Extremt konstiga miljöer där liv inte borde finnas på Jorden har likväl liv. Kan det vara samma sak på Mars?

Cyanobakterier är fotosyntetiserande bakterier vilka forskare antar  haft stor betydelse för syresättningen av Jordens atmosfär. Deras agerande fick  jordens i övrigt livsfientliga yta att efterhand omvandlas till en grön växtrik värld där alla slags djur  uppstod. 


Cyanobakterier har därmed varit viktiga genom historien för livets utveckling på jorden säger Lynn Rothschild astrobiologist vid NASA Ames Research Center i Kalifornien i en ny studie. De har förvandlat Jorden till en plats som är beboelig för de djur som utvecklats här”, sade Rothschild.


Denna händelse tog plats för ca 2,7 miljarder år sedan


Vissa cyanobakterier kunde (kan) förändra det kväve som finns (fanns) i vår atmosfär till biologiskt användbar ammoniak. Det stora bytet från fotosyntesen till kemiska livsvänliga möjligheter (syre) är spännande. Då vi vet att det skett här på Jorden funderar många nu på om samma sak skett (eller sker just nu) på Mars eller på någon annan plats. 


Om cyanobakterier på jorden fanns under ytan på Jorden kanske samma sak finns eller fanns på Mars. 


En mycket intressant och läsvärd artikel om en gömd sjö under Antarktis is publicerades nyligen. I denna artikel kan man lättfattligt läsa mer om livets uppkomst, syrets uppkomst och cyanobakteriers betydelse. Följ denna länk. 



Varje gång som vi undersöker extrema miljöer på jorden överraskar de med att där finns liv. Vi hittar alltid någon form av liv där vi inte tänker eller trodde det kunde finnas. Liv verkar kunna existera i vilka miljöer som helst (här på Jorden).


Men kan det vara så att om någon form av liv uppkommer på en planet exploderar livet i alla former av liv överallt? Kan vi se det som att om det funnits liv på Mars skulle det funnits överallt? Då vi inget kan se genom de underökningar av ytan vi redan gjort där innebär det att inget liv finns utan Mars är sterilt ren från liv. Kanske.


Men frågan om hur cyanobakterien uppstod på Jorden har jag inte hittat svaret på om det nu finns. Men kunde de uppstå utan syre här kanske de kan uppstå på andra planeter.


Bild på en cyanobakterie.

2015 TG387 (The Goblin) en dvärgplanet vilken verkar störas av den mystiska planet 9 vilken bör finnas gömd i vårt eget solsystem.

Planet Nio är en planet mindre än Neptunus men större än Jorden. Den antas finnas i vårt solsystem  men den har aldrig observerats mer än att mycket tyder på att den finns därute. Enligt datorsimulationer är den som närmast ca12 miljarder kilometer från solen i riktning mot Valfiskens stjärnbild i den inre delen av Oorts kometmoln.


Oorts kometmoln är ett vidsträckt bälte av ca 50000 kometer, asteroider och dvärgplaneter som omger solsystemet utanför Neptunus bana och utgörs av rester från dess bildande. Pluto är ett objekt som ingår i detta.


En dvärgplanet, kallad The Goblin eller 2015 TG387 långt bortom Pluto  har nu  undersökts angående den underliga bana denna har. 


Denna lilla himlakropp har en bana som stärker misstankarna om att det finns en nionde planet. En planet som stör The Goblin. 


The Goblin är en dvärgplanet vilken ligger på ett avstånd mer än dubbelt så långt bort som Pluto från solen. Det tar ca 40000 år för denna dvärgplanet att göra ett varv runt solen.


Men det är när The Globin är som närmast solen den har en extremt elliptisk bana som mest avlägsen är avståndet till solen över 300 miljarder kilometer.  Det är dess störda bana som får astronomer att än mer misstänka att det finns ett större objekt därute som stör en del mindre objekts banor runt solen.


Men vi ska inte vara helt säkra på det. Det kan vara andra effekter som stör vilka vi ännu inte förstår. Kanske av slaget gravitation från alla objekt i Oorts moln.

 Elektromagnetiska effekter eller kanske mörk energi om vi ska gå långt in i idéernas tankevärld. 


Bild som en konstnär föreställer sig planet 9.

Sydafrikanska MeerKat ansluts till det världsvida sökandet efter liv på andra planeter. Ett sökande vilket aldrig kommer att ta slut.

I Sydafrika finns Radio Astronomy Observatory (SARAO).

SARAO är en nationell anläggning förvaltad av National Research Foundation. Här finns radioastronominstrument och program såsom MeerKAT och KAT-7 teleskopen. Anläggningen ligger i Karoo ( är ett stäpp och halvökenområde i södra och västra Sydafrika.).


 MeerKAT består av 64 radioteleskopsantenner på bilden ovan ses en av dessa. Dessa kopplas nu upp i ett redan existerande globalt nätverk i sökandet efter planeter runt andra solsystem där liv kan finnas. Detta globala nätverk av radioteleskop har som mål avsökning av ca en miljon stjärnors omgivning.


