En mystisk röntgenkälla i Lilla Magellanska molnet visade sig vara en ovanlig vit dvärgstjärna

En vit dvärgstjärna är en stjärna som varit lik vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens, men den har grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter. Ett slut som även vår sol kommer att genomgå en gång i en avlägsen framtid.


Astronomer har nyligen  upptäckt ett ljust röntgenkällautbrott från en stjärna i det lilla Magellanska molnet. Ett ljust röntgenutbrott är svag röntgenstrålning. Lilla Magellanska molnet är en dvärggalax i direkt närhet av Vintergatan. Den ligger ca  200 000 ljusår från jorden.


En kombination av röntgen och optiska data indikerar att källan till denna strålning är en vit dvärgstjärna som kan vara den snabbast växande vita dvärgen som någonsin observerats. En vit dvärg ska inte öka i omfång.


En ny studie baserad på observationer med NASAS Chandra X-ray Observatory och Neil Gehrels Swift observatoriet rapporterade upptäckten av särskiljande röntgenstrålning från ett binärt system som innehåller denna vita dvärg som fått namnet  ASASSN-16oh.


Upptäckten innebar detektion av låg energi (det som ovan kallas ljus eller mjuk röntgen)  producerad av gas med temperaturer på flera hundra tusen grader.


Vid stark röntgenstrålning är temperaturen miljontals grader det vanliga något som vanliga stjärnor likt solen m.fl. producerar i sin kärnprocess.


 Röntgenstrålning från ASASSN-16oh är mycket ljusare än mjuk röntgenstrålningen som produceras i atmosfären av  stjärnor (solar lik vår)  vilket placerar den i denna särskild kategori av en supermjuk röntgen-källa.


 Eftersom inga tecken på kärnfusion upptäckts där presenterar författarna till undersökningen ett annat scenario. Att förklaringen är en fusion som drar gas till den vita dvärgen från en närliggande röd jättestjärna. En process som kallas anhopning, gasen dras då till en stor skiva som omger den vita dvärgen vilken blir varmare efterhand samtidigt som denna dras närmre den vita dvärgen.


Gasen faller då in i den vita dvärgen och producerar röntgenstrålar längs ett bälte där disken möter stjärnan. Inflöde av materia genom disken varierar när då efterhand materialet börjar flöda snabbare blir röntgenljusstyrkan i systemet högre.



 Om den vita dvärgen håller kvar den infallande massan kan den nå en gräns då den istället förstör sig själv i en 1a - supernovaexplosion. Teamets analys tyder på att den vita dvärgen redan är ovanligt massiv så ASASSN-16oh kan vara relativt nära – i astronomiska termer för att explodera som en supernova.
 
Vad som skiljer är att det är en röntgenkälla som utlöser denna eventuella explosion i framtiden i en från början sol av vår sols storlek. Supernovaexplosioner brukar ske i betydligt större stjärnors agenda.


Supernova typ 1a antas vara en exploderande vit dvärg i ett dubbelstjärnesystem tillsammans med en röd jätte. Något som stämmer väl här.

Bild: Lilla och Stora Magellanska molnet 

Planeter upptäckts därute i en rasande fart numera

Ett internationellt team av astronomer har använt en kombination av mark- och rymdbaserade teleskop och rapporterat mer än 100 nya exoplaneter under endast tre månader.


Det är en internationell forskargrupp av forskare från bland annat University of Tokyo som analyserat bilder av 227 exoplanetkandidater upptäckta av det nu pensionerade Keplerteleskopet tillsammans med andra rymdteleskop och markbaserade teleskop. Av dessa 227 misstänkta exoplanter  bekräftades att 104 av dem verkligen är exoplaneter.


Sju av dem har ultra-korta omloppstider mindre än 24 timmar i omloppsbana runt sin sol. 


Mr John Livingston, doktorand vid University of Tokyo och huvudförfattare till rapporten om detta förklarar att ”även om rymdteleskopet Kepler har varit officiellt pensionerat av NASA liksom  Hubble troligen blir 2019 kommer likväl sökandet att öka genom  James Webb teleskopet vilket är uppe (2022).


Men rymdteleskopet TESS är dock uppe sedan i april i  år och i full gång med datainsamlande. TESS har redan hittat många nya exoplaneter  bara den första månaden av sin verksamhet och kommer att fortsätta att upptäcka många fler. Vi kan se fram emot många nya spännande upptäckter under de kommande åren.


Gå gärna in på Tess hemsida och anteckna dig för nyhetsbrev från detta teleskops upptäckter.


Bild Transiting Exoplanet Survey Satellite TESS

Kepler-35 A och B. är ett dubbelstjärnsystem där eventuella månar runt planeterna kan vara beboeliga.

Det möjligt för att inte säga troligt att detta dubbelstjärnsystem har planeter och att dessa planeter har månar.


De isiga och steniga världarna (månarna) runt jätteplaneterna utgör några av de mest potentiellt beboeliga regionerna i vårt solsystem. Vi tänker då ex på Jupiters måne Europa vilken anses vara en vattenvärld. Det finns fler exempel.


 Hittills har endast en potentiell måne hittats som kretsar kring en planet runt en avlägsen stjärna. 


Men med tanke på att månar kretsar i stort antal runt vårt solsystems planeter (ex Saturnus 62 st och Jupiter 79 st)  verkar det troligt att många  exomoons är  osedda men finns därute bland exoplanterna i andra solsystem. Deras storlek gör dem svårupptäckta.
  

Dubbelstjärnesystem kan dock skapa en utmaning i stabilitet vilket inte finns i solsystem som vårt solsystem. Ostabilitet vilket stör möjligheten för en planet att hålla kvar en egen måne. Stabilitet behövs om liv ska kunna finnas på en kropp därute annars blir ljus och temperaturstörningar något som hindrar detta.


