Nasaforskare på bakteriejakt i universum med nya instrument

En av NASA;s  forskare Melissa Floyd har utvecklar en apparat vilken innehåller hennes 3D-tryckta FISH-bot prototyp (se länk där bild på denna finns) vilken ska inbakas i en robotfarkost för sökning efter bakterier därute  på planeter och andra objekt.

Detta projekt är ännu i sin linda men ska realiseras och kommer då att ta ett ytterligare steg till att försöka finna mikroskopiskt liv i form av bakterier och arkéer (former av bakterier vilka kan leva i extrema miljöer men vilka vi inte alltid förstår hur de kan detta eller vad de lever av) 

NASA: s rymdbilar på ex månen eller Mars har hittills enbart haft verktyg och instrument till att leta efter biosignaturer eller tecken på liv inte liv i sig.  

Floyds robotinstrument ska istället koncentreras på att identifiera bakterier och arkéer vilket är en stor grupp av encelliga mikroorganismer som trivs i skilda miljöer och tros vara de första organismerna som en gång uppstod här på jorden för ca 4 miljarder år sedan.

På jorden i dag innehåller ett gram jord omkring 40 miljoner bakterier och en milliliter färskvatten ca 1 miljon st. Otroliga siffror eller hur?

Floyds koncept ska distribuera en fristående robot eller ett av flera av hennes instrument nämnda ovan i en rymdbil. De nya instrumentet bygger på en allmänt använd teknik (se länk) för att upptäcka och lokalisera närvaron eller frånvaron av RNA eller enkelsträngade DNA-sekvenser på kromosomer. De trådliknande strukturerna vilka finns i kärnan av de flesta levande celler och vilka bär genetisk information i form av gener.

”Tanken här är att ersätta med ett robotsystem vad en forskare gör i labbet”, sa hon. ”Jag kan ha helt fel” om livet har uppstått på Mars eller i något annat solsystem och om det gjort det då på samma sätt som det gjorde på jorden. ”Men hur vet vi om vi inte söker liv som vi känner till det? Vi har aldrig gjort detta ” säger Floyd.

Det kan vi inte påstå att hon har fel i. Vi måste först söka liv som vi har kunskap om innan vi söker helt nya former av liv.

Bild Escherichia coli, 25 000 ggr förstoring.

Ryugi en för Jorden riskfylld asteroid vilken nu fotograferats i närbild.

En bild har nu tagits av asteroiden Ryugu från cirka 1 km avstånd av den japanska rymdsonden Hayabusa2. Bilderna togs den 7 augusti år med farkostens kamerautrustning. Farkosten i sig är sänd upp för att ta jordprover från asteroiden vilken är en av de riskfullaste objekten däruppe för Jorden. Dess bana gör att den troligen kommer att träffa Jorden en gång i framtiden. Det är anledningen till att vi måste  lära mer om objektet för att veta hur vi  ska försvara oss när den  tar kurs mot oss en gång i framtiden.

Uppdraget för att lära mer om asteroiden är Hayabusa2:s.

Forskare klassificerar Ryugu som en potentiellt farlig asteroid. Men det finns för tillfället inget överhängande hot mot vår planet från den. Genom att övervaka exakt förflyttning av Hayabusa2 kan vi se hur stark gravitationskraften är från Ryugu och därmed få en första varning när stunden för banändring sker och en kollision kan komma säger tjänstemän från Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA)  i ett uttalande.

 Rymdfarkosten förväntas skopa upp lite av Ryugus jord innan den kommer tillbaka till jorden under 2020. Under de kommande månaderna, kommer Hayabusa2 att lämna en landare och tre rymdbilarför att utforska Ryugus yta.

Bild på ovannämnda asteroid. Storleken av denna är ca 1 km i diameter. Storleken är tillräcklig för att en katastrof ska drabba Jorden vid en framtida trolig kollision.

Meteoriter av mycket gammalt slag undersöks för att hitta livets ursprung

Ursprunget av organiskt material som hittats i meteoriter som bildades under solsystemets tillblivelse för 4,5 miljarder år sedan kan ge forskare viktiga ledtrådar av förståelsen till livets början här på jorden.

Fynden kan också hjälpa astronomer att utarbeta teorier om möjligheten för liv i andra solsystem. Detta enligt en ny studie ledd från University of Manchester.

I denna studie sägs bland annat följande: kolhaltiga kondonditer  är meteoriter som härrör från chondritiska asteroider  lika gamla som vårt solsystem.  

 Isotopanalys är även intressant för att förstå mer. I detta fall  ger detta forskare en isotopisk signatur av en förening i ett material. Denna analys fungerar då som ett fingeravtryck av de processer som är inblandade i bildandet av en meteorit.

Genom a detta har forskarlaget hjälpt till att identifiera ursprunget till de organiska materialen som ingår i meteoriterna. Material bestående  av viktiga faktorer nödvändiga för liv. Exempelvis kol, väte, syre, kväve och svavel.

 Resultaten tyder på att organiska material kan bildas genom naturliga grundläggande kemiska processer som finns i vårt och andra )troligen) solsystem. Genom detta antagande som verkar riktigt bör nästan säkert detta även ske i andra solsystem.

Karbonhaltiga kondonditer är tillkomna av de första fasta materialen som bildades. Stenar, organiska ämnen, vattenis och finkornigt damm vilket  numera antas med stor säkerhet ha bildats vid vårt solsystems bildande.

När de hittades på jorden och nu analyseras i detalj kan de ses vara tidskapslar vari man kan se och förstå hur planeter bildades och utvecklades över tid.