 Vad man söker efter är i första hand tecken på något slag av teknik som används vid ett solsystem därute. Såsom radiosändningar eller andra strålkällor av icke naturligt slag som vi känner det. Det söks tecken efter intelligent liv därute.


Kommer detta att ge resultat? Om det finns något att hitta därute kommer människan en dag att hitta det. Finns inget kommer människan säkert ändå aldrig att ge upp sitt sökande. Människan skräms av tanken på ensamhet i ett gränslöst universum av livlösa solsystem.


Bilden är på ett radioteleskopen ingående i  Meerkat vilket omtalas ovan.

Två, kanske tre, nya tidigare okända partiklar upptäckta i uppbyggnaden av den verklighet vi alla lever i.

Den stora Hadron Collider (LHC) är världens största och kraftigaste partikelacceleratoranläggning. Dess arbete består i att kollidera motsatt riktade protonstrålar med energi på upp till 7 biljoner elektronvolt per stråle innebärande totalt 14 biljoner elektronvolt. 


Detta kraftfulla instrument med en storlek av en 27 km ring  finns på Cern vid Geneve har nyligen upptäckt två nya partiklar.


Två Baryoner (grundläggande subatomära partiklar) som var och en består av tre kvarkar. Kvarkar är ännu mindre partiklar än baryoner som finns av olika slag: upp, ner, topp, botten, konstiga och charm. Dessa i sin tur bygger upp Hadronerna vilka i sig delas in i två undergrupper:  Baryoner som är uppbyggda av tre kvarkar och mesoner och de som består av en kvark och en anti-kvark.


Varje typ av baryon har en mix av kvarkar. Protoner är exempelvis baryoner och består av två upp kvarkar och en ner kvark per styck. 


De två nyupptäckt partiklarna klassificeras som botten baryoner. En kallas Σb(6097) + och består av en botten kvark och två upp kvarkar medan den andra har fått namnet Σb(6097)- och består av en botten kvark och två ned kvarkar.


En tredje partikeln kan även finnas upptäckte forskarna. Namnet på denna ej ännu bekräftade existens är  Z sub c-(4100). Det är en ännu mystik meson (som kan finnas, tecken på detta finns). Denna  partikel är i så fall en typ av instabil partikel som fladdrar förbi under en kort tid och existerar enbart vid högenergirika kollisioner. Den bör bestå av två kvarkar och två antikvarkar.



Nog upptäcks mer och fler små partiklar ännu. Frågan är om det finns en gräns för hur många som finns i uppbygganden av vårt universum? Kanske det är så att vi snart kan bekräfta att det minsta som kan finnas är enbart strängar (strängteorin). 
Skulle teorin vara sann då är det även sant att det finns betydligt fler dimensioner än de tre (höjd, bredd och djup) plus tid vi anser oss orientera oss inom idag.


En sak anser jag vi kan vara överens om. Att vad vi finner eller hur många partiklar eller vågor av okänt slag vi hittar är inget av detta något som är onödigt i uppbyggnaden av vårt universum. Inget kom till vid BigBang som inte har betydelse. Det fanns en anledning till allt som kom till då och allt behövs för att hålla ihop vår verklighet.
Bild; Acceleratorkedjan i Large Hadron Collider (LHC). Bild från Wikipedia.

Stora vätemoln kan ses lysa vackert långt därute i universum

Lyman alfa-skogen kallas en summa av absorptionslinjer kallade Lyman alfa-våglängder, i neutralt väte. Dessa våglängder uppkommer då ljuset från avlägsna kvasarer passerar genom moln av väte innan ljuset når jorden. Det blir en så kallad "skog" av linjer beroende på rödförskjutningen utifrån universums expansion.


Rödförskjutning uppkommer när en ljuskälla rör sig bort från observatören. Läs mer här om detta.   


Lyman alfa-skogar observeras i våglängder för både synligt ljus och ultraviolett strålning och ger flera intressanta egenskaper inom kosmologin. De visar bland annat om mängden och spridningen av materia i universum och även om bildandet av galaxer och andra större strukturer.


Observationer gjorda med spektrografen MUSE på ESO: s Very Large Telescope har upptäckt stora kosmiska reservoarer av väteatomer (moln av detta)  kring avlägsna galaxer vilka är vackert (för ögat osynligt) glödande som Lyman-alpha utsläpp från universums barndom. 


Undersökningen har koncentrerats på tiden av födelsen av universum, tiden efter Big Bang.


Ett oväntat överflöd av Lyman-alpha utsläpp i regionen upptäcktes av Hubble Ultra Deep Field (HUDF)  av ett internationellt team av astronomer finnas långt därute av instrumentet MUSE på ESO: s Very Large Telescope (VLT). 

Hubble Ultra Deep Field (HUDF) är ett projekt där man med hjälp av långa slutartider och rymdteleskopet Hubble lyckats ta bilder av galaxer från det som kallas  den mörka tidsåldern. Tidsåldern vilken inträffade för cirka 13 miljarder år sedan mellan 400 och 800 miljoner år efter Big Bang. Det är den djupaste ( längst från oss i tid och rum)  bilden av universum som någonsin tagits av människan i det synliga ljusspektret. 



