I bana runt Mars finns en asteroid som kan vara en borttappad tvilling till vår måne.

 

Asteroiden i fråga, kallad (101429) 1998 VF31, är en del av en grupp trojanska asteroider som delar Mars omloppsbana. De flesta av trojanska asteroider vi känner till delar Jupiters omloppsbana. Men även andra planeter har trojaner inklusive Mars och jorden. Trojaner är asteroider som följer ex Jordens bana. Vad som gör (101429) 1998 VF31 (hädanefter kallad '101429) intressant är att bland den röda planetens övriga trojaner (de som följer efter Mars när den kretsar kring solen) är 101429 unik. De övriga kallas L5 Mars trojaner och tillhör den så kallade Eureka-familjen. En familj bestående av 5261 Eureka-trojaner. Sten av olika storlek.

"Spektrumet från denna asteroid verkar vara nästan helt likt vår månes spektrum liksom dess utseende med kratrar och berg " förklarar AOP astrokemist Galin Borisov. Jag (min anm) ser dock inte detta som bevis för en borttappad tvilling eller bit av månen utan mer som slumpartat. Det bör finnas fler asteroider som liknar ex vår måne i vårt solsystem i spektrum och utseende då allt har samma bakgrund i tid och rum.

Även om vi inte kan vara säker ännu varför anser forskarna att det är rimligt att anta att denna trojans ursprung började någonstans långt borta från den röda planeten och de övriga stenarna här. Den kan vara ett fragment av vår månes ursprungliga fasta skorpa säger de.

”Om det är sant är frågan hur '101429,  månens sedan länge förlorade tvilling hamnade som en trojan i Mars bana? Det tidiga solsystemet var dock mycket annorlunda än hur det är idag", förklarar huvudförfattaren till studien, AOP-astronomen Apostolos Christou.

"Utrymmet mellan de nybildade planeterna var fullt av skräp och kollisioner var vanligt förekommande. Stora asteroider slog ständigt ner på månen och de andra planeterna. En skärva från en sådan kollision kan ha nått Mars omloppsbana när planeten fortfarande höll på att bildas och var instängd i sina egna trojanska moln."

Det är en fängslande idé, men forskarna säger även att det inte är den enda förklaringen till 101429 förflutna. Det är också möjligt, och kanske mer troligt att trojanen istället är ett fragment av Mars. En bit som kastats upp vid en kollision med den röda planeten; eller kan det vara en vanlig asteroid som genom vittring och processer av solstrålning ser ut precis som månen.

Det (min anm.) sista antagandet tror jag är sanningen.

Bild Asteroiden (101429) 1998 VF31 som den korsar Mars bana grön markering. Bild från vikipedia.

Räkning pågår av hur många kratrar det finns på Jorden.

 

Dr. Thomas Kenkmann är geolog och professor vid Universitetet i Freiburg's på Institute of Earth and Environmental Sciences. Han har tillsammans med mineralog Professor Dr. Wolf Uwe Reimold från University of Brasilia i Brasilien och Dr Manfred Gottwald från German Aerospace Center (DLR) publicerat en atlas som ger en  översikt över alla kända nedslagskratrar på varje kontinent på jorden.

De presenterar mer än 200 nedslagsplatser i högupplösta topografiska kartor och satellitbilder, komplett med detaljerade geologiska beskrivningar och fotografier av kraterstrukturerna och stenarna i dessa. De beskriver även de väsentligt kända och teoretiska detaljerna i varje nedslag.

En intressant atlas som (min anm.) jag inte funnit på nätet. Men hoppas kommer att publiceras.

Bild Europas största nedslagskrater finns i Sverige i landskapet Dalarna. Den kallas Siljansringen och är 52 km i diameter. Den finns vid sjön Siljan. Kartbild som visar konturen av kratern bilden hämtad från vikipedia.

Ny teori visar att vi i undersökandet av en exoplanet skulle kunna se mörk materia på denna

 

Den mörka materian antas stå för 80% av all materia i universum och är osynlig och enbart detekterbara genom den svaga gravitationskraft på omgivningen (om det nu är okänd materia som ger denna effekt).

I en ny studie visas att mörk materia kanske kan upptäckas på exoplaneter som kretsar kring avlägsna solar närma galaxens centrum.

I studien diskuteras att i vissa situationer kan mörk materia samla sig i kärnan av ett massivt objekt i detta fall en exoplanet och där som effekt frigöra energi i form av värme. Nu hoppas  astronomer i ett nytt forskningsprogram att söka efter denna mörka materias effekt.

Mörk materias historia gå tillbaks till 1970-talet då astronom Vera Rubin såg något märkligt i galaxers roterande. Rubin fann att stjärnor kretsade runt i vintergatan alldeles för snabbt med tanke på hur mycket synlig materia det fanns. Hon kom då fram till att om du lägger upp gravitationsdragningen av allt vi kan se i en galax och sedan observerar rotationshastigheten i galaxen borde dessa slitits itu för miljarder år sedan. Men då detta inte skett måste någon okänd form av materia finnas som ger en sammanhållande effekt.

Min uppfattning (min anm.) är att om det finns mörk materia finns det mörk energi. Men jag tror att det som vi ser är en effekt av vanlig materia och energi som vi ännu inte förstår.  

Under årtiondena sedan Rubins upptäckt har fler mysterier hopat sig. Gasen inuti galaxhopar är för het för kända processer från materia och energi. Galaxer rör sig för fort. Universum har för många storskaliga strukturer med tanke på universums ålder. Strålning från det tidiga universum är för ojämnt fördelad för att kunna förklaras av materia ensamt Kanske (min anm.) vi skulle lägga mer energi i att förstå detta som effekt av gravitation.  Ljuset från avlägsna bakgrundsgalaxers kurvor är för starkt när de passerar nära massiva galaxhopar för att förklaras med den kunskap vi har i dag om materia och energi.

Baserat på datorsimuleringar av gigantiska kluster av galaxer med beräkning av mörk materias existens förväntar vi oss att den finns mer in  mot centrum i galaxer och i allmänhet tunnare längre ut  från dessa centra. Och att det är dessa skillnader i mörk materias densitet i en galax som kan hjälpa astronomer identifiera detta mystiska ämnes effekt på en exoplanet. Mörk materia är utspridd genom hela Vintergatan. Exoplaneter har vi hittat tusentals av i omloppsbana runt avlägsna solar. Flertalet av Kepler Space Telescope och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS).

 

Faktum är att de tusentals bekräftade exoplaneter som hittills hittats bara utgör en liten andel av alla möjliga världar. Bara i Vintergatan varierar uppskattningarna av det verkliga antalet exoplaneter från det extrema antalet av 300 miljarder till 1 biljon.

