Phaethon är en blå asteroid vilken var i närkontakt med Jorden under 2017

En blå asteroid kallad 3200 Phaethon svepte förbi jorden förra året.


Asteroiden är anledningen till Geminiderna ett årligt meteorregn som årligen inträffar med sitt maximum 12-14 dec. 


Geminiderna har samma heliocentriska bana som 3200 Phaethon. Det gör Geminiderna till den enda meteorsvärmen som inte är förorsakad av en komet (om nu inte asteroiden likväl är en komet, meningarna går isär)


3200 Phaethon är en blå stenbumling vilken 2017 kom ganska nära jorden. Det gav forskarna en unik möjlighet att studera den på nära håll. De fann att denna blåa asteroid (det finns en anledning till blåheten se länge ner i inlägget) är ännu underligare än de väntat.


 – Det är en konstig blå asteroid som är ursprunget till Geminiderna och blivit så varm att metaller på ytan smält och blåfärgat asteroiden sade Theodore Kareta, graduate forskare vid University of Arizona efter det att denna studerat asteroidens förbiflygning i fjol.


Dess excentriska omloppsbana för den nära solen och sedan kastar den sig mot Mars. Det är en ”mycket excentrisk, lutande bana”, säger Kareta. 


Denna senaste närkontakt ( i fjol) visade att Phaethon är mycket mörkare än vi trodde tidigare — bara lite ljusare än träkol — och dess yta är homogent och jämnt bränd av solen. En blåtoning har blivit följden.


Fjolårets förbiflygning har gett forskare nya data. De arbetar fortfarande med att räkna ut Phaethons sanna natur. ”Är det en vilande komet, en asteroid eller är objektet något annat slag?


Forskare kommer att kunna svara på många frågor om objektet när den japanska rymdorganisationen JAXA, avslutar en höghastighets förbiflygning av objektet 2025. Denna rymdfarkost kommer också att studera mindre föremål som kommer från Phaethon (Geminiderna).


Blåtoningen är inte svår att förstå då extrem värme drabbat den. Järn blir blåtonat ex vid upphettning och avsvalning. I rymdens vakuum finns inte syre som får järn att rosta.


Bild på ovanstående asteroid är suddig. Men för en konstnärs illustration av densamma följ länken som medföljer inlägget ovan.

Utomjordingar kan vara lila.

Utomjordiskt liv kan ha lila pigment för att uppta energi. Det är slutsatsen i en ny en rapport av bland annat  mikrobiolog Shiladitya DasSarma vid University of Maryland School of Medicine och forskardoktor Edward Schwieterman vid University of California, Riverside säger att innan gröna växter började utnyttja kraften i solen till energi hade små lila organismer ett sätt att göra detsamma. 


Det finns redan sätt att upptäcka grönt liv i rymden i form av misstänkt grön växtlighet. Men man skulle även behöva leta efter lila livstecken sägs i rapporten.


 Arkéer är ett slags encelliga organismer vilka är lila men forskare skulle leta efter lila tecken på liv av detta slag. I haven på Jorden finns det arkéer likt på Antarktis och i torra dalar.


 Det finns även vissa belägg för att moderna lilapigmenterade saltälskande organismer kallade halophiles kan vara relaterat till några av de tidigaste livsformerna. Men oavsett om det första livet på jorden var lila hävdas det i rapporten att lila livsformer passar vissa organismer bra till att uppta näring likt gröna passar det flesta växter på Jorden.


Man kan inte säga att gröna civiliserade varelser inte existerar däruppe men man ska även då påstå att lila varelser är lika troliga. Självfallet är även varelser lika människan troliga. 


Men varför människor av exakt likhet som oss skulle finnas däruppe är en gåta. Om liv finns i universum bör de ha tagit helt andra utvecklingar. Se på Jorden här finns liv av de mest förvånande slag. Säkert kommer det eventuella liv vi finner däruppe att förvåna oss än mer än något vi ännu upptäckt på Jorden.

Då och då produceras otroliga mängder guld i universum.

2017 registrerade astronomerna en kollision mellan två ultrakompakta neutronstjärnor och kunde för första gången någonsin observera en så kallad kilonova  en sådan lyser flera tusen gånger starkare än vanliga stjärnkollisioner.



Den största delen av de tunga grundämnena som guld, silver, platina, torium och uran har bildats av händelser som ovan, kollisioner mellan neutronstjärnor. 


Neutronstjärnor uppstår när stora stjärnor (stjärnor större än vår sol) exploderar som supernovor och därefter slutar som neutronstjärna.


Neutronstjärnor har en diameter av endast 10–20 kilometer men har dubbelt så stor massa som solen. 


I en kollision av det slag som hände ovan bildas då de tunga grundämnena som guld, silver, platina, torium och uran.  I en mängd lika stor som 10–100 gånger jordens massa
.

Medan neutronstjärnor som kolliderar med varandra  ger upphov till de tyngsta grundämnena blev det lättaste till tre minuter efter Big Bang. Ämnen som väte och helium. 

I de första jättestjärnorna bildades genom fusioner tyngre grundämnen som kol och syre. Dessa stjärnor hade kort existens men då de försvann som supernovor spreds de nya grundämnena som järn och nickel när lätta atomkärnor smälte samman till tyngre atomkärnor.


Metaller som koppar och zink bildas  när vita dvärgstjärnor exploderar. Explosionen inträffar när en vit dvärg – slutstationen för en vanlig stjärna som solen (solens slut blir vit dvärg)  – har tagit upp extra massa från en närbelägen grannstjärna och då blir instabil.


