I månadsskiftet jan-febr får vi besök av kometen C/2018 Y1 (Iwamoto)

En mycket snabb komet, C/2018 Y1 (Iwamoto) kommer att besöka vårt solsystem i månadsskiftet jan-febr. Den kommer troligen från Oorts moln långt utanför Plutos bana. 


Kometen upptäcktes först på bilder tagna den 18 december 2018 av en japansk astronom med namnet Masayuki Iwamoto. 


Den kan snart ses med vanliga kikare och små teleskop.
   

Det är en snabbrörlig komet som kommer att vara som närmast jorden den 11-12  februari 2019. Avståndet till Jorden blir som närmst cirka 45 miljoner km.


Preliminära uppskattningar tyder att kometen når en ljusstyrka eller magnitud mellan 7,5 och 8,9, som betyder att den bör ses med små teleskop och kanske även i enkla kikare under några veckor. Dess hastighet är ca 238,333 km/h eller 66,2 km per sekund.


Det är bara att försöka se den på natthimlen under denna tid och tänka sig hur mycket som sker däruppe. Nog är det spännande då objekt av tidigare okänt ursprung plötsligt finns i vårt närområde. Så länge de inte blir hotfulla för Jorden.

Tidsresor verkar inte omöjliga.

Universums maskhål är naturliga tidsmaskiner (om de finns och vi kan kontrollera dem).  Jag tror det finns en möjlighet att vi kommer att kunna resa i tiden, säger Neil Turok professor i teoretisk fysik vid Perimeter Institute i Waterloo, Kanada.


Ett maskhål är förvillande likt ett svart hål. Men till skillnad från ett svart hål har det två öppningar. Ett som man reser in i och ett som man kommer ut ur någonstanns. Men vi måste för att kunna använda dem ha någon kontroll över att de inte sluts och försvinner när vi är inne i det eller inte finns när vi önskar återresa. Utöver det bör vi även kunna kontrollera vart vi far. I annat fall kan vi hamna både framåt och bakåt i tiden och även i tider vi inte önskar hamna i. Kanske innan Jorden kom till eller mitt i en vulkan eller mitt i ett koncentrationsläger under andra världskriget etc. 
  

Just nu letar ryska fysiker efter dessa maskhål med hjälp av det rymdbaserade radioteleskopet RadioAstron. De gör det genom att leta efter en materia som kastas ut ur svarta hål.


– Det finns teorier om att maskhål kan kasta ur sig gas, stoft, ja till och med stjärnor, säger Nikolaj Kardasjev, professor i astrofysik vid ryska Vetenskapsakademien.


– Och om vi ser något ovanligt som detta, en märklig gas eller stoft, som vi inte förväntar oss att se vid ett svart hål då kan det vara ett maskhål, säger fysikkollegan Jurij Kolvaljov. 


– Maskhål skulle kunna vara ett sätt att resa i tiden. Men då måste vi komma på hur vi ska hålla öppningen öppen så länge att vi hinner resa igenom det, säger Tamara Davies som är professor i teoretisk fysik vid University of Queensland i Australien.


Frågan är intressant då vi bör ha någon mening med resandet inte resa utan att veta var vi hamnar för att sedan aldrig mer kunna återvända. Vi bör inte heller påverka det förflutna en liten förändrad detalj kan ge oanade konsekvenser för framtiden. Kanske vi utplånar oss själva om vi gör något som omöjliggör vår egen födelse (men det skulle vi aldrig uppleva eller förstå då eftersom vi så aldrig existerat) . Vi kanske får andra världskrigets segare till förlorare.



Tänk på fjärilseffekten; En fjäril som i Mexiko slår med sina vingar har en minimal påverkan på luftströmmen men tillräcklig för att i en framtid påverka (tillsammans med andra effekter från händelsen) att en orkan skulle kunna drabba södra Sverige senare eller någon annan plats. Den riktigt lilla händelsen slår därför igenom på den stora händelsen en tid senare då alltet kan betraktas såsom ett kaotiskt system.


Fenomenet återfinns i ordspråket: Liten tuva stjälper ofta stort lass.


Det ska ses som en varning till att resa bakåt i tiden. Som betraktare kan vi vara där men röra något eller tala med någon måste vi med alla medel låta bli. Ingen vet om tidsresenärer i framtiden redan påverkar våra liv som vi lever nu. Detta kan redan ha skett och sker utan att vi märker det om tidsresor blir möjliga en gång.


Bilden visar teleskopet RadioAstron som används i sökandet efter maskhål.

Om du ser en Alien skulle du då förstå att det är en?

Ja nog skulle du förstå det om den såg ut som ovan. Men det är inte säkert den skulle se helt främmande ut.


Hur ska du då känna igen ett utomjordiskt liv på en främmande planet? Frågan kom nyligen upp på en konferens om Astrobiologi vilket hölls vid Stanford University i Kalifornien.


Flera idéer bollades, syre i en planets atmosfär, värme,, dess läge till sin sol, mm. Men ingen kändes helt övertygande. Någon föreslog bilder som bevis.


