Kan det finnas fler dimensioner än höjd, bredd och djup på mikronivå?

Har vårt universum mer än tre dimensioner. Bredd. Höjd och djup om vi nu inte även lägger till tid då blir det fyra? När det gäller strängteorin är detta inte nog. Här beskrivs mellan tio och tjugosex dimensioner. I strängteorin anses allt i universum inklusive vi själva bestå av strängar som minsta beståndsdelar, teorin är mycket intressant. 


Men nu handlar det om den verklighetsuppbyggnad vilken i första hand forskare och skolor lär ut. Det är i denna uppfattning av 3 kända dimensioner vi rör oss och det diskuteras om det inom denna kan finnas fler dimensioner. Svaret forskare kommit fram till är att om det finns fler dimensionen finns dessa på mycket liten nivå.
Mikronivå eller som jag tolkar det inom kvantmekaniken.


Inte på stora skalorna blev svaret vilket publicerades den  23 juli i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics. I studien beskrivs att det över stora avstånd i universum är det sannolikt att enbart de dimensioner som vi upplever på jorden höjd. Bredd och djup fungerar (tid?).


Resultaten bidrar också till att bättre förstå den förbryllande karaktären av mörk energi fenomenet vilket troligen ligger bakom universums accelererande expansion.


 ”Allmänna relativitetsteorin säger att gravitation borde arbeta i tre dimensioner, och resultatet av studien visar att det också är vad vi ser”, säger Kris Pardo, huvudförfattare till studien och doktorand vid Princeton, New Jersey i USA. Men det finns däremot en sak teorin inte förklarar. Varför vårt universums expansion accelererar. 


Forskare anser att mörk energi ligger bakom händelsen med expansion och ökande av detta men ingen vet vad mörk energi är.


 Vissa teorier föreslår gravitationseffekt ligger bakom expansionen vilket skulle innebära att det i denna jätteskala av verkligheten finns något som accelererar gravitationskraften mot något eller av något. 


Många av dessa idéer förutsäger då att andra dimensioner existerar och dessa då ligger bakom det som accelererar gravitationskraften.


Det var ju upptäckten och mätningen en gravitationsvåg för första gången  vilken var effekten av en kollision mellan två neutronstjärnor som för första gången gjorde att vi kunde mäta en länge eftersökt effekt av gravitationsvåg.


Händelsen var nobelprisgrundande och fick namnet GW170817 en händelse vilken optiskt  även kunde ses med ett vanligt teleskop och gjorde att utöver den uppmätta gravitationsvågen även elektromagnetisk signal kunde mätas. 


Händelsen GW170817 kollisionen  var mycket, mycket lokal i kosmologiska termer men fysiker vill se fler händelser av detta slag längre bort (som då skulle ha inträffat längre tillbaka i tiden), eftersom de skulle avslöja om gravitation eller mörk energi har förändrats över tid.

Men det visar enbart att fler dimensioner kan finnas på mycket stor makronivå. Medan det på kvantmekaniknivån även kan finnas fler dimensioner kanske utifrån strängteorin alternativt förklarat  genom kvark och kvantteorin. 

Kvantmekaniken skiljer sig från den klassiska mekaniken på några avgörande punkter. Den viktigaste är att dess förutsägelser är statistiska enligt att man inte kan förutsäga vilket resultat en enskild mätning kommer att ge, utan enbart sannolikheterna för möjliga utfall. Vad man kan undra blir då enligt mig om det inte kan ses som att strängteorin flerdimensionella idé kan sammanfogas till en teori som omfattar både makro och mikrovärlden. 

Fler dimensioner inarbetade i den teori vi fortfarande arbetar efter skulle kanske enbart förvirra människan om fler dimensioner inblandas i denna. Jag tror vi ska mer undersöka strängteorin och se om denna likväl inte mer liknar sanningen vi kan förstå om vår verklighet som människor.



 Bild Signalen GW170817 uppmätt av LIGO:s och VIRGO:s gravitationsvågsdetektorer

Tredje himlakroppen där sandstormarna yr. Tidigare har vi vetat att det sker på Jorden och Mars.

Titan är Saturnus största måne med en diameter på ca 515 mil och den näst största månen i vårt solsystem enbart Jupiters måne Ganymedes är större med sina ca 527 mil att jämföra med vår egen månens 347 mil.


 Data från internationella Cassini rymdfarkosten som utforskade Saturnus och dess månar mellan 2004 och 2017 har avslöjat vad som verkar vara kraftiga sandstormar i de ekvatoriella regionerna på Titan. Tidigare har enbart sandstormar upptäckts på Mars och som vi redan som mänsklighet upplevt på plats i generationer på Jorden.



Titan blir utöver den tredje himlakroppen därmed också den enda månen i solsystemet där detta upptäckts. Titan har betydande atmosfär och är den enda himlakropp förutom Jorden där flytande vätska i form av sjöar, hav och floder finns. 


Det finns en dock en stor skillnad mellan Jordens floder, sjöar och hav och Titans. Jordens hav, sjöar och floder är fyllda med vatten medan det på Titan är metan och etan som flyter i dess sjöar, hav och floder.