 Människan skapar de tyngsta grundämnena


Uran är med 92 protoner det tyngsta grundämne som är utbrett i universum. De tyngre grundämnena som plutonium med 94 protoner bildas i regel i kärnreaktorer.  Ännu tyngre grundämnen kan framställas i acceleratorer. Det tyngsta, syntetiskt tillverkade grundämnet är oganesson med 118 protoner och elektroner.

I Kina finns en plan på att en konstgjord måne ska ersätta gatljusen i Chengdu huvudstaden i provinsen Sichuan

Chengdu är huvudstad i provinsen Sichuan i sydvästra Kina. Staden kallas även Brokadstaden eller Hibiskusstaden.


Tjänstemän har här utarbetat en plan för att lansera vad som kallas en belysningssatellit eller konstgjord måne. En plan som om allt går i lås ska realiseras under 2020. 


Enligt People's Daily Online har Wu Chunfeng,  ordförande i Chengdu Aerospace Science och Technology mikroelektronik System Research Institute Co ha sagt
att denna artificiella måne är avsedd att komplettera månen på natten. Detta genom att lysa åtta gånger mer  än månen gör under en fullmåne. Det skulle  innebära att gatubelysning vore onödig.  Den konstgjorda månens ska klara av att belysa en yta på 10-80 kilometer.

Den konstgjorda månen ska ha en starkt reflekterande beläggning för att reflektera ljus från solen och solpaneler som kan justeras för att ge exakt belysning inom 10 meters radie. 


Wu säger även att den artificiella månen skulle få staden att spara mycket på sin elräkning eftersom gatubelysning inte skulle behövas längre. Men den skulle även bli en stor turistattraktion.


Naturligtvis finns även motstånd mot projektet då denna konstgjorda måne anses störa dygnsrytmen hos människor och djur. Och detta är det största bekymret många forskare ser. (Jag undrar hur det kan störa dygnsrytmen mer än ordinarie gatubelysning. Se bild ovan på hur staden belyses redan nu)


Det har ex sagts att artificiellt ljus på himlen hade varit mycket bra under andra Världskrigets London Blitz  för att fiendeplan skulle vara lätta att se för luftvärnet. Men även för bombplan att lättare hitta mål.


För min del reagerar jag mest på att den konstgjorda månen skulle störa dygnsrytmen för människor och djur. Jag tvekar om det är så vi har redan elektriskt gatljus i städerna och då har vi redan stört dygnsrytmen med detta. En konstgjord måne ersätter bara detta någon förändring i sak blir det inte.


Bild från Wikipedia vilket visar Affärsgatan Chunxi lu i Chengdu. Men ännu belyses inte staden av den konstgjorda månen som planeras.

Röda dvärgstjärnor kan flamma upp och sluka närliggande planeter.

Begreppet HAZMAT är ett begrepp som betyder fara. I detta sammanhang på en kosmisk nivå. Här betecknande våldsamma utkast av flammor av sjudande gas från röda dvärgstjärnor. Flammor vilka kan få hela planeter i närområdet runt stjärnan som kallas den beboeliga zonen obeboelig (omöjlig för liv).


NASA: s Hubbleteleskop har observerat sådana händelser säger projektledare Evgenya Shkolnik på Arizona State University där man använt Hubbleteleskopet i syftet att undersöka detta fenomen vilket fått det passande namnet HAZMAT.


Utkasten av flammor från röda dvärgstjärnor (även kallade M-stjärnor) vilka är de vanligaste slaget av stjärnor i universum visar på att det kanske är omöjligt med liv i dessas närområden där flammor uppstår. 


Cirka tre fjärdedelar av stjärnorna i vår Vintergata är röda dvärgar. De flesta av galaxens planeter som existerar i den ”beboeliga zonen” kretsar därmed kring dessa stjärnor.

 Röda dvärgstjärnor är dock aktiva stjärnor vilka producerar ultraviolett strålning vilken likt facklor spränger ut i miljoner graders plasma med en intensitet som kan påverka atmosfärers kemi på de planeter som träffas. 


Solutbrott från röda dvärgar är särskilt energirika i ultravioletta våglängder till skillnad mot utbrott från stjärnor som liknar solen där lugnare förhållanden existerar.


Den närmaste stjärnan till vår sol är en röd dvärgstjärna som heter Proxima Centauri vilken har en planet i den beboeliga zonen av Jordens storlek. Men risken är här likt runt andra röda dvärgstjärnor att flammor av energirik strålning förstört eventuell atmosfär på denna. 


Ovanstående slutsatser är inte positiva för sökandet efter liv däruppe. Kanske ska vi koncentrera oss i sökandet i de solsystem vilka har en sol lik vår egen sol.


Bild: Proxima Centauri fotograferad 2013 av Rymdteleskopet Hubble.

Gravitationen kan ha räddat universum från kollaps efter Big Bang

Inget säger att Big Bang ensamt har resulterat i ett stabilt universum. Tvärtom.


Professor Arttu Rajantie från Institutionen för fysik vid Imperial College i London påstår att ”Standardmodellen för partikelfysik som forskarna använder för att förklara elementarpartiklar och deras växelverkan med varandra hittills inte gett svar på varför universum inte kollapsade direkt efter Big Bang”.


