Ett 39 årigt mysterium på Jupiter är löst.

Juno var en rymdsond vilken 2016 nådde fram till Jupiter och därefter med skilda mätutrustningar undersökte Jupiter innan den störtdök in i Jupiter och utplånades under fortsatta mätprocedurer 2017.

 Nu till vilket mysterium Juno löste. Jorden får in mest solstrålning vid ekvatorn. Genom detta stiger varm fuktig luft uppåt och genom konvektion  bildas åskmoln och åska. Området vid ekvatorn är därmed de mest åskrika på Jorden.

Genom Junos undersökning anser nu forskarna att detta inte gäller på Jupiter där solinfallet är mindre än på Jorden. Förhållandena vid Jupiters ekvator är precis tillräckligt för att skapa stabilitet i den övre atmosfären och att den värme  gasen  inifrån planeten vilken värmer uppåt (mer värmeutfall kommer från planeten själv än från solen på Jupiter) inte är av det slag att blixtutlösningar ska ske här i större omfattning då utfallet av varm gas möter den svalare utan istället uppstår  värmestabilitet med effekten av blixturladdningar vid Jupiters ekvator inte uppstår. 

Polerna däremot på Jupiter får inte har så hög värmestrålning inifrån och med det därför inte samma atmosfäriska stabilitet. Varma gaser från Jupiters inre stiger medan ingen utjämning sker här med mötande gas konvektionen ger därför här istället uppkomst av stora mängder  blixtnedslag.

Dessa resultat kan bidra till att förbättra vår förståelse av sammansättning, cirkulation och energiflöden på Jupiter och även varför blixtar samlas nära ekvatorn på jorden och nära polerna på Jupiter?

Det är samma slag av naturfenomen vi ser. Förstå vi det ena ska vi förstå det andra och genom det förstå skillnaden mellan pol- och ekvatorförhållande på Jorden och Jupiter och effekternas placeringar vilka skiljer sig åt på dessa planeter.

Mysteriet som lösts är därför varför blixtrar det vid polerna på Jupiter men inte vid dess ekvator något som diskuterats i 37 år. Motsatsen till vad som sker på Jorden.

Naturkatastrofer eller oväder på Mars kan ger rymdbilen problem.

Oväder kan ställa till det även på Mars. Rymdbilen Spirit Rover förlorades det kontakten med efter att den satts i viloläge vid en dammstorm som varade en längre tid på Mars.

Nu finns risken att samma sak ska ske med Opportunity Rover vilken råkat hamna i en dammstorm av storleken av samma ytstorlek som Nordamerika där denna finns.

Stormar av det slag vilka kan välta hus kan inte ske på Mars då denna planets svaga atmosfär inte kan få vindar av detta slag. Men dammstormar kan uppstå och uppstår ibland och den som nu sveper över ytan är en kraftig sådan. Ovanligt, men det sker och skedde ex då Sprit Rover stängdes ner.

Vid dammstormar kan skyn täckas så mycket att solcellerna på rymdbilarna inte får tillräcklig kraft och därför måste stängas ner tillfälligt till viloläge.

Vi får hoppas att Rover klarar detta och efteråt startar som den ska.

Andra naturkatastrofer kan säkert även ske på Mars likt det sker på Jorden. Om det finns aktiva vulkaner på Mars är inget vi vet men om så kan de ställa till elände.

Jordbävningar kan dock säkert ske vilket skulle kunna skada en rymdbil.

 Meteoritnedslag likaså. Även mindre slag av dessa når ytan på Mars då dess atmosfär är för svag för att uppbränning i atmosfären ska ske som i Jordens.

Bild på rymdsonden (bilen) Opportunity

Mystiska okända objekt döljer sig vid Vintergatans centrala svarta hål.

I mitten av Vintergatan finns ett svart hål likt det finns i de galaxer vi hittills undersökt. Sagittarius A är dettas namn.

Men i området runt detsamma existerar även något vi inte förstår. Misstanken att det är dammoln finns,  men då dammoln som uppför sig som om de var stjärnor vilket verkar väldigt egendomligt.

Dessa kompakta dammiga gasstavar som de kan ses som finns nära det svarta hålet och skiftar position över tid extremt snabbt.

 Hur kom de dit och vad kommer de att bli?

 Astronomer upptäckte dess G-föremål (som de kallas, G som i gas)  vid Vintergatans centrala svarta hål för mer än ett decennium sedan; G1 sågs först 2004 och G2 upptäcktes 2012.

 Båda ansågs vara gasmoln tills de visade sig överleva det svarta hålets gravitation vilket borde krossat gasmolnen och delat dem från varandra. Detta fick astronomer att misstänka att de inte var gasmoln. Detta då G1 och G2 inte som gasmoln kunnat hålla sig intakta", säger UCLA-astronomiprofessorn Mark Morris medforskare och medarbetare i UCLAs Galactic Center Orbits Initiative (GCOI) i Kalifornien.

Synen förändrades nu  på G-objekten till att de är uppblåsta stjärnor. Stjärnor som har blivit så stora att tidvattenseffekten som utövas på dem av det centrala svarta hålet skulle  dra till sig materia av stjärnorna när de kommer nära nog.

Men när har  en stjärna tillräcklig massa för att förbli intakt även vid ett svart hål? Kan det ha med storleken och avståndet från hålet och varför är G1-2 så stora?

 Det verkar som att det finns mycket energi i G-föremålen vilket fått dem att svälla upp och växa sig större än vanligtvis stjärnor är.  Astronomer  tror svaret är stjärnfusion. G-föremålen var troligast en gång två stjärnor som kretsat kring varandra så kallade dubbelstjärnor vilka genom gravitationskraften från det svarta hålet kraschat in i varandra. Ett skeende som under lång tid till slut resulterat i denna katastrof.  De kombinerade objekten som härrör från denna våldsamma sammanslagning kan förklara var den överflödiga energin kom ifrån.