 Men varför skulle en bild vara så övertygande? Vad är det som vi skulle se som skulle berätta att vi inte bara tittar på exempelvis som vi tolkar det en hög med stenar? 


Levande varelser, till skillnad från smuts och vind verkar ha som kännetecken att göra saker som äta, växa och reproducera sig. Vi kan inte heller få komplexa liv inte ens något så enkelt som en bakterie utan att det naturliga urvalet är inblandat och då bör vi se på hur miljön ser ut för att något ska kunna leva här.


Vi kan inte säga om en kornig bild av en Alien kommer att ha ögon, ha lemmar eller vara grön. Men det naturliga urvalet  berättar att dess form, mål och evolutionära vägar är begränsade i en viss miljö (eller är det så). 


Liv kan se mycket annorlunda ut och det kan vi se även här på Jorden med dess olika konstiga former och sätt att existera i alla slags miljöer man kan tänka sig.


Nog kan det bli mycket svårt att förstå de liv vi kan se om de nu finns på en planet som utvecklats på helt skilda vis än Jorden. Jag tror inte vi ens i fantasin kan föreställa oss vad som kan finnas däruppe (kanske inte heller om de inte finns varför det inte finns liv).

En stjärnas födelse resulterar till två stjärnor just nu däruppe vilket förvånar forskare

En närbild på bildandet av en stjärna har avslöjat att det som sker inte är en stjärnas födelse utan två.


Detta överraskade forskare som först såg det 2017 från ett då nytt radioteleskop i chilenska öknen. Stjärnan fick namnet MM1a avståndet till händelsen som egentligen var två finns 10 000 ljusår bort. När de analyserade data, insåg de att MM1a åtföljdes av ett andra ljussvagare objekt som de gav namnet MM1b.


Detta var en mindre stjärna vilken bildades från damm och gaser som blivit över vid den första stjärnans bildande och gravitationskraft. I ett solsystem som Jordens kan denna ”skiva” av rester smälta samman till planeter vilket skett i vårt solsystem.


”I detta fall blev det ytterligare en stjärna istället ” säger forskarassistent John Ilee på universitetet i Leeds i England.


MM1a har en massa 40 gånger större än vår sols massa. Dess tvilling, MM1b en massa mindre än hälften av vår sols.


”Många äldre massiva stjärnor finns tillsammans med närliggande följeslagare”, sade Ilee. ”Men dubbelstjärnor har ofta mycket lika massa och är bildade tillsammans likt tvillingar. Att hitta en ung stjärna med en massa förhållandet av 80:1 är mycket ovanligt, och föreslår en helt annan typ av bildandeprocess för båda objekten ”. säger Ilee.


 I små stjärnor som solen blir resterna efter stjärnbildningen överblivet damm och gas något som efterhand klumpar ihop sig till planeter som sedan kretsar omkring moderstjärnan (ex i vårt solsystem).


Men ovan har istället en mindre stjärna bildats. Det är en av de första gångerna som ett sådant fenomen har observerats, rapporterade forskarna.


Men massiva stjärnor som MM1a existerar inte länge enbart ca en miljon år innan de exploderar som supernovor. Deras energi går snabbt åt. Hur det går med dess mindre syskon då vet vi inte. Troligen slukas den i supernovaexplosionen.


Bild Illustration av ett annat dubbelstjärnsystem OGLE-LMC-CEP0227 i stora Magellanska molnet bild från ESO.

Följ dagens o årets första rymdhändelse i realtid Besöket i dag vid asteroiden Ultima Thule

New Horizons rymdfarkosten, som flög förbi Pluto  2015, kommer under nyårsdagen att flyga förbi en annan iskall värld med smeknamnet Ultima Thule. Syftet är att samla information om vad tros vara ett orört fragment (en asteroid) från de tidigaste dagarna av solsystemet. 


Det kommer att vara det mest avlägsna objektet någonsin som besökts av en rymdsond. Forskarna kommer att fira förbiflygning men  har ingen aning om hur uppdraget går då det tar tid att få data från farkosten på grund av avståndet. 


Rymdfarkostens observationers tid för att skicka ett meddelande tillbaka till jorden görs några timmar efter passagen därefter tar det sex timmar för radiosignalen att nå jorden. Det kommer att sända data tillbaks till oss de närmaste 20 månaderna allt kan inte skickas i ett paket.


New Horizon ska samtidigt göra observationer av andra objekt i Kuiperbältet för att jämföra med Ultima Thule.


Se händelsen som sker i realtid Här.

Bild på hur man föreställer sig detta objekt innan bilder kommer.

En ung stjärna vilken växer till sig otroligt snabbt har nyligen upptäckts därute.

Forskare har nyligen upptäckt en ung stjärna mitt under en dramatisk fas av sin evolution. Den är under sin utveckling när materia faller in i stjärnan från damm och materia utanför denna och växer i storlek.


