Nu har en så kallad superjord upptäckts vid Barnhard stjärna

Barnards stjärna har fått sitt namn efter astronomen Edward E. Barnard.


 Barnards stjärna finns på ca 6 ljusårs avstånd från oss och är den femte närmsta stjärnan till solen. Enbart solen och Alfa Centauri-systemets stjärnor ligger närmare jorden.


Barnards stjärna är en röd dvärg vilket gör att den inte kan ses med blotta ögat trots dess närhet.


Det är en så kallad superjord som upptäckts här vilkens massa är minst 3,2 gånger större än Jordens.  Planeten är den näst närmsta kända exoplaneten till jorden.


Barnards stjärna ligger på ett avstånd från oss som gör att den ses röra sig snabbare över natthimlen än någon annan känd stjärna från oss sett. 


Trots att den kretsar relativt nära sin värdstjärna bara 0,4 gånger avståndet mellan jorden och solen befinner sig exoplaneten nära den så kallade snölinjen där flyktiga ämnen som till exempel vatten  kondenserar till fast is.


Det innebär att den här frostiga och skuggiga världen kan ha temperaturer ner till 170 minusgrader Celsius vilket innebär att den är obeboelig för liv som vi känner det på jorden. 


Bernhards stjärna är uråldrig, troligen dubbelt så gammal som solen och relativt inaktiv. Superjordar som de exoplaneter kallas som den som nu upptäckta här är den vanligaste typen av planeter som bildas runt stjärnor med låg massa som Barnards stjärna (röda dvärgstjärnor). 


Många exoplaneter har nu upptäckts men ingen av dessa visar på att det finns liv på dem. Sökandet fortsätter.


Bild Barnhards stjärnas rörelser på himlavalvet under några år.

HH 212 är en endast ca 100 000 år gammal stjärna vilken ses bildas just nu

Herbig-Haro (HH) är objekt som är turbulenta fläckar i universum under en begränsad tid av några tiotals tusen år där nyfödda stjärnor blir synliga. 


Herbig-Haro (HH) bildas när smala strålar av delvis joniserad gas matas ut då nya stjärnor kolliderar med närliggande moln av gas och stoft vid hastigheter på flera hundra kilometer per sekund.


Herbig-Haro-objekt är fenomen allestädes närvarande i regioner där stjärnor bildas och  ses ofta runt en enda stjärna i linje med dess rotationsaxel.


HH- Objekten är övergående fenomen som varar några tiotals tusen år. De kan ändra synlighet över ganska korta tidsskalor enbart ett par år när fenomenet rör sig snabbt bort från sin överordnade stjärna inuti i gasmoln i interstellära rymden.


Rymdteleskopet Hubble har observerat den komplexa evolutionen av HH- objekt under några år. Forskare kommer att studera ett Herbig-Haro (HH) 212 vilket ligger ca 1400 ljusår bort i stjärnbilden Orion.


I centrum av HH 212 finns en stjärna eller protostjärna under bildning som så småningom kommer att växa och bli en stjärna lik vår sol. Strålningen från denna ännu ej färdiga stjärna sträcker sig 5 ljusår bort från dess centrum.


Materialet i dessa strålar sker i överljudshastighet. När det då smäller till omgivande materialet (kan ses som ljusbang likt vad som sker när flygplan överstiger ljudhastigheten), skapar det en chockvåg. Chockvågen värmer den interstellära gasen vilket orsakar att denna glöder på specifika våglängder av ljus beroende på villkoren i stötvågen själv.


”Med James Webb space telescope (i drift 2021) kommer vi att kunna analysera samspelet mellan protostjärnor med dess omgivningar som tidigare var suddiga i en enda klump”, sade Ewine van Dishoeck vid universitetet i Leiden.


HH 212 nämnd ovan och på bild ovan är ca 100 000 år gammal. Under loppet av nästkommande miljon år blir denna protostjärna en sol. Återstoden av det omgivande materialet kommer då att antingen kondenseras till planeter eller sopas bort av utflöden och andra processer. Det kommer därmed att ses som en ny stjärna där ett solsystem med planeter kanske bildas om allt blir som vi tror.


”Genom att studera HH 212 och objekt som detta lär vi oss hur jetstrålar och utflöden bildar nya solsystem och solar” sade Mark McCaughrean på Europeiska rymdorganisationen.


Vi förstå eller anser oss förstå mer och mer av hur allt kommer till. Låt oss hoppas att vi inte drar slutsatser som sedan är svåra att dra sig ur i det paradigm vi arbetar inom i vår tid. Sanningen kanske inte alltid är den vi ser och upplever utan enbart den vi kan se och uppleva som människor (min anm).


Bild på händelse HH 212

En gång blev Pluto nedisad

Den 13 november 2018 publicerade SETI institut i Mountain View Kalifornien en rapport författad av SETI forskare där om tvättbrädliknande och räfflad terräng på Pluto. Terräng vilken anses som bevis för forntida nedisning.


Man har koncentrerat sig på kväve-isslätten  Sputnik Planitia. 


Sputnik Planitia är en hög –albedo (reflekterande)  istäckt bassäng på Pluto. Dess storlek är ca 1 050 * 800 km och har fått sitt namn efter jordens första konstgjorda satellit. Den utgör den västra loben av det hjärtformade Tombaugh Regio (namnet på det hjärtformade området på Pluto). 


