Google

Translate blog

onsdag 25 april 2018

Solens syskon söks. De finns, men var?


GALAH är ett projekt på Sidney University vilket startades i slutet av 2013 som en del i en strävan att avslöja utformningen och utvecklingen av galaxer. När den blir är klar kommer GALAH att ha undersökt mer än en miljon stjärnor.

Projektet syfte är att visa hur universum utvecklades från att ha innehållet endast väte och helium strax efter Big Bang tills idag med alla grundämnen vi har här på jorden och som är nödvändiga för livets möjlighet och världen som vi känner den inklusive allt i universum.

Vad som söks är stjärnor i ett kluster där varje stjärna i klustret har samma kemiska sammansättning eller som man kan kalla det DNA. Kluster vilka snabbt drogs isär och nu är utspridda i Vintergatan. Sökandet efter det kluster där vår sol en gång ingick.

Kluster av stjärnor där varje stjärna har den mängd av nästan två dussin grundämnen som syre, aluminium och järn med samma innehållskoncentration som vår sol.

GALAH undersökningens data release är planerat att sammanfalla med den stora version av data som den 25 April från Europeiska Gaia satelliten ska vara klar då och vilken då ska ha kartlagt drygt 1,6 miljarder stjärnor i Vintergatan vilket gör det projektet till den överlägset största och mest exakta atlas av natthimlen hittills.

I kombination med GALAH ger Gaia data inte bara positioner och avstånd mellan stjärnorna utan även deras rörelser inom galaxen och kanske solens syskons plats idag.

tisdag 24 april 2018

Nya fantastiskt formade skivor omkring stjärnor fotograferade från Chile


Nya bilder har kommit in från instrumentet SPHERE vid ESO:s Very Large Telescope i Chile. Bilderna visar de dammiga skivorna runt unga närliggande stjärnor i större detalj än vad som tidigare varit möjligt.

Detaljrikedomen får stjärnorna att visa upp sig i en bisarr mångfald av former, storlekar och strukturer vilka bland annat kan bero på att planeter håller på att bildas i banor runt dem.

SPHERE:s  uppgift är att hitta och studera stora exoplaneter som går i banor runt närliggande stjärnor. Instrumentet är även ett av dagens bästa till att avbilda skivorna runt unga stjärnor där planeter kanske bildas.

Att kunna studera sådana skivor är intressant för forskare med intresse för att undersöka kopplingarna mellan skivornas egenskaper och hur planeter bildas.

SPHERE har även upptäckt en kantställd skiva omkring stjärnan GSC 07396-00759 en av flera stjärnor i ett system ingående i stjärngruppen  DARTTS-S. Skivan verkar ligga längre fram i sin utveckling än den gasrika skivan vilken omsluter T-Tauri-stjärnan i samma system fastän de är åldersmässigt lika,

Denna mystiska skillnad i skivornas evolutionära tidsskalor hos två stjärnor som är lika gamla är ytterligare en anledning till varför astronomer är intresserade av att få reda på mer om dessa skivformationer och vilka egenskaper de har.

Bilden är en teckning av en T-Tauristjärna 

måndag 23 april 2018

En tills nu dold gäckande neutronstjärna har hittats därute.


En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut i en stjärnas existens. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande  innehåll imploderar.

Om stjärnan är av en storlek att den kvarvarande massan motsvarar 1,4-3 solmassor kommer den att bli en supernova. Återstoden efter denna explosion är en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material i utspridda rester av supernovan. 

En vanlig neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter. Men dess massa motsvarar 1,4 - 3 solmassor. Detta innebär att neutronstjärnan då har en densitet av ca 1 miljard ton per kubikcentimeter.

Gravitationsfältet vid stjärnans yta är då hela tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket ger en flykthastighet på ungefär 100 000 km/s blir ungefär 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål skulle då uppnå 6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall.

Nu till vad detta ska handla om idag.

ESO:s Very Large Telescope i Chile och en hop andra teleskop i världen har avslöjat ett rikt landskap av stjärnor och glödande gasmoln i en av de  närmsta granngalaxerna. Det lilla Magellanska molnet en dvärggalax i närheten av vår Vintergata.

Med hjälp av nytagna bilder har astronomer kunnat identifiera en svårfångad neutronstjärna bland ett trådlikt område av gas som är resterna av en 2000-årig supernovaexplosion där neutronstjärnan är resternas kärna.

Instrumentet MUSE har använts för att hitta det gäckande objektets gömställe. Tidigare mätningar från Chandra X-ray Observatory har bekräftat dess identitet som en isolerad neutronstjärna. Nya bilder som skapats från data från både mark- och rymdbaserade teleskop har nu bevisat detta svårfångade objekt dolt i en komplicerad härva av gasfilament inuti det Lilla magellanska molnet omkring 200 000 ljusår från jorden. Det var ingen överraskning då data visat att det borde finnas men inte tills nu kunnat hittas.

Forskarlaget upptäckte att gasringen var centrerad runt en röntgenkälla som upptäckts tidigare och som betecknats p1. Men röntgenkällans ursprung var länge ett mysterium. I synnerhet var det inte klart om p1 faktiskt låg inuti supernovaresten eller bakom den.

