Sökande efter Vita dvärgars magnetfält och anledningen till detta sökande.

En vit dvärg är en stjärna som en gång varit lik vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna efter det att dess kärnbränsle tagit slut. En vanlig storlek på en vit dvärg är en radie som är 1 procent av solens  men har ungefär samma massa vilket innebär en densitet på cirka 1 tons vikt per kubikcentimeter. 


En vit dvärg är några tusen Celsiusgrader varm men kommer efter miljardtals år att ha kylts ner så mycket att den inte längre avger något synligt ljus och antas då bli en svart dvärg.  Hur många sådana som finns därute vet vi inte då de är nästan omöjliga att upptäcka om nu någon vit dvärg hunnit till detta stadie sedan Big Bang. 

Universums ålder uppskattas till 13,7 miljarder år vilket gör att troligen inga vita dvärgar ännu kommit till svart dvärgstadiet vilket gör det meningslöst att söka efter dem.


Men nu till det som inlägget ska behandla magnetiska fält och då från vita dvärgstjärnor.. Magnetiska fält spelar en viktig roll i stjärnevolution.


Ett polariserat ljusspektrum av det magnetiska fältet runt den vita dvärgen WD 0058-044 erhölls med bland annat ISIS utrustning den 19 september 2018. Det var ett viktigt steg för ny kunskap inom området som då erhölls. 


Eftersom spectralpolarimetring  är den mest känsliga metoden för detta har astronomer använt ISIS på William Herschel teleskopet (WHT), FORS på den VeryLarge Telescope (VLT), och Espadons på den Kanada-Frankrike-Hawaii Telescope (CFHT ). Var och en av dessa instrument är specialiserade instrument till specifika styrkor.


Både ISIS och FORS är särskilt väl lämpat för att upptäcka mycket svaga fält från relativt ljussvaga vita dvärgar. Detta är intressant då ISIS kan göra spectralpolarimetring med en optimal upplösningsstyrka runt raden H-alpha i rött vilket gör det möjligt att erhålla de mest känsliga fältmätningar även om området teleskopen ser är endast en fjärdedel av det som kan ses genom VLT.


Den pågående ISIS-undersökningen har som mål att hitta fler vita dvärgar med svag ljusstyrka för undersökning av magnetfält för att förbättra kunskapen om den faktiska fördelningen av magnetiska fältstyrkan bland vita dvärgar för att förstå hur magnetfält ser ut från en vit dvärg dess kylningsprocess och om vissa processer genererar nya magnetiska fält.


Ingen kunskap är onödig kunskap. Det enda är att viss grundforskning inte är kommersiellt användbar eller intressant för allmänheten i dag. Men viktig för framtida förståelse i andra sammanhang vi ännu bara anar eller inte ännu kan ana.

Så kan man tolka kunskapen om vad sökandet enligt ovan är och ger i dag för en samlad kunskapsbank om universum.
  

Bilden är på Stjärnan Sirius A i mitten med den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden är tagen av Hubbleteleskopet och publicerad bland annat på Wikipedia.

I en galax liknande ett grodyngel har hänt något upptäcktes från Wise observatoriet nedan..

HCG 98 är en grupp av galaxer 300 miljoner ljusår från Jorden. I centrum av gruppen finns två galaxer vilka båda har likheter med vår hemgalax Vintergatan.

Formen av dessa vilka ligger nära varandra ser från Jorden ut som ett grodyngel. 


Grodyngelformen eller strukturen bildades när paret drogs samman. 


Dr. Brosch och kollegor observerade gruppen HCG 98 med ett 28-tums (71 cm) teleskop på Wise observatoriet på Tel Aviv universitet i Israel och observationen har bekräftats med ytterligare observationer från ett liknande 28-tums Polaris observatorium.


”Den så kallade grodyngelformationen innehåller ett system av två mycket närliggande spiralgalaxer vardera med ca 40000 ljusårs diameter”, sade Dr. Brosch på observatoriet. Tillsammans med andra närliggande galaxer bildar de en kompakt galaxhop.


”Vad som gör objekten extraordinära är att svansen i grodyngelformen ensam är nästan 500 000 ljusår lång”, tillägger professor Michael Rich astronom vid University of California, Los Angeles. 


Rich säger även ”att om det formationen hade funnits i Andromedagalaxen, som är ungefär 2,5 miljoner ljusår från jorden skulle den nått en femtedel av vägen till vår egen Vintergatan”. Vad han menar då är grodyngelformen.


Den stora grodyngelformen' konstruerades av störningar av en liten tidigare existerande från oss osynlig dvärggalax.


”När två synliga galaxers gravitationskraft drog i stjärnorna i den utsatta dvärggalaxen bildades 'huvudet' i grodyngelformen”, sade forskarna ”Stjärnor kvardröjande i dvärggalaxen bildade sedan 'grodyngelsvansen'”.


Bilden ovan är på observatoriet i Israel nämnt ovan. Någon copyrightfri bild fanns ej  på galaxformen. Men bilden på formen kan ses genom länken ovan i inlägget.


Nog finns allsköns fantasifulla former däruppe vilka vi tolkar efter vår förförståelse av skilda slag- Något forntidens människor även gjorde se exempelvis på alla stjärnbilder de tolkade in i sin mytologi.

En av Solsystemet Trappist-1:s planeter misstänks för att kunna ha liv.

TRAPPIST-1 är en röd dvärgstjärna med cirka 9 procent mindre massa än jordens sol och cirka 12 procent radie i storlek befinnande sig i vattumannens stjärnbild 39 ljusår från jorden. I Trappist-1 solsystem finns sju planeter av ungefär samma storlek som jorden. Det tar för de sex innersta planeterna mellan ett och ett halvt och 13 dygn att runda sin sol, För den sjunde och yttersta planeten är tiden ännu ej fastställd.