Organiskt rika kolhaltiga kondonditer är dock sällsynta och omfattar bara några procent av alla kända meteoriter. Men det viktiga är att de finns och även bevisligen hittats.

Vi lär och förstå mer och mer om vår värld och dess förflutna om nu inte allt är feltolkningar av något helt annat.

Bild Meteorit Allan Hills 81005 (den första månmeteoriten hittad på Antaktis) 

Kina lanserar en ny internationell rymdstation. Namn Tiangong

Kina lanserar 2022 rymdstationen Tiangong en rymdstation större än  ryska Mir-rymdstationen. Tiangong ska bestå av en kärnmodul och två laboratoriekabiner stora nog att rymma tre till sex astronauter.

Både ISS- och Mir-rymdstationerna är internationella då de tar emot forskare från all världens hörn. Detta ska även Tiangong göra.

 Tiangong kommer att ha ett rymdlabb där  vetenskapliga experiment kan ske.

Utrymmet kommer  att vara utrustat med ett synoptiskt undersöksteleskop, med en upplösning lika hög som Hubble rymdteleskopets.

"Kombinationen av det 500 meter långa sfäriska radioteleskopet och det synoptiska teleskopet kommer att göra det möjligt för Kinas rymdutveckling att utvecklas och göra framsteg vilka kan göra Kina ledande inom området sa en av projektledarna Zhang för tidningen  Global Times i maj.

Tiangong kommer också att innehålla två laboratoriekabinmoduler med tryckkabinsmiljöer för att utföra fria fall och mikrogravitetsexperiment.

Nog kan det komma spännande resultat från denna station i framtiden.

Bild på Tiangong

Universum expanderar men hur snabbt diskuteras numera

Forskningen har den senaste tiden kommit med resultat vilka visat att universums expansion accelererar och har så gjort hela tiden sedan Big Bang. Ökningstakten diskuteras nu  i en nyligen framlagd rapport.

Big Bang var startsmällen enligt de flesta av universums begynnelse. Sedan dess har det expanderat från en punkt vilket var första steget i Big Bang  till allt större.

Det ännu oförklarliga faktumet är att det finns ingen enda plats varifrån universums expandering startade  men allt pekar på att alla galaxer är på väg bort från alla andra.

 Från vår Vintergatan ses det som om galaxer försvinner i hög hastighet ifrån oss. Som om vi är centrum varifrån allt expanderar. Men samma sak skulle ses från vilken annan punkt eller galax i universum att just denna punkt eller galax är centrum.

För att förvirra än mer visar nya observationer att graden av denna expansionstakt i universum kan vara olikartad beroende på hur långt bort du ser tillbaka i tiden. OBS enligt mig visar bara detta att takten ökar vilket många forskare sagt under en längre tid nu.

 Dessa nya data, Publicerade i Astrophysical Journal anger att det kanske dags för att revidera vår förståelse av kosmos. Denna expansion av universum där närliggande galaxer försvinner bort långsammare från oss än avlägsna galaxer är vad man förväntar sig för ett enhetligt expanderande kosmos med mörk energi (en osynlig kraft som orsakar universums expansion och accelererationen vad man tror) och mörk materia förhållandet mellan hastigheten och avståndet från en galax genom ”Hubbles konstant”, vilket är ca 70km per sekund.  Denna åsikt anser jag varit rådande länge nu men vad är då nytt?

 Jo till exempel sägs i rapporten att vi kan försöka förklara detta med en ny teori om gravitation (det finns ju de som anser att mörk materia och mörk energi inte är annat än en  okänd form av gravitation). Men detta stämmer dåligt med den kunskap vi har om universum idag. Eller vi kan prova att förklara det med en ny teori av mörk materia och mörk energi, men även det passar dåligt in i de observationer vi tidigare gjort enligt rapporten. Kanske säger en del att vi bör söka en ny fysik. En okänd i dag. Jag för min del kan tänka mig att man ska titta på strängteorin vilken innehåller fler naturlagar än vår klassiska fysik alternativt är det en effekt av gravitation vilket är mycket troligt.

En mindre spännande förklaring av fenomenet nämnt ovan kan vara att det finns ”okänt okända” data i det vi samlat in som vi förbisett eller inte hittat och som orsakas av systematiska effekter, och att en mer noggrann analys en dag avslöjar en subtil effekt som hittills har förbisetts som oviktig i sammanhanget (som jag tror har med gravitationen att göra).

 Vi har exempelvis nya mycket exakta mätningar av den kosmiska mikrovågstrålningens från Big Bang från  Planck uppdraget, som har mätt den Hubble-konstanten för att vara ca 46,200 miles per timme per miljoner ljusår.  Här kan finnas något vi inte tänkt på eller missat. 

Nya mätningar av pulserande stjärnor i galaxer har också genom extremt noggrant precisa mätningar utifrån Hubble-konstanten innebärt vara 50,400 miles per timme per miljoner ljusår (eller  73,4 km/s/Mpc).  Läs mer om Hubble-konstanten här. 

Båda ovannämnda mätningars upphovsforskare hävdar att deras resultat är korrekta. Det gör att något måste ha förbisetts eller att helt enkelt en ny fysik behövs. Jag tipsar åter på strängteorin. Alternativt kanske än mer en förbisedd faktor i gravitationen.

Bilden föreställer Hubblediagram. Passning av Hubbles lag till rödförskjutningshastigheter. Det finns olika bestämningar av Hubblekonstanen.