Sputnik Planitia ligger mestadels på norra halvklotet och sträcker sig över Plutos ekvator. Området är en yta av oregelbundna polygoner åtskilda av rännor

Terrängen består av parallella till subparallella åsar som visar en anmärkningsvärd konsekvent likformad väderstreckriktning i detta fall östsydöst - västnordväst.


Syftet med forskningen var att kartlägga och analysera morformetri (processen för mätning av den yttre formen och dimensionerna av landformerna) och riktningen av åsar för att avgöra deras ursprung och förstå deras betydelse inom den övergripande geologiska historien på Pluto.


För arbetet användes data från NASA:s New Horizon. Rymdfarkosten, som från ovan undersökte Pluto  2015 och topografiska kartor som genereras från dessa data.
  

Kortfattat blev resultatet utifrån dessa data att bildandet av Sputnik Planitia inträffat för ca 4 miljarder år. Flytande kväve vilket då fanns frös till och bildade formationerna.

Pluto själv likt solsystemet antas ha bildats för ca 4,6 miljarder år sedan. Den första tiden fanns flytande vätska på flera objekt i solsystemet som jag tolkat det. Det bör ha varit därför att den inre värmen från kropparna som lava värmt ytan i tidernas begynnelse på många av de då nybildade planeterna och månarna.


Bild Pluto

En studie av en galax utplåning görs just nu.

Astronomer från ANU och CSIRO arbetar med att så noggrant som möjligt studera den på väg långsamma utplåningen av Lilla Magellanska molnet. En dvärggalax i närheten av vår Vintergata.


Professor Naomi McClure-Griffiths från ANU säger att de bilder som nu tagits i radiovågsfältet är mer än tre gånger detaljrika än tidigare tagna bilder på galaxen. Detta får det enklare i framtiden att noggrannare undersöka samspelet mellan små galaxer och dess närmiljö även på andra håll i universum.


”Vi har kunnat iaktta ett kraftfullt utflöde av vätgas från lilla Magellanska molnet”, sade Professor McClure-Griffiths från ANU. ”Innebörden av detta är att galaxen så småningom slutar att kunna bilda nya stjärnor då den förlorar all sin gas. Galaxer som inte längre kan bilda stjärnor bleknar gradvis bort i glömska. Det är en långsam död av en galax när den förlorar all gas ”. 


Gasen i sig är vätgas. Det vanligaste elementet i universum och den viktigaste ingrediensen för bildande av nya stjärnor.


Ovanstående är början på en utplåning av en galax som sker inför våra ögon. Ett långsamt skeende som kommer att ta några miljarder år ännu. Men likväl ett slut på en galax som vi kan föreställa oss och som med den kunskap vi har i dag kommer att ske.


Bild Lilla Magellanska molnet galaxen vilken inlägget handlar om och som finns i riktning mot stjärnbilden Turkanen på södra stjärnhimlen.

SOFIA undersöker hur solen och övriga stjärnor en gång bildades och fick sin form

Solen likt andra stjärnor bildades i ett mycket kallt moln bestående av molekylär gas och stoft. Den kan ha bildats samtidigt med dussintals eller hundratals andra stjärnor vilka sedan spreds ut i Vintergatan.


Ännu i vår tid sker stjärnbildning på samma sätt i Vintergatan och övriga galaxer långt därute.


För att finna och studera detta händelseförlopp använder astronomer teleskopet SOFIA'S instrument. Ett instrument vilket har hittat och söker fler och nya bevis av att stjärnhopar bildas genom kollisioner mellan stora molekylmoln.


Stjärnor i sig drivs av kärnreaktioner som skapar nya grundämnen”, säger emeritus doktor Thomas Bisbas vid University of Virginia, Charlottesville, Virginia, och huvudförfattare till den rapport inlägget här grundas på.


”Själva existensen av livet på jorden är produkten av att en stjärna exploderade för flera miljarder år sedan. Men vi vet fortfarande inte hur denna stjärna såg ut — inklusive hur vår egen sol fick sin form” säger Bisbas. ”Vårt nästa steg är att använda SOFIA för att iaktta ett större antal molekylmoln där  stjärnhopar bildas”, tillägger Jonathan Tan, professor vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och universitetet i Virginia och en av ledande forskarna av rapporten.


– Vi håller på med ett fascinerande i projektet, där de uppgifter som vi får in med SOFIA ska testas ”. ”Först då kan vi förstå hur molekylära molns kollisioner kan utlösa en stjärna födelse i vår galax”.


SOFIA själv är ett ombyggt Boeing 747 linjejetplan skapat att bära ett 106-tums diameters teleskop. Det är ett gemensamt projekt av NASA och det tyska Aerospace Center, DLR. NASA Ames Research Center i Kaliforniens Silicon Valley vilket förvaltar programmet SOFIA.


Det är ett samarbete med universitet och  Space Research Association med huvudkontor i Columbia, Maryland, och tyska SOFIA Institute (DSI) vid universitetet i Stuttgart. Planet underhålls och drivs från NASA: s Armstrong flyg Research Center Hangar 703, i Palmdale, Kalifornien.