Det är sannolikt att minst tre av planeterna har flytande vatten. Från stjärnan och utåt benämns planeterna Trappist-1b, Trappist-1c till Trappist-1h.  En av de sju planeterna kan stödja liv som vi känner det på jorden.
  

Det är  TRAPPIST-1e som antas ha flytande vatten på dess yta och därmed kunna stödja jordliknande liv enligt uttalandet i en ny rapport från University of Washington.  Denna planet kan också ha syre, säger forskarna vilket gör den än mer intressant.


Bättre kunskap om denna planet och övriga i solsystemet kan säkert fås när väl James Webb teleskopet finns på plats. Men det dröjer till 2022.


Till dess får vi nöja oss med den kunskap vi har idag. Kunskapen om att ovanstående planet troligen har rinnande vatten i den tempererade zon runt Trappist 1 som gör liv möjligt som vi känner till det plus troligen syre gör den högintressant. Men det innebär inte att så är fallet. Allt är bara teorier. 

Däremot är övriga planeter där vilka antas innehålla vatten inte lika intressanta. De ligger inte i den bäst tempererande zonen och vatten är universellt då man kan dra den slutsatsen då flera av vårt eget solsystems planeter och dess månar har frusna hav och vatten.


Bilden är en illustration av TRAPPIST-1 med de sju planeterna.

En gammablixt i vår Vintergata och vi försvinner från historien. Risken finns där.

En gammablixt innebär ett kort men oerhört kraftfullt utbrott av gammastrålning från en plats i universum och är den allra starkaste explosion som kan inträffa i universum (med undantag av Big Bang i tidens början). Vi kan se dessa blixtrar som existerar i några sekunder även om de sker miljarder ljusår från vår planet. Detta till skillnad från supernovors skarpa sken som varar i några månader.
  

Nu har forskare upptäckt en stjärna som när den dör kan skapa vår galax allra första gammablixt (som vi vet) . Den finns 800 ljusår bort och har fått namnet Apep efter en demon i egyptisk mytologi. Om Apep dör med en gammablixt slungas samma mängd energi ut under några sekunder som vår sol utsöndrar under sin tio miljarder år långa förväntade livstid. Forskare trodde att detta slag av blixtrar enbart skedde  i universums barndom och studeras därför miljarder ljusår bort i händelsekedjan.


”Man förväntar sig inte att hitta gammablixtar i vintergatan”, säger Felix Ryde som forskar i gammablixtar på KTH.  Men stjärnan ovan en döende stjärna ser exakt ut som den typen av stjärnor man antar är källan för gammablixtar. Om och när stjärnan exploderar i en gammablixt blir den under en kort stund den starkaste ljuskällan i hela universum.


 Stjärnans stora snabba solvindar sänder ut mängder av partiklar i ett svansliknande moln och gör att den roterar otroligt snabbt. Det är detta, tillsammans med hur kompakt den är, som gör att när stjärnan väl dör kan den utlösa en gammablixt.


Om så sker blir det en katastrof för Jorden. Blixten kan då slita av delar av vårt ozonlager och resultera i massutrotning på en oerhörd skala av liv på Jorden. Det finns teorier om att en av jordens stora massutrotningar den som skedde för 450 miljoner år sedan hade sin förklaring av en gammablixt som träffade Jorden.


 Men vi kan något vara säkra även om blixten kommer nu. Detta då en konliknande jetstråle (vilket blir formen av gammablixtrar) är väldigt smal och stjärnan är inte riktad mot oss (just nu) vilket gör att vi är någorlunda säkra i nutid. Men ingen vet om och när stjärnan exploderar i vilken riktning vi då har mot stjärnan och katastrofen.


Bild: Solsystemet Apep finns 800 ljusår bort och det är här risken för en framtida gammablixt finns. Foto: Peter Tuthill/University of Sydney/ESO publicerat i svt.se

Tävling för studenter över hela världen för att utarbeta nya idéer till att få kontakt med Aliens.

Arecibomeddelandet kommer nog få ihåg. Det var ett meddelande som skickades ut i rymden via frekvensmodulerade radiovågor under en ceremoni vid Arecibo-observatoriet i Puerto Rico den 16 november 1974.


Det skickades iväg i riktning mot stjärnhopen M13 vilken finns cirka 25 000 ljusår bort. Att M13 valdes berodde på att stjärnhopen är stor och närbelägen (ligger i Vintergatan) och kunde ses tydligt på himlen vid den tiden. Själva sändningen den gången tog cirka tre minuter.


Meddelandet kommer att ta 25 000 år för att nå fram till M13.


Mer än fyra decennier efter mänsklighetens första riktiga försök att nå ut till intelligenta utomjordingar med ett riktat radiomeddelande kommer en ny generation att få chansen att göra detta.


Då undantar vi Voyager 1-2:s kontaktförsök med sig en guldskiva med allehanda information ut i universum 1977.


Arecibo-observatoriet i Puerto Rico ger nu unga människor runt om i världen chansen att utarbeta en uppdaterad version av det berömda ”Arecibomeddelande” vilket en grupp astronomer ledda av Frank Drake strålade ut mot den avlägsna stjärnhopen M13 på 16 nov. 1974. Arecibo-observatoriets forskare i Puerto Rico önskar nu att studenter  runt om i världen ska utarbeta en uppdaterad version av den berömda ”Arecibomeddelande”. 


Tävlingen är öppen för universitets grundutbildningsstudenter över hela världen varje lag av studenter som anmäler sig till tävlingen kommer att ledas av en mentor (en professor eller vetenskapsman, till exempel).