 Stjärnan i detta fall tillhör en klass av ryckiga stjärnor vilka kallas FU Ori's. Namnet uppkommit utifrån den första av denna grupp stjärnor som upptäcktes FU Ori vilken finns i Orions stjärnbild. Vanligtvis är dessa stjärnor yngre än ett par miljoner år och dolda bakom dammoln och därmed svåra att observera optiskt. Den nya upptäckten är den 25: e medlemmen av denna klass av stjärnor vilka vi hittills hittat och en av de  som är i en dramatisk fas av sin utveckling.


Namnet är Gaia 17bpi och finns i Pilens stjärnbild och upptäcktes av European Space Agency's Gaia satelliten vilken är en satellit som skannar himlen kontinuerligt med syfte att få noggranna mätningar av stjärnor i synligt ljus.
   

– Dessa FU Ori händelser är oerhört viktiga i vår nuvarande förståelse av hur stjärnbildning fortskrider men är svåra att se då stjärnbildning sker i stora damm- och stoffmoln och därmed blir osynliga för oss i de flesta fall.


Lynne Hillenbrand, professor i astronomi vid Caltech och huvudförfattare av en ny rapport i The Astrophysical Journal säger följande.  ”Detta är faktiskt första gången vi någonsin sett en av dessa händelser när det händer i både det optiska och det infraröda ljuset och dessa data har låtit oss konstruera en karta som visar förflyttningen av material genom dammdisken ner till stjärnan”


Stjärnbildningsprocessen är intressant att studera då det samtidigt ger kunskap om hur solen bildades i vårt eget solsystem.


Bild satelliten Gaia vilken varit till hjälp i detta arbete.

Saturnus är på väg att förlora sina ringar!

Saturnus är på väg att förlora sina ringar. Något som överraskar NASA-forskarna. Ringarna har funnits i ca 200 miljoner år och bildats av sönderfall av materia, någon mindre söndertrasad asteroid och infångande av små is- och stenpartiklar.


Men ännu kommer ringarna att synas ca 100 miljoner år till”, säger NASA-forskare i en studie publicerad nyligen i journalen ”Icarus”, 


Detta har uppskattades först genom observationer av Voyager 1 och Voyager 2 rymdsonderna som lanserades på 1970-talet.


Ringarna faller sakta in i planeten ”av gravitationen som ett dammigt regn av is-partiklar genom Saturnus magnetfält”, säger NASA. Fenomenet kallas ”ring rain”, och det sker i en hastighet och motsvarande i volym av en olympisk pool (2,5 miljoner liter)  var 30:e  minut, sade James O'Donoghue på NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.


ASA/ESA Hubble Space Telescope användes för att observera planeten den 6 juni 2018. Då var Saturnus cirka 1,4 miljarder kilometer från Jorden. Det kunde då bekräftas att ovanstående ringregn sker från B och C ringarna runt Saturnus. 


Troligen fylls ringarna även på med nytt material men inte i en takt så ringarna består för alltid. Vi ska även tänka på att övriga gasplaneter och även en del månar och asteroider har svaga ringar. Ringar som kanske en gång var kraftigare men nu vars materia fallit ner på ytan av den kropp de kretsar kring.


Bild; Saturnus ringar fotograferade från sondenCassini.

Vi ska ner under isen på månen Europa säger forskarna då här finns en av de mest intressanta platserna för liv utanför Jorden.

Europa Jupiters fjärde största måne är täckt av is.


Mellan 1995 och 2003 gjorde NASA: s Galileo rymdfarkoster  flera förbiflygningar över månen Europa. Observationerna av månen visade att det troligen finns en ocean av flytande vatten under Europas isiga yta.
 


Havet, tror forskarna kan hysa mikrobiellt liv eller bevis om ett nu utdött mikrobiellt liv. Man vill därför komma under isen och samla prover mellan is och botten i det vatten som finns här. Problemet är att komma under ytan.


”Uppskattningar av tjockleken av isen varierar mellan 2 och 30 kilometer  och är ett stort hinder för att komma åt fritt vatten som vi tror kan innehålla liv på Europa ”säger Andrew Dombard, docent i jord och miljövetenskap vid University of Illinois at Chicago.


En atomdriven tunnelsmältarsond vilken även kan styras i vatten när den väl kommit ner och sedan komma upp igen är lösningen på problemet driven av en liten kärnkraftsreaktor.


Tekniken för detta finns och kan konstrueras och användas på plats den dag uppdraget ska genomföras. Något forskarna hoppas sker snarast. Men tidsmässigt är inget ännu bestämt och inte heller kostnaderna.


Men nog blir det ett spännande uppdrag och analysen efteråt kan säkert ge svar på om det finns eller har funnits liv i vattnet under isen på Europa. En av de intressantaste månarna i vårt solsystem.

Syre i planets atmosfär innebär inte att liv finns på planeten

I går beskrev jag i bloggen att fynd av vatten inte innebär att en planet kan hysa liv.


I dag ska jag visa att syre i en atmosfär inte heller  ska ses som att det bör finnas liv.


Forskare har ofta påstått att om det finns syre i en planets atmosfär är det ett tecken på att det bör finnas något slag av liv.


Men en ny studie från Johns Hopkins university i Baltimore, Maryland USA visar att denna åsikt bör omprövas. Detta då man i simuleringar i labbmiljö skapat både organiska föreningar och syreatmosfär frånvarande av liv.