Studier av Higgspartikeln vilken upptäcktes vid CERN under 2012 är en partikel vilken ger massa till alla partiklar men Higgspartiklar borde under den accelererande expansionen efter BigBang i det mycket tidiga universum (då inflation började) enligt nya rön lett till instabilitet och kollaps av skapandet av grundämnen.


Forskare har försökt att ta reda på varför detta inte skedde. Teorier finns att det måste finnas någon ännu okänd fysik som hjälper till att förklara ursprunget till universum.

Fysiker från Imperial College London, och universiteten i Köpenhamn och Helsingfors tror däremot att det finns en enklare förklaring.


I en ny studie publicerad i Physical Review Letters beskrivs hur rumtidens krökning och gravitationseffektens energi gav stabilitet vid universums skapelse. Det innebar att samspelet mellan Higgspartiklar och gravitationen gav upphov till stabilitet av universums partiklar, expansionen och bildning av grundämnen.


 Det visar även att denna  interaktion var tillräckligt för att stabilisera universum och därmed att ett misslyckat universumbildande efter Big Bang  förhindrades.


Någon ny fysik anses därmed inte behövas som förklaring. Det är gravitation som är förklaringen. 

Jag funderar på om gravitationen är förklaringen till betydligt mer än vi ännu förstår. Kan gravitation även vara förklaringen till att Big Bang skedde?

Det mystiska ofantliga Hyperion däruppe kan ge tanken om att det kan finnas mycket gamla civilisationer i universum.

Ett internationellt forskarlag under ledning av astronomen Olga Cucciati vid Instituto Nazionale di Astrofisica (INAF) i Bologna har med hjälp av instrumentet VIMOS på ESO:s Very Large Telescope upptäckt en kolossal struktur av galaxer i det unga universum. 


Det unga universum innebär att vi ser bakåt i tiden när vi ser ljusår bort. Denna ofantliga struktur fanns redan 2,2 miljarder år efter Big Bang. Det innebär att den fanns redan 2,2 miljarder år efter universums tillblivelse. En stor ansamling galaxer var och en innehållande kanske miljarder stjärnor där kanske varje stjärna har ett eget solsystem och innehållande planeter.


Strukturen har getts namnet Hyperion. Ingen så stor samling av galaxer har tidigare upptäckts från universums första tid.


 Den enorma massan i denna struktur har beräknats till en miljon miljarder gånger solens massa. Att hitta en sådan massiv struktur i det unga universum har överraskat astronomerna.  Hyperion finns i riktning mot stjärnbilden Sextanten.


Ser man det som att galaxer redan fanns och det i stora hopar redan efter några miljarder år efter Big Bang skulle det innebära att det är möjligt att solsystem bildats redan då.


 Det skulle i sin tur innebära att det om det finns liv däruppe kan ha bildats på planeter mycket tidigt. Detta gör att det teoretiskt skulle kunna finnas mycket gamla civilisationer med mycket tekniskt avancerad utrustning däruppe utvecklad under miljarder år. Om så är möjligt kan vi säkert inte ens föreställa oss vad dessa kan.


Bilden är en detaljbild av VIMOS nämnd ovan vilken använts i projektet.

Det svarta hålet i galaxen NGC4151 centrum har vägts. Ett viktigt steg i förståelsen av svarta håls utvidgning mm.

Galaxer har oftast ett centralt, supermassivt svart hål och i många fall mindre svarta hål i närområdet. Varför är en gåta än så länge.


Men både galaxer och de svarta hålen i centrum växer i omfång av okänd anledning. Kanske kan det inte kan existera en galax utan ett svart hål och tvärtom. De galaxer där man inte funnit ett svart hål i dess centrum kanske ändå har ett men är där dolt av något ex damm eller gasmoln.


En metod har nu utarbetats för att mäta tyngden av ett svart hål. Detta har utarbetats genom att matematiskt beräkna  galaxen NGC 4151:s svarta hål  matematiskt.


NGC 4151 är en galax i stjärnbilden Jakthundarna, 43 miljoner ljusår bort. Denna galax har en mycket aktiv kärna och tillhör en grupp galaxer katalogiserade som Seyfertgalaxer. Galaxer vilka kännetecknas av att ha extremt ljusa kärnor och spektra med mycket tydliga linjer av väte, helium, kväve och syre och ett supermassivt svart hål.


Genom att mäta rörelserna hos stjärnor grupperade runt detta svarta hål och jämföra rörelserna med datormodeller kunde astronomer bestämma det svarta hålets massa.


Resultatet blev att NGC 4151 har ett för seyfertgalaxer  genomsnittlig spiralformat massivt svart hål som väger ca 40 miljoner gånger så mycket som vår sol. För hjälp till mätningen användes NASAS James Webb Space Telescope.


Vissa centrala frågor inom astrofysiken är ex hur galaxers  svarta hål i centrum växer i omfång över tid. 

Projektet ovan är ett steg för att svara på denna fråga säger Misty Bentz från Georgia State University, Atlanta, den ansvarige ledaren för projektet.
  

Det finns flera tekniker för vägning av supermassiva svarta hål.


En teknik bygger är att mäta rörelserna hos stjärnor i galaxens kärna. Ju tyngre det svarta hålet är desto snabbare kommer närliggande stjärnor att röra sig på grund av  hålets gravitationskraft.


För att  använda denna teknik använder teamet Webbs Near-Infrared Spectrograph (NIRSpec). Ett instrument vilket kan ses på bilden ovan och kan läsas mer om genom medföljande länk här.