När två stjärnor dansar tillsammans ökar det oddsen för att stjärnorna kommer att slå bort en planet inklusive dess månar. Stabilitet är det första kravet för månars existens berättade nyligen Adrian Hamers, en planetarisk teoretiker vid Institute for Advanced Study i Princeton, New Jersey, ”Om en exomoons (måne i ett annat solsystem)  bana inte är stabil kan denna kastas ur sin bana och bli en ostabil kropp vilken inte har en bestämd bana, sade Hamers.


Keplerteleskopet upptäckte under sin tid 10 exoplaneter i omloppsbana runt nio par av dubbelstjärnor. Frågan om hur det kan det se ut så på en måne som kretsar kring en planet med två stjärnor på himlen beror på månens orientering och rotationstid, säger Hamers. Om månen liknar en av Jupiters månar kommer dagarna på denna att bli långa.


Omöjligt att det finns månar i dubbelstjärnesystem är det inte men betydligt självklarare är månar runt planeter i solsystem av det slag Jorden ingår i. Om vi ser efter hur det ser ut hos oss är det troligt att det finns betydligt fler månar än planeter därute. Kanske även betydligt fler månar med liv än planeter med liv om nu liv finns utanför Jorden. I vårt solsystem misstänks flera månar kunna ha någon form av liv. Då det gäller planeter är det enbart Mars som kanske kan ha liv under ytan.


Därför kanske om möjligt (att finna dem och undersöka dem)  livsvänliga platser därute ska sökas först och främst på exomoons.

Forskare ser möjlighet att bespruta atmosfärens övre skikt för att halvera klimatuppvärmningstakten

Jorden blir allt varmare medan mänskligheten pratar om hur man ev. kan stoppa uppvärmningen och skriver på avtal efter avtal om stopp av utsläpp i den rika världen. Men mycket lite sker.


 Forskarna funderar därför allt mer på mer dramatiska ingripanden vilka snart måste testas och ska  och hur dessa kan se ut. Man vet att företag med flera inte tänker på annat än ökad lönsamhet och mänskligheten på att få allt högre löner för att kunna konsumera mer.  Båda tingen katastrofala för mänsklighetens framtid.


Nu har vissa forskare börjat fundera på idén att nedkylning av atmosfären är rätt väg. Att kyla ned denna skulle inte stoppa den globala uppvärmningen. Det skulle inte förändra grundorsaken konsumtion och produktionsökning men däremot kanske halvera uppvärmningstakten. Människan skulle kunna fortsätta existera på samma sätt ytterligare en tid.


Att det är möjligt att minska katastroftakten är slutsatsen i en artikel publicerad i tidskriften Environmental Research Letters den 23 November av några forskare från Harvard och Yale universitet. Det är den djupaste och den senaste studien hittills av ”stratosfären aerosol injektion” (även känd som ”solar dimning” eller ”solar engineering”).


Det innebär besprutning av kemikalier i övre atmosfären för målet att återspegla solvärme tillbaka ut i rymden och därmed efterlikna de globala kylande effekterna av stora vulkanutbrott.


Det skulle halvera den årliga ökningen av växthuseffekten till kostnad på tekniken av vad en storstad spenderar på motorvägar, tunnelbanor och andra infrastrukturprojekt: totalt cirka 3,5 miljarder euro under de kommande 15 åren och att utveckla tekniken.

 Det behövs  stora flygplan som kan transportera stora tankar med aerosolspray upp i stratosfären vilka kan komma upp till ungefär dubbla höjden av vad en Boeing 747 i dag kan gå upp till i höjd.


Forskare säger att tekniken ännu inte finns utan måste utvecklas först. Men att den säkert kommer.


Jag personligen undrar dock vad det kan innebära för fara för livet att tömma mängder av aerosolgas i stratosfären (hur ev giftig denna blandning blir) . Vilka blir följderna förutom att uppvärmningen halveras och vi får ännu en tid att existera som vi är vana vid.


Varför inte drastiskt istället stoppa konsumtions och produktionshysterin. En dag måste vi likväl det snart med eller utan klimatuppvärmning då resurserna tar slut för att producera i den takt vi ökar denna med hela tiden oberoende av allt skönt tal om återvinning. Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

 Dumheten är ökande produktion och konsumtion och dumbommarna är mänskligheten. Att halvera uppvärmningstakten löser inget det ger bara en tidsfrist innan katastrofen likväl kommer.


Bild litet plan besprutar odling på Jorden. Det artikeln handlar om är betydligt större plan och skala.

VVV-WIT-07 är en än mer mystisk stjärna än Tabbys star vilken för ett tag sedan skapade rubriker över hela världen

Tabbys,  KIC8462852  eller Tabby Star ellerBoyajian's Star är en stjärna i konstellationen Svanen cirka 1 470 ljusårs från jorden. De ovanliga ljusfluktrationerna från  stjärnan  på upp till ca 20% ljusstyrkeminskning upptäcktes av forskare som en del i projektet Planet Hunters. 


Flera hypoteser har föreslagits för att förklara stjärnans stora oregelbundna förändringar i ljusstyrka över tid. Men ingen teori förklarar fullt ut vad som sker. En förklaring är att det är en ojämn ring av damm som kretsar kring KIC 8462852 (Tabbys star). Detta kan till viss del illustreras av bilden ovan. Dammhypotesen är vad man tror i dag är den mest troliga då ett fast objekt skulle dämpat ljuset än mer.


Men det finns fler stjärnor än Tabbys star som visar en svårförklarlig ljusreglering. Astronomer vilka har använt teleskopet VISTA i Atacamaöknen i norra Chile har upptäckt en stjärna vars udda ljusreglering påminner om Tabby star.