Efter en sådan sammanslagning skulle det efterhand resultera i ett enda uppblåst objekt eller distanseras till två under en ganska lång tid, kanske en miljon år innan den framträder som en enstaka stjärna säger ovanstående Morris. 

Spännande händelser sker och har skett i vårt universum denna är ytterligare ett exempel på en sådan att fundera på.

Bild: Sagittarius A (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion. Bild  från Wikipedia.

New Horizon farkosten som sände intressanta data från Pluto 2015 har väckts upp därute för sitt nya uppdrag. Ultima Thule väntar på besök.

New Horizon kommer väl de flesta ihåg som farkosten vilken 2015 besökte Pluto och därifrån sände sådan data att vi fick otroligt mycket mer förvånande information om Pluto än vi förväntat oss.

När väl besöket var avslutat stängdes New Horizon ner på sin fortsatta färd ut i Kuiperbältet där 70 000 asteroider och tranneptunska planeter finns (dvärgplaneter).

 Målet den skulle sändas mot bestämdes till 2014MU69 (smeknamn Ultima Thule) en dvärgplanet därute vilken nu ska ses närmre på. 

Ultima Thule upptäcktes 2014 och är likt övriga därute högintressant. Vi vet nästan inget mer om den än att den finns. Besöket ska ske 1 januari 2019. Därför väcks nu New Horizon till liv därute för att det ska gå att åter kontrollera dess funktioner när den närmar sig.

Ultima Thule är ca 10 mil som störst dimensionsmässigt med en långsmal kropp eventuellt är den tvådelad. Ingen vet säkert.

Säkert blir det en spännande händelse värd att följa den 1 januari 2019. Vart farkosten sedan tar vägen är inte känt.

Bild Storleksjämförelse Ultima Thule och kometen Churyumov-Gerasimenko (vilken Rosetta besökte 2014) . Bilden är en konstnärs koncept, som bygger på data vi idag vet om Ultima Thule.

Planet 9 behövs inte för att förklara fenomenen utanför Pluto

Bortom Neptunus finns Pluto med flera objekt av skilda slag (de större kallas dvärgplaneter ex Pluto) ca 70 000 objekt finns här.

Störningar i rörelser sedda från olika observationer har länge nu misstänkt att det därute finns en gäckande svårfångad planet kallad planet 9.

Planet 9 antas vara orsak till de konstiga banorna av vissa objekt i solsystemets utkant. Den antas behöva finnas för att förklara dessa och antas finnas i riktning mot Valfiskens stjärnbild. Sökandet efter den har dock inte gett något resultat.

Nu har ny forskning gett till resultat att vissa anser att det inte behövs en planet 9 för att förklara de rörelser man inte förstår källan från.

Istället anser dessa att det beror på ett antal transneptunska objekts (asteroider o dvärgplaneter) sammanlagda påverkan som får de mystiska datainsamlingarnas mysterier att förstås.

Vad som är sant eller inte vet man inte men om det kan förklaras med den nya teorin är jag beredd att ta till mig den då den låter rimlig. Man ska försöka lösa problem med det man vet, inte söka det okända som man likväl inte klarar av att finna och troligen inte finns där.

Bilden är på en del av de dvärgplaneter som finns bortom Neptunus i Kuiperbältet.

GW170817 är en spännande och viktig händelses namn på en länge sökt händelse därute i universum.

GW170817 var en gravitationsvåg som observerades av LIGO/Virgo i Italien en interferometri- antenn som söker efter gravitationsvågor och varifrån den 17 augusti 2017 man upptäckte en gravitationsvåg vid en kollision mellan två neutronstjärnor.  En våghändelse vilken numera kallas GW170817.

 Det var första tillfället en gravitationsvåg observerades samtidigt med en elektromagnetisk signal vilket innebar ett genombrott. Händelsen skedde i galaxen NGC 4993 vilken finns cirka 130 miljoner ljusår från oss.

Gravitationsvågen varade i ungefär 100 sekunder och omfattade 3000 cykler. Gravitationsvågens frekvens ökade under observationen till några hundra hertz. Händelsen observerades även av både av Fermi Gamma-ray Space Telescope  och INTEGRAL-observatoriet. 

Signalen var relativt svag vilket förklaras av att den inte hade riktningen direkt mot jorden utan observeras i en vinkel av ungefär 30 grader.

Händelsen kopplas som sagt till en kollision mellan två neutronstjärnor vars massor var mellan 0,86 och 2,26 gånger solens massa.

 Det är inte känt vilket sorts objekt som blev resultatet av sammanslagningen.

De tänkbara resultaten enligt nuvarande kunskaper  är antingen: en neutronstjärna tyngre än någon tidigare känd neutronstjärna eller ett svart hål lättare än något tidigare känt svart hål. 

Men teorin just nu är att det troligast bildades ett svart hål.

Bild galaxen NGC 4993 tagit av Hubbleteleskopet 6 dagar efter det att observation av GRB170817 inträffade. Bildkällor: NASA och ESA

Skulle det bevisas att mörk materia har en svag elektrisk laddning kan äntligen jakten på dess existens och användningsområde börja på allvar.

Fysiker från Harvard University utforskar möjligheten av att mörk materia, eller en liten del av det kan ha en elektrisk laddning. Om så, kanske det om mättekniken förbättras bli nya möjligheter att finnas denna gäckande mörka materia och förstå den. Idag vet forskare mycket litet om den. De vet att den bör finnas men mycket mer vet man inte.