Den vinnande gruppen kommer att bjudas in till Arecibo Observatory (AO) i november 2019 för att fira 45 årsjubileumet av förra sändningen och sända sitt vinnande meddelande.


Vi är säkra på att de unga sinnena runt vår värld kommer att skapa ett smart, kreativ och säkert sätt att säga hej till våra möjliga grannar säger en av forskarna på observatoriet Alessandra Abe Pacini.


Vart det nya meddelandet ska sändas är okänt och troligen ingår dettas mål i tävlingen. Låt oss hoppas att vi den dag vi eventuellt får kontakt kan försvara oss om det är fientlig kontakt vi etablerat (min anm).


Bild Arecibomeddelandet från 1974 i färg

Ny forskning visar vissa små oregelbundna dvärgplaneter o asteroider har ringar

Chariklo eller 10199 Chariklo även känd som 1997 CU26 är en så kallad centaur (asteroider med namnet centaur är de vilkas omloppsbana ligger mellan Saturnus och Uranus). 


Det är den största kända centauren. Chariklo upptäcktes av James V. Scotti vid Spacewatch-projektet den 15 februari, 1997. Asteroiden är uppkallad efter Chariklo i den grekiska mytologin. Chariklo var en nymf, kentauren Keirons hustru och dotter till Apollo. Storleken på denna oregelbundna asteroid är 260*10 km.


Dvärgplaneten Haumea är dvärgplanet djupt in i vårt solsystem. Haumea var först känd som 2003 EL61 med smeknamnet "Santa", är en dvärgplanet i Kuiperbältet dit även dvärgplaneten Pluto räknas in men med enbart en tredjedel av Plutos massa. Haumea upptäcktes av J. L. Ortiz et al vid Instituto de Astrofísica de Andalucía vid Sierra Nevada Observatory i Spanien och av Mike Brown's team vid Caltech i USA. 

Haumea namn är från den Hawaianska mytologin där Haumea är fruktbarhetsgudinna och  namnet valdes särskilt med tanke på att gudinnan förknippas med elementet sten.

 Storleken på Haumea är ca1150*100 km. Den har likt ovanstående Chariklo och likt planeterna Saturnus, Jupiter, Neptunus och Uranus egna ringar runt sig. Något som förvånat då man ofta ansett att ringar bör finnas enbart runt runda kroppar där gravitationen är likartad runt om. Vilket ovanstående objekt inte är.


Chariklo och Haumea var de första små föremål som upptäcktes med ringar vilket nu får oss att anse att ringar är vanligare än vi trott ”, säger Maryame El Moutamid forskarassistent vid Cornell centrum för astrofysik och planetarisk vetenskap och en av författarna till en ny rapport.


”När det gäller små som kroppar Chariklo och Haumea är ringarna begränsade av gravitationen på grund av objektens form ”. 


Chariklo är en liten, stenig asteroid mellan Saturnus och Uranus vilken tar 63 år på sig för att kretsa ett varv kring solen. Det är det största objektet i en asteroidklass som kallas kentaurer.


Haumeaen dvärgplanet i Kuiperbältet (korsar Neptunus omloppsbana) ungefär en tredjedel så lika stor som Pluto med form som en rugbyboll. Den finns i Kuiperbältet en region bortom Neptunus omloppsbana. Haumea tar ca 285 år på sig för att kretsa ett varv kring solen.


Det var lite nytt från vårt solsystem.


Bilden är en illustration av Haumea innan ringen upptäcktes som den antas se ut med sina två små månar utan ring.

Mysteriet med ränderna på Mars måne Phobos kan vara löst.

På den oregelbundet formade månen Phobos ses ränder med plötsliga avbrott med fortsättning  vid  Stickney (namnet på en krater på Phobos) . Datasimuleringar visar att stenblock rullande över ytan i och vid Stickney med fortsättning runt hela månen är från vulkanutbrott en gång för länge sedan.


”Dessa spår är ett utmärkande drag på Phobos vilkas ursprung har debatterats av planetsystemsforskare i 40 år”, säger Ken Ramsley, en forskare vid Brown University i USA.

  

Spåren på Phobos som syns över större delen av månens yta upptäcktes först av NASA's Mariner och Vikingfarkoster på 1970-talet. 


Det antogs redan då att spåren borde ha samband Stickney. I slutet av 1970 ansåg bl.a. forskare som Lionel Wilson och Jim Head som studerade fenomenet för NASA att utslungade, studsande, glidande och rullande stenblock från Stickney bör ha  snidat spåren. 


Månen Phobos i sig är 27 kilometer rakt över på det bredaste stället medan Stickney är en enorm krater på 9 kilometers diameter. Den inverkan vulkanen som bildat kratern  utgjort är att den blåst ut massor av stora stenar som rullat över månen. "En helt rimlig idé säger Ramsley professor på Brown university i USA. Men tillägger även att det finns vissa problem med teorin. Mysteriet  att det finns spår skapade vid två olika tidpunkter från en enda händelse? 


Utöver det att några spår kör över Stickney själv vilket tyder på att kratern redan måste ha funnits där när de spåren bildades. Det finns också platser där spåren plötsligt upphör för att sedan fortsätta en bit bort igen. Frågan är då varför alla dessa rullande stenblock bara hoppat över ett särskilt område?


Datasimuleringar visar dock att på grund av Phobos lilla storlek och relativt svaga gravitation stannar inte en rullande sten efter en bit utan fortsätter under en begränsad tid runt hela månen troligen i flera varv. Detta förklarar varför vissa spår inte är radiella till kratern.


Stenblock som börjar rulla över östra halvklotet av Phobos ger spår som verkar vara feljusterade från kratern när de når den västra hemisfären på grund av låg gravitation och oregelbundenheten av Phobos.


