Två stora isplaneter har kraschat med varandra.

 

Onsdagen den11 oktober 2023 rapporterade ett internationellt team av astronomer de första observationerna någonsin av efterdyningarna av två jätteplaneter som kolliderat runt en stjärna lik vår sol i ett annat solsystem.

Kollisioner mellan planeter är inte ovanliga i vårt eget solsystems historia därför är upptäckter av detta slag intressanta då de ger nya rön  över hur kosmiska grannskap av unga slag som liknar vårt eget solsystems förflutna utvecklas genom historien genom kaotiska och våldsamma händelser.

Astronomerna upptäckte först efterglöden av kollisionen mellan dessa isjätteplaneter vilka var tyngre än jorden men lättare än Neptunus i december 2021 när planetsystemets sol 2MASS J08152329-3859234, plötsligt ljusförsvagades.

Uppföljande observationer i synliga ljusvåglängder avslöjade att förmörkningen varade i cirka 500 dagar. Förmörkelsen började 2,5 år efter att observationer i infrarött ljus indikerade att en ljusförändring inträffade vilket tyder på att det som förmörkade stjärnan och fick ljuset att försvagas hade en omloppstid på minst 2,5 år. Jag förstod att det var en ovanlig händelse, beskriver Matthew Kenworthy, docent vid Leidens universitet i Nederländerna och huvudförfattaren till studien i ett uttalande.

Stjärnan är lik vår sol men är bara ungefär 300 miljoner år gammal vilket är mycket yngre än vår egen 4,6 miljarder år gamla sol. Flera stora nedslag av meteorer och planet- och månkrascher var en vanlig företeelse i vårt eget solsystems historia. Forskning har visat att sådana kollisioner i stor skala upphörde för cirka 3,9 miljarder år sedan i vårt solsystem vilket banade väg för det relativt fredliga system vi ser idag även om sällsynta kollisioner fortfarande inträffar.

Resultaten från ovan upptäckt och studie tyder på att även färdigbildade planeter  kolliderar. Framtida observationer med NASA:s James Webb Space Telescope ska observera hur detta stoftmoln (resterna efter kollisionen) sprids under de närmaste åren. Något som kan lära oss mer om tidiga solsystem.

Bild vikipedia  på stjärnbilden Akterskeppets (Puppis) läge. Platsen där ovan kollision skett 1850 ljusår bort från oss.

Ljudet av gravitationsvågorna då två svarta hål sammanslås.

 

Efter 15 år av datainsamling i ett stort experiment har forskare för första gången "hört" det eviga ljudet av gravitationsvågor som krusar genom vårt universum och det är högre än man väntat. Upptäckten gjordes av forskare med hjälp av North American Nanohertz Observatory for Gravitational Waves (NANOGrav) då man observerade stjärnor som kallas pulsarer vilka fungerar som himmelska metronomer. 

De nyligen upptäckta gravitationsvågorna - krusningar i rumtidens tyg - är överlägset de mest kraftfulla som någonsin uppmätts: De innehåller ungefär en miljon gånger mer energi än engångsutbrott av gravitationsvågor från svarta håls och neutronstjärnfusioner som upptäckts av  LIGO och Virgo. 

De flesta av de gigantiska gravitationsvågorna produceras troligen av par av supermassiva svarta hål som i spiraler dras samman för katastrofala kollisioner vilket sker överallt i kosmos, rapporterar NANOGrav-forskarna i en serie nya artiklar som publicerats i The Astrophysical Journal Letters.

Det är som en kör, med alla dessa supermassiva svarta hålpars rörelser  som hörs på olika frekvenser", säger NANOGrav-forskaren Chiara Mingarelli, som arbetade med de nya resultaten tillsammans med forskare vid Flatiron Institute's Center for Computational Astrophysics (CCA) i New York City.

Det är det första beviset någonsin av gravitationsvågbakgrundens ljud. Vi har öppnat ett nytt observationsfönster i universum. Gravitationsvågbakgrundens existens och sammansättning  var länge bara en teori och aldrig hörd. Resultatet är en skattkista till nya insikter i sedan länge långvariga frågor, från ödet för supermassiva svarta hålpar till frekvensen av ljud vid galaxsammanslagningar, beskriver Mingarelli.

För närvarande kan NANOGrav bara mäta den totala gravitationsvågbakgrunden och inte strålning från  enskilda "objekt" (menat dsom från ett enstaka svarta hål-pars sammanförande). Men även detta brus  medförde överraskningar.

Gravitationsvågbakgrundens ljud är ungefär dubbelt så högt som vad jag förväntade mig, skriver Mingarelli biträdande professor vid Yale University. Det är verkligen i den övre änden av vad våra modeller kan detektera från supermassiva svarta hål. Den öronbedövande volymen kan bero på experimentella begränsningar eller tyngre och större supermassiva svarta hål. Men det finns också möjligheten att något annat genererar kraftfulla gravitationsvågor, skriver Mingarelli, till exempel mekanismer som förutsägs av strängteorin eller alternativa förklaringar till universums födelse. Vad som upptäckts  härnäst vet ingen, beskriver hon. Det här är bara början på något nytt.

För mer utförlig och faktatyngd information om detta ämne och möjlighet att lyssna på det insamlade ljudet följ följande länk från https://phys.org 

Bild från  https://phys.org/  En konstnärs tolkning då ett par supermassiva svarta hål (överst till vänster) ger upphov till gravitationsvågor som krusningar genom rumtidens tyg. Dessa gravitationsvågor komprimerar och ger radiovågor som emitteras av pulsarer (vita). Genom att noggrant mäta radiovågorna gjorde ett team av forskare nyligen den första upptäckten av universums gravitationsvågbakgrund. Upphovsman: Aurore Simonnet för NANOGrav Collaboration. 

Det finns spår av en Dvärggalax som kraschat in i centrum av Vintergatan

 

För ungefär 3 miljarder år sedan störtade en dvärggalax i T-formation rakt in i centrum av Vintergatan. Dvärggalaxen slets itu och dess stjärnor vilka klarade gravitationskraschen satte kurs åt skilda håll. Det var detta som astrofysiker upptäckte (vilsna stjärnor i flera riktningar) vid Rensselaer Polytechnic Institute i New York 2019 och då började titta på och nu publicerat en rapport om. De kunde genom datorsimulering hitta en förklaring till varför stjärnor här hade i vissa fall kurs mot oss i andra från oss. Normalt har alla stjärnor i ett kluster eller galax samma rotations och färdriktning.

"När vi satte ihop data från simuleringen var det ett "aha" ögonblick, säger Heidi Jo Newberg, Rensselaer professor i fysik,tillämpad fysik och astronomi, huvudförfattare till publiceringen iThe Astrophysical Journal paper där upptäckten beskrivs. "Denna grupp av stjärnor hade olika hastigheter vilket var mycket märkligt. Men nu när vi ser deras rörelse som en helhet förstår vi varför de är olika och varför de rör sig på det sätt de gör."

Händelsen sedd från oss är i riktning mot Jungfruns stjärnbild. Resultatet ger även förklaringen till en rad andra likartade syner vi kan se på skilda håll i Vintergatan säger forskarna. Min undran och slutsats (min anm.) är vad händer med de planeter i ett solsystem som följer med en galax krasch in i en annan galax? Min uppfattning är ingenting. Astronomer på dessa solar ser en ny stjärnhimmel men det handlar om år miljoner innan allt skett men sakta kan det åses över tid. Vad upplever då eventuella varelser på själva planeterna i de solsystem som det handlar? Mitt svar ingenting livet fortsätter som vanligt.

Illustration på Vintergatan från vikipedia.