Om mörk materia har en elektrisk laddning skulle denna kunna interagera med vanlig materia genom elektromagnetism så forskare skulle kunna finna detta hittills svårfångna material som utgör ca 25 procent av universum.

Det skulle då kunna ge fler infallsvinklar på hur universum en gång bildades. De flesta forskarna tror att när den första generationen av stjärnor lyste utsände de ultravioletta strålar som drog till sig elektroner från väteatomerna.

Detta tillät vätet att absorbera små mängder av den kosmiska bakgrundsstrålningen vilket är den kvarvarande strålningen från Big Bang. Bakgrundsstrålningen.

Dock upptäcktes att vätet var mycket svalare än väntat det är en gåta forskarna numera tror kan lösas av teorin om mörk materia.  Partiklar av mörk materia kan efter dess bildande efter Big Bang då ha fått precis nog av en elektrisk laddning att interagera med vanlig materia.

En elektrisk laddning i storleksordningen av en miljondels av laddningen  i elektron. Detta bör vara tillräckligt för att kyla vanliga väteatomer likställt med  is som kyler en lemonad förklarar Muñoz en av forskarna på Harward university vilken jobbar utefter ovanstående teori.

Vid denna kylning skulle väteatomerna behöva röra sig mycket långsamt för att kunna dra till sig laddade partiklar av mörk materia. Men allt är teorier och om de stämmer är intresset riktat till att först och främst mäta effekten av detta för att den vägen en gång för alla bevisa att mörk materia existerar.

Mindre asteroider vilka brinner upp i atmosfären likt 2018 LA gjorde den 2 juni i Botswana kan i framtiden bli värdefulla.

Den 2 juni tidig morgon upptäcktes av NASA-finansierade Catalina Sky Survey beläget nära Tucson i USA vilket drivs av University of Arizona och NASA i jakten på jordnära asteroider en asteroid i Jordens närområde. Den fick beteckningen 2018 LA.

 Men de lyckades inte få fram tillräckliga uppföljningsdata för att göra exakta förutsägelser för tid och plats där nedslaget skulle ske. Dock var asteroiden så liten ca 2 meter rätt över att den skulle sprängas i bitar vid inslaget i atmosfären.

Möjliga nedslagningsplatser och bana antogs vara  från södra Afrika, över Indiska oceanen och nya Guinea. Rapporter kom åtta timmar senare om ett ljust eldklot över Botswana i Afrika tidig lördag kväll som stämmer med riktningen för den förutspådda banan för asteroiden.

Asteroiden gick in i jordens atmosfär med hastigheten av 17 kilometer per sekund och exploderade som beräknat som ett eldklot i atmosfären. Händelsen bevittnades av ett flertal observatörer och fångades även på video.

Se denna händelse här.

Det är asteroider av detta slag vilka kan vara intressanta vid framtida gruvbrytning i rymden. Om en asteroid av denna storlek har brytbar och lönande malm kan den infångas därute innan den hamnar i Jordens atmosfär eller fortsätter svepa runt därute. Därefter kan den bogseras säkert ner till Jorden  där  kan malmen användas och anrikas.

Bilden visar ett foto på asteroiden från CatalinaSky Survey taget 8 timmar före nedslaget.

Sverige ska delta i jakten på malm på asteroider i framtiden

Asteroider i närheten av Jorden kan innehålla stora metallfyndigheter.

Jakten på dem ska startas i framtiden med så kallade kubsatelliter  där bland annat Nanosat Lab i Kiruna deltar. Ett projekt där hundratals av dessa mindre objekt (kubsatelliter) sänds ut för at kartlägga närområdet, området mellan Mars och Jorden. Ett område där avståndet inte sätter mer eller mindre stopp för brytning. Skulle vi vilja använde asteroidbältet mellan Jupiter och Mars blev avståndet lite väl stort.

Det var inte länge sedan man trodde att området mellan jorden och Mars inte innehöll några större mängder av asteroider. I dag beräknar man att det finns hundratals miljoner av dem, i storlek från någon centimeter till flera kilometer i diameter. Hittills har cirka 18 000 av dem upptäckts.

Värdefulla grundämnen är vad man intresserar sig för exempelvis platinametaller vilket är en viktig komponent i bland annat bränsleceller. I framtiden bli det troligen lönsamt att starta utvinningar av metaller på asteroiderna. 

Dessa går i omloppsbana runt solen och avståndet förändras mellan oss och dem kontinuerligt. Det var inte länge sedan en passerade cirka 150 000 kilometer från jorden. Ett avstånd vilket är närmre oss än avståndet till månen.

I framtiden kan ses möjligheten att skicka upp hela flottor av små kubsatelliter och låta dem kartlägga rymden i jakt på asteroider lämpliga att bedriva gruvbrytning på genom att undersöka dem med hjälp av radar eller optiska instrument.

Bilden är på Ncube-2, en norsk kubsatellit (10 cm kub)

Överraskningen blev stor när man förstod att det finns sanddyner på Pluto

Förutom jorden har Mars, Venus, Saturnus måne Titan och kometen 67 P / Churyumov-Gerasimenko sanddyner. Alla dessa har även en atmosfär vilkens vindar konstruerar dynerna.

Vi visste att varje kropp i solsystemet med en atmosfär och en fast stenig yta kan  ha sanddyner men att det kunde finnas på Pluto med dess svaga atmosfärtryck blev en överraskning sade Matt Telfer, universitetslektor i naturgeografi vid universitetet i Plymouth.

Det visar sig att trots att det finns så lite atmosfär, och yttemperaturen är runt -230 Celsius har dessa dyner konstruerats de senaste  500 000 åren  på Pluto.