Ibland antas mörk materia och vanlig materia interagera vilket gör att den mörka materian för över en del av sin energi till den normala materian vilket saktar ner dess rörelse på grund av den  mörka materian i processen. Dessa interaktioner är särskilt vanliga när två saker händer: det finns en stor tät koncentration av normal materia som fungerar som en gravitationsfälla för mörk materia och det finns massor av mörk materia som flyter runt.

Dessa två kriterier skulle kunna uppfyllas på exoplaneter nära Vintergatans centrum. Den mörka materians densitet i dessa områden är mycket högre än den är runt solsystemet och stora planeter (Jupiter-storlek och uppåt) och kan samla mörk materia partiklar i sina kärnor. Den skulle göra detta genom sin gravitation. I högdensitetsmiljöer kan den normala materian dra den mörka materian till sitt centrum.

 

Dessa interaktioner skulle inte bara sakta ner den mörka materians rörelse det skulle även värma upp planeten. Mörk materia anses även interagera med sig självt i vissa fall och förintas i en kort blixt av energi. Denna energi skulle vara för svag för att se direkt men under loppet av miljarder år skulle dessa ihållande blixtar från otaliga interaktioner kunna bidra med till en extra källa av värme till planeten.

 

Slutresultatet blir då enligt forskningen att planeter närmare centrum av galaxen kan uppleva en betydande mängd uppvärmning från mörk materia vilket får temperaturen att stiga med tusentals grader.

 

För att testa denna teori måste vi ta temperaturerna på många exoplaneter. Det blir ett av de uppdrag som James Webb Space Telescope (JWST) är inställd för att klara av då  detta kommer upp i rymden i oktober 2021.

 

Forskarna noterade att JWST har precis tillräcklig känslighet (att både registrera temperaturer på exoplaneter och i sökandet tillräckligt nära det galaktiska centrumet) för att finna om denna effekt av mörk materia är verklig. Om så bör vi kunna se en distinkt och märkbar uppvärmning av planeter ju närmare de är till det galaktiska centrumet i en galax.

Bild från pixabuy.com. Tycker det fascinerande att se på bilder som är vad vi idag anser är fantasiplatser därute.

Ytterligare ett HW Virginis-typsystem upptäckt därute

 

Ett internationellt team av astronomer har rapporterat upptäckten av ett nytt förmörkelse-binärt system med hjälp av data från numera det  pensionerade NASA: s rymdteleskop Keplers långvariga uppdrag i skande efter exoplaneter.

 Systemet, betecknat EPIC 216747137 är ett binärt (PCEB) av HW Virginis klass. HW Virginis är en förmörkelsevariabelbeteckning av HW Virginis-typ. Det första som upptäcktes finns i stjärnbilden Jungfrun. Systemet är prototypstjärnor (dubbelstjärnor) för en undergrupp av Algolvariabler där komponenterna i dubbelstjärnan är en het vit dvärg och en följeslagare som  en röd eller brun dvärg. Förmörkelsebinärer (EBs) är system som visar regelbundna ljusvariationer på grund av att en av stjärnorna passerar direkt framför sin följeslagare vilket ger en reflex.

På senare tid har ett stort antal tidigare ej kända HW Virginis-system upptäckts genom analys av  OGLE- och ATLAS-projekters ljuskurvor. Astronomer förväntar sig ännu fler upptäckter av sådana system med hjälp av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Kända HW Virginis binärer kan vara avgörande för att främja bättre kunskap om stjärnors utveckling, särskilt när det gäller EBs. 

Nu har en grupp astronomer under ledning av Roberto Silvotti på observatoriet i Turin i Italien rapporterat ytterligare ett objekt till listan över identifierade HW Virginis system. EPIC 216747137 blev beteckningen som observerades av Kepler under kampanj 7 av Keplers så kallade K2 uppdrag (sökning efter exoplaneter). HW Virginis-karaktären hos detta objekt bekräftades genom uppföljande observationer med hjälp av det sydafrikanska observatoriet (SAAO), La Silla-observatoriet och Det nordiskt optiska teleskopet (NOT).

Studien visade att EPIC 216747137 är ett förmörkelse-binärt system se ovan  bestående av en het utvecklad, lysande stjärna av sdOB spektralklass och en mindre het lågmasss M-dvärg följeslagare. Systemet finns cirka 2 900 ljusår bort och har en omloppsperiod på bara 3,87 timmar, vilket orsakar en stark reflektionseffekt från den sekundära stjärnan (den mindre heta M-dvärgen).

 

Den primära stjärnan har en radie på ca 0,21 solradier och är cirka 38 procent mindre massiv än vår sol. Den heta komponenten i systemet har en effektiv temperatur på cirka 40100 grader Celcius och rotationshastighet på en nivå av 51 km/s.

När det gäller den sekundära stjärnan har den en radie på nästan 0,14 sol radier och en massa på cirka 0,11 solmassor. M-dvärgen har en  temperatur på ca 2700 grader Celsius och är separerad från primärstjärnan med cirka 1,21 solradier.

Det som kan vara nytt i denna rapport (min anm.) för många är att det finns en stjärnobjektgrupp som kallas HW Virginis. En grupp som sällan nämns.

Bild från vikipedia på var den allra först upptäckta HW Virginis-typen finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild.

Rymden bortom vårt solsystem är fyllt av väte

 

Det är bara de två Voyager-skeppen som har varit där (och är där) och det tog än mer än 30 år av överljudsfartresor att komma dit, till interstellära rymden. Rymden bortanför vårt solsystem. Förbi Pluto genom det steniga Kuiperbältet och vidare för tillfället fyra gånger så långt bort just nu och färderna fortsätter.

I detta fantastiska ingenmansland trängs partiklar och ljus och 100 miljarder stjärnor tillsammans med rester från big bang. Detta är den interstellära rymden (tomrummet mellan stjärnor som intresserar här).

Mätningar från NASA: s New Horizons rymdfarkosten som besökte Pluto för några år sedan tog mätningar ut mot den tomma rymden och visade  hur densiteten såg ut.  Heliosfären (solvinden)  stöter bort laddade partiklar och påverkas av magnetfält. Mer än hälften av lokala interstellära gaser är neutrala vilket innebär att de har ett balanserat antal protoner och elektroner. När vi plöjer in i dem i det interstellära mediet skapas en vägg mot solvinden.

 

Det är som om du kör genom en tung dimma och bilen blir våt, säger Eric Christian, rymdfysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, MD. "När du springer, får dina kläder mer väta och det är saktar ner din hastighet (det blir mer motstånd).