Det var när gasringen vilken innehåller neon och syre observerades med MUSE av forskarlaget som man upptäckte att gasringen var perfekt centrerad runt p1 (röntgenkällan).

Det var ett alltför stort sammanträffande och de insåg då att p1 måste befinna sig inuti supernovaresten. Så snart man kände till p1:s position använde forskarlaget befintliga observationer av röntgenstrålning från Chandra X-ray Observatory för att fastslå att det måste vara en isolerad neutronstjärna med ett svagt magnetfält som var röntgenkällan.

Man tror att det finns rikligt med isolerade neutronstjärnor med svaga magnetfält spridda över hela universum men de är väldigt svåra att upptäcka eftersom de bara ses i röntgenstrålning. Just därför är det extra spännande att p1 kunde bekräftas som en isolerad neutronstjärna med hjälp av observationer i synligt ljus.

Bilden säger inte mycket men är på det lilla magellanska molnet de suddiga stjärnorna tillhör molnet

söndag 22 april 2018

Det är mycket som måste stämma för att liv ska uppstå. Men universum är nästintill gränslöst så att vi kom till är kanske inte så konstigt och inte heller om vi är ensamma.


För att liv eller DNA som kan skapa liv ska kunna finnas som vi känner det måste det finnas fosfat i olika grupperingar. Fosfat är kommen ur fosfor. Fosfor i sin tur är en produkt kommen från supernovor.

Livet på Jorden är därmed ett resultat av fosfor från en supernova vilkens restprodukter med fosforsalter träffat Jorden.

Så vi har kommit till på rätt plats, för att idag finnas till. Rättare uttryckt, Jorden fanns på rätt avstånd från sin sol och träffades av fosforsalter från en supernova i vars riktning Jorden låg.

Låter kanske inte så upphetsande då supernovor  händer i vår Vintergata ca tre gånger per tusen år. Men att vårt solsystem skulle finnas i närheten av en var ändå inget som var givet.

Nu kommer forskningsresultat som visar att merparten av supernovor inte producerar fosforsalter. Då börjar man fundera över hur mycket som måste ha stämt av alla slag för att vi idag ska finnas till. Utöver det har vi skyddande bälten runt vår planet så vi inte stråldödas. Otroligt mycket ska stämma för att det ska vara slumpen att vi är här men likväl anser många det är så eller var en naturlig utveckling.

Jaha, låt var och en tro som den vill men mycket slump har det då varit. Naturlig utveckling genom evolution påstås det men man glömmer då att evolution även måste starta eller finnas en anledning till att börja.

Vad är då en människa? Kanske vi inte är något mer än andra varelser, mer än i vår egen världsuppfattning. Se på vilken djurart som helst de lever med de sina och förstår dem men inga andra arter.

Många skaffar revir där ingen hänsyn tas till andra arter bara sin egen och i dessa revir finns revir av andra arter.
Kanske vi människor även är en revirskapande art vilken kan producera ting av materia och sociala sammanhang (som städer och stater) men vad säger det om oss? Inte mycket som art enbart att det utmärker arten människa.

Vi tror oss tänka fritt men säkert är fritt tänkande något alla arter anser sig göra ingen art känner sig som att de gör något på instinkt utan de gör bara det naturligt likt vi gör när vi stoppar något i munnen och äter eller tömmer tarm o blåsa.

lördag 21 april 2018

Är den mörka materian små mycket små svarta hål?


Som vi alla vet finns i alla galaxers centrum ett stort svart hål vilket drar till sig allt i sin närhet även ljus. Svarta hål finns även på andra platser i galaxerna och kanske utanför dessa. Vi kan inte se dem men vi kan se effekterna från dem.

Nu har nya rön fått vissa forskare att utarbeta en teori om den gäckande mörka materian. Att denna kan vara minismå svarta hål uppkomna vid Big bang och lika osynliga för oss som de stora i galaxers mitt.

De stora hålen ser vi effekterna från och vet existerar. Men om mörk materia är minihål vet vi inte. Men vi vet eller tror oss veta att denna mörka materia finns och vi har märkt det genom små variationer i gravitationen vi annars inte skulle kunna förklara. Men om den skulle vara minihål är  en teori.

Teorin har skakat om en del vetenskapsmän och kvinnor vilka har svårt att ta den på allvar medan andra ser stora möjligheter till att den kan vara rätt. Lite mer om resonemanget kan läsas om här där även Higgsboson är inblandad i teorin.

Själv anser jag teorin vara  möjlig. Den kan förklara effekterna på gravitationen då det gäller vad svarta hål och mörk materia är. Det kan även förklara varför den mörka materian är så svår att upptäcka fast den med säkerhet  finns. Det kan även innefatta den mörka energin på något vis.
Det kan som jag ser det även vara möjligt med denna teori att se både den mörka energin och den mörka materien som samverkande i att hålla samman universum och oss själva då dessa minihål håller allt på plats av materia tillsammans med  den energi den innehåller. Men detta resonemang vet jag inte om forskare gått ut med utan det kan vara mina egna unika tankar inom området som jag får ut genom ovanstående.

fredag 20 april 2018

72 snabba explosioner av skarpt ljus upptäckta däruppe men det var inte ordinära supernovor. Vad hände?


En supernovaexplosion kan en kort tid vara lika ljusstark som en hel galax vilken består av hundratals miljarder stjärnor. Supernovor lyser med ett starkt sken i flera månader.