Bilden är på NIRSpec.

Den för Jordens framtid riskabla Asteroid 2018 EB har en måne

Asteroid 2018 EB är en av de asteroider som finns i vårt solsystem. Just denna är en av dessa vilka har en omloppsbana runt solen som är mycket lik jordens omloppsbana med undantag av en något annorlunda lutning.


Asteroid 2018 EB klassificeras som ett potentiellt farligt objekt. Det innebär att den kommer nära jorden under delar av sin omloppsbana och är tillräckligt stor för att ge regionala skador om den träffar Jorden. Men dess bana är riskfri under de kommande 171 åren. 

Vad som händer efter denna tid får framtida forskare räkna ut. Om faran för krock ökar då.


Två gånger per år kommer den i sin bana i närheten av oss. Det sker i april och oktober.



I april 2018 studerade astronomer asteroiden med hjälp av NASAS NEOWISE  teleskopet. En storlek av ca 155-244 meter i diameter sågs asteroiden ha.


I oktober 2018 fick man en bild igen men nu såg man även att asteroiden har en följeslagare. En måne.


Det var forskare vid Arecibo-observatoriet i Puerto Rico och Goldstoneradarn i Kalifornien som gjorde de senaste radarobservationerna. Härifrån upptäcktes månen vilken kretsar kring  asteroiden.


Ovanligt med månar runt asteroider är det inte.  Astronomer har identifierat mer än 300 asteroider med månar. Vissa har två månar andra tre.


Jag ställer mig frågan om nu denna asteroid vilken är en riskfaktor i framtiden för en krasch på Jorden – kraschar då dess måne också på Jorden och hur blir en scen där en asteroid med måne kraschar in?


Bild, någon bild där man ser ovanstående asteroid bra finns inte. Istället visar jag här en bild på ett urval av storleksmässigt olika asteroider

Venus ett framtida rymdäventyr. En ogästvänlig yta väntar men i dess övre atmosfär är det tvärtom.

Venus är inte en drömdestination för blivande rymdturister. Istället för att vara ett paradis är planeten en helvetisk värld med temperatur på ca 460 C vid ytan. Atmosfären är giftig och lufttrycket på ytan högt.


Trots detta arbetar NASA för närvarande på en bemannad färd till Venus. Det blir en resa utan landning på ytan då dennas temperatur gör detta omöjligt. Ytan är varmare än smältpunkten för ex bly och vismut. Metaller vilka i denna heta miljö kan falla ner som snöflingor på de högsta bergstopparna på Venus.


Ytan består av karga klippor och vidsträckta slätter. Men en bemannad farkost ska inte landa. Tanken är istället att använda Venus täta övre atmosfär som bas för utforskning av Venus.


En atmosfär som är den mest jordliknande platsen i solsystemet. Mellan höjder på 50km och 60km kan tryck och temperatur jämföras med regioner i jordens lägre atmosfär. 

Det atmosfäriska trycket i Venus atmosfär på 55 km höjd är ungefär hälften av trycket på Jordens havsnivå. Människan skulle utan problem kunna existera här utan tryckutjämnande dräkt. Trycket motsvarar här detsamma som på Kilimanjaros topp (vilkens höjd är ca 5000 meter över havsnivån) och temperaturen ligger mellan 20° C och 30° C. 


Atmosfären vid denna höjd är tät nog för att skydda astronauter från joniserande strålning från rymden. Venus atmosfär består av 97 % koldioxid, 3% kväve och resten spårämnen. Inget syre finns så syrgasmask behövs för besök utanför en rymdkapsel.

Venus reflekterar ca 75% av det ljus som faller in från solen. De starkt reflekterande molnlagren finns mellan 45km och 65km höjd.

 De finns i ett töcken av svavelsyra under denna nivå. Nivån mellan 45 -30 km över Venus yta bildas svavelsyradroppar i atmosfären . Därför behöver farkoster i denna atmosfär korrosionsskydd.


 Den övre atmosfären är dock en annan historia. Vissa typer av extremophile organismer som finns på jorden kan klara förhållandena i atmosfären på denna höjd på Venus. Arter såsom Acidianus infernus  kan leva här(detta är bakterier).
  

 Luftburna mikrober har hittats i jordens moln. Men det bevisar inte mer än att liv kan vara möjligt i den högre atmosfären på Venus. De nuvarande klimatförhållandena och sammansättning av atmosfären på Venus är resultatet av en skenande växthuseffekt (en extrem växthuseffekt som inte kan vändas enligt den kunskap vi har i dag) vilken en gång omvandlat Venus från en troligen gästfri jordliknande tvillingplanet till Jorden till en ogästvänlig plats i dess tidigaste historia. 


Troligen kan vi inte vänta lika dramatiska växthuseffekter på Jorden även om klimatförändringar är på väg. Venus skulle vara en mycket intressant plats att kolonisera om vi kunde vända växthuseffekten där. Till dess vi eventuellt kan detta (om ens någonsin) får vi besöka dess övre atmosfär vilken är den mest gästvänliga platsen på Venus och även i hela vårt solsystem utanför Jorden som vi vet idag.


Bild på Venus.

Gravitationsvågor kan användas till framtidens kommunikation.

RUDN matematiker (RUDN är ett universitet i Ryssland) har upptäckt möjligheten att överföra information rumsligt med hjälp av nonmetricity vågor  utan snedvridning. Detta resultat konstaterades efter att  matematikerna analyserade egenskaperna matematiskt av gravitationsvågor.