Från 2010 till 2018 har en stjärna med beteckningen VVV-WIT-07visat samma ljusregleringsfenomen som Tabbys star. Dess ljus minskade med upp till 80 procent över tid för att sedan öka igen medan Tabbys star nedtonas endast med cirka 20 procent.


VVV-WIT-07 är en gammal röd stjärna i riktning mellan oss och Vintergatans centrum. Tabbys star däremot ligger i Svanens stjärnbild.


Fenomenet med ljusreglering har haft många teorier då det gäller Tabbys star. Allt från damm till att en  supercivilisation använder stjärnan energi och vars solceller är det som reglerar solljuset sett från Jorden. Idag är dock den vanligaste uppfattningen att det handlar om damm som skymmer solen då och då.


Om damm är anledningen till att även VVV-WIT-07 ses som skymd emellanåt är det tätare damm här då ljuset minskar betydligt mer för denna stjärna än för Tabbys star (80% för VVV-WIT-07 och 20% för Tabbys star).


Jag frågar mig om dammet finns i närområdet vid stjärnorna i form av ringar eller om det är en ring betydligt längre ut från stjärnorna mellan oss och dem som reglerar ljusflödet? Troligen vid stjärnorna  annars skulle ljusregleringen drabbat betydligt fler stjärnor i bakgrunden. Jag är dock anhängare av teorin om dammringar som förklaring av ljusregleringsfenomenet.


Bilden är en illustration av hur det kan se ut vid Tabbys star där ljuset minskar över tid.

En rysk miljardär planerar tillsammans med NASA att söka efter liv på Saturnus måne Enceladus.

Enceladus är en av Saturnus månar. Månen är cirka 500 kilometer i diameter vilket motsvarar en knapp sjättedel av Jordens månes diameter. Trots denna storlek har Enceladus en varierad terräng med gamla områden med många kratrar till yngre slätmarkområden. Upptäckten av att gaser släpps ut från ett område vid sydpolen tyder på att månen är geologiskt aktiv ännu idag.


Gejsrar från isvulkaner på Enceladus sydpol som sprutar ut is och vattenånga har setts. Enligt forskare som analyserat bilderna där vattenplymer ses innebär gejsrarna att det måste finnas vatten under den isbelagda ytan. Det är de geologiska aktiviteterna i månen som skapar värmen för att hålla vattnet flytande under isen.

Tidigare har flytande vatten bara hittats på Jupiters måne Europa. Europa är Jupiters fjärde största måne. Den är täckt av is vilket skulle förklara varför den nästan helt saknar kratrar (ev krtrar döljs under istäcket) . Under istäcket antas att ett flytande hav av  vatten ska finnas. Enligt mig verkar denna måne intressantare än Enceladus att undersöka. 

Misstanken att Enceladus undre yta kan vara för varm för liv med anledning av gejsrarna och även att det kan vara förorenat vatten från geologiska processer finns (tycker mig). 


Men under Enceladus yta anses en vattenocean under den södra isskorpan finnas med en volym som Lake Superior (Övre sjön) i Nordamerika. Övre sjön är den största av Nordamerikas stora sjöar. Det är den största sötvattensjön i världen räknat på yta.


 Genom att jämföra med gravimetriska data från Cassinis förbiflygningar av månen mellan 2005–2011 kunde forskarna bekräfta att Enceladus troligtvis har en ocean av flytande vatten under sin frusna yta. Under den isiga skorpan ligger ett saltvattenhav vilket inte bör avvika alltför mycket från jordens oceaner enligt de teorier som finns idag.


Den ryska miljardären entreprenör och fysikern Yuri Milner vill skicka en obemannad farkost till denna måne för att undersöka på plats om liv finns i detta hav och NASA vill hjälpa honom med detta.


 Enceladus har blivit ett favoritmål i sökandet efter utomjordiskt liv i vårt solsystem eftersom dess hav tros vara ganska likt haven på jorden utifrån de  data Cassini sände tillbaka under sitt uppdrag där 2008  då gejsrar” av vattenånga sågs. Cassini flög rakt igenom några av dessa vattenplymer och kunde då analysera deras sammansättning.
Resultatet blev att de innehåller vattenånga, ispartiklar, komplexa organiska molekyler och salter. 


Cassini fann inte liv men hittade värdefulla ledtrådar  som pekade på att det kan finnas liv i havet under ytan. Det kan vara endast mikrober men även detta är liv.


Vi får se vad man finner om nu uppdraget blir av. Planer finns men alla planer förverkligas inte som man tänkt. 


Bild 1 Bild av Enceladus tagen av Cassini. Bild 2 månen Europa vilken jag ser som minst lika intressant som Enceladus.

Små mycket sällsynta kompakta galaxer med fler stjärnor än i Vintergatan kan lära oss mycket om hur vår verklighet kom till.

De är massiva. De är mycket små och  extremt sällsynta men de kan innehålla hemligheter om hur galaxer bildas och utvecklas.


 Det handlar om de massiva ultrakompakta galaxerna som finns därute. 


– De är så sällsynta att vi behöver ungefär en volym med nästan 500 miljoner ljusår tvärs över för att hitta en enda av dem, säger Ignacio Ferreras en av rapportskrivarna om dem i tidskriften astronomi och astrofysik den 16 november 2018. I rapporten beskrivs letandet lett av ett internationellt team lett av Fernando Buitrago, Instituto de Astrofísica e Ciencias Espaco och Faculdade de Ciencias da Universidade de Lisboa.


 Massiva ultrakompakta dvärgalaxer  har många gånger fler stjärnor än Vintergatan och  är mycket ljusa. Stjärnorna här  är tätt packade då galaxen som innehåller många fler stjärnor än Vintergatan är betydligt mindre än Vintergatan.