Snabba lågfrekventa radiovågor och svårförklarade ljusblixtrar från rymden. Plus lite diskussion om mörk materias och energis vara eller inte vara.

Kanadas senaste radioteleskop CHIME  har spelat in snabba radiovågsutbrott från skilda platser av universum i slutet av juli.

Dessa händelser i rymden har frekvenser så låga som 580 MHz. Man vet sedan tidigare att dessa snabba radioutbrott är extremt ljusa och kommer långt ifrån. Deras intensitet antyder att de produceras av extremt kraftfulla fenomen.

Astronomer blir allt bättre på att spåra signalerna. En tidigare studie använde en kombination av teleskop för att spåra en signal till en elliptisk galax som ligger 6 miljarder ljusår bort.  Vad som orsakar dem är inte löst men troligast är det en naturlig källa.

Ett motsvarande mysterium, har förbryllat astronomerna i åratal (sedan 2001). 2001 upptäcktes för första gången en mystisk blixt från rymden inte av synligt ljus utan av radiovågor FRB från engelskans Fast Radio Bursts. I praktiken är det bara naturliga källor som besitter en kraft av den sort som krävs för dessa.

De kommer överraskande från helt olika platser varje gång. Men ett undantag finns en radioblixt vars ursprung man nu för första gången har lyckats lokalisera. Den kom från en galax tre miljarder ljusår bort för andra gången.

Genom att det hände igen fick man koll på platsen och kan härmed söka källan för denna i den galax därifrån den kom.

I vanliga fall blixtrar FRB:ar till en gång från någon plats i några millisekunder, och sedan är det tyst därifrån. Detta gör det svårt att hitta exakt varifrån det kom.

Utomjordingar är det knappast som ligger bakom fenomenet. Men däremot har man tippat på svarta hål när de sliter sig själva i stycken eller vid slukandet av gas i enorma mängder gas som kommit nära ett svart hål.

Men en del tror att det kan vara neutronstjärnor som kolliderar. Eller en magnetar vilket är en särskild sorts neutronstjärna med ett starkt magnetfält.   Neutronstjärnor i sig är små otroligt täta och tunga stjärnor med en vikt där en kubikmeter av en denna väger 400 miljarder ton.

Nu hoppas man kunna hitta vad som ger dessa effekter av snabba radioblixtrar. Detta då man hittat en galax där fenomenet skett två gånger. Tiden får utvisa det.

Inget är säkert inom astronomin. Mörk energi och mörk materias existens är teorier baserade på att gravitationen därute påvisar att dessa bör finnas. Många forskare anser detta och söker efter dessa gäckande ting.

Andra forskare menar att det inte finns mörk materia och mörk energi  utan den gravitationseffekt man ser är något som vi inte ännu förstår om gravitation. Med andra ord mörk materia skulle då  vara gravitation och så även mörk

energi. En effekt av denna vi ännu inte förstår. 

Min inställning är att fenomenet ovan är magnetarer och att gravationen mycket väl kan ha en effekt vi inte förstå och mörk materia och energi är feltolkningar och därmed inte existerar.

Ryssland har planer på att sända mikroorganismer till Phobos

Ryska forskare planerar att skicka en kapsel fram och tillbaka innehållande mikroorganismer till Mars måne Phobos  och här på Jorden sedan undersöka de möjliga mutationerna som skett under denna färd. 

Natalya Novikova chef för mikrobiologiska laboratoriet på Institutet för biomedicin vid den ryska Vetenskapsakademien är en av de som ligger bakom dessa planer.

I nyheten finns dock inget om ifall farkosten med detta experiment ska landa på Phobos eller bara runda denna innan den återvänder till Jorden. Men troligen ingår landning.

Planerna om detta projekt är preliminära. Men förhoppningsvis är planen inte att farkosten ska landa då risken för att krascha eller något går fel alltid finns och dessa mikroorganismer då förorenar månen.

  Men visst är forskning om mutationsrisker under längre rymdfärder värda att satsa på. Detta då man genom detta bättre förstår riskerna för människors förändringar i sina celler vid längre rymdfärder.

Natalya Novikova är en seriös forskare inom sitt fack såg jag efter sökningar på Google där det fanns rapporter inom ämnet där hon medverkat 

Bilden är på Phobos

Gränslöst eller gräns varifrån materialintag i svarta hål uppstår

Tre fysiker vid Ohio State University anser att svarta hål är som strängar med en omättlig aptit för att dra åt sig materia.

Den klassiska teorin om svarta hål är att det är ett objekt med en horisont (gräns) där materia som passerar in i denna inte kan undfly igen.

Denna gräns varifrån tid och rum inte finns och inget kan fly (ej heller ljus)  är ett tomt område varifrån materia pressades in mot dess lilla otroligt fasta kärnpunkt.

Med strängteorin inblandad  istället är det svarta hålet enligt ovanstående forskare mer som en planet. Massan i planeten spridd sig över helheten och det finns ingen horisont (gräns på början av det svarta hålet).  Det finns med andra ord ingen gräns utöver därifrån något får kontakt och fångas in om man vill se detta som hålets gräns.

Med strängteorin är det svarta hålet en planet uppbyggd av strängar utan gräns vilket efterhand ökar i omfång.

Tankarna känns igen från vissa teorier där man säger att svarta hål slukar allt och varandra och kanske till slut hela universum och blir ett enda svart hål efterhand och blir allt starkare och större för att dra in materia och ljus.(min anm)

Mathur och hans kollegor publicerade första gången sin strängteori 2004. 