De  utsläpp av Lyman alfa-skogar vågor från vätgasmoln som upptäckts täcker nästan hela synfältet. Nästan hela himlen lyser därmed osynligt (för ögat) med Lyman-alpha utsläpp från det tidiga universum. Jag undrar dock varför de få områden som inte lyser just gör detta, inte lyser?


Det är en spännande tanke att se upp mot den mörka natthimlen med sina stjärnor att tänka sig att det är lysande och glänsande men att vi inte med våra ögon kan se detta. Kanske det är tur då sållning av information behövs för att hålla koll på den verklighet vi behöver kunna förstå för att kunna orientera oss och leva utan att allt blir kaos. 


Bild: Hubbleteleskopet ett av teleskopet varifrån man kan göra mätningar på Lyman alfa-våglängder med låg rödförskjutning.

Mystiska förändringszoner i Jordens mantel

Mystiska zoner djupt ner i jordens mantel ger sken av att vara mineral vilken fällts ut från en forntida magmaocean bildad vid den kollision som  skapade månen.

Dessa upptäckta zoner finns mycket djupt ner i manteln, nära jordens kärna. 


Manteln i sig är cirka 2 900 kilometer tjock och zonerna vilka rör sig i denna är ca 100 km stora. Hur många som finns vet man inte bara att de finns.

De är kända endast genom seismiska vågor   vid jordbävningar.


Det indikerar då sin existens genom sitt sätt att skilja sig från mantelrörelser i övrigt. Dess sammansättning antas bestå av järnoxid-rika mineral bildade redan för 4,5 miljarder år sedan.


Det var då en stor asteroid krockade med Jorden och den blandning som då uppstod formade en måne med samma sammansättning som Jorden då också fick. Den måne vi idag ser på vår natthimmel. 


Med ovan upptäckt har vi förstått något mer (i teorin) av mantelns rörelsemönster och ovan annorlunda zoners uppkomst .

Blinka, blinka lilla stjärna hur jag undrar var du är, Välkommen till dubbelstjärnan Algol

Under oktober kan intresserade åskådare av stjärnhimlen utan hjälpmedel som kikare eller teleskop se dubbelstjärnan Algol blinka  på natthimlen.


 Detta genom att stjärnan faller till en ljusstyrka på 30 procent var 69:e timme varefter den tio timmar senare är uppe i sin ordinarie ljusstyrka. Ingen snabb blinkning men likväl ovanligt snabb för en stjärna. 


Visst alla stjärnor ses blinka men det är effekter från Jordens atmosfär och en icke sann ljusblinkning. En synvilla enbart.


Algol finns i stjärnbilden Perseus nedanför Cassiopeia och är den näst ljusstarkaste där. Den kan ses i öster redan under september. Variationen i ljusstyrka är så pass stor att det kan ses med blotta ögat.


Bäst är att se den i jämförelse med grannstjärnorna. När ljusstyrkan är normal motsvarar den nästan den hos Alfa Persei vilken befinner sig snett ovanför Algol medan dess lägsta ljusstyrka är något lägre än stjärnan Epsilon Persei vilken kan sökas till vänster om Algol.  

Runt midnatt under mitten av oktober hittar du Perseus halvvägs upp på himlen i östlig riktning.


Effekten vilket ger blinkningen kommer från den svagaste av dubbelstjärnan Algol när den passerar framför den starkare med 69 timmars mellanrum. 


Fallet från maximal till minimal styrka tar cirka fem timmar. Ljuset från Algols vita stjärna är 20 gånger så kraftfullt som den röda stjärnans ljus. Det är den röda stjärnans cirklande runt den vita som ger effekten av ljusminskning sett från Jorden.


Titta och njut på denna blinkande stjärna visserligen är det långsam blinkning men den existerar och kan upptäckas lätt.

Vintergatans rebeller är stjärnor vars rörelser är svårförstående.

Vintergatan är den galax där vi finns i en av spiralarmarna. I Vintergatan finns ännu   många mysteriet vi ännu inte har löst. Mycket har hänt här sedan Big Bang bildade universum för ca 14 miljarder år sedan och galaxerna därefter kom till. 

Vintergatans diameter är  cirka 100 000 ljusår och ungefär 12 000 ljusår i diameter. Det beräknas att det finns 200-400 miljarder stjärnor i Vintergatan och en av dessa stjärnor är solen vilken befinner sig ungefär 28 000 ljusår från centrum.


Ett forntida möte med en närliggande galax tros ha rubbat miljontals av Vintergatans stjärnors kurs. Det har nämligen observerats skilda svårförståeliga konstellationsformer av stjärnor vilka kan tolkas som att en kollision en gång skedde med en mindre galax eller flertal sådana vilket gett detta fenomen. Detta visas i en rapport författad Teresa Antoja forskare vid institutet av kosmos vetenskaper (ICCUB) vid Barcelonas universitet.


Den slutsats forskarna drar är att en gravitationstörning bland Vintergatans stjärnor har skett och från detta antagande har de arbetat vidare med datorsimuleringar och matematik för att undersöka vad som hänt. För detta har de använt data om hastighet och position för 6 miljoner stjärnor och matematiskt kört dessa uppgifter i datorsimuleringar.