Forskarna identifierade nyligen en uppsättning bestående av 29 sådana galaxer med dessa egenskaper på avstånd mellan två och fem miljarder ljusår från jorden.


Sju av dessa kallas ursprungliga galaxer då de förblivit orörda  av andra galaxers påverkan sedan de bildades för mer än tio miljarder år sedan. Det är något Vintergatan inte kan ståta med. Vi har genom eonerna fått stjärnor från Magellanaska molnen bland annat som blandat sig med Vintergatans stjärnor vilket gör att mycket sedan tidens början ändrats iVintergatan.


Dessa så kallade relikgalaxer är ett öppet fönster för forskare på hur galaxer såg ut och i det tidiga universum. Därav intresset för dem.


Vi kan av dem lära oss om hur galaxer såg ut och kanske även se bakåt i tiden på hur de bildades. Här finns inga störningar från längre fram i tiden som galaxer som sugits in och skapat oreda i grundgalaxen.


Bilden är på Andromedagalaxen vilken finns 2,5–2,9 miljoner ljusår från Vintergatan och är den närmaste granngalaxen om man inte räknar Vintergatans små satellitgalaxer.

 Den är i storlek lik Vintergatan och som denna en spiralgalax. En enligt mig lika spännande galax som vår egen Vintergatan där vi finns i en av de yttre delarna av en spiral.

Sökande efter Vita dvärgars magnetfält och anledningen till detta sökande.

En vit dvärg är en stjärna som en gång varit lik vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna efter det att dess kärnbränsle tagit slut. En vanlig storlek på en vit dvärg är en radie som är 1 procent av solens  men har ungefär samma massa vilket innebär en densitet på cirka 1 tons vikt per kubikcentimeter. 


En vit dvärg är några tusen Celsiusgrader varm men kommer efter miljardtals år att ha kylts ner så mycket att den inte längre avger något synligt ljus och antas då bli en svart dvärg.  Hur många sådana som finns därute vet vi inte då de är nästan omöjliga att upptäcka om nu någon vit dvärg hunnit till detta stadie sedan Big Bang. 

Universums ålder uppskattas till 13,7 miljarder år vilket gör att troligen inga vita dvärgar ännu kommit till svart dvärgstadiet vilket gör det meningslöst att söka efter dem.


Men nu till det som inlägget ska behandla magnetiska fält och då från vita dvärgstjärnor.. Magnetiska fält spelar en viktig roll i stjärnevolution.


Ett polariserat ljusspektrum av det magnetiska fältet runt den vita dvärgen WD 0058-044 erhölls med bland annat ISIS utrustning den 19 september 2018. Det var ett viktigt steg för ny kunskap inom området som då erhölls. 


Eftersom spectralpolarimetring  är den mest känsliga metoden för detta har astronomer använt ISIS på William Herschel teleskopet (WHT), FORS på den VeryLarge Telescope (VLT), och Espadons på den Kanada-Frankrike-Hawaii Telescope (CFHT ). Var och en av dessa instrument är specialiserade instrument till specifika styrkor.


Både ISIS och FORS är särskilt väl lämpat för att upptäcka mycket svaga fält från relativt ljussvaga vita dvärgar. Detta är intressant då ISIS kan göra spectralpolarimetring med en optimal upplösningsstyrka runt raden H-alpha i rött vilket gör det möjligt att erhålla de mest känsliga fältmätningar även om området teleskopen ser är endast en fjärdedel av det som kan ses genom VLT.


Den pågående ISIS-undersökningen har som mål att hitta fler vita dvärgar med svag ljusstyrka för undersökning av magnetfält för att förbättra kunskapen om den faktiska fördelningen av magnetiska fältstyrkan bland vita dvärgar för att förstå hur magnetfält ser ut från en vit dvärg dess kylningsprocess och om vissa processer genererar nya magnetiska fält.


Ingen kunskap är onödig kunskap. Det enda är att viss grundforskning inte är kommersiellt användbar eller intressant för allmänheten i dag. Men viktig för framtida förståelse i andra sammanhang vi ännu bara anar eller inte ännu kan ana.

Så kan man tolka kunskapen om vad sökandet enligt ovan är och ger i dag för en samlad kunskapsbank om universum.
  

Bilden är på Stjärnan Sirius A i mitten med den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden är tagen av Hubbleteleskopet och publicerad bland annat på Wikipedia.

I en galax liknande ett grodyngel har hänt något upptäcktes från Wise observatoriet nedan..

HCG 98 är en grupp av galaxer 300 miljoner ljusår från Jorden. I centrum av gruppen finns två galaxer vilka båda har likheter med vår hemgalax Vintergatan.

Formen av dessa vilka ligger nära varandra ser från Jorden ut som ett grodyngel. 


Grodyngelformen eller strukturen bildades när paret drogs samman. 


Dr. Brosch och kollegor observerade gruppen HCG 98 med ett 28-tums (71 cm) teleskop på Wise observatoriet på Tel Aviv universitet i Israel och observationen har bekräftats med ytterligare observationer från ett liknande 28-tums Polaris observatorium.


”Den så kallade grodyngelformationen innehåller ett system av två mycket närliggande spiralgalaxer vardera med ca 40000 ljusårs diameter”, sade Dr. Brosch på observatoriet. Tillsammans med andra närliggande galaxer bildar de en kompakt galaxhop.


”Vad som gör objekten extraordinära är att svansen i grodyngelformen ensam är nästan 500 000 ljusår lång”, tillägger professor Michael Rich astronom vid University of California, Los Angeles. 


Rich säger även ”att om det formationen hade funnits i Andromedagalaxen, som är ungefär 2,5 miljoner ljusår från jorden skulle den nått en femtedel av vägen till vår egen Vintergatan”. Vad han menar då är grodyngelformen.