Men likheten av väder är stor på Titan och Jorden. Cyklerna på Titan är att kolväten i form av att metan och etan avdunstar och kondenseras till moln för att sedan regna ner på marken igen. Detta förfarande är likt Jordens vattencykel.


Vädret på Titan varierar från säsong till säsong likt vädret gör på Jorden. Särskilt runt vårdagjämningen på Titan (även Titan har årstider)  tiden när solen korsar Titans ekvator kan massiva moln bildas i de tropiska områdena och orsaka kraftfulla metanstormar. Cassini observerade sådana stormar under flera av dess överflygningar över Titan.


Bilden är på Titan

Rydbergsatom (en spökatom) ses bunden med ingenting. Frågan man kan ställa sig är det ingenting?

En Rydbergsatom kallas en atom med en eller flera elektroner som visar ett antal säregna egenskaper inklusive en överdriven reaktion för elektriska och magnetiska fält. Det kan vara en atom av vilket grundämne som helst vad man vet idag som kan bli utgångspunkten för detta. 


Det kan vara en väteatom där plötsligt en elektron lämnar denna (eller en elektron från något annat slags atom)  och verkar binda upp sig till en osynlig atom i en helt ny omloppsbana. Det har då bildats en Rydberg atom. En ghost-atom. Ännu kan man inte förklara vad som skett eller varför.



Beteendet vilket inte kan förklaras diskuteras i en studie som publicerades den 12 Sept. i tidskriften Physical Review Letters.


 Rydbergatomer bildas genom att en elektron plötsligt hoppar till en avlägsen omloppsbana långt från kärnan av den atom den befinner sig i. Namnet kan ses som en atom där detta sker men enligt mig kan man se den bildade bindningen även som en sådan. Den osynliga nya bindningen där enbart elektronens bana kan upptäckas kallas vetenskapligt ghost-atom.


Detta band till ingenting håller minst 200 mikrosekunder  det existerar även andra sätt då att ”lura” elektroner att göra bindningar med ingenting genom tillämpning av mikrovågor eller snabba laserpulsar därefter upplöses det. 


Enligt rapporten misstänks att dessa atomer bundna till absolut ingenting, kan bete sig annorlunda om de ges en kemisk impuls men det är enbart teorier. Men inget har bevisats att detta är skeendets början. Jag har inte heller hittat information om elektronen efter det att den osynliga bindningen upphört återvänder till sin förra atombindning. Men jag förmodar det.


Mina tankar är att bindningen även om den är mycket kort kanske är en bindning till en atom i en annan dimension. En bindning vilken inte kan hålla mer än den korta tiden det observeras. 


Om det finns gränslöst många dimensioner i tid och rum vilket även innebär obegränsat antal universum kan tillfälliga bindningar till atomer eller dess delar troligen genom revor i tiden kallas  Rydbergatomer eller  ghostbindningar till ett universum vilket ligger mycket nära oss i tid och rum.


 Samma fenomen bör då ske i det närliggande universum där denna bindning sker. Men då omvänt, en atom med en osynlig elektron existerar då här under en kort stund. Men det bör förutsätta att ghostelektroner tillfälligt binder upp sig vid en atom i vårt universum ibland också, Omvänd Rydbergshändelse menar jag. Inget säger att detta måste ske men omöjligt är det inte.


Bild föreställer en Rydberg-atom enligt wikipedia. 
https://en.wikipedia.org/wiki/Rydberg_atom

Nätfångst i rymden

I närområdet av Jorden är en avskrädeskyrkogård av allehanda rymdskrot cirklande till fara för rymdfarkoster. Skräp som måste bort och det helst snarast.  



Removedebris är brittisk satellit nyligen uppsänd från den internationella rymdstationen ISS (juni 2018) vilken nu genomfört det första lyckade försöket att fånga rymdskrot med hjälp av fångstnät. Det var en mindre kubsatellit som infångades.



Det är på University of Surrey och dess teknikföretag Surrey Satellite Technology denna farkost sett dagens ljus och vilken det nu experimenterts med däruppe. Ett annat projekt man ska genomför är försöka fånga skrot med  denna farkost med harpun.



Därefter vid lyckade resultat ska det utarbetas hur det infångade skrotet ska kunna bogseras in i jordatmosfären för att vid instörtande här förintas.



Finansiärerna bakom Removedebris är bland andra Europeiska kommissionen och Airbus.  



Removedebris ligger på 300 kilometers höjd och infångandet av kubsatelliten gjordes genom att fångstnätet sköts ut i en hastighet av 70 km/h och med hjälp av bland annat kameror lyckades man därefter fånga in minisatelliten.



Nog verkar det fungera så långt men den mängd rymdskrot som finns däruppe och ökningen av detta gör att jag misstänker att det bara blir som en droppe i havet de stycken denna satellit tar in. Det skulle behövas många satelliter och bogseringar för effektiv rymdskrotsanering. Jag anser att snabbare och effektivare metoder behöver arbetas fram.


Bild kubsatellit.

Fynd. Långt därute i universum finns ett oförklarligt stort svart hål

13 miljarder ljusår bort har det upptäckts ett supertungt svart hål vars existens är en gåta. Dess storlek kan inte förklaras utifrån gällande teorier.

Det behövs nya sätt att tänka för att förklara hur hålet kunnat växa sig så stort under den korta tid det anses ha existerat. 