Forskarteamet hittade flera scenarier som producerade både syre och organiska molekyler som kunde bygga sockerarter och aminosyror, råvaror för vilka livet kan börja och även ex formaldehyd och cyanväte. Men det visar att det går att naturligt skapa dessa ämnen utan att liv uppstått eller skulle  uppstå.


Planeter med dessa ting kan likväl vara totalt livlösa och troligen är merparten detta också (kanske alla).


Forskare brukar föreslå att syre tillsammans med organiska ämnen per automatik till slut bör skapa liv i ett slags ursoppa. Men det är inte sant. Det kan teoretiskt göra det men det behöver inte göra det. Det har labbförsök visat.


Man får lite av funderingar när man läser detta. Funderingar av slaget att det även behövs en skapare kanske Gud. I annat fall är det slumpen. Men slumpen av vadå?

Vatten är vanligt i universum men något liv har vi aldrig funnit i detta därute. Det behövs mer än vatten.

Vatten verkar vara universellt. Det har hittats på Mars och på flera månar i  vårt solsystem men inget liv har likväl hittats här. Kanske det inte är rätt sökmetod att leta efter tecken på enbart vatten i främmande solsystem  för att söka efter tecken på liv.


Wendy Panero, professor i geovetenskap vid The Ohio State University är en av de som tvekar till denna sökmetod. I en ny rapport propagerar hon istället för ett nytt sätt att tänka för att söka planeter där ex människan kan existera. 


Tänk om, undrar hon, svaret på liv finns inom det sätt stenar och vatten interagerar? ”Vi har traditionellt tittat efter 'vattenvärldar' platser där hälften till en fjärdedel av planeten är vatten” säger Panero. Men är det en optimal sökmetod.


Istället för bara att leta efter vatten tycker Panero inklusive en del andra forskare att man även ska se på planetens atmosfär. Att den är stabil är viktigt då kan planeten vara beboelig delvis på grund av att koldioxid frigörs när stora tektoniska plattor under jordskorpan rör sig och vittringen av bergarter vid ytan är även det en viktig del för liv.


”Du behöver något som gör att vulkanisk sten ska komma tillbaka till ytan”, säger Panero. – Det är en cykel ”. Panero tänker sig att Jordens hav och vatten över geologisk tid baseras på det sätt vattnet vid planetens yta interagerar med skiftande tektoniska plattor.


Jordens inre ger energi som driver dynamiken i plattektonik vilket sin tur har håller mängden vatten mellan ytan och dess atmosfär stabil i eoner. Detta genom väder som regn, avdunstning etc "vattencykeln". Vittring och erosion av silikat hjälper även till att reglera nivåerna av koldioxid i atmosfären och är en viktig del av processen.


Men även om astrofysiker traditionellt har sökt en värld med vatten i hopp om att hitta en värld som kan stödja liv anser Panera att det ska vara enbart ett sätt att utvärdera om en planet är kan vara beboelig.


 Den teori som hon presenterat innefattar även en utvärdering av en  planets  massa och radie tillsammans med sammansättningen av dess stjärna för att användas till att göra förutsägelser om planetens inre och struktur.


I ett universum av till synes oändliga planeter kan denna nya teori hjälpa till att begränsa fältet av planeter som forskarna söker efter tecken på liv på.


Det gör att planetsökandet av liv begränsas och kan hjälpa till att effektivisera detta och även  spara både tid och pengar i sökandet efter utomjordiskt liv.

Den vad vi vet mest avlägsna dvärgplaneten i vårt solsystem har skymtats igen.

I november upptäcktes en tidigare okänd dvärgplanet i vårt solsystem. Det är den mest avlägsna dvärgplanet vi hittills upptäckt nära 100 gånger avlägsnare från vår sol än vad Jorden är.


Den har fått smeknamnet ”Farout” medan dess preliminära beteckning från den internationella astronomiska unionen är 2018 VG18. Allt tyder på att det är en rund rosafärgad dvärgplanet. Se här en illustration av hur den kan tänkas se ut.

Samma team, se nedan upptäcte den redan i oktober i år och gav den då smeknamnet ”The Goblin”. 


Allt som vi för närvarande vet om 2018 VG18 är dess extrema avstånd från solen dess ungefärliga diameter och dess färg säger David Tholen forskare vid University of Hawaii och del av discovery-teamet. 


”Eftersom 2018 VG18 är så avlägsen och kretsar mycket långsamt är det sannolikt att det tar mer än 1000 år för den att runda solen” säger Tholen.


Om vi ser på den hypotetiska Planet 9 vilken är än mer avlägsen mellan hundratals och tusentals AU anser forskare att denna kan förändra banor för mindre objekt därute och det kan ge en vink om var vi ska söka planet 9 (när vi vet mer om Farouts bana). 


Kanske vi då en dag kan upptäcka planet 9 (om den nu finns). Men till detta behövs än mer kraftfulla teleskop och kanske bör något av dessa ha en bana ute i området bortanför Pluto.