Själv anser jag att stjärnors form inklusive större kroppar som planeter beror på att gravitation drar mot centrum därav den runda formen. Att det även finns oregelformade kroppar därute beror på att de är rester av kollisioner av större runda kroppar. Gravitation som ger rund form anser jag enbart kan ske vid flytande tillstånd av en kropp. När väl en kropp stelnat får en kollision med andra objekt detta att bli oregelbunden.


Bild på Sofia teleskopet i Boeing747-planet som det finns ombord på.

4 augusti 1972 ca 25 minor smäller oförklarligt och under enbart 30 sekunder vid ön Hòn La i Nordvietnam.

Den 4 augusti 1972 observerade besättningen på en grupp amerikanska spaningsflygplan i Nordvietnam vilka flög över ön Hòn La att 20-25 minor under knappt 30 sekunder utan synbar anledning exploderade. Det fanns ingen uppenbar anledning till varför minorna detonerade. 


I början av augusti 1972 var det även den mest intensiva solaktivitetsperioden som någonsin dittills registrerats.
  

Den15 augusti 1972 var det chefen och kommendören av Stillahavsflottan, amiral Bernard Clarey som frågade sig om inte hypotesen att solaktiviteten var det som kunde ha orsakat mindetonationerna.


Det var nu forskare började se på detta och börja förstå effekterna av sådana rymdväders påverkan på elektronik. Detta resulterade i att ingenjörer började ta hänsyn till rymdväder i form av solaktivitet när man konstruerade elektroniskt material.


Många av de minor som placerats vid ön reagerade för magnetisk påverkan och exploderade när de registrerade förändringar i magnetfältet omkring sig. Men tillverkarna av minorna hade dittills inte tänkt sig att solens aktiviteter kunde ge denna effekt.


Solaktiviteter var visserligen kända som orsakande till magnetfältsförändringar men det var inte något som man ansåg kunde orsaka att sjöminor detonerade i tid och otid.


I vår tid vet vi att elektronik kan slås ut vid kraftiga solaktiviteter och hänsyn till detta tas vid tillverkning av elektronik. 

Vår värld är i dag mycket känslig för sådana störningar då elektroniken finns överallt även i samhällsviktiga funktioner.


Minor som påverkas av solen finns förhoppningsvis inte längre därute i haven.


Bild exempel på mina dock ej av modell som nämns i inlägget.

Om Maskhål finns kan vi sekundsnabbt (nästan) transporteras vart vi vill i universum både tids och platsmässigt..

Maskhål är hittills spekulativa fenomen inom relativitetsteorin som om de finns skapas som par och bildar genvägar genom rumtiden. Till skillnad från svarta hål bildas inte maskhål genom naturliga processer. 


Maskhål måste för att bildas matas med negativ energi. Negativ energi får maskhålet att hålla sig öppet.


Maskhål skulle teoretiskt kunna skapas kvantmekaniskt genom att dras upp ur de gravitationella vakuumfluktuationer som kvantskummet utgör (läs mer om vad kvantskum innebär här). Lagarna för kvantgravitation är dock inte tillräckligt utforskade för att avgöra om detta är en möjlighet. 


Maskhål skulle kunna fungera som tidsmaskiner både framåt och bakåt i tiden genom acceleration genom det ena hålet eftersom tiden går långsammare om man färdas snabbare jämfört med något som färdas långsammare. 


Men om naturen har skyddsmekanismer mot tidsmaskiner (möjligheter att resa i tiden) är stabila maskhål omöjliga.   Maskhålet var en science fiction idé från början  vilken i dag teoretiskt kan räknas ut med den kunskap vi numera har. Maskhål avbildas ofta som loopingtunnlar bortom gapande bubbelpooler av ljus. Se bild ovan.


 Men i verkligheten vet ingen hur dessa maskhål (om de finns) ser ut.
  

En rysk fysiker på Roman Konoplya på RUDN University i Moskva har kommit med ett förslag om att uppskatta de fysiska egenskaperna hos en sådan hypotetisk struktur genom att arbeta baklänges från vad vi vet om ljus och rum.


De troligaste är att maskhål är små svarta hål som dyker upp och försvinner  som existerande mycket snabbt.  Att hålla ett litet maskhål öppet länge nog för något passera genom det skulle kräva en viss storlek på maskhålet utrymmesmässigt och hur detta teoretiskt skulle gå till har vi ingen teori om idag.


Vi vet inte heller hur rumtiden beter sig bortom en viss punkt. Det betyder att vi faktiskt inte vet hur saker som massa eller avståndet förändras när du flyttas mot centrum av ett svart hål eller som i detta fall ner i ett maskhål.


Konoplya tror att nyckeln till att förstå formen av flaskhalsen mellan svarta och vita hål ligger i det sätt som energi skingras genom rymden i vågor.


Med den senaste observationen av gravitationsvågor i kosmos har kollisioner av svarta hål och neutronstjärnor bekräftat hur energi bärs bort av snedvridningar i rumtiden.

Utifrån denna iakttagelse kan vi fundera vidare på vad som sker i maskhål om dessa finns och var vi ska söka dem.