Det supertunga svarta hålet J1342+0928 är det äldsta och även mest avlägsna hål som observerats. Det ses sluka stora virvlande gasmoln i snabb takt in bakom sin händelsehorisont där gravitationen är så stark att inte ens ljus kan ta sig ut.

Hålet utgör centrum i en kvasar. En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser den galax där den finns och i vars centrum ett svart hål är kärnan så mycket att denna inte med de metoder vi tidigare haft har kunnat ses.

De flesta kvasarer hade sin storhetstid fyra miljarder år efter stora smällen då deras svarta hål fått gott om tid på sig att växa till otroligt stora svarta hål.

Men J1342+0928 (upptäckt 2017) lyste upp himlen redan 690 miljoner år efter BigBang och ändå har denna tidiga kvasar enligt beräkningar ett monsterhål på 800 miljoner solmassor redan då.

Detta förbryllar astrofysikerna då ett så stort svart hål inte borde kunnat uppkomma så kort tid efter Big Bang.

 Ljuset från kvasarer uppstår i sig då gasmoln accelereras till så höga energier runt det svarta hålet att över en tredjedel av gasens massa omvandlas till ljus.

Samtidigt skapar den roterande gasskivan extremt starka magnetfält vilka sänder ut två jetströmmar av elektriskt laddade partiklar.

Tillsammans avger skivan och jetströmmarna tillsammans mer ljus än dussintals vanliga galaxer.

Troligaste förklaringen till detta stora hål är att närliggande galaxer gått samman och flera av dessa galaxers svarta hål likaså och därmed skapades detta stora svarta hål utifrån den otroliga dragningskraft. 

Detta genom att dra till sig mängder av gas vilken bör funnits mer av därute under den tid efter Big Bang än vad som nu finns efter bildandet av betydligt fler galaxer än då fanns färdigbildade.

Bild en illustration av kvasaren J1342+0928

Här faller materia in i ett svart hål i en hastighet av en tredjedel av ljusets hastighet.

Ett team av astronomer har rapporterat in den första upptäckten av materia som faller in i ett svart hål. Hastigheten på detta materialinfallande  är  30% av ljushastigheten.

Händelsen sker i centrum av galaxen PG211 + 143 vilken ligger mer än en miljard ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Berenikes hår. 

Teamet som leddes av Professor Ken Pounds på universitetet i Leicester och för studien har använts data från den Europeiska rymdorganisationens (ESO)  X-ray observatory XMM-Newton. Resultatet visas i en ny rapport i Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society. 

Svarta hål i sig är objekt med en så stark gravitation att inte ens ljuset kan undvika att dras in i det.

I centrum av nästan varje galax, liksom i vår egen Vintergatan finns ett massivt svart hål med en massa av från miljoner till miljarder gånger massan av vår sol.

Svarta hål är så kompakta att gas i närheten nästan alltid roterar innan den faller in i hålet. Den kretsar runt i närområdet ett tag innan den försvinner in i hålet.

 Den faller spiralformat in i hålet snabbare och snabbare och blir under färden  lysande och energirik genom den starka gravitation vilket hålet drar in gasen med.

Med hjälp av data från XMM-Newton har nu forskare undersökt förloppet på ovanstående svarta hål i röntgenvåglängdernas spektrum. De fann spektret vara starkt rödskiftat något som visar att gasen just vid denna galax svarta hål inte faller in i det svarta hålet likt ovan beskrivning från andra galaxers hål.

Istället sker här en omedelbar rak bana för gasen in i hålet med en hastighet av 30 procent av ljusets vilket blir cirka 100 000 kilometer per sekund.

Det är detta som gör just detta svarta hål så intressant att försöka förstå bättre. Vad gör att det är så kompakt att gasen utan dröjsmål faller in direkt utan virvelrörelser som vid de andra svarta håls händelsehorisonter vi tidigare upptäckt. Det kan ha att göra med avstånd av gasmolnet eller storleken på hålet eller en samverkan av båda eller något helt okänt.

Bild på Berinikes hår stjärnbilden vilken kan ses på norra stjärnhimlen och där ovanstående galax finns där ovanstående händelse upptäckts.

BepiColombo Europas första farkost till Merkurius skjuts upp 19 oktober 2018

Merkurius är den planet som ligger närmst solen och den planet vi vet minst om. Men nu ska detta ändras.

BepiColombo blir Europas första rymdfarkost och den ska stå för detta kunskapssökande av Merkurius. Avgången blir den 19 oktober 2018. Framkomst under slutet av 2025.

Här kommer den att möta en temperatur på över 350 C. Uppdraget  kan förlängas ett år vid behov från mer data från de två farkoster vilka ingår i uppskjutningen.

De två rymdfarkosterna Mercury Planetary Orbiter (MPO) och Mercury Magnetospheric Orbiter  (MMO).

 BepiColombo är i sig ett gemensamt uppdrag mellan ESA och Japan Exploration Agency (JAXA) under ESA-ledning. 

Planeten Merkurius är  liten, mycket tät och antas ha bildats under förhållanden som gör att den innehåller mycket mindre oxiderat material än de närliggande planeterna Venus, Jorden och Mars.

Forskningen från ett team vid universitetet i Aix-Marseille tyder på att två faktorer kan förklara Merkurius täthet.