Nu har upptäckts hela 72 snabba explosioner däruppe vilka enbart lyst starkt från en vecka till en månad och sedan slocknat. Medan skenet från supernovor kan ses mycket längre tid dock som skarpast i upp till några månader slocknar dessa objekt som nu upptäckts ner snabbt.

Forskarna anser att detta är något som kanske har samband med den mystiska mörka energin. Data visar på något som kan tolkas som okänd energi, okänd och gäckande. Men något som enligt alla beräkningar finns, är den mörka energin.

Citat: Mörk energi är numera det gängse sättet att förklara vad som enligt observationer och experiment tolkats som en accelererande expansion av universum. Det vill säga att rumtiden förefaller att expandera allt fortare och fortare.

Den presenterade forskningen anger att mörk energi utgör 72 procent, mörk materia 23 procent, neutriner mindre än 1 procent och baryonisk materia, det vill säga vanliga atomer, endast drygt 4 procent av den totalt tillgängliga energin i universum. Slut citat. 



Forskarna hittade transienter i data från explosionerna vilken bör komma från den mörka energin vid undersökning av dessa korta ljusstarka utbrott. Det görs idag stora ansträngningar globalt bland forskare att förstå mörk energi, en komponent som har  den acceleration av expansion av universum vilken pågår.

Händelsen med de korta explosionshändelserna nämnda ovan verkar vara händelser av expansion och kylning utvecklat över tid vilket kan förväntas från en exploderande händelse såsom en supernova.

Ett möjligt scenario är att stjärnan var dold av material innan supernovaexplosionen, och i extrema fall kunde vara helt omsluten av en slöja av tät materiamoln. För troligen är dessa korta explosioner likväl supernovor.

Supernovan själv kan då värma det omgivande materialet till mycket höga temperaturer och då kanske ge oss en hjälp för att förstå mörk energi vilken vi nästan säkert vet är inblandad i händelsen. Denna undersökning av explosioner avslöjar många mer oförklarlig transienter än vad som setts tidigare i universum.

Kanske vi genom detta är spåren på mörk energi närmare. 

Bild Helixnebulosa vilken finns i stjärnbilden Vattumannen 

torsdag 19 april 2018

Kan detta vara det enda som materia och mörk materia påverkar varandra? Men det förklarar egentligen ingenting av gåtan mörk materia.


Mörk materia finns i 27 % koncentration överallt, som det verkar, enligt beräkningar. Men ingen har sett den eller kunnat visa att den existerar i verkligheten. Men den ska finnas i alla fall enligt alla rön i forskarvärlden likt mörk energi och det vi alla består av materia. 

Nu anser en del nya rön att den mörka materian samverkar på något vis med gravitationen och det är enbart i undersökningar av dettas effekter vi skulle kunna upptäcka den.

Om det är så undrar jag dock om det verkligen är den enda effekten mörk materia har på verkligheten och universum. Bör inte mörk materia ha mer betydelse för att allt ska fungera likt mörk energi även bör ha. Varför skulle dessa annars finnas? Kan det vara så att mörk energi är en effekt av rörelser i mörk materia? Likt energi är effekter från materia.

Min uppfattning är att vi inte förstår den verklighet vi finns i. Något fundamentalt har missats eller inte kunnat upptäckas. Något vi kanske inte kan upptäcka av en enda anledning, att vi människor inte behöver veta det och därför i vår materiella världsuppfattning inte behöver eller ska förstå det för att inte manipulera det.
En effekt kanske kan göras som utplånar hela verkligheten och risken att människan skulle komma på denna är något som inte ska kunna ske och då är naturens lösning att människan inte ska kunna förstå verkligheten fullt ut.

onsdag 18 april 2018

ISS den internationella rymdstationen är numera möjlig för alla och envar att hålla koll på.


Den internationella rymdstationen, ISS finns på ett avstånd på 400 kilometer från jordens yta där den sveper fram med en hastighet på cirka 28 000 kilometer i timmen.   

Då och då kan man se den bland resten av stjärnhimlens objekt. Den ses som ett lysande streck påminnande om en ljusstark stjärna eller ett mycket snabbt flygplan.

Är du nyfiken på var den internationella rymdstationen ISS befinner sig just nu? Skulle du vilja se den utan att behöva införskaffa en kikare? Om du svarar ja på detta kan du det men inte utan att veta var du ska söka.

Till din hjälp har därför NASA därför tagit fram ett verktyg som lätt och snabbt hjälper den som är nyfiken på stationens läge att hitta den.

Det verktyg NASA nu tagit fram för att ge alla möjlighet till att lokalisera stationen kan hämtas här. Bli en ISS fan och få samtidigt veta allt som sker där på stationens egen nyhetssida här.

Bilden visar stationen

tisdag 17 april 2018

Sterilisering till steril livlöshet är en vanlig planethändelse


Sterilisering är något vi alla ser som bakteriefri miljö. Men det kan även betyda total livlöshet.

Något vilket är vanligt i rymden vid de vanligaste stjärnorna däruppe. De röda dvärgstjärnorna. Runt dessa finns livsmöjligheten  betydligt närmre bälte runt sin sol än det vi finns i runt vår hetare gula sol.