"NASA: s New Horizons rymdfarkost, lanserades i januari 2006 var den som var bäst lämpad att mäta detta. Det är nu fem år sedan farkosten gjorde sitt möte med Pluto, där den fångade de första närbilderna av dvärgplaneten.

Här togs med hjälp av AWP-instrument mätresultat av solvinden och nu har dessa resultat jämförts med solvindens avtagande ut mot Voyagerfarkosternas bana i första hand Voyger2;s bana. Det har visat sig att det finns väte i det interstellära rummet överallt inte i kraftiga moln men likväl väte överallt.

Kanske inte helt överraskande (min anm.) väte var det första som uppstod eller bland det första vid BigBang. Att det finns rester av detta i olika koncentrationer i hela rymden är inte förvånande.

Bild Voyager 1 som sändes upp 1977 och nu finns därute bortanför vårt solsystem med en hälsning från mänskligheten till en eventuell upphittare långt därute i tid och rum.

Fler ska hålla koll på jordnära asteroider.

 

David Dunham arbetar vid International Occultation Timing Association (IOTA). En organisation som huvudsakligen består av hängivna amatörastronomer.  Marc Buie, Southwest Research Institute, är den samordnande organisationen som  tar emot insatserna från mängder av astronomer och ansvarar över  att  mer än 60 teleskop med kameror kommer in med uppgifter för bearbetning i det snävaste "område" som någonsin inrättats för att observera en ockultation (förmörkelse) av en ljusstark stjärna orsakad av den mystiska lilla aktiva asteroiden (3200) Phaethon  som finns i vårt solsystem.

 

Phaethons långsiktiga omloppsbana visar att den just nu inte utgör någon fara för jorden. Men det finns andra jordnära objekt (NEOs) som klassas som potentiellt mycket farliga i framtiden då dess banor kommer närmre oss.

Olika slag av teknik används nu mot och demonstreras mot Phaethon ockultation för att lära mer om hur övervakning av asteroider ska gå till mer effekt och att hitta dem. Det handlar om att lära mer om risker.

Något (min anm.) jag anser kan vara akut då ingen vet om en för oss ännu oupptäckt större asteroid är på kollisionskurs med jorden just nu.

Bild från vikimedia på ett mycket intressant diagram över aktiva rymduppdrag från 2018-2022 på rymduppdrag.

2600 organiska föreningar hittade i en meteorit som är 4,5 miljarder år gammal

 

Meteoriter är intressanta stenar med information från yttre rymden inom sig. Många anser att det var dessa som en gång kom med livets byggstenar till jorden då denna var ung.

Problemet är att hitta dem efter dess nedslag på jorden innan de förorenats av jordiskt  flytande vatten och markbundna mikrober vilket gör dem mycket mindre användbara i undersökningssyfte. Så när en meteorit föll ner på isen på en frusen sjö i Hamburg, Michigan i början av 2018 och återfanns inom två dagar av en meteoritjägare som sedan tog den till Field Museum i Chicago blev forskare intresserade.

De kom till museet för att studera det orörda exemplaret som inte borde vara infekterat av jordiskt material invändigt. Forskare identifierade nu otroliga 2600 organiska föreningar i meteoriten som mestadels var tunga, komplexa kolväten. Insikten att meteoriter innehåller organiska föreningar är inte ny, enligt Philipp Heck, intendent på Field Museum och huvudförfattare till studien.

Det ger än mer bevis till teorin som säger att liknande stenar kom med organiskt material till Jorden för miljarder år sedan och att materialet var utgångspunkten till livet på jorden av i dag.

Man kan likväl (min anm.) fråga sig var kom då de första organiska föreningarna från. Någonstans från rymdens djup? Från en sprängd planet därute? 2600 föreningar som här hittades är otroligt mycket. Jag undrar om inte en del kommit från jorden på dess nedfärd i atmosfären eller under de dygn stenen låg på isen. I vilket fall som helst är frågeställningen var kom livet från inte löst även om teorin om att det kom från meteoriter är sant. Enbart frågan hur det kom till jorden är då löst. Det skulle även ge teorin att liv är universellt ännu en anledning att tas på allvar.

Kartbild på sjön där meteoriten kraschade på isen i Hamburg, Michigan i januari 2018 namnet är Ore Lake.

Ensamma stjärnor därute.

 

I några uppsatser från  University of Michigan visas hur stjärnor med massan åtta gånger  eller mer av vår sols blivit ensamma stjärnor i universum efter att ha kastats ut ur sina stjärnkluster.

 "Ungefär en fjärdedel av alla massiva stjärnor verkar vara ensamma stjärnor och vi undrade varför," sade nyligen Johnny Dorigo Jones  en student under grundutbildning vid universitet. "Hur de visar sig vara isolerade, och hur de blev detta." Det är frågan )min anm.) man ställde sig vid universitetet.

 

Dorigo Jones visade i sin uppsats att de allra flesta massiva stjärnor i ensamhet är "runaways", eller stjärnor som kastats ut från kluster. "Eftersom massiva stjärnor kräver mycket material för att bildas fanns ofta en hel del mindre stjärnor omkring dem," beskrev Vargas-Salazar. "Mitt projekts fråga var specifikt hur många av dessa massiva stjärnor kunde ha bildats i stjärnkluster." Svaret man kom fram till var en fjärdedel.

Dorigo Jones undersökte hur massiva stjärnor matats ut från kluster. Han såg på de två olika mekanismer som producerar runaways (stjärnor som rymt) dynamisk utskjutning och binära supernova utkast.

I det första scenariot kastas massiva stjärnor ut från sina kluster med upp till 800000 km/h på grund av instabila omloppsbanor  och då troligast när det väl sker  på grund av instabilitet av gravitationen i närområdet och skedet går då i en otroligt hastig acceleration i utkastet. I det andra sceneriet kastas en massiv stjärna ut när ett binärt par innehåller en stjärna som exploderar och skjuter sin följeslagare ut i rymden (en supernova sker).

Varför bara väldigt massiva stjärnor åker ut kan man undra men kanske det är just dessa  massiva stjärnor av en viss massa som får gravitationsstörningar.  De som kastas ut från kluster vid en supernova är mer konkreta händelser som man kan ta till sig.

Bild mepixels.com vacker utblick ut i universum anser jag.

Hur många beboeliga planeter finns därute i universum

 

Ny forskning med hjälp av data från det numera nedlagda  Keplerteleskopet har resulterat i att det uppskattas finnas ca 300 miljoner potentiellt beboeliga planeter i vår galax. En del av dessa kan vara ganska nära enbart inom 30 ljusår från oss.