För det första bör planeten ha bildats mycket tidigt i solsystemets historia av kondenserad ånga från planetmaterial. För det andra kan det finnas mer järn i Merkurius mantel än som mätningar av ytan antyder.

”Vi tror att mycket tidigt i solsystemet kan Merkurius ha bildats från material uppångat genom den extrema temperaturen vid solen och därmed vid planetbildningen gett Merkurius dess extrema täthet säger Ronnet en av forskarna. ”Dessutom kan vi utesluta att Merkurius bildats av material längre utifrån solens närområde då detta i så fall hade gett en mer oxiderad yta

En månad innan den planerade lanseringen av det gemensamma ESA-JAXA BepiColombo uppdraget till Merkurius belystes två nya studier innehållande teorier om när den innersta planeten i vårt solsystem bildats och dess troliga sammansättning.

 Resultaten presenterades av Bastien Brugger och Thomas Ronnet på den europeiska Planetary Science Congress (EPSC) 2018 i Berlin.

Ännu vet vi inte så mycket om Merkurius och spänningen på vad vi kan få veta får vi vänta ytterligare några år på.

Bilden är på storleksförhållandena mellan Merkurius, Venus, Jorden och Mars.

En gång bestod Magellanska molnen inte enbart av två galaxer utan det fanns troligen ett tredje moln

Två av de galaxer vilka ligger i utkanten av Vintergatan är dvärggalaxerna stora och lilla Magellanska molnet båda kommer en gång att uppgå helt i Vintergatan.

Stora Magellanska molnet finns 160000 ljusår bort medan lilla Magellanska molnet finns cirka 200000 ljusår från oss.

Nu har en vid ICRAR (International centre for Radio astronomy Research)  Master student vid The University of Western Australia lagt fram en teori om att ett tredje moln en gång bör ha funnits vilkens stjärnor nu ingår i det stora Magellanska molnet. Detta enligt de fynd som gjorts om det stora Magellanska molnet.

Benjamin Armstrong är namnet på studenten vilken lett undersökningen och vilken lagt fram studien vilken publicerats i den ansedda tidskriften Monthly Notices av Royal Astronomical Society, Oxford University Press.

Grunden till studien om varför ett tredje moln eller dvärggalax en gång funnits och nu ingår i Stora Magellanska molnet är att det skiljer på rotationsriktningen på stjärnorna i molnet. Flertalet roterar medurs men det finns en del som roterar moturs. 

'Datasimuleringar visar att dessa bör ha ingått i en annan galax men tvingats in i stora Magellanska molnet en gång genom närhetsprincipen i form av gravitation.

Samma sak som nu efterhand sker med både stora och lilla Magellanska molnet genom att de dras in sakta men ofrånkomligt i Vintergatan och en gång kommer att bli en del av denna.

Detta kan enligt studien även förklara varför vissa stjärnor är mycket gamla i stora Magellanska molnet.

Nog kommer nya rön om kända objekt i universum lite då och då.

Bilden ovan är på Stora och Lilla Magellanska molnen. Stora till höger - Lilla till vänster.

SSTL S1-4 och NovaSAR-1 två nya lyckade satellituppskjutningar

Surrey Satellite Technology Ltd (SSTL) i Storbritannien har bekräftat en framgångsrik produktion av två satelliter vilka sköts upp i september 2018.

 NovaSAR-1, vilket är en syntetisk Aperture Radar (SAR) satellit och SSTL S1-4. Två satelliter med högupplöst optisk utrustning för jordobservation. Satelliterna sköts upp till en 580 km hög bana från Satish Dhawan Space Centre i Sriharikota, Indien den 16 september.

NovaSAR-1 är den första SAR rymdfarkosten som tillverkats helt i Storbritannien och har teknik som syftar till att testa dessa funktioner till en låg kostnad genom S-bandet på SAR-plattformen.

NovaSAR-1 blir världens första kommersiella SAR satellit för användning till radarobservationer och övervakning av den marina miljön men även exempelvis till spårning av skepp därute på haven. Bra verktyg vid fartygskatastrofer.

Syntetiska Aperture Radar (SAR) är ett kraftfullt verktyg för övervakning av jorden från rymden nyttolasten är utformad för att täcka av ett område av 400km för att möjliggöra övervakning av den marina miljön, och ger direkt radarskepp information vid fartygspårning

SSTL S1-4 satelliten var den andra som sändes upp och är en Earth observation satellit (jordobservations satellit). Satelliten är utformad för att hålla  mer än 7 år.  Den kan användas till en rad uppdrag ex, stadsplanering, jordbrukets grödövervakning, markklassificering, naturresurssökning och katastrof övervakning. Dess kamera har mycket hög upplösning.

Nya överraskande rön komna om Neutronstjärnor utifrån Hubbleteleskopets arbete.

Att sluta som en neutronstjärna är ett av flera möjliga slut i en stjärnas livscykel. I slutet av en stjärnas existens stöts de yttre lagren bort genom en gravitationskollaps då stjärnans   delar imploderar efter det att bränslet för kärnfission tagit slut..

Om stjärnan var så stor att den kvarvarande massan motsvarade 1,4-3 solmassor övergår den till en supernova (se länk för att förstå vad detta innebär). 