Deras modeller visade att dessa störningar med vinglade stjärnor och dessas banor sannolikt inträffat efter något slag av kollision med en annan galax för mellan 300 miljoner och 900 miljoner år sedan. Kanske (enligt mig) det handlar om kollision med ett tredje Magellanskt moln. Vissa rapporter tyder på  att detta funnits.


I vilket fall läggs spännande pussel för att bättre förstå Vintergatans uppbyggnad och dess rörelser i vår tids syn på denna från Jorden och dess omgivning.

Stjärnsnurr kan nu mätas.

Stjärnor som liknar solen roterar upp till två och en halv gånger snabbare vid ekvatorn än vid högre latituder har forskare på NYU Abu Dhabi i New York kommit fram till genom sina mätningar vilka nu utmanar tidigare vetenskap av hur stjärnor roterar. 


I studien upptäcktes att solliknande stjärnor (stjärnor liknande vår sol i temperatur, ålder och storlek) kännetecknas av att på ett liknande sätt roterar snabbare vid de ekvatoriella regionerna  än på högre latituder. 


Andra solar (stjärnor) roterar omkring 10 procent snabbare ovanför dess ekvator.


Dessa mätresultat ovan var mycket oväntade och kan ännu inte helt förklaras men tros ha med magnetfältens uppbyggnad i skilda slag av solar. 


Mer forskning behövs. 


Kan det vara så att storleken har betydelse? Bara en undran men både storlek, ålder kanske och temperatur kan vara den springande punkten till förklaring. Men varför, bör  sökas i universums ursprung och dess början.

Asteroiden Oumuamus förbryllande ursprungsriktning kan ha hittats

Oumuamus är den spännande asteroid (vissa påstår numera att det är en komet då den likt dessa accelererar likt dessa i allt högre hastighet, men jag tvivlar expansionen av universum accelererar också men inte är detta kometeffekter) från yttre rymden vilken överraskade oss för ca ett år sedan. Den kom överraskande från ingenstans och svepte igenom vårt solsystem och försvann igen.


Många fantastiska teorier kom om vad dess underliga form berodde på och om det eventuellt var ett kamouflerat stjärnskepp på spaning i vårt solsystem.


Idag anses det som fantasier. Oumuamus är en ovanligt formad stenbumling på ca 400 meters längd vilken bör ha kastats ut en gång för kanske miljarder år sedan vid en katastrof någonstans i en galax därute.


Det har sökts från vilken riktning den antas ha kommit men först nu verkar det troliga svaret ha kommit. 


Nu anses det troligt att objektet har kommit från riktningen där den röda dvärgstjärnan HIP 3757 och stjärnan HD 292249 finns i stjärnbilden Enhörningen på södra stjärnhimlen.


 Oumuamus är den mest spännande upptäckten under 2017 enligt mig. Tyvärr kunde vi inte närmare undersöka objektet på dess yta. Bilden ovan är på detta fantasieggande objekt.

Kan det finnas fler dimensioner än höjd, bredd och djup på mikronivå?

Har vårt universum mer än tre dimensioner. Bredd. Höjd och djup om vi nu inte även lägger till tid då blir det fyra? När det gäller strängteorin är detta inte nog. Här beskrivs mellan tio och tjugosex dimensioner. I strängteorin anses allt i universum inklusive vi själva bestå av strängar som minsta beståndsdelar, teorin är mycket intressant. 


Men nu handlar det om den verklighetsuppbyggnad vilken i första hand forskare och skolor lär ut. Det är i denna uppfattning av 3 kända dimensioner vi rör oss och det diskuteras om det inom denna kan finnas fler dimensioner. Svaret forskare kommit fram till är att om det finns fler dimensionen finns dessa på mycket liten nivå.
Mikronivå eller som jag tolkar det inom kvantmekaniken.


Inte på stora skalorna blev svaret vilket publicerades den  23 juli i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics. I studien beskrivs att det över stora avstånd i universum är det sannolikt att enbart de dimensioner som vi upplever på jorden höjd. Bredd och djup fungerar (tid?).


Resultaten bidrar också till att bättre förstå den förbryllande karaktären av mörk energi fenomenet vilket troligen ligger bakom universums accelererande expansion.


 ”Allmänna relativitetsteorin säger att gravitation borde arbeta i tre dimensioner, och resultatet av studien visar att det också är vad vi ser”, säger Kris Pardo, huvudförfattare till studien och doktorand vid Princeton, New Jersey i USA. Men det finns däremot en sak teorin inte förklarar. Varför vårt universums expansion accelererar. 


Forskare anser att mörk energi ligger bakom händelsen med expansion och ökande av detta men ingen vet vad mörk energi är.


 Vissa teorier föreslår gravitationseffekt ligger bakom expansionen vilket skulle innebära att det i denna jätteskala av verkligheten finns något som accelererar gravitationskraften mot något eller av något. 


Många av dessa idéer förutsäger då att andra dimensioner existerar och dessa då ligger bakom det som accelererar gravitationskraften.


Det var ju upptäckten och mätningen en gravitationsvåg för första gången  vilken var effekten av en kollision mellan två neutronstjärnor som för första gången gjorde att vi kunde mäta en länge eftersökt effekt av gravitationsvåg.