Röda stjärnor är mindre och svalare så det förklarar ovanstående närhet för livsmöjligheter.

Men nu har man sett och det är ingen ovanlighet att AD Leo en röd dvärgstjärna i lejonets stjärnbild ca 16 ljusår bort skickar flames ut från ytan. Flames soleruptioner har alla stjärnor men att finnas i närheten av dessa är dödsbringande för liv.

Men något vilket även i stor mängd röda stjärnor släpper ut är röntgenstrålning. Röntgenstrålning och närhet till denna är sterilisering. Just för att röda dvärgstjärnor är svala måste en planet för att vara beboelig ligga närma sin sol.

 Det finns många planeter som ligger tillräckligt nära sin röda sol. Men så är det röntgenstrålning vilken dessa planeter inte kommer undan vilken ex slår ut det eventuella skyddande ozonskiktet vilket bör finnas runt en planet för strålningsskydd.

Därför är troligen få om ens några planetsystem med en röd sol platser där livsfunktionella planeter finns. Ett röd sol-system är ett sterilt solsystem fritt från liv som vi känner det eller förstår det.

Bilden visar storleksförhållandena mellan röd. Gul och blå stjärna. Bilden är en illustration från NASA.

måndag 16 april 2018

Första ålderskartan över Vintergatan är skapad.


Nu kan den intresserade se en karta över Vintergatan där åldersbestämning kan utläsas på stjärnorna eller gruppen av stjärnor som ses.

Vintergatan är som vi vet en spiralgalax med en utbuktning i centrum med en storlek av tusentals ljusår i diameter. Denna utbuktning innehåller ungefär en fjärdedel av den totala massan av stjärnor i vår galax. Själva finns vi med vår sol i en av spiralarmarna och därmed långt från centrala delarnas stjärntäthet.

Tidigare studier har visat att den centrala utbuktningen av Vintergatan innehåller två slags stjärnor. En population av metallfattiga stjärnor som har en sfärisk fördelning, och en hop av metallrika stjärnor

Det nya nu är att ett internationellt team lett av astronomer från den Europeiska sydobservatoriet (ESO) har analyserat färg, ljusstyrka och spektral information om sammansättning av enskilda stjärnor vilket gett kunskap till att producera en ålderskarta över Vintergatan baserad på stjärnors ålder.

Bilden är på Vintergatan där stjärntätheten är dennas centrum. Vi kan inte se Vintergatan som en spiralgalax från Jorden då vi befinner oss i den.

söndag 15 april 2018

Hubbleteleskopet blev först med en nästan exakt avståndsmätning till en av de klotformiga stjärnhoparna i universum med en antik metod. EXTRA: Tess är ute och söker planeter i närområdet med början från natten mellan 16 - 17 april.


EXTRA nyhet. Natten mellan 16-17 april dundrar en Falcon9 raket upp i skyn
med rymdteleskopet TESS ombord. 

När TESS har nått en höjd på 250 000 kilometer fäller den ut sina solcellsbesatt vingar och påbörjar sitt uppdrag: att hitta exoplaneter nära jorden med möjligheter för liv.

TESS ska övervaka mer än 200 000 stjärnor med  fyra kameror, som kan upptäcka minsta variation i stjärnornas ljusstyrka. I första hand ska sökandet koncentreras till att söka exoplaneter, som kretsar runt röda dvärgstjärnor.  Dessa utgör 3/4 av alla stjärnor i universum och är  stjärntypen vilken existerar längst. 

Röda dvärgar kan leva i biljontals år och det ökar sannolikheten för att liv kan ha uppstått.  Föregångaren Kepler kunde se upp till 3 000 ljusår bort, men TESS har ett bredare synfält. Tron är att Tess ska hitta ca 2000 spännande planeter i vårt närområde i Vintergatan att sedan fortsätta undersöka på skilda vis.


Men nu till det som först avhandlades idag.
Långt därute kan vi se de första stjärnhoparna som bildades en relativt kort tid efter Big Bang.

Astronomer har med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubble för första gången mätt avståndet till ett av de äldsta föremålen i universum, en samling av stjärnor födda strax efter Big Bang.

Fram tills nu har Astronomer uppskattat avståndet till galaxens klotformiga stjärnhopar genom att jämföra luminositet och färger av stjärnor utifrån teoretiska modeller av liknande stjärnor genom rödförskjutningen. Men noggrannheten för dessa uppskattningar varierar med en osäkerhet mellan 10 och 20 procent i avståndsmätningsresultat.

Vi har ofta sett detta i beskrivningar av avstånd till en viss galax där avståndet kanske beskrivs som ex 30-50 ljusår.

I den nya mätningen används dock enkel trigonometri, samma metod som användes av lantmäteripersonal mm innan gps. Trigonometri en metod utarbetad av de antika grekiska matematikerna för över 2000 år sedan. Nu har en metod utarbetats vilken gör det möjligt att använda trigonometri även i rymden på objekt på stora avstånd.

Genom denna metod vilken kan läsas mer om här fås osäkerhetsavståndet på 10-20 % att minskas till 3 % och målet 1 % ligger inom möjligheterna i framtiden.

Forskargruppens experiment koncentrerades till NGC6397 vars ålder är13,4 miljarder år och vilken ligger 7 800 ljusår bort i Vintergatan. Stjärnhopen kan sökas i stjärnbilden Altaret på södra stjärnhimlen.