För att bilda liknande sanddyner på Jorden med sand krävs starka vindar. Men på Pluto med dess extremt låga lufttryck har vindar med 100 gånger mindre vindhastighet än de som behövs för sandbilning på Jorden fått dyner att växa till över tid på Pluto.

Att sedimenttransport kan ske med så svaga vindar på Pluto orsakas av  solstrålning och temperatur  i granulatet av metanis vilket är dyninnehållet på Pluto (inte sand av det slag som finns på Jorden).

Detta bidrar till möjligheten för dyner fastän Plutos tunna atmosfär har en yta som pressar 100.000 gånger lägre Pluto än Jordens på Jorden. Fastän det är så kan små frusna korn av solid materia bli luftburna och efterhand bilda dyner.

För mer kunskap om vad gasen metan är och hur den uppstår läs om det här.

Bilden visar dvärgplaneten Pluto och en jämförelsevis lika stor måne. Triton  vilken är Neptunus största måne vilken kan ha infångats av Neptunus (vilket skulle klassificerat Triton till en dvärgplanet om den fortfarande varit kvar där) en gång från sin bana i Kuiperbältet där Pluto fortfarande finns.

Kan det vara så att de svarta hålen växer och blir ett enda till slut vilket kollapsar inåt och blir början till ett nästan ingenting som resulterar i en ny Big Bang?

Forskare har undersökt data från NASAS Chandra X-RayObservatory i sökandet efter fler svarta hål i centrala Vintergatan där det stora svarta centrumhålet Sagittarius A finns.

De hittade ett dussin misstänkta objekt vilka kan vara  mindre svarta hål på ett relativt kort avstånd från det stora centrumhålet i galaxens centrum.

Det innebär att det kan förekomma tusentals mindre svarta hål i galaxens centrala delar.

Utifrån detta kan man undra om det är samma sak i andra galaxer. Troligen är alla likartat uppbyggda.

Det ger även en undran om inte alla dessa slukande svarta hål till slut slukar allt omkring sig inklusive sig själva och  Vintergatan därefter enbart blir en rest i form av ett enda stort svart hål vilken sedan efter en lång tid slukar andra hål som blivit rester av andra galaxer i form av ett enda svart hål. En process som då pågår från alla håll. 

Därefter kan det sista hålet vara allt som finns kvar av universum och därefter slukar det sig själv och  blir till slut mindre än en elektron eller mindre och därefter uppstår en ny Big Bang och allt börjar om igen.

Kan det vara så det har skett i alla tidsrymder i ett något eller inget vi inte kan uppfatta eller förstå där allt eller inget finns i inget och tid och rum bildas cykliskt om och om igen i ingenting förutom den elektron eller mindre som är början.  Men var kom då detta ifrån i ingenting? Fundera gärna men svaret kan inte fås. 

Men det finns en hake i denna tanke. Även om Vintergatan skulle bli ett enda svart hål enligt ovan finns problem. Problemet expansion. Galaxerna dra iväg från varandra i en accelererande fart och det innebär att om galaxers liv slutar i ett svart hål  närmar sig inte dessa andra som svart hål utan tvärtom avlägsnar sig hålen från varandra. Vi får ett expanderande universum fullt av enbart svarta hål men om så sker kan något okänt ske.

Till slut se gärna en animerad film på en färd mot det stora svarta hålet i Vintergatans centrum Saragittarius A följ länken.

Bild är på NASAS Chandra X-Ray Observatory

Vi bör försöka hitta liv på månar i andra solsystem.

Sökandet efter planeter runt andra stjärnor i den zon vilken ligger på ett avstånd från sin sol  där liv kan finnas pågår för fullt. Många så kallade exoplaneter har hittats. Men bevis för att det kan finnas liv där saknas då avståndet dit är långt.

Många av dessa planeter är även gasplaneter av jätteformat och här finns knappast liv. Men likt det finns månar runt våra gasplaneter Jupiter och Saturnus mm kan det finnas det runt dessa och dessa månar kan vara högintressanta i jakten på liv. Men det är  än svårare att upptäcka än exoplaneter ännu har inga exomånar hittats. 

 Det finns för närvarande 175 kända månar kring de åtta planeterna i vårt solsystem. De flesta av dessa månar kretsar kring Saturnus och Jupiter och ligger utanför solens beboeliga zon. Men vissa av dem är starkt misstänkta till att hysa liv under ytan.

Forskare har spekulerat i att exomånar skulle kunna ha en gynnsam miljö för liv fastän de ligger långt från en sol med värmestrålning vilken reflekteras från deras gasplaneter.

Nog låter det rimligt att stora månar därute runt en gasplanet i den beboeliga zonen runt sin stjärna kan hysa livsmöjligheter. Men att hitta dem blir svårt då ljuset från dem är svagt och måste hittas som en skugga i skenet från kanske en svagt lysande gasplanet. Gasplaneter i sig hittas just genom sin skugga framför sin sol eller påverkan på sin sol.

Bild Jupiters måne Europa vilken anses som en kandidat för liv under dess isiga yta där vatten kan finns i stora mängder.

Om Mars en gång koloniseras blir det en evolution till nytt slag av människa

Evolutionsteorin har mycket att berätta om hur olika arter av djur utvecklats på skilda platser. Ex upptäckte Darwin att finkarna på Galapagosöarna skilde sig åt näbbvis beroende på vilken ö eller föda de specialiserat sig på. Alla kom från början från en enda fink Galapagosfinken men utvecklads efter hand utefter den föda som fanns på skilda öar där de bosatte sig  som specialister på att få tag i denna föda. Näbbvis  förändrades deras näbb utefter vad de specialiserade sig för att leva på sammanlagt 15 arter uppkom på 15 olika öar. Det är klassiskt exempel av Darwin för att bevisa evolutionsteorin.