Under 2012 hävdade forskare vid University of California Santa Barbara att ett svart hål är omgivet av en "brandvägg" som skulle bränna upp den som kom in i denna innan den hade en chans att  konsumeras av det svarta hålet.  

Deras beräkningar beskrivna i Journal of High Energy Physics - visade sannolikheten för att materien brändes innan den går in i ett svart hål blir mindre när ett svart hål blir större. Detta är en teori som jag anser långsökt och för mig mycket otrolig för att vara sann.

Växande svarta hål över tid är dock något jag kan se som mycket möjligt och sanning. Men inget kan med säkerhet sägas om vad som är sant eller falskt.

Det blixtrar på månen.

Europeiska rymdorganisationen har publicerat en ny rapport med bilder tagna med CCD-kameror från observatorier i Spanien. Observatorier vilka ingår i MIDAS-projektet. Läs mer om detta projektet i den medföljande länken här. 

Två blixtar är fotograferade vilka visas upp och är tagna inom en tid av 24 timmar inträffade på månens baksida för ett tag sedan. Den senaste analysen av dessas ursprung föreslår att de har orsakats av två valnötstora meteorider (sandkornsstora eller mindre meteoriter) som träffat månens ytan. 

Båda sannolikt komna från Alfa Capricornids meteorregn (resterna av den söndrade kometen 169P / NEAT). 

När små fragment av detta slag kolliderar med jordens atmosfär ses det som streck (stjärnfall nyligen var ju perseiderna här) men då månen inte har atmosfär blir det direkta nedslag och då blixtrar det till på ytan.

 MIDAS-projektets CCD-kameror är hjälpmedlet för astronomer att kunna se och dokumentera dessa kollisioner.

Genom att studera meteoroiders nedslag och antalet på månen kan vi bestämma hur många stenar som påverkar (påverkat) dess yta och hur ofta detta sker (skett). Det kan även ge kunskap om hur ofta nedslag sker i Jordens atmosfär och vilka eventuella effekter detta har (eller haft) här. 

Bilden är på månen.

Blå kristaller funna från solens första svåra tid innan sin tillblivelse och Jordens 50 miljoner år senare.

Solen skapades för  4,6 miljarder från en nebulosas  gas. Därefter tog det ungefär 50 miljoner år innan också  jorden bildades. Då solen är äldre än jorden är det svårt att hitta fysiska objekt som fanns runt solen dess första miljoner år av sin existens. Det är svårt att skilja  material tidsmässigt från det som bildades då Jorden o planeterna  kom till.

 Men i en ny studie publicerat i Nature astronomi har mycket små blå kristaller instängd i meteoriter avslöjat den tidens hemligheter (solens första existenstid). En turbulens tid.

Solen var mycket aktiv i sitt tidiga liv — den hade fler utbrott och gav ut en mer intensiv ström av laddade partiklar än idag.

De blå kristallerna är förmodligen de första mineraler som bildades i solsystemet.

Mikroskopiska isblå kristaller kallade hibonite 

 sammansättningen av dessa visar kemiska reaktioner som enbart kan ha uppstått i den tidiga solens energirika partiklar

Tiden då solen hade en massiv spiralformad skiva av gas omkring sig och var mer än 1500C het.

De större mineralrika blå korn funna i mycket gamla  meteoriter är endast ett par gånger diametern av ett hårstrå. När forskare tittar på en hög med dessa korn kallade habonitekorn under ett mikroskop framstår de som vackra ljusblå kristaller.  

Vid undersökning av kristallerna fanns där instängt helium och neon.

Detta kan inte förklaras än genom att de uppstod i den tidiga solens historia enligt gängse kunskaper idag enligt de forskare som tittat på fenomenet. Det är den enklaste förklaringen och därför den troligaste.

– Vad jag tycker är spännande är att detta berättar om villkoren i det tidigaste stadiet av solsystemet, och slutligen bekräftar en långvariga misstanke om hur det var då, säger Heck en av de forskare som varit involverad i projektet och tillägger . ”Om vi förstår det som skedde då bättre kommer vi att få en bättre förståelse av fysik och kemi av vår  värld av i dag”.

Ytterligare en upptäckt om verkligheten som man tror den utvecklats har troligen med detta bekräftats son riktig (min anm)

Strängteori eller knutteori vilket stämde i händelseförloppet vid Big Bang ? Om nu inte båda är fantasier feltänkta och något helt annat skedde om nu något skett alls.

Problemet med strängteorin är enligt vissa fysiker att den ger möjlighet till obegränsat antal universum i tid och rum.  Inte nog med det utan även att vart och ett kan ha helt skilda naturlagar.  För min del ser jag inget fel i detta.

Strängteorin beskriver materiens allra minsta byggstenar som endimensionella vibrerande strängar. Strängteorin säger därmed att elementarpartiklarna i vårt universum består av strängar. Strängar vilka vibrerar på olika sätt och det är dessa vibrationer som avgör en specifik observerad partikels arom, laddning, massa och spinn. Dessa händelser i strängen ger upphov till vilken partikel som då existerar. Strängen är endimensionell med en längd som sannolikt är en plancklängd   (se denna länk på hur mycket det innebär.

En sträng består inte av något och det finns därmed inget som är mindre än en sträng. Det tål att fundera över vad det betyder.