Det förklarar även hur vissa spår finns ovanpå andra (det är varv två som inte lägger sig helt parallellt med första varvet). Modellerna visar att vissa spår korsades senare av stenblock som gått ett varv runt månen och vissa stenblock rullade tillbaks till sin startpunkt innan de stannade. Allt detta förklarar hur kratern själv kan ha spår.


Det finns som nämnts ovan döda platser där det inte finns spår alls (avbrott i rullandet). Förklaringen till detta bör vara att området visar sig vara ett område med låg terräng omgiven av högre terräng.


Här visar då datasimuleringarna att stenblocken genom den låga gravitationen fluget över den lägre terrängen (tagit ett språng) och en spårlös plats uppkommit. Det har uppkommit en hoppbacke”, säger Ramsley. ”Stenblocken har plötsligt i sitt rullande ingen mark under sig och flyger i farten över ett område innan rullandet längre fram vid markkontakt fortsätter rullandet.
  

Det var lite nya rön från Mars måne Phobos. Nog hade det varit en syn att se den gången dessa stenblock rullade och flög över Phobos oregelbundna yta. Jag kunde ur texten som detta inlägg grundas på dock ej hittat något om de stenblock som antas ha varit upphovet tillspåren hittats på ytan. Om så borde det vara lättare att räkna ut hur banorna formats. Men antar att de finns men att det behövs forskning på ytan för att säkert få besked på hur en viss sten gjort en fåra. Hur många stenar som eventuellt finns och hur många fåror kan vara mycket olika i antal då en sten kan ha gett upphov till ett flertal fåror. 


Bild1: Kratern i närbild med sina ränder. Bild 2: Phobos och kratern Stickney. Montage av tre separata bilder tagna av Viking 1 den 19 oktober 1978.

Tvillingstjärna till vår sol funnen. Finns liv i dennes planetsystem?

Ett internationellt team av forskare med bas på  Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço (IA) använder en ny metod för att hitta solens syskon. Solens syskon är de solar (stjärnor) vilka bildades för länge sedan i samma gasmoln som vår sol.


De bör finnas i tusental blandVintergatans stjärnor men vilka av dessa miljarder stjärnor är de?  Det kluster de ingick i har genom årmiljarderna spritts över Vintergatan vilket gör det svårt att hitta dem och vi vet inte heller hur många de är. 


Det är mycket vi kan lära oss om vi hittar dem.  Det finns mycket information om solens förflutna att lära sig genom att studera dessa stjärnor. De kan ge ny kunskap om var i galaxen och under vilka villkor solen bildades.


Det söks därför stjärnor med kemiska sammansättningar som bäst matchar solens sammansättning, åldersmässigt lika och med kinematiskt (kinematik är läran om rörelser) lika egenskaper ”, sade Vardan Adibekyan en av forskarna på IA.


Ungefär 184 ljusår bort har det dock hittats ett av de förlorade syskonen till solen en nästan identiskt tvillingstjärna till solen som fått beteckningen HD 186302. Det är nästan säkert att HD 186302  är ett  syskon till vår sol. Fastän bara ett enda syskon hittats i detta sökande är fyndet en viktig början. Denna G3-typ (katalogisering efter ljusstyrka) stjärna är inte bara lik vår sol i ålder och kemisk sammansättning utan likheterna ås stora på alla plan.


Solsyskon är även kandidater för att söka efter livsvänliga planeter. Inte bara för dess likheter och än större möjligheter om planetsystem finns här i livsvänliga zonen utan även då det finns en möjlighet att livet kan ha transporterats mellan planeterna runt stjärnor i solarklustret där denna grupp av solar bildades där vår sol bildades.


Teoretiska beräkningar visar att det finns en icke försumbar sannolikhet för att liv spridit sig från jorden (alternativt från någon annan sols planet till Jorden) till andra planeter i närområdet i klustret. Om vi har tur och HD186302 har en planet och denna planet är en stenig typ i den beboeliga zonen kan liv likt på Jorden finnas här.


Att hitta och karakterisera planetsystem runt solens syskon kan ge mycket viktig information om resultatet av planetbildning i en gemensam miljö. Men även om livet är unikt för Jorden. 


Låt oss hoppas fler av solens syskon hittas om de nu finns därute.

Stjärnor ca 30 gånger hetare och minst 45-55 gånger massivare än solen hittade

Astronomer har nu avslöjat sedan länge sökta stjärnor genom hjälp från NASA:s rymdteleskop Hubbles Data-arkiv Stjärnor vilka är i förstadiet till att omvandlas till en supernova, av typ Ic. Stjärnor vilka har berövats sina yttre lager av väte och helium.


Dessa stjärnor är bland de mest massiva (kända) stjärnorna och är minst 30 gånger hetare än vår sol även i slutet av sin existens innan sin supernovaomvandling är de massiva och ljusstarka.


Därför har det länge varit ett mysterium varför astronomer inte har upptäcka någon av dessa i förstadiet till deras explosion till en supernova. De måste  finns det visste man.


Men 2017 fick astronomer se en närliggande stjärna sluta sitt liv som en typ Ic supernova. Det var två lag av astronomer vilka tittade igenom arkivet av Hubbles bilder som fann den. En stjärna som höll på att explodera till en supernova.


Supernovan är katalogiserad som SN 2017ein och finns nära mitten av spiralgalaxen NGC 3938 ungefär 65 miljoner ljusår bort. En spektralanalys av ostjärnan visar att det är en blå och extremt varm stjärna.


Båda lagen drog slutsatsen oberoende av varandra  två möjligheter för källans identitet.