Människan har även utvecklats annorlunda. Ursprunget till homo sapiens ska ha kommit från Afrika och var mörk för att skydda sig mot solen. Men vandringen uppåt Asien och Europa där solen sken svagare fick människan att få ljusare hy. Enligt nya rön har europamänniskan även gener från neandertalmänniskan.  Men likväl är vi alla homosapiens.

Men nu till koloniseringen av Mars som en gång kanske sker. Mars har lägre tyngdkraft då den är betydligt mindre än Jorden. Vid kolonisering kommer människans muskler efter hand precis som vid rymdfärder att förtvina något styrkan i dem att minska om inte möjligheten finns att träna i träningscenter på Mars kommer.

Men oberoende av det är det bara första generationerna av människor där som får dessa problem. Barn kommer att födas och dessa kommer att evolutionärt med tiden (hur lång tid eller antal generationer vet man inte) att utvecklas till att passa in på Mars.

Likt finkarna på Galapagos kommer Marsmänniskan att bli den nya människan som passar på Mars. Samtidigt får denna problem om den skulle få iden att permanent flytta till Jorden.

Men en ny människoart kommer att bli följden hur den blir uppbyggd muskelmässigt eller av längd etc vet vi inte. Intelligensen kommer dock knappast att bli annorlunda däremot säkerligen kulturmässigt.

Bild några Darwinfinkar (galapagosfinkar)

En Pulsar 6500 ljusår bort kan ses i en upplösning vilken genom slumpen gjorts helt otrolig.

Ett team av astronomer har nyligen sett en av de högsta upplösningarna i bildskärpa av observationer i astronomins historia på det avstånd där så inte skulle kunna ske. Detta genom en observation av  två intensiva regioner av strålning vilka finns 20 kilometer från varandra på en pulsar 6500 ljusår bort. Pulsaren PSR B1957 + 20 vars moln av gas omsluter en brun dvärgstjärna, följeslagaren vilken följer den. 

Gasen från denna pulsar agerar som ett förstoringsglas alldeles framför pulsaren säger Robert Main doktorand vid Institutionen för astronomi och astrofysik vid University of Toronto.  Ovanstående pulsar är en neutronstjärna som roterar med en hastighet av 600 gånger per sekund Vid detta snurrande avger pulsaren strålning från två hotspots vilka ligger ca 20 km från varandra på dess yta. 

Den bruna dvärgstjärnan är ungefär en tredjedel av diametern av vår sol (en brun stjärna är en misslyckad stjärnbildning där temperaturen inte blev hög nog för att det skulle bli en stjärna utan processen stannade av). 

Den ligger ungefär två miljoner kilometer från pulsaren eller för att jämföra från vårt solsystem fem gånger avståndet mellan jorden och månen. Den bruna dvärgen  är låst till pulsaren så att ena sidan alltid står mot dess pulserande följeslagare, likt månen tidvattensmässigt är låst till jorden. Temperaturen på den bruna dvärgen ligger  på strålningssidan på 6000C vilket blästrar ytan från materia. 

Pulsarer av dessa typer i  binära system kallas svarta änkan pulsarer. Precis som  svarta änkan spindeln äter sin kompis är det tänkt att pulsaren gradvis eroderar gas och stoff  från dvärgstjärnan (den bruna dvärgen) tills den  förbrukats i en avlägsen framtid.

Bilden ovan är på ovanstående objekt därute.

Tre miljarder ljusår bort finns ett område som kan tolkas som att vårt universum krockade med ett annat universum vid Big Bang.

Från en punkt  mindre än en elektron skedde för länge sedan i ett ingenting en explosion (eller expansion) vi idag kallar Big Bang och varifrån allt sedan kom till. Ett universum där vi finns och vilket expanderar och blir allt större sedan dess från en riktning vilken inte finns då allt expanderar åt alla håll samtidigt likt en bubbla eller ballong i ett då ingenting som plötsligt blev någonting.

Expansionen skedde först  i en takt högre än ljusets hastighet något som därför borde ge vetenskapen idéer om att ljushastigheten går att forcera.

Nåväl expansionen (utvidgningen) av universum fortsatte och gör så än i dag men inte i en hastighet av detta slag dock i en ökande takt.

Vid Big Bang skedde det i högre hastighet än ljusets under en biljarddel av en biljarddel av en biljarddels sekund. Därefter fortsatte utvidgningen i långsammare takt.

Universums utvidgning växte och gör så än och blev till vårt universum.

Processen var dock mer kaotisk enligt nya rön och teorier och skedde enligt denna i betydligt större rymd än vad man tidigare antaget vilket fick till resultat att oräkneliga universum skapades samtidigt. (min undran är varför det och varför just då, vad fanns innan och är denna process bara en av många tidigare BigBang och upplösanden där tid och rum inte kan sökas till en startpunkt då denna inte finns)

Enligt multiuniversumteorin finns det i dag oräkneliga bubblor av skilda universum runt vårt eget universum och bortom i tid och rum. Detta om teorin stämmer och vilket astronomer vid Durham University i England anser sig nu ha hittat det första eventuella beviset för. Men jag undrar; Varför skulle multiuniversumteorin behöva förutsätta större rymd för att ske? Kan inte multiuniversum i otal ha skett i ett ingenting som blev någonting likt ovan?

Beviset de utgår från i multiuniversumteorin nu är en mystisk kall fläck i universum som kan vara en krater efter en kollision med ett annat universum vid Big Bang och den första snabba expansionen (min tanke är att då bör det finnas ett annat universum med motsvarande kalla fläck).