”Vi har två huvudtyper av strängar, den öppna och den slutna. Ändarna på den öppna strängen kan antingen vara fria eller sitta fast på en yta (bran). Den öppna strängen kan då röra sig över ytan men ej släppa taget från den.  Universum behöver då inte alls ha de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan 10 eller 11. Mer exakt har bosoniska strängteorier 26 dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla 10 eller 11 dimensioner”.  

Vissa teoretiker anser att teorin ej kan vara riktig med fler dimensioner om teorin om mörk energi ska kunna stämma eller existera. Den mörka energin anses vara den som utvidgar universum och ligger bakom ökningen av denna process. (men det finns teorier som säger att varken mörk energi eller mörk materia existerar utan är okända effekter från gravitation min anm) 

Men många strängteoriteoretiker hävdar dock fortfarande att teorin är den mest lovande för att driva Albert Einsteins dröm att förena hans allmänna Relativitetsteorin med kvantmekaniken vilken annars blir svår att förklara.

Nu har en grupp (teoretiska) fysiker nyligen förändrat universums skapelseberättelse. I en nyutarbetad teori förklarar de hur stoftet vid Big Bang slog knut på sig själv direkt efter stora smällen och därigenom uppstod de tre dimensioner vi alla lever i och allt i vårt universum existerar under.  Allt i rummet kan därför bestämmas utefter tre värden, Höjd, längd och bredd då världen är tredimensionell.  Tillägget tiden kan läggas till i förhållande till händelser som sker i tur och ordning i den tredimensionella världen.

Dessa tre rumsliga dimensioner framstår som helt uppenbara (självklara) för oss. Därför har forskarna genom århundradena sällan försökt undersöka varför universum är inrättat just så.

Men de ovannämnda fysikerna har nu lagt fram teorin som de ser som förklaring av fenomenet tre dimensioner. De påstår att universum har tre dimensioner för att det är fött ur ett exploderande nätverk av hoptrasslade knutar. Jag håller personligen dock på strängteorin denna nya idé är främmande och svår för mig att ta till mig.

 Vid Big Bang genomgick universum en extremt snabb utvidgning där inflationen, under vilken det nyfödda universum på bråkdelen av en sekund växte från att vara stort som en elektron plötsligt hade en volym som en fotboll (expansionen fortsatte och hur universum ser ut nu ser vi alla så gott vi kan med våra mänskliga sinnen).

När inflationen var över hade universum tre stora rumsliga dimensioner enligt ovan knutteori. 

Övergången från tio (strängteorin)  till tre dimensioner under utvidgningen överensstämmer med fysikernas modell för Big Bang men modellen innehåller ingen regelbundenhet som ger upphov till fenomenet och förklarar inte heller hur det inträffade.

År 2012 började fem fysiker fundera på detta, och nu har de kommit fram till ett möjligt svar. Fysikernas nya teori är baserad på traditionella teorier om Big Bang samt matematikens knutteori enligt vilken matematiska knutar enbart förekommer i tre dimensioner. Läs mer här om denna tankekonstruktion. 

Nasa har sänt upp planetfinnaren Tess den 25 juli började jakten. Jakten på bebodda planeter utanför vårt solsystem accelererar därmed.

TESS är ett rymdteleskop vilket efter att det sänts upp i maj i år sedan den 25 juli spanar efter livsdugliga planeter utanför vårt solsystem. Tessprojektet är därmed igång och ska om allt stämmer pågå i två år framåt.

Uppdraget ska koncentreras på undersökning av de ljusstarkaste stjärnorna (och deras planeter)  nära jorden (över 200 000 st) för detta ändamål ska Tess använda en uppsättning bredbildskameror för att utföra en all-sky-undersökning.

Därigenom blir det möjligt att studera massan, storleken, densiteten och banan i en stor mängd av små planeter inklusive ett urval av steniga planeter i stjärnornas beboeliga zoner.

 Denna nya planetjaktsatellit kommer att försöka fylla det som den tidigare planetjagaren teleskopet  Kepler vilket upptäckt ca 2650 exoplaneter inte hade kapacitet för då detta enbart kunde iaktta en begränsad yta av rymden

 TESS däremot kan avsöka betydligt större ytor av rymden. Men kommer att fokusera på de 200.000 ljusstarkaste stjärnorna från dess omloppsbana.

Cirka 1 600 nya exoplaneter tror man ska identifieras vilka sedan  kommer att bli föremål för uppföljningsstudier av James Webb Space Telescope.

Tess förutspås vara extremt kraftfullt och kunna studera exoplaneter och deras atmosfärer i mycket större detalj än Kepler tidigare kunnat.

Jakten på liv därute fortsätter därmed med oförminskad styrka eller kanske bättre uttryckt accelererad styrka.

Bild på Tess eller som den heter i sin helhet Transiting Exoplanet Survey Satellite.

Nyfiken på om solen alstrar ljud? Det går att höra ljudet.

Solen är en stjärna i centrum av vårt solsystem och är av en relativt vanlig typ av stjärna i universum bildad för ca 4,6 miljarder år.

Nu har rymdorganisationen (ESA) och NASAs Solar och Heliospheric Observatory (SOHO) med hjälp av insamlad data under 20 år gjort det möjligt att lyssna på de dynamiska rörelserna i solens inre. Rörelser av solutbrott, solslingors rörelser, vågrörelser och annat. Med dessa data har forskare gjort det möjligt för oss att utveckla instrument till att  lyssna på ljudet  av solen.