En typisk neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter men har en massa motsvarande 1,4 - 3 solmassor (En som jag ser det spännande siffra då den motsvarar ovanstående, kanske ett samband finns vi ännu inte förstår).

Hela kärnan av en exploderad stjärna (imploderad) har pressats till en fast boll av neutroner.

Ett ovanligt infrarött ljusutsläpp från en närliggande neutronstjärna har upptäckts av NASAS rymdteleskop Hubble och detta kan tyda på nya okända funktioner från en neutronstjärna då detta aldrig tidigare upptäckts.

En teori är att det finns en dammig disk kring neutronstjärnan varifrån ljuset kom (kommer). En annan teori är att det finns en energirik vind som plöjer bort från stjärnan genom ett gasmoln där just denna stjärna finns.

Observationen gjordes av ett team av forskare vid Pennsylvania State University, University Park, Pennsylvania, Sabanci University, Istanbul, Turkiet och the University of Arizona, Tucson, Arizona.

Neutronstjärnor kan även bli pulsarer vilket är neutronstjärnor som genererar regelbundna pulser av strålning.

Den neutronstjärna vilken Hubbleteleskopet fann utsläpp av infraröd strålning från är RX J0806.4-4123.

Med hjälp av NASA:s kommande James Webb SpaceTelescope vilket ska vara igång 2021 kommer astronomer att kunna utforska detta utsläpp än mer och förhoppningsvis lära mer om neutronstjärnors evolution. 

Kanske dumt tänkt men det finns ju neutronstjärnor varför kan det då inte finnas protonstjärnor eller elektronstjärnor? Visserligen är neutroner utan laddning. Men varför inte ett objekt med negativ laddning eller positiv laddning som elektronen och protonen? Ett objekt behöver ju inte betyda en stjärna utan något helt annat.

Bilden är på hur man idag ser på uppbyggnaden av en neutronstjärna.

ICESAT-2 har sänts upp till följande uppdrag vilket ska pågå i tre år.

ICESat-2 är en satellit vilken sändes upp den 15 september 2018 som en del av NASA Earth Observation System.

ICESat-2:s uppdrag är att mäta isens tjocklek i hav likväl som på  polerna. Men även förändringar av topografi och växtlighet på Jorden ingår i uppdraget för att ex se hur klimatförändringen påverkar klotet.  

Dess uppdrag är på tre år. ICESat-2 sändes upp från Vandenberg Air Force Base i Kalifornien. Dess bana över Jorden ligger på 496 km över havsytan.  

Det enda instrumentet på ICESat-2 är ett avancerat topografiskt laserhöjdmätarsystem. Dess namn är ATLAS.

 ATLAS mäter tiden det tar att sända laserfotoner från satelliten till jorden och tiden det tar innan impulsen återvänder. Datorprogrammet använder dessa dataresultat från flera pulser för att bestämma tjockleken på is mm.

ICESat-2 kommer bland annat att övervaka förändringar av de isiga regionerna av Nordpolen samt Antarktis.

Satelliten väger ca 500kg.

Systemet är ett av de största jordobservationsinstrument som någonsin byggts av Nasa. Lasern kommer att skicka 10 000 pulser av ljusfotoner per sekund.

ICESat-2 mäter ca 70 cm per mätpunkt och förflyttar sig över isen på en höjd av  ca  500 kilometer. Ursprungliga rymdfarkosten ICE-sat kretsade runt jorden under 2003 men var inte lika avancerad. 

Förhoppningen är att den förbättrade tekniken i denna farkost kommer att vara mer tillförlitlig. Eventuellt kan den ses med blotta ögat under mörka nätter som ett grönt ljus i skyn.

Kanske kan denna satellits mätresultat övertyga klimatskeptikerna om allvaret i människans utsläpp av växtgasutsläpp kontra miljöpåverkan. Bild på ICESAT-2

Svarta hål kan återuppleva vita dvärgstjärnor till liv igen under några sekunder. Konstigt? Ja verkligen mystiskt.

Kraftfulla tidvattenseffekter kan enligt ny forskning starta  fusionsprocesser. I detta fall ge liv till avdöda vita dvärgstjärnor.

En vit dvärg är beteckningen på en stjärna som varit normalstor likt vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle efter miljarder år. Vår sol kommer att göra detta.

En vanlig vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens (vi jämför med vår sol)  men med grovt räknat samma massa. Detta innebär en täthet (vikt) på cirka 1 ton per kubikcentimeter.

Den höga tätheten hos vita dvärgar beror på att materian fallit samman.

Svarta hål är en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting inte ens ljus kan övervinna dettas gravitation. Materia eller ljus som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kommer aldrig ut igen. Med eventuellt undantag av Hawkingstrålning.  

Enligt en ny studie kan svarta hål dock få avsomnade stjärnor till liv igen (då som vita dvärgar) men bara under några sekunder enligt denna studie. Konstigt så det föreslår. Men det verkar handla om en kort effekt av fusion.

Det sker vid inträdet i tomrummet vid en ett svart hål och tidvatteneffekter som då  triggar igång fusion. En fusion vilken snabbt avtar.

Stjärnor rycks in mot det svarta hålet genom stark gravitation och sönderfaller så småningom av den extrema tidvattenseffekten. 