Den stora grodyngelformen' konstruerades av störningar av en liten tidigare existerande från oss osynlig dvärggalax.


”När två synliga galaxers gravitationskraft drog i stjärnorna i den utsatta dvärggalaxen bildades 'huvudet' i grodyngelformen”, sade forskarna ”Stjärnor kvardröjande i dvärggalaxen bildade sedan 'grodyngelsvansen'”.


Bilden ovan är på observatoriet i Israel nämnt ovan. Någon copyrightfri bild fanns ej  på galaxformen. Men bilden på formen kan ses genom länken ovan i inlägget.


Nog finns allsköns fantasifulla former däruppe vilka vi tolkar efter vår förförståelse av skilda slag- Något forntidens människor även gjorde se exempelvis på alla stjärnbilder de tolkade in i sin mytologi.

En av Solsystemet Trappist-1:s planeter misstänks för att kunna ha liv.

TRAPPIST-1 är en röd dvärgstjärna med cirka 9 procent mindre massa än jordens sol och cirka 12 procent radie i storlek befinnande sig i vattumannens stjärnbild 39 ljusår från jorden. I Trappist-1 solsystem finns sju planeter av ungefär samma storlek som jorden. Det tar för de sex innersta planeterna mellan ett och ett halvt och 13 dygn att runda sin sol, För den sjunde och yttersta planeten är tiden ännu ej fastställd.


Det är sannolikt att minst tre av planeterna har flytande vatten. Från stjärnan och utåt benämns planeterna Trappist-1b, Trappist-1c till Trappist-1h.  En av de sju planeterna kan stödja liv som vi känner det på jorden.
  

Det är  TRAPPIST-1e som antas ha flytande vatten på dess yta och därmed kunna stödja jordliknande liv enligt uttalandet i en ny rapport från University of Washington.  Denna planet kan också ha syre, säger forskarna vilket gör den än mer intressant.


Bättre kunskap om denna planet och övriga i solsystemet kan säkert fås när väl James Webb teleskopet finns på plats. Men det dröjer till 2022.


Till dess får vi nöja oss med den kunskap vi har idag. Kunskapen om att ovanstående planet troligen har rinnande vatten i den tempererade zon runt Trappist 1 som gör liv möjligt som vi känner till det plus troligen syre gör den högintressant. Men det innebär inte att så är fallet. Allt är bara teorier. 

Däremot är övriga planeter där vilka antas innehålla vatten inte lika intressanta. De ligger inte i den bäst tempererande zonen och vatten är universellt då man kan dra den slutsatsen då flera av vårt eget solsystems planeter och dess månar har frusna hav och vatten.


Bilden är en illustration av TRAPPIST-1 med de sju planeterna.

En gammablixt i vår Vintergata och vi försvinner från historien. Risken finns där.

En gammablixt innebär ett kort men oerhört kraftfullt utbrott av gammastrålning från en plats i universum och är den allra starkaste explosion som kan inträffa i universum (med undantag av Big Bang i tidens början). Vi kan se dessa blixtrar som existerar i några sekunder även om de sker miljarder ljusår från vår planet. Detta till skillnad från supernovors skarpa sken som varar i några månader.
  

Nu har forskare upptäckt en stjärna som när den dör kan skapa vår galax allra första gammablixt (som vi vet) . Den finns 800 ljusår bort och har fått namnet Apep efter en demon i egyptisk mytologi. Om Apep dör med en gammablixt slungas samma mängd energi ut under några sekunder som vår sol utsöndrar under sin tio miljarder år långa förväntade livstid. Forskare trodde att detta slag av blixtrar enbart skedde  i universums barndom och studeras därför miljarder ljusår bort i händelsekedjan.


”Man förväntar sig inte att hitta gammablixtar i vintergatan”, säger Felix Ryde som forskar i gammablixtar på KTH.  Men stjärnan ovan en döende stjärna ser exakt ut som den typen av stjärnor man antar är källan för gammablixtar. Om och när stjärnan exploderar i en gammablixt blir den under en kort stund den starkaste ljuskällan i hela universum.


 Stjärnans stora snabba solvindar sänder ut mängder av partiklar i ett svansliknande moln och gör att den roterar otroligt snabbt. Det är detta, tillsammans med hur kompakt den är, som gör att när stjärnan väl dör kan den utlösa en gammablixt.


Om så sker blir det en katastrof för Jorden. Blixten kan då slita av delar av vårt ozonlager och resultera i massutrotning på en oerhörd skala av liv på Jorden. Det finns teorier om att en av jordens stora massutrotningar den som skedde för 450 miljoner år sedan hade sin förklaring av en gammablixt som träffade Jorden.


 Men vi kan något vara säkra även om blixten kommer nu. Detta då en konliknande jetstråle (vilket blir formen av gammablixtrar) är väldigt smal och stjärnan är inte riktad mot oss (just nu) vilket gör att vi är någorlunda säkra i nutid. Men ingen vet om och när stjärnan exploderar i vilken riktning vi då har mot stjärnan och katastrofen.


Bild: Solsystemet Apep finns 800 ljusår bort och det är här risken för en framtida gammablixt finns. Foto: Peter Tuthill/University of Sydney/ESO publicerat i svt.se

Tävling för studenter över hela världen för att utarbeta nya idéer till att få kontakt med Aliens.

Arecibomeddelandet kommer nog få ihåg. Det var ett meddelande som skickades ut i rymden via frekvensmodulerade radiovågor under en ceremoni vid Arecibo-observatoriet i Puerto Rico den 16 november 1974.


Det skickades iväg i riktning mot stjärnhopen M13 vilken finns cirka 25 000 ljusår bort. Att M13 valdes berodde på att stjärnhopen är stor och närbelägen (ligger i Vintergatan) och kunde ses tydligt på himlen vid den tiden. Själva sändningen den gången tog cirka tre minuter.