Nu vill forskare hjälpa utomjordingar med laserljus så de ska hitta oss. Idiotiskt enligt mig!

Om utomjordisk intelligens finns någonstans i vår galax närhet skulle enligt en rapport från MIT (Massachusetts Institute of Technology )  laserteknik kunna användas för att väcka uppmärksamhet från en sådan intelligens upp till 20000 ljusår bort. Syftet skulle då vara att de skulle hitta oss lättare.


Rapporten om detta är författad av James Clark på ovanstående institut och har publicerats i The Astrophysical Journal.


Resultatet tyder på att om en högeffektiv 1 - till 2-megawatt-laser fokuserade ljuset genom ett massivt 30 - till 45-meters teleskop och detta  riktades ut i rymden skulle det produceras en stråle av infraröd strålning stark nog att stå emot solens energi.


En sådan signal skulle kunna upptäckas av främmande astronomer i av vår del av Vintergatan om dessa finns i närliggande system. Exempel på nära solsystem där man kan misstänka liv är runt Proxima Centauri den närmaste stjärnan till jorden eller TRAPPIST-1 en stjärna ca 40 ljusår bort som är värd till sju exoplaneter varav tre anses möjligt beboeliga då de ligger på rätt avstånd från sin sol.


Clark säger. ”Lasrar och teleskop som byggs idag kan producera en detekterbara signal så att en astronom därute blir nyfiken (om de reagerar som vi, min anm) på vår sols omgivning.  Jag vet inte om intelligenta varelser runt vår sol skulle vara deras första gissning men det skulle kanske locka till ytterligare uppmärksamhet ”.


Förslaget att ge ledtrådar för att främmande intelligenser ska finna oss är enligt mig vansinnigt. Det låter som om möss på Jorden skulle lägga ut lockspår till katter för att dessa lättare skulle finna dem.


Människan är naiv fast vi har en historia av krig och slaveri. Ockupationen av Nord-Sydamerika, Afrika och kolonisering av många av Asiens länder.  Tror vi (verkar det som) att främmande varelser därute är vänliga och tillmötesgående varelser som inget hellre vill än hitta oss för att ge oss sina kunskaper och fredligt hälsa på oss.


Vi är lika naiva och godtrogna som mayafolket först var vilka trodde att den vite mannen var god men som fick erfara något helt annat liksom ex afrikaner som togs som slavar och indianer som kördes in i reservat i Nordamerika.

På rymdfärjorna Sojus och Atlantis radar damm upp sig linjeformigt. Det borde inte kunna ske.

Damm under ex soffor arrangeras i radformat om inga luftflöden påverkar dammet. Detta beror på gravitationen och elektromagnetism av samma slag som får en kompassnål att peka mot norr.


Forskare har nu upplevt samma fenomen där man inte trodde det fanns. På rymdfarkosterna Atlantis och Sojus. Här är gravitationen av mikrokaraktär. Det är på elektriskt laddat damm experiment utförts. 

Damm  bestående av små sfärer 10 gånger mindre än bredden på ett människohår. Detta damm blir elektriskt laddat när det samlar in elektroner från en energirik gas och ses då som ett plasma.


I stället för att dammet studsar runt slumpmässigt vilket var väntat formade det sig i raka linjer även vid den mikrogravitation som finns i farkosterna.


”Gravitationen på jorden är minst lika stark som de elektriska krafterna mellan dammkornen. I mikrogravitation förväntades dammpartiklar att sprida ut sig då gravitation så gott som saknades ”, sade Truell Hyde forskare vid centrum för astrofysik, rymdfysik och teknisk forskning (CASPER), vid Baylor University vilken ledde studien.


 ”Istället såg vi att de små krafterna mellan dammpartiklar och atomerna i plasma införde ordning på systemet”. Säger Dr. Hyde och hans forskargrupp.


Resultatet och kunskapen som kom ut av studien är att dammkorn radas upp även i mikrogravitation. En kunskap som blir och är potentiellt viktig för att förstå hur grupper av saker uppnår struktur. Vid små storlekar finns krafterna mellan atomers struktur för molekyler och proteiner medan det vid mycket stora storlekar är gravitation som ger struktur som för stjärnor och galaxer. Hyde sa även att  ”Detta experiment kan hjälpa oss förklara hur strukturer och  form sker både  mellan mycket små och mycket stora storlekar”.


Vi kan med detta förstå att makro och mikrovärlden hör samman och agerar likvärdigt (enligt mig).


Första bilden ovan är på rymdfarkosten Atlantis andra är på Sojus.

SF-historiens Ice-nio 1963, har idag blivit verklighetens Ice-sju en extrem is vilken kan bottenfrysa en ocean på några timmar och dig på några sekunder i rumstemperatur.

Kurt Vonneguts skrev 1963 romanen Vaggan. Ice-nio var namnet på en is i denna science fictionroman. En form av ämne som fryser vatten blixtsnabbt i rumstemperatur.

När en kristall av is-nio vidrör vanligt vatten fryser vattnet. Allt vatten fryser i en kedjeliknande process som hela oceaner och alla livsformer vilka innehåller vatten fryser även till vid kontakt med detta ämne.


Fantasi i romanen. Men verklighetsbaserat i dag.


