntgenstrålningstoppar även upptäckts från hittills 73 andra kluster av galaxer i universum.

Någon förklaring till denna våglängd av röntgenstrålning har inte kunnat ges utan nu ser man den som en möjlig källa från mörk materia.

Visst kan man tycka att det är för tidigt att dra för stora slutsatser om att dessa källor har sitt ursprung i mörk materia. Men då ska vi komma ihåg att forskningen efter bevis på den gäckande mörka materian är ett nobelprisämne.

En dag kommer den garanterat att hittas om den nu finns i verkligheten och inte bara är en teoretisk produkt vilken ex etern en gång var. Etern som liksom idag den mörka materian ses som, något som finns överallt men inte kan ses.

Bilden är på stjärnbilden Perseus

Vi har det senaste året läst mycket om universums mest mystiska stjärna.

Tabbys star eller KIC 8462852 som den även kallas har gått till historien som den stjärna vilken man diskuterat om i vars närområde någon planet med ett civiliserat samhälle misstänkts. Härifrån ses nämligen stjärnan tömmas på energi eller som att dess energi teoretiskt används av ett tekniskt högtstående samhällssystem.

Tabbys star finns 1000 ljusår bort vilken är 50% större än vår sol och 1000 grader hetare. Den ligger i riktning mot stjärnbilden Svanen. Vad man ser är hur dess sken ljusregleras tidsmässigt och då har misstanken att dess energi används av ett tekniskt högtstående samhällssystem fötts.

Pengar har sedan dess skänkts till forskare för att undersöka dess skens ljusreglering  än utförligare.

Men mysteriet ser idag ut att ha lösts och skenets ha sitt ursprung från en naturlig men ovanlig händelse för 1000 år sedan. Vi vet inte riktigt säkert vad som utlöst den men vad vi ser är till nästan 100 % säkerhet rörelser av damm.

Dammoln i rörelse nära stjärnan eller någonstans mellan stjärnan och oss vilka dämpar stjärnans ljus kontinuerligt och tidsmässigt relativt exakt och periodiskt.

Bilden är en illustration av NASA på Tabbys star

Se stjärnfallskalendern för år 2018

HÄR kan du se årets stjärnfallskalender och vilka datum dessa infaller plus lite information om varje svärm och vilken dag de kan ses som flest nedfall. Spara dessa uppgifter och avnjut skådespelen på natthimlen.

Du som enbart önskar se en förteckning ser den nedan:

Quadrantinerna  Period: 28 december 2017 – 12 januari 2018

Lyriderna  Period: 14 april – 30 april

Eta Aquariderna Period: 19 april – 28 maj

Alfa Capricornidern  Period: 3 juli – 15 augusti

Delta Aquariderna Period: 12 juli – 23 augusti

Perseiderna Period: 17 juli – 24 augusti

Orioniderna Period: 2 oktober – 7 november

Tauriderna / Norra Period: 20 oktober – 10 december

Leoniderna Period: 6 november – 30 november

Geminiderna Period: 4 december – 17 december

Ursiderna Period: 17 december – 26 december

Bilden är Leoniderna ett av dessa stjärnfall som i år inträffar mellan  6-13nov

Chariklo är en intressant asteroid bortanför Saturnus.

Saturnus har som vi vet tunna ringar vilket ger ett intressant och vackert intryck. Svaga ringar finns även runt de övriga gasplaneterna.

Men innan Chariklo ansågs ringar vara något som enbart gasplaneter kunde ha. Nu vet vi bättre. Chariklo är den första asteroiden som upptäckts med en ring. En upptäckt vilken sedan resulterade i att det sökts ringar runt andra asteroider. Resultatet har blivit att det upptäckts andra asteroider med ringar men Chariklo har gått till historien som den första asteroid där en ring upptäckts.

Svagt men möjligt att se med rätta instrument kan det troligast även finnas fler ringar att upptäcka däruppe. Ringfenomenet är kanske inte ovanligt men så vackert som det ser ut runt Saturnus kan vara ovanligt i universum.

Ringar består av små stenpartiklar och damm vilka samlats in och går i en egen bana runt en himlakropp.

Bilden är på Chariklo med ring.