Meddelandet kommer att ta 25 000 år för att nå fram till M13.


Mer än fyra decennier efter mänsklighetens första riktiga försök att nå ut till intelligenta utomjordingar med ett riktat radiomeddelande kommer en ny generation att få chansen att göra detta.


Då undantar vi Voyager 1-2:s kontaktförsök med sig en guldskiva med allehanda information ut i universum 1977.


Arecibo-observatoriet i Puerto Rico ger nu unga människor runt om i världen chansen att utarbeta en uppdaterad version av det berömda ”Arecibomeddelande” vilket en grupp astronomer ledda av Frank Drake strålade ut mot den avlägsna stjärnhopen M13 på 16 nov. 1974. Arecibo-observatoriets forskare i Puerto Rico önskar nu att studenter  runt om i världen ska utarbeta en uppdaterad version av den berömda ”Arecibomeddelande”. 


Tävlingen är öppen för universitets grundutbildningsstudenter över hela världen varje lag av studenter som anmäler sig till tävlingen kommer att ledas av en mentor (en professor eller vetenskapsman, till exempel).


Den vinnande gruppen kommer att bjudas in till Arecibo Observatory (AO) i november 2019 för att fira 45 årsjubileumet av förra sändningen och sända sitt vinnande meddelande.


Vi är säkra på att de unga sinnena runt vår värld kommer att skapa ett smart, kreativ och säkert sätt att säga hej till våra möjliga grannar säger en av forskarna på observatoriet Alessandra Abe Pacini.


Vart det nya meddelandet ska sändas är okänt och troligen ingår dettas mål i tävlingen. Låt oss hoppas att vi den dag vi eventuellt får kontakt kan försvara oss om det är fientlig kontakt vi etablerat (min anm).


Bild Arecibomeddelandet från 1974 i färg

Ny forskning visar vissa små oregelbundna dvärgplaneter o asteroider har ringar

Chariklo eller 10199 Chariklo även känd som 1997 CU26 är en så kallad centaur (asteroider med namnet centaur är de vilkas omloppsbana ligger mellan Saturnus och Uranus). 


Det är den största kända centauren. Chariklo upptäcktes av James V. Scotti vid Spacewatch-projektet den 15 februari, 1997. Asteroiden är uppkallad efter Chariklo i den grekiska mytologin. Chariklo var en nymf, kentauren Keirons hustru och dotter till Apollo. Storleken på denna oregelbundna asteroid är 260*10 km.


Dvärgplaneten Haumea är dvärgplanet djupt in i vårt solsystem. Haumea var först känd som 2003 EL61 med smeknamnet "Santa", är en dvärgplanet i Kuiperbältet dit även dvärgplaneten Pluto räknas in men med enbart en tredjedel av Plutos massa. Haumea upptäcktes av J. L. Ortiz et al vid Instituto de Astrofísica de Andalucía vid Sierra Nevada Observatory i Spanien och av Mike Brown's team vid Caltech i USA. 

Haumea namn är från den Hawaianska mytologin där Haumea är fruktbarhetsgudinna och  namnet valdes särskilt med tanke på att gudinnan förknippas med elementet sten.

 Storleken på Haumea är ca1150*100 km. Den har likt ovanstående Chariklo och likt planeterna Saturnus, Jupiter, Neptunus och Uranus egna ringar runt sig. Något som förvånat då man ofta ansett att ringar bör finnas enbart runt runda kroppar där gravitationen är likartad runt om. Vilket ovanstående objekt inte är.


Chariklo och Haumea var de första små föremål som upptäcktes med ringar vilket nu får oss att anse att ringar är vanligare än vi trott ”, säger Maryame El Moutamid forskarassistent vid Cornell centrum för astrofysik och planetarisk vetenskap och en av författarna till en ny rapport.


”När det gäller små som kroppar Chariklo och Haumea är ringarna begränsade av gravitationen på grund av objektens form ”. 


Chariklo är en liten, stenig asteroid mellan Saturnus och Uranus vilken tar 63 år på sig för att kretsa ett varv kring solen. Det är det största objektet i en asteroidklass som kallas kentaurer.


Haumeaen dvärgplanet i Kuiperbältet (korsar Neptunus omloppsbana) ungefär en tredjedel så lika stor som Pluto med form som en rugbyboll. Den finns i Kuiperbältet en region bortom Neptunus omloppsbana. Haumea tar ca 285 år på sig för att kretsa ett varv kring solen.


Det var lite nytt från vårt solsystem.


Bilden är en illustration av Haumea innan ringen upptäcktes som den antas se ut med sina två små månar utan ring.

Mysteriet med ränderna på Mars måne Phobos kan vara löst.

På den oregelbundet formade månen Phobos ses ränder med plötsliga avbrott med fortsättning  vid  Stickney (namnet på en krater på Phobos) . Datasimuleringar visar att stenblock rullande över ytan i och vid Stickney med fortsättning runt hela månen är från vulkanutbrott en gång för länge sedan.


”Dessa spår är ett utmärkande drag på Phobos vilkas ursprung har debatterats av planetsystemsforskare i 40 år”, säger Ken Ramsley, en forskare vid Brown University i USA.

  

Spåren på Phobos som syns över större delen av månens yta upptäcktes först av NASA's Mariner och Vikingfarkoster på 1970-talet. 


Det antogs redan då att spåren borde ha samband Stickney. I slutet av 1970 ansåg bl.a. forskare som Lionel Wilson och Jim Head som studerade fenomenet för NASA att utslungade, studsande, glidande och rullande stenblock från Stickney bör ha  snidat spåren. 