Händelsen var nobelprisgrundande och fick namnet GW170817 en händelse vilken optiskt  även kunde ses med ett vanligt teleskop och gjorde att utöver den uppmätta gravitationsvågen även elektromagnetisk signal kunde mätas. 


Händelsen GW170817 kollisionen  var mycket, mycket lokal i kosmologiska termer men fysiker vill se fler händelser av detta slag längre bort (som då skulle ha inträffat längre tillbaka i tiden), eftersom de skulle avslöja om gravitation eller mörk energi har förändrats över tid.

Men det visar enbart att fler dimensioner kan finnas på mycket stor makronivå. Medan det på kvantmekaniknivån även kan finnas fler dimensioner kanske utifrån strängteorin alternativt förklarat  genom kvark och kvantteorin. 

Kvantmekaniken skiljer sig från den klassiska mekaniken på några avgörande punkter. Den viktigaste är att dess förutsägelser är statistiska enligt att man inte kan förutsäga vilket resultat en enskild mätning kommer att ge, utan enbart sannolikheterna för möjliga utfall. Vad man kan undra blir då enligt mig om det inte kan ses som att strängteorin flerdimensionella idé kan sammanfogas till en teori som omfattar både makro och mikrovärlden. 

Fler dimensioner inarbetade i den teori vi fortfarande arbetar efter skulle kanske enbart förvirra människan om fler dimensioner inblandas i denna. Jag tror vi ska mer undersöka strängteorin och se om denna likväl inte mer liknar sanningen vi kan förstå om vår verklighet som människor.



 Bild Signalen GW170817 uppmätt av LIGO:s och VIRGO:s gravitationsvågsdetektorer

Tredje himlakroppen där sandstormarna yr. Tidigare har vi vetat att det sker på Jorden och Mars.

Titan är Saturnus största måne med en diameter på ca 515 mil och den näst största månen i vårt solsystem enbart Jupiters måne Ganymedes är större med sina ca 527 mil att jämföra med vår egen månens 347 mil.


 Data från internationella Cassini rymdfarkosten som utforskade Saturnus och dess månar mellan 2004 och 2017 har avslöjat vad som verkar vara kraftiga sandstormar i de ekvatoriella regionerna på Titan. Tidigare har enbart sandstormar upptäckts på Mars och som vi redan som mänsklighet upplevt på plats i generationer på Jorden.



Titan blir utöver den tredje himlakroppen därmed också den enda månen i solsystemet där detta upptäckts. Titan har betydande atmosfär och är den enda himlakropp förutom Jorden där flytande vätska i form av sjöar, hav och floder finns. 


Det finns en dock en stor skillnad mellan Jordens floder, sjöar och hav och Titans. Jordens hav, sjöar och floder är fyllda med vatten medan det på Titan är metan och etan som flyter i dess sjöar, hav och floder.


Men likheten av väder är stor på Titan och Jorden. Cyklerna på Titan är att kolväten i form av att metan och etan avdunstar och kondenseras till moln för att sedan regna ner på marken igen. Detta förfarande är likt Jordens vattencykel.


Vädret på Titan varierar från säsong till säsong likt vädret gör på Jorden. Särskilt runt vårdagjämningen på Titan (även Titan har årstider)  tiden när solen korsar Titans ekvator kan massiva moln bildas i de tropiska områdena och orsaka kraftfulla metanstormar. Cassini observerade sådana stormar under flera av dess överflygningar över Titan.


Bilden är på Titan

Rydbergsatom (en spökatom) ses bunden med ingenting. Frågan man kan ställa sig är det ingenting?

En Rydbergsatom kallas en atom med en eller flera elektroner som visar ett antal säregna egenskaper inklusive en överdriven reaktion för elektriska och magnetiska fält. Det kan vara en atom av vilket grundämne som helst vad man vet idag som kan bli utgångspunkten för detta. 


Det kan vara en väteatom där plötsligt en elektron lämnar denna (eller en elektron från något annat slags atom)  och verkar binda upp sig till en osynlig atom i en helt ny omloppsbana. Det har då bildats en Rydberg atom. En ghost-atom. Ännu kan man inte förklara vad som skett eller varför.



Beteendet vilket inte kan förklaras diskuteras i en studie som publicerades den 12 Sept. i tidskriften Physical Review Letters.


 Rydbergatomer bildas genom att en elektron plötsligt hoppar till en avlägsen omloppsbana långt från kärnan av den atom den befinner sig i. Namnet kan ses som en atom där detta sker men enligt mig kan man se den bildade bindningen även som en sådan. Den osynliga nya bindningen där enbart elektronens bana kan upptäckas kallas vetenskapligt ghost-atom.


Detta band till ingenting håller minst 200 mikrosekunder  det existerar även andra sätt då att ”lura” elektroner att göra bindningar med ingenting genom tillämpning av mikrovågor eller snabba laserpulsar därefter upplöses det. 


Enligt rapporten misstänks att dessa atomer bundna till absolut ingenting, kan bete sig annorlunda om de ges en kemisk impuls men det är enbart teorier. Men inget har bevisats att detta är skeendets början. Jag har inte heller hittat information om elektronen efter det att den osynliga bindningen upphört återvänder till sin förra atombindning. Men jag förmodar det.