Verkligheten i dag kallar dock ämnet eller kristallen  Ice VII (eller ”ice-sju”) och är en exotisk form av is som växer så snabbt att den under rätt förutsättningar bottenfryser en ocean av vatten på några timmar.


Ett team av forskare från Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) har nyligen avslöjat de processen genom vilken denna frysning kan ske. Deras resultat publicerades i American Physical Societys tidskrift Physical Review Letters.


Ice VII är bara en av de många olika former vatten kan ta när det stelnar. En hexagonstruktur som ger snöflingor deras form är en typ som bildas vid jordiskt lufttryck.


Men under högt atmosfäriskt tryck kan molekylerna ordna sig i olika former och om trycket är 10.000 gånger högre än på Jordens yta kan Ice VII bildas. Ett tryck vilket får denna form av kristall is att effektivt frysa allt vatten otroligt kedjelikt snabbt.


Man talar om att detta skulle vara ett hot och omöjliggörande av liv som vi känner det där detta sker.


Ja säkert är det så. Men på en planet med atmosfärtryck 10000 gånger högre än på Jorden är det enligt mig ändå omöjligt med liv. Dessa jätteplaneter skulle platta ut och trycka ihop all form av liv som kom i dess närhet. Så enligt mig existerar denna form av is inte där liv kan finnas utan är bara en teoretisk möjlighet. Kanske inte ens isen är möjlig mer än i teorin.

Farkosten Dawn som undersökte bl.a. dvärgplaneten Ceres mystiska ljusfält har slocknat

Dawn är en obemannad rymdsond som skickades upp den 27 september 2007 klockan 13:34, svensk tid från Cape Canaveral Air Force Station, Florida  USA. Dess uppdrag var att  undersöka de två största objekten i asteroidbältet, dvärgplaneten Ceres och asteroiden Vesta.


Ceres är den första dvärgplanet som upptäcktes vilket skedde den 1 januari 1801 av Giuseppe Piazzi. Det är den enda dvärgplaneten i det inre av vårt solsystem. Pluto är även en dvärgplanet och bortanför denna finns ytterligare dvärgplaneter. Men de räknas likt Pluto inte till det inre av solsystemets objekt.

Med en diameter på omkring 950 kilometer är Ceres den största och mest massiva asteroiden i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Vi kommer många av oss ihåg vilken uppmärksamhet det blev då Dawn upptäckte de lysande fläckarna på Ceres vilka i dag anses vara saltavlagringar vilka reflekteras i solens sken. Men då de upptäcktes flödade fantasin av om det var upplysta byggnader under marken mm.


Nu har Dawn  missat den schemalagda kommunikationen med NASAS Deep Space Network vilket skulle ägt rum onsdagen den 31 okt inklusive torsdagen den 1 november i år.


Bränsleslut anses nu vara anledningen. Dawn kan därför inte längre hålla sina antenner riktade mot jorden för att kommunicera med kontrollrummet eller slå på sina solpaneler till solen för att ladda dessa.


Dawn har tystnat och kommer att förbli i sin omloppsbana runt Ceres i kanske 50 år framåt.


Dess uppdrag lärde människan mer om två intressanta objekt i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars.


Bilder Ceres och Dawn

Det händer saker i närområdet av Vintergatans centrala svarta hål

16 oktober 2002 var dagen då ett internationellt forskarlag lett av Rainer Schödel vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik efter tio års studier av stjärnan S2:s roterande i en elliptisk bana kring Vintergatans centrum med en omloppstid av 15 år verkade tyda på att ett oerhört massivt objekt i centrum av Vintergatan existerade. Ett objekt med massa motsvarande 2,6 ± 0,2 miljoner solmassor. Observationen gjordes med röntgenteleskopet Chandra och det bekräftades att det mest troliga var att objektet var ett så kallat supermassivt svart hål.

 Sagittarius A blev namnet på detta svarta hål.  S2 däremot som ledde till denna upptäckt är en stjärna som ligger i riktning mot stjärnbilden Skytten i riktning mot Vintergatans centrum. S2 har en omloppstid på 16,0518 år runt Sagittarus A.


Astronomer har nu för första gången även observerat klumpar av gas som kretsar nära det gigantiska svarta hålet.


Senaste observationerna av området  visar att gasanhopningarna kretsar med en hastighet av cirka 30 procent av ljusets hastighet i en cirkulär bana strax utanför det svarta hålets händelsehorisont. Detta  enligt ett uttalande från det Europeiska sydobservatoriet (ESO). 


Deras resultat visar inte bara förekomsten av ett supermassivt svart hål utan även att gasen kretsar mycket nära det svarta hålets händelsehorisont. Detta säger Oliver Pfuhl en av forskarna vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik.


 Astronomer upptäckte  de ljusa infraröda utsläppen då de observerade stjärnan S2 när denna passerade genom det extrema gravitationsfältet i riktning skyttens stjärnbild  i riktning mot Vintergatans centrum i maj 2018. 


Under stjärnans bana då såg laget starkt infrarött utsläpp  från mycket energirika elektroner mycket nära galaxens svarta hål. De fann att utsläppen härrör från magnetiska interaktioner i den mycket heta gas som kretsar mycket nära det svarta hålet. Astronomer som observerat utsläppen anser att detta troligen orsakas  av gravitationseffekt. Upptäckten gjordes med instrumentet SINFONI vilket ingår i ESO:s arsenal.