De för inte så länge sedan upptäckta gravitationsvågorna (vilket  gav nobelpriset i fysik 2017) är vågor av krökning av rumtiden vilket enligt Einsteins allmänna relativitetsteori bestäms helt av rumtiden själv. 


För att beskriva gravitationsvågors möjlighet till användning använde RUDN forskarna matematisk abstraktion - ett affine utrymme, dvs ett vanligt vektorrum men utan en beskärning av koordinater. Dess slutsats blev att det  finns funktioner som förblir oföränderliga i distribution av en våg i en sådan matematisk representation av gravitationsvågor. 


Det är då möjligt att ställa in en godtycklig funktion så att kodade uppgifter framförs på ungefär samma vis som vid överföring av elektromagnetiska vågor likt radiosignaler. 

Det innebär att om du hittar ett sätt att ställa in dessa vågor kommer de att kunna sändas till någon punkt i universum eller  här på Jorden  utan att signalen förändras på vägen.


 Gravitationsvågor kan då användas till dataöverföring ”Vi upptäckte att vågor av denna typ (nonmetricity vågor) ska kunna överföra data genom gravitationsvågornas krökning av rumtiden  eftersom de innehåller godtyckliga funktioner som fördröjd tid vilket kan kodas till vågor (i en perfekt analogi till elektromagnetiska vågor).


Vad man här ska ta till sig är att forskare arbetar med att en gång i framtiden kunna använda gravitationsvågor för dataöverföring. I övrigt behöver man inte försöka förstå alla fackuttryck i detta sökande.


Bild från Wikipedia.  Tvådimensionell framställning av gravitationsvågor som alstras av två neutronstjärnor som kretsar runt varandra.

Här dansar två neutronstjärnor vars slut kommer att bli en mätbar krusning i rumtiden.

I en galax 920 miljoner ljusår från oss har astronomer upptäckt hur en stjärna exploderade som en supernova (för förståelse av vad en supernova är följ länken). Den kollapsade till en extremt kompakt stjärna som kallas för neutronstjärna.  En händelse som denna borde resultera i en smäll så kraftig att hela universum skulle skaka. OBS det innebär inte att vi människor skulle känna det utan enbart en mätbar effekt skulle uppstå och synas. 


Kollapsen resulterade till en extremt kompakt stjärna en så kallad neutronstjärna.


Men det var någonting som inte stämde i beräkningen och väntan blev förgäves. Explosionen blev inte så intensiv som supernovor brukar vara. En knappt mätbar effekt blev resultatet och den starka ljuseffekt som väntats falnande snart.


– Det är ett bevis för att stjärnan hade blivit av med stor del av sitt gasfyllda hölje före explosionen, säger Jesper Sollerman astronom vid Stockholms universitet. Han har varit med och studerat den här märkliga supernovaexplosionen.


Astronomer drar nu slutsatsen att stjärnan en längre tid har varit fångad i en nära dans med en neutronstjärna (för förståelse av vad en neutronstjärna är följ länken) som under lång tid har ryckt bort stora delar av stjärnans enorma gashölje. Av den forna lysande stjärnan återstod endast den inre kärnan vid explosionen. Därför blev den supernovaexplosion som inträffade inte lika ljusstark som supernovor brukar bli. 


Det unika nu är att astronomer nu istället fått se födelsen av ett dubbelstjärnsystem bestående av två neutronstjärnor. Den stjärna som exploderade blev en kompakt neutronstjärna och dess följeslagare som dragit bort dess gashölje är redan en neutronstjärna.  Dessa två neutronstjärnors framtid innebär däremot en kollision mellan dem.


En kollision då de här neutronstjärnorna till slut smälter samman med resultatet att det blir ett skalv så stort att det skapar krusningar i själva rumtiden. Dessa krusningar kan numera astronomer fånga upp i form av gravitationsvågor något som bara för några år sedan var omöjligt.


Rumtid  kan förklaras som en matematisk modell vilken kombinerar rummet (bredd, höjd och djup) och tid till ett enda sammanvävt kontinuum. I sin enklaste form utgår rumtiden från ett euklidiskt rum där det finns tre rumsdimensioner och till detta läggs tiden till som en fjärde dimension. Tillsammans bildar detta en mångfald som är känd som Minkowskirummet. En punkt i denna fyrdimensionella rumtid kallas för en händelse.  (för än mer förståelse av vad rumtidbegreppet innebär följ länken).


Bilden visar resterna efter en annan supernova än ovan. Keplers supernova.

En dvärggalax har hittats som har visat sig ha haft kannibalbeteende

Ett team på Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) har upptäckt ett nytt fall av vad som kan kallas galaktisk kannibalism. 


Det är inget ovanligt att galaxer uppgår i varandra och därmed bildar en större galax. Det ovanliga i detta fall är att en mycket liten galax har dragit till sig en mycket liten galax och ändå kan ses som en dvärggalax.


Sextans A heter den galax vilken gjort detta och vars massa är några 100.000 gånger mindre än Vintergatans.


Namnet Sextans A kommer från att den är granne med dvärggalaxen Sextans B vilken också är intressant. Denna har nämligen fem planetariska nebulosor vilket innebär att Sextans B är en av de minsta galaxer där planetariska nebulosor har observerats. Att här då finns fem stycken i denna lilla galax är mycket unikt.