Teorin förutsätter att när vårt universum var stort (blev stort som en elektron förutsätter jag vid explosionens händelse) som en elektron hade efter Big Bang all materia samma temperatur. Under expansionen spreds och sprids temperaturen och bevarades (as) överallt. Observationer av den kosmiska bakgrundsstrålningen visar att temperaturen normalt bara varierar några miljondelar av en grad med undantag för en plats. (men även miljondelar av en grad är en mystisk skillnad men kan bero på att mätinstrument inte är känsliga nog tänker jag)

År 2004 upptäckte nämligen astronomer en kall fläck i bakgrundsstrålningen tre miljarder ljusår från jorden. Området vilket täcker fem grader av himlavalvet är 0,00015 grader kallare än strålningens normala 2,73 grader över absoluta nollpunkten (för mig låter det försumbart o kan vara mätfel).

Den så kallade fläcken är då en krater från en kollision mellan vårt universum och ett annat universum som inträffade under Big Bang. (finns inte andra möjliga förklaringar undrar jag)

Kollisionen antas då ha blåst bort massa och energi och skapat en  kall plats i bakgrundsstrålningen.

Det finns även en annan teori som säger att multiuniversumbyggande inte innebär att fler universum byggdes enbart när vårt universum kom till utan istället är en ständig process som lägger till fler universum hela tiden i expansiv takt runt platsen där vårt eget universum existerar än idag (varför inte se det som att det bildas på andra platser också det kan ju finnas multiplatser också likväl som multiuniversum utan att det ska ses som samma sak).

Bör vi söka efter utomjordiska virus därute?

Virus räknas vanligtvis inte som en livsform utan  som ett mellanting mellan levande och död materia då de saknar egen ämnesomsättning. Virus kan inte heller föröka sig på egen hand utan detta görs genom att infektera en levande cell och parasitera i denna. Men genom detta förökar det sig desto mer och ger upphov till allehanda sjukdomar och problem. 

Virus  är den vanligast förekommande formen av liv (blandning av materia o liv) på jorden och forskare i dag anser att det bör även vara den vanligaste formen även på främmande himlakroppar om det finns liv där vilket virus kan infektera eller ligga o vänta på.

 NASA har därför börjat fundera över om vi inte skulle söka efter virus också bland de exoplaneter mm som finns däruppe. Bakterier som anses som lägsta formen av liv vilket förökar sig själva utan värdskap likt virus söks det redan efter.

Men ännu inte efter virus. Virus är även något vi bör vara försiktiga med att få med hit från ex Mars om det finns där då virus är svåra att bekämpa och helt okända virusformer här på Jorden kan ställa till med massdöd.

Nu finns astrobiologer vilka börjat överväga att söka efter virus bortom jorden med hjälp av NASA:s resurser.

Virus är en integrerad del av livet på jorden som vi känner det och varför det inte skulle vara det på andra planeter därute om liv finns skulle vara underligt.

Men som sagt inget är omöjligt det kanske finns planeter där liv finns men inga virus. Allt är möjligt.

Bilden är på ett av de otrevliga virusen vi har här på Jorden rotaviruset vilket ger svår maginfluensa hos i första hand små barn.

Stora möjligheter att missuppfatta meddelanden från utomjordiska varelser och de våra.

En dag kommer det kanske? Meddelande från ett annat solsystem eller ett passerande UFO.

Ett meddelande vi troligen inte förstår är ett meddelande. Men om vi tror det är detta behöver det avkodas till vår förståelse.

Då kan kanske även du eller jag behövas. Detta då alla former av kritiskt tänkande och försök till avkodningstankar kan behövas. Kanske lingvister inte klarar det men du eller jag som vanliga medeljordbor kanske får idén om hur det ska görs.

Arbete av professionella lingvister, matematiker och vetenskapsmän kommer förmodligen inte att vara tillräckligt för att lösa ett kosmisk mysterium säger Sheri Wells-Jensen, lingvist vid Bowling Green University i Ohio.

Exempelvis ges i följande artikel (se länk)  hur elever fick ekvationen för omkretsen för en cirkel, samt en lätt kodad representation av ”pi” (förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess diameter) och skulle förklara vad detta var. Man skulle hitta svaret pi.

De kom upp med alla typer av galna saker. Några gjorde poetiska tolkningar och fick ordet värld. Några av dem gjort ett motsatt poetisk hopp och sade oändlighet. Vissa trodde att meningen var att diametern på cirkeln slutade på i slutenhet och sade fängelse. 

Och det var ändå ett meddelande som utarbetats av en medmänniska. Det kommer utan tvekan vara mycket tuffare att avkoda något utarbetat av varelser från ett fjärran solsystem som inte delar vår kulturella eller evolutionära historia.

De kanske även använder andra sinnen än vi för att uppfatta sin omgivning och de kan vara intelligentare och tekniskt mer avancerade än vi.

Därför behövs all smarthet och alla slags tänkande för att lösa ett meddelande av detta slag. Vi ska även tänka på  att vi ännu inte avkodat alla antika språk ännu på lertavlor vi funnit i världen. Kanske det behövs tankemönster från primitiva folk isolerade från civilisationen i Sydamerika eller Afrika.

Så även om kontakt kommer är det inte säkert vi förstår det likväl som utomjordingar kanske aldrig kan förstå ex vårt meddelande i Pioneer farkosten med meddelande från mänskligheten som fortsätter på sin okända riktningsfärd därute sedan 1970-talet. 

Bild en del av meddelandet vi sände ut med Pioneer.