Bilden visar riktningen till den omnämnda galaxen ovan in i Altaret

lördag 14 april 2018

Storleken på Vintergatan ökar, ökar och ökar.


Vintergatan ökar i storlek hela tiden likt andra galaxer. Hur mycket är förvånande men för att se skillnaden skulle tidsresor behöva göras.

Visst kommer Vintergatan att öka med dvärggalaxerna Magellanska molnens sammanslagning med Vintergatan en gång i framtiden. Visst kommer i en avlägsen framtid sammanstötningen med Andromediagalaxen att öka Vintergatan mycket stort.

Men bortsett från detta ökar Vintergatans storlek även genom att nya stjärnor bildas i spiralarmarna.

Vi kan tyvärr inte se vår egen Vintergata då vi lever i den. Därför studeras för ändamålet en galax som liknar vår Vintergata.

En spiralgalax med namnet NGC4565 vilken är lika stor som Vintergatan 100000 ljusår i diameter och ligger 30-50 miljoner ljusår från oss.

Beräkning här över tid visar matematiskt att denna galax ökar med något mer än ljudhastigheten sin storlek. Vi antar därför att Vintergatan gör och alltid bör ha gjort detsamma.

Vi kan enbart beräkna detta, inte se det, då hastigheten är för låg för att ses. Men genom beräkningar kan vi förstå att detta sker. Läs mer om detta arbete här.

Bilden är på NGC4565 vilken forskningen riktats på

fredag 13 april 2018

Ingen enskild stjärna längre bort i universum har setts än denna. Den har fått namnet Ikaros efter gudasagan.


Hubbleteleskopet  har tagit bilden och det är ett ödets nyck som gjort detta möjligt. Ljus på detta avstånd är annars galaxer med miljarder stjärnors sken vi ser inte ensamma stjärnor.

Icarus har den blå jättestjärnan fått som namn. Dess officiella namn i vetenskapliga sammanhang är MACS J1149 + 2223 Lensed Star 1.

Normalt skulle den vara alldeles för svag i sitt ljussken för att visa sig för oss även med världens största teleskop enbart galaxen den ingår i skulle ses.

 Men genom en ödets nyck förstärks oerhört stjärnans svaga glöd.

 Stjärnan, finns i en mycket avlägsen galax så långt borta att dess ljus har tagit 9 miljarder år att nå jorden. Det förefaller oss som det utsändes när universum var cirka 30 procent av dess nuvarande ålder.

En kosmiska händelse  synliggör denna stjärna.  Ett fenomen som kallas ”gravitations lensing”. Gravitationen från ett i förgrunden massivt kluster av galaxer mellan oss och stjärnljuset fungerar som en naturlig lins.

Detta böjer och förstärker ljuset från stjärnan. Härmed visas  ljus från ett enda bakgrundsobjekt som flera bilder. Ljuset kan av detta fenomen bli mycket förstorat. Likt i detta fall har därmed ett extremt svagt och avlägset objekt blivit tillräckligt ljust för att ses som i detta fall av Hubbleteleskopet. Därmed ser vi genom teleskopet den mest avlägsna stjärna någon människa någonsin sett.

När det gäller Icarus skapas detta naturliga ”förstoringsglas” genom en galaxhop som kallas Mac-J1149 + 2223. Hopen ligger ca 5 miljarder ljusår från jorden. Detta massiva kluster av galaxer sitter mellan jorden och galaxen som innehåller den avlägsna stjärnan. Genom att kombinera styrkan hos denna gravitationslins med Hubbles utsökta upplösning och känslighet kan astronomer se och studera Icarus.

Bild efter namnet Icaros av hjälten med samma namn. Citat: Ikaros fängslas tillsammans med sin far som fallit i onåd hos kung Minos på Kreta. Av vax och fjädrar tillverkar då Daidalos vingar åt dem båda och rymmer flygande över havet. Daidalos varnar sin son från att flyga för nära solen eftersom det skulle smälta vaxet i vingarna. Ikaros lyssnar inte på sin far, mister sina vingar och störtar ner i Egeiska havet där han drunknar

torsdag 12 april 2018

Liv påstås kunna finnas över planeten Venus.


Möjligheten finns att det kan finnas mikroorganismer i atmosfären på Venus.

Cirka fem mil över Venus yta är temperaturen i atmosfären ca 60C. En temperatur vilken på lägre nivåer kraftigt ökar till mycket livsomöjliga temperaturer och på högre snabbt blir för låg.

Om nu något liv finns här på mellannivån är omöjligt att veta men enligt forskare möjligt.

Spektralanalyser visar att materia vilka kan innehålla eller skapa liv finns här.

Men inget bevisar att så har skett. Material kommer nerifrån och just på denna nivå är gastäten sådan att materia av livsuppehållande slag finns.

Säkert kommer undersökningar i detta skikt av atmosfären att göras på plats en gång. Men ingen resa dit är bestämd i nuläget.

För min del tvekar jag på att liv finns här. Att det som kan utvecklas till liv finns innebär inte att det verkligen gör det. Underverket Jorden där så mycket skilda slag av liv evolutionärt lyckats tränga in överallt är enligt mig unikt. Om vi är ensamma innan vi lyckats sprida liv härifrån medvetet eller av misstag tror jag är sant tills motsatsen bevisats att vi inte är ensamma.