Det visar sig nu att solen ger ifrån sig ett lågt pulserande hjärtslagsljud. Genom  att lyssna på solen ges vetenskapsmän ett nytt sätt att observera och studera inte bara jordens sol utan även andra stjärnor i universum och genom detta upptäcka skillnader mellan stjärnors ljud och vad detta kan betyda om en viss stjärna jämfört med vår sol.

För att skapa ljudklippet vilket man kan höra på genom länken här behandlade forskaren Alexander Kosovichev från Stanford University 40 dagars data från SOHOs Michelson Doppler Imager (MDI). Vid bearbetning av vibrationerna avlägsnade han effekter från rymdfarkostens rörelser. Och fick ljudet att göras hörbart för mänskliga öron.

Med detta konstiga men lugnande solljud kan forskare nu höra hur solens material rör sig. Vi börjar därmed att bättre förstå solen och komplexiteten i solens händelser. Ljudet ger oss ett öra in i vår sol och i andra stjärnor när vi undersöker dem på samma vis.

På Io en av Jupiters månar och det kanske unikaste objektet i solsystemet har Juno gjort ytterligare ett fynd

Io är den tredje största av Jupiters månar med en yta olik alla andra kända himlakroppars i vårt solsystem (se bild ovan).

Forskarna som först såg bilderna från Voyager 1 vilken sändes upp  1977  den första rymdfarkost som kom i närheten av månen Io fick astronomer att häpna över utseendet av månen när fotona kom till Jorden.

Förväntningarna var att se nedslagskratrar och att räkna antalet nedslagskratrar från meteorer av samma slag som ex gjorts på vår måne per areaenhet för att därefter beräkna åldern av Ios yta misslyckades. Detta på grund av att de såg enbart ett fåtal sådana och om dessa egentligen var nedslagskratrar var osäkert.

Istället för nedslagskratrar hittade Voyager 1 hundratals vulkankratrar. Några av dem var aktiva vulkaner.

Från Voyager 1 togs foton av eruptioner där 300 km höga moln av aska kunde ses. Även nästa Voyagersond Voyager 2 vilken även den sändes upp 1977 visade samma resultat (obs följ gärna medföljande länkar av dessas färd och se var de finns idag de är ännu i arbete) .

Därefter sändes 1989  rymdsonden Galileo upp. Galileo kunde utforska Io mer i detalj och mätte  utförligt Io:s yta. Det kom då fram att lavaströmmarna där var betydligt varmare än de som flöt på jorden. Innehållet i dessa var enligt de mätningar som gjordes av Galileo troligen bestående av magnesium och järn.

Detta till motsatta resultat från analysering av Voyagers bilder vilka vilseledde forskarna att tro att lavan som flöt på Ios yta mest bestod av olika föreningar av smält svavel.

Men erfarenhetsmässigt var det konstigt att det skulle vara smält svavel då strömmarna var för heta för att detta skulle vara rätt.

 En ny idé i dag är dock att Ios lava består av smält silikatsten. Men nyligen gjorda observationer med Hubbleteleskopet tyder även på att materialet kan vara rikt på natrium.

Men det betyder inte att alla dessa påståenden och mätningar är motsägelsefulla. Det kan vara varierande material på olika platser. Vissa av de hetaste punkterna på Io når temperaturer på 1227C medan medeltemperaturen är ca -143C på ytan.

Dessa heta platser är den huvudsakliga mekanismen där  Io förlorar sin inre värme. Insamlade data av NASA'S Juno vilken sändes upp 2011 med ett instrument med namnet  Jovian infraröd Auroral Mapper (JIRAM) visade  att det fanns en hittills oupptäckt värmekälla vid dess sydpol. En vulkan.

 Dessa  IR-data vilka samlades in den16 dec 2017 när Juno var 470.000 kilometer från månen visar detta. Denna nya heta punkt vilken JIRAM fann är ca 300 kilometer från närmaste tidigare kartlagt värmepunkt, sade Alessandro Mura, en Juno Co-Investigator från Institutet för astrofysik i Rom.

Detta fynd indikerar på en hittills okänd vulkan. Men det är ännu ej bevisats. Enbart värmepunkten är upptäckt inte dess källa.

Jag tycker själv att Io har en unik gul nyans och att den ser väldigt annorlunda ut mot andra objekt därute i vårt solsystem. De är vacker på sitt vis.

Gränsen mellan Jordens yttersta atmosfär och rymden är numera ca 2 mil kortare. Innebär i värsta fall krigsrisk.

Gränsdragningar är svårt. Vad ska man utgå från eller till.

De olika skikten av atmosfären sträcker sig enligt gängse regler 10 mil upp från havsytan. Upptill denna nivå är ett lands territorium därefter är det internationell rymd.

Men nya mätningar och forskning säger att detta inte stämmer utan rymden ska definieras redan från 8 mils höjd.  

Nu undrar säkert en del vad det har för betydelse om gränsen mellan jorden och rymden är 20 % mindre om det inte gör att vi får det sämre här på Jorden. Den har ju i så fall alltid haft denna gräns om nu inget har minskat denna av någon anledning som känns hotande. Men inget visar på detta.

 Problemet är istället att det måste accepteras av alla stater för att det i framtiden inte ska ske politiska eller territoriella  schismer. 

Luftrummet för en stat sträcker sig uppåt dit rymden tar vid utanför detta får inte militära vapensystem finnas. Om ex en satellit finns i luftrummet som en stat äger är det ok eller om den är fredlig i internationell rymd är det även ok. Men skulle den vara av militär art och finnas i den internationella rymden är det ett brott och en provokation. Militära farkoster kan ses som krigshot.