"Detta är första gången som alla bitar har satts ihop för att ge en tillförlitlig mätning av antalet potentiellt beboeliga planeter i galaxen," säger medförfattare till rapporten Jeff Coughlin exoplanetforskare vid SETI Institute och chef för Kepler's Science Office. Bitarna har satts ihop med hjälp av  Drake-ekvationen som beskriver de faktorer som ska övervägas när man uppskattar det potentiella antalet tekniskt avancerade civilisationer som kan finnas i galaxen. Drake-ekvationen anses vara en färdplan för astrobiologi och vägleder mycket av forskningen vid SETI-institutet.

 

För att utveckla en rimlig uppskattning såg forskarna på exoplaneter som i storlek liknar jorden och därmed mest sannolikt är steniga planeter likt jorden. De hade även som utgångspunkt solliknande stjärnor ungefär lika gamla som vår sol och som har ungefär samma temperatur. En annan faktor för beboelighet de hade var om planeten kan ha de förutsättningar som krävs för att där kan finnas flytande vatten.

Undersökningen innebar data från det nu nedlagda Keplerteleskopet. Men även data Europeiska rymdorganisationens Gaiateleskop användes. 

Genom att ta hänsyn till både Kepler- och Gaia-data återspeglar resultaten bättre mångfalden av stjärnor likande vår  sol och exoplaneter i vår galax.

 

"Att veta hur vanliga olika typer av planeter är, är oerhört värdefullt för utformningen av kommande exoplanet-finding uppdrag," sade medförfattare Michelle Kunimoto som arbetade med denna rapport efter avslutad doktorsexamen vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Massachusetts.

Det finns många planeter bara i vår galax (min anm.) där eventuellt liv kan finnas tänk då hur många eller otaliga galaxer det finns.

Bild från pxfuel.com av en planet som vad vi vet enbart existerar i fantasin.

På Centaur 2014 OG392 har upptäckts aktivitet

 

Centaurer är en klass av isiga planetoider (småplaneter) som roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus.

Ett team av astronomer, ledda av doktorand Colin Chandler vid Northern Arizona University's Astronomy and Planetary Science PhD program har tidigare i år tillkännagivit en upptäckt av aktivitet  från Centaur 2014 OG392 en planetoid som hittades 2014. "Vi upptäckte  ett sken  400000 km från 2014 OG392 som hade som ursprung från denna centaur.

Vår analys av sublimering av processer och dess dynamiska livstid på skenet tyder på att dess källa består av koldioxid och  eller ammoniak som de mest sannolika orsakerna till  aktiviteten. Vi utvecklade en ny teknik som kombinerar observationsmätningarna till exempel färgen och storleken av dammolnet (skenet) för att uppskatta sådana egenskaper som objektets flyktiga sublimering och omloppsdynamik."

Teamets forskning innebar att utveckla en sökalgoritm för att lokalisera om det finns mer av detsamma på tidigare arkivbilder av Centauren samt en uppföljande observationskampanj. Ett resultat av teamets upptäckt har gjort att Centaur nu har klassificerats om och nu är en komet och inte som en planetoid som tidigare och nu kommer att kallas "C/2014 OG392 (PANSTARRS) istället för 2014 OG392."

Kometens svanssken, moln av dammpartiklar och gas existerar trots att den kretsar i en region mellan Jupiter och Neptunus där det är för kallt för att vatten lätt ska sublimera eller övergå direkt från en fast massa till en gas och ge detta sken. Något som är unikt.

Endast 18 aktiva Kentaurer (planetoider) har upptäckts sedan 1927, och mycket om dem är fortfarande dåligt förstått. Att upptäcka aktivitet på eller från en Centaurer är utmanande eftersom de är svagt lysande i teleskop och är sällsynta. Kanske än fler centaurer är kometer.

Bild från vikipedia på var centaurer finns. Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet som börjar vid Pluto och bortåt i form av asteroider, kometer och småplaneter.

Älv-ljus kan ses i atmosfären på Jupiter

 

NASA: s soldrivna rymdsond Juno anlände till Jupiter 2016 efter att ha gjort en femårig resa. Sedan dess har den gjort 29 vetenskapliga överflygningar runt gasjätten där varje bana tar 53 dagar.

Sommaren 2019 upptäckte forskare på NASA vid arbete med data från Junos ultravioletta spektrografinstrument (UVS) något oväntat i form av en ljus, smal strimma av ultraviolett utsläpp som försvann som en blixt i Jupiters gashölje (atmosfär).

I datainsamlingen från Juno som analyseras har nu upptäckts att så kallade  "sprites" eller "älvor" dansar i den övre atmosfären på Jupiter. Det är första gången dessa ljusblixtar, oförutsägbara och extremt korta ses här. De uppstår på en höjd av 300 km vilket är högt över andra blixtoväder på Jupiter. Fenomenet kallas formellt övergående lysande händelser och har inte tidigare observerats på någon annan planet än jorden. Resultaten publicerades den 27 oktober 2020 i Journal of Geophysical Research Planets.

På Jorden utlöses de från blixtnedslag vid åskväder som går 1-2 km upp i atmosfären. De utlöses då på en  höljd av ca 100 kilometer över dessa intensiva åskväder och lyser upp en region av 20-40 km av himlen under några millisekunder (en bråkdel av den tid det tar att blinka med ett öga).

"Vi fortsätter att leta efter mer tecken på älvljus varje gång Juno gör en passering över Jupiter," sade Giles en av forskarna. – Nu när vi vet vad vi söker efter blir det lättare att hitta dem på Jupiter och även på andra planeter. Och att jämföra dessa ljusfenomen över Jupiter med dem här på jorden kommer att hjälpa oss att bättre förstå elektrisk aktivitet i planeters atmosfärer."

Jag (min anm.) undrar om de kan ha samband med fenomenet ljusklot. Dessa klot av ljus som ibland kan ses vid åskväder eller atmosfäriska spänningar och går i oväntade riktningar och snabba förändringskurser och ofta har tagits som UFO här på Jorden.

Bild från vikipedia på Jupiter.

Vatten hittat på månens dagsida

 

NASA:s stratosfäriskobservatorium för infraröd astronomi (SOFIA) har för första gången bekräftat fynd av vatten på månens solbelysta yta (dagsidan). Den sida som alltid är vänd mot Jorden.

Upptäckten visar att vatten finns över hela månens yta och inte är begränsat till  kalla skuggade platser. Tidigare har vatten hittats på månens skuggsida. Den sida som alltid är riktad bort från Jorden.

 Det är  i Clavius Crater, en av de största kratrarna som är synliga från jorden och som ligger på månens södra hemisfär vatten hittats.

"Vi hade indikationer från tidigare på att H2O (vatten) skulle kunna finnas på den solbelysta sidan av månen”, säger Paul Hertz, chef för astrofysiska divisionen vid Science Mission direktoratet vid NASA: s huvudkontor i Washington. "Nu vet vi att det finns där. Denna upptäckt utmanar vår förståelse av månens yta och väcker  frågor om resurser som är relevanta vid djuprymdsutforskning."