 Bild på dess bana därute. En illustration på hur den kan se ut i närbild kan ses genom länk ovan.

Lyssna på vindens ljud på Mars nedan.

För några veckor sedan landade NASA:s Insight  på Mars. Insights mål och uppdrag var att placera en stationär landare utrustad med en seismometer och värmeöverföringssond på Marsytan för att studera planetens tidiga geologiska utveckling.


Nu kan alla som önskar höra hur vinden svepte över Mars yta den 1 dec i år i en vindhastighet av 15-25 m/sek. Följ länken här.


Riktning av vinden är nordväst och överensstämmer med riktningen av ränderna av damm vilka kunde ses under landningen. 


Bilden visar hur Insight landare på Mars ser ut.

Små droppar av ursoppan som fyllde universum direkt efter BigBang har återskapats i laboratorium.

Forskare har lyckats återskapa små droppar av den så kallade ursoppa som fyllde det tidiga universum under ett kort ögonblick efter Big Bang.


Fysikerna av en ny forskningsrapport anser att det nyfödda universum bestod av ett vätskeliknande tillstånd av materia kallat Kvark-gluonplasma. För första gången säger samma forskare att de har skapat droppar av denna plasma och visat hur denna ursoppa kan expandera till tre distinkta former cirklar, ellipser och trianglar.


Våra experimentella resultat har gett oss mycket ny kunskap i jakten på att besvara frågan om vad som är den minsta mängden av det  tidigaste universum som kan ha funnits, säger Jamie Nagle, professor vid University of Colorado, Boulder i den nyligen publicerade rapporten.


För PHENIX experimentet (namnet på experimentet som gav det resultat som beskrivs i rapporten) använde forskarna den tunga Ion Collider (RHIC) vid Brookhaven National Lab för att krossa protoner och neutroner tillsammans.


Dessa kollisioner genererade mycket heta temperaturer och orsakar de subatomära partiklar som får protoner och neutroner att brytas isär i sina elementära former.

Läs mer om rapporten i länken här.


Kan de ha hittat än mer ledtrådar till universums uppkomst? Kanske men jag tvekar. Troligen ger resultatet om det stämmer än fler frågor av ny art att förklara. Det brukar vara så för att inte säga alltid att resultat reulterar i än mer undringar.


Bilden är från Wikipedia och kan kanske vara intressant för någon. Texten till bilden lyder; Quark–gluon plasma is in the high-density, high-temperature part on this conjectured phase diagram for strong-interacting matter.

En planet som ”minskar” i storlek har upptäckts därute av Hubbleteleskopet.

Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet funnit bl.a. heta planeter av Jupiters storlek till heta superjordar (planeter 1,5 gånger jordens diameter). 


Men heta planeter i storlek som Neptunus har varit ovanligare att hitta. Hittills har enbart ett fåtal av denna storlek hittats i närheten av sin sol där de blir heta på grund av närheten till son sol. Däremot har en del i denna storleksklass så kallade medelstora exoplaneter hittats längre ut i sina solsystem där det är betydligt svalare.


Varför denna storlek inte hittats i närmiljön av sin sol har varit och är en gåta. Det förslås att underskottet beror på att de försvunnit härifrån vid solsystemets bildande. Men det förklarar inte varför så skulle skett.


För några år sedan fann astronomerna med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubble att en av de varmast kända Neptunusliknande i storlek exoplaneterna  (GJ 436b) förlorar sin atmosfär (gashöljet det är ju gasplaneter).


Nu har astronomer genom Hubble funnit en mycket het Neptusliknande exoplanet 
GJ 3470b 100 ljusår från oss som håller på att förlora sin atmosfär (gasen) just nu från oss sett, med en hastighet 100 gånger snabbare än GJ 436b gör. Båda planeterna finns på ungefär samma avstånd från sin stjärna. Ca en tiondel avståndet mellan vårt solsystem innersta planet Merkurius och solen.


GJ 3470b är endast 2 miljarder år gammal och även solen den kretsar runt är en ung stjärna. En ung stjärna är mer energirik så denna bombarderar planeten med mer strålning än GJ 436b får (vilken finns runt en äldre sol). Båda solarna är röda dvärgstjärnor och härmed mindre än vår sol.


Teorin säger att den hetare exoplaneten GJ 3470b där atmosfär försvinner förstärker tanken att den hetare versionen av dessa avlägsna världar kan vara en klass som kan ses som övergående planetklass vars slutgiltiga öde är att krympa ner till den vanligaste typen av känd exoplanet  1,5 gånger storleken av Jorden (se ovan och sluta som stenplanet). 


Planeter med tung, vätedominerade atmosfär som är större än jorden, men mindre än Neptunus. Så småningom kommer dessa planeter även att bli av med denna atmosfär för att bli superjordar innebärande mer massiva och då steniga versioner likt jorden. Men knappast med atmosfär då de ligger för nära sin sol.


Mindre planeter av före detta heta planeter vilka förlorat sin atmosfär och sedan ser mindre ut tror jag finns men är svåra att upptäcka. Kanske både Merkurius och Mars kan ses som sådana. Men då är Jorden svår att förklara. För att inte säga Venus där något helt annat skett som resulterat i en atmosfärisk katastrof.