Vesta en mindre känd asteroid i asteroidbältet

I asteroidbältet mellan Jupiter och Mars finns minst 60 000 asteroider varav den största Ceres (dvärgplanet)  är väl känd sedan rymdfarkosten Dawn besökte den 2016 och upptäckte de omtalade (och en gåta ett bra tag) lysande reflexerna på dess yta.

Vesta är den asteroid i bältet som kommer på andra plats som mest massiv efter Ceres. Storleksmässigt är asteroden Pallas  på andra plats efter Ceres.

Vesta har undersökts grundligt genom Hubbleteleskopet och besöket av Dawn 2011-12 då denna farkost var på väg till ovanstående Ceres.  Storleken på Vesta är ca 500 kilometer i diameter.

Vesta är den ljusaste asteroiden i solsystemet och kan ibland ses med blotta ögat. Dess storlek är 530 km i omkrets.

Vesta är unik bland asteroider då den har ljusa och mörka fläckar på ytan likt månen. Observationer har visat att asteroiden har basaltiska regioner vilket innebär att lava en gång strömmade över ytan. Vesta har en oregelbunden form.  Här finns en stor krater på sydpolen,  460 km i diameter.

 Kratern skär ett genomsnitt av 13 km ner i  jordskorpan sannolikt bildad under  asteroidens tidiga existens.

Materialet vilket flög ut från denna kollision resulterade i ett antal mindre asteroider som nu finns i närområdet däruppe. Inklusive några meteoriter som efter händelsen tog riktning mot Jorden och kraschade här. Som de jordlika planeterna har Vesta en skorpa av kyld lava som täcker en stenig mantel och en järn och nickelkärna. Det ger tilltro till argumentet för att det är en protoplanet, snarare än som en asteroid. Förstadiet till en planetbildning. 

Ett massivt berg finns på Vestas södra pol med ca  20 kilometers  höjd, Flytande vatten flödade en gång över asteroidens yta. Vatten som numera försvunnit ut i rymden sedan länge. 

Tänk så många intressanta och unika asteroider det finns att undersöka ca 60 000 bara asteroidbältet och utanför Pluto finns Kuiperbältet där minst 70000 asteroider inklusive protoplaneter finns.

Kan Pluto ha bildats av miljarder kometer?

Nu finns en teori om att Pluto kanske inte är  en dvärgplanet utan istället en större kometkonsruktion.

Det är forskare från Southwest Research Institutei USA   vilka arbetat fram en teori där Pluto ses som sammansatt av miljarder kometer. För mig låter det som en konstig tanke och teori.

Vetenskapsmän har annars ansett att Pluto kom till i solsystemets början genom att en stenig kärna med en massa gas och damm omkring sig  genom att tyngdkraften gradvis fyllt på mer och mer material på kärnan och lett till en liten sfärisk kropp till det som vi nu kallar dvärgplaneten Pluto.

Men senare upptäckter under 90-talet av andra isiga föremål likt Pluto i Kuiperbältet fick tankarna att ändras och i dag ses en ny möjlig teori om Plutos ursprung.

 "Det nuvarande paradigmet är att kroppar i det yttre solsystemet byggdes av stenar och is", säger Christopher Glein, en forskare från Southwest Research Institutet. Utöver det anser han med flera forskare i en vetenskaplig rapport att  kometer är det som bildat större kroppar av detta slag genom att kometers sammansättning en teori de anser passar bra in på Pluto.

Uppgifterna i rapporten kommer från  kommer från två källor. New Horizons upptäckter   2015 av kväverika glaciärer på Pluto som heter Sputnik Planitia  och är den hjärtformiga formationen på Pluto. Inklusive den kemiska sammansättningen av kometen 67P / Churyumov-Gerasimenko, studerad av ESA;s Rosetta 2016.

Författarna av rapporten fann att glaciärens kväveinnehåll liknade vad andra modeller skulle förutsäga om Pluto hade bildats av massor av kometer som 67P.

Pluto är som jättekomet uppbyggd genom att mängder av innehåll från miljarder kometer ingår. En annan upptäckt är att det finns en tunn atmosfär på Pluto vilket antyder att det finns ett underjordiskt hav på Pluto.

Vatten från kometerna som byggt upp Pluto kan visas även på vad jag skrev här i bloggen om iskullar som flyter på kväveytan i hjärtformationen den 24 maj.

 Idén är intressant. Men jag har likväl mina tvivel i så motto att den verkar överarbetad för att kunna bevisas. Vad säger att inte tidigare teori kan vara sann?

Det har hittats Galaxer med få eller inga stjärnor alls. Så kallade mörka galaxer.

Sex mörka galaxer har hittats.  

Galaxer av detta slag är både ljussvaga och svårhittade.

Det finns teorier om att de måste finnas mörka galaxer där enbart enstaka stjärnor kan skymtas i dess svaga sken. Galaxer där gasmoln skymmer all sikt och där stjärnor antas bildas inuti dessa gas- och dammoln som skymmer utsikten. Mörka galaxer är nästintill osynliga om inte rätt instrument avsöker platsen.

Nu finns detta och svagt ljus från mörka galaxer av ett antal av sex stycken hittills har hittats.

Det finns säkert många fler att hitta därute och filosofera över om vad de innehåller eller inte innehåller.

Två slag av svarta hål finns och de finns överallt men av skilda ursprung

I centrum av små galaxer kan dölja sig ett mystisk slag av svart hål som har visat sig svårfångade. Svarta hål av storleken några solmassor till upptill miljontals stora. Solmassan ses då med utgångspunkt av vår sols.

Astronomer har länge (några årtionden) upptäckt många exempel av två typer av svarta hål. Svarta hål bildas efter det att jättestjärnor dör i en supernova och sedan kollapsar inåt. Utöver detta finns stora supermassiva stora svarta hål i mitten av galaxerna ex  Sagittarius A i mitten av Vintergatan. Dessa kan vara upp till miljarder gånger större än solens massa men dess ursprung är okänt.