Mina tankar är att bindningen även om den är mycket kort kanske är en bindning till en atom i en annan dimension. En bindning vilken inte kan hålla mer än den korta tiden det observeras. 


Om det finns gränslöst många dimensioner i tid och rum vilket även innebär obegränsat antal universum kan tillfälliga bindningar till atomer eller dess delar troligen genom revor i tiden kallas  Rydbergatomer eller  ghostbindningar till ett universum vilket ligger mycket nära oss i tid och rum.


 Samma fenomen bör då ske i det närliggande universum där denna bindning sker. Men då omvänt, en atom med en osynlig elektron existerar då här under en kort stund. Men det bör förutsätta att ghostelektroner tillfälligt binder upp sig vid en atom i vårt universum ibland också, Omvänd Rydbergshändelse menar jag. Inget säger att detta måste ske men omöjligt är det inte.


Bild föreställer en Rydberg-atom enligt wikipedia. 
https://en.wikipedia.org/wiki/Rydberg_atom

Nätfångst i rymden

I närområdet av Jorden är en avskrädeskyrkogård av allehanda rymdskrot cirklande till fara för rymdfarkoster. Skräp som måste bort och det helst snarast.  



Removedebris är brittisk satellit nyligen uppsänd från den internationella rymdstationen ISS (juni 2018) vilken nu genomfört det första lyckade försöket att fånga rymdskrot med hjälp av fångstnät. Det var en mindre kubsatellit som infångades.



Det är på University of Surrey och dess teknikföretag Surrey Satellite Technology denna farkost sett dagens ljus och vilken det nu experimenterts med däruppe. Ett annat projekt man ska genomför är försöka fånga skrot med  denna farkost med harpun.



Därefter vid lyckade resultat ska det utarbetas hur det infångade skrotet ska kunna bogseras in i jordatmosfären för att vid instörtande här förintas.



Finansiärerna bakom Removedebris är bland andra Europeiska kommissionen och Airbus.  



Removedebris ligger på 300 kilometers höjd och infångandet av kubsatelliten gjordes genom att fångstnätet sköts ut i en hastighet av 70 km/h och med hjälp av bland annat kameror lyckades man därefter fånga in minisatelliten.



Nog verkar det fungera så långt men den mängd rymdskrot som finns däruppe och ökningen av detta gör att jag misstänker att det bara blir som en droppe i havet de stycken denna satellit tar in. Det skulle behövas många satelliter och bogseringar för effektiv rymdskrotsanering. Jag anser att snabbare och effektivare metoder behöver arbetas fram.


Bild kubsatellit.

Fynd. Långt därute i universum finns ett oförklarligt stort svart hål

13 miljarder ljusår bort har det upptäckts ett supertungt svart hål vars existens är en gåta. Dess storlek kan inte förklaras utifrån gällande teorier.

Det behövs nya sätt att tänka för att förklara hur hålet kunnat växa sig så stort under den korta tid det anses ha existerat. 

Det supertunga svarta hålet J1342+0928 är det äldsta och även mest avlägsna hål som observerats. Det ses sluka stora virvlande gasmoln i snabb takt in bakom sin händelsehorisont där gravitationen är så stark att inte ens ljus kan ta sig ut.

Hålet utgör centrum i en kvasar. En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser den galax där den finns och i vars centrum ett svart hål är kärnan så mycket att denna inte med de metoder vi tidigare haft har kunnat ses.

De flesta kvasarer hade sin storhetstid fyra miljarder år efter stora smällen då deras svarta hål fått gott om tid på sig att växa till otroligt stora svarta hål.

Men J1342+0928 (upptäckt 2017) lyste upp himlen redan 690 miljoner år efter BigBang och ändå har denna tidiga kvasar enligt beräkningar ett monsterhål på 800 miljoner solmassor redan då.

Detta förbryllar astrofysikerna då ett så stort svart hål inte borde kunnat uppkomma så kort tid efter Big Bang.

 Ljuset från kvasarer uppstår i sig då gasmoln accelereras till så höga energier runt det svarta hålet att över en tredjedel av gasens massa omvandlas till ljus.

Samtidigt skapar den roterande gasskivan extremt starka magnetfält vilka sänder ut två jetströmmar av elektriskt laddade partiklar.

Tillsammans avger skivan och jetströmmarna tillsammans mer ljus än dussintals vanliga galaxer.

Troligaste förklaringen till detta stora hål är att närliggande galaxer gått samman och flera av dessa galaxers svarta hål likaså och därmed skapades detta stora svarta hål utifrån den otroliga dragningskraft. 

Detta genom att dra till sig mängder av gas vilken bör funnits mer av därute under den tid efter Big Bang än vad som nu finns efter bildandet av betydligt fler galaxer än då fanns färdigbildade.

Bild en illustration av kvasaren J1342+0928

Här faller materia in i ett svart hål i en hastighet av en tredjedel av ljusets hastighet.

Ett team av astronomer har rapporterat in den första upptäckten av materia som faller in i ett svart hål. Hastigheten på detta materialinfallande  är  30% av ljushastigheten.