Men Sextans A vilken detta inlägg behandlar visar på kannibalism. Kannibalism av en annan dvärggalax och vad som visar att så skett är olikheten av stjärnor i Sextans A.


Vid spektralanalys av stjärnor i galaxen fann man att den rumsliga fördelningen av blå metallfattiga stjärnor låg i regelbundna runda formationer, medan röda metallrika stjärnor fanns i elliptiska och oregelbundna formationer och banor koncentrerade åt nordöstra sidan av galaxen.

Sextans A-B finns i galaxhopen Sextanten. 


Förklaringen till detta bör vara att två galaxer sammanfogats vid en kollision och att de metallrika och metallfattiga stjärnorna inte kommer från samma galax.


Men det är en teori. Vi tolkar utefter det paradigm vi har inom vetenskapsteorin just nu. Men en dag kan som tidigare skett ett nytt paradigm behövas. Inget är säkert utan vi tolkar efter den rimligaste sanning vi just nu upplever verkligheten genom.


Men ännu finns gåtor som inte kan förklaras med det vetenskapsparadigm vi just nu arbetar utefter.  Och fler och fler motsägelser uppkommer hela tiden. Till slut kommer dessa anomalier (motsägelser) att resultera i ett nytt paradigm att arbeta utefter. Det har skett tidigare och kommer säkert att ske igen.


Bilden är på ovannämnda Sextans A galaxen vilken finns i Sextantens stjärnbild i lokala galaxhopen 4,3 ljusår bort.

Välkommen till den kanske äldsta Stjärnan i Vintergatan Pristine 221.8781 + 9.7844

Någonstans där uppe i Vintergatan finns stjärnan  Pristine 221.8781 + 9.7844. En av de äldsta stjärnorna i Vintergatan. Kanske den äldsta. Dock har jag inte hittat uppgifter om exakt var man ska söka efter den.

 Efter Big Bang var universum fullt av väte och helium och med mycket lite litium medan inga tyngre element fanns.


Det var en metallfattig tid.  Pristine 221.8781 + 9.7844  är enligt en ny rapport  en stjärna vilken är mycket metallfattig.


Vad som även kan bekräftas är att denna stjärna är mycket äldre än vår sol. Kanske den äldsta eller säkert en av de äldsta stjärnorna i Vintergatan. Vi vet dess ålder bland annat på grund av dess metallbrist.


Denna slutsats blev resultatet efter studier utförda med spektrografen ISIS med William Herschel Telescope och med spektrografen IDS på Isaac Newton teleskop los Muchachos observatorium (Garafía, La Palma).


 Studien av mycket gamla stjärnor, som har katalogiserats och analyserats leddes från Leibniz Institutet för astrofysik (Potsdam, Tyskland) och från universitetet i Strasbourg (Frankrike).


Studien har resulterat i mer förståelse av tillståndet i universums första tid.


Forskarna använde även ett speciellt färgfilter på Kanada-Frankrike-Hawaii-teleskopet i letandet efter de metallfattiga första stjärnorna som bildades i Vintergatan.


Undersökningens syfte var att få ytterligare en pusselbit i förståelsen av vårt tidiga universum och av hur allt utvecklades efter Big Bang. Kanske vi en dag förstår mer om detta men frågan varför Big Bang uppstod och i vad, är en helt annan historia och gåta vi inget vet om. 


Bild på ett av teleskopen som ingår  Isaac newton group. Ovanstående finns på ovannämnda los Muchachos observatorium (Garafía, La Palma).

Sista steget för flertalet stjärnors liv är att bli en vit dvärg och därefter en svart dvärg. Men vissa kan ha tur och återupplevas om och om igen.

En vit dvärg är en stjärna som varit en normalstor stjärna lik vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna och en liten storlek efter att först ha svällt upp till en röd jätte efter det att kärnbränslet i stjärnan tagit slut (ett öde som väntar även vår sol). En vanlig vit dvärg har en radie som är ca 1 procent av solens men har ungefär samma massa vilket innebär en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter.
  

En vit dvärg kommer därefter efter miljardtals år att ha kylts ner så mycket att den inte längre avger något synligt ljus och antas då bli en svart dvärg.  Eftersom universum uppskattas till 13,7 miljarder år har troligen inte lång tid nog förflutet för att någon vit dvärgstjärna ännu blivit en svart dvärg. Flertalet av stjärnorna kommer dock en gång att sluta på detta vis. 


Undantaget är stjärnor med minst åtta gånger större massa än vår sol. De mest massiva stjärnorna, med åtta gånger massan av solen eller mer slutar sina existenser i en våldsam supernova. Därefter blir de en neutronstjärna alternativt ett svart hål.


Stadiet vit dvärgstjärna däremot föregås av ett uppsvällande till röd jätte innan de krymper ihop till vit dvärgstadiet.


 När en stjärna sväller för att bli en röd jätte slukas de närmsta planeterna.  Men några stjärnor kan fortfarande överleva efter detta stadie. NASA'S Spitzer avslöjade att minst 1 till 3 procent av de vita dvärgstjärnorna har rester av atmosfärer vilket tyder på att stenigt material har fallit in i dem. De flesta vita dvärgarna kommer dock att blekna bort i relativ glömska efterhand som eonerna går och all dess energi försvinner och de slutar som en svart dvärg.


Men ett mindre antal av de vita dvärgarna får ett annat öde. De som har en följeslagare av en annan stjärna. Då kan exempelvis dennas materia dras in i den vita dvärgen och en mycket tät neutronstjärna uppstå. 