Månen Phobos i sig är 27 kilometer rakt över på det bredaste stället medan Stickney är en enorm krater på 9 kilometers diameter. Den inverkan vulkanen som bildat kratern  utgjort är att den blåst ut massor av stora stenar som rullat över månen. "En helt rimlig idé säger Ramsley professor på Brown university i USA. Men tillägger även att det finns vissa problem med teorin. Mysteriet  att det finns spår skapade vid två olika tidpunkter från en enda händelse? 


Utöver det att några spår kör över Stickney själv vilket tyder på att kratern redan måste ha funnits där när de spåren bildades. Det finns också platser där spåren plötsligt upphör för att sedan fortsätta en bit bort igen. Frågan är då varför alla dessa rullande stenblock bara hoppat över ett särskilt område?


Datasimuleringar visar dock att på grund av Phobos lilla storlek och relativt svaga gravitation stannar inte en rullande sten efter en bit utan fortsätter under en begränsad tid runt hela månen troligen i flera varv. Detta förklarar varför vissa spår inte är radiella till kratern.


Stenblock som börjar rulla över östra halvklotet av Phobos ger spår som verkar vara feljusterade från kratern när de når den västra hemisfären på grund av låg gravitation och oregelbundenheten av Phobos.


Det förklarar även hur vissa spår finns ovanpå andra (det är varv två som inte lägger sig helt parallellt med första varvet). Modellerna visar att vissa spår korsades senare av stenblock som gått ett varv runt månen och vissa stenblock rullade tillbaks till sin startpunkt innan de stannade. Allt detta förklarar hur kratern själv kan ha spår.


Det finns som nämnts ovan döda platser där det inte finns spår alls (avbrott i rullandet). Förklaringen till detta bör vara att området visar sig vara ett område med låg terräng omgiven av högre terräng.


Här visar då datasimuleringarna att stenblocken genom den låga gravitationen fluget över den lägre terrängen (tagit ett språng) och en spårlös plats uppkommit. Det har uppkommit en hoppbacke”, säger Ramsley. ”Stenblocken har plötsligt i sitt rullande ingen mark under sig och flyger i farten över ett område innan rullandet längre fram vid markkontakt fortsätter rullandet.
  

Det var lite nya rön från Mars måne Phobos. Nog hade det varit en syn att se den gången dessa stenblock rullade och flög över Phobos oregelbundna yta. Jag kunde ur texten som detta inlägg grundas på dock ej hittat något om de stenblock som antas ha varit upphovet tillspåren hittats på ytan. Om så borde det vara lättare att räkna ut hur banorna formats. Men antar att de finns men att det behövs forskning på ytan för att säkert få besked på hur en viss sten gjort en fåra. Hur många stenar som eventuellt finns och hur många fåror kan vara mycket olika i antal då en sten kan ha gett upphov till ett flertal fåror. 


Bild1: Kratern i närbild med sina ränder. Bild 2: Phobos och kratern Stickney. Montage av tre separata bilder tagna av Viking 1 den 19 oktober 1978.

Tvillingstjärna till vår sol funnen. Finns liv i dennes planetsystem?

Ett internationellt team av forskare med bas på  Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço (IA) använder en ny metod för att hitta solens syskon. Solens syskon är de solar (stjärnor) vilka bildades för länge sedan i samma gasmoln som vår sol.


De bör finnas i tusental blandVintergatans stjärnor men vilka av dessa miljarder stjärnor är de?  Det kluster de ingick i har genom årmiljarderna spritts över Vintergatan vilket gör det svårt att hitta dem och vi vet inte heller hur många de är. 


Det är mycket vi kan lära oss om vi hittar dem.  Det finns mycket information om solens förflutna att lära sig genom att studera dessa stjärnor. De kan ge ny kunskap om var i galaxen och under vilka villkor solen bildades.


Det söks därför stjärnor med kemiska sammansättningar som bäst matchar solens sammansättning, åldersmässigt lika och med kinematiskt (kinematik är läran om rörelser) lika egenskaper ”, sade Vardan Adibekyan en av forskarna på IA.


Ungefär 184 ljusår bort har det dock hittats ett av de förlorade syskonen till solen en nästan identiskt tvillingstjärna till solen som fått beteckningen HD 186302. Det är nästan säkert att HD 186302  är ett  syskon till vår sol. Fastän bara ett enda syskon hittats i detta sökande är fyndet en viktig början. Denna G3-typ (katalogisering efter ljusstyrka) stjärna är inte bara lik vår sol i ålder och kemisk sammansättning utan likheterna ås stora på alla plan.


Solsyskon är även kandidater för att söka efter livsvänliga planeter. Inte bara för dess likheter och än större möjligheter om planetsystem finns här i livsvänliga zonen utan även då det finns en möjlighet att livet kan ha transporterats mellan planeterna runt stjärnor i solarklustret där denna grupp av solar bildades där vår sol bildades.


Teoretiska beräkningar visar att det finns en icke försumbar sannolikhet för att liv spridit sig från jorden (alternativt från någon annan sols planet till Jorden) till andra planeter i närområdet i klustret. Om vi har tur och HD186302 har en planet och denna planet är en stenig typ i den beboeliga zonen kan liv likt på Jorden finnas här.


Att hitta och karakterisera planetsystem runt solens syskon kan ge mycket viktig information om resultatet av planetbildning i en gemensam miljö. Men även om livet är unikt för Jorden. 


Låt oss hoppas fler av solens syskon hittas om de nu finns därute.

Stjärnor ca 30 gånger hetare och minst 45-55 gånger massivare än solen hittade

Astronomer har nu avslöjat sedan länge sökta stjärnor genom hjälp från NASA:s rymdteleskop Hubbles Data-arkiv Stjärnor vilka är i förstadiet till att omvandlas till en supernova, av typ Ic. Stjärnor vilka har berövats sina yttre lager av väte och helium.