 Men är det svarta hålet för litet blir dess gravitationseffekt minimal. Om det är för stort kommer den vita dvärgen sannolikt att bli uppslukad av det svarta hålet innan dettas tidvattenstyrka tillfälligt ger effekten ovan.

Det handlar därför om en storlek av det svarta hålet som får kompressionskrafterna att kickstarta den termonukleära fusionsprocessen och därmed ge den vita dvärgen en återupplivning under några sekunder innan den försvinner in i hålet.

Forskarna fann att teoretiskt finns denna möjlighet av skeende om ovanstående stämmer. Då kan de starka tidvattenstyrkorna komprimera de vita dvärgarna och utlösa termonukleära reaktioner i några sekunder.

Mystiskt, ja visst.

Bilden är på stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet

Hur uppkom hålet i ryska Sojuz vilken dockade ISS rymdstation?

I slutet av augusti i år upptäcktes ett hål och luftläckage med efterföljande tryckfall på ryska Sojuz när den dockat med internationella rymdstationen ISS.

ISS besättning lyckades klara av problemet först med silvertejp (silvertejp är enligt mig en lättarbetad tejp av universaltyp använder den själv till allt)  sedan med än bättre metoder. Senare undersökning troddes visa att hålet orsakats genom slarv. Med vad eller om det redan var gjort på Jorden vid tillverkningen av Sojuz var osäkert.

Det kan ju varit misstag vid tillverkningen eller slarv och ett ej fullbordat minihål först vilket inte upptäckts vid besiktningen men sedan fullgjorts genom tryckfall i rymden (mina funderingar) .

Rymdfarkostens tillverkare Energia raket och Space Corporation har nu undersökt om hålet kan vara konstruktionsfel. Men resultatet visar att det kan vara från en minimeteorit.

Vi får hoppas att konstruktionsfel av detta slag inte sker eller asteroider inte klarar av att göra hål när väl längre rymdfärder i framtiden görs till Mars eller när avancerade obemannade farkoster sänds upp till långfärder. Sabotage eller slarv kan bli mycket kostsamma och få investerare i rymdprogram att dra sig ur framtida projekt. Något som vore otroligt tråkigt för oss som är nyfikna och vill lära mer om universum. 

Men i detta fall är det troligaste att en minimeteorit är den skyldige. Men det bör innebära att tillverkningsmetoder bör förbättras så en minimeteorit inte ska kunna slå hål på en kapsel.  

Det har däremot inte kunnat hittas något som visar på sabotage eller felkonstruktion genom den utredning som nu avslutats.

Bild rymdstationen ISS plus den kapsel vilken hade läckan ryska Sojuz

Buffaloprogrammet ska ge kunskap om de tidigast bildade galaxerna

Universum är kanske gränslöst.

 Rymdteleskopet Hubbles tränger djupt in i tid och rum. Men täcker ett område en bråkdel av vinkelfrekvensen av storleken på fullmånen där det söker nya rön.

Nu ingår Hubbleteleskopets kapacitet i  BUFFALO programmet ett program där studenter och forskare från University of Buffalo i New York ingår.

Programmet är utformat till att identifiera galaxer i sina tidigaste stadier av sitt bildande vilket innebär mindre än 800 miljoner år efter big bang. 

Detta är en kampanjstudie som fått namnet Ultra-deep Frontier fältet och Legacy observationer (BUFFALO). Hubble ska här  skåda in i enorma galaxhopar vilka tidigare fotograferat av NASA'S Spitzer och Hubblerymdteleskopet under ett program kallas Frontier fältet.

Spännande blir det att få resultat från denna studies resultat. Nya rön kommer säkert om verkligheten därute.

Bild galaxhopen Abell 370 vilken finns 4 miljarder ljusår bort och vilken Hubbleteleskopet sökt kunskap om.

När FORS2 blir tillfälligt ledig då tas underbart vackra bilder av rymden här är en nytagen.

FORS2, ESO:s Very Large Telescope (VLT) är ett teleskop vilket tar mycket avancerade bilder på skilda objekt i universum. Det är ett av forskningens bästa instrument för mätningar. Men för bra resultat måste väderleksförhållandena också vara bra mot det objekt som uppdraget avser just då.

Ibland är de inte detta och då används instrumentet till att ta vackra bilder på ex nebulosor. Ett nyligen fint foto har tagits på spiralgalaxen NGC 3981.

Bilden ingår i ESO:s Cosmic gems-programmet vilket utnyttjar tiden för teleskopet då väderförhållanden inte lämpar sig för vetenskapliga mätningar.

Istället för att inte observera något då används ESO:s teleskop till att fånga visuellt praktfulla bilder av den södra stjärnhimlen.

FORS2 finns på VLT:s enhetsteleskop 1 (Antu) vid Paranalobservatoriet i Chile.

Bland de toppmoderna instrumenten finns här VLT:s fyra enhetsteleskop. Här  står det mångsidiga FORS2 som ett av de mest avancerade instrumenten som existerar just nu.

Med detta kan man studera många olika slags himlakroppar på en mängd olika sätt och även skapa vackra bilder som just den här på NGC 3981 en spiralgalax 62 miljoner ljusår. Se länk. 