Bild på Venus. Andra klotet från solen räknat.

onsdag 11 april 2018

Ett, flera eller obegränsat många universum eller verkligheter finns säkert?


Många anser  att det inte bara finns en verklighet eller ett universum. Det universum vi finns i. Istället anses av en del och jag är en av dem att det finns eller kan finnas ett obegränsat antal universum eller verkligheter skapade kanske av Big Bang (eller flera Big Bang)  i tid och rum.

Låt säga att det finns lika många universum som det finns tidpunkter. Tid kan uppdelas i det oändliga både framåt och bakåt så det blir obegränsat antal universum skilda åt i tid och rum. Men kanske möjliga att störa varandra ibland då det gäller de allra närmsta. Revor i tiden har man ju läst om.

Mystiska upplevelser där personer upplevt att de förflyttats till en annan tid under en kort tid under exempelvis oväder vilket kanske inte är fantasier utan tillfälliga revor i tid och rum. Tid och rum kanske där vi alla finns men något i våra liv skiljs åt alternativt helt andra slag av tid och rumplatser.

Stephen Hawking den berömda men nu avlidna forskaren arbetade sin sista tid på en rapport där man genom kvantteorin ville visa att multiuniversumteorin kunde bevisas. Men inte som ett oändligt antal universums existens vilket han ansåg kunde motbevisas utan istället skulle det finnas ett begränsat antal universum.

Hur det skulle visas vet jag inte men en kort artikel finns här bland otaliga andra av det som ses som Hawkings sista arbete. Säkert tar andra över detta arbete.

Själv är jag tveksam till begränsat antal universum (just nu förstår jag det inte tankemässigt) . Men jag har inte läst hans sista arbete mer än sett att det finns och säkert kommer att diskuteras länge.

Bilden är en fantasibild som jag tycker är tankeväckande i sammanhanget.

tisdag 10 april 2018

Japanska Hayabusa 2 framme till sommaren för provtagning på 162173 Ryugu för att utarbeta ett försvar till skydd mot denna för våra efterkommandes väl och ve.


Till sommaren är den japanska farkosten Hayabusa 2 efter en fyra årig resa framme vid asteroid 162173 Ryugi.

Intresset för denna asteroid beror på att den bedöms som en i framtiden eventuellt farlig asteroid då den riskerar att krocka med oss.

Det är en så kallad jordnära asteroid tillhörande apollogruppen i framtiden riskfyllda asteroider.

Den japanska farkost vilken u ska landa på den ca 1 km stora stenbumlingen ska ta prover av den för att bedöma dess fasthet och farlighet vid en eventuell framtida kollissionsrisk.

Syftet är att då veta hur vi ska bemöta denna.

Bilden visar en illustration av hur mötet mellan asteroiden och farkosten tänkts se ut i sommar.

måndag 9 april 2018

Planet upptäckt med en täthet som kvicksilver och 2000C het på ytan


K2-229b är namnet på en planet som nyligen upptäckts därute. Namngiven efter den sol den kretsar runt K2-229 en dvärgstjärna i Jungfruns stjärnbild 320 ljusår från oss.

Planeten ligger i en bana runt sin sol vilket jämfört med Jorden runt vår sol är hundra gånger närmre sin sol.

Enbart 14 timmar tar ett varv för denna stjärna att svepa runt sin sol.

Detta ger antydan om att planeten, vilken har ca 2,5 gånger större densitet än Jorden, är en het planet i storlek som Merkurius. Dagssidan beräknas ha en temperatur av 2000C.

Det är en planet där metall flyter. Hur den hamnat där den är kan kanske vara på samma vis som vår måne hamnat vid Jorden. En kollision en gång för länge sedan. I vilket fall som helst finns den väldigt nära sin sol.
Kanske just för att denna sol är en dvärgsol är det som får planeten att hålla sig kvar och inte falla in i solen på grund av närheten till denna.  En blå jättestjärna hade knappast tillåtet en så närgången planet utan dragit in den i sitt inre.

Bilden är på stjärnbilden Jungfrun den riktning mot var ovanstående stjärnsystem finns.

söndag 8 april 2018

Upptäckt: En galax nästan utan mörk materia. Hur är det möjligt?


Mörk materia antas genomströmma och finnas överallt i universum troligen som ett sammanhållande kitt av verkligheten. 23 % av universum är mörk osynlig materia, 5 % den materia vi består av och vi kan använda och ta i. Utöver det finns 72 % osynlig mörk energi men den lämnar vi därhän just i detta inlägg.

Istället far vi iväg till stjärnbilden Valfisken och 63 miljoner ljusår från Vintergatan till galaxen NGC 1052. Galaxen där man nu misstänker att nästan ingen mörk materia existerar utan enbart den materia vi kan se o känna på.

Galaxen i sig är lika stor som Vintergatan men innehåller nästintill ingen mörk materia som vi kan anta den visar tecken på i andra galaxer. Mycket lite kan dock finnas här. Stjärntätheten är även mycket tunn i denna galax.