Förändringar av nuvarande regler skulle fodra förhandlingar av skilda slag och nya schismer stater emellan. Se bara hur klimatavtalen sluts och upplöses och förhandlas om. Därför anses att dessa nya rön knappast kommer att uppmärksammas mer än som en rapport och de regler som idag gäller mellan stater och i rymden förblir som de är.

Något som däremot  behöver förhandlas om är nedskräpningen av rymden i Jordens närområde.

Det finns minst två planeter därute med en täthet lik sockervadd.

I närheten vid Stjärnbilden Lyran finns den unga stjärnan Kepler 51 på ett avstånd av ca 1400 ljusår från oss.

Omkring denna stjärna finns de nybildade planeterna Kepler 51b-d. Den upptäckt vi här ska se på är dock enbart om Kepler51b och d. A ska ses som moderstjärnan.

De två planeterna Kepler51 b och d kretsar kring en ung stjärna. Kepler 51 är endast ca 500 miljoner år gammal och lika unga är planeterna världar nästan lika stora som gasjättarna runt vår sol. Deras vikt Kepler51 b och d är dock  mindre än 10 gånger Jordens massa.

Deras upptäckt gjordes av NASA: s Kepler Space Telescope. Det som förvånar är att de har en massa (densitet) som kan jämföras med sockervadd. Inte så trevligt att landa i.

Teleskopet fann  att den uppsvällda atmosfären på planeterna troligtvis innehöll ett töcken som sträcker sig högt över deras yta. Detta gör att de klassificeras som mycket sällsynta. Inga planeter har utöver dessa hittats tidigare med lika låg densitet, sade Jessica Roberts på 232:a halvårsmötet mötet för American Astronomical Society i Denver. 

Alla tre planeterna även Kepler 51c har en utbuktande atmosfär men denna har inte ingått i studien. Planeterna upptäcktes första gången 2011.

I vårt solsystem är enbart en måne av någon likhet med dessa planeter. Saturnus måne Titan vilken har en atmosfär mest bestående av kväve.

Kepler-51b har en massa dubbelt så stor som jorden och en radie som är ungefär sju gånger större. Den kretsar kring sin sol med ett varv per 45 dagar.

Kepler 51d har en omloppstid runt solen på 130 dagar och dess storlek är ca 7,5 gånger Jordens med en radie som är nästan tio gånger större än Jordens. 

Det tredje syskonet, Kepler - 51c, tar 85 dagar att resa runt stjärnan och är ungefär fyra gånger radien av jorden.

Läs mer här om teorin om varför denna låga densitet finns här och troligen även på andra unga exoplaneter i universum. 

Bild på Keplerteleskopet vilket använts i denna undersökning tillsammans med Hubbleteleskopet. OBS: Keplerteleskopet  börjar nu bli gammalt och dess batterier tros lägga av inom några månader nu. Den har snart gjort sitt däruppe i jakten på livsdugliga exoplaneter.  

I juli bekräftades upptäckten av en stor sjö under Mars Yta.

Enbart ca en mil under ytan i området vid Sydpolens is på Mars finns en reservoar av  saltvatten. Denna sjö upptäcktes  genom radarsignaler från Farkosten Mars  Express vilken kretsat runt Mars sedan 2003  och bekräftas nu genom datainsamling och analys av dessa.

Troligen är det en issörja då temperaturen ligger under -55C på ytan.

Sjön är ca 20 km bred som mest men troligen inte mer än ca en meter djup. Denna upptäckt är den senaste av indicier som antyder att vatten inte var endast närvarande på Mars i ett tidigare skede utan fortfarande finns på vissa platser.

Resultaten av existensen av denna sjö skulle om bekräftas av framtida observationer vara den viktigaste upptäckten av flytande vatten på Mars hittills och då platsen för att söka liv i.

Men det måste göras av människor på plats en gång med utrustning för att komma ner till vattnet för provtagningar och analyser. Den som lever får se om nu inget händer på Jorden vilket omöjliggör framtida rymdprojekt.

Två instrument varav ett nytt för att söka efter liv därute i universum

Antalet grupper som aktivt bedriver sökandet efter tecken på intelligent liv utanför jorden har ökat betydligt under senare år. En organisation som bedriver bland annat detta för NASA:s räkning är SETI. Där bland annat en programvara finns för allmänheten att ladda ner för att hjälpa forskare att söka signaler av skilda slag från okända källor med hjälp av sin egen dator. Men mycket annat ingår i detta projekt bland annat Keplerteleskopet.

Man söker radiosignaler och optiska signaler i första hand.

Idag finns även ett nytt verktyg kallat Rio.

Rio är ett verktyg för att tolka betydelsen av en signal. För detta ändamål används en skala där betydelsen klassificeras efter vilken konsekvens eller betydelse en signal kan ha och om denna eventuellt kan komma från en intelligens därute. Skalan är tiogradig. 

Sökningar efter ljus och ljudsignaler har pågått i ca 50 år utan resultat. Men troligen kommer vi aldrig att ge upp sökandet det finns oräkneliga platser att avsöka och nya metoder kommer säkert som resulterar i att  allt måste göras om igen.

Men hoppfullt är det inte anser jag. Men hoppet är det sista som lämnar nyfikna astronomer och säkert mänskligheten också

En av de intressantaste månarna är Europa men vi kan missa ev livsformer där även när vi söker efter det på plats.

Det kommer under 2020-talet att sändas en sond till en av de intressantaste platserna i vårt solsystem i sökandet efter liv. Jupiters istäckta måne Europa.