Bild: Vintergatan

46P/Wirtanen den just nu ljusaste kometen däruppe.

46P/Wirtanen är en komet som har en omloppstid runt solen på 5,4 år. Den upptäcktes av den amerikanske astronomen Carl Alvar Wirtanen den 17 januari 1948. 


Kometen var det ursprungliga tänkta målet för rymdsonden Rosetta 2014 men krångel med startraketen ledde till att målet missades och istället utsågs kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som mål.

Därför vet vi inte vilka eventuella hemligheter 46P/Wirtanen bär på. Varför just denna komet ursprungligen valdes ut vet jag inte men troligast låg den bäst till tidsmässigt och banmässigt för Rosetta.


I år kommer kometen nära oss på sin bana då den närmar sig det inre solsystemet och passerar som närmast vår sol och Jorden i december 2018. Kometen är nu den ljusaste kometen på natthimlen men för att sen den just nu behövs ett teleskop.


Först i december 2018 kan kometen Wirtanen vara synlig för blotta ögat på en mörk natthimmel.  Närmast Jorden kommer den att vara mellan den 12 - 16 december 2018.


Bilden längst upp är på Kometen Wirtanens i sin bana.

Kepler var ett mycket lyckat rymdteleskop under ett flertal år men nu har det slocknat.

Många gånger under åren har jag här beskrivit upptäckter från Keplerteleskopet. Men nu är det slut.


Efter nio år i rymden har NASA: s Kepler slut på bränslet och ytterligare verksamhet däruppe är slut. 


NASA har nu beslutat att pensionera rymdfarkosten inom dess nuvarande säkra bana (innebärande säker för andra farkosters framfart) från jorden. 


Kepler lämnar ett arv efter sig av att upptäckt av mer än 2600 planeter utanför vårt solsystem varav många kan vara lovande platser för liv. Den vanligaste storleken på planeter Kepler hittade finns inte i vårt solsystem. Planeter av storleken mellan Jorden och Neptunus.


Kepler lanserades den 6 mars 2009 och är ett kombinerat rymdteleskop med då banbrytande teknik för att mäta stjärnornas ljusstyrka med den största digitalkamerautrustning för observationer av yttre rymden som då hittills konstruerats.


Ursprungligen positionerades Kepler för att kontinuerligt ha blicken på 150 000 stjärnor i ett stjärnspäckade område av himlen i stjärnbilden Svanen.

Bild 1 Keplerteleskopet.

Bild 2 Det område som Kepler observerade stjärnbilderna Svanen och Lyran.

Supernova 1987A är den mest studerade supernovan däruppe. I 30 år har den följts med teleskopen.

Den 24:e februari 1987 upptäcktes en supernova i Stora Magellanska molnet på södra natthimlen 168 000 ljusår bort från jorden.

Det var den ljusaste supernovan som visats i vår närhet sedan Keplers Supernova 1604 och den första sedan uppfinningen av teleskopet 1609 av Galileo Galilei.


 Det var två astronomer som arbetade vid Las Campanas-observatoriet i norra Chile som natten till den 24:e februari 1987 upptäckte supernovan vilken fick namnet 1987A. 


Yvette Cendes en doktorand på University of Toronto och Leiden-observatoriet har nu skapat en tidslinje vilken visar efterdyningarna av supernovan över en 25-årsperiod. Tidslinjen sträcker sig från 1992 till 2017.


Bilderna över denna tidsperiod visar hur supernovan började expandera utåt i form av en ring genom skräp från den ursprungliga stjärnan. 


Strålningen från novan har idag en hastighet av några tusen kilometer per sekund. Men den expanderar inte i ringform längre utan  i form av en torusformation genom skräpet efter stjärnan.


Supernovor är inte vanliga att se i dess första skede. Men det är tur att de inte inträffat närmare oss då det skulle fått katastrofala följder för vårt solsystem. Men vem vet om det inte skett i närområdet ca 200 ljusår från oss vilket är gränsen för stor fara för oss. Vi märker ju inte ännu om detta skett då ljusets hastighet inte visar stjärnhimlen i realtid.


Bild från Wikipedia visande en illustration föreställande ringarna runt supernova 1987A med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen.

Bennu är en asteroid det tagits en mycket skarp bild på. OBS det är inte bilden ovan.

Bennu är en jordnära asteroid vilken upptäcktes  den 11 september 1999 av Lincoln Near-Earth Asteroid Research i Socorro, New Mexico. Namnet Bennu kommer från  egyptiska mytologin där den kopplas till solen och har ett utseende som liknar en trana.


Idag är det närmsta avståndet mellan asteroidens och jordens omloppsbanor 500 000 kilometer vilket man kan jämföra med avståndet till månen som är  380 000 km. Omloppsbanan förändras med ca 200 meter per år vilket innebär att den kommer betydligt närmare jordens bana för varje år.