Galaxen vilken upptäckts av Hubbleteleskopet har en klumpform vilket förvånar astronomer då denna form och glesheten av stjärnor i denna är unik. Du ser rätt igen den.  Åldern på den är ca 10 miljarder år.

Att en galax inte har någon eller nästan ingen mörk materia enligt vad man kan förstå  är så ovanligt att forskare idag förundras över galaxen då all tidigare kunskap visat på en stor mängd mörk materia i tidigare upptäckta galaxer inklusive Vintergatan.

Varför denna inte har det är ännu en gåta då något vi inte förstår hänt eller händer här. Läs mer om denna upptäckt som är en av de färskaste från Hubbleteleskopet.

Bild galaxen NGC 1052  till vänster i vars närhet NGC 1052- DF2 finns högerut.

lördag 7 april 2018

Hur ofta uppstår en Supernova? Svaret förvånar nog de flesta. Det handlar om sekunder.


En supernova är en exploderande stjärna. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi som lämnar reststjärnan i form av enormt kraftiga neutrinoflöden, gas och strålning. Detta får en supernova att under en viss tid lysa upp till hundra miljarder gånger starkare än vår sol eller lika mycket som lyskraften i en hel galax sett från oss.

En supernova inträffar i varje galax ungefär en gång vart femtionde år. Men de flesta supernovor döljs av stoft och gas och kan inte observeras från oss. I Vintergatan räknar man med tre från jorden synliga supernovor statistiskt kan ses ske per tusen år. Övriga döljs i gas o damm.

Om en supernova skulle förekomma inom 100–200 ljusårs avstånd från jorden kunde det innebära jordens undergång.

Den senaste supernovan man har kunnat se med blotta ögat inträffade år 1987 i det Stora magellanska molnet. Supernovan SN 1987A. Stjärnan som exploderade var av typ II (jättestjärna) och blev en supernova efter endast 10 miljoner års existens. En låg stjärnålder vår sol beräknas exempelvis bli 12 miljarder år gammal innan katastrofen sker här. Skulle mot all förmodan mänskligheten då finnas bör den för länge sedan ha koloniserat till en annan sols planeter 100 -200 ljusår härifrån om den skulle överleva.

På tal om Kepler så har teleskopet med samma namn som den kände astronomen  med samma namn med sina känsliga instrument börjat söka ljusfenomen i universum vilka ger sken från supernovor inte bara här i vår galax utan i alla galaxer i universum.

Detta då det i universums otroliga mängd av galaxer och att det i varje sådan finns otroliga mängder stjärnor ger en statistik på att det sker en supernova per sekund i universum. Det är siffror som är otroliga men likväl trovärdiga.  

Bild Keplers stjärna vilken visade sig vara en supernova sedd första gången 1604 av astronomen Johannes Kepler. Den finns i stjärnbilden Ormbäraren i Vintergatan ca 20 000 ljusår bort från Jorden.

fredag 6 april 2018

Ett 300 000 ljusår stort gasmoln omsluter Vintergatan i detta moln agerar två dvärggalaxer.






Ett gasmoln 300 000 ljusår stort omsluter galaxen där vi finns med vårt solsystem i Vintergatan och i detta moln stöts två dvärggalaxer sakta in mot Vintergatan, stora och lilla Magellanska molnen (se bild).


Detta vätgasmoln håller de två Magellanska molnen samman. Men vilket moln (galax) som håller det andra kvar har inte fullt förståtts. Men mycket säger att det är det stora molnet som håller det lilla på plats.

Genom att försöka förstå effekterna av detta stora vätgasmoln effekter hoppas man förstå hur Vintergatan uppstod med all sin stjärnrikhet och kanske mer om vad som håller galaxen samman.

I framtiden kommer de Magellanska molnen att dras in i Vintergatan och sammanföras med denna. Processen pågår i detta nu.  Vad som då sker med den vätgas som håller samman molnen när de går in i Vintergatans gasmoln är en fråga som anses viktig att förstå i syfte för att förstå mer om Vintergatans och galaxers bildande. Två moln krockar nämligen då.

Men själva händelsen vilken troligen sker gradvis och utdraget är något som kanske inte sker under den tid Jorden (vårt solsystem) finns kvar eller än mindre mänskligheten då det är långt dit.

torsdag 5 april 2018

Vad ska vi få uppleva härnäst. Den mystiska månen Titans yta eller åter mer från kometen vilken Rosetta besökte 2015-16?


67P/Churyumov-Gerasimenko kometen vilken Rosetta besökte och fick nya rön om för några år sedan. Denna är en av valen för en ny färd planerad av NASA.
Här vill man ta markprover för att förstå mer om kometer och  denna i synnerhet.
Målet är då en fortsatt undersökning av denna för att förstå hur solsystemet uppkom och vilka material kometen (er)  innehåller. En fortsättning på förra uppdraget helt enkelt. Ännu vet vi inte mycket om kometer eller vad de innehåller eller hur de bildades.

Detta uppdrag är ett av två val. Vad man väljer är om detta blir verklighet eller en färd till Saturnus måne Titan. Ett även det högintressant område. Tyvärr finns inte ekonomi för båda projekten just nu.
Titan är en måne större än planeten Merkurius. Här vill man undersöka kvävesjöarna var i  det teoretiskt kan finnas enklare former av liv.

Personligen tycker jag en resa till Titan låter mer spännande.