Ett mer explosivt skede kan även uppstå om en vit dvärgstjärna reagerar tillsammans med en röd jätte. Då kan en 1a-supernova bli resultatet. 


En supernova typ Ia uppstår när en vit dvärg drar till sig materia från en närbelägen grannstjärna som svällt upp till en röd jätte. När den vita dvärgens massa växt till 1,3 solmassor och närmar sig Chandrasekhargränsen startar kolförbränning i dess inre.


 Om följeslagaren är en annan vit dvärg och den vita dvärgen drar material från dess följeslagare kan den antändas till en nova. Eftersom den vita dvärgen förblir intakt kan det upprepas flertal gånger när den når den kritiska punkten och resultera i att det blåser liv tillbaka till den döende stjärnan om och om igen.

Ett slags återuppståndelse sker.


Bilden visar hur en supernova typ Ia blir till.

Vad såg munken Anthelme på himlen 1670?

Astronomer har sedan 1670 undrat över vad munken och astronomen Père Dom Anthelme såg i juni detta år på stjärnhimlen. Han beskrev det året hur en stjärna brast inför hans ögon.


Detta skedde strax under huvudet av stjärnbilden Svanen 2200 ljusår från oss. Namnet på fenomenet eller stjärnan som brast blev CKVulpeculae.


Länge antogs att det var en nova han sett. En nova är namnet på en stjärna, vanligtvis en vit dvärgstjärna med nära kontakt med en röd jätte vilken under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. Men något stämde inte och det klassificerades i vår tid istället som en röd nova.


En röd nova är vad som resulteras efter två stjärnors kollision och sammanslagning. De kännetecknas av en distinkt röd färg och en ljuskurva som dröjer sig kvar med återuppväckt ljusstyrka i det infraröda fältet. 


Men nu har ett internationellt team av astrofysiker inklusive två professorer vid University of Minnesota knäckt den 348-årig gåtan. Munken bevittnade något helt annat, nämligen den explosiva sammanslagningen av en vit dvärgstjärna och en brun dvärg något som aldrig bevittnats tidigare och vilkens effekter nu fotograferats i vår tid genom ALMA- teleskopet.


Arbetet leddes av astrofysiker vid Keele University (England) och publicerades i månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society. 


Vita dvärgar är rester av stjärnor. Stjärnor likt solen vilka är i slutfasen av sina liv medan bruna dvärgar är ”misslyckade stjärnbildningar vilka har 15 - 75 gånger massan av Jupiter men inte tillräckligt för att antända de termonukleära fusionsreaktioner som tänder upp en stjärna.


De två objekten (den vita stjärnan och den bruna dvärgen) kom alltför nära varandra och vid sammanslagningen for skräp ut vars kemiska sammansättning gav det sken munken såg och vilkets effekter vi än kan se på bilden ovan.


Det är därför en unik bild som visas ovan på CK Vulpeculae tagen av ALMA-teleskopet.

Centaurerna kretsar i sina banor hotande Jorden då och då.

Centaurer är en asteroidklass av isiga planetoider vilka roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus bana. De ska inte förväxlas med asteroidbältet mellan Mars och Jupiter eller Kuiperbältet bortanför Neptunus i vilket Pluto ingår.


Ännu har ingen centaur blivit fotograferad på nära håll. Däremot finns bevis som pekar på att Saturnus måne Phoebe, som fotograferades av Cassini år 2004 är en infångad centaur.  


Centaurer rör sig bland gasjättarna i det yttre av Solsystemet ibland korsar de Saturnus och Uranus omloppsbanor och i vissa fall även Neptunus. På grund av sin närgångenhet till gasjättarnas gravitation har de en instabil omloppsbana och på sikt gör det att de kan ta en riskfylld ny bana rätt in mot Jorden eller andra planeter vilket historiskt även skett. Minnen från dessa händelser finns i form av nedslagskratrar.


Troligen är dessa objekts ursprung från Kuiperbältet. Objekten i Kuiperbältet med dess asteroider och dvärgplaneter har någon gång störts i sina banor och nu hamnat mellan Jupiter och Neptunus(kanske av den mystiska planet 9). 


Forskare vilka studerat solsystemets tillkomst uppskattar att ett otal nära möten och effekter skett med de jordlika planeterna (från ca 3,8 miljarder år sedan, tills nu) med katastrofala följder.


 Centaurer kan också bli aktiva kometer då förekomsten av vatten finns på ett stort antal av dem och kanske det är från krockar med sådana vatten kom till Jorden.


Forskning om ovanstående har bedrivits bland annat av en forskare med namnet Mattia Galiazzo på universitetet i Wien varifrån rapporten kommer om Centaurernas riskbeteenden för oss nu kommit.
  

Minnen från krockar eller närkontakt finns i form av kratrar i storlekar från hundratals kilometer i diameter till mindre än 10 km diameter på både Jorden, Mars, Venus och månar mm i solsystemet. 


Bild: Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orangea prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet. 

På månen Europas underjordiska saltvattenhav tornas det upp ca 15 meter vassa isflak. Landningsproblem befaras för framtidens farkoster.

Jupiters fjärde måne i storleksordning är Europa. En istäckt måne vilken saknar kratrar (åtminstone synliga sådana). 


Under istäcket antas ett saltvattenhav finnas där det kan finnas någon form av liv. Sammantaget är istäcket inklusive detta hav ca 10 mil tjockt.   Jupiters starka magnetfält och den vulkaniska aktiviteten under Europas yta kan ge värme till havet vilket ger möjligheter till att liv kan ha bildats. 