Jag (min anm.) ser det positiva i vattnets upptäckt på månen. Nu handlar det om att veta mängden och var eventuella vattenmagasin finns så det inte bara är ytterst lite vattenmolekyler som finns här i form av ett tunt lager på sina ställen. Vid resor kan om vattnet finns i större mängd detta tankas här eller användas på framtida rymdstationer på ytan. Men sedan vet vi inte om det är drickbart eller giftigt för människan. Men om så bör det kunna renas.

Bild från pxhere.com

LTT9779b en spännande exoplanet

 

NASA: s TESS-teleskop har uppdraget att hitta exoplaneter för att undersöka om de har en atmosfär. LTT9779b är en planet som TESS hittat 263 ljusår bort som kretsar kring en solliknande stjärna i ett solsystem med en ålder av 2 miljarder år vilken har detta.

LTT9779b är lite större än Neptunus och finns mycket nära sin sol. Ett år på denna planet är enbart 19 timmar långt (en runda runt solen tar denna tid).  Planeten finns i den så kallade "heta Neptunusöknen", området runt en sol där planeter med atmosfär inte borde kunna existera. Faktum är att de flesta exoplaneter som finns så nära sin sol antingen är gasjättar i storlek som Jupiter och Saturnus vilka har tillräckligt med massa för att behålla det mesta av sin atmosfär (gas) med hjälp av sin höga gravitation mot avdunstning från stjärnans värme  och gravitation eller små steniga exoplaneter som har förlorat sin atmosfär till stjärnan för länge sedan.

 "LTT9779b är en "medelstor" exoplanet som kretsar mycket nära sin stjärna (det tar bara 19 timmar att slutföra en bana) fast dess låga densitet visar det sig att planeten likväl har en atmosfär. En atmosfär som väger minst 10 procent av planetens massa, sägs från University of New Mexico Physics and Astronomy av biträdande professor Diana Dragomir som leder ett arbete som involverar mer än 25 institutioner. "Hot Neptunus är sällsynta och en i en sådan extrem miljö som den här gör det svårt att förklara dess atmosfär eftersom dess massa inte är tillräckligt stor för att hålla fast en atmosfär under en längre tid.

 LTT9779b fick oss att klia oss i huvudet (på grund av dess atmosfär min anm.) men det faktum att den har en atmosfär ger oss ett sällsynt sätt att undersöka denna typ av planet så vi bestämde oss för att undersöka den med ett annat teleskop," sa Dragomir och tillade. "För första gången mätte vi ljus som kommer från en planet som inte borde finnas!"

Efter att ha kombinerat observationer från Spitzer med en mätning av den sekundära förmörkelsen i TESS - observationer  i emissionsspektrumet på molekylär absorption i planetens atmosfär  tolkas det som kolmonoxid. Denna molekyl är inte oväntad i atmosfären på heta stora gasplaneter (heta Jupiters), men att hitta den i en het Neptunus kan ge ledtrådar om ursprunget till denna planet och hur den lyckades hålla fast vid sin atmosfär. Ett utmärkt mål för ytterligare undersökning med NASA:s kommande James Webb Space Telescope (JWST), som kan kontrollera om den observerade molekylärabsorptionen verkligen beror på kolmonoxid.

 

 "LTT9779 är ett superspännande mål en mycket sällsynt ädelsten i vår förståelse av heta Neptunuer. Vi tror att vi upptäckte kolmonoxid i dess atmosfär och att den permanenta dagssidan är mycket varm, medan mycket lite värme transporteras till nattsidan, säger Björn Benneke, professor vid Université de Montréal och medlem av Institutet för forskning om exoplaneter (iREx).

LTT9779 (min anm.) är en mindre gasplanet inte en stenplanet med atmosfär (kanske detta är förklaringen till dess atmosfärs behållande) . Men kan atmosfärens behållande vid planeten (gasen) bero på att solsystemet ännu är ungt? Kanske gasen efterhand försvinner. Vi kan ju se på Mars en stenplanet visserligen men en gång hade denna planet mer atmosfär enligt vad man anser. Men genom tiden försvann denna ut i rymden och då ska vi komma ihåg att vårt solsystem är dubbelt så gammalt som ovanstående. Troligen har Merkurius även haft atmosfär en tid. Venus har det ännu men det är en annan historia.

Bild vikipedia på ett gränslöst universum.

Magnetar SGR 1935+2154 sänder ut radiosignaler igen

 

Magnetarer känner vi enbart till 24 st. De är en typ av neutronstjärna. En kollapsad kärna i en avslocknad stjärna men inte massiv nog att förvandlas till ett svart hål. Neutronstjärnor är små med mycket hög densitet cirka 20 kilometer i diameter med en massa av maximalt cirka två solar. De har även ett kraftfullt magnetfält.

Magnetar SGR 1935+2154 hittades i vår Vintergata i april 2020 och är den första i vår galax som sänt snabba radioskurar (som vi upptäckt i Vintergatan). Det spännande är att den åter har vaknat till liv och sänt en ny skur. Något få magnetarer gör. Vi har hittills upptäckt 24 stycken magnetarer varav en nu i Vintergatan.

Andra gången magnetar SGR 1935+2154 sände en ny omgång skurar var den 8 oktober 2020 då upptäcktes detta genom  CHIME/FRB-samarbetet i Kanada. 

 

 SGR 1935+2154 avgav då tre millisekunder långa radioskurar under en tidsintervall av tre sekunder. Efter att ha följt upp CHIME/FRB-detekteringen hittades källan vilken överensstämde med magnetarens spinnperiod från förra utsläppet i april. "Det är verkligen spännande att se att SGR 1935 + 2154 sänder igen och jag är optimistisk om att när vi studerar dessa skurar mer noggrant kommer det att hjälpa oss att bättre förstå det potentiella förhållandet mellan magnetarer och snabba radioskurar," säger astronom Deborah Good vid University of British Columbia i Kanada, och medlem av CHIME / FRB.

Före april i år hade radioskurar (FRBs) bara upptäckts från källor utanför vår galax vanligtvis från källor miljontals ljusår bort. Den första upptäcktes 2007 och sedan dess har astronomer försökt lista ut vad som orsakar dem.

FRBs (Fast radio burst) är radioskurar av extremt kraftfulla radiovågor vissa urladdningar har mer energi än hundratals miljoner solar. De varar bara millisekunder. Då de flesta snabba radioskurars källor verkar blossa endast en gång och inte upprepas är de är extremt oförutsägbara. SGR 1935+2154 som återupprepat sina är bara cirka 30000 ljusår bort.