Numera ses även troligheten av att ett mellanslag i storlek av svarta hål vilka finns i små galaxers centrum. Dvärggalaxerna. Det verkar som om alla galaxer därmed har ett svart hål i sitt centrum.

Forskning visar även att galaxers utbuktning i dess centrala del  är större ju större galaxen är och har samband med det centrala svarta hålets storlek. Ju större galax desto större utbuktning och desto större svart hål finns där.

Detta visar att galaxers och svarta håls tillblivelse har ett samband. Men vad det är för samband vet man inte.

Som vanligt funderar jag på en kanske fantasifull lösning. Kan det vara så att de svarta hålen är resterna av en tidigare galax och den nya är materia som aldrig sögs in utan istället bildade en ny galax? Kanske i samband med Big Bang.

 Kanske de svarta hålen är resterna från ett tidigare universum där enbart svarta hål blev kvar? Just detta och vidare funderingar inom detta kommer här den 12 juni.

Interstellär asteroid upptäckt med en bana runt Jupiter

Nu har det hittats det som man sökt efter lite mer koncentrerat sedan besöket av den cigarrformade asteroiden Oumuamua besökte vårt solsystem på sin väg till och från okända rymder i fjol. En interstellär asteroid innebärande att dess ursprung ej är från bildandet av vårt solsystem.

Asteroiden har fått namnet 2015 BZ509 och finns nära Jupiters omloppsbana  fast roterande åt andra hållet  än de kroppar och asteroider vilka har sitt ursprung från vårt eget solsystems bildande. Just motsatta riktning pekar på att den kommit utifrån, från något annat solsystem från en okänd stjärna (sol) och fångats in i Jupiters bana.  

Men nog skulle även interstellära asteroider kunnat fångas in och fått samma riktningsbana runt våra himlakroppar som solsystemets asteroider tycker jag. Men som sådana är de svårare att spåra och sortera ut.  Sedan kan man fundera över om inte asteroider med motsatt cirkelrörelse kan ha fått denna i vårt eget solsystem genom en kollision med en himlakropp här.

Men om vi likt forskare antar att ovanstående är av intergalaktiskt ursprung kan den vara den äldsta himlakroppen i vårt system och kan ha  dragits in i omloppsbana runt solen och Jupiter i samband med att vårt solsystem höll på att ta form för 4,5 miljard år sedan. Men möjligheten att det skett i nyare tid ska inte heller uteslutas.

Säkert finns fler likartade därute och vissa kan ha kolliderat med Jorden i det förgångna och kanske burit med sig vatten, biomolekyler eller till och med organiskt material och planterat det på Jorden. Men det är en teori som jag har svårt för att tro på.

Varför skulle allt kommit utifrån vad säger att allt material för liv inte var med eller har sitt ursprung i vårt eget solsystem och kanske det är härifrån det kan spridas vidare. Kanske det är från oss livet sprids inte att livet spreds hit en gång.

Ingen vet varför Jordens magnetfält börjat förflytta sig. Vad händer?

Jordens magnetfält driver västerut. Men varför?

Den 19 maj beskrev jag här väderliknande fenomen på solen inklusive liknande fenomen i havsströmmarna här och ex i gashöljena på gasplaneterna. Ex stormen på Jupiter.

En teori för att förklara magnetfältsrörelsen antyder att det i vissa avseenden liknar Golfströmmen rörelser. Virvlar av liknande slag vilka har sitt ursprung i Jordens rörelser runt solen och dygnsrytmen. Vätskor som roterar ger effekter på magnetfältet i västlig riktning.

Ingen vet om det är sant men omöjligt är det inte att detta förklarar vad som sker.

I så fall kan man se det som att allt roterar likartat anser jag. Väderfenomen, solplasmarörelser, gas och atmosfär, elektromagnetism, vatten i haven mm.

Allt roterar. Kanske än mer om vi mäter noggrant jag funderar på om ljus, strålning av skilda slag, gravitationsvågor och kanske materia inklusive mörk materia gör detsamma. Tanken svindlar men den är möjlig att se som sann dock ej möjlig att ännu bevisa.

Kan betastrålning ha något med mörk materia att göra.

Betastrålning är sönderfall som sker genom att en neutron i en atomkärna sönderfaller i en proton, en elektron, och en antielektron-neutrino.

Neutroner är en av byggstenarna i en atom men ensamma neutroner sönderfaller enligt ovan och är stabila enbart under ca 9 sek.

Forskarna misstänker nu att cirka 1 procent av den tid som neutroner sönderfaller och bildar övriga partiklar enligt ovan produceras även mörk materia. Vad denna består av vet man dock inte men även denna bör vara någon form av partiklar. Om denna teori är riktig vilket framtida forskning får visa förklarar det ett av de största mysterierna i vetenskapsvärlden.

Existensen av mörk materia antas i idag som sann då denna mystiska materia behövs för att förklara olika kosmiska skeenden såsom varför galaxer kan snurra så fort utan att formmässigt kollapsa. Ingen känd materia har kunnat förklara detta. Därav kom teorin om den mystiska mörka materian.  

Det skulle vara fantastiskt om neutronen visade sig vara den partikel som gör det möjligt för oss att undersöka mörk materia i universum.

Kan mörk materia gåtan nu vara på väg att lösas. Kanske, ingen vet. Men vi har även den mörka energins gåta att lösa. Mörk energi en hypotetisk form av energi som genomtränger hela rymden och anses som anledningen till att universums expansionstakt ökar hela tiden.