Is under vilket vatten uppvärmt av vulkanism finns och vilket kan ha en temperatur vilket gör att liv kan finnas där.

Knappast i högre form men enklare livsformer.

Prover i detta vatten är målet för den sond som kommer dit under nästa decennium om planerna håller. Det gäller då att ta prover på isen men även komma under isens täcke för provtagning.

Livsformer kan finnas bara några cm ner i vattnet men risken finns att man måste gå djupt ner för att finna det. Ner till botten då det kan finnas enbart där (om det finns) och kanske enbart på några platser. Det blir då ett lotteri eller slumpartat om vi finner det eller inte (om det finns).

Detta kan göra att det är slumpen som avgör om vi borrar och tar prover på rätt plats. Om inte missar vi det liv som kan finnas.

Det är därför möjligt att det liv som kan finnas inte hittas vid en undersökning på plats. Slump, tur och beräkningar av trolig plats är därför viktigt vid att bestämma var prover ska tas. Men likväl kan allt få det att bli fel plats på fel tidpunkt och vi därmed inte hittar det som söks och finns om det existerar.

Bilden är på månen Europa och dess istäckta ytan med alla dess issprickor.

Månen kan under en tid ha varit beboelig och liv kunnat existera.

Mycket talar för att månen

både haft flytande vatten och en tät atmosfär under miljoner år. Det antas även att månens yta då var under en tid  beboelig för liv och  innehöll de byggstenar som krävs för liv. Men om livet någonsin uppstod på månen eller kom dit någon annanstans från är ytterst spekulativt.

För att få reda på mer om detta måste stora grundliga undersökningar en gång göras på plats. Men laboratorieundersökningar där månmiljön kopierats visar att det var möjligt för liv där under den tid det handlar om. Obs den tiden är inte nutid utan  ca 3 miljarder bakåt i tiden och under denna tidsrymd några miljoner år av denna.

En tid vilken även fanns på Mars

enligt de beräkningar man gjort. Så även där kan livsmiljöer ha kunnat funnits under en begränsad tid för miljarder år sedan.

Studier hittills av vulkaniskt material från månen visar även att det kan finnas mycket vatten kvar under ytan vid polerna.

Den atmosfär vilken en gång fanns kan ha haft sitt ursprung från vulkangaser. En atmosfär av en tjocklek lika stor som vatten vilket fått den att bli kvar på ytan i miljoner år fastän tyngdkraften är så svag på månen. Samma sak anses kunna ha skett på Mars. Oceaner av djup upp till 1 km kan ha funnits på Mars o månen.

Erosion och minskad vulkanism har dock efterhand minskat påfyllning av atmosfären och vattnet och den låga tyngdkraften har då inte kunnat hålla kvar atmosfär och vatten utan detta har försvunnit ut i rymden efterhand. Men något av vattnet har troligen även sipprat ner i berggrunden. Det är detta vi letar efter idag vid månens poler och under Mars där händelseförloppet troligen varit detsamma.

Nog blir det spännande den dag vi får möjlighet att grundligt undersöka båda objekten i jakten på spår av livsformer som kan ha funnits troligen i form av mycket enkelt sådant för miljarder år sedan. Den dagen får vi bekräftelse på om vi haft rätt eller fel i våra antaganden.

Sedna dvärgplaneten vilken verkar komma från samma nebulosa som vår sol

Sedna är en dvärgplanet vilken finns  Kuiperbältet, 13 miljarder kilometer från jorden. Det innebär ca 3 gånger så långt bort som Neptunus finns från oss.  Där ute finns även kända kometer som befinner sig längre bort än Sedna, men de är för svaga för att kunna observeras. Det tar ungefär 10 800 år för Sedna att kretsa ett varv kring solen.

Sedna har en mycket avlång omloppsbana runt solen. Den troligaste förklaringen till detta är att Sedna en gång blivit störd av en stjärna som passerade i dess närområde. En av de stjärnor vilka bildades av samma kollapsande nebulosa som vår sol.

Denna förklaring är troligast av ett antal andra som teoretiserats fram.

Sedna är det mest avlägsna objektet i solsystemet som kunnat observeras.

Den är det fjärde största objekt man funnit ute i Kuiperbältet efter Eris, Pluto samt Makemake. Dess temperatur överstiger aldrig -250C.

Observationer vilka gjorts från ESO i Chile  visar även att Sedna är ett av de rödaste objekten i solsystemet nästan lika röd som Mars. Det gör att det troligen har samma slag av ytmaterial som Mars.

Teorin om en passerande stjärna vilken stört Sedna har i ett nytt arbete än mer visat sig sann. Se medföljande länk om detta arbete. Därför kan vi nog lämna tidigare teorier om Sednas mystiska bana som förklarad.

Mycket finns ännu att upptäcka och gränsen mellan dvärgplanet och planet diskuteras åter. Tidigare var Pluto kvalificerad som en planet men har nu blivit klassificerad som dvärgplanet. Men  gränsen ska dras diskuteras vidare så kanske Pluto snart blir en planet igen. Vi har ju även månar som är större än planeten Merkurius ex Ganymedes runt Jupiter. Men de blir säkert fortsatt kvalificerade som månar då de kretsar runt en redan kvalificerad planet.

Sista ordet är knappast sagt. En dag får kanske Pluto åter planetstatus. Likt Eris även borde få vilken även denna är en dvärgplanet snäppet större än Pluto.

Bilden är en konstnärs bild av Sedna.