Radioskurarna var lite mindre kraftfulla denna andra gång men var fortfarande otroligt starka och bara millisekunder långa.

Good säger "En av de mest intressanta aspekterna av denna upptäckt är att de tre skurarna verkar ha inträffat inom en rotationsperiod. Den första skuren roterade en gång under 3,24 sekunder i april. Den första och andra skuraren i oktober var åtskilda av 0,954 sekunder och den andra och tredje var åtskilda 1,949 sekunder."

Det kan avslöja något nytt (min anm.) och användbart kunskapsmässigt om magnetarers beteende och ursprung vilket vi ännu vet mycket lite om.

Bild från vikipedia ett exempel på en Fast Radio Burst (FRB) från yttre rymden till jorden (konstnärskoncept).

Efter 20 år har mysteriet med gammastrålningskällan avslöjats

 

Det var för två decennier sedan en gammastrålningskälla hittades som fick namnet PSR J1653-0158 . Man förundrades då och fram till nu av varifrån dess regelbundna gammaskurar hade sin källa. Den uppförde sig som en pulsar men inget kunde hittas som förklarade vad som sände ut dessa strålar.

Nu först har en internationell forskargrupp identifierat källan till gammastrålarna som en tung neutronstjärna med en medföljande stjärna av mycket låg densitet som kretsar runt den. Källan var därmed något man redan misstänkte en neutronstjärna som var en pulsar. Svårigheten att finna den (min anm.) berodde troligen på den lågmassastjärna som medföljde och dolde neutronstjärnan med sitt sken.

Det var med hjälp av nya dataanalysmetoder som kördes med cirka 10000 grafikkort i forskningsprojektet/där tusentals frivilliga amatörer hjälpt till lösningen hittades och det bekräftades vad man trott. (Einstein@Home).  

Bekräftandet av neutronstjärnans existens och dess regelbundet pulserande gammastrålning. Insamlingsdatan kom från från NASA:s Fermi-satellit. Neutronstjärnan snurrar runt sin egen axel i en hastighet av 30 000 varv/min, vilket gör den till en av de snabbast roterande stjärnor vi känner till.

Med detta Jag (min anm.) ser man här ytterligare ett projekt där en rymdintresserad allmänhet kunnat hjälpa till. Det är bra att dessa möjligheter ökat genom datoriseringen.

Bild från vikipedia på en modell av hur en neutronstjärna ser ut.

Svarta hål som partikelacceleratorer

 

Svarta hål är kraftfulla accelerationer av ren gravitation som drar in objekt i sin närhet så att de omöjligen kan fly därifrån. När objekt kommer nära händelsehorisonten av ett svart hål accelereras dessa till otroliga hastigheter (ca 90 % av ljushastigheten).

 Vissa fysiker föreslår att det kan gå att utnyttja gravitationskraften från svarta hål för att skapa kraftfulla partikelacceleratorer. I en ny rapport visar de att en del (eller få partiklar) kan få en stöt vid passagen in mot händelsehorisonten som får dem att studsa i hög hastigt bort från denna (de kommer aldrig in). Detta genom en krock i rätt vinkel med en annan partikel.

Denna nya teori som teoretiskt verkar stämma kan hjälpa oss att identifiera svarta hål där så kan ske och då handlar det om svarta hål som roterar (här är mer rörelse vid händelsehorisonten)  inte stillaliggande svarta hål.

 

När de två partiklarna närmar sig händelsehorisonten ökar deras hastigheter. Och om de då har rätt kombination av inkommande hastighet och riktning kan de rikoschetts av varandra i betydelsen att en går in i det svarta hålet för evigt medan den andra får ny riktning ut igen och aldrig faller in.

Forskarna visade att högenergikollisioner kan uppstå runt roterande svarta hål som innebär att alla partiklar som kommer för nära händelsehorisonten  inte faller in vilket innebär att partiklar kan skjuta iväg i en annan riktning.

Om detta nu är riktigt (min anm.) kan kanske vissa intelligenser därute ha lyckats kontrollera detta och det skulle i förlängningen innebära en accelerator vid svarta hål för stjärnfarkoster och möjliga resor långt utanför sitt solsystem. Men hur återresan skulle gå till blir värre då dessa roterande svarta hål inte finns alltid där man önskar. Möjligheten är därmed begränsad till emigration i enstaka eller massupplaga till andra solars planetsystem. Det blir enkelresa och en sådan sker knappast utan att en hemplanet börjar bli obeboelig eller av flyktbelägna individer.

Bild vikipedia på simulering av gravitationslinser med ett svart hål, som förvränger bilden av en galax i bakgrunden.

Månen Io och dess vulkanism och atmosfären

 

Nya radioteleskopbilder från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) med dess 66 högprecisionsantenner i Chile har gett ny kunskap om vulkanismens påverkan i Jupiters måne Io:s atmosfär.

Månens ca 400 aktiva vulkaner gör att Io är den vulkaniskt mest aktiva månen i solsystemet.

Vulkanerna här spyr ut svavelgaser vilket ger Io dess gul-vit-orange-röda färg genom att is fryser till på dess yta.

Io har en atmosfär med en densitet ungefär en miljard gånger tunnare än jordens atmosfär. Men det är tillräcklig densitet för att vi ska kunna lära oss mer om Ios vulkaniska aktivitet och ge oss en förståelse av månens inre.

Tidigare forskning har visat att Ios atmosfär domineras av svaveldioxidgas från vulkanisk aktivitet. ”Det är dock inte känt vilken process som driver dynamiken i Io atmosfär”, säger Imke de Pater vid University of California, Berkeley och tillägger. "Är det vulkanisk aktivitet, eller gas som har sublimerats (övergått från fast till gasformigt tillstånd) från den isiga ytan när Io är i solljus? " "När Io passerar in i Jupiters skugga, och är ur direkt solljus, är det för kallt för svaveldioxidgas och det kondenserar på Ios yta. Under den tiden kan vi bara se vulkaniskt svaveldioxid. Vi kan se exakt hur mycket av atmosfären som påverkas av vulkanisk aktivitet," förklarade Statia Luszcz-Cook från Columbia University, New York.

Tack vare ALMA:s utsökta upplösningar och känslighet kunde astronomerna för första gången tydligt se plymer av svaveldioxid (SO2) och svavelmonoxid (SO) stiga upp från vulkanerna. Utifrån dessa ögonblicksbilder beräknades att aktiva vulkaner direkt producerar 30-50 procent av Ios atmosfär. Man fann även att en tredje gas kom ur vulkanerna. Gasen kaliumklorid.