Bild på ovannämnda galax. Se denna och jämför den med bilden från Fors2 på medföljande länk.

Lite om Trojanska asteroider varav Jorden har en som förföljer oss

Citat: Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana---man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och Jorden---även Saturnus månar Dione och Tethys har trojaner”. 

Forskare vid Southwest Research Institute   har studerat ett ovanligt par asteroider Patroklos och Menoetius vilka följer efter Jupiter i dess bana runt solen. Forskarna upptäckte att resultaten pekar på att dessa uppstått tidigt under vårt solsystems bildande.  Dessa asteroider är nu målen för NASA: s kommande  rymdäventyr  Lucy. 

Asteroiderna är omkring 4 mil i diameter  och har en  omloppsbana  runt varandra och cirklar tillsammans runt solen. De är så kallade trojanska asteroider. Detta innebär att just dessa ligger på ungefär samma bana som Jupiter. Alla trojanska asteroider i solsystemet ligger i banor runt en planet. Även Jorden har en vilken fått namnet 2010 TK7.

De är alla  troligen komna från Kuiperbältet när detta bildades och det redan ca 100 miljoner år efter solsystemets bildande.

I projektet Lucy nämnt ovan ska ytterligare data förhoppningsvis hittas för att ytterligare förstå dessa objekt. Det blir Jupiters trojaner som då ska undersökas.

Bild: 2010 TK7 Jordens trojanska asteroid (markerat i grönt i högra nedre hörnet) på en bild från Wide-field Infrared Survey Explorer.  

På månens yta ses virvlar vilka först nu antas ha förklarats ursprungsmässigt.

På månens yta ses virvelformationer. Det har länge diskuterats vad dessa beror på och   LunarReconnaissance Orbiter rymdsonden vilken sändes upp 2009 för att undersöka månen har tagit en del bilder på fenomenet vilka studerats sedan dess.

Det är forskare vid Rutgers College och University of California i Berkeley som har funderat fram en trolig lösning på varför dessa virvlar existerar.

Rapporten därifrån beskriver att det i dessa virvlar finns lokala magnetiska fält vilka troligast påverkats av solvinden. Detta har gett geologiska kraftfält av magnetism enligt denna rapport.

 Tunna magnetfält under ytan vilka tillsammans med solvinden gett virvelutseendet på de platser där dessa ses.

 Dessa aktiva platser bör ha bildats där lava en gång flödat för ca 3 miljarder år sedan då månen var vulkaniskt mycket aktiv.

Mönstren är fantasieggande och kan ses på medföljande länk här.

Bilden däremot visar Lunar Reconnaissance Orbiter vilken omtalas ovan.

En mycket intressant planet har upptäckts därute. Låt oss presentera Wolf 503b.

Wolf 503b är namnet den fått, planeten som är högintressant att vidare undersöka med  det avancerade teleskopet James Webb Space Telescope  när det kommit på plats under 2021. Då kan det kemiska innehållet i planetens atmosfär och den troliga förekomsten av molekyler som väte och vatten sökas. Misstanken att det kan komma överraskande resultat från denna planet är stor.

Wolf 503b finns cirka 145 ljusår från jorden i stjärnbilden Jungfrun i bana runt solen Wolf 503.

Den ligger i den livsmöjliga zonen runt sin sol.

Wolf 503b är ungefär som Jordens vilket är ovanligt att finna med dagens teknik. Ofta är det planeter 3 a 4 gånger större eller  mer vi finner därute. Detta beroende på svårigheten att se planeter av storlek som Jordens med dagens teknik.

Men Wolf 503b ligger relativt nära oss och ljusförhållandena är bra för att vi kunnat upptäcka den. Detta gör det även möjligt till fortsatta undersökningar av den med avancerade mätinstrument. Men tyvärr finns inte möjligheten till detta förrän 2021 när James Webb SpaceTelescope är i arbete med det slags instrument som behövs för detta.

Det blir spännande att följa fortsatt undersökning av denna spännande planet om några år.

Bild James Webb Space Telescope vilket ska sändas upp under mars 2021

Nu slocknar Dawn då dess uppdrag är slutfört i asteroidbältet. Läs om dess uppdrag vid asteroiderna Vesta och Ceres.

Dawn vars uppdrag förlängdes flera gånger överträffar forskarnas förväntningar resultatmässigt när nu farkosten  slocknar ner på grund av bränslebrist. 

Denna farkost gav oss nya rön om småplaneterna Ceres  med dess ljusa mystiska punkter. Likväl som och av dvärgplaneten Vesta med sina berg och kratrar

 Dawn är den enda rymdfarkosten som kretsat kring objekt i asteroidbältet. 

Nu kommer den att fortsätta kretsa där tills den en gång krockar med något objekt eller kanske i evighet. Men nu tyst och ensam utan kontakt med Jorden. Kontakten har slocknat.

Bild av rymdsonden Dawn med dvärgplaneterna Vesta och Ceres i bakgrunden.

ATTRACT är projektet där nya avancerade mättekniker ska utvecklas bland annat för teleskop och annan mätutrustning för vidare avancerad rymdforskning

ATTRACT är ett projekt vilket sammanfogar världsledande forskningslaboratorier med industriexperter inom näringslivet i syfte att skapa ett europeiskt ekosystem för innovation till utveckling av nydanande teknik på väg ut på marknaden.