Dessa stjärnor är bland de mest massiva (kända) stjärnorna och är minst 30 gånger hetare än vår sol även i slutet av sin existens innan sin supernovaomvandling är de massiva och ljusstarka.


Därför har det länge varit ett mysterium varför astronomer inte har upptäcka någon av dessa i förstadiet till deras explosion till en supernova. De måste  finns det visste man.


Men 2017 fick astronomer se en närliggande stjärna sluta sitt liv som en typ Ic supernova. Det var två lag av astronomer vilka tittade igenom arkivet av Hubbles bilder som fann den. En stjärna som höll på att explodera till en supernova.


Supernovan är katalogiserad som SN 2017ein och finns nära mitten av spiralgalaxen NGC 3938 ungefär 65 miljoner ljusår bort. En spektralanalys av ostjärnan visar att det är en blå och extremt varm stjärna.


Båda lagen drog slutsatsen oberoende av varandra  två möjligheter för källans identitet.

En enda  stjärna mellan 45 och 55 gånger massivare än solen var i gång att bli en supernova. En annan möjlighet var att det kunde ha varit ett dubbelstjärnesystem där en av stjärnorna väger mellan 60 och 80 solmassor och den andra ungefär 48 solmassor.


 I det senare fallet är  stjärnorna i omloppsbana runt varandra och interagerande med varandra. Den mer massiva stjärnan är då fråntagen sitt väte och helium av sin dubbelstjärngranne och exploderande till en supernova.


Möjligheten att det är en massiv dubbelstjärna varav en exploderar är en överraskad upptäckt.


Men det dröjer ca två år innan vi kan se vilket av de två möjligheterna ovan som är rätt. Den tid det tar för supernovans ljus att minska så pass så vi tydligare kan se vad som är dess ursprung om det finns en stjärna till i skenet. Troligen får vi vänta tills James Webb teleskopet är i full drift 20122.


Men som vi vet har vi säkert mycket mer överraskningar att vänta däruppifrån. I det vi kallar universum. Men som vi egentligen inte vet vad det är.


Bilden är på resterna av en supernova. Den supernova Kepler upptäckte 1604 (SN1604)

En 30 minuters film i bild o musik producerad från rymdteleskopet Hubbles foton.

Den 6 november 2018 var det  premiär på en unik film med en musikalisk upplevelse vilken var inspirerad av rymdteleskopet Hubbles berömda djupfältbilder av universum. 


Musiken som medföljer filmen är ett samarbete mellan Grammy award-vinnaren, den amerikanske kompositören och dirigenten  Eric Whitacre och producead genom Music Productions, multi prisbelönta artister 59 Productions och Space Telescope Science Institute (STScI). 


I filmen ses en mängd av Hubbles fantastiska bilder och inkluderar 11 datorgenererade visualiseringar av fjärran galaxer, nebulosor och stjärnhopar.


 Filmen finns på YouTube se här och kommer att delas med världen genom filmvisningar och liveframträdanden runt om i världen. Genom länken här kan ni se den ca 30 minuter långa fantastiska filmen.


Bild Hubbleteleskopet.

Jorden befinner sig i en orkan av mörk materia.

En ny studie visar att jorden befinner sig mitt i en mörkmateriaorkan vilket får forskare optimistiska till att få en bättre möjlighet för att upptäcka detta mystiska material. Den mörka materian i detta stormande antas ha sitt ursprung från en dvärggalax som för länge sedan kolliderade med vår egen Vintergata.


Forskarna kallar detta parti av mörk materia S1-strömmen. Men de kan inte se den bara anta att den finns här. Antagandet av denna storms existens kommer av upptäckten av omkring 30 000 identifierade stjärnor med en annan kemisk sammansättning än de övriga i Vintergatan. Dessa stjärnor banor är elliptiska vilket kraftigt antyder att de är rester från en dvärggalax som för länge sedan kolliderade med Vintergatan. Ett samband med mörk materia finns enligt forskning till detta skeende.


 Då S1 strömmens  går genom solsystemet bör den mörka materia orkanen (strömmen) ge en bättre chans för olika detektorer utspridda över hela världen att plocka upp spår av dessa hypotetiska partiklar.


Forskare vid University of Zaragoza, King's College London och Institute of Astronomy i Storbritannien var de som gjorde upptäckten av de annorlunda stjärnorna och antar att de kommer från en utplånad dvärggalax. 


Existensen av mörk materia är inte bevisad men mycket trolig genom beteendet av vanlig materia efter denna händelse enligt forskarna. Hur vet jag inte (min anm).


Expansionen av universum vilken om enbart vanlig materia skulle existera skulle avstanna över tid vilket inte gjorts utan tvärtom accelererat innebär att Albert Einsteins teori om gravitation är fel om det inte finns någon annan form av materia eller energi än den vi kan se och mäta.


De stora frågetecknen i fysik kallas mörk materia/energi. Det visar sig matematiskt att ungefär 68 procent av universum bör vara mörk energi. Mörk materia utgör cirka 27 procent. Resten är vanlig materia och energi,  allt på jorden, allt någonsin som observerats med alla våra instrument här och i universum är enbart 5% av universum.

Den mörka materian i stormkaraktär ovan bör om den finns storma förbi jorden med en hastighet av cirka 230 km per sekund. Men vi har ca en miljon är på oss att hitta den i den orkan S1 som just nu sveper förbi oss.


Låt oss hoppas vi en dag kan bevisa dess existens likt vi för några år sedan lyckades bevisa gravitationsvågorna.
  

Bilden är på det stora underjordiska Xenon vilket finns installerat 1480 m under jord inuti en 260 m3 vattentanksköld. Xenon innefattar 370 kg flytande xenon som används  för att upptäcka mörk materia.  OBS detta är ett experiment för att finna denna men har inte samband med inlägget ovan.