Bild GJ 3470b till storleksjämförelse med Jorden.

Kan en supernova vara förklaringen till Jordens sjömonsters utrotning. OBS inte att förväxla med dinosaurieutrotningen miljontals år tidigare.

Sköldpaddor med en vikt på 2200 kg och hajar av en längd med 25 meter fanns i Jordens hav fram till för ca 2,6 miljoner år sedan. Men vid denna tid skedde en massdöd av de stora havsdjuren. Inte att förväxla med dinosauriernas massdöd för 65 miljoner år sedan på grund av ett troligt meteoritnedslag i Mexico.


Forskarna vet fortfarande inte vad som hände och varför. Klimatförändringar var troligen en av faktorerna. Det var början på en ny istid då glaciärer började ersätta hav och de kustnära matkällorna minskades kraftigt. Men om detta var hela anledningen vet man inte.


I dag kallas denna tid historiens mest mystiska utdöende och beskrivs och analyseras i en ny rapport vilken ska publiceras 2019 i tidskriften Astrobiologi.


I rapporten antyds förklaringen till massdöden av att exploderande stjärnor var en av anledningarna till händelsen. Enligt Adrian Melott, huvudförfattare av studien och professor emeritus i fysik och astronomi vid University of Kansas finns det bevis för att en närliggande supernova eller möjligen ett flertal supernovor inträffade under denna tid.


Om dessa stjärnexplosioner var tillräckligt starka och tillräckligt nära jorden kan de ha dränkt världen i strålning och gradvis ökat  mutationer och cancer bland jordisk fauna i hundratals år. De större djuren fick då mer strålningsskador än de mindre beskriver Melott i den nya studien. De absorberade mer strålning och detta försämrade deras chanser för överlevnad. (själv misstänker jag att de blev sterila och inte kunde föröka sig)


Låter ovanstående troligt. Ja jag tror det. De blev fortplantningsodugliga och dog ut om nu ovanstående händelse har skett av supernovor. För mig låter det mer troligt än istiden som kom. Istider har kommit regelbundet i Jordens historia men om de resulterat i massutrotning av vissa djurarter är jag tveksam till.


Bild gapet på en megalodon, hajarten som nämns ovan.

Kol hittad på dvärgplaneten Ceres.

Kol är ett grundämne vilket även finns levande varelser.


Asteroiden Ceres är den första asteroid som upptäcktes vilket skedde 1801.


 Rymdsonden Dawn gick in i omloppsbana runt Ceres den 6 mars 2015 och tog högupplösta bilder av Ceres. En ljuspunkt som tidigare setts från Hubbleteleskopet  framträdde på ett av foto taget av Dawn som två distinkta fläckar med hög reflektionsförmåga inuti en krater. Detta ledde till mycket spekulerande bland annat om en möjlig isvulkan men även om att det skulle finnas en rymdbas varifrån  utomjordingar spanande på Jorden.


 Men bedömningen från NASA blev att observationen är förenlig med högreflekterande material som innehåller is eller salter och att en isvulkan inte är en osannolik förklaring.


Nu har vidare analyser visat att även kol finns på Ceres. En grupp ledd av Southwest Research Institute har genom analysresultat kommit fram till att ytan på dvärgplaneten Ceres är rik på organiskt material. Data från NASA'S Dawn  indikerar att Ceres yta kan innehålla flera gånger mer av kol än det som finns i de mest kolrika meteoriterna som hittats på jorden.


Ceres är som en kemisk fabrik, säger Swris Dr Simone Marchi en av de vetenskapsmän som var huvudförfattare till forskningsrapporten vilken publicerats i Nature astronomi nyligen.


Ceres tros ha kommit till för  ca 4,6 miljarder år sedan i början av vårt solsystems bildande. Dawns data visar på tidigare förekomst av vatten och andra flyktiga ämnen såsom ammonium härrörande från ammoniak och en hög koncentration av koldioxid på Ceres. Denna kemiska sammansättning kan tolkas utifrån data från Ceres och asteroiden kan ha bildats i en kall miljö ev.från början i en utvändig bana runt Jupiter.


Ceres är en intressant asteroid. Kan asteroider av detta slag en gång kraschat in i Jorden och då släppt ifrån sig material likt ovan och detta varit början av ursoppan som sedan bildades som startskottet till bildande av liv på Jorden?

Många solsystem därute göms inuti stora dammoln.

Är de gigantiska dammolnen i rymden naturliga eller gömställen för civilisationer vilka inte önskar bli upptäckta i en fientlig omgivning? Omöjligt är det inte i vissa fall om det nu finns civilisationer därute.

 Om de finns är säkert en del fientliga och andra vänliga liksom på Jorden med sina stater och konflikter. En planet därute kan bestå, liksom här, av olika stater och regimer med makt att åka genom rymden.