Händelsen sker i centrum av galaxen PG211 + 143 vilken ligger mer än en miljard ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Berenikes hår. 

Teamet som leddes av Professor Ken Pounds på universitetet i Leicester och för studien har använts data från den Europeiska rymdorganisationens (ESO)  X-ray observatory XMM-Newton. Resultatet visas i en ny rapport i Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society. 

Svarta hål i sig är objekt med en så stark gravitation att inte ens ljuset kan undvika att dras in i det.

I centrum av nästan varje galax, liksom i vår egen Vintergatan finns ett massivt svart hål med en massa av från miljoner till miljarder gånger massan av vår sol.

Svarta hål är så kompakta att gas i närheten nästan alltid roterar innan den faller in i hålet. Den kretsar runt i närområdet ett tag innan den försvinner in i hålet.

 Den faller spiralformat in i hålet snabbare och snabbare och blir under färden  lysande och energirik genom den starka gravitation vilket hålet drar in gasen med.

Med hjälp av data från XMM-Newton har nu forskare undersökt förloppet på ovanstående svarta hål i röntgenvåglängdernas spektrum. De fann spektret vara starkt rödskiftat något som visar att gasen just vid denna galax svarta hål inte faller in i det svarta hålet likt ovan beskrivning från andra galaxers hål.

Istället sker här en omedelbar rak bana för gasen in i hålet med en hastighet av 30 procent av ljusets vilket blir cirka 100 000 kilometer per sekund.

Det är detta som gör just detta svarta hål så intressant att försöka förstå bättre. Vad gör att det är så kompakt att gasen utan dröjsmål faller in direkt utan virvelrörelser som vid de andra svarta håls händelsehorisonter vi tidigare upptäckt. Det kan ha att göra med avstånd av gasmolnet eller storleken på hålet eller en samverkan av båda eller något helt okänt.

Bild på Berinikes hår stjärnbilden vilken kan ses på norra stjärnhimlen och där ovanstående galax finns där ovanstående händelse upptäckts.

BepiColombo Europas första farkost till Merkurius skjuts upp 19 oktober 2018

Merkurius är den planet som ligger närmst solen och den planet vi vet minst om. Men nu ska detta ändras.

BepiColombo blir Europas första rymdfarkost och den ska stå för detta kunskapssökande av Merkurius. Avgången blir den 19 oktober 2018. Framkomst under slutet av 2025.

Här kommer den att möta en temperatur på över 350 C. Uppdraget  kan förlängas ett år vid behov från mer data från de två farkoster vilka ingår i uppskjutningen.

De två rymdfarkosterna Mercury Planetary Orbiter (MPO) och Mercury Magnetospheric Orbiter  (MMO).

 BepiColombo är i sig ett gemensamt uppdrag mellan ESA och Japan Exploration Agency (JAXA) under ESA-ledning. 

Planeten Merkurius är  liten, mycket tät och antas ha bildats under förhållanden som gör att den innehåller mycket mindre oxiderat material än de närliggande planeterna Venus, Jorden och Mars.

Forskningen från ett team vid universitetet i Aix-Marseille tyder på att två faktorer kan förklara Merkurius täthet.

För det första bör planeten ha bildats mycket tidigt i solsystemets historia av kondenserad ånga från planetmaterial. För det andra kan det finnas mer järn i Merkurius mantel än som mätningar av ytan antyder.

”Vi tror att mycket tidigt i solsystemet kan Merkurius ha bildats från material uppångat genom den extrema temperaturen vid solen och därmed vid planetbildningen gett Merkurius dess extrema täthet säger Ronnet en av forskarna. ”Dessutom kan vi utesluta att Merkurius bildats av material längre utifrån solens närområde då detta i så fall hade gett en mer oxiderad yta

En månad innan den planerade lanseringen av det gemensamma ESA-JAXA BepiColombo uppdraget till Merkurius belystes två nya studier innehållande teorier om när den innersta planeten i vårt solsystem bildats och dess troliga sammansättning.

 Resultaten presenterades av Bastien Brugger och Thomas Ronnet på den europeiska Planetary Science Congress (EPSC) 2018 i Berlin.

Ännu vet vi inte så mycket om Merkurius och spänningen på vad vi kan få veta får vi vänta ytterligare några år på.

Bilden är på storleksförhållandena mellan Merkurius, Venus, Jorden och Mars.

En gång bestod Magellanska molnen inte enbart av två galaxer utan det fanns troligen ett tredje moln

Två av de galaxer vilka ligger i utkanten av Vintergatan är dvärggalaxerna stora och lilla Magellanska molnet båda kommer en gång att uppgå helt i Vintergatan.

Stora Magellanska molnet finns 160000 ljusår bort medan lilla Magellanska molnet finns cirka 200000 ljusår från oss.

Nu har en vid ICRAR (International centre for Radio astronomy Research)  Master student vid The University of Western Australia lagt fram en teori om att ett tredje moln en gång bör ha funnits vilkens stjärnor nu ingår i det stora Magellanska molnet. Detta enligt de fynd som gjorts om det stora Magellanska molnet.