Sannolikheten för en kollision med Jorden bedöms med dagens mätteknik till 0,07% sannolikhet. Men för denna typ av beräkningar krävs det dock att man har bättre information om asteroidens form, dess rotation och hur den reflekterar värmestrålning. Kursen kan förändras snabbare och bli närmare Jorden än nuvarande beräkningar visar.


Enligt beräkningar av ett spanskt forskarlag vid universitetet i Valladolid i juli 2010 är risken för kollision mellan 1999 och jorden år 2182 en på tusen (0,01 %).


Den 29 oktober 2018  kom NASAS rymdfarkost OSIRIS-Rex  enbart 330 km från asteroiden och tog då högupplösta bilder av asteroiden.
  

Genom detta kan vi nu få bättre kunskap om dess form och bättre beräkningsunderlag på dess banförändringar över tid och därmed bättre möjlighet att riskbedöma för en kollision med Jorden
.

Bilden är på den egyptiska gudomen Bennu  vilken asteroiden namngetts efter för att se den högupplösta bilden på asteroiden följ länken ovan eller här. 

Från spiralgalaxen IRAS17020+4544 blåser en vind bestående av molekyler

På universitet i Amherst, Massachusetts, USA har ett internationellt team av astrofysiker använt det stora Millimeterteleskopet (LMT) beläget i centrala Mexiko och upptäckt ett oväntat och kraftfullt utflöde av molekylär gas (moln av dessa slag innehåller till störst del vätgas) från en avlägsen aktiv galax som liknar Vintergatan.


Galaxen IRAS17020+4544 finns 800 miljoner ljusår från jorden. Anna Lia Longinotti på INAOE som ledde forskningen säger att resultatet av undersökningen visar att molnet kommer från en oväntad plats i denna galax.


Två andra galaxer har även undersökts men dessa är mer damm och gashöljda till skillnad från galaxen ovan.


 IRAS17020+4544 är lik vår Vintergatan som spiralgalax.


Upptäckten av utsläpp av molekylär vind från IRAS17020+4544 centrum öppnar vägen för att undersöka möjligheten att undersöka aktiva galaxkärnor vilka producerar vindar av detta slag kanske med skilda egenskaper.

För ca två år sedan kom upptäckten från Europeiska rymdorganisationens satellit XMM-Newton en rapport om förekomsten av ultrasnabba utflöden av joniserad het gas från IRAS17020 + 4544. Utflödena då och nu tros ha sitt ursprung från och kring det supermassiva svarta hålet som finns i galaxens centrum (kvasar). 


Aktiviteten i galaxen är relaterad till den energi som frigörs av anhopningen av processer som äger rum nära det svarta hålet.  Gasen (den joniserade heta gasen)  är belägen på ett avstånd av mellan 2 000 – 20 000 ljusår från det centrala svarta hålet i galaxen varifrån den kommer.


Den molekylära gasen finns mycket närma det svarta hålet i galaxens centrum.  Longinotti säger ” I den här galaxen har vi bevis på en vind som utsänder gas till en annan plats i galaxen. Feedback-processer kallas det vilket kan vara resultat av stor utmatning av samlad gas och energi som har skett i galaxens centrum sedan den tid stjärnbildningen här var stor. 


Gasen fångas upp längre in i galaxen och här blir den till hjälp för bildning av nya stjärnor. 


En molekylär vind som utflödar i en hastighet av mellan 700 och 1000 km/s. Ett överskott av gas från centrum av galaxen vilken kanske (som jag ser det) dras mot områden där det är brist på denna för nya stjärnbildningar) Överskott av gas som dras mot områden med underskott av gas av väte i första hand. Kanske även ut från galaxer med överkott till galaxer med underskott. Framtida forskning får ge mer information inom området.


Bild från radioteleskopanläggningen i Mexiko nämnd ovan och satellit XMM-Newton vilken upptäckte fenomenet först.

Artificiell intelligens ska hjälpa till att hålla koll på galaxerna.

Det är inte enkelt att hålla koll på alla galaxer som finns därute. En katalogisering för att hitta dem igen fast de katalogiserats är inte så enkelt som man kan tro.


Dataprogram för att lättare hitta ett känt objekt arbetas nu fram och artificiell intelligens kan bli svaret på vad som kan lösa uppgiften ovan.


Forskare har undervisat ett artificiellt intelligensprogram för att användas till att identifiera galaxer som visas på bilder eller i andra sammanhang. 


Uppgiften för detta är att upptäcka radiovågor från galaxers centrala svarta hål vilka skiljer sig åt galax för galax.


ClaRAN heter denna AI- intelligens vilken ska användas av specialister inom området. Två av dessa är Dr. Chen Wu och astronomen Dr Ivy Wong vilka båda finns på The University of Western Australia på det internationella centret för radioastronomi forskning (ICRAR).


Dr Wong påstår att svarta hål finns i centrum av de flesta om inte alla galaxer. Något jag utan vidare kan hålla med om.


”Dessa supermassiva svarta hål släpper ut jetströmmar av gas som kan ses med ett radioteleskop”, säger Dr Wong.


”Över tid kan radiovågor sträcka sig långt från deras galax vilket gör det svårt för traditionella datorprogram att räkna ut vilken galax vågorna kommer från. Det är detta AI-projektet nu ska klara av.