Men nu till vad vi vet. För ungefär 4,6 miljarder år sedan var vårt solsystem tjockt av virvlande gas och stoft omkring den  nyfödda solen. I detta tidiga skede av solsystemet fanns den så kallade protoplanetära skivan (En protoplanetär skiva eller proplyd, är en roterande cirkumstellär skiva med tät gas som omger en mycket ung stjärna) som inte har urskiljbara funktioner men delar av denna  började snart smälta samman till klumpar av materia  vilket var början till de planeter som nu finns i vårt solsystem (inklusive Jorden naturligtvis).


 Klumpar vilka plockade upp nytt material längs sin resa runt solen, och växte i omfång och började plöja mönster av luckor och ringar i disken som de tillhörde. Över tid blev den dammiga diskens damm och stoffklumpar relativt välordnade arrangemang och blev efterhand till  planeter, månar, asteroider och kometer.


I dag kan vi se moln av dessa slag därute där det som skedde här nu sker från vår synpunkt sett (vi ser bakåt i tiden ljusårsmässigt).


 Taurus (Oxens stjärnbild)  finns därute och här finns ett molekylärt molnet vilket studeras av Herschel rymdobservatorium. Det är en region där stjärnor bildades för ca 450 ljusår sedan (vi ser vad som skedde då). Bilden observatoriet analyserat täcker ungefär 14 till 16 ljusår och visar skenet av kosmiskt stoft i molnet och  avslöjar ett intrikat mönster av glödtrådsliknande prickar med några kompakt, ljusa kärnor. Detta är början till framtida stjärnor vilka i sin tur kommer att bli framtida solsystem med planeter.
  

Vad man vet idag bildas många så kallade superjordar när solsystem bildas. Det innebär planeter av Neptunus storlek och då oftast i form av gasplaneter. Tills nyligen har protoplanetära skivor ansetts vara släta pannkaksliknande objekt. Resultaten från studien ovan visar däremot att vissa diskar ser ut som munkar med hål eller än oftare som en serie ringar.


I ringarna skapas troligen planeter, Men detta kan vi inte se. Detta då vi inte kan se in i dessa kompakta dammoln utan får nöja oss med att se och undersöka det vi kan skymta där molnen inte är så kompakta eller där moln inte längre finns.


Artikeln vilken jag hänvisar till om ovanstående är från university of Arizona vilkas forskare är en del av de som varit med om att skriva rapporten inlägget är från.


Solsystem bildas i dammoln. Men det utesluter inte att gamla solsystem med planeter där civilisationer önskar finnas i anonymitet kan ha konstruerat dammoln av någon högt tekniskt kunnig civilisation som har dåliga erfarenheter av kontakt med andra civilisationer därute.


 Bild: Från Wikipedia. Protoplanetära skivan HH-30 i Oxen vilken finns ca 450 ljusår från jorden. Denna skiva sänder ut rödaktiga jetströmmar vilket inte är en ovanlig företeelse från skivor av detta slag.

Sista chansen att sända en hälsning till New Horizon på dess färd till Ultima Thule

NASA: s New Horizon är rymdfarkosten som har rest 13 år och vilken gav oss mycket ny kunskap om Pluto. Nu är den på väg ut i  Kuiperbältet ( i detta asteroid och småplanetbälte ingår ca 70 000 objekt innefattande Pluto.


Målet här blir nu Ultima Thule en asteroid därute.


Du kan sända en hälsning till New Horizon på sin väg till denna asteroid vilken den ska undersöka vid framkomsten nyårsdagen 2019.

Här kan du  välja ett budskap 

 Du blir då ombedd att bekräfta ditt bidrag via e-post, och du får ett elektroniskt certifikat som hedrar minnet av ditt deltagande.

Då New Horizon startade från Jorden 2005 hade mer än 430 000 personer online placerat sina namn med på farkosten på dess färd mot Pluto (jag var en av dessa). 


Ta möjligheten att sända en hälsning till farkosten på dess färd till Ultima Thule 1,6 miljarder km från Pluto på dess förbiflygningen av detta objekt. Slutdatum för möjligheten till detta är den 21 dec 2018. 


Bild illustration av hur man tror Ultima Thule jan se ut eller MU69 som den även kallas.

För andra gången har det hittats en planet därute med atmosfär av enbart helium.

Astronomer har upptäckt en avlägsen planet vilken fått namnet HAT-P-11b i bana runt sin sol HAT-P-11, 124 ljusår från oss i Svanens stjärnbild.


Denna planet ser uppsvälld ut vilket har sin förklaring.


Det är den andra exoplanet som upptäckts med en atmosfär av helium. Helium är det näst vanligaste grundämnet i universum (en gas) vanligast är väte.


Ett internationellt team av forskare, däribland Jessica Spake och Dr David Sing från Universitetet i Exeter har upptäckt att gasen (atmosfären)  är på väg att försvinna från denna planet. Kanske av samma anledning som Mars förlorade sin. Heliumflykten från exoplaneten just nu ser uppsvälld ut.


 Exoplaneten HAT-P-11b motsvarar i storlek Neptunus i vårt solsystem men efterhand som atmosfären försvinner kommer HAT-P-11b storlek att ses minska. 