En enda  stjärna mellan 45 och 55 gånger massivare än solen var i gång att bli en supernova. En annan möjlighet var att det kunde ha varit ett dubbelstjärnesystem där en av stjärnorna väger mellan 60 och 80 solmassor och den andra ungefär 48 solmassor.


 I det senare fallet är  stjärnorna i omloppsbana runt varandra och interagerande med varandra. Den mer massiva stjärnan är då fråntagen sitt väte och helium av sin dubbelstjärngranne och exploderande till en supernova.


Möjligheten att det är en massiv dubbelstjärna varav en exploderar är en överraskad upptäckt.


Men det dröjer ca två år innan vi kan se vilket av de två möjligheterna ovan som är rätt. Den tid det tar för supernovans ljus att minska så pass så vi tydligare kan se vad som är dess ursprung om det finns en stjärna till i skenet. Troligen får vi vänta tills James Webb teleskopet är i full drift 20122.


Men som vi vet har vi säkert mycket mer överraskningar att vänta däruppifrån. I det vi kallar universum. Men som vi egentligen inte vet vad det är.


Bilden är på resterna av en supernova. Den supernova Kepler upptäckte 1604 (SN1604)

En 30 minuters film i bild o musik producerad från rymdteleskopet Hubbles foton.

Den 6 november 2018 var det  premiär på en unik film med en musikalisk upplevelse vilken var inspirerad av rymdteleskopet Hubbles berömda djupfältbilder av universum. 


Musiken som medföljer filmen är ett samarbete mellan Grammy award-vinnaren, den amerikanske kompositören och dirigenten  Eric Whitacre och producead genom Music Productions, multi prisbelönta artister 59 Productions och Space Telescope Science Institute (STScI). 


I filmen ses en mängd av Hubbles fantastiska bilder och inkluderar 11 datorgenererade visualiseringar av fjärran galaxer, nebulosor och stjärnhopar.


 Filmen finns på YouTube se här och kommer att delas med världen genom filmvisningar och liveframträdanden runt om i världen. Genom länken här kan ni se den ca 30 minuter långa fantastiska filmen.


Bild Hubbleteleskopet.

Jorden befinner sig i en orkan av mörk materia.

En ny studie visar att jorden befinner sig mitt i en mörkmateriaorkan vilket får forskare optimistiska till att få en bättre möjlighet för att upptäcka detta mystiska material. Den mörka materian i detta stormande antas ha sitt ursprung från en dvärggalax som för länge sedan kolliderade med vår egen Vintergata.


Forskarna kallar detta parti av mörk materia S1-strömmen. Men de kan inte se den bara anta att den finns här. Antagandet av denna storms existens kommer av upptäckten av omkring 30 000 identifierade stjärnor med en annan kemisk sammansättning än de övriga i Vintergatan. Dessa stjärnor banor är elliptiska vilket kraftigt antyder att de är rester från en dvärggalax som för länge sedan kolliderade med Vintergatan. Ett samband med mörk materia finns enligt forskning till detta skeende.


 Då S1 strömmens  går genom solsystemet bör den mörka materia orkanen (strömmen) ge en bättre chans för olika detektorer utspridda över hela världen att plocka upp spår av dessa hypotetiska partiklar.


Forskare vid University of Zaragoza, King's College London och Institute of Astronomy i Storbritannien var de som gjorde upptäckten av de annorlunda stjärnorna och antar att de kommer från en utplånad dvärggalax. 


Existensen av mörk materia är inte bevisad men mycket trolig genom beteendet av vanlig materia efter denna händelse enligt forskarna. Hur vet jag inte (min anm).


Expansionen av universum vilken om enbart vanlig materia skulle existera skulle avstanna över tid vilket inte gjorts utan tvärtom accelererat innebär att Albert Einsteins teori om gravitation är fel om det inte finns någon annan form av materia eller energi än den vi kan se och mäta.


De stora frågetecknen i fysik kallas mörk materia/energi. Det visar sig matematiskt att ungefär 68 procent av universum bör vara mörk energi. Mörk materia utgör cirka 27 procent. Resten är vanlig materia och energi,  allt på jorden, allt någonsin som observerats med alla våra instrument här och i universum är enbart 5% av universum.

Den mörka materian i stormkaraktär ovan bör om den finns storma förbi jorden med en hastighet av cirka 230 km per sekund. Men vi har ca en miljon är på oss att hitta den i den orkan S1 som just nu sveper förbi oss.


Låt oss hoppas vi en dag kan bevisa dess existens likt vi för några år sedan lyckades bevisa gravitationsvågorna.
  

Bilden är på det stora underjordiska Xenon vilket finns installerat 1480 m under jord inuti en 260 m3 vattentanksköld. Xenon innefattar 370 kg flytande xenon som används  för att upptäcka mörk materia.  OBS detta är ett experiment för att finna denna men har inte samband med inlägget ovan.

Nu har en så kallad superjord upptäckts vid Barnhard stjärna

Barnards stjärna har fått sitt namn efter astronomen Edward E. Barnard.


 Barnards stjärna finns på ca 6 ljusårs avstånd från oss och är den femte närmsta stjärnan till solen. Enbart solen och Alfa Centauri-systemets stjärnor ligger närmare jorden.


Barnards stjärna är en röd dvärg vilket gör att den inte kan ses med blotta ögat trots dess närhet.


Det är en så kallad superjord som upptäckts här vilkens massa är minst 3,2 gånger större än Jordens.  Planeten är den näst närmsta kända exoplaneten till jorden.


Barnards stjärna ligger på ett avstånd från oss som gör att den ses röra sig snabbare över natthimlen än någon annan känd stjärna från oss sett. 