Benjamin Armstrong är namnet på studenten vilken lett undersökningen och vilken lagt fram studien vilken publicerats i den ansedda tidskriften Monthly Notices av Royal Astronomical Society, Oxford University Press.

Grunden till studien om varför ett tredje moln eller dvärggalax en gång funnits och nu ingår i Stora Magellanska molnet är att det skiljer på rotationsriktningen på stjärnorna i molnet. Flertalet roterar medurs men det finns en del som roterar moturs. 

'Datasimuleringar visar att dessa bör ha ingått i en annan galax men tvingats in i stora Magellanska molnet en gång genom närhetsprincipen i form av gravitation.

Samma sak som nu efterhand sker med både stora och lilla Magellanska molnet genom att de dras in sakta men ofrånkomligt i Vintergatan och en gång kommer att bli en del av denna.

Detta kan enligt studien även förklara varför vissa stjärnor är mycket gamla i stora Magellanska molnet.

Nog kommer nya rön om kända objekt i universum lite då och då.

Bilden ovan är på Stora och Lilla Magellanska molnen. Stora till höger - Lilla till vänster.

SSTL S1-4 och NovaSAR-1 två nya lyckade satellituppskjutningar

Surrey Satellite Technology Ltd (SSTL) i Storbritannien har bekräftat en framgångsrik produktion av två satelliter vilka sköts upp i september 2018.

 NovaSAR-1, vilket är en syntetisk Aperture Radar (SAR) satellit och SSTL S1-4. Två satelliter med högupplöst optisk utrustning för jordobservation. Satelliterna sköts upp till en 580 km hög bana från Satish Dhawan Space Centre i Sriharikota, Indien den 16 september.

NovaSAR-1 är den första SAR rymdfarkosten som tillverkats helt i Storbritannien och har teknik som syftar till att testa dessa funktioner till en låg kostnad genom S-bandet på SAR-plattformen.

NovaSAR-1 blir världens första kommersiella SAR satellit för användning till radarobservationer och övervakning av den marina miljön men även exempelvis till spårning av skepp därute på haven. Bra verktyg vid fartygskatastrofer.

Syntetiska Aperture Radar (SAR) är ett kraftfullt verktyg för övervakning av jorden från rymden nyttolasten är utformad för att täcka av ett område av 400km för att möjliggöra övervakning av den marina miljön, och ger direkt radarskepp information vid fartygspårning

SSTL S1-4 satelliten var den andra som sändes upp och är en Earth observation satellit (jordobservations satellit). Satelliten är utformad för att hålla  mer än 7 år.  Den kan användas till en rad uppdrag ex, stadsplanering, jordbrukets grödövervakning, markklassificering, naturresurssökning och katastrof övervakning. Dess kamera har mycket hög upplösning.

Nya överraskande rön komna om Neutronstjärnor utifrån Hubbleteleskopets arbete.

Att sluta som en neutronstjärna är ett av flera möjliga slut i en stjärnas livscykel. I slutet av en stjärnas existens stöts de yttre lagren bort genom en gravitationskollaps då stjärnans   delar imploderar efter det att bränslet för kärnfission tagit slut..

Om stjärnan var så stor att den kvarvarande massan motsvarade 1,4-3 solmassor övergår den till en supernova (se länk för att förstå vad detta innebär). 

En typisk neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter men har en massa motsvarande 1,4 - 3 solmassor (En som jag ser det spännande siffra då den motsvarar ovanstående, kanske ett samband finns vi ännu inte förstår).

Hela kärnan av en exploderad stjärna (imploderad) har pressats till en fast boll av neutroner.

Ett ovanligt infrarött ljusutsläpp från en närliggande neutronstjärna har upptäckts av NASAS rymdteleskop Hubble och detta kan tyda på nya okända funktioner från en neutronstjärna då detta aldrig tidigare upptäckts.

En teori är att det finns en dammig disk kring neutronstjärnan varifrån ljuset kom (kommer). En annan teori är att det finns en energirik vind som plöjer bort från stjärnan genom ett gasmoln där just denna stjärna finns.

Observationen gjordes av ett team av forskare vid Pennsylvania State University, University Park, Pennsylvania, Sabanci University, Istanbul, Turkiet och the University of Arizona, Tucson, Arizona.

Neutronstjärnor kan även bli pulsarer vilket är neutronstjärnor som genererar regelbundna pulser av strålning.

Den neutronstjärna vilken Hubbleteleskopet fann utsläpp av infraröd strålning från är RX J0806.4-4123.

Med hjälp av NASA:s kommande James Webb SpaceTelescope vilket ska vara igång 2021 kommer astronomer att kunna utforska detta utsläpp än mer och förhoppningsvis lära mer om neutronstjärnors evolution. 

Kanske dumt tänkt men det finns ju neutronstjärnor varför kan det då inte finnas protonstjärnor eller elektronstjärnor? Visserligen är neutroner utan laddning. Men varför inte ett objekt med negativ laddning eller positiv laddning som elektronen och protonen? Ett objekt behöver ju inte betyda en stjärna utan något helt annat.

Bilden är på hur man idag ser på uppbyggnaden av en neutronstjärna.