Gränslöst eller gräns varifrån materialintag i svarta hål uppstår

Tre fysiker vid Ohio State University anser att svarta hål är som strängar med en omättlig aptit för att dra åt sig materia.

Den klassiska teorin om svarta hål är att det är ett objekt med en horisont (gräns) där materia som passerar in i denna inte kan undfly igen.

Denna gräns varifrån tid och rum inte finns och inget kan fly (ej heller ljus)  är ett tomt område varifrån materia pressades in mot dess lilla otroligt fasta kärnpunkt.

Med strängteorin inblandad  istället är det svarta hålet enligt ovanstående forskare mer som en planet. Massan i planeten spridd sig över helheten och det finns ingen horisont (gräns på början av det svarta hålet).  Det finns med andra ord ingen gräns utöver därifrån något får kontakt och fångas in om man vill se detta som hålets gräns.

Med strängteorin är det svarta hålet en planet uppbyggd av strängar utan gräns vilket efterhand ökar i omfång.

Tankarna känns igen från vissa teorier där man säger att svarta hål slukar allt och varandra och kanske till slut hela universum och blir ett enda svart hål efterhand och blir allt starkare och större för att dra in materia och ljus.(min anm)

Mathur och hans kollegor publicerade första gången sin strängteori 2004. 

Under 2012 hävdade forskare vid University of California Santa Barbara att ett svart hål är omgivet av en "brandvägg" som skulle bränna upp den som kom in i denna innan den hade en chans att  konsumeras av det svarta hålet.  

Deras beräkningar beskrivna i Journal of High Energy Physics - visade sannolikheten för att materien brändes innan den går in i ett svart hål blir mindre när ett svart hål blir större. Detta är en teori som jag anser långsökt och för mig mycket otrolig för att vara sann.

Växande svarta hål över tid är dock något jag kan se som mycket möjligt och sanning. Men inget kan med säkerhet sägas om vad som är sant eller falskt.

Det är mycket som måste stämma för att liv ska uppstå. Men universum är nästintill gränslöst så att vi kom till är kanske inte så konstigt och inte heller om vi är ensamma.

För att liv eller DNA som kan skapa liv ska kunna finnas som vi känner det måste det finnas fosfat i olika grupperingar. Fosfat är kommen ur fosfor. Fosfor i sin tur är en produkt kommen från supernovor.

Livet på Jorden är därmed ett resultat av fosfor från en supernova vilkens restprodukter med fosforsalter träffat Jorden.

Så vi har kommit till på rätt plats, för att idag finnas till. Rättare uttryckt, Jorden fanns på rätt avstånd från sin sol och träffades av fosforsalter från en supernova i vars riktning Jorden låg.

Låter kanske inte så upphetsande då supernovor  händer i vår Vintergata ca tre gånger per tusen år. Men att vårt solsystem skulle finnas i närheten av en var ändå inget som var givet.

Nu kommer forskningsresultat som visar att merparten av supernovor inte producerar fosforsalter. Då börjar man fundera över hur mycket som måste ha stämt av alla slag för att vi idag ska finnas till. Utöver det har vi skyddande bälten runt vår planet så vi inte stråldödas. Otroligt mycket ska stämma för att det ska vara slumpen att vi är här men likväl anser många det är så eller var en naturlig utveckling.

Jaha, låt var och en tro som den vill men mycket slump har det då varit. Naturlig utveckling genom evolution påstås det men man glömmer då att evolution även måste starta eller finnas en anledning till att börja.

Vad är då en människa? Kanske vi inte är något mer än andra varelser, mer än i vår egen världsuppfattning. Se på vilken djurart som helst de lever med de sina och förstår dem men inga andra arter.

Många skaffar revir där ingen hänsyn tas till andra arter bara sin egen och i dessa revir finns revir av andra arter.

Kanske vi människor även är en revirskapande art vilken kan producera ting av materia och sociala sammanhang (som städer och stater) men vad säger det om oss? Inte mycket som art enbart att det utmärker arten människa.

Vi tror oss tänka fritt men säkert är fritt tänkande något alla arter anser sig göra ingen art känner sig som att de gör något på instinkt utan de gör bara det naturligt likt vi gör när vi stoppar något i munnen och äter eller tömmer tarm o blåsa.

Universum verkar gränslöst stort i tid och rum.

Citat: vår galax, Vintergatan, är en del av ett gigantiskt kluster av galaxer. Klustret går under namnet Laniakea--- Det finns ett superkluster till (om man zoomar ut en aning). Det går under namnet Perseus-Pisces och är en granne till Laniakea--- Men vi är inte klara där, vi zoomar ut en gång till. Laniakea och Perseus-Pisces är bara små pluttar i ett universum som består av enorma avstånd och ett oklart antal galaxkluster..Slut citat.

Finns gränsen på hur stort vårt universum är? Det verkar inte så. Kan vårt universum även vara ett av otaliga universum där tiden är gränsen för dessa universum  i plats i otaliga dimensioner.

 

I så fall finns inget slut. Tid uppdelad i då och nu existerande samtidigt gör tiden gränslös. Den kan då uppdelas i hur många små eller stora intervall som helst.

Vår verklighet är en gåta. Så är även vår existens.