Forskarna beskriver i en ny rapport att denna upptäckt kan  öppna upp för ny kunskap om de extrema atmosfäriska förhållanden som finns runt de hetaste exoplaneterna.


Jessica Spake på Exeteravdelningen för fysik och astronomi säger: ”Detta är en riktigt spännande upptäckt särskilt som helium upptäcktes i en exoplanets atmosfär för första gången tidigare i år.


Observationerna visar att helium sprängs bort från planeten av strålning från sin värdstjärna (sol). Förhoppningsvis kan vi använda denna nya studie att lära oss vilka typer av planeter som har stort innehåll av väte och helium och hur länge de kan hålla gaserna kvar i sin atmosfär ”.


Kanske som jag ser det även ge kunskap om ex Mars försvunna atmosfär. Då i hur länge den fanns eller hur lång tid det tog innan den förtunnades till den låga nivå den har idag.

Dock består Mars atmosfär nästan enbart idag av koldioxid (95,32 %) och 0% helium. Men vad säger att inte det en gång fanns helium även här men att just denna gas försvunnet. Se annars här på förteckning av vilka gaser som finns i Mars atmosfär.
Bild Mars tunna atmosfär syns som en ljus rand.

Bild ovan HAT-P-11 till höger och Neptunus som jämförelse till vänster.

Blåbärsliknande stenar finns på planeten Mars

Hur har dessa blåtonade rundade stenar bildats se bild här. En teori föreslår att magma från vulkanutbrott i stället för vatten kan ha bildat dessa klot. Tidigare har vatten setts som anledningen.


Det har hittats stora mängder av det järnbärande mineralet hematit i dessa blåbärsliknande korn som föreslagits ha bildats när grundvattnet en gång flödat igenom porösa bergarter.


Vattenflödet kan ha utlöst kemiska reaktioner som orsakar att järnhaltigt mineral har formats runda. Men denna teori förklara inte storleken på de som hittats här.  Mycket antyder att de bildades under en process med låg temperatur säger en del forskare.


Men nya resultat säger att de är rester av små meteoriter som bröts upp i den tunna marsatmosfären enligt forskare på Hawaii.


Mycket troligt enligt mig. Då de är små och runda och blåtonade ser det ut som om de fått en hög temperatur vid inträdet i atmosfären. Blåtoningen visar på  järnhaltsmineral (kiseljärn) som värmts upp. Vid hög järnhalt och temperatur blåfärgas sten. Men där syre finns rostar järnet vilket inte sker på Mars.


Bilden är på dessa men tyvärr inte i färg. Dock kan man se dem i färg genom länk ovan.

Konstnärer i Medlemsländerna i ESA inbjuds måla bilder av klimatet på Jorden utifrån rymden sett

En tävling har utlysts av den europeiska rymdorganisation ESA. Den riktas till konstnärer inom medlemsländerna.


Dess syfte är att ESA är på jakt efter en kreativ konstnär som kan interagera med allmänheten om rikedomen av klimatdata som finns från observationssatelliter.


Vinnaren kommer att erbjudas en tremånaders, finansierad möjlighet att utveckla ett konstnärligt koncept med hjälp av ESA: s klimatkontor på europeiskt centrum för rymdtillämpningar och telekommunikation i Harwell, Storbritannien.
  

Tävlingen inbjuder professionella eller kommande konstnärer att deltaga med  ursprungliga konstverk med temat klimat från rymden och är öppen för medborgare i medlemsstaterna i ESA. Du måste vara 18 år eller äldre för att deltaga.


Bilden är en klimatbild från rymden från NASA.

Mörk energi och mörk materia kan vara en blandning inte två olika ting som teorin säger idag. Allt som finns består till 95% av detta resten är materia som vi alla och allt upplevs bestå av med våra sinnen.

Forskare vid University of Oxford kan ha löst en av de största frågorna i modern fysik. De har utarbetat en teori som visar att mörk materia och mörk energi är en enda sak. En ännu för oss osynlig vätska med negativ massa. Denna nya teori kan stämmer bra med Einsteins teorier gjorda för 100 år sedan påstår de.



Denna nya modell, publiceras i Astronomy and Astrophysics  av Dr Jamie Farnés från Oxford e-forskning Centre, Institutionen för ingenjörsvetenskap och erbjuder en ny förklaring av verkligheten. 

Dr. Farnés säger ”: vi tror nu att både mörk materia och mörk energi kan förenas i en vätska som består av en ' negativ gravitation”, vilken avvärjer alla andra material runt den. Detta antyder att kosmos är symmetrisk ur både positiva och negativa egenskaper".


Resultatet verkar stämma och då bör mörk energi och mörk materia vara en substans vilken är ett enda ämne med  effekter som är helt enkelt förklarliga som positiv massa surfande på ett hav av en negativ massa.


Detta är en helt ny förklaring på mörk energi och mörk massa. Jag förstår inte teorin fullt ut men läs och begrunda utifrån länken i början av detta inlägg och försök förstå. Jag har gjort det (läst men inte helt förstått).


Bild på procenttalen av materia, mörk materia och mörk energi enligt den ännu accepterade teorin om detta.