”Det är vad vi försöker lära ClaRAN att göra”. Säger DrWong

Dr Wong säger att  ClaRAN har enorma positiva konsekvenser för hur teleskopobservationer kan bearbetas i framtiden.


En spännande upptäcktsfärd väntar därmed när väl ClaRAN finjusterats. Mycket har upptäckts däruppe men det är bara en bråkdel av vad som finns. Utöver det gäller samma sak om förståelsen om vad vi ser och vad vi inte kan se däruppe och att åter finna det vi tidigare funnit.


Bilden är på Dr Wong vilkens ord inlägget ovan grundas på.

Mystiskt moln upptäckt på Mars

För cirka en månad sedan upptäcktes det senaste plymliknande molnet på Mars.


Rymdfarkosten Mars Express och dess föregångare har tidigare upptäckt liknande moln vid minst tre olika tillfällen och dessas strukturer bildas ungefär samtidigt under som jag uppfattat det våren på Mars.


Det nu upptäckta molnet finns utmed ett berg som kallas Arsia Mons nära ekvatorn och hittades den 13 sept 2018 enligt ett uttalande från Europeiska rymdorganisationen (ESO). 


Men platsen är bara en tillfällighet tillägger ESO. På platsen finns ingen aktiv vulkanisk process som producerat molnet. Den vulkan (berget) där detta skedde har inte varit aktivt de senaste 50 miljoner åren enligt vad forskare kommit fram till.

Molnet är likt tidigare uppkomna moln innehållande vattenånga (upptinad is)  troligen har molnet skapats genom luftflöde längs med sidan av vulkanen.


 Forskare som studerat molnet har märkt att det växer till under morgonen och att dess sträckning är utmed ekvatorn. Det kan även formmässigt ha påverkats av dammet som fortfarande finns i atmosfären från den massiva sandstorm som upptäckts på Mars tidigare i år.


Men som jag förstår det har årstiden på Mars betydelse för när dessa moln uppstår och då Marsvåren. Men var det sker år för år är omöjligt att uttala sig om med nuvarande kunskaper om geologi och atmosfär på Mars.


Bilden förställer moln på Mars. Den mystiska molnformationen kan ses här.

Mystiska mönster kan ses på Saturnus måne Dione

På Saturnus måne Dione finns stora mängder av fruset vatten på ytan. Månen har den tredje högsta tätheten (densiteten) av  Saturnus månar vilket innebär att dess inre bör innehålla en stor mängd av tyngre material av ex silikatbergarter.


Det har nyligen upptäckts ljusa raka  ränder på Dione från Planetary Science Institute   vilket finns beläget i Arizona, USA. Detta av en forskare med namnet Alex Patthoff. 


Ursprunget till dessa linjära strimmor anses komma från att månen passerar genom Saturnus ringar. Isen på månen har därmed draperats på vissa platser av det grusaktiga material den passerat genom (och fortfarande kanske gör på sin bana runt Saturnus).


Strimmornas längd är mellan 10-100 km. Bredden däremot är enbart ca 5 km. Strimmorna är ljusare till färgen än den omgivande terrängen av is.  Om de finns på isens yta bör de vara yngre än isens bildning om de ligger en bit ner har de bildats innan isen frös till. 

Själv anser jag materialet bör ligga infruset i isen annars skulle det försvunnet igen och även nytt tillkommit vid månens färd genom Saturnus ringar. 


Riktningen på strimmorna är parallell med Diones ekvator vilket ger än mer belägg för att materien kommer från Saturnus ringar.


Jag misstänker som sagt starkt att materian ligger en bit ner i isen och att den fastnat innan isen helt frös till på månen.


Det bör även under isen finnas flytande vatten vars botten har än mer materia från Saturnus ringar.


Vatten där ev liv kan finnas påverkat genom den materia som kommit ner i detta en gång från ringarna på Saturnus.


Bild på Dione

I galaxen NGC 6334 bubblar det upp nya stjärnor.

Cat paw nebulosan eller NGC 6334 finns i skorpionens stjärnbild. NASA'S Spitzer Space Telescope har nyligen undersökt Cat's Paw nebulosan. Namnet kommer av nebulosans utseende.


Dess avstånd från jorden varierar från ca 4200 till cirka 5 500 ljusår.

Efter det att gas och damm inuti nebulosan kollapsar och det bildas nya stjärnor av detta innebär detta att de nya stjärnor som bildas i sin tur genom värme trycker iväg gas som omger dem innebärande att en gasexpansion sker vilket  ses som bubblor i galaxen.


 De på bild ljusa röda bubblorna inramas av gröna moln och är det dominerande inslaget i den bild som skapades med data från två av Spitzers instrument. Följ denna länk för att se effekten. 



De gröna områden visar platser där strålning från heta stjärnor kolliderar med stora molekyler kallade ”polycykliska aromatiska kolväten” vilka orsakar  att det fluorescerar.


I vissa fall kan bubblor så småningom skapa de U-formade funktioner som är särskilt tydliga i bilden (se ovan länk).


Spitzer är ett teleskop som söker inom det infraröda spektrumet och kan tränga igenom tjocka moln av gas och damm bättre än optiska ljusteleskop. 


Bild på teleskopet Spitzer omnämnt ovan.