 Io är vulkaniskt aktiv på grund av en process som kallas tidvattensuppvärmning. Denna process innebär att Io kretsar över Jupiter i en bana som inte är helt cirkulär. Utöver det har Io samma sida alltid vänd mot Jupiter. Samma effekt som månen har till Jorden därav samma tidvatteneffekter också.

Gravitationen vid Jupiters andra månar de större Europa och Ganymede orsakar enorma mängder inre friktion och värme i Io vilket ger upphov till vulkaner som Loki Patera. En vulkan som sträcker sig över 200 kilometer i diameter.

Det man kan ta till sig och komma ihåg (min anm.) är att här ges förklaringen till den annorlunda färgkombinationen på Io. Se ovan.

Bild på månen Io från vikipedia.

Vissa exoplaneter har fri sikt direkt mot jorden

 

Tre decennier har gått sedan astronomen Carl Sagan på Cornell föreslog att Voyager 1 skulle ta en bild på jorden miljarder mil bort (en av de farkoster som numera lämnat vårt solsystem med en hälsning från mänskligheten till eventuella upphittare)  – vilket resulterat i det ikoniska Pale Blue Dot-fotografiet. Nu har två astronomer undersökt ett annat unikt kosmiskt perspektiv. Perspektivet de undersökt är vilka av de nu upptäckta över 4000 exoplanet därute som har sikt mot oss att de från sin siktpunkt kan söka biologiska spår i vår atmosfär (som syre etc).  

Lisa Kaltenegger, docent i astronomi vid Cornell University och föreståndare för Cornells Carl Sagan-institut; och Joshua Pepper, docent i fysik vid Lehigh University har identifierat 1 004 exoplanetvid stjärnor (liknande vår sol) som kan innehålla jordliknande planeter i sin beboeliga zon – allt inom cirka 300 ljusår från Jorden. Eventuella planeter med intelligent liv där bör kunna upptäcka Jordens kemiska spår av liv.

En spännande upplysning (min anm.) säkert finns det fler solar därute med planeter från vilket intelligent liv kan hålla koll på oss. Utöver det bör vi ta i beaktande att det även kan finnas intelligenta varelser därute som inte vill hittas men som söker själva. Dolda världar genom olika slag för oss ännu okända skydd. Kanske vi ska akta oss för att visa oss öppet som en beboelig planet. Alla är säkert inte goda civilisationer därute om nu intelligent liv finns där ute.

Bild från vikipedia på Jorden sedd från cirka 6 miljarder kilometer bort är jorden bara en liten prick, undanskymd av skingrat solsken.

Det finns spår av en Dvärggalax som kraschat in i centrum av Vintergatan

 

För ungefär 3 miljarder år sedan störtade en dvärggalax i T-formation rakt in i centrum av Vintergatan. Dvärggalaxen slets itu och dess stjärnor vilka klarade gravitationskraschen satte kurs åt skilda håll. Det var detta som astrofysiker upptäckte (vilsna stjärnor i flera riktningar) vid Rensselaer Polytechnic Institute i New York 2019 och då började titta på och nu publicerat en rapport om. De kunde genom datorsimulering hitta en förklaring till varför stjärnor här hade i vissa fall kurs mot oss i andra från oss. Normalt har alla stjärnor i ett kluster eller galax samma rotations och färdriktning.

"När vi satte ihop data från simuleringen var det ett "aha" ögonblick, säger Heidi Jo Newberg, Rensselaer professor i fysik,tillämpad fysik och astronomi, huvudförfattare till publiceringen iThe Astrophysical Journal paper där upptäckten beskrivs. "Denna grupp av stjärnor hade olika hastigheter vilket var mycket märkligt. Men nu när vi ser deras rörelse som en helhet förstår vi varför de är olika och varför de rör sig på det sätt de gör."

Händelsen sedd från oss är i riktning mot Jungfruns stjärnbild. Resultatet ger även förklaringen till en rad andra likartade syner vi kan se på skilda håll i Vintergatan säger forskarna. Min undran och slutsats (min anm.) är vad händer med de planeter i ett solsystem som följer med en galax krasch in i en annan galax? Min uppfattning är ingenting. Astronomer på dessa solar ser en ny stjärnhimmel men det handlar om år miljoner innan allt skett men sakta kan det åses över tid. Vad upplever då eventuella varelser på själva planeterna i de solsystem som det handlar? Mitt svar ingenting livet fortsätter som vanligt.

Illustration på Vintergatan från vikipedia.

Två planeter runt en röd dvärgstjärna

 

Det nya SAINT-EX-observatoriet i Mexiko har upptäckt två exoplaneter som kretsar kring den röda dvärgstjärnan TOI-1266 vilken finns 117 ljusår från oss. Upptäckten visar att detta nya teleskop gör det jobb det är avsett att klara.

Dessa två världar kretsar kring sin röda dvärgstjärna var elfte och nittonde dag. Den inre planeten är strax under 2,5 Jordradier och klassificeras som en sub-Neptunus planet, och den yttre planeten är 1,5 gånger jordens storlek och räknas som en super-Jorden.

 

Dessa världar beskrivs i Astronomy & Astrophysics  i en rapport där huvudförfattaren heter Brice-Olivier Demory vilken säger: Planeter av storlek som TOI-1266 b och c har oftast ingen atmosfär sannolikt på grund av effekten av stark bestrålning från stjärnan som oftast urholka deras atmosfärer på grund av närheten till sin sol.

Bild från Flickr.com som visar hur det kan se ut vid det stjärnsystem som beskrivs ovan. Detta om vi bortser från planeterna bortanför själva stjärnan. Bilden är egentligen av Trappist 1 systemet. Någon av ovanstående som är fri att publicera fann jag ej.

Stjärnkluster delar av ännu större kluster

 

Stjärnkluster är från vår synvinkel stora hopar av stjärnor somhåller ihop under stora delar av sin existens (genom gravitationen min anm.). Idag känner vi till några tusen stjärnhopar i Vintergatan som vi känner genom deras framträdande som grupper av stjärnor. Detta gör enskilda stjärnor i en sådan grupp svåra att identifiera genom likheten med sina grannstjärnor i klustret. säger Stefan Meingast huvudförfattare till en ny rapport som publicerats i Astronomy & Astrophysics.

”Vår sol tros ha bildats i en stjärnhop men har lämnat sina solsyskon bakom sig för länge sedan" tillägger han. De stjärngrupper vi ser på natthimlen är bara delar av en mycket större enhet” säger Alena Rottensteiner, medförfattare och master student vid universitetet i Wien. "Det finns gott om arbete framåt att revidera vad vi trodde var grundläggande egenskaper hos stjärnhopar."