Trots att den kretsar relativt nära sin värdstjärna bara 0,4 gånger avståndet mellan jorden och solen befinner sig exoplaneten nära den så kallade snölinjen där flyktiga ämnen som till exempel vatten  kondenserar till fast is.


Det innebär att den här frostiga och skuggiga världen kan ha temperaturer ner till 170 minusgrader Celsius vilket innebär att den är obeboelig för liv som vi känner det på jorden. 


Bernhards stjärna är uråldrig, troligen dubbelt så gammal som solen och relativt inaktiv. Superjordar som de exoplaneter kallas som den som nu upptäckta här är den vanligaste typen av planeter som bildas runt stjärnor med låg massa som Barnards stjärna (röda dvärgstjärnor). 


Många exoplaneter har nu upptäckts men ingen av dessa visar på att det finns liv på dem. Sökandet fortsätter.


Bild Barnhards stjärnas rörelser på himlavalvet under några år.

HH 212 är en endast ca 100 000 år gammal stjärna vilken ses bildas just nu

Herbig-Haro (HH) är objekt som är turbulenta fläckar i universum under en begränsad tid av några tiotals tusen år där nyfödda stjärnor blir synliga. 


Herbig-Haro (HH) bildas när smala strålar av delvis joniserad gas matas ut då nya stjärnor kolliderar med närliggande moln av gas och stoft vid hastigheter på flera hundra kilometer per sekund.


Herbig-Haro-objekt är fenomen allestädes närvarande i regioner där stjärnor bildas och  ses ofta runt en enda stjärna i linje med dess rotationsaxel.


HH- Objekten är övergående fenomen som varar några tiotals tusen år. De kan ändra synlighet över ganska korta tidsskalor enbart ett par år när fenomenet rör sig snabbt bort från sin överordnade stjärna inuti i gasmoln i interstellära rymden.


Rymdteleskopet Hubble har observerat den komplexa evolutionen av HH- objekt under några år. Forskare kommer att studera ett Herbig-Haro (HH) 212 vilket ligger ca 1400 ljusår bort i stjärnbilden Orion.


I centrum av HH 212 finns en stjärna eller protostjärna under bildning som så småningom kommer att växa och bli en stjärna lik vår sol. Strålningen från denna ännu ej färdiga stjärna sträcker sig 5 ljusår bort från dess centrum.


Materialet i dessa strålar sker i överljudshastighet. När det då smäller till omgivande materialet (kan ses som ljusbang likt vad som sker när flygplan överstiger ljudhastigheten), skapar det en chockvåg. Chockvågen värmer den interstellära gasen vilket orsakar att denna glöder på specifika våglängder av ljus beroende på villkoren i stötvågen själv.


”Med James Webb space telescope (i drift 2021) kommer vi att kunna analysera samspelet mellan protostjärnor med dess omgivningar som tidigare var suddiga i en enda klump”, sade Ewine van Dishoeck vid universitetet i Leiden.


HH 212 nämnd ovan och på bild ovan är ca 100 000 år gammal. Under loppet av nästkommande miljon år blir denna protostjärna en sol. Återstoden av det omgivande materialet kommer då att antingen kondenseras till planeter eller sopas bort av utflöden och andra processer. Det kommer därmed att ses som en ny stjärna där ett solsystem med planeter kanske bildas om allt blir som vi tror.


”Genom att studera HH 212 och objekt som detta lär vi oss hur jetstrålar och utflöden bildar nya solsystem och solar” sade Mark McCaughrean på Europeiska rymdorganisationen.


Vi förstå eller anser oss förstå mer och mer av hur allt kommer till. Låt oss hoppas att vi inte drar slutsatser som sedan är svåra att dra sig ur i det paradigm vi arbetar inom i vår tid. Sanningen kanske inte alltid är den vi ser och upplever utan enbart den vi kan se och uppleva som människor (min anm).


Bild på händelse HH 212

En gång blev Pluto nedisad

Den 13 november 2018 publicerade SETI institut i Mountain View Kalifornien en rapport författad av SETI forskare där om tvättbrädliknande och räfflad terräng på Pluto. Terräng vilken anses som bevis för forntida nedisning.


Man har koncentrerat sig på kväve-isslätten  Sputnik Planitia. 


Sputnik Planitia är en hög –albedo (reflekterande)  istäckt bassäng på Pluto. Dess storlek är ca 1 050 * 800 km och har fått sitt namn efter jordens första konstgjorda satellit. Den utgör den västra loben av det hjärtformade Tombaugh Regio (namnet på det hjärtformade området på Pluto). 


Sputnik Planitia ligger mestadels på norra halvklotet och sträcker sig över Plutos ekvator. Området är en yta av oregelbundna polygoner åtskilda av rännor

Terrängen består av parallella till subparallella åsar som visar en anmärkningsvärd konsekvent likformad väderstreckriktning i detta fall östsydöst - västnordväst.


Syftet med forskningen var att kartlägga och analysera morformetri (processen för mätning av den yttre formen och dimensionerna av landformerna) och riktningen av åsar för att avgöra deras ursprung och förstå deras betydelse inom den övergripande geologiska historien på Pluto.


För arbetet användes data från NASA:s New Horizon. Rymdfarkosten, som från ovan undersökte Pluto  2015 och topografiska kartor som genereras från dessa data.
  

Kortfattat blev resultatet utifrån dessa data att bildandet av Sputnik Planitia inträffat för ca 4 miljarder år. Flytande kväve vilket då fanns frös till och bildade formationerna.

Pluto själv likt solsystemet antas ha bildats för ca 4,6 miljarder år sedan. Den första tiden fanns flytande vätska på flera objekt i solsystemet som jag tolkat det. Det bör ha varit därför att den inre värmen från kropparna som lava värmt ytan i tidernas begynnelse på många av de då nybildade planeterna och månarna.