Här är ESO  en partnerna som finansierar 170 nya idéer med marknadspotential inom mätteknik och bildhantering. Syftet med projektet är  att skapa produkter, tjänster, företag och jobb baserade på nya metoder inom mätteknik och bildanalys.

 ESO själva bygger och driver en rad astronomiska teleskop som är bland världens mest avancerade och är därför beroende av avancerad teknik för att upptäcka och behandla bilder av intressanta astronomiska objekt.

ATTRACT är ett banbrytande initiativ som sammanför grundforskning inom astronomi och industrin i Europa för att inta en ledande roll inom nästa generations mätteknik och bildanalys.

ATTRACT finansieras av den Europeiska unionens Horizon 2020-program. Programmet vars syfte är att hjälpa till att förnya Europas ekonomi och förbättra människors liv genom att skapa nya produkter, tjänster, företag och jobb. 

 ESO själv är Europas främsta mellanstatliga samarbetsorgan för astronomisk forskning och med världens mest produktiva astronomiska observatorium vilket ligger i Chile. 

ESO innefattar 15 medlemsländer: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike.

ESO:s ambitiösa verksamhet innebär design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar vilka gör det möjligt för astronomer att göra nya banbrytande vetenskapliga upptäckter.

ESO har även en ledande roll i att främja och organisera samarbete inom den astronomisk forskning över hela världen. 

Bild:  Radioteleskopet  RTF-32 vid observatory Zelenchukskaya i Ryssland.

SPT2319-55 en galax som kanske inte finns numera men en gång ven en ödesdiger vind här.

För första gången har forskare gett ut en rapport publicerad i tidningen Science magasine.  om en galaktisk vind i aktion i universums barndom. Tack vare lite tur och en hel del noggrann undersökning observerade forskare att en vind innehållande material för stjärnbildning svepte bort detta från galaxen SPT2319-55 då .

Hur galaxen ser ut idag vet ingen och kan inte sökas. Men då vinden med materia så snabbt lämnade galaxen som vi ser det idag är det möjligt att galaxen inte existerar idag. Stjärnbildningen var stor först här efter Big Bang men sedan fick stjärnbildningsmaterialet kurs från galaxen ser det ut som och det är detta vi kan se numera. Miljarder ljusår bort.

 Utan en början av snabb stjärnbildning skulle galaxen inte existerat redan då.

Men stjärnorna i den måste ha åldrats sedan des och i nutid kanske alla slocknat. Det kan vi inte veta. Stjärnor döds och slocknar men om inte nytt stjärnmaterial finns för nya stjärnor slocknar teoretiskt en galax till slut.

Detta kan ha hänt SPT2319-55  om vi tolkat det skeende vi kan se från denna.

 Om nu inte av någon för oss okänd händelse nytt stjärnmaterial kommit in i galaxen under de följande eonerna.

Resultaten i rapportens analys utefter de data man har visar att vinden agerar för att störa och ta bort den molekylära gasen i SPT2319−55. Detta får sannolikt resultatet att den först snabba stjärnbildning i galaxen (100 miljoner år troligen efter Big Bang var stjärnbildningen stor) kommer  att släcka ny stjärnbildning genom att materian för detsamma försvinner. 

SPT2319-55 kan därför ha försvunnet numera.

Enligt forskarna kan därför SPT2319-55 ha dött ung som galax genom brist på stjärnförnyelse. Såvida inte nya gasmoln kommit in i galaxen eller försvunnen materia återkommit på något vis.

Det finns mycket vi inte kan förklara av universum och ofta får ett svar till effekt att nya frågor uppkommer. Kommer vi en gång att förstå vad vi lever i och vad vi är? Min tro är att det knappast är möjligt även om superdatorer tar över teoretiserandet och påstår möjligheter. De kan ju aldrig komma med svar utan alla data om verkligheten och dess händelser i tid och rum.

Inget säger ens att tid och rum existerar fast vi upplever det vi kallar detta. Vi är individer i en för människan upplevd verklighet för att kunna se, förstå och agera. Men för att förstå verkligheten (om den finns som vi upplever den) bör neutrala krafter utanför vår verklighet och vårt universum vara de som undersöker den och komma med svar. Men det faller troligen enligt den kunskap vi har på sin egen orimlighet.

Mystisk hexagon kunde ses på Saturnus norra pol.

På Saturnus nordpol har en sexkantig form upptäckts och fotograferats. Se medföljande länk.

Det var under Cassini Huygens uppdrag detta fenomen upptäcktes.  Den ovanliga virveln cirkulerande hundratals kilometer i stratosfärskiktet på nordpolen på Saturnus.

Ännu analyseras data från detta uppdrag vilket pågick i 20 år. Själva kontakten med farkosten upphörde 2017 efter många år runt Saturnus och dess måne Titan.

Troligen är detta fenomen av sexsidigt atmosfärfenomen gas på skilda höjder som ger fenomenet.

Man får tankar till kristallers och även snöflingors former vilka verkar vara universella på mikronivå och kanske även i makronivå som här.

Mysteriet kvarstår dock varför denna form? Framtida forskning kan kanske ge svaret. Till dess kan vi filosofera och tänka vidare över det.