Bilden är en illustration av NASA på Titan

onsdag 4 april 2018

Våra förfäder såg Scholz's stjärna när den svepte genom vårt solsystem en gång för länge sedan i mänsklighetens barndom på Jorden.


En gång var våra förfäder med om en unik händelse vilken tidigare eller senare generationer av människosläktet aldrig varit med om varken då eller senare av just detta slag.

Tiden var för 70 000 år sedan och troligen uppmärksammades det då människan ofta i forntiden såg ut mot rymden istället för som idag ner i en smartphone.

Det var den röda dvärgstjärnan Scholts star som svepte igenom Oorts moln. Molnet vilket innehåller rester från när vårt solsystem bildades. Här finns sten, grus, damm småplaneter och kanske den gäckande planet 9. Molnet finns i utkanten av vårt solsystem och dess yttersta gräns ligger nära ett ljusår från solen. Pluto ingår i molnet.

Säkert kunde människosläktet eller neandertalarna se denna röda sol om de lyfte blicken mot skyn.

Den svepte förbi i sin bana tillsammans med sin bruna dvärg. En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning. En kropp som kan ses som Jupiterlik men varmare och nästan med en kärnstrålning vilken är på gränsen för att starta processer för att bli en sol. Men vilken misslyckats med detta på grund av för låg temperatur.

Bilden är på Scholts star. Läs mer om var den finns idag här.

tisdag 3 april 2018

Röntgenstrålning från kometer. Varför nu detta.


Oxford university har arbetat fram en forskningsrapport i syfte att förklara mysteriet med kometers röntgenstrålning. Något som förvånat länge.

Detta då röntgenutsläpp normalt förknippas med mycket varma föremål som solen. Kometer däremot är bland de kallaste objekten i solsystemet.

Men nya rön visar att kometer interagerar med solstrålningen. Solvinden och solens magnetfält.

Genom denna integration produceras en synlig atmosfär runt kometen samt kometers svans och i vissa fall röntgenstrålning. Denna skapas på den sida solen träffar kometen genom att solens strålar påverkar kometers atmosfär.  Det konstaterades att elektroner då blir uppvärmda till ca en miljon grader i regionen uppströms av plasmaturbulensen.

Dessa heta elektroner avger då röntgenstrålning i närvaro av det magnetfält vilket även finns här.

Gåtan ska därmed vara löst och förklarad för mer utförlig förklaring se medföljande länk.

Nog kan man säga att universum är en strålande källa av all slags strålning på skilda våglängder även där man minst anar det.

Bilden visar C/2013 A1 en komet från Oorts kometmoln som upptäcktes 3 januari 2013 av Robert H. McNaught vid Siding Spring Observatoriet. Den 19 oktober 2014 passerade kometen planeten Mars på endast 140 000 km avstånd. ”Wikipedia”  https://sv.wikipedia.org/wiki/C/2013_A1

måndag 2 april 2018

Kan det lite var som helst kretsa ensamma månar i universum. En del tyder på det.


Små dvärgplaneter kan fångas in av stora gasjättar och bli en måne till dessa. Månar finns runt de flesta av vårt solsystems planeter. Infångade eller som i Jordens fall troligen genom två krockande kroppars effekter i Jordens barndom.

Satelliter ses dessa kroppar som. I asteroidbältet finns liksom utanför Pluto en hel del dvärgplaneter och större asteroider.

Dessa är möjliga som månkandidater om de kom tillräckligt nära en planet och fångades in av denna.

I dag ses fritt flytande månar därute som mycket möjligt vanliga. Kanske även mellan solsystemen och stjärnorna inklusive mellan galaxerna därute.

Ensamma och osynliga därute sedan tidernas begynnelse likt en mängd isolerade och snabbt framskjutande asteroider bland tomheten därute.
Bilden är på vår egen måne.

söndag 1 april 2018

Oumuamua den besökande främlingens färd och troliga bakgrund från det okända därute.


Vi kommer ihåg den första upptäckta asteroiden från ett främmande solsystem vi upptäckt och vilken besökte oss i slutet av förra året.

Den ca 400 meter cigarrformade Oumuamua och dess annorlunda snurrande genom vårt solsystem. Inte gjorde den som vårt solsystems regelbundet återkommande asteroider efter en rundning av solen. I en fortsatt bana i vårt solsystem för regelbunden återvändning i bana runt solen.

Nej, Den gick i stor hastighet och bröt solens bana och fortsatte sin färd ut ur vårt solsystem för vidare okända öden.

Frågan ställs om varifrån den kom och vilken trolig katastrof som ligger bakom dess mycket unika form. Frågan om hur den kunnat få en hastighet som slungat den ur sitt solsystem långt därute för kanske miljarder år sedan är även den intressant. Kan det ha varit från ett solsystem likt vårt?

Forskare idag tror inte det är möjligt. Troligaste kom den från ett dubbelstjärnsystem där något hänt vilket skapat dess form och slungat iväg den. Dess rörelse ser nämligen ut som om den slungats iväg. Den går inte som en pil i sin cigarrform utan oregelbundet som om den kastats iväg.

Se medföljande länk där en film visar  dess bana gick genom det inre av vårt solsystem. Jag själv kan inte annat än fascineras och förundras över denna stenbumling.