Bild Pluto

En studie av en galax utplåning görs just nu.

Astronomer från ANU och CSIRO arbetar med att så noggrant som möjligt studera den på väg långsamma utplåningen av Lilla Magellanska molnet. En dvärggalax i närheten av vår Vintergata.


Professor Naomi McClure-Griffiths från ANU säger att de bilder som nu tagits i radiovågsfältet är mer än tre gånger detaljrika än tidigare tagna bilder på galaxen. Detta får det enklare i framtiden att noggrannare undersöka samspelet mellan små galaxer och dess närmiljö även på andra håll i universum.


”Vi har kunnat iaktta ett kraftfullt utflöde av vätgas från lilla Magellanska molnet”, sade Professor McClure-Griffiths från ANU. ”Innebörden av detta är att galaxen så småningom slutar att kunna bilda nya stjärnor då den förlorar all sin gas. Galaxer som inte längre kan bilda stjärnor bleknar gradvis bort i glömska. Det är en långsam död av en galax när den förlorar all gas ”. 


Gasen i sig är vätgas. Det vanligaste elementet i universum och den viktigaste ingrediensen för bildande av nya stjärnor.


Ovanstående är början på en utplåning av en galax som sker inför våra ögon. Ett långsamt skeende som kommer att ta några miljarder år ännu. Men likväl ett slut på en galax som vi kan föreställa oss och som med den kunskap vi har i dag kommer att ske.


Bild Lilla Magellanska molnet galaxen vilken inlägget handlar om och som finns i riktning mot stjärnbilden Turkanen på södra stjärnhimlen.

SOFIA undersöker hur solen och övriga stjärnor en gång bildades och fick sin form

Solen likt andra stjärnor bildades i ett mycket kallt moln bestående av molekylär gas och stoft. Den kan ha bildats samtidigt med dussintals eller hundratals andra stjärnor vilka sedan spreds ut i Vintergatan.


Ännu i vår tid sker stjärnbildning på samma sätt i Vintergatan och övriga galaxer långt därute.


För att finna och studera detta händelseförlopp använder astronomer teleskopet SOFIA'S instrument. Ett instrument vilket har hittat och söker fler och nya bevis av att stjärnhopar bildas genom kollisioner mellan stora molekylmoln.


Stjärnor i sig drivs av kärnreaktioner som skapar nya grundämnen”, säger emeritus doktor Thomas Bisbas vid University of Virginia, Charlottesville, Virginia, och huvudförfattare till den rapport inlägget här grundas på.


”Själva existensen av livet på jorden är produkten av att en stjärna exploderade för flera miljarder år sedan. Men vi vet fortfarande inte hur denna stjärna såg ut — inklusive hur vår egen sol fick sin form” säger Bisbas. ”Vårt nästa steg är att använda SOFIA för att iaktta ett större antal molekylmoln där  stjärnhopar bildas”, tillägger Jonathan Tan, professor vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och universitetet i Virginia och en av ledande forskarna av rapporten.


– Vi håller på med ett fascinerande i projektet, där de uppgifter som vi får in med SOFIA ska testas ”. ”Först då kan vi förstå hur molekylära molns kollisioner kan utlösa en stjärna födelse i vår galax”.


SOFIA själv är ett ombyggt Boeing 747 linjejetplan skapat att bära ett 106-tums diameters teleskop. Det är ett gemensamt projekt av NASA och det tyska Aerospace Center, DLR. NASA Ames Research Center i Kaliforniens Silicon Valley vilket förvaltar programmet SOFIA.


Det är ett samarbete med universitet och  Space Research Association med huvudkontor i Columbia, Maryland, och tyska SOFIA Institute (DSI) vid universitetet i Stuttgart. Planet underhålls och drivs från NASA: s Armstrong flyg Research Center Hangar 703, i Palmdale, Kalifornien.


Själv anser jag att stjärnors form inklusive större kroppar som planeter beror på att gravitation drar mot centrum därav den runda formen. Att det även finns oregelformade kroppar därute beror på att de är rester av kollisioner av större runda kroppar. Gravitation som ger rund form anser jag enbart kan ske vid flytande tillstånd av en kropp. När väl en kropp stelnat får en kollision med andra objekt detta att bli oregelbunden.


Bild på Sofia teleskopet i Boeing747-planet som det finns ombord på.

4 augusti 1972 ca 25 minor smäller oförklarligt och under enbart 30 sekunder vid ön Hòn La i Nordvietnam.

Den 4 augusti 1972 observerade besättningen på en grupp amerikanska spaningsflygplan i Nordvietnam vilka flög över ön Hòn La att 20-25 minor under knappt 30 sekunder utan synbar anledning exploderade. Det fanns ingen uppenbar anledning till varför minorna detonerade. 


I början av augusti 1972 var det även den mest intensiva solaktivitetsperioden som någonsin dittills registrerats.
  

Den15 augusti 1972 var det chefen och kommendören av Stillahavsflottan, amiral Bernard Clarey som frågade sig om inte hypotesen att solaktiviteten var det som kunde ha orsakat mindetonationerna.


Det var nu forskare började se på detta och börja förstå effekterna av sådana rymdväders påverkan på elektronik. Detta resulterade i att ingenjörer började ta hänsyn till rymdväder i form av solaktivitet när man konstruerade elektroniskt material.


Många av de minor som placerats vid ön reagerade för magnetisk påverkan och exploderade när de registrerade förändringar i magnetfältet omkring sig. Men tillverkarna av minorna hade dittills inte tänkt sig att solens aktiviteter kunde ge denna effekt.