På Europas yta är temperaturen  -140° C till -190° C. Ytan är utsatt för kraftig solstrålning på grund av den ytterst tunna atmosfären samt stark partikelstrålning. 

Detta leder till fotolys (ombildandet av syrgas till ozon)  och radiolys (en kemisk spjälkning av molekyler genom joniserande strålning). Om det hade funnits organiskt material på ytan skulle det brytas ner.  Inget organiskt material har påvisats på ytan. 


På ytan finns knappast förutsättningar för liv och därigenom kan eventuella livsformer under ytan inte få tillskott av organiskt material från ytan. Möjligheten till att det finns liv under ytan är starkt kopplad till frågan om det finns flytande vatten under isytan chansen för detta är vad man vet stor. Det antas inte att det är ett tio mil tjockt istäcke som ligger här. Vad som motsäger bottefrysning är att isflak av nedanstående slag en gång måste ha varit rörliga och kanske så är ännu. 


Vid en framtida landning på Europa kan problem uppstå om vi inte först vet mer om ytans beskaffenhet. Isen i sig är knappast ett problem den håller säkert.


Men isens ytskikt är enligt nya rön inte jämn utan är full av upp till 15 meter upprättstående vassa isflak. Bladliknande konturer med kortsidan uppåt. Detta gör en landning mycket svår. Hur den ska gå till vet man inte.


En så taggig yta blir svår att landa på. Kanske behövs enligt mig något slag av konstgjord issmältning först där landningen ska ske. Men om detta är möjligt eller om denna då utjämnade yta för landning blir bestående under en rymdfarkosts uppdrag vet man inte. 

Men omöjligt tror jag inte det skulle vara, isflaksformationerna på ytan kanske är gamla och nya uppstår troligen inte under korta tidsrymder.

Bild: visar hur en genomskärning av Europa antas se ut.

Fartvidunder av stjärnor i Vintergatan upptäckta vilket kan vara tecken på att de egentligen inte hör hemma i galaxen utan kommit utifrån.

Astronomer har upptäckt att enstaka stjärnor är otroligt snabba fartvidunder i Vintergatan. 


De rusar fram i en otrolig hastighet. Två av de snabbaste stjärnorna uppskattas till att rusa med en hastighet av 700 km per sekund. I jämförelse kan nämnas att vår sol kretsar kring galaxens centrum med en hastighet av ungefär 200 km per sekund.
 


Det är möjligt att dessa snabbrusande stjärnor skapades i en annan galax och har  slungats ut i intergalaktiska rymden på kollisionskurs med Vintergatan.


Vår galax stjärnor är i antal flera hundra miljarder stjärnor varav de flesta finns i en tät disk och utbuktning kring galaxens centrum i vars centrum ligger ett supermassivt svart hål. Återstoden av stjärnorna finns i spiralarmarna vilka omger vår galax (där även vårt solsystem finns).
  

De snabbrusande stjärnorna rör sig så fort att de nog med tiden  kommer att dra sig loss från gravitationen av Vintergatan och försvinna  ut i tomma rymden på väg mot någon annan galax eller evig ensamhet tomma rymden.


De kan ha sitt ursprung från näraliggande dvärggalaxer som ex de Magellanska molnen. Dessa stora och lilla Magellanska molnen är på väg in i en framtid där de slukas av Vintergatan 

Det antas även i vissa undersökningar att ett tredje moln  funnits ett mindre vilket redan slukats av Vintergatan, Kanske det är rester av detta som de snabba stjärnorna kommer från.


Men snabbrusarna kan även ha färdats genom rymden från en avlägsen galax och infångats av Vintergatan. Interstellärt objekt  finns och kommer hit ibland. Ex Oumuamua som kom för ca ett år sedan och snabbt rusade rätt igenom vårt solsystem utan att fångas in av gravitationen från någon planet eller solen. 

Kanske även enstaka eller smågrupper av vilsna stjärnor en gång gjort detta och nu är på väg rakt igenom Vintergatan. I så fall är de högintressanta då de kan ge insikter om andra sammansättningar i andra galaxers stjärnor.


Stjärnorna i Vintergatans tros alla ha en grundläggande sammansättning där huvuddelen av deras massa består av väte.


Om de snabba stjärnorna befinns innehålla ett större överflöd av ex tyngre beståndsdelar ger det en misstanke av att de  kommit från en annan galax.

Men kan vi vara säkra på det? Knappast dessa stjärnor kan höra hemma i Vintergatan från dess bildande. Det kan finnas mer än en sort av stjärnmassa här alla behöver inte  ha en huvuddel bestående av väte.


Det enda vi kan vara säkra på är att det finns stjärnor i Vintergatan som rör sig snabbare än huvuddelen av stjärnorna. Varför de gör detta kan bero på dess sammansättning, att de kommit utifrån eller någon okänd faktor. Frågan blir även varför, hur länge de gjort detta och om hastigheten kommer att minskas och kanske stabiliseras till ungefär samma som huvuddelen av stjärnornas fart däruppe (eller istället öka).

Bild från Wikipedia: 
Schematisk bild av Oumuamua där den följer sin hyperboliska bana genom det inre solsystemet. Oumuamua  ät ett objekt som inte är stjärna och inte tillhör solsystemet och heller inte är bundet till någon annan stjärna.