För att hitta de förlorade stjärnsyskonen till vår sol utvecklade forskargruppen en ny metod som använder maskininlärning för att spåra grupper av stjärnor som kommit till tillsammans och som rör sig gemensamt över himlen. Teamet analyserade 10 stjärnhopar och identifierade tusentals stjärnsyskon långt borta från mitten av de kompakta kluster som tydligt tillhör samma familj.

En förklaring till ursprunget till dessa stjärnhopar nuvarande eller forntida existens är osäker men teamet är övertygad om att deras resultat kommer att omdefiniera stjärnhopar och hjälpa vår förståelse av deras historia och utveckling över kosmisk tid.

– Stjärnklustren vi undersökte var välkända prototyper studerade i mer än ett sekel men ändå verkar det som om vi måste börja tänka större. Vår upptäckt kommer att få viktiga konsekvenser för vår förståelse av hur Vintergatan byggdes, kluster för kluster, men också konsekvenserna för överlevnaden för proto-planeter långt ifrån den steriliserande strålningen av massiva stjärnor i centrum av kluster ", säger João Alves, professor i Stellar astrofysik vid universitetet i Wien och en medförfattare till rapporten. "Täta stjärnhopar med sin massiva men mindre täta hopar kanske inte är en dålig plats för planetbildning."

Jag (min anm.) skulle anse det spännande om man fann vår sols syskon (om de finns) vid dess första tid i ett stjärnkluster. Varför allt stjärnbildande först blev till i stjärnkluster (om nu det blev detta) är ännu en olöst gåta. Vad säger egentligen att de stora klustren där mindre kluster ingår är gränsen uppåt. Galaxer bildar troligen också kluster och ser vi det i stort finns ingen gräns uppåt kluster bildar större som bildar kluster osv.

Bild på stjärnkluster från vikipedia här Messier3 vilket finns i stjärnbilden Jakthundarna.

Snöhögar på Pluto bildas uppifrån och neråt i motsatts till här på jorden.

 

Bergen på Pluto har snötäcken som har bildats nerifrån och upp ( Snötäcket istäcket byggs upp underifrån och så höjs det) i motsats till botten upp som hur snötäcken bildas på jorden (Det byggs upp snötäcken genom ny snö som faller ovanpå den gamla på Jorden) visar en ny studie.

När NASA:s rymdsond New Horizons flög över Pluto 2015 avslöjades ett förvånansvärt komplext och varierat landskap. Plutos frusna yta har regioner som domineras av olika sorters is, Från frusen metan till fruset kväve och även is av vatten.

”Vid bergskedjorna Pigafetta Montes och Elcano Montes i Plutos ekvatoriala region Cthulhu upptäcktes frostiga toppar mycket lika snötäckta bergkedjor på jorden” säger Bertrand, forskare vid NASA Ames Research Center i Moffett Field, Kalifornien och tillägger. "Ett sådant landskap hade aldrig observerats någon annanstans i solsystemet."

Till exempel är topparna Pigafetta Montes nästan 3,5 kilometer höga toppar som är starkt reflekterande. Liknande frost sågs på kratersidor och väggarna på Cthulhu-regionens bergsidor.

Den exakta sammansättningen av denna frost på Pluto var oklar. Forskarna identifierade dock metan men om det var ren fryst metan, fryst etan utspädd med fryst kväve eller en blandning av båda var okänt.

På jorden bildas fjällsnötoppar när fuktiga vindar stiger uppför bergsidorna då temperaturen sjunker allt eftersom höjden ökar. Den stigande fukten kondenseras när den blir kallare och snö faller på bergstopparna.

Men på Pluto sker det motsatta. Bertrand säger. " Vi upptäckte en för oss ny atmosfärisk process  på Pluto. Det är anmärkningsvärt att se att två mycket lika landskap  jordens och Plutos kan skapas genom två motsatta processer."

Datasimuleringar visade att atmosfärisk cirkulation på Pluto kan koncentrera metangas en bit ovan slätterna på Pluto. Detta i sin tur resulterar i att metan kondenseras som frost på bergstoppar men detta bygga upp underifrån..

Plutos tunna atmosfär värms upp av solen och blir varmare när höjden ökar medan dess yttemperatur förblir jämnt kall (motsatsen till på jorden där högre höjder har lägre temperaturer min anm.) säger Bertrand. "Plutos atmosfär har mer gasformig metan på högre höjder vilket gör det möjligt för metangas att mättas och frysa direkt underifrån på redan existerande is bergstopparna,". "På lägre höjd är koncentrationen av gasformig metan lägre och den kan inte kondensera." Vad som sker är att is av metan sker på marknivån och ju högre upp i bergen man kommer desto mindre is utan här är det kondens av metan. På jorden under sommartid kan det finnas is och snö på toppen av bergen medan det är sommarvärme på marknivån. På Pluto är det varmare på bergstopparna än vid marken. För mer och kanske bättre förklaring än min se denna länk. Fenomenet är unikt. https://www.space.com/pluto-mountains-methane-snowcaps-form-reverse.html

 

Bild på snö på berg vid Plutos ekvator yta från flickr.com

Radiostrålningskällan visade sig vara en brun dvärgstjärna. Beteckningen på denna blev BDR 1750+3809

 

Bruna dvärgar är ett mellanting mellan planeter och stjärnor med massa mellan 13 och 80 Jupitermassor. De är misslyckade stjärnbildningar kärnfusionen kom aldrig igång.

De är kända för att ge optiskt norrsken och tillhörande norrskensradioutsläpp. Av den anledningen har radioteleskop potential att avslöja närvaron av nya bruna dvärgar fast de knappast kan ses med optiska teleskop. Men med hjälp av radioteleskopet Low-Frequency Array (LOFAR) har ett internationellt team av astronomer upptäckt en ny radiokälla som visade sig vara en brun dvärg.

BDR 1750+3809 är den första bruna dvärgen som hittats genom dess strålning i radiostrålningsfältet vilket bevisar att sådana instrument kan identifiera och finna bruna dvärgar därute.  

Fyndet redovisas i en artikel publicerad 5 oktober i arXiv.org. Det är en grupp astronomer ledda från Harish Vedantham vid universitetet i Groningen i Nederländerna som gjort ett genombrott i spårning efter bruna dvärgar utifrån dess strålning inom radiostrålningsfältet.

De rapporterade att BDR 1750+3809 är en radiokälla som identifieras av LOFAR. Dess bruna dvärg status bekräftades genom uppföljning i det infraröda strålningsfältet och spektroskopiska observationer. Avståndet till BDR 1750+3809 uppskattades till cirka 212 ljusår och riktningen är mot Oxens stjärnbild.

Bild från vikipedia som visar storleksförhållandena mellan solen gasplaneten Jupiter och en brun dvärgstjärna.