Solaktiviteter var visserligen kända som orsakande till magnetfältsförändringar men det var inte något som man ansåg kunde orsaka att sjöminor detonerade i tid och otid.


I vår tid vet vi att elektronik kan slås ut vid kraftiga solaktiviteter och hänsyn till detta tas vid tillverkning av elektronik. 

Vår värld är i dag mycket känslig för sådana störningar då elektroniken finns överallt även i samhällsviktiga funktioner.


Minor som påverkas av solen finns förhoppningsvis inte längre därute i haven.


Bild exempel på mina dock ej av modell som nämns i inlägget.

Om Maskhål finns kan vi sekundsnabbt (nästan) transporteras vart vi vill i universum både tids och platsmässigt..

Maskhål är hittills spekulativa fenomen inom relativitetsteorin som om de finns skapas som par och bildar genvägar genom rumtiden. Till skillnad från svarta hål bildas inte maskhål genom naturliga processer. 


Maskhål måste för att bildas matas med negativ energi. Negativ energi får maskhålet att hålla sig öppet.


Maskhål skulle teoretiskt kunna skapas kvantmekaniskt genom att dras upp ur de gravitationella vakuumfluktuationer som kvantskummet utgör (läs mer om vad kvantskum innebär här). Lagarna för kvantgravitation är dock inte tillräckligt utforskade för att avgöra om detta är en möjlighet. 


Maskhål skulle kunna fungera som tidsmaskiner både framåt och bakåt i tiden genom acceleration genom det ena hålet eftersom tiden går långsammare om man färdas snabbare jämfört med något som färdas långsammare. 


Men om naturen har skyddsmekanismer mot tidsmaskiner (möjligheter att resa i tiden) är stabila maskhål omöjliga.   Maskhålet var en science fiction idé från början  vilken i dag teoretiskt kan räknas ut med den kunskap vi numera har. Maskhål avbildas ofta som loopingtunnlar bortom gapande bubbelpooler av ljus. Se bild ovan.


 Men i verkligheten vet ingen hur dessa maskhål (om de finns) ser ut.
  

En rysk fysiker på Roman Konoplya på RUDN University i Moskva har kommit med ett förslag om att uppskatta de fysiska egenskaperna hos en sådan hypotetisk struktur genom att arbeta baklänges från vad vi vet om ljus och rum.


De troligaste är att maskhål är små svarta hål som dyker upp och försvinner  som existerande mycket snabbt.  Att hålla ett litet maskhål öppet länge nog för något passera genom det skulle kräva en viss storlek på maskhålet utrymmesmässigt och hur detta teoretiskt skulle gå till har vi ingen teori om idag.


Vi vet inte heller hur rumtiden beter sig bortom en viss punkt. Det betyder att vi faktiskt inte vet hur saker som massa eller avståndet förändras när du flyttas mot centrum av ett svart hål eller som i detta fall ner i ett maskhål.


Konoplya tror att nyckeln till att förstå formen av flaskhalsen mellan svarta och vita hål ligger i det sätt som energi skingras genom rymden i vågor.


Med den senaste observationen av gravitationsvågor i kosmos har kollisioner av svarta hål och neutronstjärnor bekräftat hur energi bärs bort av snedvridningar i rumtiden.

Utifrån denna iakttagelse kan vi fundera vidare på vad som sker i maskhål om dessa finns och var vi ska söka dem.

Nu vill forskare hjälpa utomjordingar med laserljus så de ska hitta oss. Idiotiskt enligt mig!

Om utomjordisk intelligens finns någonstans i vår galax närhet skulle enligt en rapport från MIT (Massachusetts Institute of Technology )  laserteknik kunna användas för att väcka uppmärksamhet från en sådan intelligens upp till 20000 ljusår bort. Syftet skulle då vara att de skulle hitta oss lättare.


Rapporten om detta är författad av James Clark på ovanstående institut och har publicerats i The Astrophysical Journal.


Resultatet tyder på att om en högeffektiv 1 - till 2-megawatt-laser fokuserade ljuset genom ett massivt 30 - till 45-meters teleskop och detta  riktades ut i rymden skulle det produceras en stråle av infraröd strålning stark nog att stå emot solens energi.


En sådan signal skulle kunna upptäckas av främmande astronomer i av vår del av Vintergatan om dessa finns i närliggande system. Exempel på nära solsystem där man kan misstänka liv är runt Proxima Centauri den närmaste stjärnan till jorden eller TRAPPIST-1 en stjärna ca 40 ljusår bort som är värd till sju exoplaneter varav tre anses möjligt beboeliga då de ligger på rätt avstånd från sin sol.


Clark säger. ”Lasrar och teleskop som byggs idag kan producera en detekterbara signal så att en astronom därute blir nyfiken (om de reagerar som vi, min anm) på vår sols omgivning.  Jag vet inte om intelligenta varelser runt vår sol skulle vara deras första gissning men det skulle kanske locka till ytterligare uppmärksamhet ”.


Förslaget att ge ledtrådar för att främmande intelligenser ska finna oss är enligt mig vansinnigt. Det låter som om möss på Jorden skulle lägga ut lockspår till katter för att dessa lättare skulle finna dem.


Människan är naiv fast vi har en historia av krig och slaveri. Ockupationen av Nord-Sydamerika, Afrika och kolonisering av många av Asiens länder.  Tror vi (verkar det som) att främmande varelser därute är vänliga och tillmötesgående varelser som inget hellre vill än hitta oss för att ge oss sina kunskaper och fredligt hälsa på oss.


Vi är lika naiva och godtrogna som mayafolket först var vilka trodde att den vite mannen var god men som fick erfara något helt annat liksom ex afrikaner som togs som slavar och indianer som kördes in i reservat i Nordamerika.